Inom högern finns en utbredd tendens att se den egna huvudfienden som socialismen. Detta var länge en helt korrekt bedömning, men så är inte längre fallet. Socialismen besegrades i all praktisk bemärkelse redan under 1980-talets nyliberala reaktion. Hur omvälvande detta skeende faktiskt var stod visserligen inte klart förrän långt senare, men idag kan vi med facit i hand beskriva vad som faktiskt hände. Skattesatserna parkerade sig nära Lafferkurvans maximum och de statliga välfärdstjänsterna lades i tilltagande grad ut på entreprenad till ett överlyckligt näringsliv. Parallellt med detta ersattes tidigare näringslivsfientliga regleringar av nya, som trots att deras förmenta syfte var att skydda allmänheten i själva verket syftade till att skydda etablerade aktörer från konkurrens från uppstickare.
Näringslivet har, annorlunda uttryckt, inte längre någon anledning att känna sig hotat av politiken, utan lever tvärtom alltmer i symbios med den. Förment socialistiska partier utgör idag tillsammans med sina socialliberala motsvarigheter garanten för en ordning som visserligen är motbjudande, korporativistisk och svågerkapitalistisk, men näppeligen socialistisk. Detta innebär dock inte att den ständiga rörelsen vänsterut (eller som samma rörelses riktning beskrivs med en av whighistorieskrivningens klassiska paroller – "Framåt!") har upphört, utan blott att den tagit sig andra former.
De förment socialistiska partiernas roll i denna nya ordning är att upprätthålla illusionen av en socialistisk motkraft. Någon sådan socialistisk motkraft existerar idag dock de facto inte längre, varför den kamp mot socialismen som alltjämt upptar mycket av högerns tid och kraft är tämligen meningslös, och med fördel kan förstås i termer av resultatet av en lyckad avledningsmanöver. Socialismen utgjorde under ett knappt århundrade progressivismens huvudfåra, men har idag förlorat sin ledande ställning till en allians mellan andra progressiva fraktioner.
I ljuset av detta blir det också fullt naturligt att två liberala partier på kort tid kunde "byta sida" och under gemytliga former börja samarbeta med det förment socialistiska parti de tidigare ständigt utmålat som sin huvudmotståndare. De ideologiska skillnaderna mellan de bägge liberala partierna och deras nya samarbetspartners är små, och begränsar sig till det ekonomiska området. Om huvuddragen i den progressiva politiken – en fortsatt huvudlös migrationspolitik, ett mer statsindividualistiskt samhälle, traditionernas och familjegemenskapens försvagande, tilltagande normupplösning, en starkare ställning för postmodernismen och kulturrelativismen, den fortsatta politiseringen av kulturen och det fortsatta institutionaliserandet av nihilismen och hedonismen, et cetera – är man dock rörande överens.
Hur marginaliserad och oskadliggjord socialismen idag i själva verket är återspeglas inte bara i hur fashionabel en vänsterhållning blivit bland näringslivets giganter, eller i den numera stundom hårfina skillnaden mellan reklam och statliga informationskampanjer. Det återspeglas också i det faktum att skillnaderna mellan hur vänstern och amerikanska neokonservativa ser på de stora utrikespolitiska frågorna idag är på väg att försvinna. Den stora klyftan från Irakkriget hade minskat till vad som i bästa fall var en mindre spricka när tiden hade kommit för att störta Libyen i kaos, och när man idag tack vare Donald Trump fått precis den amerikanska utrikespolitik man tidigare alltid efterfrågat, tuggar man inom vänstern i stället fradga och drömmer om bombmattor beordrade av Hillary Clinton.
Socialismen är i all praktisk bemärkelse både död och begraven. Dess primära kvarvarande funktion är idag den som avledningsmanöver, den som en armé av väderkvarnar strategiskt utplacerade för att distrahera högern från att bekämpa sina verkliga motståndare. Som sådan har den också visat sig vara nedslående framgångsrik.
