Att det progressiva samhället i tilltagande grad framstår som direkt patologiskt i sin dysfunktionalitet, samtidigt som det är utvecklingens kritiker snarare än försvarare och påivrare som utmålas som extremister, förefaller vid första anblick mycket märkligt. Det hela blir dock inte bara förklarligt, utan dessutom fullständigt logiskt, om man börjar analysera rådande ordning i termer av vilka som är dess insiders respektive outsiders.
En insider är i sammanhanget någon med makt som har ett personligt intresse av att rådande ordning inte rubbas. En insider kan ha både blå och röd partifärg. En insider kan vara politiker, statstjänsteman, aktivist eller privatanställd. Vad mer är, många insiders förnekar att de är en del av den rådande ordningen, utan marknadsför i stället sig själva som rebeller som bekämpar eller granskar den. Vem som faktiskt är en insider kan således framstå som oklart, men blir tämligen uppenbart då man skrapar på ytan, eller helt enkelt bara följer pengarna.
Att de flesta politiker är insiders är uppenbart. Även offentliga tjänstemän är dock insiders, då deras löner betalas med skattemedel och då deras organisationers fortlevnad står och faller med att den rådande ordningens legitimitet. Journalister är insiders då de har stor makt att forma den allmänna opinionen, då deras arbetsgivare inte sällan uppbär statligt stöd, då de i sin yrkesroll åtnjuter en juridisk särställning och då de önskar politikernas hjälp att hålla sina nya konkurrenter på mattan. Aktivister och NGO-anställda är insiders, då deras organisationer i regel både är inflytelserika och uppbär offentliga bidrag. Högprofilerade akademiker är insiders, då deras åsikter tillmäts stort inflytande samtidigt som de är offentliganställa. Den nominellt privata näringsidkare som utför uppgifter staten har lagt ut på entreprenad är en insider. Och så vidare.
Vad som gör detta särskilt pikant idag är att de samhällsfrågor som tillhör de allra mest infekterade, i regel också utgörs av konflikter mellan just insiders och outsiders. Insiders försvarar en revolutionär politik de själva har efterfrågat, genomdrivit och i många fall också personligen gynnats av, mot kritik från outsiders som både motsatt sig och missgynnats av samma utveckling. I denna konflikt har insidersidan ett massivt övertag, då de har både statsapparaten och etablissemangets samlade institutioner i ryggen. Outsidersidan, däremot, har bara små resurser till sitt förfogande, och tvingas därför försvara sig genom gerillakrigföring med improviserade vapen.
Detta är i sig ingenting konstigt, utan tvärtom en uråldrig intressekonflikt som upprepats i varje politiskt system som existerat genom världshistorien. Detta har man i de flesta ordningar som föregått vår egen också varit helt på det klara med, varför dessa ordningars insiders och outsiders också varit fullt medvetna om att deras respektive agendor inte har sammanfallit. Ur just denna aspekt avviker dock vår egen ordning från de flesta andra genom historien, eftersom vår egen ordning berömmer sig för att vara upplyst och demokratisk. Genom att odla myten om vår egen ordning som väsensskild från och vida överlägsen alla sina föregångare och rivaler, har man också framgångsrikt lyckat övertala outsiders att vända sig till auktoriteter som i all praktisk bemärkelse varit insiders för moralisk vägledning.
Annorlunda uttryckt, vad vi har fått är en ordning där det ena laget tillåts utse både sin egen och motståndarsidans målvakt, eller om man så vill, en ordning där åklagaren avgör både vem som skall försvara och vittna till den tilltalades fördel. Den ena sidan förvägras systematiskt att försvara sig, medan den andra sätts att granska både sig själv och sina motståndare. Vad mer är, i takt med att outsidersidan utvecklar försvarsmekanismer, tenderar insidersidan att neutralisera dessa genom att medelst bidrag och löften om makt locka dem att byta sida.
Att journalister börjar tugga fradga när opinionsbildare talar om "no go-zoner", och att de debattörer som efterlyser ett samhälle som inte stryker förhärdade kriminella medhårs utmålas som fanatiker, blir i ljuset av detta helt naturligt. Insiders har systematiskt arbetat för låga straff, öppna gränser, skyhög invandring och en underdimensionerad poliskår med bakbundna händer. När resultatet av den politik de krävt, genomdrivit och aggressivt försvarat blir katastrofala, ligger det naturligtvis inte i deras intresse att medge detta, då ett sådant medgivande skulle vara negativt för det egna anseendet och den egna karriären. Att man i stället mörkar konsekvenserna och utmålar kritikerna som extremister beror inte på att man slåss för vad man tror är rätt, utan på att man slåss för att skydda de egna privilegierna.
Vad som gömmer sig bakom de högtravande moraliska resonemangen är med andra ord ingenting annat än gammal hederlig korruption. Motiven bakom det aggressiva försvaret av den rådande ordningen, är identiska med motiven bakom försvaret av alla världshistoriens korrupta ordningar. Att man högtidligt hänvisar till värdegrunder, alla människors lika värde och 30-talet, förändrar inte det faktum att vad som i själva verket ligger bakom de hätska attackerna på meningsmotståndarna är en kamp om makt, status, privilegier, pengar och fördelar på köttmarknaden. Att sätta stopp för de värsta avarterna är dock i grund och botten sannolikt betydligt lättare än vad de flesta tror, men en nödvändig förutsättning för detta är att allmänheten först börjar se systemets alla insiders för vad de faktiskt är.
