2020-11-15

Rhodesia och näringslivet

Mina modelejon:

Enligt en analys signerad senator Elizabeth Warren visade årets amerikanska presidentval att det amerikanska folket inte vill ha en regering kontrollerad av miljardärer, storföretag och dessas arméer av lobbyister. Att merparten av de amerikanska storföretagen stod bakom Joe Biden, och att det är just den klass som bland annat lobbyister tillhör som det är det demokratiska partiets primära funktion att värna, var i sammanhanget tämligen irrelevant, då vad senatorn påstod inte bara bekräftade den bild av högern som odlas av vänstern, utan också vad många borgerliga debattörer som tror sig stå för en kompromisslös högerhållning själva stolt ger uttryck för. Föreställningen att högern skulle värna svågerkapitalisters, HR-chefers och finanssektorns intressen är dock inte bara felaktig, utan också anmärkningsvärt ny. Uppfattningen är i mångt och mycket en produkt av det kalla kriget, och speglar det faktum att kommunismens starka ställning då fick högern och liberalismen – som av hävd varit bittra fiender – att tillfälligt begrava stridsyxan i syfte att under en ny världshegemon grundad av vänsteranarkisters ledning bekämpa en gemensam fiende. När denna fiende väl var besegrad skulle snart den uråldriga konflikten mellan höger och liberalism komma att blossa upp på nytt, men begreppet "höger" hade nu i det allmänna medvetandet ironiskt nog blivit synonymt med "liberalism", varför denna återupptagna konflikt kom att omgärdas av en begreppsförvirring så långtgående att även många av kombattanterna själva drabbades av uppenbara problem att skilja vän från fiende.

I woke-kapitalismen framfart och det faktum att den klyfta som öppnat sig mellan högern och liberalismen för varje dag växer sig allt djupare, finner vi inte desto mindre tydliga tecken på att begreppsförvirringen i fråga blott är ett uslag av just begreppsförvirring, och att begreppsförvirringen, även om den fortsätter att förvirra, inte förmår förhindra högern och liberalismen från att så fort det blir skarpt läge finna sig på motsatta sidor av en och samma frontlinje, alldeles oavsett om de inblandande själva förstår varför eller ej. Intressant nog förelåg dock på många sätt någon vapenvila i egentlig mening aldrig ens under det kalla kriget, vilket blev tydligt så fort högern faktiskt vågade sig på att vara just höger, snarare än att bara reproducera samma amerikanska liberalism som uppfattades som den naturliga motpolen till den sovjetiska kommunismen. En sådan höger uppenbarade sig 20 år in i det kalla kriget i den självstyrande brittiska kolonin Sydrhodesia, och i den ideologiska konflikt vita rhodesier emellan som därefter följde finner vi – och detta alldeles oavsett om vi råkar anse att landet var en rasistisk skurkstat eller ett föredöme för resten av Afrika – ett mycket belysande exempel på varför senator Warrens tes om att högerns och näringslivets intressen alltid sammanfaller är felaktig.

Det rhodesiska näringslivet leddes nämligen av rhodesier som såg sig själva som rhodesiska patrioter; rhodesier som inte bara ville bo kvar i och bygga sig en framtid i Rhodesia, utan som också uppskattade den politiska ordningen i landet, och som likt andra rhodesier som bevittnat en strid ström av belgare på flykt från anarkin i Kongo ta sig till flygplatsen i huvudstaden Salisbury tog för givet att denna ordnings avskaffande skulle leda till kaos. När en regering under premiärminister Ian Smith den 11 november 1965 efter en längre tids tröstlösa förhandlingar med London ensidigt utropade Rhodesias självständighet i syfte att förhindra just en sådan utveckling, var motståndet mot detta inom näringslivet dock kompakt. Detta berodde inte på att man inom näringslivet hade progressiva uppfattningar om vilka som borde omfattas av rösträtten, och inte heller på att man fördjupat sig i kritiska vithetsstudier eller på annat sätt utmärkte sig för sin politiska korrekthet, utan på att man bedömde att ett uppror mot London skulle vara dåligt för affärerna. I detta fick man också helt rätt, då landet snart drabbades av sanktioner, som – även om dessa både gick att kringgå och omgärdades av flagrant hyckleri – såväl begränsade exportmöjligheterna som gjorde de varor näringslivet behövde importera dyrare.

Under Rhodesias halvtannat årtionde som rebellkoloni gjordes ett flertal försök att nå en uppgörelse mellan regeringarna i Salisbury och London, och även om ett av dem föll på att London bedömde att upplägget hade varit oacceptabelt för befolkningsmajoriteten, föll merparten av dem på att Ian Smith och hans regering uppfattade de villkor London erbjöd som otilltäckliga för att förhindra att landet gick en dyster och kaotisk framtid till mötes. I detta hade regeringen kompakt stöd bland väljarna, men i det rhodesiska näringslivet gjorde man varje gång en helt annan bedömning. Folket och näringslivet hamnade därmed på motsatta sidor i den fråga som stod högst upp på den politiska dagordningen, och där folket intog en högerposition ställde sig i stället näringslivet tydligt till vänster; inte av vare sig ideologisk övertygelse eller idealism, utan till följd av att man gjorde den krassa bedömningen att detta var vad som bäst gynnade utsikterna till (kortsiktiga) vinster. När man sent omsider till slut också fick som man ville skulle dessa vinster dock visa sig bli just kortsiktiga, för i Robert Mugabes Zimbabwe skulle med tiden inte bara Ian Smiths kärnväljare komma att drivas på flykt, utan också äganderätten, de kapitalistiska institutionerna och därmed också de liberala näringsidkarna själva.

Detta var intressant nog också vad den rhodesiska högern hela tiden hade förutspått. Att företagarna inte desto mindre var villiga att offra – vad de själva, och utifrån sina egna förutsättningar, såg som – sitt lands framtid för förbättrade utsikter till kortsiktiga vinsters skull berodde inte på att de rhodesiska näringsidkarna var ovanligt giriga, utan på att de var tämligen typiska. När svenska företagare tjänar stora pengar på att driva asylboenden, när svenska näringslivsorganisationer tar strid för arbetskraftsinvandring och när svenska företagsledare gör migrationspolitiska utspel i syfte att generera såväl god PR som ett breddat kundunderlag är detta ett utslag av precis samma logik som drev det rhodesiska näringslivet. Kort sagt, föreställningen att näringslivets och högerns intressen per automatik alltid sammanfaller är naiv, och den bland borgerliga så utbredda tron på att näringslivet alltid tillhandahåller de för den breda allmänheten bästa lösningarna är missriktad. Hur det i själva verket förhåller sig fick vi tvärtom i dagarna en mycket nyttig påminnelse om när Deutsche Bank i en rapport krävde en särskild straffskatt på hemarbete, i syfte att tillhandahålla näringslivet ett jämnt och förutsägbart flöde av skattemedel. Som en pedagogisk inblick i de drivkrafter som omgärdar näringsverksamhet 2020 torde utspelet vara svåröverträffat.

2020-11-01

Blasfemilagstiftningens anatomi

Mina regnmakare:

Människor präglade av det progressiva samhället, progressiva undervisningsanstalter, progressiva institutioner och progressiv historieskrivning tenderar att tänka på lagar som någonting som kommer uppifrån, och som (även i den mån de motsätter sig dem) speglar filosofers och etikers mycket väl genomtänkta resonemang om vad som är rätt och orätt. Någonting sådant kan visserligen sägas vara sant för merparten av den textmassa som utgör lagboken – nämnda textmassa utgörs nämligen primärt av detaljregleringar så snåriga att samhällets institutioner måste hålla sig med hela arméer av slemma jurister med höga löner och bakåtslickat hår för att inte oavsiktligt ständigt bryta mot dem – men inte för de lagar som i det allmänna medvetandet utgör Lagen, det vill säga de lagar som reglerar vad som är brottsligt respektive inte brottsligt för en medborgare att göra i sin vardag. Ursprunget till dessa lagar är i själva verket de dyrköpta erfarenheter som människan förvärvat under sin tid som ociviliserat flockdjur under förhistorisk tid, och som först långt senare i form av högtravande skrivningar kom att kodifieras som om de vore självklarheter formulerade av upplysningstänkare.

Dessa lagar representerar dock inte några självklarheter, utan en sett ur ett rationalistiskt perspektiv ofta högst godtycklig samling regler, som svarar mot vad människan efter mycket lidande och mången massaker den hårda vägen lärt sig varit vad som bäst gynnat flockens överlevnadschanser. Ur dessa erfarenheter har därefter religiösa rationaliseringar av samma visdom vuxit fram, varpå rationaliseringarna har inympats i varje ny generation ända tills människan börjat uppfatta dessa trossatser som rena självklarheter, med konsekvensen att filosofer och upplysningstänkare kunnat omformulera dem i sekulära termer, och genom att åberopa vad de redan från barnsben indoktrinerats till att hålla för heligt som självskrivet kunnat framställa som någonting den rationellt lagde hela tiden kunnat resonera sig fram till. Ingenting av detta har dock någonsin varit självklart, utan föreställningarna har tvärtom hela tiden grundat sig på erfarenheter, och med annorlunda biologiska, psykologiska och/eller geografiska förutsättningar hade resultatet likaväl kunnat bli en metafysik som till exempel utmålade kannibalism och sadism som höjden av god moral.

Den grundläggande rättsuppfattning som blivit resultatet av denna utveckling har därefter kompletterats med föreställningar sprungna ur lokala, kulturella och geopolitiska förutsättningar. När olika sociala, etniska, kulturella och religiösa grupper levt under samma kung, och när friktion mellan dessa grupper har uppstått, har nya lagar tillkommit för att minimera risken för våldsamheter. I den mån tillräckligt många av kungens undersåtar visat sig villiga att ta till våld i syfte att hindra ett för dem anstötligt beteende, och i den mån det inte kostat kungen någonting att förbjuda det beteende dessa har vänt sig emot, har kungens svar därför också ofta blivit att gå dem till mötes; om inte annat för att det varit enklare att höja medborgarnas skatt om man samtidigt också kunnat erbjuda samhällets mest upprorsbenägna element ett köttben. Av denna anledning har ett stort antal beteenden som ur ett rationalistiskt hänseende borde vara tillåtna förbjudits, och med tiden har även dessa förbud blivit föremål för rationaliseringar som utmålat dem som någonting mycket ädlare än de varit, och som även filosofer skolade i upplyningens ideal bidragit till att sprida och finslipa. I takt med att de sociala och kulturella förutsättningarna förändrats har vissa av dessa förbud med tiden visserligen kommit att ses som daterade och därför avskaffats, men andra har blivit kvar, och ytterligare andra har tillkommit.

Kort sagt, Lagen som vi känner den är resultatet av ett stort antal biologiska, psykologiska, geopolitiska, sociala, kulturella samt historiska förutsättningar och sammanträffanden, vilket också gör föreställningen att samma lag skulle vara sprungen ur eviga sanningar och upplysningstidens insikter till en rationalistisk efterhandskonstruktion. I ljuset av detta blir de krav på ett förbud för Muhammedavbildningar som efter den senaste tidens terrordåd i Frankrike nu återigen framförs, och som många västliga debattörer och politiker också uttrycket förståelse för, också på många sätt logiska. Vad de som försvarar kraven på ett förbud ansluter sig till är bara den tradition som alltid format de lagar vi lever under; vad däremot de liberala debattörer som i stället hävdar att vi måste försvara västerländska och sekulära värderingar ger uttryck för är precis de naiva rationaliseringar som ligger till grund för upplysningstraditionens mytbildning om hur lagar tillkommer. Vad de liberaler som på klassiskt liberal grund försvarar rätten att häda bortser från, är nämligen att den dag makthavarna väljer att förbjuda Muhammedavbildningar i syfte att hålla förorten på gott humör, kommer de också bara göra vad makthavare alltid har gjort. Detta inkluderar ironiskt nog i allra högsta grad de makthavare som en gång i tiden införde vad klassiska liberaler tänker på som religionsfrihet, då nämnda religionsfrihet tillkom som en eftergift åt just hårdföra religiösa sekter med en i allra högsta grad väldokumenterad våldskapacitet.

För närvarande tycks etablissemanget (om än något motsägelsefullt, givet den öppna repression som möter koranbrännare) luta åt att Muhammedavbildningar är acceptabla, och att det är samhällets skyldighet att stå upp mot de krafter som vill förbjuda dem. Detta kan framstå som en positiv utveckling, givet den öppna sympati med terrorister vi tidigare fått se bland annat i spåren av Lars Vilks rondellhund, men är i grunden ett utlopp för önsketänkande. Vad det senaste årtiondet med all önskvärd tydlighet har visat är nämligen att Muhammedavbildningar inte kan vara lagliga i ett samhälle med en stor muslimsk minoritet, och att ett förbud mot dem inom ramen för en långtgående blasfemilagstiftning därför är oundvikligt om dagens demografiska trend inte bryts. De debattörer som förespråkar ett mångkulturellt samhälle är i regel helt ärliga när de menar att ett sådant skall vara sekulärt, men denna vision är en produkt av att de svalt sin egen rationalistiska retorik med hull och hår, och inte längre förstår någonting om de fundamentala krafter som varje mänskligt samhälle har att balansera. De debattörer som däremot menar att vi måste ta hänsyn till vad radikala muslimer håller för heligt förmedlar ett i jämförelse betydligt mer realistiskt budskap, även om det är ett sådant vi inte vill höra.

Vad som gör denna utveckling osund är i grund och botten inte att man anpassar sig till radikala minoriteter, utan att den radikala minoriteten i frågas närvaro i väst är artificiell. Denna närvaro är resultatet av politiska beslut som fattats över huvudet på folket, och som har lett till att den balans som de befintliga lagarna vilade på har rubbats, med stor social friktion som följd (och då inte bara mellan infödda och invandrade, utan även infödda emellan). I ljuset av detta finner vi slutligen varför även de etablissemangsdebattörer som menar att vi bör respektera muslimers tabun har fel. Dessa debattörer menar nämligen i regel också att invandringen är en på det stora hela tämligen okomplicerad affär, men den naturliga implikationen av vad de nyktert konstaterar om Muhammedavbildningarna förmedlar ett helt annat budskap, nämligen att de västerländska institutionernas bevarande är oförenlig med invandring från Mellanöstern. Så länge de envist vägrar erkänna detta både för sig själva och andra, är de inte heller värda att ta på allvar mer än de liberaler som börjat ta sina egna myter för sanning.

2020-10-25

Om whighistoriker och deras falska omsorg om naturen

Mina Wandervögel:

Att miljöomsorg och en progressiv världsåskådning skulle höra ihop tas idag allmänt för någonting så självklart att ingen ytterligare förklaring anses behövas. Tidigare, lyder det underförstådda resonemanget, var människan både omogen, oupplyst, hänsynslös och våldsam, varför hon då också skövlade miljön utan betänkligheter, men, fortsätter man, med tiden har hon både blivit visare och mognare, varför det idag faller sig naturligt för alla utom lågpannade grottmänniskor fast i det förflutna att ta frågan på största allvar. Resonemanget är inte nödvändigtvis helt och hållet osant, men röjer också en tidsuppfattning som ur ett historiskt perspektiv är mycket ny – och som för merparten av våra förfäder därför också hade tett sig obegriplig – enligt vilken mänsklighetens resa genom den fjärde dimensionen är en rörelse från ett barbariskt förflutet mot en ständigt mer upplyst framtid. Detta sätt att betrakta tidens gång har namnet whighistoria, och är till syvende och sist också vad som ligger till grund för den progressiva världsåskådningen som sådan (att begreppet "progressiv" är en avledning från det latinska ordet för framsteg är inte något sammanträffande). Vad som möjliggjort för det whighistoriska synsättet att få fäste är dock inte ständigt större konstnärliga triumfer, arkitekter med en ständigt tilltagande känsla för skönhet, en skaldekonst som för varje år överskuggar Homeros mer och mer eller att varje ny generation av filosofer kommit till djupare insikter än sina föregångare, utan den ekonomiska tillväxt som följt i teknikutvecklingens spår. Annorlunda uttryckt, den tidsberoende tendens som i det progressiva narrativet kläs i metafysiska och närmast ockulta termer är ingenting annat än en simpel biprodukt av tillväxt, sedd genom ett andefattigt och mycket materialistiskt prästerskaps ögon.

I ljuset av detta avslöjas föreställningen att miljöomsorg skulle vara en naturlig progressiv ståndpunkt för vad den är, nämligen en självmotsägelse. Den progressiva världsbilden är en produkt av precis samma jakt på tillväxt som lett till de miljöproblem progressiva säger sig vilja bekämpa, och tar man bort denna tillväxt ur ekvationen försvinner också den materiella verklighet på vilken hela det whighistoriska synsättet vilar. Till detta kommer också att de progressiva ideologierna som vi känner dem idag är skräddarsydda för att gynna den nya klassens materiella intressen, vilket förvärrar självmotsägelsen ytterligare. Den nya klassen hade varit en omöjlighet på 1800-talet och tidigare, av den enkla anledningen att det då inte fanns något ekonomiskt utrymme för en så stor och tärande samhällsklass att leva det goda livet genom att snylta på frukterna av det arbete som utförs av människor som till skillnad från dem själva är produktiva. Fripassagerare av olika slag har visserligen alltid funnits, men så länge som ett lands bruttonationalprodukt bara nätt och jämt förmått täcka medbornarnas näringsbehov har utrymmet för parasitism varit ytterst begränsat, och parasiterna följaktligen också till antalet få. Den nya klassen blev en realitet först då människor – tack vare industrialisering, tillväxt och utsläpp – blivit så rika att de bara behövde lägga en bråkdel av sina inkomster på livets nödtorft. Detta gjorde det inte bara möjligt att höja skattenivåerna till historiskt höga nivåer, utan fick samtidigt också risken för att hungriga men målmedvetna bönder beväpnade med högafflar och facklor skulle börja storma, plundra och bränna maktens boningar att minska drastiskt.

Vad detta rent konkret innebär är att progressiva, sina högtidliga utfästelser och sin eskatologiska retorik till trots, är fullständigt ointresserade av att bryta med det tillväxtparadigm som är grundorsaken till de problem de låtsas vara oroade över. Att tidningarna inte desto mindre ständigt fylls av nya reportage om och panegyriska hyllningar av Greta Thunberg beror inte på att man bland den nya klassen och managers är beredda till uppoffringar, utan tvärtom på att man i berättelsen om klimathotet ser en historisk chans att ytterligare flytta fram sina positioner. Förmenta miljöinvesteringar betalda med skattemedel har redan såväl gjort mången förslagen svågerkapitalist rik som hjälpt mången förslagen hållbarhetskonsult att hitta välbetalda uppdrag, samtidigt som dessa kunnat intala både sig själva och allmänheten att det varit altruism allena som drivit dem när de framlevt sina dagar i förorenande lyx. Vad mer är, i klimatfrågan ser progressiva också en berättelse om ett hot som kommer fungera utmärkt som rationalisering då de framöver successivt fråntar folkmajoriteten allt fler möjligheter att göra sin röst hörd. Annorlunda uttryckt, med klimatfrågan som ursäkt är progressiva beredda att göra i stort sett vad som helst, så länge detta faktiskt inte inbegriper att vidta meningsfulla åtgärder emedan sådana särskilt skulle missgynna deras egna materiella intressen.

Den ständiga tillväxt som den progressiva klassen för sin själva existens både ideologiskt och materiellt är helt och hållet beroende av, är nämligen i längden oförenlig med en tillvaro i harmoni med naturen och ekosystemen. Effektiviseringar och tekniska genombrott i form av till exempel fusionsenergi skulle visserligen mycket väl kunna göra vår nuvarande grad av konsumtion långsiktigt hållbar, men fortsatt tillväxt kräver att vi ständigt konsumerar mer och mer, och på sikt kommer detta av matematisk nödvändighet leda till att vår konsumtion överstiger vad som är hållbart, även om vi så både uppfinner allting som över huvud taget är möjligt att uppfinna och effektiviserar våra industriella processer så framgångsrikt att varken en enda atom råvara eller joule energi går till spillo. Detta utgör till skillnad från vad som ofta påstås inte något pedagogiskt problem för högern, då reaktionärer kom till insikt om problemet redan för mer än 200 år sedan, men däremot för vänsterideologier som liberalismen och socialismen, vilka till sin själva natur är progressiva, och därför per definition inte heller kan tillhandahålla en väg ut. Varje progressiv ideologi har den eviga tillväxten som grundpremiss, och är därtill helt och hållet beroende av fortsatt tillväxt för att kunna erbjuda sina klienter de förmåner vari dess existensberättigande består.

Vi finner därmed att dagens etablissemang varken kan eller vill erbjuda en långsiktig lösning på miljöproblemen, men däremot – i syfte att uppnå helt andra mål – väldigt gärna vill framställa sig som den enda kraft som gör just det. För att bryta den onda cirkeln krävs därför att vi vänder moderniteten ryggen, och överger dess tomma materialism för en annan och mer human ordning. En sådan ordning behöver varken innebära armod eller umbäranden, men kan per defitionion inte vara progressiv, och inte heller grunda sig på den falska föreställningen att konsumtion och visitkort späckade med högtravande engelska ord är vad som ger livet mening.

2020-10-21

Om demokratin och dess myter

Mina antika filosofer utlämnade till befolkningsmajoriteten vilja:

Till vår egen tids mest omhuldade myter hör att demokratin¹ till sin natur är egalitär, och att den därför har frigjort sig från elitistiska föreställningar, saknar hierarkier, främjar meritokrati, inte håller sig med något prästerskap och garanterar att den förda politiken speglar folkviljan². Hur framgångsrikt arbetet för att sprida och cementera denna myt egentligen varit illustreras kanske bäst av det faktum att myten i fråga inte bara reproduceras av etablissemanget, utan även av många av den rådande ordningens mest hätska kritiker, som i demokratin ser ett "pöbelvälde" som möjliggör för den breda massan att påtvinga andra sin vilja. Denna mycket kritiska hållning avslöjar dock att även många av demokratins mer pålästa kritiker internaliserat myten om demokratin i lika hög utsträckning som den som aldrig funnit någon anledning att ifrågasätta den gängse berättelsen om demokratin som "det finaste vi har", då de i och med detta väljer att kritisera en myt på grundval av mytens egna (falska) premisser. Vad myten ger uttryck för är nämligen visserligen någonting som liberaler ironiskt nog länge fruktade och försökte motverka³, och som därefter i viss mån blev en realitet under demokratins tidiga fas, men som sedan flera årtionden tillbaka har mycket litet med verkligheten att göra, och därför försvårar snarare än underlättar förståelsen av det samhälle vi lever i.

Bakom den egalitära fernissan döljer sig nämligen ett etablissemang som inte bara öppet koketterar med sitt förakt för arbetarklassen (om än ofta en sådan beskriven i termer av "vita män"), utan som också odlar en dumdryg von oben-attityd så gränslös och högdragen att även forna tiders industrialister, brukspatroner och feodalherrar hade funnit den vulgär och motbjudande. Bakom de antielitistiska parollerna döljer sig en elit som girigt bevakar sina intressen, som ständigt uppfinner fler högavlönade men oproduktiva låtsasjobb (direkt eller indirekt betalda med skattepengar) åt varandra och som inte drar sig för att predika "solidaritet" för produktiva nettoskattebetalare med löner långt mycket lägre än de egna. Vad mer är, det institutionaliserade föraktet för forna tiders präster till trots har samma elit inte bara utvecklats till ett prästerskap av klassiskt snitt, utan därtill ett sådant som till skillnad från forna tiders präster till punkt och pricka stämmer in på nidbilden av ett skenheligt och korrupt prästerskap. Till detta prästerskaps viktigaste funktioner hör att mycket omeritokratiskt säkerställa att åtråvärda och inflytelserika positioner går till vänner, och att styra samhällsdebatten i en för etablissemanget önskvärd riktning genom att förhindra fri opinionsbildning, och i stället tillse att de yttringar, narrativ, uppfattningar och frågeställningar som når och sprids bland den breda massan är antingen oförargliga eller sådana som aktivt främjar maktens agenda.

Att så många ändå så oreflekterat och okritiskt reproducerar den demokratiska myten beror på att de – precis som ofta är fallet även när liberalismen och kapitalismen diskuteras – förlitar sig på en mycket daterad föreställning om vad begreppet demokrati innebär. Den unga demokratin levde nämligen i mångt och mycket upp till både den positiva och negativa versionen av myten; å ena sidan var inslagen av pöbelvälde stora, men å den andra fanns där också en meritokratisk strömning som gjorde framtiden osäker för inbilska sinekurinnehavare samtidigt som många intelligenta tänkare som alla tidigare hade ignorerat plötsligt kunde få stort genomslag. Med tiden skulle dock detta successivt komma att förändras, varför vi idag ånyo inte bara lever i ett samhälle precis lika hierarkiskt som mänskliga samhällen nästan alltid varit genom historien, utan därtill ett sådant med en mycket tydligt avgränsad härskarkast. Inte desto mindre finns en avgörande skillnad mellan dagens ordning och dess historiska föregångare, nämligen att den förra till skillnad från de senare inte är aristokratisk, utan kakistokratisk.

Forna tiders härskarkast härstammade visserligen inte sällan från erövrare och hänsynslösa våldsverkare, men som aristokrati uppfostrades den inte desto mindre till att föregå med gott exempel, ta ansvar över generationer och förvalta sina förläningar väl. Dagens härskarkast, däremot, är en manifestation av medelklassens allra mest dekadenta, mediokra, ängsliga, andefattiga och arbetsskygga aspekter, varför den också utmärker sig för sina tomma gester och floskler, för sin tendens att hemfalla till drev och moralpanik, för sina enfaldiga men politiskt korrekta besvärjelser à la den vi finner i orden "alla människors lika värde", för sin funktionella dumhet, för sina ömsedidiga ryggdunkningar, för sin narcissism, ytlighet och fåfänga, för sin dubbelmoral samt för sin osvekliga tendens att skamlöst berika sig på produktiva människors bekostnad. Den demokratiska myten visar sig därmed inte bara vara en mycket förljugen sådan, utan framför allt en berättelse omsorgsfullt utformad för att framställa ett rövarbands allt annat än ädla framfart som någonting storslaget och hjältemodigt. I egenskap av sådan har den också visat sig i allra högsta grad effektiv, varför ingen som inte frigjort sig från den heller kommer kunna bjuda kakistokratin något meningsfullt motstånd.

¹ Eller rättare sagt, det styrelseskick som i dagligt tal felaktigt kallas så.

² Åtminstone i så stor utsträckning som detta är möjligt utan att bryta mot naturlagar eller lämna dörren vidöppen för mustaschprydda böhmiska korpraler.

³ Denna schizofrena hållning märks än idag av bland liberaler, vilket yttrar sig i att de å ena sidan vanligtvis gör allt för att odla den demokratiska myten, men å den andra också ofelbart börjar förneka samma myt för att i stället förespråka den upplystna DN-liberalismens despoti när de får ovälkomna frågor om varför de är så angelägna om att köra över folkviljan (jfr böhmiska korpraler).

2020-10-18

Moderniteten som cargokult

Mina kimmerier:

I fiktionens värld möter man inte sällan barbarer som bor bland och i de lämningar en svunnen civilisation har lämnat efter sig. Ibland har dessa barbarer flyttat in bland nämnda lämningar efter Fallet, i andra fall utgör samma barbarer de degenererade ättlingarna till människorna som byggde den fallna civilisationen i fråga, men även om det finns högst avgörande olikheter (därtill sådana med bäring på vår egen belägenhet) mellan dessa båda scenarion, spelar vilket av dem som det faktiskt rör sig om ur många aspekter inte någon roll så länge vårt fokus ligger på barbarerna som sådana. När barbarer lever bland tempel, palats, statyer och ornament som de å ena sidan förmår att uppskatta, men som å den andra svarar mot en grad av sofistikering de själva inte når upp till, uppstår stundom nämligen – åtminstone i fiktionens värld – en mycket speciell dynamik, i vilken barbarerna tafatt börjar försöka efterlikna och emulera den civilisation som en gång funnits. Barbarerna börjar bära de smycken och cermoniella kläder de forna invånarna har lämnat efter sig, de börjar göra anspråk på titlar de varken förstår eller förmår fylla med meningsfullt innehåll, och med tiden börjar de också intala sig att de ståtliga om än också för varje dag alltmer förfallna byggnader de bor i är resultatet av deras eget arbete.

I dessa barbarer bland ruiner finner vi en mycket slående parallell till moderniteten och de människor som befolkar den. De vackra byggnader som omger oss är med mycket få undantag uppförda före just Fallet, och inressant nog tenderar de också att ständigt bli färre till antalet, samtidigt som de nya byggnader som uppförs i jämförelse framstår som primitiva hyddor uppförda av just barbarer, och som i egenskap av sådana också tydligt vittnar om att såväl förmågan som viljan att bygga vackert har gått förlorad. Parallellen sträcker sig dock långt bortom det rent materiella, då de åtråvärda palatsen från tiden före Fallet idag befolkas av aktörer som visserliger kallar sig för aristokrater, präster och orakel (eller om man så vill, kallar sig för upplysta ledare, professorer och filosofer), men som trots att de lagt sig till med sina förmenta företrädares titlar, uttryck, later och ritualer, i egenskap av företrädare för en degenererad medelklass – om än en sådan i stulna skrudar och lånta fjädrar – inte förmår fylla dem med meningsfullt innehåll. Inte desto mindre hävdar de sig inte bara göra just detta, utan de påstår sig därtill oblygt representera en högre grad av förfining än de historiska personer vilkas roller de usurperat. Vad mer är, i den mån en passerande besökare uttrycker uppskattning för lämningarna från tiden för Fallet, svarar denna degenererade medelklass stolt och oreflekterat att samma lämningar är dess eget verk.

Moderniteten är, annorlunda uttryckt, precis som den vanartade, fåvitske och arbetsskygge ynglingen av fin familj, en era som – sin mycket nedlåtande syn på tidigare epoker till trots – lever på sitt arv allena. I den egna självbilden levererar moderniteten visserligen det ena vetenskapliga framsteget efter det andra, men dessa framsteg är i stort sett helt begränsade till elektronikminiatyrisering driven av den konsumism som homo modernus hoppas skall bota det själsliga armod han erfar med varje cell av sin kropp, och bortsett från dessa präglas naturvetenskapen idag mer än någonting annat av stagnation, då ytterst få nya avgörande genombrott skett sedan mellankrigstiden. (På universitetens institutioner för humaniora råder därtill inte bara stagnation utan aktivt sönderfall, då sinnebilden av en intellektuell idag är en pillerknaprande kvinna utan kunskaper i utländska språk andra än amerikansk engelska som i sina förgrämda men till angelägen forskning förklädda avhandlingar avfärdar Homeros, Platon, Cervantes och Schiller som obetydliga döda vita män.) Samma stagnation ses också i ekonomin, där den tillväxt som är ett måste för att finansiera pyramidspelsliknande välfärdssystem och räntorna på ständigt stigande skulder inte vill infinna sig, och därför måste forceras fram genom att man låter sedelpressarna går på högvarv. Och så vidare.

I ljuset av detta finner vi också förklaringen till varför dagens makthavare betraktar sina länder med ungefär samma blick som en amerikansk virkeshandlare ute efter snabba vinster på 1800-talet betraktade en skog av mångtusenåriga kaliforniska jätteträd. Nämnda makthavare är inte ute efter – eller ens kapabla till – att bygga för framtiden, utan vad de ser i de länder vilkas naturliga elit de gör anspråk på att utgöra är en ändlig resurs (i det här fallet en sådan uppbygd av tidigare generationers arbete och tankemöda), som de innan denna tar slut hoppas kunna lägga beslag på så mycket som möjligt av för egen del. För att till fullo förstår vad detta innebär kan vi med fördel ta hjälp av en annan metafor, nämligen den vi finner i ett flygplan som fått slut på bränsle. I den mån piloten fortsätter flyga rakt in i vinden kommer luftmotståndet snart erodera bort farkostens horisontella hastighet – och därmed också dess lyftkraft – med konsekvensen att vad som nyss var en maskin kapabel att flyga börjar falla till marken likt en tegelsten. Piloterna har dock en annan energikälla till sitt förfogande, nämligen den potentiella energi som återfinns i ett flera hundra ton tungt föremål som råkar befinna sig 10 000 meter över marken.

Genom att rikta planets nos nedåt kan piloten därför köpa sig lyftkraft till priset av höjd, och därmed också fortsätta en kontrollerad flygning som håller passagerarna vid relativt gott humör så länge som farkostens höjd över markytan är större än noll. I den mån passagerarna har tur hinner piloten under tiden glidflyga till och landa på en azorisk flygplats, i den mån de däremot har otur får planet i stället slut på potentiell energi precis då det är en av det ruritanska fårburna kavalleriets förläggningar utmed en bergssida som tornar upp sig framför flygplanets cockpit, men oavsett om slutet blir indignerat bräkande centraleuropeiska får eller att en azorisk restaurang plötsligt måste ta hand om hundratals nervösa kanadensiska resenärer med ett uppdämt behov av att lugna sina nerver med portvin och bacalhau, är planets flygförmåga vid denna tidpunkt helt uttömd. Dagens makthavare är dock helt ointresserade av detta, utan blickar bara lystert mot pilotuniformen och de privilegier som följer med denna, och räknar kallt med att planet kommer hålla sig tillräckligt länge i luften för att de skall ha hunnit bli avlösta långt innan marken börjar närma sig. Därmed kommer inte heller några meningsfulla åtgärder för att förbättra flygplanets belägenhet att vidtas, även om man inte drar sig för att då och då utställa tomma löften om sådana, i den mån flygvärdinnorna rapporterar om tecken på begynnande oro i passagerarkabinen.

Kort sagt, moderniteten är i grund och botten en maktkamp om de sinande resurser tidigare generationer har lämnat efter sig, och som den kast som gör anspråk på att utgöra eliten inte längre vet hur man förnyar. När man inom denna kast hyllar varandras arbete, och när man inom denna kast tilldelar varandra de anrika priser och medaljer som en gång gick till de storheter som faktiskt förmådde skapa någonting ur intet, bidrar detta visserligen till att upprätthålla bilden av historisk kontinuitet, men det hela är bara ett spel för gallerierna, och bakom den välpolerade ytan döljer sig ingenting annat än barbarer som hemfallit åt cargokult.