2019-07-15

Om den progressives oförmåga till självkritik

Ett av de mer utmärkande dragen hos den till synes brokiga skara av liberaler och socialdemokrater som idag utgör den progressiva rörelsens huvudfåra är kombinationen av långtgående historielöshet och en närmast total brist på samtidsförståelse. Detta yttrar sig såväl i en politisk analys så grund och materialistisk att man tror att endast ekonomiska frågor låter sig placeras in på höger-vänster-skalan som i en apokalyptisk och i många fall fullt genuin övertygelse om att en gammal Weimarrepubliksideologi som i över 70 år varit stendöd utgör ett akut hot.

Vad som kanske bättre än någonting annat åskådliggör företeelsen är dock den bland progressiva så utbredda övertygelsen om att det växande motståndet mot den rådande ordningen har uppstått ur tomma intet. Man finner detta motstånd så oförklarligt att man inte sällan hemfaller åt regelrätta konspirationsteorier, där förklaringen till att folket i tilltagande grad vänder ryggen åt partier man tidigare ställt sig bakom återfinns i Kreml eller bland kallhamrade demagogers systematiska desinformationskampanjer på internet. När det till synes oförklarliga skall förklaras känner fantasin inga gränser, varför den enda gemensamma nämnaren bland de många synnerligen fantasifulla förklaringsmodeller som på daglig basis lanseras är den totala frånvaron av självkritik.

Den grundmurade tilltron till att förklaringen inte kan återfinnas i det egna agerandet bottnar i det outtalade antagandet att den progressiva politiken inte har förändrats, utan att den egna hållningen till sin natur tvärtom är så konsekvent och oföränderlig att även progressiva 1700-talsfilosofer skulle ställa sig bakom den. Med detta synsätt framstår inte bara revolten som oförklarlig, utan också som ett plötsligt, smittsamt och synnerligen farligt utbrott av fullständigt obefogat missnöje. Denna inställning är inte bara ett symptom på hybris, utan också på närsynthet, minnesförlust och en kategorisk ovilja att se ens de mest uppenbara av samband.

På blott några årtionden har nämligen den progressiva ståndpunkten förändrats till oigenkännlighet. Det tidigare fokuset på klassanalys har övergått i öppet klassförakt, samtidigt som den vänster som tidigare dominerades av en strävsam arbetarklass idag domineras av en obildad och skatteförsörjd medelklass. En kamp för att ge människor möjligheter att utvecklas har övergått i en kamp för kravlösa bidragsutbetalningar, gränslös naivitet och ett regn av permanenta uppehållstillstånd. Vad som en gång var en osentimental syn på kriminalitet har förbytts i en föreställning om att brottslingar är offer som förtjänar allmänhetens sympati. Mediekritik har gått från att vara ett honnörsord till bli någonting suspekt och smutsigt. Tage Erlanders ord om att svenska folket lever i "en så oändligt mycket lyckligare lottad situation" än människor i etniskt heterogena länder har förbytts i en blind övertygelse om att nationalstaten till varje pris måste krossas. Och så vidare.

Såväl föreställningen om vad som utgör en progressiv linje som uppfattningen om i vilken riktning man bör färdas har med andra ord på relativt kort tid förändrats radikalt. Vad mer är, parallellt med detta har en tidigare föreställning om att riktningen skall avgöras i allmänna val fått stryka på foten till förmån för uppfattningen att en liten och synnerligen orepresentativ klick rekryterad från ett påfallande litet nätverk av professionella aktivister skall leda folket "framåt". De ständigt mer radikala nya riktningar som nu stakas ut avviker radikalt både från vad folket önskar och från vad som ligger i gemene mans intresse. I viss mån kan detta kompenseras genom den kontroll progressiva utövar över informationsflödet, men bara delvis. Klyftan mellan de egna vardagsupplevelserna och den rosenskimrande bild som utmålas av makthavarna vidgas för varje dag, varför missnöjet breder ut sig och en revolt mot den nya ordningen ser dagens ljus.

En sådan revolt är lika oundviklig som mekanismerna bakom den är uppenbara, men då de progressiva drivs av en nit som inte bara bär den religiösa iverns alla kännetecken, utan därtill är sprungen ur just religionen, är de fullständigt oförmögna att ta in detta. Fast förvissade om att orsakerna inte kan spåras till den egna hållningen, finner man dem därför med en uppblåst och kväkande paddas självgodhet annorstädes. Man finner omväxlande problemets orsaker i väljarnas okunnighet, i epidemisk rasism, i fientliga makters destabiliseringsförsök, i extremisters konspirationer och i plötsliga utbrott av vanföreställningar, men aldrig i kombinationen av det egna ogenerade folkföraktet och det faktum att man påtvingar allmänheten en politik denna inte önskar.

Denna oförmåga att se det uppenbara är inte bara ett symptom på hur oförmögna till kritiskt tänkande de krafter som ligger bakom en ordning som ständigt berömmer sig själv för att vara modern, vetenskaplig och ett värn mot ondskan egentligen är. Samma kategoriska ovilja att se det uppenbara utgör framför allt en ledtråd till varför man i likhet med så många andra ideologiskt förblindade rörelser genom historien ständigt uppvisar alltmer totalitära ambitioner.

2019-07-06

Flugornas herre i Grums

I en artikel som man på redaktionen för Hyresgästsföreningens tidning Hem & Hyra inte bara säkerligen redan bittert ångrar, utan också inom kort sannolikt kommer utöka med en ängslig och floskulös kommentar om att tidningen tar avstånd från rasism och står upp för alla människors lika värde, kan man sedan igår läsa om hur ett "barngäng" som visar sig utgöras av "barn till nyanlända" terroriserar ett bostadsområde i värmländska Grums. Barn misshandlas, kvinnor såväl trakasseras som blir spottade i ansiktet och den som protesterar får sopor intryckta i brevinkastet. Som svar på detta planerar polisen "ett informationsmöte med tolkar" till hösten – och tillägger att "det kan inte vänta".

Vad som beskrivs i artikeln är en verklighet som för varje dag blir fler och fler svenskars vardag. Grumsborna får inte bara betala en extrem invandringspolitik via skattsedeln, utan också genom en kringskuren vardag och att deras barns trygghet går förlorad. Det är mot denna bakgrund den strida strömmen av påståenden att mångkultur berikar och att "rasism" och "främlingsfientlighet" såväl utgör en oacceptabel inställning som ett akut problem som måste stävjas genom polisinsatser och fällande domar måste ses.

I bostadsområdet i Grums ligger bevisbördan för svepande påståenden av detta slag naturligtvis inte på de människor som får sin trygghet sönderslagen, utan på de makthavare som har förespråkat och genomdrivit den politik som gett upphov till detta. Talande nog är dock narrativet om den strukturella rasismen och den galopperande främlingsfientligheten så institutionaliserat att inte ens offren för slöddret i Grums vågar tala klarspråk. I stället bedyrar de att de "vill kunna bo här tillsammans" och påstår sig vara oroade av att folk börjar tänka i termer av "vi och dem". På Hyresgästföreningen, där man säger sig företräda hyresgästernas intressen, och där man med näbbar och klor skulle kämpa för deras rättigheter om de i stället vandaliserade sina lägenheter eller underlät att betala hyran, oroas man för att vad som pågår skall resultera i "vi mot dem-tänkande" och att grannar börjar "dra kopplingar mellan problemen och främlingsfientliga åsikter".

Hade de trakasserade hyresgästerna sagt någonting annat hade det naturligtvis inte blivit något reportage, och hade man från den lokala avdelningen av Hyresgästföreningen sagt någonting annat hade man naturligtvis från centralt håll blivit kastade till vargarna, samtidigt som deras påstådda rasism skulle blivit föremål för krigsrubriker i Dagens Nyheter. Ironiskt nog fångar dock, om än oavsiktligt, hänvisningarna till "vi mot dem-tänkande" och "främlingsfientliga åsikter" grundproblemet väldigt väl. Vad som får "barngänget" att ge sig på de boende, och vad som får deras patetiska ursäkter till föräldrar att titta åt ett annat håll, är nämligen just "vi mot dem-tänkande". Att situationen kunnat urarta till vad som närmast framstår som en uppsättning av Flugornas herre är en akut medvetenhet om att man själva tillhör en grupp, och offren en annan.

I den charlatananalys som ligger till grund för det rasismbegrepp som idag utgör en del av den västerländska statsideologin, finns dock inget utrymme för att förhålla sig till besvärande omständigheter av detta slag. Enligt denna så kallade analys, som sin uppenbara infantilitet till trots idag är universellt vedertagen inom etablissemanget, är främlingsfientlighet och strukturellt förtryck någonting som endast ljushyade kan utöva mot mörkhyade. Därför blir vita människors förmenta rasism en central faktor även när människor från andra världsdelar invandrar till Sverige, lever på de skattepengar som svenskar betalar in och därefter återgäldar tjänsten med våld och trakasserier.

Inom etablissemanget är man idag fullständigt oförmögna att på ett nyktert sätt förhålla sig till en verklighet som den som händelserna i Grums bara är det senaste spektakulära exemplet på. När frågor som denna lyfts har i stället samhällets auktoriteter under många år kontrat med att på fullt allvar påpeka att många människor uppskattar att äta pizza. Skulle någon av de trakasserade Grumsborna välja att ta det ansvar som såväl polis som förövarnas föräldrar vägrar ta, skulle däremot staten ingripa med full kraft (och då med synnerligen handfasta metoder och direkt, inte genom något informationsmöte till hösten), och det hela skulle ge upphov till artiklar i betydligt mer välkända publikationer än Hem & Hyra. Vad mer är, dessa artiklar skulle till skillnad från den nu aktuella inte gå som katten kring het gröt, utan samtliga vara variationer på temat de rasistiska bondtölparna i Grums måste straffas hårt!

Att detta är en pervers ordning är uppenbart. Att den trots detta år efter år kan fortgå är dock en nyttig påminnelse om vilket patetiskt och depraverat etablissemang som gömmer sig bakom alla de högtidliga och grötmyndiga floskler om samma etablissemangs förträfflighet vi dagligen matas med, och om hur lite det förtjänar någons respekt.

2019-07-05

Är anhöriginvandring bra för integrationen?

Begreppet "integration" avser i migrationspolitiska sammanhang i regel en process där en person som invandrat till Sverige kommer i arbete. Detta är en både väldigt tunn och missvisande definition av ordet integration, vilken blir uppenbart då man betänker att någon som inte talar svenska men såväl utövar hederskultur som förespråkar sharialagstiftning enligt detta synsätt kan vara fullt integrerad. Att ett så meningslöst integrationsbegrepp trots detta blivit allmänt vedertaget är i sig en mycket talande indikation på med vilken materialistisk, teknokratisk och rationalistisk utgångspunkt ett själlöst etablissemang förhåller sig till en process som i snabb takt radikalt omstöper hela länder och kulturer. Intressant nog finner man dock att integrationsbegreppet är i allra högsta grad missbrukat, även om man godtar denna definition av det.

Enligt ett ofta upprepat påstående är ett så kallat generöst regelverk för anhöriginvandring "bra för integrationen". Detta påstående blir, då det yttras, aldrig föremål för några följdfrågor eller någon journalistisk granskning. Ej heller förklaras för vems integration denna anhöriginvandring skulle vara bra vilket, givet att detta som vi skall se till syvende och sist är det centrala, är extra anmärkningsvärt. Även i de fall någons integration kan tänkas underlättas av att vederbörandes anhöriga tillåts anhöriginvandra, innebär nämligen detta inte att integrationsproblemen minskar. I själva verket förhåller det sig med allra största sannolikhet precis tvärtom.

Enligt statistik som Statistiska centralbyrån inte gjort tillgänglig för allmänheten, men som Staffan Danielsson fick tillgång till då han i egenskap av riksdagsledamot vände sig till Riksdagens utredningstjänst, utgör andelen av vad som i rapporten benämns "flyktingar inkl. flyktinganhöriga" som efter 15 år i Sverige lyckas erhålla ett jobb motsvarande en heltidstjänst 34 procent. Det är här värt att notera att av dessa återfinns många i skattesubventionerade anställningar. Det är också värt att notera dels att dessa siffror primärt avser människor som invandrat under perioder av tämligen kravlös anhöriginvandring, dels att motsvarande siffra uppdelad på män och kvinnor landar på 40 respektive 28 procent. Det senare är intressant då man på goda grunder kan anta att gruppen "flyktingar" främst består av män, och att gruppen "flyktinganhöriga" främst består av kvinnor.

Låt oss dock för enkelhets skull, och för att göra en så generös tolkning som möjligt, förutsätta att siffrorna endast avser personer som har invandrat när dörren till anhöriginvandring varit stängd, och att 40 procent har kommit i heltidssysselsättning ("blivit integrerade") efter 15 år. Låt oss därefter anta att denna siffra ökar kraftigt till 50 procent när dörren till anhöriginvandring öppnas och en "flykting" får sällskap av en "flyktinganhörig". Detta innebär att det genomsnittliga antalet utan heltidsarbete som tillkommit till följd av att en "flykting" 15 år tidigare invandrat, ökar från 0,6 till 1,0 personer om dörren till anhöriginvandring öppnas. Såväl antalet som andelen icke-integrerade har därmed ökat, trots att möjligheterna till integration för den enskilde förbättrats.

Detta kan rent teoretiskt rent nationalekonomiskt vägas upp av att fler personer kommer i arbete och blir nettobetalare till skattesystemet. Då många av de sysselsättningstillfällen som skapats varit skattesubventionerade, då den tid även den genomsnittlige invandraren som till slut erhåller ett arbete gått arbetslös varit lång, och då även löntagare utgör en nettokostnad för staten om deras lön är låg, är ett sådant utfall dock högst osannolikt. Vad mer är, det faktum att anhöriginvandrare tenderar att vara kvinnor, och därmed ha en lägre sysselsättningsgrad, gör att verkligheten med allra största sannolikhet är betydligt mer ogynnsamt än i räkneexemplet ovan. Om kvinnliga anhöriginvandrare efter 15 år i Sverige har en sysselsättningsgrad på 28 procent blir i stället, allt annat lika, resultatet av att en manlig "flykting" och en kvinnlig "flyktinganhörig" invandrar så som i exemplet ovan att i genomsnitt 1,22 av dem 15 år senare fortfarande saknar ett heltidsarbete.

Att anhöriginvandring skulle vara bra för integrationen är med andra ord ett synnerligen tveksamt påstående. Att det ofta upprepade påståendet att så ändå är fallet trots detta inte resulterar i några följdfrågor ens i ett läge då integrationsproblemen är skriande, ger en ganska stark fingervisning om hur ihåligt de återkommande påståendena om att journalistkåren skulle vara professionell, objektiv och brinna för faktagranskning klingar.

2019-07-02

Den idealistiske medlöparen

Samma dag som en solbadande kvinna blev svårt misshandlad av en okänd gärningsmän då denne slog henne i bakhuvudet med en sten, resulterade två skottlossningar i att antalet ihjälskjutna i Stockholm 2019 efter bara ett halvår hade uppnått samma siffra som under helåret 2018. Parallellt med detta har artiklar om hur medelklassen drabbas av gängkriminaliteten och om hur medelklassens barn blivit lovligt byte för förhärdade kriminella inte bara fått stor spridning, utan också gett upphov till oräkneliga kommentarer om hur fruktansvärt detta är.

Merparten av de nyhetskonsumenter som reagerat med vrede och förstämning på både dessa nyheter och oräkneliga andra på samma tema, kommer dock när det kommer till kritan ge utvecklingen sin välsignelse. En anmärkningsvärt stor minoritet kommer rösta på partier som Miljöpartiet, trots att dessa med näbbar och klor kämpar för en politik som såväl leder till att problemen förvärras som att polisens möjligheter att bekämpa dem minskar. Närmare hälften kommer rösta på partier som yrvaket utlovar i bästa fall halvhjärtade åtgärder, men som trots detta kommer föra en politik som leder till problemen växer sig större. En stor majoritet kommer rösta på partier för vilka isoleringen av Sverigedemokraterna är någonting som prioriteras långt mycket högre än att göra någonting åt de problem som dessa väljare och Sverigedemokraterna är rörande eniga om är vederstyggliga.

Att en så stor majoritet röstar för en politik som på ett så slående sätt går rakt emot deras intressen är högst anmärkningsvärt, men också något som i ständigt tilltagande grad blivit en utmärkande egenskap för västerländska samhällen. En bidragande orsak har länge varit att den som varit missnöjd med utvecklingen saknat alternativ att rösta på, men detta är i de flesta länder inte längre sant. Inte desto möter man idag påfallande ofta personer som å ena sidan vältrar sig i fördomar och med glädje yttrar sådant som med lätthet skulle kunna få dem fällda i domstol, men som å den andra djupt föraktar Sverigedemokraternas väljare. Inom den breda massan lider man, tycks det, av en blockering som yttrar sig i en kategorisk vägran att se sambandet mellan utvecklingen och de val man själv gör.

Det hela härrör sannolikt ur omständigheten att precis de krafter som högst målmedvetet, och väl medvetna om alla de oräkneliga varningsklockor som under hela tiden har ringt, genomdrivit den politik som orsakat den destruktiva utvecklingen, trots detta ses som moraliska auktoriteter. Detta säger naturligtvis något allt annat än smickrande om gemene mans förmåga att ta ansvar för sitt eget handlande, men är måhända också någonting som är oundvikligt i en demokrati av flockdjur. Vad som har hänt är att en liten men hårdför progressiv minoritet konsekvent knuffat samhället i en riktning majoriteten har motsatt sig. Att detta inte resulterat i uppror förklaras av att förändringen skett såpass smygande att de flesta inte förstått vad som pågår, samt omständigheten att den pådrivande minoriteten haft närmast total makt över vilken information som nått allmänheten.

Ett belysande exempel på detta är nationalstaten. Allmänheten har i närtid inte haft någon som helst önskan om att denna skall avskaffas, men det har däremot den progressiva minoriteten haft. Ett arbete för att avskaffa nationalstaten har därför inletts, samtidigt som den progressiva minoriteten i händelse av att någon frågat högtidligt förklarat att ingen har för avsikt att avskaffa nationalstaten. När nationalstaten därefter har undergrävts så till den grad att det blivit lönlöst att förneka vad som pågår, förklarar den progressiva minoriteten i stället att Sverige alltid har varit ett invandrarland, och att de problem nationalstatens undergrävande har resulterat i alltid har funnits där.

Dessa rationaliseringar har idag upprepats så många gånger att man i den progressiva minoriteten själva har börjat tro på dem. Därför kan man i dagar som dessa, då konsekvenserna blivit synnerligen motbjudande, allt oftare se uppburna företrädare för den progressiva minoriteten beklaga sig över följderna av den utveckling politiken de själva insisterat på har utmynnat i. Då deras förmåga till dubbeltänk är outsinlig sätter de dock aldrig detta i samband med det egna handlandet, utan ser tvärtom detta som ett bevis på att de har rätt, och drar slutsatsen att lösningen på problemen är mer av den politik som orsakat dem. Någonting den auktoritetstroende majoriteten, trots att början på ett uppror idag kan skönjas, överlag tenderar att svälja.

Det kanske mest perversa av allt är dock det faktum att många som själva inte tillhör den progressiva minoriteten är så blint auktoritetstroende att de känner sig manade att med aggressiva metoder försvara denna, till exempel genom att "ta debatten vid fikabordet". När de gör detta är de i de allra flesta fall genuint övertygade om att de gör någonting gott, men vad de i själva verket gör är att villigt agera medlöpare åt en liten men synnerligen intolerant och fanatisk förtryckande minoritet.

2019-07-01

Progressivismen och minoritetsregeln

I augusti 2016 rönte den libanesisk-amerikanske mångsysslaren Nassim Nicholas Taleb stor uppmärksamhet då han gjorde ett kapitel ur sin kommande bok Skin in the Game tillgängligt för allmänheten. Under rubriken "The Most Intolerant Wins: The Dictatorship of the Small Minority" redogjorde Taleb för vad han kallade minoritetsregeln, med vilket avses att även en liten minoritet kan få stort genomslag för sina krav i de fall majoriteten kan tänka sig att anpassa sig till minoriteten samtidigt som motsatsen inte gäller. Resonemanget tar avstamp i att försäljningen av koscher- och halal-certifierad mat ofta vida överstiger andelen judar respektive muslimer i befolkningen, vilket förklaras med att det i regel är billigare att ta fram och framställa en produkt som accepteras av alla, än en produkt för majoriteten och en annan för minoriteten.

Med utgångspunkt i detta börjar Taleb kartlägga vad som, om vi tar honom på orden, är en fundamental sociologisk mekanism som under historien omformat hela samhällen och civilisationer. I texten argumenteras väldigt övertygande för hur minoritetsregeln varit avgörande när språk, religioner och kulturer kommit att uppnå en dominerande ställning, inklusive det förlopp som ledde till att Europa kristnandes. Enligt detta synsätt kan historien i mångt och mycket förstås som en evolutionär kamp mellan olika kulturella sedvänjor, i vilken de mest intoleranta inte bara alltid kommer att ha en stor fördel över konkurrenterna, utan där även en liten skillnad i intolerans över tid kommer att visa sig vara av avgörande betydelse.

Att vad som beskrivs har långtgående implikationer för ett samhälle med ambitionen att vara mångkulturellt är uppenbart, någonting som Taleb också själv påpekar i tämligen oinlindade ordalag. Vad Taleb däremot endast tangerar är de konsekvenser minoritetsregeln får för den politiska dynamiken även i ett i övrigt homogent samhälle. Dessa konsekvenser är dock i allra högsta grad av intresse av den enkla anledningen att det västerländska samhället rymmer en i allra högsta grad inhemsk minoritet som inte desto mindre är synnerligen intolerant, som fullständigt dominerar samhällsutvecklingen och vars rötter som av en händelse utan svårigheter också direkt kan spåras till en mycket kärv gren av kristendomen – nämligen progressivismen.

Den ständiga vänstervridning av Västerlandet i form av en utveckling mot ett ständigt mer förryckt samhälle som enligt progressivismens förkämpar menar utgör en obruten kedja av framsteg, kan med andra ord förstås i termer av att en intolerant minoritet steg för steg påtvingat majoriteten en samhällsutveckling denna inte har efterfrågat. Vad mer är, att progressivismen enligt egen utsago utgör en ideologi som utmärker sig för just tolerans blir särskilt ironiskt, inte bara för att alla som haft nöjet att bli föremål för de progressiva översterprästernas vrede av egen erfarenhet vet hur ihåligt detta klingar, utan framför allt för att progressivismen i ljuset av detta bäst förstås som den ideologi som för närvarande leder en uråldrig kamp om vem som är mest intolerant.

Progressivismens intolerans begränsar sig emellertid till vad den uppfattar som dess inre fiender. När det kommer till dess faktiska rivaler om vad som utgör den mest intoleranta ståndpunkten visar den däremot inte bara prov på omfattande tolerans, utan riktar också primärt sin intolerans gentemot de krafter som påtalar det destruktiva i detta. Om inte detta förändras är, åtminstone om man får tro Taleb, progressivismen dömd att gå under tillsammans med den kultur den idag dominerar.