2019-12-04

Om jordbruk och innerstadsliberalism

Mina fonografentusiaster i Vermont:

När litteraturen och filmen söker levandegöra primitiva samhällen sker detta inte sällan genom att man låter dessa samhällens invånare tala i metaforer. Till de mer klichéartade av dessa hör begrepp som eldvatten och järnhäst, men berättartekniken har inte bara använts i skildringar av indianer, utan talande nog också många gånger av författare som utan att uttryckligen redogöra för detta vill förmedla en helt och hållet fiktiv folkspillras primitiva status till läsaren. När en romankaraktär börjar beskriva den teknologi han för första gången kommer i kontakt med i termer av på en och samma gång såväl naiva som experimentella sammansättningar av enkla ordstammar, tenderar detta att omedelbart göra läsaren på det klara med att det är en vilde vi möter. Vad få dock reflekterar över är det faktum att detta förment primitiva språk inte skiljer sig nämnvärt från hur vi själva talar. Vårt eget språk kryllar av metaforer, vi använder ständigt ord i överförd bemärkelse och de importer från grekiskan och latinet varje bildad människa sätter en stolthet i att krydda sitt tal med är i regel ingenting annat än just sammansättningar av enkla ordstammar, eller ibland också direkt naivistiska metaforer. Prognos betyder lära framåt, androgyn betyder mankvinna och subtil betyder underväv. Magnetism betyder sten från Magnesien och elektricitet har den ungefärliga betydelsen bärnstenskraft.

Mot denna bakgrund blir den gängse användningen av ordet "borgerlig" högintressant av flera skäl. Ordet används i dagligt tal som en synonym för höger, men bör i ett ideologiskt perspektiv tvärtom förstås som synonymt med liberal. Om att så är fallet vittnar i själva verket tydligt begreppets etymologi, då den ursprungliga betydelsen av ordet borgerlig är stadsbo. Liberalismen har genom historien mer än kanske någonting annat varit en ideologi för just stadsbor, och högerns intressen har ofta stått i direkt motsättning till den nya och med tiden alltmer inflytelserika klass som vuxit fram i de svällande städernas. Där högern ägde mark var liberalerna jordlösa, och bodde inte sällan också i bostäder de hyrde snarare än ägde. Där liberalernas intressen med tiden alltmer kom att sammanfalla med den växande statens, kom högerns intressen med tiden att i stället alltmer divergera från centralmaktens.

Högerns och vänsterns koppling till land respektive stad är idag inte alls lika given eller tydlig som den en gång var, men den är heller inte överspelad. Man finner alltjämt att de invånarna i större städer tenderar stå långt till vänster om befolkningen som helhet, och även om högern idag är välrepresenterad i de stora städerna samtidigt som vänstern är välrepresenterad utanför dem, uppstår inte sällan konflikter när de båda världarna möts. Till syvende och sist är den progressiva överideologin just stadens ideologi, eller för att vara ännu mer exakt, innerstadens ideologi. Att så är fallet var under 1900-talet alla gånger inte helt uppenbart, men inte desto mindre speglar detta en både långvarig och ökande trend som utan svårigheter låter sig spåras tillbaka ända till medeltiden.

Synen på jordbruk är måhända inte det mest brännande exemplet på detta, men inte desto mindre ett mycket symbolladdat sådant. När det svenska jordbruket kvävs under regleringar och skatter är detta ett utslag av liberal innerstadspolitik, och de värden som i och med detta går förlorade är sådana som uppskattas av främst högern. När någon som Fredrik Segerfeldt koketterar med hur han bojkottar svenska jordbruksprodukter, speglar detta både i en abstrakt och en i allra högsta grad konkret mening innerstadsliberalismens värderingar, intressen och föreställningar. Segerfeldts syn på svenskt jordbruk är, givet den ståndpunkt och det ideologiska arv har representerar, helt och hållet rationell. När länder betraktas som ytor för näringsverksamhet, när de värden som ger människan ett sammanhang har rationaliserats bort och när den mänskliga existensen reducerats till en fråga om ekonomism och rationalism, blir också förakt eller likgiltighet för svenskt jordbruk en naturlig hållning.

Den liberala synen på jordbruk är dock inte bara oförenlig med en högerposition, utan utgör därtill ett mycket talande exempel på den diametrala motsatsen till vad en högerhållning innebär. För högern har det öppna kulturlandskapet ett tydligt egenvärde, varför högern också instinktivt finner utspel om att det inte behövs några svenska bönder motbjudande. I praktiken befinner sig dock stora delar av den skara som påstår sig utgöra högern mentalt i gränslandet mellan högern och liberalismen, varför många av dem visserligen vänder sig mot vad Segerfeldt säger, men i praktiken resonerar likadant när de väl befinner sig i affären. I stället för att köpa svenskt kött köper man irländskt, och inte sällan gör man också detta präglade av liberalismens närmast religiösa syn på frihandel. Måhända resonerar man också att man gärna skulle vilja köpa svenskt, men att man av rent principiella skäl inte vill betala det prispåslag den svenska jordbrukspolitiken innebär.

Den jordbrukspolitik som slår undan benen på det svenska jordbruket är ett problem, både principiellt och rent praktiskt. I reda pengar rör det sig dock om tämligen försumbara belopp, och priset för den besparing det innebär att köpa utländska jordbruksprodukter är långtgående negativa externaliteter som går ut över just det som högern instinktivt värderar mycket högt. Den liberala synen på jordbruk är resultatet av en dekadent, steril, blodfattig och människofientlig grundfilosofi, och i den mån högern i handling – om än inte i ord – ansluter sig till denna i syfte att spara vad som när det kommer till kritan är en spottstyver varje månad, har man själva också sjunkit till samma nivå.

2019-11-30

Om arbetsmoral och livegenskap

Mina narvalskrigare:

Till de frågor alla borde ställa sig, men som anmärkningsvärt få över huvud taget reflekterar över, hör varför vi arbetar så mycket. Västvärldens befolkning åtnjuter idag ett materiellt överflöd tidigare generationer knappt ens hade kunnat föreställa sig, och den tid vi lägger på att säkra vårt grundläggande behov av föda är i det närmaste försumbar. I stället lägger människor sin vakna tid på att tjäna ihop till föremål de inte behöver, statusattiraljer och att byta ut sådant som fungerar. Denna konsumtion marknadsförs som att sätta guldkant på den tid människor inte arbetar, men när denna tid väl infinner sig är de inte sällan för trötta för att bry sig. Människor tror sig visserligen ofta ha ont om pengar, men när man skärskådar deras ekonomi finner man inte desto mindre att merparten av deras utgifter utmärker sig för sin ytterst ringa marginalnytta, och att den upplevda bristen på pengar i regel bottnar i att de tenderar att prioritera onödig konsumtion framför livets nödtorft. Vad mer är, man finner också att korrelationen mellan denna upplevda brist på pengar och faktisk inkomst är påfallande svag.

Att ökat välstånd skulle omsättas i mer fritid togs länge för någonting självklart, men sedan 1960-talet har trenden snarare gått i motsatt riktning. Hemmafruar blir betraktade med stor misstänksamhet, att människor arbetar deltid ses som ett politiskt misslyckande och att barn redan i späd ålder bör lämnas in till offentliga storbarnkammare tas för en självklarhet. Detta hade kunnat vara påkallat om de pengar människor tjänade på sitt myckna arbetande faktiskt hade skänkt dem glädje eller trygghet, men då de i stället lägger dessa på att köpa saker de inte använder, och som kort därefter och i stort sett oanvända förpassas till redan överfulla vindar och källarförråd, infinner sig i stället frågan varför människor så oreflekterat lägger en så stor andel av sin utmätta tid på arbete. Att vårt samhälle utmärker sig för att dess invånare arbetar mycket mer än de behöver är i själva verket högst anmärkningsvärt, och minst lika anmärkningsvärt är att detta så sällan ens blir föremål för diskussion.

Från vänsterdemagogiskt håll hörs visserligen då och då förströdda krav på sextimmarsdag, men dessa bör snarast förstås i termer av trötta och symboliska försök att upprätthålla bilden av vänstern som ett alternativ för arbetarklassen. Vad mer är, i den mån man faktiskt tar dessa utspel på allvar finner man snabbt att de inte är grundade i en systemkritisk hållning, utan tvärtom ackompanjeras av orealistiska löften om bibehållen månadslön. Att man själva gärna vill framställa sig som ett radikalt och nytänkande alternativ, förmår inte dölja det faktum att man inte lyckats frigöra sig från den i samhället så förhärskande föreställningen att konsumtion är vad som ger livet mening. I ett läge där utrymmet för samhällskritik är närmast obegränsat visar sig i stället önsketänkande vara det bästa den förment radikala vänstern har att erbjuda.

Både frågan om varför vi arbetar så mycket och frågan om varför kritiken av detta lyser med sin frånvaro besvaras dock i samma ögonblick man betänker vilka som tjänar på status quo. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också utsikterna att göra sig en förmögenhet på handel med aktier försämras. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också möjligheterna att parasitera på andra minska. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också svårigheterna att betala ränta på de skulder som ligger till grund för det keynesianska ekonomiska paradigmet öka drastiskt. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också politikernas möjligheter att köpa sig röster kringskäras. Skulle vi börja arbeta mindre skulle det också bli uppenbart att västvärldens pensionssystem är organiserade som pyramidspel. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också det överskott som finansierar invandringspolitiken snabbt försvinna. Kort sagt, det finns inte en makthavare för vilken en framtid där vi arbetar mindre inte är en skräckvision.

För en mycket intressant motbild till det liberala narrativ som ligger till grund för den rådande synen på arbete står antikens Aten och Rom. Städerna kom under renässansen och upplysningen att bli sinnebilden av den civilisation av fria människor som gått förlorad, men intressant nog höll sig båda dessa civilisationer med slavar. Just slaveriet hade rentav varit förutsättningen för den civilisation och frihet renässanstänkare och upplysningsfilosofer hoppades återupprätta, varför även någon som Rousseau tvingades konstatera att verklig frihet måhända inte var möjlig utan slaveri. I just denna omständighet återfinns i själva verket en mycket pikant historisk ironi, då vår egen tillvaro hade tett sig outhärdlig för de fria männen i Aten och Rom. Att vi arbetar långt mycket mer än vi faktiskt behöver hade i deras ögon gjort oss till skolboksexempel på människor präglade av slavmentalitet. Där vi i dem ser slavägare, skulle de i oss se slavar.

Här finner vi ett värdefullt perspektiv på den gängse synen på arbete, och den i sammanhanget så anmärkningsvärda omständigheten att människor sätter en stolthet i att stiga upp ur sängen även när vintermörkret är som mest kompakt, trots att de innerst inne vet att detta gynnar bedragare och parasiter i långt högre utsträckning än det gynnar dem själva. Den stolthet och ironiskt nog också frihet människor finner i att kasta bort sina liv på arbete, samtidigt som de som av en händelse omges av en kultur i vilken framgång mäts i förmåga till konsumtion, tenderar att göra människor blinda för det uppenbara, nämligen att de framlever sina dagar i självpåtagen livegenskap.

2019-11-26

Om åsiktskorridorer, åsiktsmurar och åsiktsvakuum

Mina vargbarn från Alba Longa:

Till de mer intressanta egenskaperna hos vad som ofta benämns som "åsiktskorridoren" hör att den rymmer såväl Fidel Castro som Mao Zedong, men varken António de Oliveira Salazar eller Viktor Orbán. Det ideologiska manöverutrymme som avses med metaforen är med andra ord inte på något sätt smalt, så som antyds av efterledet "korridor", utan tvärtom mycket brett. Den som öppet hyllar Stalin får visserligen räkna med att bli kritiserad för detta, men kritiken i fråga kommer inte vara av ett slag som är vare sig socialt eller professionellt stigmatiserande, och den som utforskar den vänstra delen av den påstådda korridoren finner i själva verket inte ens vid synnerligen långväga expeditioner någonting annat än öppen planlösning. Inte desto utmärks det praktiskt taget oändligt stora utrymmet av att det är begränsat, närmare bestämt av en mur som omöjliggör tillträde till hela det landskap som ligger till höger om den politiska mitten, sånär som på en ytterst smal remsa.

Rent konkret innebär detta att när begrepp som högerextremism och högerpopulism används är vad avsändaren varnar för i regel varken extremism eller populism i egentlig bemärkelse, utan högerideologier som sådana. Det finns visserligen krafter som både betraktas som höger och i stort sett legitima, men dessa representerar antingen ståndpunkter på den ytterst smala remsan till höger om den politiska mitten eller vad som de facto är liberala vänsterpositioner. Vad den så kallade åsiktskorridorens geometri i själva verket säger oss, är att vi lever i ett samhälle där i stort sett hela den högra planhalvan i praktiken är förbjuden mark. Vad som kanske mer än någonting annat utmärker det progressiva samhället är dess närmast totala intolerans för allting som så mycket som ens påminner om högeråsikter.

Även högerideologier kan givetvis förekomma i tappningar som också för en objektiv betraktare ter sig som extrema, men den funktion dessa spelar utgör inte på något sätt en spegelbild av deras vänsterextrema motsvarigheters. Där högerextremismen är utstött och marginaliserad bjuds vänsterextremismen in i maktens finrum. Där högerextremismen granskas nitiskt flyger vänsterextremismen under radarn. Där högerextremismens funktion främst är den som halmdocka och bogeyman, fungerar vänsterextremister i praktiken som etablissemangets torpeder. Precis som i de många diktaturer där man håller sig med paramilitära grupper som maktens institutioner visserligen pliktskyldigt fördömer, men i praktiken inte ingriper mot annat än förstrött och högst motvilligt, har vänsterextremismen visat sig vara ett oumbärligt verktyg för det progressiva etablissemanget.

Vad man i det progressiva samhället kallar för höger-vänster-skalan är i själva verket en axel mellan de två vänsterideologierna liberalism och socialism. Vad mer är, den socialism man återfinner i det progressiva samhället är sedan 1980-talet kraftigt försvagad, och idag närmast att betrakta som socialliberal. Det vakuum den frånvarande högern lämnat efter sig har resulterat i begreppsförvirring, och ibland också fått till följd att delar av högerns tankegods oväntat återkommit som strömningar inom den radikala vänstern. I den grå liberala dimman har inte sällan de stora slagen stått mellan liberaler som tror sig vara höger och liberaler som tror sig vara socialister, och när den riktiga högern i detta läge till alla liberalers fasa upplever en renässans är det just bland den arbetarklass som hamnat i korselden denna ofta funnit sitt starkaste stöd.

Centralt i sammanhanget är det faktum att liberalismen på en och samma gång är västvärldens både mest misslyckade och lyckade ideologi. Liberalismen har uppnått hegemonisk ställning, men till priset av att den i praktiken övergivit allt den klassiska liberalismen stod för (eller påstod sig stå för). Bakom liberalismens centrala myt om en värld som ständigt blir bättre döljer sig en verklighet där skatterna ökat till nivåer ingen trodde var möjliga, där regelbördan ständigt ökar, där friheten för den enskilde ständigt minskar och där staten ständigt växer sig större. Berättelsen om liberalismen är i själva verket berättelsen om hur liberaler ständigt undergrävt just det som liberalismen framhåller som sina största framgångar. Den klassiska liberalismens värderingar är masken bakom vilken den egentliga liberalismen gömmer sig, och den egentliga liberalismen är liktydig med en vittrande kraft bakom vilken återfinns både religiösa föreställningar och starka klassintressen.

Det är också här vi återfinner förklaringen till liberalismens till synes så oresonliga avsky för högern. I socialismen finner liberaler en kraft med en snarlik vittrande verkan, men i högern finner den i stället en motkraft som strävar efter att i värsta fall förhindra och i bästa fall bromsa den utveckling man själv eftersträvar. Liberaler kan, om än både motvilligt och misstänksamt, samarbeta med högern i den mån denna håller sig inom den smala remsan till vänster om muren som avgränsar den så kallade åsiktskorridoren från no-go-zonen höger därom. Den höger som inte accepterar dessa premisser kommer dock obönhörligen – och med rätta – kategoriseras som en fiende.

2019-11-23

Om managersamhället och dess skattepolitik

Mina grovhuggna urnudier:

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting är vi av den fasta övertygelsen att beskattning, för att travestera en känd brittisk kolonialist, bör vara låg, platt och synlig. En del sträcker sig ännu längre och hävdar att att skatt inte bör vara över huvud taget, men detta är ett sidospår man inte bör förirra sig alltför djupt in på. Hoppes hövdingar kommer att utkräva skatt, Moldbugs moguler kommer att utkräva skatt, anarkokapitalisternas aristokrater kommer att utkräva skatt och minarkisternas modesta marginalskatter kommer successivt öka tills de åter når nuvarande nivåer. De enda som inte kommer utkräva skatt är ironiskt nog de kommunistiska kamraterna, vilket dock torde vara till föga tröst för den libertarian som råkar vara född bakom en järnridå. Att hävda att skatt är priset vi betalar för ett civiliserat samhälle är visserligen att hemfalla åt både plattityder och slavmentalitet, men inte desto mindre är skatt någonting som är.

I ljuset av detta kan värnskattens nära förestående avskaffande vid första anblick framstå som ett steg i rätt riktning. När värnskatten går i graven blir beskattningen något mindre progressiv, samtidigt som marginalskatterna går ned. Problemet är att värnskatten avskaffas av en regering som för det första finner andra sätt att höja skatterna på, och för det andra för en invandringspolitik som leder till höjda kommunalskatter. Vad Annie Lööf kallar för "liberal reformpolitik" är med andra ord en politik som leder till att de flesta får höjd skatt, samtidigt som skattebetalarna får räkna med att den samhällsservice deras skattepengar är tänkta att bekosta försämras. Mot denna bakgrund utgör det faktum att samma regering samtidigt sänker skatten för ett fåtal inte ett steg i rätt riktning, utan vad som med rätta kommer uppfattas som en provokation.

Ser man till vilka det faktiskt är som betalar värnskatt blir det hela ännu mer intressant. Till skillnad från vad den internsocialdemokratiska potemkinoppositionen hävdar, betalas värnskatt nämligen inte av "de rika". I Sverige betalar de rika varken statlig skatt eller värnskatt, utan i värsta fall en platt skatt på 30 procent. De rika utgör i själva verket med Socialdemokraternas goda minne ett skattefrälse, men då det ligger i såväl socialdemokraters som andra politikers intresse att den breda massan hålls så ovetande om detta som möjligt blir saken ytterst sällan föremål för debatt. I den socialdemokratiska retoriken likställs därför "de rika" med de löntagare som betalar den värnskatt regeringen inom kort ämnar avskaffa. Vad som inte desto mindre gör det intressant att just denna grupp belönas med en skattelättnad samtidigt som de flesta andra drabbas av höjd skatt, är det faktum att denna grupp till stor del består av managers.

Bland vinnarna på värnskattens avskaffande finns talande nog många av de otaliga nya chefer Karolinska universitetssjukhuset har rekryterat parallellt med att produktiviteten gått ned och kostnaderna gått upp så mycket att man nu tvingas varsla vårdpersonal. Det är heller inte någon särskilt långsökt gissning att många av de förmenta altruister som läser och omskrivs i tidskriften Aktuell Hållbarhet hör till de svenskar som efter årsskiftet får sänkt skatt, och pikant nog återfinns bland dessa även många av de mest ihärdiga förespråkarna för de skattehöjningar som samtidigt kommer drabba resten av befolkningen. En annan grupp inom vilken många kommer få sänkt skatt är de Our Legacy-klädda rättvisekrigare i Midsommarkransen som röstar på Vänsterpartiet, det vill säga just det parti vars stöd till slut blev avgörande för att värnskatten skulle kunna avskaffas.

Om någon skulle fråga våra hipstervänner i Midsommarkransen vad de tycker om den skattesänkning som nu väntar dem, skulle merparten av dem med allra största sannolikhet kategoriskt förneka att denna var någonting de önskade sig. Inte desto mindre kommer de bli föremål för den, vilket är symptomatiskt för hur managersamhället fungerar. Inom managerklassen tenderar man att tro på de egna utfästelserna om att den hållning man representerar är altruistisk, men som av en händelse visar det sig i managersamhället gång på gång likväl vara just managerklassen som står som vinnare när dammet lägger sig. Managersamhället är större än den enskilda managern, och dess institutioner har under lång tid formats för att tillvarata managerklassens intressen. Den bland managers så utbredda föreställningen att det är rättvisepatos som driver den egna klassen bär i själva verket vittnesbörd om vilken högspecialiserad snyltare managern är.

Att värnskatten avskaffas är därför ingen anledning att ge regeringen beröm, även i den mån man själv gynnas av detta eller på rent principiella grunder motsätter sig höga och progressiva skatter. Tvärtom bör högern utnyttja det gyllene tillfälle att fördjupa klyftan mellan Socialdemokraterna och arbetarklassen som nu öppnar sig. Ju oftare den systemlojala arbetarklassen påminns om att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet belönar dem för deras trohet med högre skatter, sämre välfärd, klassförakt, laglöshet och nöjet att se frukterna av det egna arbetet slussas vidare till svågerkapitalister och folk som inte vill arbeta, desto bättre.

2019-11-20

Att frigöra sig från liberalismen

Mina psykonauter:

Vad även få av progressivismens mest fräna kritiker till fullo förmår ta in, är hur långtgående världen de lever i har formats av liberalismen. Det liberala tankegodset inte bara genomsyrar samhället, utan gör sig också gällande där människor minst anar det. Den liberala hegemonin är så total att även när två personer med till synes diametralt motsatta uppfattningar möts i en kraftmätning, företräder de inte sällan båda två varsin i grund och botten liberal ståndpunkt. I en debatt mellan nationalister och globalister är det i själva verket förespråkare av två varianter av en och samma liberala homogeniseringstendens som möts, och det enda som skiljer de båda ståndpunkterna åt är om det är enskilda nationer eller hela världen som bör underkastas homogenisering. Vad som däremot förenar de båda idétraditionerna är uppfattningen att klassers och regioners särdrag bör uppgå i en större och gemensam helhet.

Ett särskilt intressant exempel på detta finner vi i synen på djur och natur. Något tillspetsat finner vi på ena sidan en "vänster" av åsikten att landsbygden bör göras om till naturreservat, och med en syn på bönder som sadistiska djurplågare. På den andra sidan finner vi en "höger" med grundinställningen att djur och natur osentimentalt bör exploateras för vinnings skull. Båda dessa inställningar är dock i grunden liberala, och går utan större svårigheter att spåra till Första mosebok och Herrens uppmaning till människorna att "uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden." Efter reformationen och Luthers uppmaning till personliga bibeltolkningar har vissa kommit att tolka detta som att naturen är människans att göra vad hon vill med, medan andra har tolkat samma ord som att människan har ett gudomligt uppdrag som skapelsens förvaltare.

Båda dessa tolkningar har med tiden upptagits i olika liberala strömningar, och även om de personer som idag uttalar ofta stoltserar med sin ateism, och även om de båda ståndpunkterna vid första anblick kan förefalla varandras motsatser, utgör båda variationer på ett och samma protestantiska grundtema. Den osentimentala syn på djur och natur som förknippas med högern är intimt förenad med den protestantiska arbetsmoralen, och bottnar därför ursprungligen inte i egoism utan i en vilja att visa sig dygdig i Herrens ögon. Den översentimentala syn på naturen som förknippas med vänstern, och enligt vilken djur bör betraktas som spädbarn i behov av människans omsorg och beskydd, bottnar å sin sida i en kombination av bokstavstrogen bibeltolkning och liberalismens likaledes bibliskt betingade svaghetsdyrkan.

Vi finner därmed, annorlunda uttryckt, att båda ståndpunkterna utgörs av i grund och botten tämligen radikala vänsterpositioner, och att ingen av dem är i närheten av att vara så universell eller rationell som deras respektive tillskyndare påstår. Ett av de första exemplen på vad som med tiden skulle utvecklas till den sentimentala synen finner i den klassiska liberalismens Storbritannien, där man inte bara var tidigt ute med djurskyddslagar utan också förfärades av hur djur behandlades på kontinenten. Bland förespråkarna för den osentimentala synen kan man ännu i våra dagar finna många bokstavstroende evangeliska kristna. Den mänskliga tillvaron är för komplex för att avfärda någon av dessa bägge hållningar i sin helhet, men en naturlig högerhållning grundar sig i respekten för djur och natur snarare än i ambitionen att ta hand om eller cyniskt exploatera dem. Djuret är varken död materia eller ett hjälplöst väsen, utan en varelse som inte sällan både kan lära oss något och förtjänar vår beundran, men som heller inte är en av oss. Naturen kan varken reduceras till endast råvaror eller ett friluftsmuseum, utan är såväl vårt hem som en plats som inbjuder till djupt spirituella upplevelser.

Denna tendens att missta liberala hållningar för högerpositioner återkommer dock på område efter område. Personer som vill distansera sig från moderniteten investerar i medelklassuniformer och borgerliga statussymboler utan att förstå att det inte är högerns attiraljer de därmed tillägnar sig, utan liberalismens. De debattörer som i bredare lager förknippas med en kompromisslös högerhållning intar i själva verket ofta vad som bara en föråldrad variant av den liberala positionen, och när människor konfronteras med en egentlig högerposition blir de många gånger förvirrade då denna inte kan placeras på den axel mellan liberalism och socialism de felaktigt har fått lära sig utgör höger-vänster-skalan. Liberalismen ligger som en slöja över västerlandet, och gör i egenskap av sådan människor närsynta, inskränkta och oförmögna att se helheten.

För att frigöra sig från liberalismen behöver man träna upp förmågan att se igenom denna slöja. Den höger som på allvar hoppas kunna erbjuda ett konkret alternativ till Annie Lööfs självskadebeteendeliberalism måste först utveckla förmågan att automatiskt identifiera de omistliga tecken på borgerlig förflackning som återfinns även i till exempel mycket vackra byggnader från 1900-talets början. Att helt lämna liberalismen bakom sig är sannolikt varken möjligt eller önskvärt, då samma liberalism har öppnat många dörrar inte ens de mest förhärdade av traditionalister, reaktionärer och paleokonservativa önskar stänga igen. Så länge man inte förmår se liberalismen för vad den faktiskt är, och så länge man inte förmår se i vilken utsträckning man själv har internaliserat denna ideologi, förblir dock sannolikheten överhängande att man också förblir en av liberalismens många nyttiga idioter.