2020-09-28

Om Ruth Bader Ginsburg och liberalers falska omsorg om rättsstaten

Mina envetna galler som vägrar att ge upp:

Eftersom man i det sociala skikt som gör anspråk på att utgöra den svenska eliten är både ointresserad av vad som sker på den europeiska kontinenten och okunnig i de klassiska västerländska kulturspråken, men däremot i sina led upptagit mången förhärdad direktöversättare som mer än gärna hänvisar till tyska "delstater" med namn som "Bavarien", franska städer med namn som "Dunkirk", centralafrikanska "brödkorgar" och halvledare baserade på "element" som "silikon", är svenska medier också ofta mer benägna att rapportera om perifera nyzeeländska frågor än tyska politiska processer med stora konsekvenser för Sverige. Ett av de många sätt denna popkulturifiering av journalistiken yttrar sig på är i form av att bevakningen av amerikansk inrikespolitik ges lika stort utrymme i svenska medier som i amerikanska, och då med samtliga analyser av skeendet som hämtade direkt från New York Times, Washington Post och CNN. En konsekvens av detta är att vi på senare tid fått läsa ett stort antal artiklar om Ruth Bader Ginsburg, skrivna av journalister som bara har en luddig uppfattning om den amerikanska högsta domstolens betydelse och funktion, men som av CNN:s myckna rapportering förstått att hennes frånfälle är a big deal, och att den framlidna domaren var one of the good guys.

Vad som däremot inte framgår av denna rapportering är vad det faktum att den amerikanska högsta domstolens ledamöter nomineras av presidenten och godkänns av senaten betyder. Vi får visserligen i svepande ordalag veta att de domare som tillsätts av den amerikanska Högern utgör ett hot mot den så självklara och moraliskt helt okomplicerade aborträtt som de amerikanska troglodyter som envisas med att klamra sig fast vid den ack så omoderna kristendomen av någon för civiliserade människor helt outgrundlig anledning har ett horn i sidan till, men om vad detta egentligen har med det lagstyre och den rättssäkerhet som progressiva ständigt betonar vikten av att göra får vi inte höra ett ord. Bakom detta utelämnande finns en mycket konkret orsak, nämligen att Ruth Bader Ginsburg blott var den senaste i en lång rad av aktivister som tillsatts av den amerikanska vänstern med det uttalade syftet att i konstitutionens ord finna stöd för uppfattningar som grundlagsfäderna bevisligen inte delade, utan tvärtom i många fall uttryckligen varnade för.

Då den amerikanska högsta domstolens ord bokstavligt talat är lag, då det i teorin står ledamöterna helt fritt att komma till precis vilka domslut som helst, och då vad de slår fast blir till prejudikat som undergräver framtida domares möjligheter att efter eget huvud uttolka konstitutionens budskap, borde heller ingen förvånas över att tillsättningar av nya ledamöter blivit till en i allra högsta grad politiserad fråga. Högsta domstolen kan om den så vill – och förutsatt att inte militären i strid med konstitutionen griper in för att medelst våld förhindra detta – både torpedera vilket politiskt program som helst och över en natt begåva USA med ett helt nytt statsskick. Vad mer är, som institution utgör domstolen en tydlig anomali i det republikanska statsskicket, då formerna för den är uppenbart aristokratiska, och har betydligt mer gemensamt med feodala maktklickar än de teknokratiska procedurer man kan läsa om i statsvetenskaplig kurslitteratur. Domstolen är med andra ord mycket mäktig, och då dess domare om de själva så vill sitter på livstid är tillsättningen av dem också av långt mycket större politisk betydelse än vem som vinner en viss plats i representanthuset eller senaten.

Att en sådan tillsättning av nödvändighet är en politiserad historia, bör dock inte förstås som att den amerikanska konstitutionens andemening återfinns någonstans mellan de republikanska och demokratiska partiernas uttolkning av den. Konstitutionen var då den antog synnerligen progressiv, liberal, radikal och revolutionär, men sedan dess har mer än 230 år av whighistoria passerat, vilket i klartext betyder att den politiska mitten helt i enlighet med det progressiva tidsbegreppet rört sig lika mycket vänsterut. Detta gör med dagens mått mätt och i relativa termer konstitutionen till ett mycket reaktionärt högerdokument som passar det progressiva etablissemangets syften ungefär lika bra som blåvalsfena i handske. Av denna anledning tillsätter Demokraterna domare med utgångspunkten att dessa väl på plats i Högsta domstolen maximalt skall förvränga grundlagsfädernas ord, medan Republikanerna likt de goda konservativa de är tillsätter domare med utgångspunkten att dessa skall bromsa men inte vända den process som för varje år får klyftan mellan konstitutionens semantiska och juridiska innebörd att växa sig allt djupare.

Att det republikanska förhållningssättet varit en förlorarstrategi blir tämligen uppenbart när man betänker att konstitutionen 1789 förbjöd den amerikanska vänstern från att göra så gott som allt som exakt samma dokument enligt Högsta domstolens tolkning tillåter den att rutinmässigt göra idag, och även om man så hade lyckats förhindra uttolkningen av konstitutionen att röra sig en endaste tum åt vänster från dokumentets ordalydelser hade det inte desto mindre varit ett vänsterdokument skapat av subversiva revolutionärer man försvarade. Klart står dock inte bara att det är den republikanska positionen som är den mer förenliga med en rättsstat av de två, utan framför allt att den demokratiska hållningen står i direkt motsatsförhållande till rättsstatsbegreppet. Inte desto mindre har vi under den gångna veckan fått höra precis de liberala debattörer som ständigt oroar sig över att rättsstaten skulle vara hotad i Ungern och Polen inte bara hylla Ruth Bader Ginsburg och hennes livsgärning, utan därtill uttrycka oro för vad en förstärkt republikansk dominans kan komma att innebära för Högsta domstolens framtida utslag.

Annorlunda uttryckt, bakom den förmenta vurm för rättsstaten som ständigt utmynnar i ledartexter, nyhetsanalyser och TV-reportage i vilka reportrar bekymrat stirrar in i kameran med en grönskärmad centraleuropeisk stadskärna som bakgrund, döljer sig i själva verket ett grundmurat förakt för både lagstyre och rättssäkerhet. Den oro man ger uttryck för har ingenting med domstolars oberoende eller trohet till grundlagar att göra, utan är ett illa dolt uttryck för ilska över att högerkrafter på enstaka håll tvingat vänstern på defensiven, trots att meningen hela tiden varit att vänstern skulle kontrollera både utvecklingen och rättsväsendet.

2020-09-26

Om de västerländska institutionerna och illusionen av deras allmängiltighet

Mina paleokonservativa halländska legionärer:

Det är många gånger svårt att föreställa sig när ens omedelbara omgivning fylls av en mycket naturtrogen återgivning av någon av de konserter som spelades in under de 34 år som Berlinerfilharmonikerna leddes av den österrikiske aristokraten Herbert von Karajan, men faktum är att de förstärkare som används för att åstadkomma sådana upplevelser saknar den tilltänkta generella förmåga att förstärka elektriska signaler som givit dem deras namn. I hjärtat av varje förstärkare finns en komponent (vanligen en transistor) vars hela existensberättigande är att, givet en mycket svag insignal, generera en utsignal stark nog att driva en högtalare, och identisk med insignalen så när som på en konstant geometrisk skillnad i styrka. Ingen känd elektronisk komponent uppfyller dock denna kravställning, varför den bästa "förstärkare" elektronikindustrin kan åstadkomma är en sådan som, givet att man begränsar sig till en bråkdel av alla möjliga insignaler, genererar en utsignal vars amplitud på ett ungefär alltid är en konstant faktor större än insignalens, och som i övrigt är nästan identisk med denna.

Kort sagt, de förstärkare människor använder för att driva sina högtalare går inte att använda för att förstärka vilka signaler som helst. Även när de används för att förstärka signaler begränsade till de frekvensomfång och amplitudvariationer det mänskliga örat är förmöget att uppfatta kommer oundvikligen en viss grad av signalförvrängning att ske, och inom denna signalrymd kommer vissa ljud alltid att förvrängas mer än andra. Skulle samma förstärkare i stället matas med ett slumpmässigt urval av möjliga insignaler skulle de flesta av dessa leda till att apparaten överbelastades och förstördes, och av de signaler som faktiskt resulterade i en utsignal skulle den stora majoriteten bli så grovt förvrängda att ordet "förstärkning" skulle utgöra en mycket missvisande beskrivning av den transformation som skett. Att man i ljudsammanhang inte desto mindre tämligen obekymrat kan nyttja apparaten i fråga som om vore den en idealisk lineär signalförstärkare är helt och hållet beroende av att variationen i de insignaler den matas med hålls nere. Inom denna begränsade signalrymd kommer då förstärkaren till synes utföra exakt samma funktion helt oberoende av insignalens natur, men i samma ögonblick som man går utanför denna finner man också att den förmenta förstärkarens funktion varierar vilt med olika insignaler.

Något otippat uppvisar förstärkaren i och med detta en uppenbar likhet med de värderingar, friheter och institutioner vi idag ofta betraktar som typiskt västerländska, men som (på gott och ont) ytterst måste förstås i termer av upplysningens och den klassiska liberalismens skapelser. Till dessa hör individualismen, sekularismen, religionsfriheten, yttrandefriheten och demokratin, och precis som i fallet med förstärkaren har de visat sig fungera anmärkningsvärt väl oberoende av "insignal" – så länge som dessa insignaler varit begränsade till en signalrymd mycket mindre än den teoretiska. Individualismen är en produkt av att nationalstatens införande utökat stamtillhörigheten till att innefatta hela nationen, och att människor därför kan känna sig hemma även bland främlingar i en avlägsen del av landet. Sekularismen har möjliggjorts av att den stora majoritetens moraluppfattning bottnat i kristna värderingar, vilket tillåtit ett gemensamt metafysiskt ramverk även utan uttryckliga referenser till gudomar. Religionsfriheten har fungerat väl så länge de allra flesta tillhört en eller annan gren av kristendomen, och så länge som de som faktiskt inte gjort det till antalet varit tillräckligt få för att inte skapa alltför mycket friktion. Yttrandefriheten har möjliggjorts av att det funnits en gemensam uppfattning om vad som är lämpligt respektive olämpligt att säga offentligt, varför den som gått över gränsen kunnat bestraffas socialt i stället för juridiskt. Demokratin har fungerat om inte väl så i alla fall hjälpligt då det i de västerländska nationalstaterna inte funnits några stamtillhörigheter eller klanlojaliteter att bygga ett partiväsende kring, och partierna därför i stället kommit att formas kring ideologiska och materiella intressen.

Individualismen, sekularismen, religionsfriheten, yttrandefriheten och demokratin har med andra ord hela tiden varit beroende av att den stora majoriteten hållit sig inom mycket snäva ramar, och att endast ett litet fåtal rört sig utanför dessa. Så länge dessa förutsättningar varit uppfyllda har man dock kunnat upprätthålla illusionen av att individen frigjort sig från stammen, av att en civilisation inte behöver vila på en delad världsåskådning, av att även den subversivt lagde borde få uttala sig och av att rösträtten kan utsträckas till att gälla alla vuxna utan att samhället destabiliseras. Att illusionen inte är verklig hindrar den dock inte från att möjliggöra ett samhälle där stressnivån är lägre och tonläget mer gentlemannamässigt, varför den också erbjuder uppenbara fördelar. Vad mer är, för den progressivt lagde erbjuder illusionen i fråga en särskild lockelse, då det samhälle som blir resultatet vid första anblick lätt kan framstå som ett närmast utopiskt sådant där vargar faktiskt kan bo tillsammans med lamm, och där kalvar verkligen kan sämjas med unga lejon och gödboskap. I just denna attraktionskraft finner vi dock också någonting mycket farligt, av den enkla anledningen att den förleder progressiva att börja förväxla illusionen med verkligheten. För progressiva är illusionen så attraktiv att de förtränger att den är just en illusion, och i stället börjar ta de vita lögner som ligger till grund för den som allmängiltiga och universella sanningar.

Inte desto mindre är illusionen av allmängiltighet just en illusion, och det är precis denna skenbara allmängiltighet som får progressiva att intala sig att de västerländska institutionerna är förenliga med mångkulturalism, kulturrelativism, klanvälde, Muslimska brödraskapet och moskéer finansierade av saudiarabiska krafter. Resultatet blir föga förvånande mycket snarlikt det man erhåller om man börjar mata en förstärkare med en insignal som successivt fjärmar sig alltmer från en sådan denna är anpassad för. Först kan man skönja en tilltagande distorsion som efter ett tag växer sig så stark att det blir obehagligt att lyssna, därefter börjar det lukta bränt, varpå det till slut börjar ryka ur apparaten samtidigt som lysdioderna slocknar och det nu outhärdligt förvrängda ljudet till slut tystnar. Annorlunda uttryckt, kyrkklockors klang över nejden ger i kombination med religionsfrihet till skillnad från vad många tror inte grönt ljus för böneutrop. Sådana resonemang är tvärtom resultatet av att man intalat sig att de approximationer som bara ger en rättvisande bild av verkligheten i ett mycket smalt frekvensband är giltiga för hela spektrumet. Den oundvikliga konsekvensen av sådana generaliseringar blir att de historiskt mycket unika förutsättningar som möjliggör illusionen av ett tolerant, fritt och individualistiskt samhälle eroderas.

2020-09-21

Om islamofobinarrativet och Burnhams rationaliseringshypotes

Mina revolterande nybyggare som med omfattande utländsk hjälp reser sig mot general Santa Anna:

Enligt den framlidne paleokonservative tänkaren James Burnham utgjorde progressivismen – eller, med hans egna amerikanska ord, "liberalismen" – det västerländska självmordets ideologi. Många har genom åren tolkat ett idag närmast ikoniskt citat från hans kanske mest kända verk Suicide of the West som att författaren identifierade progressivismen som nämnda självmords orsak, men vad han egentligen menade var att Västerlandet befann sig i en spengleriansk undergångsfas, och att progressivismens syfte var att utmåla denna nedgång som någonting positivt, i syfte att erbjuda de människor som tvingades genomlida den tröst. Den tillbakagång Burnham beskrev var delvis en sådan han kopplade till det kalla kriget, och i detta skulle historien med tiden ge honom fel. Vad mer är, sedan (den mycket läsvärda) boken skrevs har det blivit alltmer uppenbart att den progressiva ideologin både förvärrar och aktivt skapar de problem som idag hemsöker vår del av världen, varför det faktum att författaren avskriver progressivismen som orsaken till dem är någonting vi bör förhålla oss ganska skeptiska till.

Inte desto mindre finns det tillfällen då den rationaliseringshypotes Burnham målar upp både skingrar dimmorna och faktiskt får allting att falla på plats. Ett mycket slående exempel på detta finner vi i de föreställningar som döljer sig bakom begreppet "islamofobi", samt i omständigheten att denna förmenta fobi (i bjärt kontrast till de principer som progressiva påstår sig stå för) anses utgöra en alldeles särskilt klandervärd karaktärsbrist, och att islam därmed ges en särställning som ingen annan religion eller världsåskådning åtnjuter. Enligt det gängse progressiva narrativet är islamofobi förkastligt av den enkla anledningen att muslimer utgör en "utsatt" grupp, varför den som uttrycker sig missaktande om deras religion slår nedåt, reproducerar förtryckande strukturer, gör sig skyldig till den vagt definierade metafysiska ondska som getts namnet "rasism" (trots att det är en religion och inte någons ursprung som avhandlas), och så vidare. Gemensamt för dessa föreställning är att de sällan förklaras, utan bara förutsätts vara, och att alla därför också förväntas acceptera dem som självklara premisser för all vidare debatt. Man upprätthåller inte heller dessa föreställningar genom att försöka förklara varför de är sanna och riktiga, utan genom hätska utfall mot och social utfrysning av de dissidenter som ifrågasätter dem.

Kort sagt, begreppet är luddigt, inkoherent, minerat och rikligt laddat med såväl tabun som hysteriska känslor. De progressiva som använder sig av det berömmer sig för att vara rationella och logiskt lagda förkämpar för fakta och vetenskap, men när de hänvisar till "islamofobi" får vi inte desto mindre direkt en tydlig indikation på att så inte är fallet, utan på att någonting tvärtom är i grunden fel. Annorlunda uttryckt, vi kan här ana konturerna av en dold men mycket kraftfull faktor med direkt bäring på situationen i omlopp, och i Burnhams rationaliseringshypotes finner vi också en förklaringsmodell som kastar ljus över vari denna faktor består. Enligt denna hypotes bör islamofobinarrativet förstås i termer av en rationalisering av att västerländska värden trängts tillbaka, och som av en händelse är detta också precis vad som har skett. Islam är en religion med ovanligt liten tolerans för kritik och smädelser, varför många muslimer anser att den inte bör omfattas av de västerländska yttrande- och religionsfriheterna, och varför en måhända förhållandevis liten men inte desto mindre kritisk massa av muslimer också är beredda att ta till våld i syfte att tillskansa den ett sådant undantag. En dylik hållning står i direkt motsatsförhållande till precis de föreställningar och värderingar som (på gott och ont) utmärkt den västerländska civilisationen, men att ta strid för dessa föreställningar och värderingar är förenat med en kostnad som man i maktens korridorer inte är beredd att betala, varför man i stället kapitulerar inför de krafter som högljutt menar att islam står över både lagen och traditionen.

Likt de flesta andra makthavare genom historien vill man dock inte förlora ansiktet. Skulle man utan omsvep erkänna att man inskränkt vad som tidigare ansetts vara okränkbara fri- och rättigheter i syfte att blidka våldsamma och intoleranta invandrare som man – utan att konsultera folket – låtit bosätta sig i landet, skulle man också erkänna inför allmänheten att man var både ryggradslös, totalitär och misslyckad, med allt vad detta innebar för ens trovärdighet, personliga prestige, eftermäle och möjligheter att vinna nästa val eller på annat sätt klamra sig fast vid köttgrytorna. I detta läge blir dock islamofobinarrativet ett sätt att vända ett mycket förnedrande nederlag till en framgång. Genom att framställa sin kapitulation inför de krafter som förkastar de västliga värderingarna som ett sätt att ta ställning för tolerans kan man inte bara utmåla vad som skett som ett framsteg som gjort samhället ännu lite mer upplyst och rättvist, utan man kan också kosta på sig att från höga hästar berömma sig för sin egen goda moral, samtidigt som man fördömer de medborgare som fått sina hävdvunna fri- och rättigheter kringskurna som fördomsfulla och illasinnade.

Även det faktum att det är just islam som på detta sätt kommit att få en till synes oförklarlig särställning gentemot andra världsåskådningar får i ljuset av detta en naturlig förklaring, då det är just bland anhängarna av denna religion vi finner de strömningar som haft svårast att förlika sig med de västerländska värderingarna, traditionerna, institutionerna och spelreglerna, och därför bjudit dessa hårdast motstånd. Rationaliseringshypotesen visar sig med andra ord inte bara förklara begreppet "islamofobi" mycket väl, utan därtill med sådan kirurgisk precision att det kvarvarande utrymmet för konkurrerande förklaringsmodeller blir ytterst begränsat. Inte heller behöver man leta särskilt länge för att finna fler exempel, varför det snart också står klart att Burnhams analys av den progressiva ideologin trots sina brister är i allra högsta grad användbar. För att förstå den världsåskådning etablissemanget håller sig med behöver man väga in allt från idéhistoriska till historiematerialistiska faktorer, men om att ett av de sätt på vilka denna världsåskådning manifesterar sig på är det i form av de rationaliseringar av förlorad mark som Burnham identifierade som sådana redan 1964, finns knappast något utrymme för tvivel.

2020-09-19

Om krig, värnplikt och massförstörelsevapen

Mina monadologer:

När Sveriges överbefälhavare i somras redogjorde för varför han ansåg att feminismen hade en plats i försvaret, och varför rå grabbig jargong enligt honom inte hade det, blev reaktionerna föga förvånande ungefär precis de man hade kunnat förvänta sig på förhand. Den liberala medelklassens auktoriteter hyllade honom, enstaka röster på högerkanten hånade honom, och när de förra därefter utmålade de senare som lågpannade grottmänniskor gjorde man detta i den fulla förvissningen om att man "slog uppåt", trots att en slagning i taxeringskalendern eller Vem är det hade gett en fingervisning om att det förhöll sig ganska annorlunda. Vad få däremot påpekade var att det inte var ett bankkontor, multinationellt it-företag eller hunddagis överbefälhavaren var chef för, utan en organisation vars syfte inte bara är att ständigt vara beredd att döda, utan framför allt signalera att den är både kapabel till och mycket duktig på att göra detta. Detta får av skäl vi snart skall utveckla närmare till följd att en sådan organisations internkultur av nödvändighet måste avvika något från den genomsnittliga arbetsplatsens, åtminstone om den skall kunna fylla detta syfte snarare än att bara fungera som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller ett skyltfönster för etablissemangets ideologi.

Att det förhåller sig så beror på att det moderna försvarets funktion i mångt och mycket är en helt annan än den traditionella arméns. En gång i tiden var krig en relativt intern angelägenhet för en liten krigarkast. Slagen stod i regel på platser där allmänheten inte vistades, och vem som vann respektive förlorade dessa slag var för allmänheten inte sällan också relativt irrelevant, då utfallet främst påverkade maktförhållanden utan större bäring på gemene man. Vad som en gång för alla förändrade krigföringen var de franska jakobinska revolutionärernas införande av värnplikten. Detta gav det snabbt muterande monster som var den franska terrorstaten ett kortvarigt övertag över sina motståndare, varför landet också på kort tid kunde lägga stora delar av Europa under sig. Detta övertag eroderade dock lika hastigt som det uppkommit, då insikten att det enda sättet att besegra Frankrike var att (åtminstone i värnpliktsfrågan) ta efter samma Frankrike slog rot. Efter att värnplikten spridit sig som en löpeld över kontinenten var Frankrike inte längre överlägset och fick till slut därför också – även om landet kom anmärkningsvärt lindrigt undan – se sig besegrat.

Det var dock inte bara det ideologiska gift som massproducerats under revolutionen som skulle visa sig betydligt mer långlivat än denna, utan även värnpliktsarmén kom att bli ett en bestående institution. Då denna under Napoleonkrigen visat sig i det närmaste ostoppbar så länge något land ensidigt begagnade sig av den, var anden också ute ur flaskan och gick inte att stoppa tillbaka igen. Inget land med ambitionen att vara en makt att räkna med kunde i längden kosta på sig lyxen att vara utan värnplikt, med resultatet att arméerna både växte radikalt i storlek och blev mycket dyrare än de någonsin tidigare varit, utan att detta gav något land en relativ fördel mot sina motståndare jämfört med tidigare. I detta finner vi en uppenbar parallell till atombomben, som sedan den uppfunnits ingen stormakt heller ville vara utan, vilket snabbt ledde till att världens samlade kärnvapenarsenal växte sig stor nog att kunna förverkliga den momentana apokalypsen åtskilliga gånger om. I ljuset av detta framträder också värnpliktsarméns faktiska natur, nämligen den som det första massförstörelsevapnet.

Ett massförstörelsevapen avhåller dock bara dina fiender från att angripa dig så länge dessa håller för troligt att du också är beredd att använda det. Nordkoreas kärnvapen har till exempel en i allra högsta grad avskräckande verkan, då landets ledning uppfattas som så både aggressiv och oberäknelig att få av landets fiender vågar ta några risker¹. Den sydafrikanska apartheidregeringens investering i kärnvapen var däremot ett klassiskt exempel på slöseri med skattemedel, då man ingenting hellre ville än att vara en naturlig del av den västerländska gemenskapen, och därför inte kunde kosta på sig att så mycket som ens vagt insinuera att hämnden för fler attacker över gränsen utförda av de statsstödda gerillor som givits en fristad i grannländerna skulle kunna komma i form av ett svampmoln över Luanda eller Maputo. Sydafrika ville inte uppfattas som vare sig en skoningslös hämnare eller en hänsynslös förtryckare, utan som ett europeiskt, upplyst och demokratiskt land som råkade ligga i Afrika, varför det, givet vilka de fiender det kunde kosta på sig att behandla som sådana var, inte hade någon det kunde hota med sina kärnvapen². Därför tvingades till slut även kärnvapenmakten Sydafrika att underkasta sig den världshegemonernas tidsanda som på mindre än 40 år hade gått från att se landet som en mycket värdefull allierad till en skamfläck på den afrikanska kontinentens karta.

Som ett massförstörelsevapen till skydd mot andra länders massförstörelsevapen är det svenska försvaret redan från början till följd av sin ringa storlek och anmärkningsvärt ineffektiva användning av resurser ett sådant med relativt låg avskräckande förmåga. Även ett försvar på förhand dömt att förlora en strid mot en invaderande armé kan dock erbjuda en ganska långtgående grad av skydd mot militära attacker, i den mån man i utlandet gör bedömningen att detta försvars förmåga att kallblodigt och effektivt döda ett mycket stort antal fiendesoldater innan den oundvikliga kapitulationen är ett faktum är god. För att ett försvar skall kunna utstråla just denna förmåga (och, om det värsta skulle hända, också kunna omsätta den i verkligheten) är en maskulin och rå internkultur inte en nackdel, utan en nödvändighet. En institution vars själva raison d'être består i dess upplevda och faktiska förmåga att utan minsta tvekan på kort tid kunna släcka ett stort antal människoliv är helt enkelt en arbetsplats som lämpar sig sällsynt illa för värdegrundsdokument, mjuka värderingar, politiskt korrekta ismer och NGO-certifieringar. Sådana motverkar tvärtom organisationens själva syfte.

I praktiken måste naturligtvis även ett försvar i viss mån ställa hårda och mjuka värden mot varandra. Skulle till exempel pennalismen inom institutionen bli så omfattande att ett stort antal soldater förvandlades till psykiska vrak skulle inte bara protesterna från det mjuka samhälle den hårda institutionen är tänkt att beskydda bli omöjliga att bortse från, utan vid någon punkt skulle en sådan arbetsplatskultur dessutom leda till att förmågan att försvara landet undergrävdes. För att ett försvar på bästa sätt skall kunna fylla sitt uttalade syfte krävs därför en del svåra avvägningar, vilka till sin natur ofta utgör mycket komplicerade moraliska dilemman. Inte desto mindre utgör en försvarsorganisation det hårda skal vars syfte är att möjliggöra ett betydligt mjukare samhälle innanför detta. Av en sådan kravställning följer av logisk nödvändighet att ett försvars internkultur måste vara betydligt mer rå, maskulin, hierarkisk, revirinriktad och våldsbejakande är den samhället håller sig med i stort. Ju sämre ett försvar förmår inta denna särställning, desto sämre förmår det också att uppfylla sin tilltänkta funktion, och i den mån det lägger sig till med samma värderingar och moraluppfattningar som resten av samhället håller sig med, har det hårda skalet också inte bara upphört att vara hårt, utan därtill upphört att vara ett skal över huvud taget.

I den mån man vägrar acceptera dessa förutsättningar som måhända beklagliga men inte desto mindre nödvändiga för ett fungerande försvar, blir det enda hållbara alternativet att i stället argumentera för samma försvars avskaffande och en helt och hållet pacifistisk säkerhetspolitisk linje. Dessvärre upphör ens problem inte där, då någonting snarlikt gäller för polisen. För att kunna uppfylla sitt syfte måste av nödvändighet en poliskår ingjuta ett mått av respekt och fruktan i allmänheten. I den mån någon kan börja tjafsa med en polis utan att riskera att detta får några som helst otrevliga konsekvenser för vederbörande, och i den mån polisen blir föremål för krigsrubriker, fördömanden, utrensningar och värdegrundsövningar då den hanterar de antisociala element som destabiliserar samhället oömt, respektlöst och med glåpord, kommer också polisens förmåga att upprätthålla lag och ordning ofrånkomligen att undergrävas. Det mjuka samhället blir möjligt först efter att en homogeniserande konsensuskultur minimerat antalet antisociala element och de som återstår fruktar ordningsmakten, men den progressiva politiken har i stället kraftigt ökat antalet antisociala element, samtidigt som den berövat ordningsmakten på de verktyg med hjälp av vilka den traditionellt ingjutit fruktan i dessa. Parallellt med detta har man därtill högljutt börjat kräva både att samhället skall vara ett mjukare sådant än någonsin tidigare och att detta även skall omfatta såväl polisen som försvaret.

Den progressiva hållningen i militära och polisiära frågor måste ytterst förstås som en konsekvens av ett etablissemang som inte längre förstår dessa institutioners syfte, och som börjat missta sina egna ideal för de mekanismer som möjliggör civilisationen. Ironiskt nog leder denna utopiska hållning till att samhället för varje dag i stället fjärmar sig från samma ideal, vilket idag praktiskt taget varje nyhetssändning utgör en tydlig påminnelse om.

¹ Vilket sannolikt bör förstås som ett iskallt och mycket kalkylerat agerande, snarare än som ett irrationellt sådant.

² Israels kärnvapenprogram led länge av samma problem, även om utvecklingen³ i Iran på senare år delvis har förändrat den kalkylen.

³ En utveckling som ironiskt nog torde ha ett betydande samband med det israeliska kärnvapenprogrammets själva existens.

2020-09-16

Om caféer och deras hycklande gäster

Mina duodecimerade barbarkrigare:

Den för sin Sverigeresa 2017 av etablissemanget först hyllade och därefter universellt fördömde frilansjournalisten Tim Pool skapade i dagarna viss uppmärksamhet då han på den nya klassens egen ankdamm Twitter delade en nyhet om att ett café för endast vita studenter blivit verklighet på University of Michigans campus i Dearborn. Huruvida vad som dolde sig bakom nyheten i fråga var en trollning, en självspäkningsgrupp för unga och neurotiska vita världsförbättrare med rödgardistens döda blick eller bara ett sällsynt exempel på att vänstern fått sina egna argument nedkörda i halsen är oklart, men detta är i sammanhanget egentligen inte heller relevant. Vad som förärar händelsen ett omnämnande i den reaktionära publikationen Fnordspotting är någonting helt annat, nämligen att Tim Pools avslöjande direkt följdes av en flodvåg av kommentarer i vilka identitetspolitiken kritiserades från "höger" med förutsägbara argument om ytterligheter som möts, olycksbådande pendelrörelser¹ och 360-gradersakrobatik.

Gemensamt för dessa argument är inte bara att de kokar ned till att man – i en mycket naiv förhoppning om att detta kommer leda någonstans – tar sin tillflykt till gårdagens vänsterpositioner i ett valhänt försök att angripa dagens sådana, utan också att de bottnar i hyckleri. Att många med spelad förfäran valde att utmåla det vita caféet som någonting dåligt hindrar nämligen inte samma personer från att själva söka sig till just de inrättningar där så få gäster som möjligt bär Adidasränder, konverserar högt på utländska språk och på andra sätt beter sig på ett sätt som kraftigt avviker från den svenska normen, och det hindrar dem inte heller från att i hemlighet finna det djupt olustigt när sådana ställen blir alltmer sällsynta. För de allra flesta utom det lilla fåtal som mycket otypiskt både uppskattar kosmopolitismen och bejakar de stora invandrarländernas kulturer inom ramen för denna kosmopolitism, utgör ett vitt café i själva verket ett ideal man aktivt söker sig till. Detta upplever man visserligen som så skamligt att man inte bara aktivt hemlighåller det för andra, utan ofta också för sig själv, men det är inte desto mindre en realitet.

Det finns ett flertal anledningar till att cafébesökare beter sig på detta sätt, till vilka de mer allmängiltiga hör att identitet (till skillnad från vad de rationalistiska förklaringsmodellerna för mänsklig samvaro förmår ta höjd för) är viktigt, att utländska språk i offentligheten utgör såväl barriärer som en källa till associationer samt att subkulturers och sociolekters själva funktion många gånger är den att signalera att man vänder majoritetssamhället ryggen (vilket är tämligen oproblematiskt på en nischad klubb med de närmast sörjande som primär målgrupp, men skapar social friktion då det till exempel sker på ett café eller i en park). Till detta kommer att den svenska kulturen är tystlåten och introvert, medan de stora invandrarländernas kulturer är högljudda och extroverta. Detta gör att den invandrare som efter flytten fortsätter att föra sig som han gjorde i sitt hemland i många fall kontinuerligt begår tämligen grova etikettsbrott, och därmed också sprider dålig stämning omkring sig. Vad mer är, upplevelsen av denna friktion är inte jämt fördelat mellan det mångkulturella samhällets olika grupper. Den nordeuropé som förblir tystlåten och introvert under en resa till Mellanöstern kommer visserligen att sticka ut, men hennes tystnad kommer gå tämligen obemärkt förbi snarare än att uppfattas som ett påträngande etikettsbrott, varför hennes närvaro inte heller kommer väcka olustkänslor bland de bofasta².

Det är mot denna bakgrund man måste förstå varför tanken på ett vitt café av nödvändighet alltid kommer utöva en stark lockelse på de européer som fått se sin omgivning bli mångkulturell. I denna lockelse finner vi en omständighet som varken kan sägas vara bra eller dålig, utan bara någonting som är, alltid har varit och alltid kommer att vara. För ett flockdjur som människan är och förblir hennes behov av sammanhang, samhörighet och identitet en mycket djupt rotad och existentiell drift som inte kan elimineras med mindre än att man medelst radikal genterapi eller långtgående avelsprogram i grunden förändrar hennes arvsmassa. Att förneka just detta har emellertid blivit till någon av en nationalsport bland de liberalkonservativa som å ena sidan vill påvisa problemen, men å den andra framstå som städade och politiskt korrekta. Detta förnekande är dock närmast ett större problem än de missförhållanden de på detta sätt hoppas lyfta till debatt, då förnekandet i fråga bidrar till att cementera just den lögn som i mångt och mycket är källan till problemen.

Att lögnen om att det vita caféet inte utövar någon lockelse på oss inte synas utgör i själva verket en nödvändig förutsättning för mångkulturalismens genomförande. När alla i sin retorik börjar upprepa denna kollektiva lögn – om än väl medvetna om såväl att den är en lögn som att alla andra direkt identifierar dem som lögnare när de upprepar den – blir det nämligen också omöjligt att uttrycka några särskilt tunga invändningar mot invandringspolitiken. Man går som katten kring het gröt och hänvisar till kostnader, kriminalitet och en hederskultur som av någon anledning bara förutsätts utgöra ett problem om de personer som utövar den flyttar till Sverige, men man förmår inte uttrycka sina egentliga invändningar. Detta gör inte bara argumenten svaga, utan för en driven etablissemangspropagandist också påfallande lätta att vifta bort. De egentliga invändningarna man har – men inte vågar uttrycka – delas däremot ironiskt nog av i stort sett alla, inklusive de svågerkapitalister och professionella välgörare som räknar med att tjäna pengar och göra karriär på invandringen, varför mer uppriktighet kring det vita caféet också skulle göra det betydligt svårare att förneka att kejsaren är naken.

¹ Föreställningen om pendelrörelsen må som trop vara populär, men grundar sig inte desto mindre i den felaktiga föreställningen att sådana rörelser skulle vara både naturliga och vanliga. En radikal rörelse åt vänster följs i normalfallet dock inte av en lika radikal rörelse åt höger, utan som mest av en liten, kortvarig och parentetisk sådan, varpå den för progressivismen så karakteristiska normalrörelsen åt vänster återupptas. Lika felaktig är dock uppfattningen att en radikal "pendelrörelse" åt höger skulle vara av ondo. En sådan motreaktion är tvärtom precis vad vi vill åstadkomma, då detta är det enda som kan rädda oss från den svårartade röta som slagit klorna i samhällskroppen. Föreställningen att pendeln behöver modereras i syfte att förhindra en kraftig kommande rörelse åt höger är med andra ord någonting som varje tänkande människa behöver frigöra sig från, för att i stället börja se fram emot den dag då "pendeln" inte bara vänder, utan därtill i hög fart börjar närma sig vänsterns högkvarter likt en flugsvampsstinn rivningskula ute på bärsärkagång.

² Skulle hon däremot välja att gå klädd på ett sätt som uppfattades som oanständigt vore situationen delvis den omvända, även om plagg som hijab och burqa då de bärs i Europa också tenderar att skapa social friktion, om än av andra anledningar.