Om falska amerikanska oppositionella vänner

Mina Dallaspoliser i vita hattar:

Amerikanska isolationister kan, ur ett högerperspektiv, lätt framstå som både sympatiska och naturliga allierade. De vill – åtminstone enligt egen utsago – bli befriade från rollen som världspolis, slippa betala för en gigantisk militär, sköta sig själva och lämna andra i fred. För oppositionella som ser progressiv amerikansk ideologiproduktion som källan till det mesta som gått fel i vår egen tid förefaller budskapet ofta vara såväl klokt som välvilligt, och de amerikaner som sprider det som åsiktsfränder. Innan man gör gemensam sak med dem bör man dock vara på det klara med att det inte finns någon som helst motsägelse mellan detta budskap och att Europa går under. Det står så klart amerikaner fritt att förhålla sig likgiltiga till en sådan utveckling, och man kan därtill med fördel argumentera för att det är upp till européer själva att säkra sin kontinents framtid, men det ger inte desto mindre en första fingervisning om att dessa amerikaners agenda inte automatiskt är vår, och att den därmed inte heller speglar någon västerländsk intressegemenskap, utan tvärtom är ett uttryck för amerikansk rotlöshet, och att de glömt varför språket de talar heter engelska snarare än "amerikanska". Det egentliga problemet med deras hållning går dock betydligt djupare än så, och består i att den vilar på två motsägelser.

Den första av dessa motsägelser består i det faktum att amerikansk isolationism hade varit utmärkt för Europa om den hade varit ett faktum allt sedan 1917, men att så inte är fallet. Det amerikanska kavalleriet lade sig i Det stora kriget, vilket inte bara ledde till att Amerika snabbt började närma sig hegemonisk ställning, utan därtill att Europa försvagades kraftigt på den förlorade sonens bekostnad. Vad mer är, efter det amerikanska stödet till Sovjet såväl under mellankrigstiden som under det andra världskrig som blev resultatet av den amerikanska inblandningen i det första, fick Europa ett gigantiskt nytt säkerhetshot i öst på halsen. Efter att deras hegemoniska ställning 1945 slutligen hade cementerats började amerikanerna, såsom under Suezkrisen, göra väldigt klart att deras mål var att Europa skulle hållas svagt, vilket allt sedan dess också varit fallet. Om de i detta läge abrupt skulle dra sig tillbaka skulle inte skadan från 1917 göras ogjord, utan vad som tvärtom skulle hända vore att ett gigantiskt och mycket farligt säkerhetspolitiskt vakuum uppstod. Rent praktiskt innebär detta att ett abrupt amerikanskt tillbakadragande inte ligger i Europas intresse, eftersom ett återupprättande av europeisk suveränitet skulle ta tid, och därför måste ske gradvis. Det innebär också att de amerikanska isolationister som många europeiska oppositionella misstar för naturliga allierade saknar varje moralisk grund för sina indignerade resonemang om att de tvingas betala för försvaret av européer som åker snålskjuts på dem, eftersom Amerika självt och mycket målmedvetet försatt Europa i dess nuvarande säkerhetspolitiska situation.

Anklagelserna om européer som åker snålskjuts leder oss dock vidare till den materialistiska analys av situationen i vilken vi finner nästa fundamentala motsägelse. Med isolationism menar de amerikanska "vännerna" nämligen underförstått en tillvaro i vilken de åtnjuter en lika hög (eller rättare sagt högre, eftersom de förväntar sig besparingar) levnadsstandard som idag. Den levnadsstandard de åtnjuter idag är dock helt beroende av petrodollarn, och petrodollarn är i sin tur en direkt konsekvens av det nordamerikanska imperiets militära makt. Om den amerikanska dalern skulle förlora sin särställning bland världens valutor skulle också de amerikanska konsumenternas köpkraft minska drastiskt, och detta skulle ofrånkomligen leda till att de amerikanska "dissidenterna" inte bara utbrast i en mycket högre klagosång än idag, utan därtill att de högljutt började kräva att den gamla ordningen återställdes. Rent konkret innebär detta att de faktiskt inte vill ha isolationism, även om de till följd av okunskap måhända tror det, och att de, väl införstådda med konsekvenserna, mangrant skulle välja status quo framför faktisk förändring.

Med andra ord betyder de amerikanska isolationisternas ord precis ingenting, eftersom de själva när det kommer till kritan inte vill ha den värld de förespråkar. Vad mer är, även om de faktiskt skulle vilja det, så vore detta i så fall en hållning baserad på vad som (de trodde var) bra för dem, men på (i bästa fall) likgiltighet inför oss. Ett sådant budskap kan (om man bortser från att det vilar på en felaktig analys) vara både fullt förståeligt och rentav sympatiskt ur ett amerikanskt perspektiv, men är ingenting européer har att hämta någonting från, annat än möjligtvis ur ett antropologiskt perspektiv. Att många europeiska oppositionella trots detta både lyssnar på och värdesätter dessa amerikanska isolationisters högst motsägelsefulla budskap, är ironiskt nog bara ännu ett utslag av amerikansk kulturimperialism. I den mån de faktiskt vill bli relevanta behöver de dock formulera ett eget budskap, som till skillnad från de amerikanska kontradiktioner de likt papegojor upprepar idag faktiskt speglar en europeisk agenda.

Om paranormalitet som modelleringsfel

Mina trenne Dallasluffare:

Enligt kognitionsvetaren Donald Hoffman äger vår inre bild av omvärlden så gott som ingenting gemensamt med den faktiska verkligheten, någonting som Hoffman också menar går att bevisa rent matematiskt på evolutionära grunder. Vår inre bild av omvärlden bör i stället, menar han, förstår som ett gränssnitt, vars funktion är att, precis som skrivbordsgränssnittet hos en dator, utgöra en grovt förenklad men användbar abstraktion av yttervärlden, och som därigenom är till nytta för "användaren", om än till priset av att vad som presenteras döljer vad som faktiskt pågår. Kort sagt, vår inre bild av till exempel ett "äpple" är, åtminstone om man får tro Hoffman, en abstraktion som har lika lite med det faktiska objektet att göra som en visuell representation av en "fil" i en "mapp" på en dator säger oss om de ettor, nollor och processorinstruktioner som den ytterst motsvarar.

I det faktum att detta gränssnitt tillhandahåller abstraktioner som inte bara är användbara för oss, utan i regel också lånar sig till långtgående generaliseringar utan att detta leder till några självmotsägelser, finner vi visserligen en tydlig indikation på att någon sorts approximativ homomorfism råder mellan gränssnittet och den verklighet det representerar, men vi känner också till fall då denna generaliserbarhet bryter samman, varför det också står klar att gränssnittet inte utgör en fullständig homomorfism. Den stora frågan är med andra ord inte om två olika människors respektive intryck av färgen röd är identiska med varandra, utan om det rum i vilket ett rött objekt befinner sig över huvud taget är ett rum, snarare än en abstraktion i vilken ett kontinuum av lineärkombinationer av tre för oss helt okända (men potentiellt högst icke-geometriska) distinkta (eller åtminstone i normalfallet approximativt distinkta) storheter tämligen godtyckligt representeras som ett sådant.

Vad händer då i de fall när gränssnittet faktiskt inte förmår representera verkligheten? Först och främst är det värt att notera att människan under den absoluta merparten av sin tid på jorden i stort sett aldrig råkat ut för detta, eftersom evolutionen har utformat gränssnittet för att fungera mycket väl för de situationer hon faktiskt haft att hantera. Ett av de tidigaste tecknen på att någonting var fel fick vi först under 1600-talet, då Newton och Huygens på var sitt håll men inom ramet för gränssnittet formulerade två av varandra oberoende teorier om ljusets natur, som båda å ena sidan snabbt visade sig vara högst användbara, men som å den andra stod i direkt motsägelse till varandra. Under 1900-talet förvärrades läget ytterligare, då såväl relativitsteorin som kvantfysiken blev allmänt vedertagna, trots att de båda var omöjliga att förena med den verklighetsbild som följde av gränssnittet. Eftersom de nya grenarna av fysiken inte desto mindre levererade högst användbara resultat, stod det dock också klart att det var gränssnittet som var felaktigt (eller rättare sagt, bröt samman när man försökte tillämpa det på situationer så extrema att evolutionen inte hade kunnat förbereda människan på dem).

Det hela ledde inte bara till att de nya fysiska landvinningarna inledningsvis uppfattades som kontroversiella, utan också till att de än idag omgärdas av en aura av mystik, samt att det inte sällan krävs en hel del kognitiv dissonans även från garvade fysikers sida för att faktiskt kunna använda sig av dem. Vad mer är, när den särskilda relativitetsteorin 1905 såg dagens ljus hade de förutsättningar som av matematisk nödvändighet leder till den redan varit kända relativt länge, varför även någon med endast gymnasiekunskaper i matematik och fysik utan vidare hade kunnat förekomma Einstein med över tio år. Att så inte blev fallet var inte resultatet av att det var svårt att omsätta de mätvärden man erhållit i en ny fysisk teori, utan att gränssnittet utgjorde en kraftig mental barriär för att göra detta. Idag råder med andra ord en tydlig konfliktsituation mellan gränssnittet och fysiken, vilket sannolikt i hög utsträckning också förklarar varför de stora genombrotten allt sedan 1930-talet lyser med sin frånvaro. Historiskt har gränssnittet varit till stor hjälp för de fysiker som försökt förstå världen, men där fysikens tämligen stillastående frontlinjer står idag är samma gränssnitt snarare ett hinder.

Vad har då detta med de frågeställningar som avhandlas av den esoteriska tankesmedjan Fnordspotting att göra? Svaret är så klart UFO:n. Få har fortfarande detta klart för sig, men Pentagon har idag erkänt att UFO:n är på riktigt, stridspiloter står idag närmast på kö för att offentligt berätta om sina möten med dem, tunga Stanfordprofessorer berättar numera utan att oroa sig för sina karriärer om vad de lärt sig i egenskap av insiders, den amerikanska kongressen stiftar lagar med syftet att tvinga det militärindustriella komplexet att berätta vad det vet om såväl krascher som vrak, och New York Times (det vill säga etablissemangets narrativpolis framför alla andra) har sedan några år tillbaka gett det hela sin välsignelse. Medialt sker det hela dock under väldigt diskreta och nedtonade former, varför den breda majoriteten inte bara förblivit i okunskap, utan också kan välja att även fortsättningsvis förbli i okunskap och därmed slippa få sin världsbild rubbad, men i den mån ens faustiska nyfikenhet däremot trumfar ens behov av ontologisk trygghet finns samtidigt idag inte bara information att tillgå, utan också bekräftelse att få. Med etablissemangets välsignelse går det därför idag att själv välja om man vill bo i en värld med officiellt bekräftade UFO:n eller ej, men då dessa båda världar är så socialt separerade tenderar de också att aldrig mötas, varför vad som är ett tungt argument i en av dem väger mycket lätt i den andra, med följden att den majoritet som inte vill släppa taget inte heller behöver riskera att få sin invanda världsåskådning utmanad. Se det som ett hypermodernt experiment i mjuktotalitär narrativkontroll om du vill, därtill ett sådant så lyckat att vi sannolikt kommer få se denna officiellt sanktionerade tudelning av "sanningen" upprepas på fler områden framöver.

Vad som därmed inte står klart är att det är utomjordingar vi har att göra med, vilket knappt någon egentligen heller har påstått, men som likväl i egenskap av halmdocka är vad den som vill slippa få sin världsbild utmanad alltid faller tillbaka på som sin första försvarslinje. En på många sätt mer intressant hypotes i sammanhanget är den som Jacques Vallée länge argumenterat för, nämligen att det är oknytt vi har med att göra. Det är också här som gränssnittet kommer in i bilden, då existensen av detta mycket väl kan tänkas ha mycket långtgående implikationer i sammanhanget. Om Fenomenet är ett sådant som gränssnittet – likt våg-partikeldualiteten, Lorentzkontraktionen och superpositionen – inte är utformat för att hantera, och därtill ett sådant som uppträder såväl på makronivå som i referensramar i vilka människan är aktiv, kommer nämligen resultatet bli att gränssnittet, då det matas med indata från samma Fenomen, börjar producera felaktiga utdata, det vill säga nonsens, absurditeter eller, med ett begrepp lånat från J Allen Hynek, high strangeness.

Det finns dock ett uppenbart problem med resonemanget, nämligen att oknytt – i den mån det faktiskt är sådana vi har att göra med – är någonting som varit med oss länge, och därför till synes också borde vara någonting gränssnittet kunde hantera bättre. Detta långvariga förhållande avslöjas inte bara av existensen av ordet "oknytt" som sådant, utan även av det faktum att tidigare generationer lämnat efter sig åtskilliga begrepp (gudar, demoner, änglar, alver...) och koncept (tricksters) för att beskriva Fenomenet. I viss mån var allt detta någonting mycket mer naturligt för våra förfäder än oss, vilket kan tolkas som att gränssnittet, till följd av det evolutionstryck som rått sedan renässansen och upplysningen, i åtminstone viss utsträckning offrat vår förmåga till interaktion med Fenomenet för annat som i en alltmer teknologisk och kapitalistisk värld varit till större nytta för oss. Av allt att döma tyckte dock även våra förfäder att Fenomenet var både märkligt, skrämmande och/eller spektakulärt, varför det faktum att deras förmåga att förhålla sig till det tycks ha varit mer välutvecklad än vår egen måhända i första hand förklaras av kulturella faktorer. Deras värld var trots allt rent allmänt mycket mer gåtfull för dem än vår egen är för oss, varför de också kan antas ha intagit en betydligt mer fatalistisk inställning till Fenomenet än vad vi själva kan kosta på oss, och mest sett det hela som bara ännu ett utslag av samma obegripliga krafter som skapade månförmörkelser, missväxt och farsoter. Jämfört med många av dessa fenomen var Fenomenet rentav relativt oskyldigt, varför dess evolutionära inverkan i själva verket kan tänkas ha varit anmärkningsvärt ringa.

Enligt en annan och utbredd uppfattning är Fenomenet dock i stället någonting nytt, varför gränssnittet i så fall skulle ha fungerat utmärkt långt in på 1900-talet, och problemen uppstått först efter detta. Såväl religionen som vad många idag skulle avfärda som "lantlig vidskepelse" var dock ofta högst levande faktorer långt in på 1900-talet, varför vi också långt in i så kallad modern tid hade tankesystem på plats för att hantera det faktum att världen är gåtfull. Vad som är nytt är därför kanske inte Fenomenet som sådant, utan omständigheten att vi först på senare år på allvar trätt in i ett paradigm som saknar förmågan att relatera till det. Föreställningen att Fenomenet är någonting nytt stöds dock av en annan omständighet, nämligen det faktum att den moderna UFO-erans startpunkt sammanfaller med en annan vändning i människans utveckling, närmare bestämt atomeran i allmänhet och Bombens tillkomst i synnerhet. Kanske är därför också Fenomenet i åtminstone viss mån en direkt följd av att ungefär samtidigt som vi slutligen ansåg oss kunna kosta på oss att ignorera oknyttet, insåg oknyttet att det inte längre kunde kosta på sig att ignorera oss.

Om Jacques Vallée, Ann Arbor och sprickorna i väggen

Mina konspirerande CIA-infiltratörer:

Mitt under de subversiva upplopp som 1968 skakade västvärlden satt den fransk-amerikanske tänkaren Jacques Vallée¹ i Paris och slipade på sin bok Passport to Magonia, i vilken hade lade fram tesen att vad han kallade för "ufonauterna" inte var utomjordingar, utan vad man med ett förnämligt svenskt ord kan kalla för oknytt. Boken var något av författarens uppgörelse med sin tidigare bild av saken, och skulle med tiden följas av flera andra på besläktade teman, varav en av de mer klassiska är Messengers of Deception. I den senare luftar Vallée sina misstankar om att UFO-frågan omgärdas av vad vi idag skulle kalla för påverkansoperationer. Huruvida det var ufonauterna själva, sektledare eller statliga aktörer som låg bakom dessa påverkansoperationer lämnade Vallée visserligen öppet, men vad han däremot gjorde klart var att vad som utspelade sig påverkade kulturen och samhället, och detta på ett sätt som enligt honom var destruktivt. De exempel han gav på detta var företrädesvis sektrelaterade², men kombinerar man de båda böckernas budskap öppnar sig också andra intressanta implikationer.

Till de mest kända vågorna av UFO-observationer hör nämligen en sådan som utspelade sig 1966-1968, det vill säga ungefär samtidigt som Vallée författade just Passport to Magonia. Mycket få är idag på det klara med detta, men denna våg gjorde (liksom sina föregångare 1947 och 1952) mycket stora avtryck i såväl nyhetsrapporteringen som det allmänna medvetandet, och när denna våg yttrade sig i form av ett stort antal observationer i Michigan, som i sin tur närmast utmynnade i panik, skickade Project Blue Book J. Allen Hynek³ till delstaten för att gjuta olja på vågorna. Väl framme skulle Hynek, under en ökänd presskonferens, föreslå att vad Michiganborna i småstaden Dexter hade iakttagit kunde förklaras med sumpgas. Uttalandet sågs allmänt som ett desperat försök att bortförklara vad människor hade sett, varför det såväl drastiskt skadade förtroendet för flygvapnet som ledde till utfrågningar i kongressen. Ironiskt nog skulle med tiden det händelseförlopp som därmed sattes i rullning sluta i en historisk propagandaseger för flygvapnet, men detta är också välkänt, och har redan avhandlats av många andra. Vad få däremot noterat är att Dexter ligger alldeles intill Ann Arbor, det vill University of Michigans hemort, där The Weathermen snart skulle uppstå, och därefter bli en central aktör när västvärldens självförtroende – på många sätt permanent – smulades sönder under 1970-talet⁴.

Kort sagt, om man läser Vallées två böcker som en enhet, och därefter applicerar den kombinerade analysen på verkligheten, öppnar sig möjligheten att den påverkansoperation som omnämns går långt mycket djupare än de undergångs- och självmordssekter som författaren nöjer sig med att varna för. Vad Vallée tyckte sig kunna skönja konturerna av under det sena 60-talet och årtiondet som följde var med andra ord måhända i själva verket någonting avsevärt mer olycksbådande än vad han själv då, mitt uppe i skeendet som han var, kunde se. Man kan naturligtvis avfärda Ann Arbor-kopplingen som ett sammanträffande eller en produkt av att plocka russinen ur den statistiska kakan, men även om man bortser från Ann Arbor är det faktum att en omfattande våg sammanföll med ett mycket känsligt historiskt skeende i sig värt att notera, och för det andra är detta exempel inte det enda. En slående parallell finner vi i Vallées hemland, där en omfattande och bisarr UFO-våg i slutet av 1954 förebådade en mycket traumatisk och spänd epok i landets historia, som precis som i fallet med den amerikanska Vietnamerfarenheten fick landet att slitas sönder av inre spänningar, och var på väg att leda till inbördeskrig då den 1958 i stället avslutades med vad som i all praktisk bemärkelse var en militärkupp.

Värt att notera i sammanhanget är också att en idag märkligt bortglömd våg av spökraketer över Sverige skapade stor uppmärksamhet inte bara lokalt, utan även i Pentagon, under åren mellan krigsslutet och Kenneth Arnolds ikoniska (och memetiskt epokgörande) flygtur över Mount Rainier, och att denna i tid sammanföll med att en memetisk trojan på allvar började kortsluta det skandinaviska kynnet, och därmed kasta ut Sverige på en ny tidslinje. I den mån man är paranoid går det också att spekulera kring huruvida det mycket stora antal bisarra UFO-observationer i Argentina och Brasilien under efterkrigstiden haft ett samband med att dessa en gång så välmående länder under 1900-talet i stället blivit kroniskt dysfunktionella. I de amerikanska och franska exemplen finner vi oavsett vilket någonting som saknas i de övriga, nämligen att de förmenta påverkansoperationerna sammanfallit med och kanske också växelverkat med andra epokgörande och uppslitande skiften, och därför också mycket väl kan tänkas ha verkat med dessa som kamouflage. Någonting mycket subversivt, tycks det, trängde sig in genom sprickorna i väggen.

Det finns naturligtvis högst konventionella historiematerialistiska och geopolitiska drivkrafter bakom det mesta som skedde under 1900-talet, och oknytt eller ej bör ingen någonsin glömma att ställa sig frågan cui bono? i sammanhanget. Vad Hynek kallade för "high strangeness" gjorde sig under århundradet i överförd bemärkelse dock gällande även i kulturen och politiken, och den som studerar sitt 1900-tal tenderar att gång på gång drabbas av den gäckande känslan att en konventionell analys inte når ända fram. I en jämförelse mellan de historiematerialistiska modellerna och den faktiska kartan finner man inte bara en avvikelse, utan också att denna avvikelse har en tendens att komma i form av ett oknyttformat hål. Kanske är det när allt kommer omkring till just Vallée vi måste vända oss för att finna förklaringen till detta.

¹ I stort sett allt vi vet om Vallée tyder på att han är en mycket sympatisk man med mycket intressant att säga. Det faktum att han årtionde efter årtionde befunnit sig i händelsernas centrum, varit aktiv i många av den amerikanska statens mer ljusskygga projekt, haft många såväl väldigt mäktiga som minst sagt underliga figurer i sina nätverk, stundom kombinerar extrem skepsis med en övertygelse om att till exempel sädesfältscirklar orsakas av hemliga brittiska vapen samt gissningsvis vet betydligt mer än vad han berättar, föranleder dock att ett visst mått av misstänksamhet till vad han säger kan vara på sin plats.

² Vallées skeptiska inställning till sekter blir i sig intressant i ljuset av att han enligt egen utsago privat gärna umgås med alltifrån polyamorösa nyhedningar till satanister som Anton Szandor LaVey.

³ Hynek befann sig vid denna tid någonstans mittemellan den tidige Hynek som avfärdade alla förmenta UFO:n som planeten Venus och den senare Hynek som gjorde sig ett namn genom att hävda att ämnet var någonting att ta på väldigt stort allvar.

⁴ Organisationens göranden har i Chesa Boudin och dennes politiska karriär även en nära koppling till de senaste årens drastiska förslumning av San Francisco.

D som i desinformation

Mina drabanter:

Sedan en tid tillbaka vet vi att det på Wuhans virologiska institut pågick experiment med fladdermusvirus från Yunnan, mycket lika dem som WHO i ett uppenbart utslag av lismande för Kina gav den byråkratiska benämningen "covid-19". Vad vi idag också vet är att denna forskning backades upp ekonomiskt av namnkunniga västerländska aktörer, bland vilka man återfinner namnen på flera spelare som utmärkt sig för en synnerligen hög svansföring i pandemifrågan. Givet denna bakgrund är det visserligen fullt teoretiskt möjligt att det var en ren slump att Kinaviruspandemin först bröt ut just i Wuhan, men sannolikheten för detta får sägas vara tämligen försumbar. Vad mer är, givet denna bakgrund är det också fullt teoretiskt möjligt att aktörer som Peter Daszak endast haft sanningen för ögonen när de mycket aggressivt avfärdat alla utspel om att pandemin skulle ha varit resultatet av en laboratorieläcka som falska, men i detta fall torde sannolikheten inte bara vara försumbar, utan astronomiskt liten. Inte desto kunde man så sent som igår via flera förment oförvitlig nyhetskällor ta del av "nyheten" att "forskare" nu en gång för alla slagit fast att någon laboratorieläcka inte har skett.

Huruvida de journalister och medier som okritiskt förmedlade denna "nyhet" faktiskt agerade i god tro eller ej kan diskuteras; i många fall är deras solidaritet med och förtroende för det system de är en del av gissningsvis så stark och internaliserad att de faktiskt genuint trodde på vad de själva skrev. Klart står dock att "nyheten" även i bästa fall är extremt tvivelaktig. Rent teoretiskt kan den så klart vara sann, men sannolikheten för detta är så låg, och antalet höga makthavare och viktiga institutioner som har extremt mycket att förlora på kritiska reportage i ämnet så stort, att den oavsett vilket inte borde publicerats utan motbilder och en medföljande kritisk analys. Så skedde dock inte, utan saken utmålades som slutgiltigt utagerad, och för säkerhets skull kryddade man dessutom narrativet med ett alibi i form av Scripps-professorn Kristian Andersens plötsliga omvändelse i frågan.

Vi har med andra ord å ena sidan vad som med till visshet gränsande sannolikhet är en laboratorieläcka med tillhörande misskött pandemi, galopperande inflation och ett stort antal höga makthavare med fingrarna i syltburken, och å andra sidan en journalistkår som lojalt rapporterar att inga fel har begåtts, och att det därför inte heller finns någon att ställa till svars. Om att världens makthavare finner denna utveckling mycket välkommen behöver knappast påpekas, mer intressant är dock det faktum att detta inte leder till någon reaktion hos den breda allmänheten. Människor är, tycks det, idag så passiviserade och domesticerade att det går bra att mata dem även med extremt dubiösa narrativ utan att knappt någon reagerar, och intressant nog tar knappt heller någon av de många vetenskapsmän som naturligtvis vet att vad som serveras är humbug bladet från munnen. 1800-talets "totalitära despoter" hade aldrig kommit undan med detta, men det hela går bevisligen utmärkt i förment fria och demokratiska samhällen med grundlagsskyddade yttrande- och tryckfriheter år 2022.

Vad Kinavirusnarrativet visar är i själva verket att makthavare i vårt eget samhälle utvecklat konsten att dupera medborgarna medelst desinformation, distraktioner och lögner till en konstform. Sanningen återfinns visserligen i öppen dager för alla att se, men genom att begrava den under oräkneliga lager av brus, genom att alla journalister, akademiker och andra auktoriteter ges incitament att basunera ut samma förljugna budskap, och genom hård politisk kontroll av den forskning som av journalister och politiker beskrivs som "fri", förblir de allra flesta ovetande. På detta sätt kommer man inte bara undan med att genom vårdslöshet starta pandemier, man kommer också undan med att förstöra elevers skolgång, med att tvinga gråtande barn att månad efter månad bära munskydd, med att slå ut enorma mängder småföretag samtidigt som globala storföretag fyller det vakuum de lämnar efter sig samt med att, genom inflation, omfördela gigantiska belopp från vanliga människor till världens rikaste.

Det hela gäller dock inte på något sätt bara Kinaviruset och den politik detta gett upphov till. Det gäller vad skolelever får "lära" sig om demokrati och korruption, det gäller den propaganda om invandringens och globalismens välsignelser vi under årtionden matats med, det gäller vad människor i gemen tror sig veta om allt från 90-talskrisen till många "konspirationsteorier", det gäller den keynesianska penningspolitiken, och så vidare. Vi får visserligen ständigt höra att vi skall lyssna på "experter" och lita på "vetenskapen", och vi får visserligen höra om faran med såväl "falska nyheter" som "alternativa fakta", men bakom dessa paroller gömmer sig en helt annan verklighet, nämligen att knappast någon tidigare härskarkast genom världshistorien haft ett lika flexibelt förhållande till sanningen som dagens. Den bild av världen som förmedlas av etablissemanget idag är en förljugen machiavellisk fiktion, mycket fjärran från verkligheten, som mycket omsorgsfullt utformats och optimerats för att maximalt gynna en mycket korrupt härskarsklass intressen. På sitt sätt är det hela en mycket imponerande prestation, men det hela har absolut inget med vare sig fakta eller sanning att göra.

P som i påverkansoperation

Mina demonstrerande holländare:

I den mån man skulle vilja utöka talesättet om att inte se skogen för alla träd till ett ordstäv giltigt för fyra dimensioner snarare än tre, skulle detta kunna formuleras i form av en observation om att inte se historien för alla händelser. In medias res ter sig lätt vad som för eftervärlden framstår som epokgörande bara som en sekvens av händelser i mängden, och vår egen samtid är med allra största sannolikhet ett skolboksexempel på detta. Vi lever sedan några år tillbaka nämligen mitt i en mycket omfattande och framgångsrik påverkansoperation, men den allmänna medvetenheten om detta får sägas vara i stort sett obefintlig. Exakt vem som ligger bakom denna påverkansoperation är inte helt klart (finanssektorn, den nya klassen, managerkasten, WEF, Kina, oknyttet och/eller vissa andra aktörer som inte ryms i marginalen får dock sägas höra till de huvudmisstänkta), men klart är att vad som nu sker är till ekonomisk nackdel för flertalet, till extremt stor nytta för ett fåtal samt att det hela lämnar en strid ström av trasiga människor, och då i synnerhet unga sådana, bakom sig.

Påverkansoperationen i fråga gömmer sig bakom vad som i tidningarna kallas för "klimatnödläget". Innan vi går vidare kan det här vara värt att poängtera att det är vårdslöst att experimentera med atmosfärens sammansättning, att det är dumt att göra sig beroende av oljeproducerande länder som definitivt inte vill oss väl, att det är degenererad nyliberalism att maximera sin profit genom att dumpa sina negativa externaliteter på andra samt att det är högst tveksamt om den som inte finner ett stort och andligt egenvärde i såväl kulturlandskap som orörda vidder kan kalla sig för höger. Det narrativ som påverkansoperationen gömmer sig bakom är med andra ord varken godtyckligt eller förryckt, och den som kategoriskt avfärdar det riskerar därför att göra sig åt en nyttig idiot för krafter nästan lika ljusskygga som dem bakom påverkansoperation som sådan, men skrapar man lite på ytan finner man snabbt att ingenting är vad det vid första anblick synes vara. Det finns tre omständigheter värda att vara särskilt uppmärksam på i sammanhanget.

Den första av dessa omständigheter är hur plötsligt, välregisserat och framgångsrikt ett nytt narrativ fick fäste. Att koldioxid är en växthusgas¹ har varit känt sedan länge, och många har genom åren därför också varnat för utsläppen av just denna gas. Det klimatnarrativ som idag dominerar medströmsjournalistiken har dock inte successivt vuxit fram ur dessa varningar, utan äntrade tvärtom den mediala arenan bokstavligt talat över en natt. Ett kändisbarn med en historia av psykisk ohälsa och ett budskap om "klimatet" gick från totalt okänd till rikskänd på några veckor, och därefter till världskänd på några månader. Precis samma makthavare som ena dagen tyckte det mest progressiva man som chic och medveten vänsterdebattör kunde göra var att åka på weekendresor till en kosmopolitisk storstad på andra sidan Atlanten (det vill säga New York) eller andra sidan Nordsjön (det vill säga London) började dagen efter predika "flygskam" (åtminstone för andra, själva fortsatte de inte sällan att flyga till New York och London).

I samband med detta började också inte bara varje trendkänslig journalist beskriva en situation som inte förändrats annat än marginellt de senaste tio åren som ett plötsligt uppblossande "klimatnödläge", utan skattesubventionerna började också flöda till de kallhamrade globala storföretag som ville sälja undermåliga energilösningar med förevändningen att de värnade mer om "klimatet" än sin profit. Vad mer är, till de nya yrkestitlar som tillkom hörde inte bara "klimatpsykologer" och "klimatkorrespondenter", utan även allehanda varianter av "hållbarhetsansvariga" med skyhöga löner och rollen att aggressivt bilda opinion mot den högbeskattade pöbel som önskade lägre bränslepriser, men för ständigt ökande skattesubventioner till de multinationella företag som visste att slå mynt av klimatnarrativet. Kort sagt, det fanns absolut ingenting organiskt över vad som hände, utan bara en massa kända ansikten som plötsligt och synkroniserat började basunera ut samma budskap, samtidigt som stora mängder skattepengar började flöda.

Den andra omständigheten man bör förhålla sig ytterst misstänksam till är att de insatser som nu görs för "klimatet", ehuru mycket kostsamma, i regel är värdelösa. I många fall består de helt enkelt i att flytta produktion till Kina, vilket visserligen sänker den andel av utsläppen som västländer på pappret står för, men utöver detta inte bara sker till priset av att människor blir arbetslösa, utan sannolikt också till priset av att de totala utsläppen ökar snarare än minskar. Vad mer är, mitt under brinnande "klimatkris" har ett stort antal kärnkraftverk som med alla sina fel och brister till syvende och sist var fossilfria lagts ned. En bråkdel av deras produktion har visserligen ersatts av opålitliga vindkraftverk, men en ännu större del har behövt täckas av fossila bränslen, antingen direkt genom import från Östeuropa, eller indirekt genom att produktionen som tidigare påpekats flyttat till Kina, och därmed till fabriker som försörjs av kolkraftverk. Vad mer är, parallellt med denna (ur miljösynpunkt) kontraproduktiva politik har man inte bara påbörjat nedläggning av vattenkraftverk, utan utbyggnaden av vindkraften har i många fall därtill röjt en närmast gränslös beredvillighet att skövla höga naturvärden, även från de innerstadsbaserade förmenta miljöorganisationernas sida.

Den sista av de tre omständigheterna man bör förhålla sig misstänksam till är det faktum att klimatnarrativet ofta fungerar som en trojansk häst. "Klimatet" åberopas inte bara som ett argument för att ytterligare begränsa pöbelns möjligheter att påverka samhällsutvecklingen, och därigenom göra det lättare för etablissemanget att påtvinga majoriteten sin vilja även i helt orelaterade frågor, utan narrativet är också tätt sammanvävt med den berättelse om "falska nyheter" och "alternativa fakta" som världen över använts för att skapa legitimitet åt allt från massinvandring till verkningslösa men drakoniska "pandemiåtgärder". Som tidigare påpekats är klimatnarrativet även nära sammanvävt med den politik med vilken man marginaliserar arbetarna och i tilltagande grad även den produktiva medelklassen genom att flytta deras jobb utomlands, och när makthavarna i ett viktigt jordbruksland som Nederländerna mitt i en livsmedelskris på politisk väg vill minska landets jordbruksproduktion drastiskt, med allt vad detta innebär för risk för svält och migrantströmmar, sker även detta med hänvisning till förmenta miljöhänsyn.

Resultatet av denna påverkansoperation har i många fall blivit att de redan rika skamlöst kunnat berika sig ännu mer på de hederliga och produktivas bekostnad, men i många fall har konsekvensen också blivit en kapitalförstörning som drabbat alla. En kanske ännu viktigare konsekvens är dock den ångest som piskats upp hos många unga vilkas psykiska hälsa redan varit mycket skör till följd av modernitetens och vuxenvärldens svek. Klart står med andra ord att vad vi har att göra med faktiskt är en mycket långtgående påverkansoperation, att dess miljöbudskap är falskt och att krafterna bakom den alldeles uppenbart vill oss illa. Om att det finns konventionella historiematerialistiska incitament bakom dessa illasinnade krafter råder inga tvivel, men kanske finns där också någonting större än så. Sist men inte minst är det värt att notera att såväl de debattörer som brukar tala om påverkansoperationer som de tjänstemän som får betalt för att vara uppmärksamma på dem i bästa fall är helt omedvetna om vad som pågår, och i värsta fall själva en aktiv del av påverkansoperationen i fråga.

¹ Det kan här vara värt att notera att krafterna bakom påverkansoperationen av en eller annan anledning helt övergett ord som "växthuseffekten" för att i stället konsekvent använda prefixet "klimat-". Exakt vad som är anledningen till detta är oklart, men allt tyder på att det är synnerligen både genomtänkt och välorkestrerat.