2021-08-29

Rasismbegreppet som skuldförskjutning

Mina mordiska benediktinermunkar:

När aktivistmyndigheten med det missvisande namnet Brottsförebyggande rådet efter många års uppehåll i dagarna ånyo släppte en rapport om invandrares överrepresentation i brottslighet gav detta föga förvånande upphov till ett flertal såväl krystade som mycket märkliga nyhetsvinklingar, bland annat i form av en SVT-artikel i vilken den kakistokratiska klassens egen bårhuskyl Morgan Johansson ger uttryck för spelad oro över att myndighetens rapport skulle kunna "utnyttjas av rasister". Utspelet gav snabbt upphov till åtskilliga ilskna genmälen i vilka trötta självklarheter i vanlig ordning framfördes som om vore de djupsinniga analyser, men faktum är att vi i själva verket borde tacka Johansson och SVT för publiceringen, då få om något politiskt utspel genom historien så väl lyckats illustrera rasismbegreppets syfte och funktion som detta.

Vad Johansson kommenterade var ingenting annat än en situation som uppkommit först efter årtionden av en politik som inte bara varit usel och vårdslös, utan därtill ytterst resultatet av en aggressiv progressiv mytproduktion. Vad som gjorde det mångkulturella samhället till verklighet var nämligen det faktum att den förment både ateistiska och rationella härskarkasten bortsåg från årtusenden av dyrköpta mänskliga erfarenheter, för att i stället stjärnögt svälja sina egna upplysningsmyter om universella värden som trumfade både kultur och arv med hull och hår. När utfallen av de sociala experiment med hela Västerlandet som insats som progressiva rationalister, berusade av dylika föreställningar, inlett under efterkrigstiden inte blev de förväntade behövde samma progressiva (emedan de är mycket egenkära aktörer som varken har för avsikt att erkänna misstag, avgå eller ta ansvar) någon att skylla på, och i Rasisten fann de ett mycket praktiskt svar på frågan om vem denna någon var.

Den verklighet som kan skönjas bakom statisiken i Brå-rapporten är resultatet av fartblinda progressiva fanatikers fundamentala misstag och kallhamrade kleptokraters gränslösa girighet. I ett hypotetiskt samhälle som var allt det den mycket självgoda så kallade demokratin berömmer sig för att vara skulle den politiska klassen tvingas betala ett mycket högt pris för ett sådant vårdslöst agerande, men i vårt eget samhälle utkrävs inget sådant ansvar utan de ansvariga kan tvärtom sitta kvar, och i den helt och hållet empatilöse maktspelaren Morgan Johanssons förmenta oro för att statistik skall utnyttjas av "rasister" finner vi en avgörande ledtråd till hur och varför. Varje hänvisning från etablissemangets sida till ordet "rasism" och dess avledningar bidrar nämligen till att förskjuta skulden för den uppkomna situationen bort från de makthavare som är direkt ansvariga för att samma situation uppstått, till den allmänhet som tvingas betala priset för etablissemangets felbedömningar och girighet.

Utan förmågan att generalisera hade människan varit ett djur bland andra, helt oförmögen att bygga en teknisk civilisation. Det är tack vare vår förmåga att generalisera vi fann de mönster i naturen som gjorde jordbruk möjligt, det är tack vare vår förmåga att generalisera vi kunde identifiera de naturlagar som ledde till den industriella revolutionen och det är tack vare vår förmåga att generalisera vi kunde uppfinna den logik all informationsbehandling bygger på. Vad som i etablissemangsdiskurs omnämns som "rasism" består i att makten valt ut några sådana generaliseringar, och på politisk väg laddat dem med en metafysisk ondska som trots de ständiga försäkringarna om att överhetens världsåskådning är helt och hållet rationell och vetenskaplig är direktimporterad från religionens värld. Syftet med detta är precis det som progressiva livsstilsateister brukar anklaga religionen för, nämligen att kontrollera människor genom att göra dem livrädda för sådant de inte kan se och som det per definition inte heller går att leda i bevis.

När all kritik mot det laglösa, osäkra, nihilistiska och splittrade mångkulturella samhälle som blivit resultatet av den förda politiken möts med svepande påståenden om att allmänheten gör sig skyldig till "rasism" (det vill säga underförstått är kättare i en helt och hållet sekulär Djävuls sold) blir det plötsligt också allmänheten i stället för makhavarna som hamnar på de anklagades bänk. Rasismanklagelsen begränsar sig inte till en avledningsmanöver, utan möjliggör också en total moralisk inversion. Rasismbegreppet är inte bara den cyniske och totalt samvetslöse maktspelarens verktyg för att friskriva sig själv från ansvar för sina egna misstag och sin egen girighet, utan också det verktyg med vilket han mycket effektivt lyckas framställa det som att det är de människor han trampat på som nu har att förklara sig. Rasismbegreppet är en mekanism som gör skurkar till hjältar och offer till förövare. Rasismbegreppet är vad som möjliggör för en liten och på en och samma gång både fanatisk och mycket girig klick att påtvinga majoriteten i förmenta demokratier en mycket extrem och radikal politik som speglar en liten och aggressiv minoritets intressen. Rasismbegreppet är en lömsk etablissemangsuppfinning som gör det möjligt för personer som Morgan Johansson att vara dumdryga och välbetalda makthavare i stället för att behöva gå i landsflykt för att undkomma den uppretade folkmassans högafflar.

I en annan och mer civiliserad tidslinje hade måhända en seriös och djuplodande diskussion om rasism kunnat vara både möjlig och relevant, men i vår egen har vi för länge sedan passerat den gräns vid vilken vad etablissemanget kallar för rasism upphör att vara ett koncept värt att ta på allvar. I den maktpolitiska kontext vi själva har att navigera är varje referens till "rasism" en fälla, omsorgsfullt gillrad för att hederliga människor skall förlora och skupelfria maktspelare vinna. Ingen människa bör därför ta begreppet på allvar, och ingen bör heller låta det utöva någon som helst makt över sig.

2021-08-22

Om whigkrigaren och hans metafysik

Mina söndagsseglare:

När en demokratisk president precis dragit sig ur det land en av hans republikanska företrädare en gång invaderade kan det vid första anblick framstå som att allt är som vanligt. Att republikaner är hökar och demokrater duvor är inte bara en föreställning med gamla anor, utan också en uppfattning så utbredd att den allmänt tas för självklar. Historiskt är den också helt korrekt, emedan Republikanerna är det amerikanska parti som idag fyller funktionen av Tories, medan Demokraterna fyller funktionen av Whigs. Inom ramen för en liberal hegemoni har av hävd två av torypartiers primära funktioner varit att dels rädda sina whigrivaler från sig själva när de (såsom de ofta blir) blir alltför radikala till och med för sitt eget bästa, dels att rädda nationen från yttre hot i tider av ofred, oro och instabilitet. Följaktligen hade alla whigpartiers moder mer eller mindre monopol på makten i Storbritannien under stora delar av det klassiskt liberala 1700-talet, ända tills den franska revolutionen bröt ut.

Förfärade över den attraktionskraft den jakobinska sirensången från kontinenten plötsligt visade sig utöva på ledande whigföreträdare tillsatte det brittiska folket en toryministär, som inte bara fick i uppdrag att värna arvet från 1688 års whigrevolution, utan också att leda de årtionden av krigföring mot först revolutionärernas och därefter Napoleons värnpliktsarméer som följde, och det skulle ta närmare ett halvsekel¹ innan Whigs fick britternas förtroende att bilda regering igen. Mönstret höll i sig; under Krim- och boerkrigen skulle Storbritannien återigen komma att ledas av toryministärer. Första världskriget utbröt visserligen när en whigministär hade vakten, men denna visade sig snabbt inte vara uppgiften mogen, och tvingades därför alltmer förlita sig på torystöd. När det andra världskriget nalkades överlät britterna inte bara åt Tories att leda landet, utan den i deras ögon alldeles för veke Neville Chamberlain ersattes därtill snart av den aristokratiske ärketoryn Winston Churchill. När Argentina många år senare ockuperade Falklandsöarna var det likaså en toryledare som till vänsterns förfäran valde att gå i krig för att återerövra dem, någonting som starkt bidrog till att en impopulär och uträknad regering mycket oväntat vann folkets hjärtan och därmed kunde genomföra sitt program för att ge ett av radikalt whigstyre² svårt sargat Storbritannien självförtroendet åter.

Att rollerna av Tories och Whigs i Amerika fylls av Republikanerna respektive Demokraterna gör det i ljuset av detta naturligt att utgå från att det är Republikanerna som är det mer krigiska av de båda partierna. Den gängse bilden av dem tycks som vi precis har sett bekräftas även av historien, men problemet med denna bild är bara att det bakomliggande statistiska underlaget begränsar sig till Ronald Reagan och George Bush den yngre. Sedan Franklin Delano Roosevelts revolution på 1930-talet är det i själva verket Demokraterna som övertagit rollen som det parti som med vapenmakt försvarar, främjar och expanderar det amerikanska imperiets intressen. Hade mönstret stått sig hade det amerikanska folket gett Roosevelt silkessnöret 1936 eller 1940, i syfte att låta Tories sköta den kraftmätning alla kunde se skulle komma. I stället fick inte bara FDR gång på gång förnyat förtroende, utan var därtill en mycket drivande kraft bakom den amerikanska inblandningen i kriget. Till detta kommer att det Manhattanprojekt som slutade med att två japanska städer förintades under svampmoln sett med historikerns glasögon var ett skolboksexempel på en toryoperation. Bortsett från, det vill säga, den lilla detaljen att atombomben från början till slut var en whigbaby.

Detta avsteg från tingens naturliga ordning upphörde inte i och med krigsslutet, utan tvärtom var både pax americana och Vietnamkriget whigfalangens projekt. När Kennedy kom till makten och hans minst sagt ljumma stöd för Eisenhoweradministrationens planerade invasion av Kuba ledde till att Grisbukten slutade med fiasko tog måhända visserligen många detta till intäkt för att den gamla ordningen nu var återställd, men när den nya whigregimen halvtannat år senare under Kubakrisen drev världen till randen av kärnvapenkrig blev det tydligt att så inte var fallet. När Vietnam utvecklades till ett amerikanskt trauma blev det den enligt whighistorieskrivningen så vårdslöse och hänsynslöse republikanen Richard Nixon som till slut fick göra slut på den så impopulära värnplikten och avsluta kriget, och det var ironiskt nog under Reagans tid vid makten som whigpresidenten Jimmy Carters försök att återupprätta en infrastruktur som vid behov skulle möjliggöra att värnplikten återupptogs förvandlades till en tandlös papperstiger. Annorlunda uttryckt, att 2016 års presidentval stod mellan en krigisk whigkandidat och hennes isolationistiske toryrival var inte ett uttryck för någonting nytt, utan speglade tvärtom ett mönster som hade stått sig ända sedan det idag så famösa 1930-talet.

Vad förklarar då det faktum att varken Tories eller Whigs längre uppfyller sina historiska roller, och att ingenting därför längre är vad det synes vara? Svaret återfinns i 1932 års presidentval, och det faktum att amerikanerna då av skäl som hade betydligt mer med plånboksfrågor än geopolitiska spörsmål att göra röstade fram en ledare som bröt med alla konventioner och därför kom att leda världen in på en helt ny väg. Det demokratiska parti Franklin Delano Roosevelt tog över hade allt sedan inbördeskriget varit mycket marginaliserat och en plattform ingen opportunistisk maktspelare valde att göra till sin, men under hans rekordlånga tid vid makten skulle allt detta komma att förändras. Liksom Lincoln före honom kom Roosevelt att i grunden omdefiniera vad för sorts statsbildning Amerika faktiskt var. Demokraterna blev till det nya etablissemangspartiet, landet övertog Storbritanniens roll som världshegemon och utan att ett ord i den ändrades kom konstitutionen under hans tid vid makten att betyda någonting helt annat än vad som hade varit fallet under företrädaren Herbert Hoovers tid vid makten. När FDR dog var USA ett whigimperium för vilket ingenting mindre än världsherravälde var gott nog, och Demokraterna var nu det parti som hade till uppdrag att värna denna ordning. På senare år har även gamla torybastioner inom ramen för den djupa staten såsom säkerhetspolisen och underrättelsetjänsten fallit i whigpartiernas händer, varför den rooseveltska revolutionen idag får sägas ha nått sin logiska slutpunkt.

1930-talet omgärdas av stora mängder hysteriskt brus vars syfte är att förvirra, skrämma och distrahera, men den som spetsar sina öron förmår emellanåt, när förhållandena i jonosfären är gynsamma, skönja en klar och tydlig äkta signal begravd under allt detta brus. Den verkliga läxan från 1930-talet är att det var då progressivismen tog på sig hårdhandskarna och med bred New York-dialekt utbrast "No more Mr. Nice Guy!" Den hänsynslöshet med vilken man skulle komma att bekämpa sina fiender under det krig som då var i annalkande skulle också bli den hänsynslöshet med vilken man i framtiden kom att bekämpa alla sina upplevda fiender, motståndare och rivaler, och detta alldeles oavsett hur lite eller mycket gemensamt dessa råkade ha med andra världskrigets axelmakter. Dessa har påfallande ofta haft väldigt lite gemensamt med de faktiska fienderna, men när tories och whigs inte längre håller sig till sina historiska roller, och när det är whigs som får till uppdrag att leda i orostider, finns det heller inte längre någon som kan rädda whigs från sig själva, varför det tilltagande kaos som gömmer sig bakom den ockulta whighistoriska metafysiken allt sedan den roosveltska revolutionen också kommit att breda ut sig snabbare än någonsin tidigare.

¹ Med undantag för ett enstaka år av fiaskoartat whigstyre.

² Ingen bör låta sig luras av det faktum att det brittiska whigpartiet vid denna tid formellt hette "Labour".

2021-08-20

Invandring som keynesiansk stimulansåtgärd

Mina fönsterkrossare:

Invandringsförespråkare kommer i många olika former. Vissa är fanatiska jakobiner uppfyllda av illusionen av att människor fungerar ungefär som datorer, en del är narcissister som berusas av tanken på frikostighet med andras pengar, ytterligare andra är kärl för demoniska krafter, och så vidare. En helt annan – på en och samma gång både anmärkningsvärt förbisedd och väldigt mäktig – kategori invandringsförespråkare utgörs dock av de svågerkapitalister som, i en stagnerade och postindustriell managerekonomi, alltmer kommit att dominera näringslivet. För dessa innebär de konsekvenser invandringen får för lokalsamhället, nationen, skolan, kulturen, sammanhållningen, institutionerna, framtiden och deras egna släktlinjers öden ingenting, då den enda konsekvens de har för ögonen är det regn av skattemedel samma invandring utlöser.

I principlösa företagares ögon är invandringen först och främst en keynesiansk stimulansåtgärd. För att bekosta invandringen lånar regeringar nämligen pengar av framtiden, så att de kan spendera dem idag. Exakt vad dessa pengar stulna från framtiden läggs på är ur svågerkapitalistens perspektiv på många sätt helt irrelevant. Dessa principlösa företagare hade varit lika glada om pengarna lades på lysenkoistiska jordbrukssatsningar, tillämpad flogistonteori eller rentav institutionell pyromani, då deras enda krav är att det är stora belopp som skall avsättas, samt att ändamålet skall vara kapitalförstörande så att termodynamikens andra huvudsats verkar till deras fördel; att skapa värden kräver nämligen intelligens och ansträngning, men att rasera vad andra byggt upp kan vilken idiot som helst göra. Sett mot denna bakgrund passar ett gigantiskt och aldrig sinande flöde av invandrare dem som hand i handske. Ur näringslivets perspektiv leder invandringen till vinster (eller åtminstone vad som kan bokföras som vinster) i praktiskt taget alla led. Handlare får fler kunder, byggföretag får i uppdrag att uppföra nya bostäder och skolor, mängder av serviceföretag anlitas, ägare till asylboenden skär guld med täljkniv, mängden pengar som flödar genom banksystemet ökar, hela nya branscher växer fram, et cetera.

Ingenting av detta drivs dock av att människor frivilligt lägger de pengar de tjänat in genom att arbeta på dessa företags produkter, utan det hela bekostas genom att pengar medelst statligt tvång flyttas bort från samhällsviktig och/eller värdeskapande verksamhet. Invandringen skapar därför ingenting av värde, utan innebär tvärtom att de medel som borde gått till investeringar i framtiden för det första förbrukas i nuet, för det andra används på ett sätt som ingen hederlig människa kommer ha nytta av och för det tredje spenderas på verksamheter med gigantiska negativa externaliteter. De företagare som är verksamma i invandringssvängen kommer visserligen tjäna stora pengar, men inte genom att tillhandahålla marknaden en produkt som konsumenterna eller väljarna efterfrågar, utan genom att makthavare med allt annat än allmänhetens bästa för ögonen fyller nämnda företagares bankkonton med skattemedel i utbyte mot att de undergräver den västliga civilisationen. Att sådana företagare ständigt belönas med branschpriser och utmålas som duktiga Entreprenörer™ inför en allmänhet med högst begränsade kunskaper i ekonomisk teori förändrar inte den saken.

Att näringslivets branschorganisationer idag lägger så mycket energi på att sjunga invandringens lov är en direkt konsekvens av detta. Näringsidkare är inte dumma, utan inser tvärtom att de genom att ge sig in i invandringsindustrin på kort tid kan tjäna långt mycket mer än vad det skulle ta den flitige och värdeskapande innovatören åratal av hårt slit att arbeta ihop. Ingen bör heller förvånas över att samma branschorganisationer kuppat sig till makten över det gamla Bondeförbundet och ombildat detta till ett politiskt parti som mycket aggressivt bejakar svågerkapitalisternas intressen; tvärtom, givet hur mycket pengar som invandringssvängen omsätter vore det närmast tjänstefel av dem att inte engagera sig politiskt för fortsatt massinvandring. Centerpartiet är idag ett parti som med näbbar och klor slåss för ökad invandring av det enkla skälet att invandringen utgör de svågerkapitalistiska intressen som ligger bakom partiets livsluft. Skulle det invandringspolitiska pengaregnet upphöra, skulle dessa företagare tvingas välja mellan att avveckla verksamheten och att börja förtjäna sina pengar genom hederligt arbete i stället. Varför inget av dessa båda alternativ ter sig attraktivt i jämförelse med den drömtillvaro svågerkapitalisten åtnjuter idag behöver knappast förklaras närmare.

Någon måste dock betala för detta, och denna någon är skattebetalarna, eller mer exakt, de skattebetalare som till skillnad från svågerkapitalisterna faktiskt producerar någonting av värde. Dessa skattebetalare hamnar därför per definition i antagonistisk ställning till svågerkapitalisterna, och i ljuset av detta finner vi också varför massinvandringen på en avgörande punkt trots allt skiljer sig från lysenkoistiska jordbrukssatsningar, tillämpad flogistonteori och institutionell pyromani. Att som en mycket välbetald lysenkoist, flogistonteoretiker eller pyroman utmåla sig själv som god skulle nämligen vara en pedagogisk övning som lätt blev även den mycket förhärdade demagogen övermäktig, men när den kapitalförstöring som utmynnar i svågerkapitalisternas gigantiska vinster i stället består i invandring kan verksamheten beskrivas som altruistisk, och det är också mot precis denna bakgrund man måste förstå rasismbegreppet som vi känner det.

Rasismbegreppet har nämligen inte bara gjort det möjligt för de lata och totalt samvetslösa svågerkapitalisterna att utmåla sig själva som goda altruister, utan låter dem dessutom utmåla de produktiva samhällsbärare de utan en tillstymmelse till dåligt samvete systematiskt skinnar på pengar som hänsynslösa egoister. För svågerkapitalisten är rasismbegreppet en gudagåva tack vare vilken plundraren kan utmålas som ett helgon och offret som en fähund. Att näringslivet och dess branschorganisationer både aggressivt idkar kulturkrig och jagar "rasister" med ljus och lykta blir därför – åtminstone efter man förmått ta in exakt hur totalt principlösa dessa organisationer är – fullt naturligt.

2021-08-15

Om moderniteten och dess diaboliska kärleksbudskap

Mina hårt prövade pendlare i Point Pleasant, WV och Gallipolis, OH:

I en värld där arkitekter inte bara sätter en stolthet i att formge byggnader som människor inte vill bo och verka i, utan därtill anstränger sig till det yttersta för att skapa offentliga miljöer så vederstyggliga att människors psykiska välmående tar skada av dem, måste man till slut allvarligt överväga möjligheten att moderniteten är en skapelse av fientligt sinnade krafter som aktivt vill människor illa. Genom historien har även de tyranner, despoter och kleptokrater som faktiskt levt upp till dessa epitet betydligt hellre uppfört vackra byggnader än frånstötande sådana, varför varken dålig smak eller historiematerialistiska analyser ytterst kan förklara det faktum att moderniteten aktivt inte bara bejakar det osköna, utan därtill det direkt motbjudande. Vad mer är, fenomenet begränsar sig inte på något sätt till estetikens område, utan gör sig även gällande i form av bland annat en aldrig sinande ström av perversa juridiska utfall och en politik som ständigt leder till nya hårresande orättvisor. Oförstånd och missriktad välvilja räcker inte för att förklara sådana utfall, utan för att uppnå dem måste man tvärtom först utvecka en mycket långtgående förståelse för vad som är rätt och riktigt, och därefter göra det direkt motsatta!

Hur kan man då förstå hur vi har hamnat där? Att analysera problemet på modernitetens egna villkor är svårt, dels för att moderniteten saknar den begreppsapparat som krävs för en sådan analys, dels för att moderniteten ytterst är ett tankesystem utformat för att leda i bevis att motbjudande arkitektur, frånstötande konst och groteska orättvisor är någonting bra och önskvärt. Vi behöver därför lämna de välbekanta referensramarna och se frågan ur ett helt nytt perspektiv. Precis ett sådant perspektiv står att finna på en mycket oväntad plats, och detta i form av en händelse som till synes är helt orelaterad till ovan nämnda missförhållanden. Det är september 1994, och i Zimbabwe surrar den mycket avancerade infrastruktur som kontrollgruppen lämnat efter sig sedan några dagar tillbaka av rykten om omen och järtecken i skyn. I Ruwa, ett par mil sydost om den stad som en gång kallades Salisbury, leker ett sextiotal barn till företrädesvis vita farmare på en skolgård. Erfarna halikaarnier med vältränade q-synapser kan för sitt inre se vad som sedan sker:

Luften dallrar av värme och elektricitet. De diskusformade farkosterna har landat, och det står nu varelser utanför dem. Varelserna rör sig inte, men plötsligt befinner de sig inte desto mindre en bit närmare barnen. Som genom en stroboskopeffekt kommer de successivt närmare, trots att de hela tiden står lika orörliga som stenstoder, och snart befinner de sig mitt bland eleverna. Konstiga bilder och budskap uppenbarar sig i barnens huvuden: ta väl hand om jorden, använd inte teknik... Efter en stund börjar varelserna avlägsna sig på samma stroboskopliknande sätt de närmat sig, och snart lämnar även farkosterna området. Lärarna hör barnen gråta, och springer förvånat ut från lärarrummet för att efter bästa förmåga lugna eleverna. Det vill säga, alla lärare förutom en. När de andra lärarna försöker få barnen att berätta vad som hänt är Judy Bates knäpptyst, och hennes blick alldeles tom.

Vad var det då som hände i Ruwa den 16 september 1994? Hade några utomjordingar rest under flera år genom den interstellära rymden, bara för att väl på plats i Zimbabwe uppmana några barn att sluta använda maskiner, innan de, tillfreds över ett väl utfört arbete, återigen klev in i sina anmärkningsvärt maskinliknande rymdskepp för att påbörja den långa resan hem igen? På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting förhåller vi oss något skeptiska till den hypotesen, men vilket reduktionistiskt-materialistiskt perspektiv man väljer att anlägga på händelseförloppet är å andra sidan ganska ointressant i sammanhanget. Vad som gör fallet Ariel School så intressant är någonting helt annat, nämligen att de barn som hade fått motta ett hippiebudskap om fred på jorden och vikten av att leva i harmoni med naturen i detta erfor någonting som lämnade dem skräckslagna och i många fall också djupt traumatiserade. Det direkta resultatet av det förmenta kärleksbudskapet blev rädsla, olust, obehag och förvirring.

Varför är då detta signifikant i ljuset av de missförhållanden som utmärker moderniteten? Alldeles oavsett hur man väljer att tolka de händelser som påstås ha utspelat sig på Ariel School 1994 illustrerar tilldragelsen någonting centralt, nämligen att ett budskap som till synes handlar om kärlek inte bara kan ha destruktiva effekter, utan också att sådana budskaps uppsåt många gånger med fog kan misstänkas vara den raka motsatsen till kärleksfullt. Detta kan förefalla självklart, men är i själva verket ett tankesprång människor gång på gång visar sig mycket obenägna att göra. Eleverna på Ariel School ifrågasätter inte att det "kärleksbudskap" de fick motta skulle vara äkta, de som skildrat händelsen ifrågasätter heller inte detta och själva insisterar vi på att förklara ett samhälle som för varje dag utmärker sig som alltmer diaboliskt med missriktad välvilja, trots att allting tyder på att det ligger betydligt mer ondskefulla motiv bakom. Kort sagt, så länge någonting bara paketeras som ett kärleksbudskap ifrågasätts så gott som aldrig avsändarens bevekelsegrunder, utan tvärtom betraktas allmänt de underliggande motiven bakom budskap och agendor som säljs in som godhjärtade som oantastliga, även i de fall resultaten av dem blir föremål för frän kritik.

I själva verket genomsyras moderniteten av förmenta kärleksbudskap som leder till kaos, rädsla och ångest. Det är i vår egen tid just de budskap som säljs in som kärleksfulla som så effektivt sår split, som så effektivt odlar hatet, som så effektivt gör gamla vänner till fiender och som så effektivt berövar barn deras trygghet. Bakom de förmenta kärleksbudskap som moderniteten pumpar ut döljer sig ett gift som splittrar, raserar och undergräver samhället, som skapar osäkerhet, vilsenhet och vanmakt, som får det fula att breda ut sig på det vackras bekostnad och som får människor att krympa i stället för att växa. Sånär som under de senaste generationerna har människan i alla tider direkt, instinktivt och utan svårigheter förmått urskilja agendan bakom sådana budskap för vad den är, nämligen som en oförtäckt ondska. Samma modernitet som gett oss just denna ondska har dock, som av en händelse, begåvat oss med en helt ny metafysik som inte bara förhindrar oss att se nämnda ondska för vad den är, utan därtill får oss att missta den för kärlek.

Tidigare generationer skulle utan att tveka identifiera vår samtid som demonisk, våra präster som besatta och vår metafysik som diabolisk. Att vad den moderna människan själv förmår se bara är missriktad välvilja är inte ett tecken på att hon uppnått större klarhet än sina förfäder, utan tvärtom på att hon någonstans på vägen förlorat förmågan att se det uppenbara.

2021-08-13

Heinlein som revolutionär kulturkrigare

Mina tagalogtalande skadedjursbekämpare:

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting har vi mången gång bekymrat fått tillfälle att notera hur den sirensång som utmärker vissa subversiva vänsterelement tycks utöva en mycket förrädisk attraktionskraft på många i övrigt tillförlitliga aktörer inom högerkretsar. I den ständigt leende whighistorikern Johan Norbergs framstegsevangelism och i Ayn Rands kliniska skildringar av mycket fyrkantiga men svårt empatistörda människors sexliv finner vi två klassiska exempel på företeelsen i fråga, ehuru idag också ganska färdiganalyserade sådana. Riktigt intressant blir det först när vi lyfter blicken något, och betraktar det anmärkningsvärt förbisedda exempel på nämnda fenomen vi finner i den hyllade och mycket uppskattade amerikanske science fiction-författaren Robert Heinlein.

Som historieberättare förkroppsligade Heinlein på en och samma gång pulp-litteraturens orädda pionjäranda, den faustiska civilisationens respektlöshet och en belle époque-inställning till livet som i ett Amerika berusat av sin nyvunna status som världshegemon och på behörigt avstånd från 1900-talets slagfält lyckades dröja sig kvar några årtionden längre än vad som var fallet i Europa. Heinleins universum var ett sådant i vilket ingenting var omöjligt, där inget Stilla havet som omöjliggjorde vidare expansion västerut fanns, och där den kärve men rättrådige cowboyen var kung. Det är mot just denna bakgrund Heinleins popularitet som historieberättare måste förstås, men ironiskt nog var det också precis denna bakgrund ideologen Heinlein bidrog till att rasera.

Om Heinleins ideologiska hållning har det skrivits mycket, inte minst för att nämnda hållning förefaller så spretig. Olika Heinlein-romaner har till synes gett uttryck för sinsemellan helt oförenliga ståndpunkter, varför han till följd av selektiv läsning inte bara funnit beundrare bland libertarianer, amerikanska konstitutionalister, hippies och hedonister, utan också bland jüngerska krigsromantiker och övertygade anhängare av det planetariska massmordets undergörande pedagogiska effekter såsom Jerry Pournelle. Detta har genom åren gett upphov till viss förvirring, och inte sällan också tagits till intäkt för uppfattningen att Heinlein skulle ha varit en ideologisk kameleont, notoriskt oförmögen att hålla fast vid en och samma hållning särskilt länge. De förmenta motsägelser sådana tolkningar av det heinleinska budskapet är ett uttryck för är dock skenbara, och i själva verket behöver man inte gå längre än till Heinleins egen bibliografi för att finna den nyckel som får vad som kan förefalla vara en oupplöslig paradox att försvinna.

Romanen Double Star är vid första anblick en rafflande och hårdkokt roman om antihjältar, arkeofuturistiska monarker, burroughsianska Marscivilisationer och personlig utveckling, men mellan raderna framträder sida för sida ett helt annat budskap. Double Star utgör i själva verket en mycket insmickrande skildring av vänstern, och om hur denna steg för steg flyttar fram sina positioner. Romanens protagonister är en machiavellisk klick av progressiva politiker som inte bara ljuger, myglar och går över lik, utan därtill till fullo insett att makt är någonting man uppnår genom att låta en karismatisk galjonsfigur med välsmort munläder lura folket att rösta för en agenda som inte är deras. Vad mer är, denna machiavelliska klick vet också att arbeta whighistoriskt. Väl vid makten flyttar de aktivt fram sina positioner, men när i stället deras Toryliknande rivaler vinner ett val bidar de sin tid, väl medvetna om att spelets regler inte tillåter högern att "vrida klockan tillbaka", och om att den djupa statens institutioner inte kommer tillåta de politiker som formellt sitter vid makten att skrota några av de avgörande "reformer" vänstern redan genomdrivit. På lång sikt kan samhället därför bara röra sig i en riktning, nämligen vänsterut.

I ljuset av detta blir även Heinleins övriga ideologiska ställningstaganden fullt begripliga. Den brutalitet han emellanåt förespråkar är precis samma sorts progressiv och etablissemangsvälsignad brutalitet som vi i vår egen värld möter i form av allt från terrorbombningar mot civila barockskatter och blodiga men misslyckade försök att bomba fram demokrati i orientaliska klansamhällen till deplattformering av dissidenter, censur utlagd på entreprenad och rättsprocesser mot åsiktsbrottslingar. Den promiskuitet och hedonism Heinlein ger uttryck för i andra sammanhang är bara varianter av den av etablissemanget påbjudna promiskuitet och hedonism vi bevittnar i vårt eget samhälle. När Heinlein beskriver rymden i termer av vilda västern hyllar han i själva verket bara den process genom vilken ett San Francisco som erövrats av cowboys, guldletare och bordellägare är dömt att bli en fristad för triggervarningsmissbrukande snöflingor. Hans hyllningar av den vackra kvinnans former och kropp, och hans tendenser att beskriva krigaren i heroiska och jüngerska termer, avslöjar honom förvisso som någon vars uttryck hunnit bli en aning daterade, men i allt väsentligt står han inte desto mindre på vänsteretablissemangets sida även 33 år efter sin död.

Ideologen Heinlein bör, kort sagt, varken förstås som den komplexa figur han ofta tas för eller som någon som i sina ljusa stunder med fördel kan tjäna som en högerikon. Ideologen Heinlein var en revolutionär som i allra högsta grad bidrog till att förgifta den rika mylla ur vilken berättaren Heinleins historier fann sin näring. Den till synes så sympatiske författaren var en progressiv kulturkrigare stadigt förankrad någonstans mellan nyliberalismen och neokonservatismen, och bör betraktas med precis den misstänksamhet en sådan subversiv hållning tarvar.