2020-01-26

Den missförstådda konsensuskulturen

Mina traditionalistiska och kärva aristokrater som upprätthåller lag och ordning i gröna dalgångar insprängda bland Marunes ogästvänliga berg:

Den bland svenska systemkritiker så utbredda föreställningen att företeelsen konsensuskultur skulle vara någonting dåligt, utgör i själva verket ännu en i raden av påminnelser om hur liberalismen uppnått en så hegemonisk ställning att inte ens dess kritiker förmår angripa den annat än med liberala argument. Vad som i grunden är den renläriga högerhållningen till företeelsen konsensuskultur är visserligen, precis som så mycket annat, en allt annat än okomplicerad fråga, men när man likställer konsensuskultur med vänsterhegemoni gör man det inte bara väl lätt för sig, utan ger indirekt också uttryck för en hyperindividualistisk samhällssyn som ironiskt nog i allra högsta grad är sprungen ur vänsterns föreställningsvärld.

Vad som gör den dåliga klang begreppet konsensuskultur fått så förrädisk är det faktum att denna inte bara legat till grund både för de nordeuropeiska konservativa och frihetliga traditionerna, utan därtill är nära förenad med den svenska allmogens kultur. Konsensuskulturen är som inte minst Erik von Kuehnelt-Leddihn beskrivit intimt förknippad med protestantismen, och har i egenskap av socialt ramverk spelat en avgörande roll för att möjliggöra den protestantiska civilisationens intellektuella, vetenskapliga, militära och ekonomiska framgångar. Genom historien har den nordeuropeiska konsensuskulturen genomsyrats av en konservativ och väldigt traditionell dygdetik, och har därför också varit central i upprätthållandet av det protestantiska samhällets påfallande strikta normer.

Att konsensuskulturen därmed också i mångt och mycket sammanfallit med vad som legat i kungars, aristokraters, prästers och industrialisters intressen behöver knappast påpekas, men intressant nog är det också detta som möjliggjort framväxten av den frihetliga traditionen. I ett samhälle utan den djupt institutionaliserade dygdetik konsensuskulturen varit ett uttryck för är den frihet man i den frihetliga traditionen eftersträvar helt enkelt inte möjlig, då människor utan ett sådant gemensamt ramverk skulle använda sin frihet på ett sätt som underminerade samhällets stabilitet. Konsensuskulturen gjorde dock det sociala priset för att bryta mot normer mycket högt, varför det gick att genomdriva frihetliga reformer utan att kaos utbröt. Den sociala kontroll civilsamhället utövade, och den instinktiva skam den som ljög, betedde sig illa eller inte respekterade traditioner och normer kände, gjorde den formella friheten möjlig.

Denna frihet blev därför i mångt och mycket en chimär för flertalet, och verklig endast för den som ansåg sig ha råd att riskera utfrysning. Detta var dock tillräckligt för att målmedvetna fritänkare och entreprenörer med ekonomiskt och/eller socialt fuck off-kapital skulle kunna experimentera med nya metoder, och även om detta sågs med oblida ögon av allmänheten utmynnade det också emellanåt i innovationer så framgångsrika att den breda massan till slut motvilligt tvingades acceptera dem, om inte annat för att öka de egna möjligheterna till överlevnad. Kombinationen av formell frihet och en väldigt långtgående konsensuskultur möjliggjorde därför någonting tämligen unikt i världshistorien, nämligen att stora, snabba och omvälvande tekniska framsteg kunde ske utan att detta gick ut över samhällets stabilitet.

Denna strikt konservativa konsensuskultur kunde inte sällan upplevas som mycket tryckande och repressiv av individualister, minoriteter och andra som på ett eller annat sätt avvek från mönstret. Vad mer är, den mycket långtgående dygdetiken skapade ett påfallande kärvt och humorlöst samhälle, där många av de möjligheter till spontanitet och livsglädje som andra samhällen erbjöd lyste med sin frånvaro. Inte desto mindre var det just detta som möjliggjorde det fönster av frihet som klassiska liberaler och libertarianer, ofta helt utan att förstå kontexten, alltjämt lyfter fram som en gyllene era. Denna frihet hade dock inte bara varit omöjlig utanför den protestantiska världen, utan också varit otänkbar även inom ramen för denna utan den starka och djupt konservativa form av konsensuskultur som då fortfarande rådde.

Den kulturella vänsterhegemoni som råder idag är ingenting annat än vad dåtidens konsensuskultur med tiden urartat till, och trots att denna degeneration representerar ett radikalt paradigmskifte har den också varit anmärkningsvärt subtil. Att konsensuskulturen alltjämt är ett uttryck för en synnerligen sträng form av protestantisk dygdetik framgår med all önskvärd tydlighet inte bara av dess syn på arbete eller det faktum att avvikare än idag blir föremål för utfrysning, utan också av dess fokus på uppoffring, synd, eskatologi och renhet. Även kärvheten är intakt, liksom humorlösheten och den grundläggande oförmågan till livsglädje i egentlig mening. Vad som däremot gått förlorat är den konservativa aspekten. I stället för att upprätthålla normer vill man upplösa dem, och de traditioner man en gång värnade är man nu i stället besjälade av att krossa. Konsensuskulturen har därmed blivit en destabiliserande faktor, snarare än den stabiliserande kraft dess ursprungliga funktion var att utgöra.

Vad som har hänt är ingenting mindre än att det protestantiska samhällets immunförsvar vänts mot detta. Att det är just de mekanismer som var tänkta att skydda samhället som nu används för att skada det gör dock attacken kamouflerad, och får till konsekvens att allmänheten inte förmår se den för vad den faktiskt är. Vad mer är, det faktum att konsensuskulturen till sin natur alltid varit repressiv har skapat ett samhälle där oviljan att göra motstånd är djupt rotad. Inte desto mindre är det samma konsensuskultur som möjliggjort de samhällen dennas kritiker själva efterlyser, varför det inte är i konsensuskulturen som sådan vi finner källan till de problem man lyfter fram, utan i vem som äger företrädet att uttolka denna.

2020-01-24

Om vetenskapsbegreppet som vapen i den progressiva politikens tjänst

Mina rivaliserande magiker som förbereder sig för slutstrid i Venedig:

Till de mer förbisedda aspekterna av begreppet vetenskap hör att detta är i allra högsta grad politiserat. Vill man göra det enkelt för sig räcker det med att hänvisa till den så kallade "genusvetenskapen" för att påvisa detta, men att den rena ideologiproduktionen flyttat in på universiteten utgör i själva verket bara ett extremt exempel på någonting som å ena sidan går mycket djupare, men som å den andra i normalfallet också är betydligt mer subtilt. I grund och botten handlar det inte så mycket om att vetenskapen slutat producera vetenskap som att den blivit politiskt lyhörd och servil. Detta sammanfaller med att vetenskapen som begrepp knutits nära den progressiva politiken, och att gränsen mellan vad som brukade vara två väldigt skilda världar därför också luckrats upp.

Det årliga arrangemanget March for Science är ett särskilt talande exempel på denna utveckling, då tillställningen på pappret är en manifestation för vetenskapen men i realiteten utgör en protestmarsch mot alternativa medier, Donald Trump och brexit. I praktiken märks dock ofta samma tendens i vetenskapsproduktionen som sådan. Viss forskning görs helt enkelt aldrig, då de förväntade resultaten inte skulle vara politiskt acceptabla. Detta får till följd att många naturvetenskapsmän tiger om sakförhållanden som för dem i deras yrkesroll är uppenbara, eller att de rentav väljer att åsidosätta den vetenskapliga metoden för att till exempel kunna bortförklara markanta, systematiska och beständiga skillnader mellan individer, kön och populationer som socialt betingade, även när det mesta tyder på att så inte är fallet. I den mån en studie däremot utmynnar i ett för makten efterfrågat resultat, blir emellertid denna snart alldeles oavsett graden av osäkerhet eller antalet studier som visar någonting helt annat föremål för nyhetsartiklar som inleds med de mycket förrädiska orden "Forskning visar".

Denna smygande politisering av forskningen blir inte sällan som mest tydlig i populärvetenskapen. Populisatorer som Richard Dawkins, Brian Cox och Michio Kaku, liksom Youtubeprofiler som Veritasium och Tom Scott, förkroppsligar i varierande grad just denna hybrid av vetenskap och ideologi, vilket också snabbt framgår av både resonemangen de för och deras framtoning när de framför dem. Vad mer är, vad detta avslöjar är inte bara att vetenskapen påverkas av politiken, utan också att man i ett utslag av flagrant rationalism med hjälp av vetenskapen söker besvara de värderingsfrågor och metafysiska spörsmål som ligger bortom vetenskapens domäner. Denna hopblandning av vad som i grunden är två högst oförenliga storheter blir därmed inte bara skadlig för vetenskapen, utan också för samhället i stort.

Bakom allt detta återfinns en verklighet bilden av den progressiva vetenskapen inte förmår leva upp till. Om att naturvetenskapen är ett väldigt kraftfullt verktyg vittnar visserligen åtskilligt i vår civilisation, men den är också mycket mer begränsad än den gängse idoliseringen av den låter påskina. Formelsamlingarnas eleganta ekvationer förutsätter i regel omständigheter som helt friktionsfria ytor och perfekta vakuum, vilket ofta gör dem till en i bästa fall grov uppskattning av vad som kommer att ske i den verkliga världen. I stället tvingas man i påfallande hög utsträckning förlita sig på allt annat än exakta metoder som heuristik, approximationer, simuleringar, vindtunneltester, intuition, yrkeserfarenhet och hantverksskicklighet när de konstruktioner som därefter marknadsförs som produkter av vetenskapen skall tas fram.

Till detta kommer att vetenskapen även när omständigheterna faktiskt är idealiska inte sällan saknar svar också på till synes elementära fysiska frågor, samt att många av de system som i teorin är möjliga att förutsäga med naturvetenskapens hjälp i praktiken fortsätter gäcka oss då detta skulle kräva mer beräkningskraft än vad mänskligheten någonsin kommer få tillgång till. Vad mer är, att vad som skapat legitimitet för det whighistoriska synsätt som präglar de progressiva ideologierna är just tekniska framsteg kan vid första anblick tyckas bekräfta synen på vetenskap och ideologi som två sidor av samma mynt, men faktum är att mycket tvärtom talar för att vetenskapen befinner sig i stagnation. De till synes revolutionerande förbättringarna av konsumentelektroniken som ofta tas för utslag av stora vetenskapliga framsteg, utgör i själva verket resultatet av mindre förbättringar av gamla och sedan länge välkända innovationer. De stora och omvälvande upptäckterna, däremot, ligger i det förgångna.

Intressant nog bjuder vetenskapen själv på flera motbilder till den idag så förhärskande synen på denna som en komplett och helt igenom rationell världsåskådning. I elektricitetspionjären Nikola Tesla finner vi inte bara en briljant vetenskapsman, utan också någon som med tiden utvecklades till en fullfjädrad esoteriker. Albert Einsteins epokgörande upptäckter av de särskilda och allmänna relativitetsteorierna hindrade honom inte från att ägna en stor del av sitt yrkesverksamma liv åt att bjuda kvantmekaniken motstånd. Fred Hoyle var så övertygad att den big bang-teori som än idag bär det namn han gav den i förlöjligande syfte var felaktig, att hans mest banbrytande upptäckter närmast var biprodukter av hans försök att motbevisa denna. På hemmaplan finner vi också astronomen Peter Nilson, som sent i sitt liv valde att skildra naturvetenskapens universum som väldigt gåtfullt, farligt och oberäkneligt i romanen Rymdväktaren och dess uppföljare Nyaga.

Riktigt intressant blir det dock i en text från mars 2019 av en Julian von Abele, som trots att denne ironiskt nog själv väver samman just vetenskap och politik förmår bidra med ett väldigt suggestivt perspektiv. I hans text möter vi vad som framstår som en märklig syntes av Liu Cixin, H. P. Lovecraft, Oswald Spengler, Mencius Moldbug och ovan nämnde Peter Nilson. Den som inte är fysiker kan med fördel nöja sig med att skumma igenom delarna om allmän relativitetsteori och kvantmekanik då dessa är väldigt tekniska, men trots den avskräckande verkan dessa kan ha fyller de inte desto mindre en funktion. Vad von Abele målar upp är ett universum så komplext att det snabbt upphör att vara beräkningsbart. Detta översätter han därefter till det mänskliga samhället, och argumenterar för att kombinationen av ett informationsöverflöd och uppluckrade hierarkier gör samhällsutvecklingen oöverblickbar och omöjlig att styra, vilken enligt honom obönhörligen leder till kaos och att civilisationer går under.

Enligt von Abele förklarar denna mekanism ytterst alla historiens många exempel på civilisationskollapser. Vad mer är, han argumenterar för att vi idag – inte minst till följd av det aldrig tidigare skådade överflöd av information internet tillhandahåller – åter befinner oss nära en sådan kollaps, och finner i den rekordsnabba rörelse vänsterut den (amerikanska) politiska mitten de senaste åren uppvisat ett tydligt järtecken om vad som komma skall. Det hela blir bitvis något högtravande, och till syvende och sist är det det upp till läsaren själv att avgöra på hur stort allvar man bör ta von Abeles tes. Som motbild till det progressiva narrativet om vetenskapen som både allvetande och ett ideologiskt universalverktyg är den dock svår att avfärda som ointressant.

I begreppet vetenskap finner vi någonting som på en och samma gång förknippas med både en rationell grundsyn och esoterisk verksamhet. I det allmänna medvetandet kan vetenskapsmannen såväl vara en stringent logiker som en faustisk trollkarl. Att de progressiva ideologierna gärna vill sola sig i vetenskapens glans bör därför inte förvåna någon, men i progressivismen finner vi inte desto mindre en kraft som inte för ett ögonblick drar sig för att begå våld mot samma vetenskap. Det vetenskapsbegrepp som på senare år seglat upp som ideologiskt trendriktigt bör därför ses som en front för vänstern, snarare än någonting som har särskilt mycket med forskning och vetande att göra.

2020-01-21

Etablissemanget som åt upp utsädet

Mina osynliggjorda ulqomaner:

I ett Sverige präglat av utbredd otrygghet och rå brottslighet väljer inte desto mindre många att dra slutsatsen att det är rasism och "islamofobi" som utgör de problem det är mest angeläget att bekämpa. Detta perspektiv är i första hand det progressiva etablissemangets, men återfinns också i de mycket breda lager inom vilka man är för jagsvaga att ifrågasätta samhällets auktoriteter, även när den lägesbild dessa målar upp radikalt avviker från vad man kan se med sina egna ögon. Vad mer är, även i de lager inom vilka man faktiskt sedan länge avfärdat etablissemanget som förljuget frodas föreställningen att rasism och vad som i media med varierande sanningshalt kategoriseras som "högerextremism" utgör någonting synnerligen förkastligt.

Det finns någonting direkt patologiskt i detta, då det hela är ett symptom på hur samhällsdebatten helt frigjort sig från verkligheten. Även i den mån man faktiskt finner rasismen genuint förkastligt som idé, finns idag så många betydligt mer angelägna problem att det fokus som läggs på (vita människors) rasism både är direkt osunt och vittnar om en långtgående oförmåga till ens grundläggande prioritering. Vad mer är, då man betänker orsakerna till Sveriges problem, och givet att människan för att klara sig i sin vardag är fullständigt beroende av den förmåga att generalisera som är ett av intelligensen främsta kännetecken, blir också kravet på att ingen bör uppvisa någon som helst rasism till en i högst bokstavlig bemärkelse omänsklig doktrin.

Vad detta krav kokar ned till är att pensionären som bor i en trappuppgång där flera grannar nyligen blivit rånade inte får dra sig för att öppna dörren för främmande människor med utländskt utseende; att kvinnan som går ensam hem från krogen i en stad där flera våldtäkter nyligen skett måste behandla alla hon möter på vägen lika; att den traumatiserade högstadieeleven som nyligen blivit knivrånad inte får uttrycka sig nedlåtande om förövarnas ursprung; att de småbarnsföräldrar som fått evakuera sin familj efter att ett bombdåd förött den egna bostaden inte får använda nedsättande ord när de beskriver personerna som slagit deras vardag i spillror, och så vidare. Detta är inte bara en hållning som helt ignorerar det faktum att människan är just mänsklig, utan också en direkt masochistisk livsåskådning. Vad vi finner här är en filosofi för självmordspakter och dödskulter, men näppeligen en sådan för ett livskraftigt samhälle.

I praktiken bidrar i stort sett alla former av avståndstaganden från (vita människors) rasism till att stärka denna patologiska ordning. Den som inleder en mening på formen "Jag är inte rasist, men..." kommer inte bara bli hånad och uthängd av den nya klassens offentligt avlönade regimlojala rebeller, utan visar framför allt prov på slavmentalitet. Den som inleder sin kritik av ett depraverat etablissemang med att indirekt bekräfta den för detta så centrala tesen om rasismen som en av vår tids mest avgörande problem skjuter inte bara sig själv i foten, utan bidrar framför allt till att legitimera och stärka den ordning han valhänt försöker kritisera. Det enda sätt på vilken denna ordning kan undergrävas är genom att vägra anpassa sig till den.

Vad har då föranlett framväxten av rasismnarrativet som vi känner det idag? Följer vi spåren bakåt i tiden finner vi inte bara ledtrådar i kristendomen, utan också i hur rasistanklagelsen snabbt blev ett vapen under det kalla kriget. Mer intressant är dock frågan om vilka mekanismer som upprätthåller och förstärker denna ordning. Skrapar man lite på ytan finner man snart att rasismen är big business. För den förening som söker bidrag ökar sannolikheten att också bli beviljad sådant betydligt om man i sin ansökan anger antirasism som verksamhetsområde. Inom såväl offentliga som dygdsignalerande "privata" organisationer öppnar ett antirasistiskt engagemang karriärvägar. För den kulturarbetare som hoppas på ett positivt och intäktsfrämjande omnämnande i media ökar också en serie högljudda ställningstaganden mot rasismen sannolikheten för ett sådant. Et cetera.

Inte sällan sammanfaller detta med en sektmentalitet så långt gången att man faktiskt är övertygad om att (vita människors) rasism utgör ett i allra högsta grad reellt problem. Vad mer är, i den mån man faktiskt önskar ett Sverige dit vem som helst i hela världen helt fritt kan resa för att därefter leva på bidrag, är denna analys i allt väsentligt också riktig. I många fall är dock rasismnarrativets tillskyndare fullt medvetna om att konsekvenserna för samhället av detta är negativa, men också om att de inte desto mindre personligen kommer gynnas av att ansluta sig till det. Här finner vi intressant nog en mekanism som inte bara gäller rasismen, utan också frågor som brottsbekämpning, straffskalor, feminism, med mera. I hjärtat av den progressiva politiken återfinns i själva verket en utbredd tendens att gynna den egna karriären genom att äta upp utsädet, i den krassa vetskapen att sådden med största sannolikhet kommer inträffa på någon annans vakt.

2020-01-19

Om de antika, medeltida och faustiska människotyperna

Mina luftburna uruguayanska rugbyspelare på väg till Santiago de Chile:

I den gängse föreställningen om "de gamla grekerna" finner vi en vagt definierad värld där Akilles och Sokrates mycket väl kunde råka möta varandra på agoran. Ingenting kunde dock vara mer felaktigt, då Akilles var en produkt av bronsåldern medan Sokrates var verksam under den långt mycket senare antiken. Dessa epoker skildes inte bara åt av vad vi idag kallar för Greklands mörka århundraden, utan representerar också två sinsemellan väldigt olika människotyper. Där Akilles drömlika värld befolkades av gudomer och monster, var den värld i vilken Sokrates, Platon och Aristoteles levde i betydligt högre grad vad vi skulle kalla för en rationell sådan, befolkad av medvetna människor. För Sokrates och hans samtida var Akilles precis som för oss själva en mytologisk person ur det förgångna, tillika en populär litterär referens.

I själva verket var antikens greker inte bara lika oss själva, utan därtill närmast kusligt så. De saknade visserligen alltifrån multinationella snabbmatskedjor och processorkraftsstinna mobiltelefoner till vad vi kallar för siffror, men i de kulturella verk de lämnat efter sig är det inte desto mindre en människotyp vi själva utan vidare kan identifieras oss med vi möter. Om utvecklingen därefter hade uppvisat den linearitet förespråkarna av det whighistoriska synsättet förfäktar hade måhända detta inte utgjort en anmärkningsvärd omständighet, men i den medeltida människotyp som avlöste den antika finner vi intressant nog någon som det, trots det mindre avståndet i tid, är betydligt svårare att identifiera sig med.

Denna kulturella distans kan illustreras på många sätt, men i stället för att hänvisa till obskyra skrifter som få har läst kan man med fördel vända sig till musiken. Många skulle här välja att framhålla Carmina Burana (vilket är ett finare sätt att säga O Fortuna), men Carl Orffs något sönderspelade verk har med tiden inte bara förvandlats till kliché, utan bör också i första hand ses som ett utslag av hur den senromantiska faustiska människan föreställde sig medeltiden. I den katalanske dirigenten Jordi Savalls tolkningar av medeltida musik finner vi dock flera betydligt mer representativa exempel, som trots att de till skillnad från böcker bara tar några minuter att tillägna sig ger en anmärkningsvärt rik inblick i den medeltida människans föreställningsvärld. Vad vi hör är mycket vackert, men också ett utslag av en världsåskådning det är mycket svårt för oss själva att faktiskt relatera till. Den civilisation vi möter här är inåtvänd, djupt troende på ett sätt inte ens dagens övertygade kristna är och framhärdar sina dagar i en värld lika mystisk, oförklarlig och nyckfull som den Akilles levde i.

Det avstånd som skiljer denna civilisation från såväl vår egen som antikens bör måhända därför också ses som ett tecken på att kristendomen är en för européerna i grunden mycket främmande livsåskådning. I den mån det faktiskt förhåller sig så, måste man i så fall också på allvar överväga den olustiga möjligheten att de senaste 500 årens utveckling inte främst bör förstås i termer av tilltagande andlig dekadens, utan som att den fjättrade antika människan inom oss åtminstone delvis sprängt sina bojor och återtagit kontrollen. I så fall blir också den faustiska människan ingenting annat än den återupprättade antika, fast överlagrad med ett kvardröjande eko av en på en och samma gång både introvert och närmast totalitär kristendom av ett slag ingen kyrka eller församling idag längre är i närheten av att representera. Intressant nog stämmer detta också mycket väl in på själva benämningen faustisk, då Faust också var någon som ingick en pakt med Djävulen.

Var vi egentligen möter den faustiska människan för första gången kan diskuteras. I Petrarcas bestigning av Mont Ventoux finner vi en i sammanhanget mycket symbolladdad händelse, men framväxten av den faustiska civilisationen bör sannolikt ses som gradvis snarare än någonting som låter sig kopplas till en enskild person eller ett visst år. I 1500-talets postsavonarolanska Florens sker dock någonting som på många sätt en gång för alla gör klart att en det är en ny människotyp som nu har tagit plats i Europa, nämligen byggandet av Vasaris korridor. För att förstå varför denna representerar någonting nytt måste vi dock först beakta en ofta förbisedd, men inte desto mindre central, begränsning av människans fysiska rörelsefrihet.

Att det rum vi bebor är tredimensionellt är ett ofta upprepat påstående, men bakom detta döljer sig omständigheten att en av dessa dimensioner skiljer sig radikalt från de andra. Människor tillryggalägger på daglig basis ofta kilometer eller mer i två av rummets dimensioner, men rör sig samtidigt vanligtvis endast några enstaka meter i den tredje. Genom merparten av historien har i själva verket höjddimensionen i all praktisk bemärkelse varit stängd för människan, så när som på vad som i jämförelse med hennes rörelsefrihet i de övriga dimensionerna endast kan beskrivas som ytterst små fluktuationer kring marknivån. I Florens, liksom i de flesta andra städer genom historien, var gatunätet tvådimensionellt, och den som ville röra sig genom staden hade inget annat val än att trängas på stadens gator och ta omvägen runt de byggnader som råkade befinna sig mellan honom själv och hans mål.

När arkitekten och renässansmannen Giorgio Vasari 1565 på uppdrag av hertig Cosimo I påbörjade bygget av den korridor som skulle komma att bära hans namn, förändrades dock detta. Genom att utnyttja sig av den tidigare stängda tredje dimensionen åstadkom Vasari ett kilometerlångt maskhål mellan Palazzo Vecchio och Palazzo Pitti, vilket plötsligt möjliggjorde för de florentinska potentaterna att röra sig genom staden utan att riskera bli antastade av allmänheten. Att detta skedde i samma stad som man hade rest katedralen Santa Maria del Fiore var ingen slump, då färdigställandet av dennas unika kupol också utgjort en viktig landvinning i människans erövring av den tredje dimensionen. Vad vi finner i Florens är en människotyp som inte lät sig begränsas av tyngdkraften, utan tvärtom såväl symboliskt som högst bokstavligt strävade uppåt.

Vilken av de antika, medeltida och faustiska människotyperna som utgör den äkta europén är allt annat än självklart, liksom i vilken mån hur de har avlöpt varandra utgjort en naturlig och sund succession eller inte. Alla dessa tre människotyper har sina högst egenartade styrkor och svagheter, och den måttstock med vilken man på ett rättvisande sätt kan rangordna dessa människotyper har sannolikt aldrig existerat. Kanske är den främsta lärdomen här att vi måste bejaka alla tre, och att vi framför allt också måste se dem som användbara motbilder till den människotyp man inom det progressiva etablissemanget brinner för att omforma oss till.

2020-01-18

En propagandafilms anatomi

Mina långhövdade besökare i Wilusa:

LO har i dagarna släppt en propagandafilm, som trots såväl det plattityddrypande namnet Ta tillbaka jämlikheten som det faktum att den nu hånas av "högern" är väldigt välgjord. Filmen är till synes ett försvar för jämlikheten stöpt i den amerikanska populärkulturens formspråk, och i den mån man är lättdistraherad skulle man därför kunna göra en analys av filmen på grundval av endast det ironiska i denna omständighet. Det väsentliga i sammanhanget är dock någonting helt annat, nämligen att det egentliga budskapet inte har någonting med jämlikhet att göra över huvud taget. Funktionen den minimalistiska dialogen och dess jämställdhetstema fyller är i själva verket den som städad fasad för en sekvens av bilder omsorgsfullt framtagna för att runda alla analytiska centra i tittarens hjärna, och i stället tala direkt till vederbörandes känslor.

Det egentliga budskapet framträder som tydligast när man ser filmen med ljudet avslaget. Vad som avbildas är en serie miljöer de flesta idag levande svenskar direkt känner igen sig i, och som dessa inte sällan också formats som människor av. Tittaren förflyttas till en ursvensk folkhemsmiljö av miljonprogramsvillor och gillestugor, i vilken tidsmarkörer i form av bland annat kompaktkassetter, videobandspelare, en Saab 99 och daterat mode direkt gör det uppenbart att filmen utspelas i förfluten tid. Huruvida tittaren står till höger eller vänster är i detta läge irrelevant, endast den som är död inombords förmår ta del av dylika scener utan att erfara den förrädiska och mycket bitterljuva känsla som i andra delar av världen går under namn som saudade och hiraeth, men som vi med ett grekiskt lånord något förenklat kan kalla för nostalgi.

Efter att filmmakarna begått anakronistiskt våld mot tidslinjen blir vi dock snart varse att idyllen är hotad. "Men något hände", får vi veta, varpå de mörka molnen också bokstavligen tornar upp sig. I den mån man vetenskapligt försöker analysera hotet utifrån de datapunkter filmen faktiskt tillhandahåller tycks detta bestå i en kombination av de senaste årtiondenas globala lågkonjunkturer, alliansregeringens arbetslinje och konsekvenserna av sittande regerings politik, men då budskapet som tidigare påpekats till sin natur är starkt känslomässigt kan dylik analys inte bidra till fördjupad förståelse av filmens budskap. Vad filmen berättar är i stället att Vad som var gick förlorat till följd av Hotet och att resultatet blev Det samhälle vi har idag, men att en Renässans nu är möjlig.

Att det är just denna berättelse som återges i filmen är ingen slump, då vad man därmed skildrar också är ett förlopp mången svensk omedelbart känner igen sig i. Vad som inte desto mindre gör filmen mycket förrädisk är vad man mycket utstuderat utmålar som Vad som var, Hotet, Det samhälle vi har idag respektive Renässansen. Av berättarrösten att döma är Vad som var folkhemmet, men som tydligt framgår av bilderna är detta i stället ett tryggt och homogent samhälle där människor erfar samhörighet snarare än den alienation som tagit dess plats. Av berättarrösten att döma är Hotet synonymt med högern, men som tydligt framgår av de associationer man vill väcka är detta en omskrivning för invandringen. Av berättarrösten att döma är Det samhälle vi har idag ett samhälle med ekonomiska klyftor, men vad man ogenerat vill få tittaren att tänka på i termer av ett sådant är det norm- och laglösa mångkulturella land samma tittare under sin egen livstid sett Sverige förvandlas till. Sist men inte minst får vi veta att Renässansen utgörs av socialdemokratisk politik, men bakom detta påstående återfinns en verklighet där regeringens politik inte bara leder till ökade klyftor, utan framför allt att vi i snabb takt fortsätter fjärma oss från Vad som var.

LO:s film är när det kommer till kritan ingenting annat än ett mycket skickligt utfört identitetsbedrägeri, vilket ingen heller bör försitta ett tillfälle att påpeka. Vad dess formspråk beträffar är detta dock allt annat än taffligt, utan tvärtom någonting högern med fördel kan låta sig inspireras av.