2021-07-23

Om invandringen och dess förbisedda paradoxer

Mina subversiva matematikprofessorer:

Förutsättningen för att en ångmaskin skall kunna producera mekaniskt arbete är till skillnad från vad de flesta tror inte värme, utan en skillnad i temperatur mellan maskinens olika komponenter. Utan tillgång till lågenergetisk kyla är mekanismen oförmögen att producera rörelse, och att människor kunnat ha stor nytta av ångmaskiner genom historien beror på att vi bor i en relativt lågentropisk värld med tillgång till både värme och kyla. I förlängningen gäller samma princip alltifrån bensinmotorer till fusionsreaktorer; meningsfull fysisk och psykisk aktivitet kan bara ske på platser där energin är ojämt fördelad. Det är också mot denna bakgrund man måste förstå den rörelse vi känner som migration.

Bortom de ekonomiska och kulturella invändningar som brukar framföras som argument mot den förda invandringspolitiken döljer sig nämligen en så gott som alltid förbisedd men inte desto mindre mycket grundläggande realitet, nämligen att invandringen till sin natur är ytterst paradoxal. Många påpekar i sammanhanget ofta helt riktigt att de strikt ekonomiska invändningarna mot invandringspolitiken är ytliga, materialistiska och i förlängningen därför också nihilistiska, men även de debattörer som framför invändningar på kulturell basis tenderar i regel att fokusera på vad som ytterst är symptom, och därmed också oavsiktligt bidra till att osynliggöra orsakerna till de problem den förda invandringspolitiken för med sig. För att förstå varför, måste man först förstå de mekanismer som gör att vissa länder utvecklat en sofistikerad civilisation medan andra förblivit fattiga, och varför dessa orsaker inte bara går långt bortom mat och klädsel, utan också långt bortom temperament, språk och världsåskådningar.

Att de nordeuropeiska länderna och deras döttrar på andra världsdelar blivit rika beror på att invånarna i dessa länder utmärkt sig för protestantisk arbetsmoral, låg tidspreferens och en mycket särpräglad form av egalitär individualism som möjliggjort den ur ett antropologiskt perspektiv mycket abnorma frånvaron av klaner. Att länder i Mellanöstern och Afrika däremot är fattiga och dysfunktionella beror i mångt och mycket på att de är de nordeuropeiska ländernas diametrala motsats; den protestantiska arbetsmoralen lyser med sin frånvaro, tidspreferensen är väldigt hög och starka klanlojaliter omöjliggör välfungerande institutioner. De väldigt markanta skillnaderna i livskvalitet och stabilitet som därmed uppstår mellan dessa regioner skapar därför starka incitament för människor från Mellanöstern och Afrika att migrera till Nordeuropa, men i denna migration finner vi också en olöslig självmotsägelse.

För de personer som invandrar till Nordeuropa är nämligen protestantisk arbetsmoral, låg tidspreferens och egalitär individualism i regel inte kulturella uttryck som utövar någon som helst attraktionskraft. Att de invandrar beror på att den rikedom och stabilitet som blir resultatet då andra människor är stöpta i en sådan kultur utövar en oemotståndlig lockelse på dem, men själva har de inte för avsikt att bli en del av denna kultur. Väl i Nordeuropa upprätthåller de allra flesta invandrare från Mellanöstern och Afrika den religion, den arbetsmoral, den tidspreferens och den syn på klanvälde de fostrats in i, vilket inte bara leder till att de själva inte kan bli en del av den nordeuropeiska framgångssagan, utan också till att deras närvaro undergräver den ömsesidiga tillit och strävsamhet som utgjort förutsättningarna för denna. Invandrarna trivs alldeles utmärkt med sin egen kultur, och vad som lockar dem med den nordeuropeiska är bara de sekundäreffekter de själva inte har för avsikt att bidra till.

Annorlunda uttryckt, att Nordeuropa utövar en så stor lockelse på migranter bottnar paradoxalt nog i just det faktum att nordeuropéernas kultur är i grunden inkompatibel med migranternas. Människor från Mellanöstern och Afrika söker sig inte till Nordeuropa trots de kulturkrockar som uppstår, utan just för att de respektive kulturerna är så i grunden oförenliga med varandra. De invandrare Nordeuropa lockar är precis de människor som inte är beredda att bidra till den rikedom och stabilitet som byggts upp i regionen, utan tvärtom de människor vilkas syn på klaner, gemensamma institutioner och arbete av nödvändighet kommer erodera förutsättningarna för samma institutioner, gemenskap och arbetsmoral. När en kritisk massa av invandrare från Mellanöstern och Afrika bosatt sig i Nordeuropa kommer de, genom sin närvaro, omintetgöra precis de kulturella förutsättningar som var anledningen till att de sökte sig till Nordeuropa från början, varför varken deras eller nordeuropéernas ättlingar kommer kunna få ett bättre liv än vad de hade fått om de stannade kvar hemma.

Om processen får fortgå kommer Nordeuropas länder med tiden att bli lika dysfunktionella och fattiga som sina motsvarigheter i Mellanöstern och Afrika, vilket paradoxalt nog också kommer få till följd att de personer som invandrat till dessa länder förlorar de fördelar de uppnått genom att göra detta. De fördelar för fattiga människor som invandringens tillskyndare åberopar kommer med andra ord snabbt gå om intet till följd av samma invandring, varefter inga sådana fördelar längre kan uppnås. De fördelar invandringen erbjuder invandrarna själva är med andra ord ytterst kortvariga, men det pris andra kommer tvingas betala för nämnda kortvariga fördelar är däremot inte bara skyhögt, utan kommer därtill få bäras av väldigt många generationer.

2021-07-03

Oknytt eller: Katt, möt laserpekare

"... och era filosofer talar om såväl fotoner som elektriska fält som växelverkar med magnetiska, men vad ni är oförmögna att förstå är att mörket inte är frånvaron av någonting, utan att mörkret är det som försöker tränga sig in."

"Men vad är det som försöker tränga sig in?", frågade han förbryllat varpå prästen suckade djupt, och därefter förblev tyst en lång stund innan han åter tog till orda. "Åh Solon, Solon, varje svar på era frågor belönar ni med ännu en fråga, varje försök till förklaring avkräver ni ännu en förklaring. Vad försöker tränga sig in, frågar du, och blotta frågan vittnar om en grundläggande oförmåga att acceptera varje svar jag har att ge, och vad värre är, ert språk har gjort sig av med de ord med vilka varje sådant svar av nödvändighet måste komponeras. Åh Solon, Solon, du kräver det övermänskliga av mig när du ställer en sådan fråga. Vad försöker tränga sig in, frågar du", och här började prästen muttra för sig själv, samtidigt som han plågat blickade upp i taket. Den gamles katt avbröt sig mitt i en gäspning, för att i stället börja stirra intensivt och misstänksamt på en spricka i väggen. En fräsning hördes ljuda genom det svala rummet.

"Vi i den svarta jordens land har alltid känt till dem, vi i den svarta jordens land har alltid tagit dem för givna, men ni förnekar inte bara deras existens, ni har dessutom gjort er av med de ord som krävs för att beskriva dem, och du kräver svar på frågan om vad de är. Nåväl, låt mig försöka förklara så gott jag kan, med hjälp av de ord ni använder. De är vad ni skulle kalla för schizofrena; eller rättare sagt, de är inte schizofrena men er upplevelse av dem är det, för de omgärdar sig av en sfär av overklighet, i vilken konturerna är suddiga, diskontinuiteterna legio och lagen om det utesluta tredje inte gäller. Deras avsikter är ofta höljda i dunkel, men alla som studerat dem närmare börjar snart misstänka att de söker, vad vi i brist på bättre ord, skulle kunna kalla för ett skratt på vår bekostnad. I de sällsynta fall de förärar oss med ett budskap är detta så gott som alltid nästan obegripligt, men samtidigt tillräckligt begripligt för att vi med en känsla av stigande olust skall förstå att de vet mycket mer om oss än de borde.

Många i er del av världen fascineras av vad ni tror är deras teknik, och vissa av er hoppas även kunna kopiera den, men vad ni ser eller tycker er se är inte teknik i er mening av ordet, och själva skulle de finna konceptet obegripligt. De använder sig ibland av verktyg, men de har inga ingenjörer som formger maskiner såsom ni gör, utan när de av ett eller annat skäl", och här riktade prästen ett knotigt finger rakt mot Solons bröst, "och dessa skäl är i regel att imponera på, eller rättare sagt förvirra, er, Solon – när de av ett eller annat skäl önskar sig ett verktyg, är deras sätt att anförskaffa sig dylika ett sådant som är er helt främmande. När de behöver ett verktyg, Solon, skulle de själva säga att de materialiserar sig ett sådant ut ur tomma intet, men era filosofer skulle – om de förstod någonting av eller ens brydde sig om processen – säga att de med en medfödd och helt och hållet omedveten intuition begav sig ut i det träd av verkligheter som spänns upp av möjliga val och sannolikheter, tills de hittade en stig som ledde dem till det objekt de sökte.

Sådana verktyg är därför till sin natur mycket imponerande, men själva är de såväl helt omedvetna om som ointresserade av hur dessa verktyg är beskaffade, och skulle inte kunna hjälpa er återskapa dem ens om de skulle ha något intresse av att göra detta, vilket de inte har. Skulle ni råka komma över ett sådant verktyg, Solon, skulle ni finna någonting som inte har skapats utifrån en ritning, någonting vars funktioner inte är uppdelade på diskreta komponenter, någonting som saknar varje spår av en design som underlättar för en iakttagare att förstå dess funktion. Vad ni däremot skulle finna, Solon, är någonting som i sitt yttre formspråk inte bara framstod som märkligt välbekant för er, utan också anslöt till de flyktiga nycker ni kallar för trender, för de – och fråga mig inte varför, Solon, för min enda gissning är att de på något sätt är besläktade med oss – har alltid varit i allra högsta grad intresserade av oss människor, och tycks därför trots sin outsäglighet alltid vilja ge oss någonting välbekant att klamra oss – [*]"

* Denna punkt i texten återfinns längst ned på en sida av vad som förefaller vara en längre skrift, men av vilken några fler sidor inte återfunnits. Fragmentet hittades 1992 i ett arkiv i Moskva, tillsammans med föremål som forskare kunnat konstatera plundrades från Pergamonmuseet i Berlin 1945. Filologer har noterat språkliga likheter med texter som hittades efter branden i die Hofburg zu Wien 1992, men kopplingen har inte kunnat säkerställas.

2021-06-13

På spaning efter det Västtyskland som flytt

Mina pommerska potentater:

Till whiggeriets mer utmärkande kännetecken hör dels att utmåla världshistorien som en berättelse om hur de anglosaxiska folken lett världen ut ur barbariet, dels att beskriva moderniten i termer av ett paradis som blev möjligt först sedan den hjältemodiga rebellalliansen på 1940-talet helt och hållet osjälviskt och helt utan några geopolitiska intressen för ögonen lyckats nedkämpa den onde kejsaren Palpatine och förinta Dresdens kulturskatter Dödsstjärnan. Vad man i och med detta förbigår med tystnad är emellertid att den västerländska civilisationens centrum bara några årtionden tidigare legat på det europeiska fastlandet, och att den slutstrid mellan medeltidens aristokratiska ordning och liberalismen som stått mellan 1914 och 1918 hade slutat med att altruistiska brittiska koncentrationslägervakter, ädelmodiga amerikanska ananasimperialister samt oantastliga fransmän som såg det som djupt orättvist att de hade fått storstryk i ett av de oräkneliga krig de startat lyckades slå sönder den dåtida världens mest sofistikerade civilisation.

Att det kejsardöme som 1918 gick under sedan dess demoniserats, blivit spelplats för omfattande folkfördrivningar samt förevigats i form av pejorativer är tillräckligt för att få varje god reaktionär att instinktivt värja sig mot den officiella berättelsen om det tyska kejsardömet och kriget som krossade det. Här behöver dock varje god reaktionär också hålla två tankar i huvudet samtidigt, emedan denna berättelse ironiskt nog också är resultatet av att det första världskrigets historieskrivande segrare på en central punkt var helt och hållet eniga med det kejserliga huset Hohenzollern och dess tillskyndare; nämligen i föreställningen om att Tyskland var en i grunden preussisk stat. Den preussiska stat som utvecklades till det tyska kejsardömet svarade dock aldrig mot det riktiga Tyskland. Den preussiska tyska staten präglades, sina många förtjänster till trots, av ett tungsinne och en inåtvändhet med kristna förtecken som var Hermann och hans cherusker mycket främmande. Det riktiga Tyskland som Tacitus en gång skildrat återfanns i väst – i Teutoburgerskogen, utmed Rhen och i storslagna alpina dalgångar – medan den preussiska statsbildningens rötter återfanns i det sanka öst; i en ytligt germaniserad slavisk-baltisk korsfararkultur i vilken dynastierna med sorbiska och kasjubiska namn var legio.

Detta skulle, efter det andra världskrigets slut, få den vid första anblick mycket paradoxala konsekvensen att den stympade anglosaxiska lydstat som upprättades i väst möjliggjorde vad som i all praktisk bemärkelse blev en genuint tysk renässans och reaktion. Västtyskland blev ett Tyskland fritt från den på många sätt mycket otyska preussiska hegemoni som, om än i högst varierande skepnad, hade präglat både kejsardömet, Weimarrepubliken och det Tredje riket. Det Västtyskland som var resultatet av först ett världskrig och därefter en kall kraftmätning mellan stormakter var, trots sin status som lydstat, ett Tyskland i vilket Arminii söner kunde verka på sina egna premisser, snarare än att inrätta sig i en östlig och kärv föreställning om vad det innebar att vara tysk. Resultaten lät inte heller vänta på sig, det nya Tyskland förvandlades till exempel på bara ett par årtionden från en rykande ruinhög till världens näst största ekonomi, men effekten var inte på något sätt begränsad till det materialistiska planet.

Västtysken var på en och samma gång disciplinerad, galen, konservativ, vild, innovativ, respektlös, högborgerlig, genialisk och faustisk. Västtyskland var BMW, Fitzcarraldo, Bratwurst, neue deutsche Welle, kitsch, Herbert von Karajan, Biergärten, alphyddor, pervers pornografi, Bröderna Grimm-städer, sund kontinental korporativism, Autobahn och die Schwarzwaldklinik. Vad västtyskarna producerade i form av konsumentprodukter och kultur bar vittnesmål om en nation som – de många smärtsamma minnena och närvaron av oräkneliga amerikanska militärbaser till trots – mådde bra, som hade självförtroende nog att omfamna både det höga och det låga och som lyckades få även människor som instinktivt avskydde allt vad Tyskland hette att bli huvudlöst förälskade i tyska bilar. Ironiskt nog blev därmed det Västtyskland som var konsekvensen av nederlag, kallt krig, fransk revanschism, folkfördrivningar och en politisk ordning upprättad av landets historiska fiender i syfte att hålla det tyska folket nere en konstruktion som gav Arminius ättlingar friheten åter.

När de två tyska staterna 1990 återförenades såg många detta som en triumf för det nya Tyskland, men i realiteten var vad som hände i stället att det fönster som mot alla odds hade öppnats efter det andra världskriget ännu en gång stängdes. I det återförenade landet var visserligen västtyskarna i tydlig majoritet, men när regeringen återvände till preussisk mark i öst började också också den återväckta teutoniska glöd som funnit syre i väst att falna. Under Angela Merkels ledning skulle successivt det metafysiskt navelskådande östliga Tyskland att återuppstå, vilket manifesterade sig i en för varje dag alltmer progressiv politik, kulturkrig, öppna gränser, splittring, förlamning och tilltagande repression visavi dissidenter. Att östtyskarna i regel var mer konservativa än sina bröder i väst spelade ingen roll; när institutionerna flyttade från Beethovens hemstad Bonn i väst till Berlin i öst började gengångare från det förflutna ännu en gång hemsöka maktens korridorer, och sakta men säkert skulle nationen som helhet åter snärjas i det tungsinnne och av den bysantinska tvångströja som delningen, utan att detta någonsin var avsikten, befriat västtyskarna från.

I samtida tysk kultur lyser därför också den vitalitet som utmärkte dess västtyska motsvarighet med sin frånvaro. Det återförenade Tyskland utmärker sig i stället för en för Arminii söner synnerligen främmande progressivism som, utan att någon i Brandenburg, Sachsen eller Thüringen egentligen önskar detta, likt ett emergent fenomen eller en destruktiv resonans sprider sig från den mycket paradoxala huvudstaden Berlin som ringar på vattnet när det inåtvända östra Tyskland förenas med det faustiska västra. I strid med all intuition, och i en närmast demoraliserande parallell med det whighistoriska synsättet på världshistorien, finner vi därmed att delningen av Tyskland sannolikt var till det bättre, och att återföreningen var ett misstag som tyskar i såväl väst som öst idag får betala ett mycket högt pris för.

2021-04-21

Om aristokratisk och egalitär individualism

Mina krigare från den pontiska stäppen:

I sin bok Individualism and the Western Liberal Tradition argumenterar den amerikanske evolutionspsykologen Kevin MacDonald¹ för att Västerlandets särart går att spåra till två sorters individualism. Den första av dessa karakteriserar författaren som aristokratisk, och är enligt honom ett arv från de indoeuropéer bland vilka de sociala band som så smångingom gav upphov till samhällen och eliter formades mellan allierade krigare, bland vilka färdigheter på slagfältet utgjorde den främsta källan till status. Den aristokratiska individualismen är inte universell, utan utmärks av ett individualistiskt förhållningssätt aristokrater emellan, medan helt andra regler gäller för interaktionen mellan aristokrater och den allmänhet över vilken dessa härskar. I bjärt kontrast till detta står den andra formen av individualism som enligt MacDonald har format Västerlandet, nämligen den egalitära. Den senare är ett arv från de jägare-samlare som indoeuropéerna mötte då de anlände till Europa (och då i synnerhet kontinentens norra delar), bland vilka en anmärkningsvärd och mycket långtgående egalitär konsensuskultur hade utvecklats som en överlevnadsmekanism i en kärv miljö präglad av knappa resurser.

De båda sorters individualism författaren identifierar står för två i grunden mycket olika synsätt, och har genom historien ofta också befunnit sig i regelrätt konflikt med varandra, men vad de inte desto mindre har gemensamt är den antropologiskt och historiskt närmast unika egenskapen att de samhällen de formar inte bygger på blodsband, utan på meriter och personliga prestationer. Frånvaron av klaner, meritokratins starka ställning och den (åtminstone relativt) låga graden av korruption bland västerlänningar blir i ljuset av detta inte främst produkter av upplysningsidealen, såsom annars brukar framhållas, utan manifestationer av strömningar med mycket djupare rötter än så. Vad mer är, i det faktum att nutidens medelklass utan svårigheter kan identifiera sig med antikens människor – det vill säga med de antika aristokrater som skildras av antikens författare, krönikörer och historiker – finner vi en tydlig fingervisning om att den indoeuropeiska individualismen (relativt en även i övrigt aristokratisk kontext) kan ge resultat anmärkningsvärt snarlika de utfall dess egalitära motsvarighet utmynnar i.

I de avseenden de båda varianterna av individualism skiljer sig åt, har någon egentlig syntes av dem dock aldrig uppstått, utan tvärtom är historien på många sätt berättelsen om hur maktförhållandena mellan dem har skiftat. Den aristokratiska individualismen dominerade under bronsåldern och den tidiga antiken, varpå den egalitära började flytta fram sina positioner parallellt med Roms nedgång (jämför brons och marmor). Under medeltiden fick den aristokratiska varianten ännu en gång överhanden, men detta övertag kom successivt att urholkas av renässansen, reformationen och upplysningen. På 1600-talet hade den egalitära individualismen blivit stark nog att gå på offensiven, varför regelrätta slag i form av de engelska, amerikanska och franska revolutionerna snart skulle utkämpas, vilka i sin tur i förlängningen ledde fram till den avgörande slutstrid vi känner som det första världskriget. De båda sorternas individualism representerar således också på en och samma gång såväl två samverkande krafter som en explosiv konfliktyta som löper tvärs igenom den västerländska civilisationens hjärta. I denna omständighet finner vi också en del av förklaringen till varför den västerländska civilisationens goda sidor ofta är så svåra att skilja från dess destruktiva.

Samtidigt är det viktigt att varken överdriva eller övertolka denna konflikt. Det ligger till exempel nära till hands att förstå den aristokratiska individualismen i termer av höger och den egalitära i termer av vänster, men detta leder samtidigt lätt tankarna fel, då den nyliberal som är helt likgiltig för sitt folks öde kan finna stöd för sin sak i den aristokratiska hållningen, medan djuphögern gjort många av den egalitära individualismens ståndpunkter till sina. I själva verket reproducerar i praktiken alla västerländska ideologier och strömningar (om än i varierande grad) aspekter av båda traditionerna, varför knappt någon av oss med hedern i behåll kan påstå sig stå endast för det ena perspektivet och inte alls det andra². Den spänning som återfinns mellan dessa båda former av individualism utgör inte desto mindre alltjämt en mycket explosiv materia, och är därför i mångt och mycket också central för att förstå vår tids konflikter. Denna spänning och de oundvikliga motsägelser som omgärdar den förklarar dock inte hur eller varför Västerlandet, efter en framgångssaga utan motstycke i världshistorien, kunnat slå in på det svårt självdestruktiva spår vi färdas på idag. Till detta tillhandahåller emellertid särskilt den egalitära individualismen en avgörande nyckel.

Det faktum att nordeuropéer inte bara uthärdat tusentals år i ett kärvt klimat med begränsad tillgång till näring, utan dessutom varit exceptionellt framgångsrika även på en global nivå, vittnar om att den egalitära individualismen (alldeles oavsett vad man på ett personligt plan råkar tycka om den) i själva verket har varit en mycket framgångsrik överlevnadsstrategi, och därmed näppeligen kan karakteriseras som självdestruktiv. Den egalitära individualismen omgärdas dock av föreställningar om jämlikhet och solidaritet som kan fyllas med destruktivt innehåll, av en tillitskultur som kan utnyttjas av bedragare och av sociala belönings- och bestraffningsmekanismer i form av en mycket stark konsensuskultur som kan vändas mot allmänheten av ett etablissemang som inte vill denna väl. Detta är också precis vad som har hänt. Ledtrådar till progressivas egentliga motiv återfinns i bland annat historiematerialismen, sekulära omtolkningar av kristendomen, ressentiment, patologiskt självhat, skam över den masslakt liberalismen gett upphov till och en skruvad tidsuppfattning, men den paketering man ger detta hopkok av ohämmad egoism, projektion och neurotiska föreställningar är omsorgsfullt utformad för att tala direkt till nordeuropéns känsla för egalitär individualistisk rättvisa.

Resultatet blir en ideologi som till det yttre ansluter till den egalitärt individualistiska traditionen, och som till sitt förfogande har alla den egalitära individualismens belönings- och bestraffningsmekanismer, men som i själva verket inte bara är destruktiv, utan därtill underminerar själva den egalitära individualismens förutsättningar. I ett mångkulturellt samhälle kommer klanerna ofrånkomligen få fäste, i ett mångkulturellt samhälle kommer tilliten mellan människor ofrånkomligen att eroderas, i ett mångkulturellt samhälle kommer nepotismen ofrånkomligen att tränga ut meritokratin, i ett mångkulturellt samhälle kommer kollektivismen ofrånkomligen att vinna mark på individualismens bekostnad och i ett mångkulturellt samhälle kommer ofrånkomligen egalitarismen att trängas tillbaka. Ingenting av detta är en direkt konsekvens av den egalitära individualismen som sådan, men det är en direkt konsekvens av att den progressiva ideologin lyckats med konststycket att sälja in sig som en världsåskådning sprungen ur den klassiskt egalitära individualismen.

¹ Ja, om du googlar hans namn kommer du finna mängder av påståenden om att Kevin MacDonald är jätteond, komplett med källhänvisningar till organisationer som Southern Poverty Law Center. Detta säger väldigt mycket om organisationer som Southern Poverty Law Center, men inte särskilt mycket om MacDonald.

² I fallet med progressiva yttrar sig detta idag anmärkningsvärt nog och i bjärt kontrast mot den egna retoriken i form av att de ser sig själva som en naturlig aristokrati.

2021-02-03

Marxistisk klassanalys för det 21:a århundradet

Mina hårt prövade inbyggare i Arkham, MA med omgivningar:

När fenomen som gängkriminalitet, klanvälde, bidragsbedrägerier, pistolhot mot lärare och andra former av antisocialt beteende såsom bärandet av Adidasbyxor på offentlig plats skall förklaras av de diplomatiskt uttryckt kanske inte helt förstklassiga tänkare som i etablissemangets ögon utgör den svenska intelligentsian, försöker dessa vanligtvis göra detta med hjälp av begreppet klass. Kriminella, subversiva och/eller arbetsvägrande personer som inte för en sekund har för avsikt att bli en del av det svenska samhället men däremot mer än gärna mjölkar det på resurser är bara, förklarar man, vår tids motsvarighet till de arbetare som för drygt hundra år sedan kämpade för rätten att rösta och bilda fackföreningar. Sett genom dessa glasögon blir varje förnedringsrån en legitim protest mot samhällets orättvisor, och utifrån denna omvärldsanalys blir varje 80-åring kvinna som blivit nedslagen och/eller rånad till en hjärtlös träpatron som plötsligt en natt fått möta Gångna baggböleriers ande. Det är här frestande att nöja sig med att konstatera att ja, vänstern är alltjämt precis så debil som vi vant oss vid att den brukar vara, och därefter inte ägna saken någon ytterligare tankemöda, men ironiskt nog har vänstern helt rätt i att frågan lämpar sig utmärkt för klassanalys. Denna (underförstått marxistiska) klassanalys kommer dock, förutsatt att den utförs av någon som inte är uppvuxen på populärkultur, snabbmat, epilepsiframkallande rörliga bilder på skrikiga ungdomar, anglicismer och föreställningen att den västliga civilisationen grundades av Franklin Delano Roosevelt, inte visa vad vänstern tror att den kommer att visa.

En avgörande ledtråd till vad en klassisk marxistisk klassanalys i stället kommer visa finner vi i omständigheten att arbetare – till skillnad från kriminella och arbetsskygga bidragstagare – arbetar, en annan finner vi genom att läsa Marx. Den som faktiskt har läst och förstått sin Marx förmår nämligen, till skillnad från förmågor som Mikael Wiehe, Johan Ehrenberg, Göran Greider, Lars Ohly, Linda Snecker och kultursidornas narcissistiska iPhone-revolutionärer, identifiera den klass vars markör Adidasbyxorna är, och detta är inte arbetarklassen. Den som har läst sin Marx vet att den samhällsklass som förmenta marxister idag identifierar som den nya arbetarklassen sammanfaller med vad Marx kallade för trasproletariatet, och den som läst sin Marx vet också att trasproletariatet i den marxistiska analysen inte utgör arbetarklassens allierade, utan dess fiende. I den marxistiska analysen är trasproletariatet ett förtappat samhällsskikt som utan vidare låter sig köpas av arbetarnas fiender, varför det genom historien också gång på gång manifesterat sig i form av de legoknektar som slagit ned arbetarklassens uppror och frihetskamp. Av denna anledning uttalade sig Marx inte bara mycket nedsättande om trasproletariatet, utan han tyckte framför allt också mäkta illa om det.

Huruvida Marx hade rätt eller inte om att 1800-talets trasproletariat spelade en destruktiv roll för samhällsutvecklingen är – sett inte bara från ett högerperspektiv, utan även från arbetarklassens synvinkel – en ganska komplicerad fråga, där historien erbjuder oss gott om exempel på såväl sådant som talar för som emot. Klart är dock att de förmenta marxister, kommunister och socialister som beskriver trasproletariatet i termer av vår tids arbetarklass ger uttryck för en analys som går stick i stäv med den marxistiska, och att vad de därmed röjer är en långtgående okunskap och historielöshet. Vad mer är, i Marx analys finner vi någonting som, alldeles oavsett om hans slutsatser på området var rätt under 1800-talet eller ej, mycket väl beskriver den situation som råder idag. När dagens gåsleversocialister föraktfullt beskriver arbetarklassen i termer av "vita män", när de låter de skattepengar som arbetare och den minskande andel av medelklassen som ännu inte blivit parasitär betalat in regna över trasproletariatet och dess organisationer i utbyte mot röster, när de ständigt undergräver alla försök att skärpa straffen för de kriminella ur trasproletariatet som mer eller mindre ostört kan terrorisera hederligt folk utan att detta utmynnar i några kännbara konsekvenser för dem, blir det också uppenbart att makten använder trasproletariatet som ett verktyg mot arbetarklassen, i syfte att hålla denna kort.

Vad detta betyder i praktiken är att högern har en hemläxa att göra. För det första behöver man släppa de invanda föreställningarna från 1900-talet, och inse att Marx inte nödvändigtvis vid varje givet tillfälle speglar fiendesidans analys, utan tvärtom ibland erbjuder även högern användbara verktyg i förståelsen av omvärlden. För det andra behöver man förstå vidden av det bedrägeri och den historielöshet som återfinns i påståendet att det skulle vara en självklarhet för vänstern att ta "utsatta gruppers" (det vill säga trasproletariatets) parti mot "vita män" (det vill säga arbetarklassen). För det tredje erbjuder den inblick i marxistisk klassanalys som skisseras ovan ett motargument med hjälp av vilket man inte bara kan punktera ett av den moderna vänsterns mest omhuldade narrativ, utan med hjälp av vilket man också kan håna och förlöjliga förmodade marxister, kommunister och socialister för såväl deras brist på bildning som det faktum att de under sina mörkröda fanor i all praktisk bemärkelse går Annie Lööfs ärenden. Att vår tids vänster utsett arbetarklassen till sin fiende, och i stället gjort gemensam sak med Wall Streets insiderhandlare och de multinationella storföretagens skatteplanerande rättvisekämpar till ägare, är en sanning som inte kan upprepas många gånger nog.