2018-10-23

Om konsumtion som substitut för mening

Det påstås idag ofta att många människor i Sverige inte har råd att betala utgifter som för andra framstår som tämligen beskedliga. Detta stämmer i viss mån, i synnerhet när det kommer till äldre som lever på garantipension, och som har självrespekt nog att dra sig för att ansöka om bostads- och socialbidrag. Betydligt vanligare är dock att den som beklagar sig över sitt begränsade utrymme för konsumtion beter sig som ett bortskämt barn.

Såväl livets nödtorft som de återkommande utgifterna för nödvändiga sällanköpsvaror ryms med god marginal inom ramen för såväl en låg lön som riksnormen för socialbidrag. De utgifter som resulterar i att även medelklassen så ofta har akut brist på pengar i sluten av månaden, är inte kostnaderna för boendet och brödfödan. De utgifter som månad efter månad dränerar människors lönekonton är i stället café- och krogbesök, impulsinköp, märkeskläder, statusföremål och onödiga elektronikinköp. Et cetera.

När pengarna på lönekontot ständigt hunnit sina innan nästa lön har kommit, får detta också ett flertal intressanta effekter bortom de uppenbara. En av dessa är att människor inte har reserver att på egen hand hantera oförutsedda händelser. En annan är att politiker gradvis kan förstatliga en allt större del av vardagen, utan att medborgaren märker vad som sker. En tredje är att ytterst få människor idag i egentlig mening äger sina bostäder. Det sistnämnda får till följd att en av de mest basala funktionerna i livet – boendet – blir beroende av politikers och bankers godtycke, med allt vad detta innebär i form av minskad personlig frihet och minskat personligt handlingsutrymme.

Denna utveckling kritiseras ibland pliktskyldigt från plakatvänsterhåll, men ironiskt nog är man inom samma plakatvänster ofta själva de bästa exemplen på den. Inte sällan finns det till och med ett samband mellan de egna vänsteråsikterna, och den brist på resurser man själv, till följd av den vidlyftiga konsumtion man ägnar sig åt, uppfattar sig som offer för. I själva verket är utvecklingen dock en välsignelse för vänstern. Utvecklingen har som tidigare påpekats möjliggjort för politikerna att kraftigt öka sin makt över medborgarnas vardag, samtidigt som den upplevda fattigdom som följt på detta har kunnat användas för att torgföra vänsterns förljugna narrativ.

Vad som drivit denna utveckling är i mångt och mycket den brist på mening som genomsyrar det moderna samhället. Den kultur, de traditioner, de normer och den religion som tidigare gav tillvaron mening, har ytterst målmedvetet trängts tillbaka. Den progressiva kulturen är infantil och nihilistisk, och i det progressiva paradigmet är normlösheten påbjuden samtidigt som religionen (eller rättare sagt kristendomen) är någonting man fnyser åt. Människans behov av mening är dock konstant, och när den till skyarna så höjda progressivismen inte förmår erbjuda henne denna, börjar hon också greppa efter de halmstrån som finns inom räckhåll.

De kategorier av varor som konsumeras i syfte att döva hungern efter mening är oräkneliga till antalet, men några intressanta exempel på företeelsen är köksutrustning som espressomaskiner, drycker som whisky och ljudutrustning. Konsumenterna av dessa vill gärna framställa sin desperata jakt på mening som någonting mer ädelt än vad beteendet faktiskt är, varför vad vi skulle kunna kalla för en livsstilsmanual har uppstått kring företeelsen. Varornas konsumenter nöter in en stor mängd kodord som crema, single malt och impedans för att kunna utmåla sig själva som kultiverade kännare.

Den själlösa och mekaniska konsumtionen blir därefter till föremål för diskussioner konsumenterna emellan. Man rabblar, närmast på autopilot, upp det ena kodordet från livsstilsmanualen efter det andra, och den som på rak arm och utan att konsultera sin max sex månader gamla iPhone av senaste modellen kan krydda sina bidrag till konversationen med flest sådana kodord, erhåller status som konnässör. Detta trots att vederbörande ytterst sällan till exempel läser böcker, men däremot gärna lyssnar på Camilla Läckberg eller ser på Beck och Johan Falk.

Strategin förmår naturligtvis inte erbjuda någon mening. Vad den däremot erbjuder skådespelets deltagare är en ömsesidig illusion av mening. Genom att citera livsstilsmanualen för varandra kan en kollektiv lögn upprätthållas, vilket erbjuder ett visst mått av psykologiskt skydd inför den avgrundsdjupa tomhet man egentligen känner.

2018-10-22

Den destruktiva utvecklingens rötter – det franska spåret

Efter att vi nu i ett flertal inlägg fördjupat oss i vad som gått fel, och studerat ett antal exempel på hur detta har yttrat sig, är det nu på sin plats att fråga oss var vi finner den osunda utvecklingens rötter. Det finns naturligtvis inte något enkelt eller entydigt svar på detta. Spårar man utvecklingen till en enskild händelse, finner man snart att denna har sitt upphov i en annan. Att det andra världskriget tycks ha varit en vattendelare är tämligen uppenbart, men detta var bara en fortsättning på det första. Det första världskrigets orsaker finner man ännu längre tillbaka i historien, och leder i flera olika riktningar. Ett av de mer intressanta spåren för oss dock till Frankrike.

Brittisk propaganda och populärkultur har genom åren skapat en bild av fransmän som fullständigt oförmögna att bedriva krig. Denna bild, som måhända i grund och botten varit till fördel för Frankrikes rykte, tenderar dock att gömma en betydligt bistrare realitet. Frankrike har genom historien utgjort ett av Europas allra mest aggressiva, brutala och expansionistiska länder, något som inte minst landets gränser bär vittnesbörd om.

I södra Frankrike finner vi, utmed den spanska gränsen, Biarritz och Perpignan, som historiskt är baskiska respektive katalanska städer. I sydöst finner vi Nice, Savojen och Korsika, som har erövrats från italienska stater. Lite längre norrut finner vi Alsace (Elsass) och Lorraine (Lothringen), som historiskt varit en del av vad man slarvigt kan kalla Tyskland. I nordost finner vi Lille och Dunkerque (Duinkerke), som historiskt varit en del av den nederländska sfären. I nordväst finner vi dessutom det tidigare självständiga och keltisktalande kungariket Bretagne.

Listan är inte komplett, men ger en fingervisning om hur den franska expansionistiska politiken sett ut. Att det franska språket så sent som för ett par århundraden sedan bara talades av hälften eller en ännu mindre andel av befolkningen är ett annat tydligt tecken på detta. Den starka ställning det franska språket har idag kunde bli verklighet först efter århundraden av kulturkamp i form av en aggressiv språkpolitik. Detta illustreras bland annat av att det franska språket fick en starkare ställning i Elsass-Lothringen sedan detta återerövrats av Tyskland, än vad det tyska hade haft dessförinnan, eller skulle komma att få efter att området återgick till att vara en del av Frankrike.

De franska krigsäventyren kom genom historien att drabba just tyskarna hårt vid upprepade tillfällen, men då särskilt under Napoleonkrigen. Napoleons invasioner skulle leda till ockupation, det Tysk-romerska rikets undergång och att tyskar mot sin vilja tvingades strida strida i den franska armén. När Napoleon till slut hade besegrats, var det med stor misstänksamhet man i det som skulle bli Tyskland betraktade Frankrike. Det krig som hade utkämpats var i praktiken ett världskrig, med strider i Europa, Afrika, Asien och såväl Nord- som Sydamerika. Fransmännen förknippades med precis den aggressivitet och brutalitet som tyskarna själva i en historiens ironi något århundrade senare skulle komma att förknippas med.

Det var mot denna bakgrund det fransk-preussiska kriget bröt ut 1870. Frankrike styrdes ännu en gång av en kejsare vid namn Napoleon, och i Paris såg man inte med blida ögon på det faktum att Tyskland var på väg att enas under den preussiska kronan. Huruvida Preussens starke man Otto von Bismarck faktiskt ville ha ett krig med Frankrike eller inte är omdiskuterat, men oomtvistat är att krig utbröt, att det var Frankrike som förklarade det och att kriget i fråga blev en katastrof för den franska sidan. Den preussiska armén intog stora delar av östra Frankrike, belägrade Paris, lyckades ta Napoleon III (som personligen ledde den franska armén) till fånga och intog slutligen Paris. Ett förnedrat Frankrike fick 1871 kapitulera, betala krigsskadestånd och avträda Elsass-Lothringen.

Ett flertal faktorer bidrog till att det världskrig som bröt ut 43 år senare utvecklades till vad det blev, men den allt överskuggande orsaken var det franska begäret efter revansch för den förnedring man hade åsamkat sig själva 1871. Det krig man i och med detta bidrog till att starta skulle dock bli olikt något annat, och kom att öppna helvetets portar under fyra år. När kriget till slut var över visade man från fransk sida ännu en gång dåligt omdöme, genom att insistera på ett fredsavtal konstruerat för att på en och samma gång maximalt förödmjuka Tyskland och göra det omöjligt för landet att leva upp till villkoren.

Den osäkra freden varade i 21 år, varpå kriget blossade upp igen. Den här gången skulle dock ingenting någonsin mer bli sig likt. När kriget var över var Europa marginaliserat, slaget i spillror och ockuperat. Frankrike och Storbritannien stod på pappret ännu en gång på den segrande sidan, men efter att man hade vunnit sin pyrrhusseger fann man sig plötsligt i en värld där man hade väldigt lite att säga till om. En ny epok inleddes, under vilken den gamla kulturen, de gamla sanningarna och de gamla institutionerna i snabb takt dukade under.

Resultatet blev det Europa vi ser omkring oss. Det är en neurotisk och stukad kontinent, som förlorat både sitt självförtroende och tron på de värden som gjorde den till civilisationens höjdpunkt. Orsakerna till denna belägenhet är i mångt och mycket just de progressiva ideal som idag påstås vara räddningen. Det är i dessa ideal vi finner såväl den franska revolutionens orsaker som Napoleons bevekelsegrunder för att starta vad som i praktiken var ett världskrig, och det var i mångt och mycket också just detta som satte snöbollen i rullning.

2018-10-21

Kalvinismens död

Vid en inflygning över Amsterdam kan den observante flygpassageraren ibland ha turen att bevittna ett svunnet Holland. Utmed vägar som korsar den mark som inte skapats av naturen, utan av människan, ligger små omsorgsfullt underhållna hus, omgivna av små men ytterst välskötta trädgårdar som avgränsas av häckar som ansats till perfektion. Det hela ter sig inte sällan surrealistiskt. Från luften för synen tankarna till en miniatyr, skapad av en närmast sjukligt pedantisk modellmakare.

Vad flygpassageraren ser är kalvinismen materialiserad. Vad flygpassageraren ser är en fysisk manifestation av den institutionaliserade självdisciplin, beredvillighet till uppoffringar och låga tidspreferens som genom historien inte bara gjort Nederländerna rikt och inflytelserikt, utan framför allt möjliggjort för nederländarna att erövra sitt land från havet. Det är en syn som manar till andakt, men det är också en syn som i snabb takt är på väg att försvinna.

Under århundraden var Nederländerna ett djupt religiöst land. Till skillnad från vad många ateister sannolikt gärna vill tro, är den tolerans landet blivit berömt för i mångt och mycket en följd av detta. Nederländerna beboddes av såväl protestanter som katoliker, men hade inte råd med uppslitande konflikter mellan dessa grupper. Landet behövde ständigt dräneras för att inte översvämmas, och dess ställning som internationellt handelscentrum var beroende av stabilitet.

Resultatet blev en för sin tid väldigt långtgående tolerans mot olika religiösa och kulturella yttringar, men också parallellsamhällen. Nederländska protestanter och katoliker gick inte bara i olika skolor, utan kom med tiden bland annat också att spela fotboll i olika ligor. Grupperna hade inte särskilt mycket med varandra att göra utan levde i mångt och mycket i olika samhällen, om än innanför samma lands gränser.

Den religiösa aspekten var fortfarande i allra högsta grad levande under åren efter andra världskriget. När Nederländernas regering efter krigsslutet hoppades kunna expandera landet genom att annektera delar av västra Tyskland, var frågan om hur detta skulle påverka balansen mellan protestanter och katoliker någonting man noga övervägde. Som på de flesta andra håll i Europa kom dock just krigsslutet i stället att bli slutet på en epok och början på en annan.

Under efterkrigstiden skulle nederländarna komma att avkristnas i snabb takt, en utveckling som särskilt kom att påverka den (tidigare) protestantiska befolkningen. I takt med att religionen förlorade i betydelse, kom också den för landet så karaktäristiska toleransen att förändras. Från att tidigare ha gällt religiösa och kulturella yttringar, kom den med tiden i stället att bli någonting som framför allt avsåg synen på företeelser som droger och prostitution.

Nederländerna har på många sätt utmärkt sig mycket från andra länder både före och efter kriget, men trenden har när det kommer till kritan varit densamma där som annorstädes. Tiden efter andra världskriget har präglats av normupplösning, nihilism och religionens tillbakagång. Tillvaron har dränerats på mening och kulturen på djup. Vad som fyllt tomrummet har varit samma själlösa ekorrhjulstillvaro och samma ytliga populärkultur som brett ut sig över resten av kontinenten.

Detta nya efterkrigsparadigm förmådde under ett antal årtionden av hög tillväxt att hålla västeuropéerna på gott humör, något som sannolikt också underlättades av att den gamla kulturen inte gick under över en natt. Idag börjar dock ordningen bli ohållbar. Människor förstår i allt högre grad instinktivt att någonting är fel, men de flesta förstår inte vad. Denna utveckling är dock intimt sammankopplad med att den progressiva politiken, och i vidare bemärkelse också ett progressivt kulturellt paradigm, kommit att fullständigt dominera samhället.

Förkämparna för detta vägrar dock erkänna att denna progressiva strömning dras med några problem över huvud taget. Tvärtom, ju mer intelligensbefriade TV-programmen blir, ju mer debila saker som publiceras på tidningarnas kultursidor, ju mer idiotiska frågor som blir föremål för offentlig debatt, ju mer spektakulära politikens misslyckanden blir och ju mer folk äter psykofarmaka, desto mer aggressivt hävdar man att man gör allting rätt, och att kritikerna utgörs av extremister.

Läs även:
Ludvig P. Svensson: "Högtider skall inte bara vara roliga"

2018-10-19

Om Orson Welles kärlek till Spanien

Någonting som starkt präglar den västerländska samtiden är människors tilltagande upplevelse av alienation och vanmakt inför tillvaron i ett samhälle som, i takt med att det ständigt blir mer progressivt, också ständigt blir mer andefattigt och anemiskt.

För några av de mest knivskarpa och osentimentala skildringarna av företeelsen står författarna Michel Houellebecq och Chuck Palahniuk. Deras romaner – som på en och samma gång lyckas kombinera nattsvart cynism med stor humor – ger sannolikt fler och viktigare nycklar till förståelsen av samtiden än någon vetenskaplig avhandling. Dessa böcker handlar i grund och botten om människors alltmer desperata jakt på den mening det moderna samhället inte längre förmår erbjuda dem, och är måsteläsning för alla som är intresserade av frågan.

Denna det teknokratiska paradigmets urlakning av tillvarons mening har dock inte gått lika långt överallt. Jag erfor nyligen personligen detta väldigt starkt under ett besök i Sydeuropa. Ett annat och väldigt omskrivet exempel på företeelsen är den legendariske skådespelaren och regissören Orson Welles kärlek till Spanien, vilken har skildrats i bland annat Kristian Petris dokumentär Brunnen. Welles besökte landet för första gången som sjuttonåring, vilket gav upphov till en livslång fascination som i mångt och mycket bara tilltog med ökande ålder. När inbördeskriget bröt ut några år efter hans första besök i landet, använde han sin ställning som radioprofil för att bilda opinion för den republikanska sidan, men dennas nederlag några år senare avskräckte honom inte från att fortsätta besöka landet.

Efter att En djävulsk fälla färdigställdes 1958, påbörjade Welles en filmatisering av Don Quijote. Projektet, som pågick från och till under många år, förde honom så småningom tillbaka till Spanien. Filmen skulle med tiden komma att rinna ut i sanden, men gav honom desto fler ursäkter att leva ut sin passion för vin, mat och tjurfäktning. Han fann gång på gång anledningar att åka till Spanien för att filma, men väl på plats kunde han utan betänkligheter överge sitt filmteam för att frossa i paella. Vid åtminstone ett tillfälle sägs han ha ångrat sin hemresa i samma ögonblick som han landade i New York, för att prompt återvända till Spanien igen.

Welles må ha motiverat dessa vistelser med nya filmprojekt, men i slutändan lyckades han inte avsluta så mycket annat än (den förvisso mycket sevärda) B som i bluff under de två sista årtiondena av sin karriär. I stället var det måhända den mening med tillvaron den så komplicerade filmmakaren fann i det okomplicerade Spanien som fick honom att ständigt återvända till landet. Den saktmodiga och jordnära kulturen på den varma och torra landsbygden tycks ha erbjudit honom något han saknade.

Det land Welles älskade var enligt gängse synsätt fattigt, underutvecklat och oupplyst. Att det ändå var där han fann vad den utvecklade och moderna världen inte förmådde tillhandahålla honom är talande. Hans hållning må ha varit ovanlig vid denna tid, men sedan hans frånfälle har världen bara blivit mer och mer "modern", samtidigt som till exempel var tionde svensk börjat bruka antidepressiva läkemedel. Det är ett förödande underbetyg åt den nihilistiska progressiva moderniteten, men tjänar också utmärkt som exempel på varför den mänskliga naturen inte ryms i den progressiva ekvationen.

2018-10-18

Mannen som slogs mot televisionen

Johannes Albertus Munnik ("Albert") Hertzog föddes 1899 i den då ännu självständiga Oranjefristaten, endast några månader före det andra boerkrigets utbrott. Detta krig kom helt att prägla Hertzogs första år i livet. Fadern anslöt sig till Oranjefristatens armé i vilken han avancerade till general, och i hans frånvaro flyttade familjen till Hertzogs moster i Jagersfontein. När byn intogs av britterna jämnades huset familjen hade bott i med i marken. Deras nästa destination blev ett brittisk koncentrationsläger, vilket Hertzog endast med nöd och näppe lämnade med livet i behåll.

Några år efter krigsslutet skulle fadern snabbt göra karriär i det nya land som föddes då britterna 1910 slog ihop sina Kap- och Natalkolonier med de erövrade boerrepublikerna. Under Hertzogs tolv år som student hann fadern avancera till premiärminister, en post denne skulle komma att hålla under totalt 15 år tills han i september 1939 efterträddes av Jan Smuts. Den senares beslut att gå ut i krig på britternas sida blott 37 år efter att var tionde boer i de forna boerrepublikerna hade dukat under i brittiska koncentrationsläger, skulle visa sig bli extremt impopulärt. Efter valet 1948 återkom ett nu radikaliserat Nationalistparti till makten, och behöll den därefter oavbrutet under 46 år.

Albert Hertzog hade efter sin studietid försörjt sig som advokat och universitetslärare, men blev efter valet 1948 en av de nya ledamöter som tog plats i Die Volksraad. Efter tio år som parlamentariker utsågs han 1958 till minister med ansvar för både hälsovård och telekommunikation. Denna något udda kombination av portföljer skulle visa sig passa den egensinnige Hertzog utmärkt.

Hertzogs uppsyn och framtoning hade med tiden kommit att bli den klassiskt skolade akademikerns. Han var en renlevnadsmänniska som varken drack kaffe eller te, motionerade disciplinerat och som av även sina politiska måtståndare (av vilka han för övrigt hade åtskilliga) beskrevs som en belevad gentleman. Vad som skulle göra Hertzog legendarisk var dock någonting helt annat, nämligen hans aversion mot televisionen.

Enligt Hertzog var televisionen djävulens påfund. Han ansåg att mediet spred både kommunism och omoraliska åsikter, och förklarade att det var över hans döda kropp som företeelsen skulle komma till landet. Sydafrika blev därför något så ovanligt som ett högt utvecklat land utan TV-sändningar. Norr om Limpopofloden hade rhodesierna kunnat se på TV-program ända sedan 1960, men i Sydafrika fortsatte mediet att år efter år lysa med sin totala frånvaro.

Åren efter mordet på Hendrik Verwoerd skulle dock de konflikter som länge hade pyrt bland Nationalistpartiets fraktioner komma att explodera. Hertzog fick avgå som minister, blev utesluten ur partiet och startade ett annat. Efter Hertzogs avgång kom regeringens linje att gradvis förändras, och när sydafrikanerna 1969 inte kunde följa månlandningen i direktsändning ställdes televisionsfrågan på sin spets.

Regeringen började så sakteliga planera för att låta Suid-Afrikaanse Uitsaaikorporasie och Springbok Radio få sällskap i etern av av TV-stationer. 1975 började en första kanal sända program på afrikaans och engelska. 1982 (för övrigt samma år som Hertzog gick ur tiden) tillkom sändningar på zulu, xhosa, sesotho och setswana, och därefter ökade kanalerna snabbt i antal. Sydafrika hade, åtminstone i TV-sammanhang, blivit ett land som andra.

Att landet så länge förblev televisionslöst hörde samman med en större politisk strategi att värja apartheid från den utländska populärkulturen, ambitionen att förhindra att afrikaans tappade mark på engelskans bekostnad och den starka ställning den kalvinistiska Nederländska reformerta kyrkan hade kommit att få efter det andra boerkriget. Inte desto mindre var den roll Hertzog personligen spelade central i sammanhanget.

Hertzog försök att värja sitt folk mot televisionen var i längden dömt att misslyckas. Som exempel på kulturkamp är hans hårdnackade hållning inte desto mindre intressant, eftersom han när det kommer till kritan i mångt och mycket ändå lyckades i sitt uppsåt. Även om han i slutändan fick se sig besegrad, lyckades han hålla televisionen borta från Sydafrika under närmare två årtionden.

Exemplet visar att en strid för en till synes förlorad sak inte behöver vara meningslös. Vad Hertzogs korståg mot televisionen visar är att den som kämpar mot de kulturella yttringar vederbörande anser vara skadliga, nedbrytande och fördummande, åtminstone har möjligheten att vinna den egna sidan en tidsfrist. Blir denna så lång som två decennier, har man också vunnit gott om tid att planera nästa drag.

Relaterat
Joakim Andersen: "Mot televisionen"