2019-09-22

Larry Niven om klass

Mina bröderGammaplatån:

När man nämner ordet "klass" får inte sällan de personer som gör anspråk på att utgöra högern någonting panikartat i blicken. Anledningen till detta är att vänstern i deras ögon utgörs av socialismen, och att högern för dem är synonym med liberalismen. Denna världsbild är sprungen ur den historiska parentes som tidsmässigt sammanfaller ungefär med Sovjetunionens existens, och under vilken socialismen tillfälligt trängde undan liberalismen från rollen som vänsterns ledare i den uråldriga konflikten mellan höger och vänster, samtidigt som högern alltmer kom att förväxlas med liberalismen. Denna epok var förvisso relativt lång, men inte desto mindre en just tillfällig avvikelse från en ordning som visat sig i allra högsta grad kapabel att bestå tidens tand. Vad mer är, den avvikelse från denna ordning som kom att prägla stora delar av förra århundradet började rämna redan under 1980-talet. Exakt när denna abnorma epok gick i graven kan diskuteras, men de konflikter som idag idag präglar västvärlden bär mycket tydligt vittnesbörd om att den definitivt är över. Av gammal vana tenderar de flesta dock att fortsätta i gamla hjulspår, vilket också förklarar såväl den samtida "högerns" som den samtida "vänsterns" magnifika oförmåga till relevant samhällsanalys.

Under det kalla krig de flesta alltjämt mentalt lever kvar i, var klass någonting de socialister som tillfälligt hade kommit att dominera vänstern mer än gärna talade om. Detta gav ordet en dålig klang i såväl liberalers som den egentliga högerns öron, varför klass också blev någonting man undvek att tala om. Detta har gjort stora delar av den borgerlighet vars själva benämning ironiskt nog utgör just en klassbeteckning närmast oförmögen till klassanalys, vilket i allra högsta grad även gäller många som anser sig tillhöra högern. Aversionen mot klassanalys bidrar i själva verket inte sällan till att göra personer som själva anser sig tillhöra högern oförmögna att befria sig från den liberala världsbild de fostrats in i, varför de inte sällan också kommer att fungera som den nya klassens och managerelitens nyttiga idioter.

Kort sagt, klass är någonting i allra högsta grad relevant. Dagens klasskonflikter liknar dock inte klasskonflikterna vi är vana vid att höra om, och har därför också mycket ringa koppling till vad vänsterpartister försöker intala oss är är en relevant klassanalys, varför den som söker upplysning bör vända sig annorstädes. Ett tidlöst perspektiv på frågan finner man hos Evola, medan den som söker någonting som specifikt beskriver vår egen tid med fördel vänder sig till Moldbug. Intressant nog använder sig båda av ordet kast, snarare än klass. Deras bevekelsegrunder till detta är väldigt olika, men båda undviker därmed de distraherande och vilseledande associationer ordet klass är förknippat med, vilket också gör det enklare att ta till sig budskapet.

Ett annat sätt att närma sig frågan finner man dock i det fiktiva kastsystem där varken indelningen eller maktförhållandena påminner om någonting vi är vana vid. Ett sådant återfinner vi i science fiction-författaren Larry Nivens novell A Gift From Earth från 1968. Berättelsen utspelar sig liksom så mycket annat Niven har skrivit i Known Space, ett rikt universum i vilket läsaren från följa mänskligheten över flera hundra år och genom många landvinningar. Ett återkommande tema i de tidiga berättelserna är organtransplantationer och organbrist, vilket Niven själv trodde skulle bli en infekterad politisk fråga framöver, och i A Gift utforskar Niven detta tema på djupet. Berättelsen utspelar sig på Plateau, en Venusliknande värld där den enda beboeliga marken återfinns på ett högt berg vars övre regioner reser sig ovanför atmosfärens giftiga lager. I samband med att världen koloniseras, installerar besättningen på skeppet Planck sig själv som härskarkast, medan passagerarna (kolonisterna) får nöja sig med en underordnad ställning. Den främsta anledningen till detta är att säkerställa besättningskasten en säker källa till organ.

Mot denna bakgrund låter Niven en av sina mer intressanta berättelser utspela sig. Här finner vi de tappra kämparna, och den hänsynslöshet som möter dem när deras aktiviteter blir ett hot mot den rådande ordningen. Här finner vi karaktärer fångade mellan kasterna, beredda att göra allt för att accepteras av den högre. Här finner vi en kast som rationaliserat egenintresset så till den grad att den uppfattar varje ifrågasättande som ett utslag av ondska. Här finner vi den machiavelliske ledaren som vet att spela sina kort väl, men också när egenintresset tarvar ett byte av linje. Kort sagt, här finner vi en spegelbild av precis de maktförhållanden och incitamentsstrukturer som präglar vår egen tid. Tack vare den distans en exotisk miljö och en fiktiv kastindelning erbjuder, blir dock den klassaspekt och den oförblommerade parasitism de flesta inte förmår se i vårt eget samhälle direkt uppenbara för läsaren.

Vad Niven själv ville ha sagt (om något) med detta är inte helt uppenbart. Själv föddes han (för att tala med Moldbug) som optimat, men det faktum att han fick sin huvudsakliga utbildning i Kansasmetropolen Topeka antyder också en ovilja att leva upp till den egna klassens konventioner. Huruvida det är en klassmedvetenhet sprungen ur detta, en nyfikenhet att utforska de politiska konsekvenserna av medicinska framsteg, eller bara ambitionen att berätta en historia som främst ligger till grund för A Gift From Earth är till syvende och sist irrelevant. Berättelsen utforskar temat klass, och lär oss i samband med detta också någonting om vårt eget samhälle.

Läs även: Joakim Andersen

2019-09-20

Om liberalism och konservatism genom historien

Mina perkolatorentusiaster i Washingtons hemsökta skogshuggarsamhällen:

För liberalen utgör den klassiska liberalismens era sedan länge ett skyltfönster han gärna vill visa upp för världen. När liberalen lägger ut texten om varför liberalismen behövs, eller om den konstruktiva roll liberalismen spelat i historien, tar berättelsen så gott som alltid sin början i John Locke, David Hume och den industriella revolutionen. Hade liberalen faktiskt varit den nyanserade, pålästa och hederliga person han aldrig försitter ett tillfälle att berömma sig själv för att vara, hade han ägnat lika mycket tid åt den betydligt mindre ärorika roll liberalismen spelade under franska revolutionen och upptakten till det stora kriget. Han hade också påpekat att liberalismen sedan länge övergivit merparten av den klassiska liberalismens principer, och att den klassiska liberalismen gång på gång varnade för just de strömningar som idag utgör liberalismens mittfåra. Även om man bortser från allt detta, förblir dock den nutida liberalens berättelse om liberalismens ärorika historia synnerligen vilseledande.

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting är vi av den fasta övertygelsen att man bör känna sin fiende, varför detta är värt att studera närmare. Berättelsen om den klassiska liberalismen är nämligen först och främst en berättelse om Storbritannien, och berättelsen om Storbritannien är i sin tur i mångt och mycket en berättelse om två partier, kallade Tories och Whigs. Dessa partiers ursprung kan spåras till en schism om religionens och kungamaktens roll, även om denna schism efter mindre än tio år fick ett abrupt slut när Whigs 1688 med hjälp av Storbritanniens bittra rivaler i Nederländerna iscensatte en statskupp. En ny ordning kom därefter snart att utkristallisera sig, där Whigs fick rollen av vad vi idag skulle kalla en liberal parlamentarisk vänster, och Tories den av en konservativ parlamentarisk höger. Denna ordning skulle med tiden inte bara att bli stilbildande för parlamentarismen och (långt senare) demokratin, utan sammanfaller framför allt, grovt uttryckt, med vad vi idag tänker på som den klassiska liberalismens era.

Under denna ordning återfanns förespråkarna för de reformer vi idag tänker på som liberala av naturliga skäl främst inom det liberala Whigpartiet. Den klassiska liberalismen bör trots detta inte förstås som någonting Whigs införde, och Tories gjorde allt för att förhindra eller bromsa. Tories roll blev i stället på många sätt att värna ordningens kontinuitet och stabilitet, vilket framgångsrikt förhindrade en utveckling likt den franska. Många whigintellektuella såg själva de stora fördelarna med detta, och uttryckte sig därför ofta påfallande uppskattande om Torypartiets insatser. Vad mer är, när makten skiftade mellan de båda partierna, var detta inte någonting som skedde slumpmässigt. Whigs blev ett parti för goda tider, medan Tories blev det parti väljarna satte sitt förtroende till i krig och ofredsår. I samband med att Whigpartiet under den franska revolutionen och Napoleonkrigen uppvisade frankofila tendenser, bestraffade väljarna detta genom att hålla dem nästan helt borta från makten under närmare ett halvsekel.

Den klassiska liberalismen bör med andra ord inte förstås som en skapelse av liberaler, utan tvärtom som en ordning som växte fram i samspelet mellan Tories och Whigs. I den mån man påpekar detta för mer historiskt bevandrade liberaler, blir deras svar ofta att detta endast blev möjligt tack vare att Tories själva stod för en påfallande liberal linje. I sak är detta helt korrekt, men lika sant är också att Whigs med vår tids mått mätt var högst konservativa, för att inte säga reaktionära. Hur man än vrider på saken finner man att konservatismen var en i allra högsta grad avgörande faktor bakom ett resultat som av så många (och då inte minst liberaler själva) uppfattas som väldigt lyckat. Den klassiska liberalismen hade, kort sagt, inte varit möjlig utan Tories. Utan deras balanserande inverkan hade tvärtom Storbritannien kunnat visa sig bli ett lika avskräckande exempel som Frankrike. Vad det brittiska exemplet kanske mer än någonting annat visar, är att Torypartiets konservatism utgjorde själva förutsättningen för att Whigpartiets idealism kunde ges så stort svängrum.

Det finns dock ingen anledning för högern att oreflekterat lyfta fram detta som ett gott exempel. Ordningen fungerade under en längre tid anmärkningsvärt väl, men i slutändan fick vänstern ett kraftigt övertag, och den klassiska liberalismen försvagades steg för steg. När Storbritannien i slutet av 1970-talet gick in i Missnöjets vinter var detta ingenting annat än den klassiska liberalismens naturliga fortsättning, och tangentens riktning hade vid denna tid för varje nykter betraktare varit uppenbar sedan lång tid tillbaka. Exemplet med den klassiska liberalismen är dock intressant av ett annat skäl, nämligen att det fullständigt punkterar såväl nutida liberalers historieskrivning som nutida liberalers recept för en god samhällsordning. Vad exemplet visar är dels att konservatismen i allra högsta grad bidrog till vad som brukar beskrivas i termer av liberalismens stordåd, dels att liberalismen behöver konservatismen för att inte omedelbart hemfalla åt självdestruktivitet.

Detta är dock någonting nutida liberaler, till skillnad deras klassiska föregångare och förebilder, är oförmögna att förstå. Den nutida liberalen kan själv. Den nutida liberalen anser sig inte bara vara den mest lämpade att bekämpa Napoleons invaderande arméer, utan avfärdar därtill kategoriskt varje erbjudande om hjälp från konservativt håll. När resultatet därefter blir katastrof efter katastrof på slagfältet får detta inte liberalen att omvärdera sin hållning, utan gör tvärtom bara hans utfall mot högern mer och mer hätska. Ju mer problemen förvärras, desto ädlare känner sig också den liberal som klamrar sig fast vid liberalismen. Ju djupare klyftan mellan verklighet och liberal teori växer sig, desto säkrare blir liberalen också på att liberalismen allena tillhandahåller svaret. Ju mer liberalismen inte förmår leva upp till förväntningarna, desto mer tvärsäkra blir också liberalens utläggningar om att det är högern som felbedömt situationen.

För den som kastar ett getöga på nyhetsflödet blir det det dock smärtsamt tydligt att liberalen inte kan själv. För den som utan skygglappar tar del av huvudnyheterna en genomsnittlig dag, framstår det faktum att liberalen enligt den egna självbilden är en naturlig ledare, synnerligen väl lämpad att leda det obildade folket, som en ironi av kosmiska proportioner. Liberalens hybris är dock så långt gången, att han söker problemens orsaker i de få kvarvarande konservativa motståndsfickorna. Få omständigheter förmår illustrera liberalens förlorade markkontakt bättre än just denna.

2019-09-16

Om distraktionen som politiskt vapen

Mina revolterande månkolonister:

Sedan den moderata partiledningen för några dagar sedan tog ställning för söndagsöppet på Systembolaget har enorm energi lagts på att kommentera utspelet. En del har varit positiva, andra har häcklat partiet för att det i och med detta ger det statliga alkoholmonopolet sin välsignelse, och ytterligare andra har lagt tid på att diskutera saken med förespråkare för status quo. Denna debatt har förts i ett Sverige där bomber exploderar i bostadsområden, där kulor från gatustrider tränger in i människors hem, där barn rånas på väg till fotbollsträningen, där pensionärer misshandlas i sina egna hem, där media mörklägger våldtäkter och där gränserna trots detta fortsatt står vidöppna för migranter lockade av kravlöshet och höga bidrag.

I en annan tid och under andra omständigheter hade frågor rörande Systembolagets omedelbara framtid kunnat vara av både principiellt och praktiskt intresse. Under rådande omständigheter är frågan dock inte bara ointressant, utan fungerar framför allt som en distraktion. All diskussion om Systembolaget förflyttar fokus från frågor som är oändligt mycket viktigare. Varje sekund som läggs på att diskutera Systembolaget är en missad möjlighet att påpeka de många groteska missförhållanden man inom etablissemanget gör allt för att i möjligaste mån sopa under mattan. Varje debatt om Systembolaget är ett indirekt erkännande av etablissemangets skönmålningar av läget. Varje delning av en artikel om Systembolaget är att indirekt ge Dagens Nyheter rätt i påståendet att Sverige aldrig fungerat så bra som idag.

Lyfter man blicken en aning finner man också att de frågor makthavarna vill att vi skall diskutera (till exempel värnskatten) ofta är gårdagens frågor, sprungna ur gårdagens konflikter. Ett lägre skattetryck torde visserligen vara någonting även den mest antiliberala högern kan ställa sig bakom, inte minst i ljuset av vad skattepengarna faktiskt används till, men en traditionell debatt om skattenivåer tjänar idag främst till att ge sken av att allt är som vanligt, i ett läge då så definitivt inte är fallet. I själva verket är partierna i stort sett eniga om hur högt skattetrycket bör vara, och de konfliktlinjer som målas upp handlar så gott som uteslutande om små justeringar på marginalen. Vad mer är, förändringar (det vill säga höjningar) av skattetrycket kommer de närmaste åren inte främst avgöras på nationell nivå, utan på kommunal, vilket exempel som Filipstad och Sandviken med all tydlighet visar.

I själva verket är gårdagens konfliktlinjer mellan arbetarklassen och (den produktiva) medelklassen idag i stort sett irrelevanta. Arbetarklassen och medelklassen får tillsammans bära utgifterna för såväl det socialbidragstagande prekariatet som den nya klassens parasiter, och utgör i ekonomisk bemärkelse idag därför också en och samma klass. Genom att lura i arbetare och tjänstemän att deras klassintressen står i motsättning till varandra, kan makten dock härska genom att söndra. Genom att hålla liv i gårdagens konflikter mellan arbetare och tjänstemän, förhindrar man också att arbetare och tjänstemän inser att de sitter i samma båt, och att de har gemensamma fiender som de med fördel bekämpar tillsammans. Av just denna anledning ligger det också i etablissemangets intresse att utmåla gårdagens konflikter som fortsatt relevanta. Värnskatten är bara ett i raden av exempel på detta.

Distraktionen sker emellertid också genom att en helt ny sorts frågor utmålas som centrala. Ett mycket talande exempel på detta är den allt annat än objektiva rapporteringen om de skattefinansierade så kallade konstverk, som i själva verket utgörs av synnerligen medvetna provokationer riktade mot de människor man inom den nya klassen ser som ett hot. Sådana debatter är ur högerns synvinkel särskilt förrädiska, då man å ena sidan ostört låter vänstern flytta fram sina positioner om man ignorerar dem, och å den andra låter sig distraheras från vad som är betydligt mer angeläget om man väljer att plocka upp den kastade handsken. Detta är en avvägning som måste göras från fall till fall, men en bra huvudregel är sannolikt att kompromisslöst hålla fast vid sin ståndpunkt, aldrig försitta en chans att påpeka att det rör sig om distraktioner i form av renodlade maktdemonstrationer från etablissemangets sida, och därefter vägra låta sig distraheras att inleda någon ytterligare debatt om saken.

Distraktionen är idag ett av vänsterns viktigaste politiska vapen. Som metod är den i grund och botten dock ganska genomskinlig, och den höger som ändå går i fällan har i någon mening endast sig själv att skylla.

2019-09-15

Om rasismnarrativet och dess funktion

Mina esoteriker på Kobaïa:

För ett flockdjur som människan är ett mått av xenofobi inte bara någonting naturligt, utan framför allt en djupt rotad instinkt vi inte kan värja oss från med mindre än att vi skriver om vår egen arvsmassa. Vi är produkten av oräkneliga generationer av genetiskt urval i en miljö där xenofobi varit en framgångsrik överlevnadsstrategi, vilket präglar vilka vi är, alldeles oavsett vad vi på ett intellektuellt plan råkar tycka om den saken. Detta ger rasismens nuvarande ställning som den moderna människans arvsynd en särskild pregnans, då denna uppfattning i någon mening också är sann i den mest bokstavliga av bemärkelser. Rasismen är någonting vi alla bär inom oss, och i en tid då samma rasism anses utgöra någonting alldeles särskilt förkastligt, gör detta oss också alla till syndare.

Naturen kan därmed vid första anblick tyckas ge vänstern i allt väsentligt rätt i frågan, men verkligheten kompliceras av att vänsterns narrativ om rasismen vilar på två ytterligare outtalade förutsättningar. För det första ignorerar man fullständigt de flesta människors xenofobi, och omdefinierar rasism som någonting endast vita människor kan hemfalla till, eller i den mån man anlägger ett något mer nyanserat perspektiv, någonting som bara kan drabba en person med mörkare hudfärg än den som gör sig skyldig till det. För det andra utgör antagandet att just rasism skulle utgöra någonting synnerligen förkastligt ett högst subjektivt värdeomdöme som, utan att någon ansats gjorts för att leda detta i bevis, därefter får fungera som en logisk premiss i all vidare härledning.

Att ett idealiskt samhälle också är ett samhälle befriat från rasism är någonting de flesta säkerligen kan instämma i, precis som de flesta också kan instämma i att ett idealiskt samhälle är ett samhälle befriat från kriminalitet, sjukdom, lidande och sorg. Det samhälle verkliga människor av kött och blod lever i är dock inte ett sådant samhälle, och ju mer fjärran från denna idealbild ett samhälle befinner sig, desto mer orealistiska blir också kraven på att människor skall leva upp till sådana ideal. I 1960-talets etniskt homogena Sverige var det till exempel lätt att förfasas över hur svarta behandlades i den amerikanska södern, men i den mån någon flyttade med sin familj från dåtidens Sverige till dåtidens Alabama, skulle vederbörande med stor sannolikhet också oroas över hur de federala kraven på en integrerad skola skulle påverka de egna barnen. Att vara en kompromisslös antirasist i praktiken är, när det kommer till kritan, betydligt lättare när det egna landet, den egna staden eller det egna bostadsområdet är etniskt homogent, än när så inte är fallet.

Att bli kallad rasist är idag någonting av det mest förödande en människa kan bli anklagad för. Anklagelsen kan leda till social utfrysning, uthängning och förlorade eller försämrade försörjningsmöjligheter. Att bli utpekad som rasist är förknippat med ett socialt stigma så långtgående att detta inte sällan uppfattas som någonting värre än ett digert brottsregister. Detta sker dock i ett sammanhang där praktiskt taget alla i varierande utsträckning är rasister. De personer som samlas kring skampålen för att fördöma rasisten som fjättrats vid den har i regel få personer från avlägsna kulturer i sin vänkrets, utgår så gott som alltid automatiskt från att de sprängdåd de läst om i tidningarna begåtts av personer med invandrarbakgrund och känner instinktivt olust när de, på väg hem från krogen, möter utåtagerande unga män som konverserar högt på ett språk de inte förstår.

Narrativet om rasismen utgör med andra ord i mångt och mycket en kollektiv neuros, där man är livrädda för sina egna känslor, och väldigt snabba med att projicera dessa på andra. Vad mer är, detta sker i ett sammanhang där alla vet att de senaste årtiondenas invandring är intimt förknippad med det ständiga flödet av dåliga nyheter och rubriker om alltmer spektakulära grova brott. Ju mer naturligt det blivit att motsätta sig den förda invandringspolitiken, desto mer skambelagt och stigmatiserande har det dock också blivit att uppfattas som rasist. Ju djupare klyftan mellan den invandring människor läser om i tidningarna och den invandring de möter i sin vardag har växt sig, desto mer svavelosande och kategoriska har fördömandena av den som dristar sig till att påstå att allt inte är väl också blivit.

Det finns någonting synnerligen perverst och patologiskt i detta. Det är i en tid då människor har synnerligen goda skäl att vara förbannade, som deras känslor mer än någonsin tidigare blivit tabu. Det är i en tid då utrymmet för idealism är högst begränsat, som människor förväntas anamma den kompromisslösa idealistens syn på rasism. Det är i en tid då svinaktigt beteende blivit mer utbrett än någonsin i modern tid, som ifrågasättande av samma svinaktiga beteende blivit förenat med stora sociala risker. Det är i en tid då vi har mer erfarenhet än någonsin tidigare av främmande kulturer, som vi förväntas låtsas som att sådana kulturer inte skiljer sig nämnvärt från vår egen.

Som av en händelse är detta också en ordning som, förutom att gynna kriminella, bedragare och islamister, även gynnar Morgan Johansson, Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt, Per Svensson och Helle Klein, det vill säga just de makthavare och aktivister vilkas makt, karriärmöjligheter, status och uppburna ställning står och faller med att invandringen i det officiella narrativet framställs som en succé (eller åtminstone någonting odramatiskt), i stället för vad alla innerst inne vet att den är, det vill säga någonting som varit till stor nackdel för Sverige. Att parallellerna till såväl totalitära stater som destruktiva psykologiska försvarsmekanismer är många och uppenbara, hindrar inte att denna ordning hyllas som upplyst, liberal, sund och rationell.

2019-09-11

Om den nya klassen och dess branschorgan

Mina avmagrade gengångare som hemsöker syldaviska atomforskningsanläggningar:

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting blev vi nyligen varse om en fascinerande publikation vid namn Aktuell Hållbarhet. Vad som gör den intressant är varken de förutsägbara reportagen eller det faktum att formspråket andas offentlig sektor, utan att detta branschorgan för anställda inom hållbarhet ger den utomstående läsaren en mycket pedagogisk inblick i managersamhället och dess ekonomi. Längst upp på nätutgåvan återfinns ett sidhuvud som, om man bortser från en genväg till startsidan, inleds med länkarna Karriär, Utbildning, Event och Annonsera. Redan här börjar misstanken om att det inte i första hand är tidningens omsorg om miljön som drar läsare göra sig gällande, och när man därefter följer länken Karriär blir det snabbt uppenbart att hållbarhet i själva verket är ett kodord för big business.

Under Karriär finner man ett antal utannonserade tjänster som chef, sakkunnig och senior rådgivare. Merparten av dessa lär inbringa en lön långt över genomsnittet, och av arbetsgivarna att döma kommer merparten av dessa löner direkt eller indirekt betalas med skattepengar. Återvänder man därefter till startsidan får man också en mycket belysande inblick i vad arbetsuppgifterna består i. Här finner vi många exempel på ogenerad tjänstemannaaktivism. Här finner vi hyllningar till Miljöpartiet och Greta Thunberg. Här finner vi floskulösa utläggningar om vikten av dyr och ineffektiv symbolpolitik. Här finner vi personliga intervjuer med framgångsrika supermanagers som klättrat särskilt högt på karriärstegen. Här finner vi debattartiklar av aktivister som med stor inlevelse bedyrar sina skattefinansierade fögderiers existensberättigande. Här finner vi sponsrade artiklar från storföretag med hög miljöbelastning, i vilka dessa storföretags hållbarhetskarriärister berättar om hur just den egna arbetsgivarens koldioxidutsläpp i själva verket är en välsignelse för miljön. Et cetera.

Om Aktuell Hållbarhet hade varit vad den utgav sig för att vara, hade tidningen varit full av insändare kritiska till nedstängningen av kärnkraftsreaktorer. Den hade bjudit läsarna på reportage om fusionsforskning och ställt högljudda krav på byggandet av toriumreaktorer, med mera. Aktuell Hållbarhet är dock inte vad den utger sig för att vara, utan ett branschorgan för den nya klassen. Tidningens läsare består främst av människor som inte producerar någonting av värde, men som trots detta anser sig vara värda hög status, prestigefulla yrkestitlar, höga löner, ståndsmässigt boende och goda karriärmöjligheter. För att uppnå detta har man mutat in en nisch åt sig själva, där allt detta kan uppnås på andras bekostnad. I detta är man långtifrån ensamma, utan tvärtom exempel på någonting på väg att blir regel snarare än undantag. Exakt samma företeelse ligger bakom att antalet anställda kommunikatörer i landets kommuner uppvisar en imponerande tillväxt, att HSB låter medlemsavgifter gå till att producera en tidning som knappt någon vill ha, att det finns myndigheter som skulle kunna läggas ned utan att någon över huvud taget märkte något, och så vidare.

Det argument som åberopas till försvar för detta är i stort sett alltid att man gör någonting gott. Det heter att man räddar miljön, stärker demokratin, bidrar till integrationen, bekämpar rasismen eller arbetar för andra mål som i breda lager uppfattas som behjärtansvärda. I den mån resultaten ens är positiva, är de i regel dock så blygsamma att de inte på något sätt motiverar denna gigantiska omfördelning av resurser. Att syftet uppfattas som just gott är dock någonting man skamlöst använder sig av för att kväsa kritiken. När en manager ur den nya klassen får sina arbetsuppgifter ifrågasatta av de arbetare som på skattsedeln tvingas vara med och betala hennes sexsiffriga lön, blir det omedelbara svaret en raljant utläggning om obildade tölpar som vill låta ondskan segra. Vad mer är, i detta får hon lika omedelbart stöd av managerekonomins alla övriga parasiter. Man har i allmänhet förvisso intalat sig själva att man faktiskt gör gott, men på ett undermedvetet plan vet man instinktivt att ordningen bara kan fortleva om man, parasiter emellan, håller ihop.

I en sådan ordning finns endast två acceptabla roller att spela för personer utanför den ingrupp den nya klassen utgör. Man kan antingen agera röstboskap genom att rösta på de partier som garanterar ordningens politiska fortlevnad, eller vara en produktiv medborgare som utan att protestera betalar de skatter som säkrar ordningens finansiering. För de rabulister som väljer att inte ställa upp på dessa villkor känner dock den nya klassens vrede inga gränser.