2021-01-11

Den passionerade liberalen

Mina vrakplundrare:

Om morallärans domäner är kraftfältet mellan det goda och det onda, om estetikens domäner återfinns i spänningen mellan det vackra och det fula och om ekonomins domäner definieras av det lönsamma och det olönsamma, var återfinner vi då politikens domäner? Under det tidiga 1930-talet ägnade tysken Carl Schmitt¹ frågan mycket tankemöda, och kom till slut fram till att politiken – eller, för att använda hans eget språkbruk, det politiska – utmärkte sig för att dess domäner återfanns mellan motpolerna vän och fiende. Schmitts perspektiv kan framstå som osentimentalt eller rentav brutalt, men rymmer inte desto mindre en djupare sanning, då vad politiken – de många vackra ord och tillrättalagda budskap varje skolbarn ständigt matas med till trots – ytterst handlar om är tvång och våld. Politik handlar om att bestämma vem som skall köras över och om vem som skall gynnas, om att med hot om våld driva in skatter, om att sätta ramarna för ordningsmaktens våldsbefogenheter, om att slå fast vad som är lagligt och vad som är olagligt, om att kodifiera vilka lagöverträdelser som skall bestraffas med fängelsestraff och ytterst också om att ge direktiv till de väpnade styrkor som endast företeelsen krig kan skänka existensberättigande.

Kort sagt, Schmitts perspektiv säger oss – alldeles oavsett om det på egen hand är tillräckligt eller tarvar komplettering av andra – någonting mycket grundläggande om såväl politiken som dess förutsättningar och villkor. Som Schmitt själv konstaterade hade dock liberalismen redan under hans egen tid muterat till en dekadent och hedonistisk protohippieideologi kroniskt oförmögen att ta in detta fundamentala faktum, varför den i stället utvecklat en för den klassiska liberalismen tämligen främmande mytologi i vilken människans inneboende godhet stod i centrum, och med den för rationalisten så karakteristiska övermodet därför också omdefinierat det politiska begreppet till att handla om högtidliga principer. I och med detta hade liberalismen också förvandlats till en ideologi vars själva credo på många sätt bestod i att kategoriskt förneka Schmitts tes om det politiska begreppets innebörd, men ironiskt nog hade denna trosövertygelse samtidigt utvecklats till någonting för liberalismen så centralt och heligt att liberalen också instinktivt började identifiera alla som intog en motsatt ståndpunkt som svurna fiender till den egna saken. I sina försök att avfärda tesen om det politiskas domän som kraftfältet mellan vän och fiende skulle liberalismen därför med en mycket svartvit blick på sin politiska omvärld paradoxalt nog komma att dela in denna i just kategorierna vän och fiende. Att den senare bestod i precis de ideologiska strömningar i vilka man hade fräckheten att mena att politiska aktörer hade fiender var dock ingenting den liberala ångvältspersonligheten med sin så utmärkande oförmåga till ödmjukhet, introspektion och självkritik fann det minsta motsägelsefullt.

Vad som gör det ursinne med vilket liberalen reagerar på varje tes liknande den Schmitt lade fram intressant är emellertid inte liberalens hyckleri, utan att vi i denna omständighet finner en avgörande ledtråd till vad som driver honom. Att blotta påståendet att politiska aktörer alltid har fiender provocerar liberalen så till den grad att han riskerar att förlora självbehärskningen varje gång detta yttras beror på att ordet "fiende" implicerar existensen av mänskliga känslor och drifter, vilket i sin tur påminner liberalen om att mänskligheten varken består av datorer eller grötmyndiga utomjordningar med alvöron och en fäbless för att i tid och framför allt otid yttra vad kaliforniska manusförfattare uppfödda på plast och hamburgare tror är djupsinnigheter. Ordet "fiende" påminner kort sagt liberalen om att den materia ideologer har att arbeta med är passionerade djur med stora hjärnor, vilket inte bara är en omständighet det liberala tankegodset är utformat helt utan en tanke på, utan av just denna anledning också fyller den enligt egen utsago mycket rationelle liberale hominiden med djurisk fruktan och animaliskt äckel. Att liberalen finner sport någonting primitivt blir i ljuset av detta mycket naturligt, liksom det faktum att liberalen instinktivt motsätter sig allt från normer till traditioner, och att han mer än gärna river vackra byggnader i vilkas skönhet människor riskerar få en glimt av det sanna och eviga för att i stället ersätta dem med modernistiska konstruktioner med skokartongens fägring och Morgan Johanssons charm. Människors känslor och – ännu värre – passioner sätter skräck i liberalen av den enkla anledningen att dessa inte ryms i den liberala ekvationen. Liberalens mål blir därför att lobotomera människan; att pumpa den vilda och otyglade hominidens hjärna så full av ideologiskt valium att denne förvandlas till den oförargliga råvara det liberala maskineriet kräver för att inte börja kärva.

Som vi fick en fingervisning om redan när vi konstaterade att det kätterska talet om existensen av fiender som sådant omedelbart får liberalen att instinktivt börja identifiera fiender runt omkring sig, innebär dock ironiskt nog detta att liberalens antipati mot passioner i sig utgör en mycket passionerad hållning. Liberalen fruktar känslor, avskyr lidelse, misstror skönhet, är besjälad av tanken på att döda Gud och vill utrota de fientliga ideologier som motsätter sig de liberala trotssatserna. Den passionerade liberalens känsloregister blir därför ett sådant som utmärker sig för vad han avskyr snarare än värdesätter, och hans inre liv rymmer således varken humor eller en förmåga att uppskatta det sköna och eviga, men definieras däremot av vämjelse, oförsonligt hat och avsky. Den passionerade liberalens personlighet blir därför den av en förgrämd och förstoppad dalek, besatt av att tömma tillvaron på ande och mening så att världen en gång för alla blir ofarlig, och så att den bångstyriga verkligheten till slut börjar stämma överens med den i liberalens ögon så fulländade liberala kartan. Kort sagt, den passionerade liberalens känslor utgörs i stort sett uteslutande av negativa sådana, och i denna omständighet finner vi också anledningen till varför han så ofta tenderar att förkroppsliga precis det han beskyller sina motståndare för.

¹ En del läsare kommer här ivrigt räcka upp handen, angelägna om att skyndsamt informera klassen om att Schmitt enligt gängse synsätt anses historiskt och politiskt belastad. Detta är i sak helt korrekt, men Schmitt var också en mycket inflytelserik och respekterad tänkare med läsare och lärjungar även långt utanför de politiska kretsar som eftervärlden kommit att förknippa honom med, varför sådana invändningar, ehuru deprimerande förutsägbara, i sammanhanget är helt irrelevanta.

2021-01-02

Den radikaliserade liberalen

Mina krigarpräster:

Liberalismen står för en balanserad mittenposition, från vilken liberaler inte bara representerar måttfullheten, utan misstänksamt också ständigt blickar såväl vänster- som högerut på jakt efter sådant som hotar arvet från upplysningen, Locke och Montesquieu. Liberaler är kort sagt inte bara eftertänksamma och balanserade, utan företräder också en anrik tradition som förvaltar århundraden av förvärvad klokskap. Så lyder i alla fall den centrala myt om liberalismen som inte bara genomsyrar varje liberalt utspel, utan som inom ramen för den sektliknande liberala subkulturen också hålls för en evig och objektiv sanning, och med en sådan föreställning som central trossats blir det inte heller konstigt att liberalen tror sig vara såväl immun mot radikalisering som en naturlig motvikt till världens alla radikaler. Problemet med denna föreställning är bara att den, liksom de flesta andra av de föreställningar som tillsammans bildar den liberala självbilden, är felaktig. Liberalers starka tendens till okontrollerad självradikalisering visade sig redan under den franska revolutionens blodbad och terror, den utgjorde en central komponent i den amerikanska revolten och den omfattande repression och historieförfalskning som följde på denna, den var en starkt bidragande orsak till det första världskrigets fasor och även Oliver Cromwells folkmord på irländare kan i mångt och mycket ses som ett utslag av samma tendens, då de illdåd som begicks under hans ledning var en tidig produkt av just de ideologiska strömningar som gav upphov till liberalismen.

Vad mer är, sedan det liberala tankegodset uppnådde hegemonisk ställning har arvet från Locke, Montesquieu och andra liberala filosofer som liberaler ständigt bedyrar sin trohet till inte främst värnats av liberaler själva, utan av konservativa krafter. Den amerikanska liberalismen har hela tiden stått för en rörelse bort från konstitutionens principer, och den brittiska historien är i mångt och berättelsen om hur konservativa tories försökt försvara arvet från John Locke och Adam Smith mot aggressiva angrepp från liberala whigs. Samma konservativa aktörer har dock i den inte sällan direkt hysteriska liberala retoriken konsekvent benämnts som reaktionära högerkrafter, vilket inte bara röjer liberalen som den radikale revolutionär han är, utan också avslöjar liberalismens anspråk på att utgöra en måttfull mittenrörelse som förvaltar ett ideologiskt arv från 1600-talet som både missvisande och mycket förljuget. Radikalismen ligger tvärtemot vad liberaler påstår och intalar sig själva i liberalismens själva natur, och i ljuset av detta uppenbaras de många liberala anklagelserna om att andra (det vill säga högern) skulle vara radikaliserade för vad de är, nämligen ett skolboksexempel på projektion.

Att liberalismen är en synnerligen radikal ideologi blir i själva verket uppenbart i samma ögonblick som man börjar betrakta sin omvärld med öppna ögon, snarare än genom de perceptionsfilter årtionden av indoktrinering, tillvänjning och vilseledande nyhetsrapportering begåvat den breda allmänheten med. Den samtida liberalismen vill ersätta nationalstaten med mångkulturella provinser i överstatliga enheter, avskaffa könsrollerna, göra sex till ett fritidsintresse i mängden, utrota traditionerna, ersätta gamla normer med nya, bryta med historien, avfärda generationer av samlad erfarenhet, omdefiniera metafysiken och göra det oreflekterade dyrkandet av Framsteget till en ny statsreligion med kvasiintellektuella universitetsutbildade charlataner som sitt prästerskap. Annorlunda uttryckt, liberaler inleder vårdslöst och med hela folk och kulturers öden som insats det ena experimentet efter det andra, utan några garantier för ett lyckligt slut, utan någon nödbroms att dra i när varningstecknen börjar hopa sig, utan några som helst empiriska belägg för att resultatet skall bli det önskade (men däremot gott om empiriska belägg för motsatsen), utan att för ett ögonblick reflektera över den masslakt på oskyldiga som tidigare liberala megaexperiment utmynnat i och utan ett uns av vare sig tvivel på den egna förmågan eller respekt för de mycket svårtyglade och farliga krafter man leker med. Allt detta samtidigt som man inte bara anklagar sina motståndare för att vara radikaliserade och ansvarslösa, utan dessutom för att ha kastat hävdvunna västerländska värderingar överbord och därmed brutit status quo.

Adjektivet "radikal" är i själva verket helt otillräckligt för att beskriva en sådan hållning. Liberalismens anspråk är totalitära, dess anhängare är fanatiker och ideologin som sådan kännetecknas av ett storhetsvansinne med få – om några – historiska paralleller. Vad mer är, vad liberalismen gör gör den inte bara i strid med folkviljan, utan också mot bättre vetande, till ljudet av en kakafoni av tjutande varningssignaler och med ständigt mer vilda konspirationsteorier som förklaringsmodell till det folkliga motståndet. I och med detta radikaliserar liberaler naturligtvis också i någon mening sina motståndare (det anmärkningsvärda i sammanhanget är i själva verket inte motreaktionerna, utan tvärtom att dessa inte blivit häftigare), men ingen bör hysa något som helst tvivel om vari den egentliga och drivande radikaliseringen består. Liberalismen är idag en fartblind, aggressiv och mycket farlig ideologi, och bör därför också mycket osentimentalt omnämnas, beskrivas och bemötas som en sådan.

2020-12-21

Om Charlie och corona

Mina lycksökare i staden Mahagonny:

Vietnamkriget var, enligt den grovt förenklade berättelse som generationer av skolbarn blivit indoktrinerade att missta för oförvanskad sanning, en konflikt mellan å ena sidan en ädel bondearmé och å den andra en amerikansk krigsmakt som ingenting hellre ville än att bomba barn med napalm. I själva verket var den amerikanska krigsinsatsen en kompromiss, närmare bestämt en sådan mellan duvor och hökar. Resultatet blev en mycket motsägelsefull strategi som inte kunde leda till seger, men däremot till ett långt, blodigt, förödande och utdraget krig följt av förlust. Hade man i ett tidigt skede mycket osentimentalt vidtagit de åtgärder som krävdes för att krossa Charlie hade Sydvietnam sannolikt kunnat räddas till priset av förhållandevis låg blodspillan, men eftersom varken hökar eller duvor fick ett avgörande övertag i den ideologiska kampen om hur problemet Vietnam skulle hanteras blev resultatet för amerikansk del i stället en förödmjukande förlust till priset av blod, stagnation, splittring, traumatisering, ungdomsuppror, kulturella konvulsioner och ett förlorat nationellt självförtroende.

I detta utgör Vietnamkriget en mycket belysande parallell till hur Västerlandets makthavare hanterat det kinesiska virus som sedan närmare ett år dominerat nyhetsflödet. Hade man resolut vidtagit kraftfulla åtgärder i ett tidigt skede hade man med lite tur kunnat undvika en epidemi till det tämligen anspråkslösa priset av några inställda affärsresor och skidsemestrar, men detta skedde inte eftersom man precis som i fallet Vietnam inte visste vilket ben man skulle stå på. Handlingsförlamning och valhänthet på vissa områden kombinerades med radikala men tämligen verkningslösa åtgärder på andra, varför viruset snabbt fick fäste. Först efter att det var för sent att stoppa tillbaka anden in i flaskan började man visa handlingskraft på riktigt, med konsekvensen att gigantiska värden snabbt gick upp i rök och frihetinskränkninger ingen politiker fram till dess ens hade vågat ventilera offentligt drevs igenom på rekordtid. Kort sagt, först när kriget redan var förlorat bestämde man sig för att satsa allt på att försöka vinna det, med konsekvensen att det oundvikliga nederlaget också blev dömt att bli mycket kostsamt, traumatiserande och förödmjukande.

Det är mot denna bakgrund man måste förstå den nya brittiska nedstängningen, den svenska regeringens plötsliga behov av att visa handlingskraft medelst meningslös men dyr och drakonisk symbolpolitik, publikfriande inreseförbud i syfte att förhindra spridning av en virusstam som sedan lång tid tillbaka redan lär vara etablerad i de flesta europeiska länder, den prestige som investerats i "experter" som haft fel i alla sina förutsägelser samt den religiösa nit och iver med vilken det amerikanska etablissemanget bär sina munskydd (för vilket det för övrigt får beröm från precis samma mycket trendmedvetna svenska etablissemang som utan att för ett ögonblick reflektera över bristen på stringens i detta samtidigt avfärdar svenska förespråkare av munskydd som rättshaverister och extremister med barbarisk känsla för stil och heminredning). Annorlunda uttryckt, den kamp som nu utkämpas mot den sjukdom som av fantasilösa men mycket välavlönade kosmopolitiska byråkrater med en frigolitbits karisma getts namnet "covid-19" är en politisk överslagsreaktion, iscensatt av makthavare som inte vill erkänna att ett krig som kanske hade gått att vinna till följd av deras brist på handlingskraft var förlorat redan innan de första skotten hade avlossats.

Denna förnekelse är dock inte isolerad till makthavare och etablissemang, utan frodas också bland allmänheten. Människor närmast bönar och ber om att bli inspärrade i sina hem, att förbjudas besöka gym och restauranger, att tvingas bära munskydd, att få sina ekonomiska framtidsutsikter äventyrade och på andra sätt bli reducerade till boskap, i en förhoppning om att detta skall stoppa spridningen av ett virus vars effekter visserligen kan vara hemska, men som trots detta knappt lämnat något avtryck i den aggregerade mortalitetsstatistiken. Vad de alla bortser från är dock att Pandoras ask idag stått vidöppen i ett år, och att det är alldeles för sent att stänga den igen. I den mån en annan utveckling för en tid faktiskt var möjlig, är detta fönster sedan länge stängt, och vi har därför inte heller något annat val än att leva med konsekvenserna av vad som redan skett. Att reagera med panik, drastisk symbolpolitik och åtgärder som hämtade från dystopiska framtidsskildringar kommer bara göra vår belägenhet än värre.

2020-12-20

Myten om den välvilliga eliten

Mina ofrivilliga värdar för månghövdade muterande medelklassmemer:

Enligt en mycket utbredd föreställning är den samhällsordning vi lever under trots sina brister en mycket god sådan, varför de missförhållanden som ändå råder kan förklaras med missriktad välvilja och brist på information. Denna föreställning torgförs inte bara av personer som direkt eller indirekt själva är en del av etablissemanget, utan delas intressant nog även av den stora majoriteten av samma etablissemangs kritiker. Att det progressiva samhället och dess institutioner inte i grunden skulle genomsyras av idel välvilja och ärbarhet är, annorlunda uttryckt, en misstanke som få idag ens vågar leka med tanken på. Detta är i sig högst anmärkningsvärt, då en grundmurad misstro mot överheten historiskt inte bara varit det normala, utan av så gott som alla ideologiska filosofer värda namnet framhållits som någonting sunt och önskvärt. Att denna misstro gått förlorad visar i själva verket på att överheten i sin moderna tappning lyckats med konststycket att få sina undersåtar att sluta misstro dess avsikter samtidigt som den påfört samma undersåtar fler pålagor, mer av paternalism och fler frihetsinskränkningar än knappt någon av historiens envåldshärskare ens vågat drömma om, vilket näppeligen kan förklaras på så många andra sätt än att den västerländska människan aldrig tidigare varit så passiviserad av propaganda och indoktrinering som idag.

Denna propaganda och indoktrinering har i praktiken gett upphov till ett tabu att ens överväga möjligheten att det progressiva samhället inte skulle vara ett i grunden mycket välvilligt sådant. Resultatet har blivit en samhällsdebatt där kritik visserligen framförs, där missförhållanden visserligen påtalas, där krav på förbättringar visserligen ställs och där oppositionella visserligen inte drar sig för att hävda sig stå för en mer rättvis, empatisk och upplyst ståndpunkt än de sittande makthavarna, men där alla inblandade inte desto mindre är rörande ense om att systemet som sådant utgör mänsklighetens viktigaste landvinning, och därför inte får ifrågasättas. Västerlandets motståndskraft mot usla eliter är med andra ord historiskt låg, och att detta sammanfaller med drastiska förändringar av demografin, en svällande byråkrati som ständigt anställer fler och fler för att till höga löner göra sådant allmänheten inte har efterfrågat, laglöshet, kulturell degenerering och att makthavare sätter en stolthet i att uppföra så fula byggnader som möjligt samtidigt som intellektuella försöker överträffa varandra i sina hyllningar av dessa arkitektoniska vederstyggelser är inte någon slump, utan tvärtom en mycket naturlig konsekvens av förutsättningarna.

Föreställningen att den ordning vi lever under skulle vara i grunden sund, upplyst och god, och att de problem som alltmer kommit att dominera den bör förstås som resultatet av enstaka olycksfall i arbetet, och som i egenskap av sådana kan avhjälpas genom att man påtalar dem och föreslår lösningar inom ramen för systemet, utgör i själva verket garanten för att ingenting kommer att förändras. Att till exempel den eskalerande brottsligheten och transfereringar av skattemedel till subversiva krafter får liberalkonservativa ledarskribenter att skriva indignerade texter om att någonting måste göras får visserligen ansvariga ministrar att pliktskyldigt uttala fördömanden och utlova krafttag, men ingenting av detta betyder någonting, eftersom de i handling år efter år visar att de faktiskt accepterar precis det som de inför TV-kamerorna kallar för "oacceptabelt". Då och då vidtas visserligen en symbolisk åtgärd eller två, men i praktiken inte bara fortsätter missförhållandena, utan de blir därtill för varje år allt värre. Detta motbevisar inte bara effektivt tesen att den progressiva ordningen skulle vara sund, välvillig och självreglerande, utan avslöjar dessutom makthavarna som funktionellt allierade med de bedragare som satt i system att mjölka allmänheten på skattepengar, med de islamister som beviljas bidrag för att främja terrorism och med det kriminella och mer eller mindre straffimmuna slödder som gör mången svensks vardag till ett helvete.

Att groteska missförhållanden år efter år tillåts fortsätta beror, kort sagt, på att etablissemanget varken vill eller har för avsikt att göra någonting åt dem, utan tvärtom ser alla som upprörs över dem som i bästa fall besvärliga bråkmakare, och i värsta fall som fiender som till varje pris måste nedkämpas. Det är mot denna bakgrund man måste förstå det maniska fokuset på att bekämpa vita människors påstådda rasism i ett land där allt från den grova brottsligheten till arbetslösheten domineras av invandrare, det är mot denna bakgrund man måste förstå den iver med vilket rättsväsendet ställer oförargliga människor inför rätta för "hets mot folkgrupp", det är mot denna bakgrund man måste förstå varför enorma mängder skattepengar läggs på att subventionera aparta radikala vänsteraktivister som påstår sig bekämpa högerextremister och det är mot denna bakgrund man måste förstå varför organisationer som Expo och Rättviseförmedlingen blir föremål för det ena hyllningsreportaget efter det andra, men aldrig någon kritisk journalistisk granskning. Det är också mot denna bakgrund man måste förstå all den prestige, alla de resurser och alla de uppoffringar som gjorts för att isolera Sverigedemokraterna från politiskt inflytande. Det är inte en repris av 30-talet man fruktar, utan att väljarkåren skall tvinga staten och dess institutioner att faktiskt börja uppfylla sina grundåtaganden snarare än att hålla den nya klassen med välbetalda jobb.

Ironiskt nog är invandrarna som sådana mest en bricka i detta spel om makten. Det politiska etablissemanget önskade aldrig någon massinvandring, utan såg om någonting tvärtom en sådan utveckling som oönskad, men för att stävja utvecklingen hade man behövt sätta ned foten, och då detta hade inneburit både ansträngning och dålig stämning i maktens korridorer valde man i stället att följa minsta motståndets lag – det vill säga att göra så lite som möjligt. När konsekvenserna av detta med tiden blev alltmer omöjliga att bortse från blev den institutionaliserade "antirasismen" ett praktiskt sätt att både omformulera problemet och flytta skuldbördan från makthavarna till allmänheten. I detta kan vi också skönja vad Västerlandets länder faktiskt representerar för de kakistokrater som gör anspråk på att utgöra deras självskrivna elit, nämligen en ändlig resurs som man utan en tillstymmelse till tanke på morgondagen och med ett barns omedelbara behov av tillfredsställelse sorglöst förslösar i syfte att tillskansa sig själv fördelar. Det behöver knappast påpekas att föreställningen att en sådan samhällsordning skulle vara av naturen välvillig och sund faller på sin egen orimlighet, och att ingen som fortfarande tror på den kan göra anspråk på att vara en fri människa.

2020-12-05

Om liberaler och deras falska frihetsbudskap

Mina germaniserade sorber:

De inbilska liberaler som från riksdagsbänkar, opinionsredaktioner, myndigheter och svågerkapitalistiska tankesmedjor ägnar sina dagar åt att frenetiskt bedriva kulturkrig mot allmänheten, avveckla nationalstaten, omstöpa människan i grunden, indoktrinera barn i postmodernt tankegods, lägga sig i hur gemene man lever sitt liv samt ofelbart sluta upp bakom etablissemanget då detta utmanas från höger framhärdar vanligtvis i att de utgör den klassiska liberalismens arvtagare, och att de i sin förkunnelse blott fortsätter vad John Locke, Adam Smith och Montesquieu en gång startade. Anspråken retar i regel gallfeber på högerliberaler, liberalkonservativa samt de konservativa som kämpat sig igenom en inte helt okänd skrift av landsförrädaren Edmund Burke från 1790 som ofta omnämns endast som Reflections, men vars fullständiga titel lyder "Compleatly Shameless Rationalizations of the Illegal Whig Revolution in England, Disguised as Thoughtful Reflections on the Revolution in France – A Loquacious Pamphlet of Verbose Whiggery". Vad som provocerar dessa högerborgerliga debattörer är omständigheten att vad moderna liberaler förfäktar inte finner stöd hos Locke, Smith och Montesquieu, utan tvärtom står i direkt motsatsförhållande till den klassiska liberalismens teser.

Alla som faktiskt vet någonting om liberalismen och dess historia vet också att det förhåller sig på det sättet, varför den kritik högerliberaler och konservativa framför ur ett strikt teoretiskt perspektiv är helt riktig, och varför det faktum att många av dem både tar strid för liberalismbegreppet som sådant och menar att det är de själva som utgör de riktiga liberalerna på ett plan är såväl förståeligt som fullt logiskt. Att högerliberalerna rent tekniskt har rätt räddar dem dock inte från att i all praktisk bemärkelse ha fel. De ideologier som genom historien blivit inflytelserika och – likt liberalismen – uppnått hegemonisk ställning har nämligen aldrig primärt haft till funktion att värna om principer, idéer och (vad som av de övertygade själva framställs som) eviga sanningar, utan att tjäna ett viss samhällsskikts intressen. Sett ur detta perspektiv blir liberalismens förvandling från frihetlig världsåskådning till den millennaristiska och hysteriska kryptoreligion den är idag, och vars mest extrema form återfinns i form av de svavelosande pietistiska texter begåvade med glädjelösa puritanska bylinebilder som utgör de socialiberala ledarsidornas paradnummer, både begriplig, naturlig och oundviklig.

För att förstå varför, måste man först förstå att liberalismen, då den formulerades och fick sitt genombrott, inte var en etablissemangsideologi. Vid denna tid var samhället i grunden fortfarande feodalt, vilket bland annat innebar att maktutövning var en angelägenhet för aristokratin, att de urbana affärsidkarnas möjligheter att expandera sin verksamhet var begränsad och att de kristna som förkastade den av överheten sanktionerade kyrkans lära inte fritt kunde utöva sin religion. Under dessa omständigheter blev liberalismen till en ideologi för dissidenter, och genom att förespråka och slipa argumenten för (negativ) frihet, snarare än att förespråka att alla skulle påtvingas en helt ny ordning med en ny och påbjuden tro samt ett nytt och obligatoriskt skråväsende, hoppades man kunna få leva som man ville utan att provocera fram en mycket riskabel konflikt med högst osäker utgång med den senfeodala elit som vid denna tid fortfarande stod väldigt stark. Att den ideologi de gjorde till sin blev den klassiska liberalismen berodde med andra ord inte på att de inte på att de ansåg att alla förtjänade närings-, yttrande- och religionsfrihet, utan på att de i regel¹ ännu inte var starka nog att påtvinga samhället i stort sina egna uppfattningar, och därför sig fick nöja sig med att förespråka en ordning som åtminstone inte påtvingande dem andras.

Styrkeförhållandena skulle dock förändras med tiden, och de liberaler som en gång hade varit dissidenter kom successivt att utvecklas till en ny härskarkast. Under 1800-talet urholkades den klassiska liberalismens principer steg för steg, ända tills det vid århundradets slut inte återstod särskilt mycket av dem, och sedan det första världskriget slutat med att de sista resterna av feodalismen avskaffades hade också den klassiska liberalismen i praktiken helt spelat ut sin roll. De sju årtionden som följde blev stökiga, omvälvande, ideologiskt förvirrade och på många sätt mycket exceptionella, men efter det kalla krigets slut började det snart stå klart vad en liberalism fri från feodalismens bojor innebar. Samma samhällsskikt som en en gång ställt sig bakom den klassiska liberalismens frihetsbudskap ställde sig nämligen, sedan det uppnått hegemonisk ställning, bakom en självgod, auktoritär, paternalistisk, mycket självbelåten och i de egna anhängarnas ögon därtill ofelbar – och därmed också både universell och vetenskaplig – version av den ideologi som en gång förespråkat tolerans och autonomi. Denna nya och förbättrade liberalism genomsyrades av uppfattningen att det obildade folket måste ledas rätt av en upplyst liberal elit, och att befolkningsmajoriteten därför utgjorde en hotfull massa som ständigt måste sättas på plats.

Annorlunda uttryckt, den historiska kontinuiteten är oomtvislig, varför också den moderna liberalismen i allt väsentligt är den klassiska liberalismens arvtagade. Att den i egenskap av sådan ständigt begår våld mot de principer som framhölls av Locke, Smith och Montesquieu kan visserligen tyckas ironiskt, men är när allt kommer omkring irrelevant, och avslöjar bara att den som hänger upp sig på detta missförstår liberalismens historia, roll och funktion. Den tid då frihet, åsiktspluralism och sekularism i ordets egentliga betydelse tjänade den framväxande nya medelklasselitens agenda är över, varför den klassiska liberalismen också i all bemärkelse är en död ideologi helt utan social lyftkraft. Att den för en tid ändå blev en kraft att räkna med var en direkt konsekvens av att den uppstod i skarven mellan två epoker, och det var endast under den övergångsfas då vad som hade varit övergick i vad som är den kunde få genomslag. När skiftet väl var fullbordat visade sig den nya eliten inte bara vara lika ointresserad av att tillhandahålla sina undersåtar frihet som den föregående, utan därtill mer ointresserad av detta, vilket som av en händelse också varje nyhetssändning, varje statsbudget, varje nystartad myndighet och varje militant socialliberalt ledarstick utgör ett tydligt vittnesmål om. Den högtravande liberala retoriken om frihet och tolerans är med andra ord idag inte vatten värd, och ingen bör därför heller låta sig luras av den.

¹ Vid de enstaka tillfällen då de faktiskt var starka nog att påtvinga andra sin vilja valde de dock vanligen att göra just detta, vilket exempel från den brittiska, franska och amerikanska historien tydligt vittnar om.