2020-02-24

Covid-19 – svart svan eller vitt piller?

Mina belägrade genuesare i Kaffa:

Ännu en dag har passerat utan att WHO utlyst pandemi, trots omfattande utbrott av covid-19 i länder som Iran, Sydkorea och Italien. I stället, förklarar man, är det viktiga nu att förhindra att viruset sprids. Exakt hur detta skall gå till framgår inte, men då WHO-chefen i egen hög person avfärdat flygstopp som ett sätt att förhindra smittspridning, och då han som av en händelse därtill kommer från ett land vars nationella flygbolag obekymrat fortsätter sin skytteltrafik mellan Afrika och Kina, får vi anta att de metoder WHO nu sätter sitt hopp till är öppna gränser, globalisering och täta interkontinentala flygförbindelser. Parallellt med detta har i Sverige ett blåbär till statsråd (därtill ett sådant vars namn ofrånkomligen leder tankarna till hallon) hållit en presskonferens, på vilken nämnda statsråd inte bara innantill läst upp en ansiktslös spinndoktors skönmålning av den förment goda svenska beredskapen, utan därtill gjort detta uppbackad av en miljöpartistisk biståndspotentat som inför pressen stolt gav bort 40 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar till – ja, du gissar rätt – WHO.

Kort sagt, det enda som nu kan rädda Europa från en okontrollerad epidemi komplett med en lamslagen vårdapparat är turen. Den handlingsförlamning – eller rättare sagt, den beredvillighet att sätta globalismen framför människoliv – makthavarna nu uppvisar får i jämförelse till och med det medeltida smittskyddet att framstå som sofistikerat, vilket givet den gängse bilden av vilken nivå läkekonsten höll under denna period i sig är tillräckligt för att avslöja den för progressivismen så centrala myten om Framsteget som den bluff den är. Hur många människoliv som kommer släckas av framstegsdyrkan just denna gång är i skrivande stund dock högst oklart, varför vi här helt ämnar avstå från sådana spekulationer.

Vad vi på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting dock finner mycket intressant i sammanhanget är vad som kan tänkas ske om – vänligen notera ordvalet om – epidemin visar sig bli allvarlig (men inte apokalyptiskt allvarlig). Ett fullt rimligt scenario under sådana premisser är en sjukvård som visar sig uppenbart otillräcklig, social oro, mycket starka känslor, omfattande varubrist och en djup lågkonjunktur. Vad mer är, detta kommer i så fall att ske i ett läge då väljarna i västvärlden redan befinner sig i varierande grad av uppror, och då förtroendet för makthavarna och den progressiva ordningen är lägre än på mycket länge. Mot denna bakgrund kan den passivitet de progressiva makthavarna och institutionerna visade prov på under epidemins tidiga skede också komma att stå dessa mycket dyrt.

I den mån det blir uppenbart för en chockad, rädd och lidande allmänhet att dennas belägenhet orsakats och/eller förvärrats av ett etablissemang som på en och samma gång visat sig inkompetent, cyniskt och religiöst dogmatiskt har detta potentialen att leda till just den sorts häftiga reaktion de ständiga men förrädiskt långsamma försämringar som blivit det nya normala haft betydligt svårare att väcka. I den mån en snabb utveckling närmast över en natt leder till att det progressiva samhällets oförmåga att vidta ens de mest elementära av åtgärder för att skydda sig mot ett överhängande hot så obarmhärtigt exponeras, har detta också möjligheten att bli vad som till slut krossar den alltjämt så utbredda vanföreställningen att de makthavare vi har utgör en värdig elit. Kort sagt, i den epidemi vi än så länge bara sett begynnelsefasen av finner vi också någonting som kan bli vad som slutligen förändrar spelplanen.

Huruvida utsikterna till en sådan utveckling bör ses som ett svart, vitt, grått eller rentav genomskinligt piller är en mycket intrikat fråga, vars svar i mångt och kommer bero på hur cynisk den som besvarar den är. Sannolikheten för att en sådan utveckling skall bli verklighet är dock – och detta alldeles oavsett huruvida sannolikheten i fråga är stor, liten eller minimal – oberoende av all cynism annan än den makthavarna i skrivande stund förlustar sig i. Av just denna anledning låter den sig heller inte utan vidare avfärdas, åtminstone inte av den som har ambitionen att vara redo för framtiden.

2020-02-22

Myten om rättsstaten

Mina fribytare:

Till det progressiva samhällets mest omhuldade myter hör föreställningarna om den oförvitlige byråkraten, de självständiga domstolarna, principen om armlängds avstånd och de statsägda mediernas oberoende. För den progressive finns det inte på kartan att någon av dessa föreställningar inte skulle spegla den oförfalskade verkligheten, och när någon (läs högern) ifrågasätter om det verkligen är så enkelt reagerar man (läs radikaliserade liberaler understödda av vänsterpartister med terrorvälde i blicken och vax i det välansade skägget, kulturrevolutionära miljöpartister samt en och annan av de socialdemokrater som fortfarande uppvisar svaga livstecken) med taggarna utåt, sedelärande berättelser om 1930-talet samt genom att osäkra sina eldkastare.

För den progressive utgör blotta misstanken om att myndighetschefer skulle ha en egen agenda någonting otänkbart. För den progressive utgör varje anklagelse om att statens etermedier skulle ha politisk slagsida en non sequitur. För den progressive utgör minsta insinuation om att det inte skulle vara konstnärliga överväganden som ligger bakom offentliga satsningar på "menskonst" ett tecken på att det nazistiska maktövertagandet är nära. För den progressive utgör blotta tanken på att jurister skulle kunna låta sig influeras av annat än lagboken ett tankebrott. Annorlunda uttryckt, progressiva är inte kapabla att ens föreställa sig att samhället skulle kunna fungera annorlunda än hur barn får lära sig i skolan att det fungerar, varför minsta antydan om att det skulle kunna förekomma avvikelser från denna högst idealiserade bild uppfattas som oförblommerat kätteri.

Att den radikaliserade och omedgörliga liberalen hävdar att solen kretsar kring en jord som är platt innebär dock inte att det faktiskt förhåller sig så. Hur djup den klyfta som skiljer denna tillrättalagda världsbild från verkligheten faktiskt är får vi tvärtom nästan dagligen påminnelser om, men ett särskilt slående exempel på en sådan påminnelse fick vi då frågan om de så kallade "apatiska flyktingbarnen" nyligen åter blev aktuell. Att fenomenets existens varit en följd av att kallhamrade asylbedragare hänsynslöst utnyttjat sina egna barn för att tillskansa sig permanenta uppehållstillstånd har varit Sveriges sämst bevarade hemlighet, och uppenbart för var och en med blott skuggan av en förmåga till kritiskt tänkande i behåll. Inte desto mindre har myndigheter, medier och jurister år efter år behandlat fenomenet som någonting i allra högsta grad verkligt, och detta utan att de grundlagar, brottsbalkar och institutioner som på pappret haft till syfte att förhindra bedrägerier och missbruk av just detta slag aktiverats.

I själva verket utgör samhällets förhållningssätt till de "apatiska flyktingbarnen" inte bara en mycket pedagogisk illustration av hur varken myndigheter eller andra institutioner förmått leva upp till den progressiva idealbild vi ständigt matas med, utan också hur lätt det är för makten att sätta rättssäkerheten ur spel. När media väl hade bestämt sig för att den åkomma de "apatiska flyktingbarnen" påstods lida av var en medicinsk realitet, föll också snabbt hela statsmaskineriet till föga. Lagen upphörde att gälla, domstolarna ställde sig aktivt på förövarnas sida och socialtjänsten förbjöds att avstyra uppenbara fall av barnmisshandel. I samma sekund som etablissemanget bestämde sig för att en uppenbar lögn var sanning, sattes också både rättssäkerheten och kravet på att vård skall vara evidensbaserad ur spel.

Ett ännu mer slående exempel på företeelsen i fråga ges av de fall då journalistkåren tagit strid mot rättsväsendet. När media väl har bestämt sig för att någon som dömts till ett långt fängelsestraff är oskyldig, är det bara en tidsfråga innan personen i fråga kommer beviljas resning och frikännas. I många fall är en sådan resning högst välbefogad, i andra fall är den det inte, men frågan om skuld är i sammanhanget ironiskt nog på många sätt sekundär. Vad som gör företeelsen intressant är att en dom som vunnit laga kraft i praktiken upphör att gälla i samma ögonblick som media väl har bestämt sig för att den är felaktig. Via en högst informell process som inte på något sätt är reglerad i vare sig lag, styrdokument eller regleringsbrev rundas i praktiken hela rättsväsendet, eftersom även domslut i högsta domstolen kan överklagas till media. Rent formellt hanteras visserligen detta genom att domstolsväsendet beviljar resning, men en sådan process syftar endast till att officiellt bekräfta det domslut som redan på förhand fastställts av journalistkåren och den tyckande klassen.

Vad detta innebär rent konkret är att vi inte lever i en rättsstat. Vad detta innebär rent konkret är att allt tal om att politiker är bundna av lagar, förordningar och internationella konventioner är lögn. I den liberala demokratin är tvärtom precis vad som helst möjligt, så länge bara media antingen själva kräver detta eller ger utfallet sin välsignelse.

2020-02-21

Om den parasitära klassen och dess moral

Mina invaderande rymdelefanter:

Efter att Samhällsnytt i veckan publicerade ett suddig film i vilken vad som synes vara en blond flicka utsätts för en brutal misshandel av personer vilkas vokabulär kretsar kring orden "fucka", "mannen" och "wallah", har många uttryckt stor upprördhet över att andra valt att dela detta klipp. Genom att dela klippet bidrar man, påstås det, såväl till att legitimera en rasistisk publikation som att förnedra den oidentifierbara flickan ännu en gång. I det första av dessa argument finner vi ett exempel på rituellt dravel, medan vi i det andra finner någonting som inte är helt taget ur luften. Vad som inte desto mindre gör de upprörda reaktionerna över att klippet fått spridning så obehagliga är att föremålet för den vrede som luftas i dessa är spridningen som sådan, och inte den djuriska misshandeln. En sådan reaktion röjer inte bara någonting direkt omänskligt hos avsändaren, utan också en kallhamrad cynism orden de förment inkännande invändningarna kläs i inte förmår dölja.

En ledtråd till varför det förhåller sig på detta sätt får vi i omständigheten att den förkrossande majoriteten av dessa avsändare står till vänster. Här finner vi opportunister vilkas karriärer, inkomster och bullshitspäckade jobbtitlar står och faller med det progressiva narrativet. Här finner vi hårdföra medieaktivister som insisterar på att de hårdvinklade partsinlagor de själva producerar utgör opartisk och sanningssökande journalistik. Här finner vi makthavare vilkas maktbas steg för steg eroderas till följd av väljarflykt. Här finner vi höjdare inom det migrationsindustriella komplexet och andra svågerkapitalister. Här finner vi offentliganställda managers som åtnjuter höga löner för att utföra tjänster skattebetalarna aldrig har efterfrågat. Här finner vi den lilla men fanatiska minoritet inom vilken man är besjälade av att påtvinga majoriteten en ny, experimentell och mycket radikal samhällsordning. Kort sagt, här finner vi en klass som har allt att vinna på att allmänheten hålls så okunnig som möjligt om invandringspolitikens konsekvenser.

Det är mot denna bakgrund de hätska utspelen mot delningarna av klippet måste förstås. Klippet utgör en påminnelse om att politikerna har tappat kontrollen och att media vilseleder. Klippet utgör en påminnelse om att politikernas försök att verka handlingskraftiga är tomma ord, och att staten varken förmår eller vill erbjuda medborgarna trygghet. Klippet utgör en påminnelse om att allting, trots att vi ständigt försäkras om motsatsen, inte är som vanligt. Klippet utgör en påminnelse om progressivismens misslyckanden, det sittande etablissemangets megalomani och de systematiska lögner som ligger till grund för det gängse rasismnarrativet. Makten uppfattar på goda grunder därför klippet som farligt, och det är i just denna omständighet vi också finner förklaringen till de hätska reaktionerna. Att man inte vill att klippet skall delas bottnar inte i någon form av rättvisepatos, utan i att man värnar den egna karriären och försörjningen.

När det kallhamrade egenintresset går att klä i termer som får detta att framstå som någonting mycket mer ädelt än vad det är, är detta dock någonting man inte bara kommer att försöka intala andra utan också sig själv. I den nya klassen har man i själva verket utvecklat just denna form av självbedrägeri till en konstform. De argument med vilka man rationaliserar sin cynism är vid det här läget mycket finslipade, och det patos med vilket man framför dem så väl inövat att detta ofta tas för den äkta varan även inom den parasitära klassen. Med tiden har gränsen mellan rationaliseringar och verkliga motiv blivit så oskarp att man inte sällan lyckats intala till och med sig själva att det är oförfalskad altruism och ingenting annat som utgör den bakomliggande drivkraften.

Inte desto mindre tenderar vad man finner moraliskt riktigt att så gott som alltid sammanfalla med vad som gynnar den egna karriären, den egna levnadsstandarden, den egna gruppen och de egna organisationerna. I denna omständighet finner vi en mycket stark indikation på att vad vi möter är någonting som, genom att ett stort antal små och till synes oskyldiga eller rentav godhjärtade etiska omvärderingar bildat en helhet, utvecklats till en "moral" med det mycket specialiserade syftet att tjäna den parasitära klassens intressen.

2020-02-19

Nyliberalens anatomi

Mina kylskåpskalla, fyrkantiga och svårt personlighetsstörda romankaraktärer som kärleksfullt mejslats ut av Ayn Rand:

Om någonting ser ut som en anka, simmar som en anka och kvackar som en anka, är det då ett välljudande och oceangående ånglokomotiv gjort av ektoplasma och papier-maché vi sannolikt har att göra med? Svaret kan vid första anblick förefalla uppenbart, men många som utan vidare skulle besvara denna fråga med nej skulle samtidigt utan att tveka besvara frågan om en nyliberal står till höger med ja. Just denna omständighet avslöjar en bland förmenta ankkonnässörer anmärkningsvärt utbredd oförmåga att klara ett enkelt anktest, varför det kan vara på sin plats med en djupdykning i nyliberalens fysionomi, simförmåga och talapparat.

Om man får tro dennes egna utsagor är nyliberalen en svuren fiende till omfördelningspolitik, förmynderi, maktfullkomlighet, missbruk av skattemedel och politisering av kulturen. Av denna anledning tenderar konservativa, klassiska liberaler, libertarianer och högern i allmänhet ofta att se nyliberalen som en naturlig allierad. Väl på slagfältet finner sig dock högern gång på gång vara föremål för vådabeskjutning från nyliberalt håll, varför en tilltagande irritation inte sällan uppstår med tiden. Inte desto mindre fortsätter nyliberalen med emfas hävda sig vara en boren motståndare till vänstern, och då man inom högern inte sällan har personliga minnen av en tid då relationen med nyliberaler var goda sväljer man förtreten och intalar sig att det ständigt växande antalet vådaskjutna kamrater måste vara resultatet av otur.

När kanonerna väl tystnat och man tvingats skriva på ett för den egna sidan påfallande ofördelaktigt fredsavtal, finner högern till sin förvåning att nyliberalerna verkar nöjda med utfallet. Vad mer är, när högern till slut får tid över att genomföra en omsorgsfull taktisk analys av de slag man utkämpat finner man inte bara att de vådaskjutna kamraterna utgör en anmärkningsvärt stor andel av den egna sidans totala förluster, utan också att ytterst få av dessa varit nyliberaler, och att de som förolyckats på detta sätt i regel har varit uppskattade soldater med uppdraget att leda försvaret av taktiskt mycket viktiga frontavsnitt. I detta läge börjar man i ledningscentralen för första gången på allvar överväga vad det så länge tisslats och tasslats om bland fotsoldaterna, nämligen att det var ett misstag att betrakta nyliberaler som pålitliga allierade.

Bland högern i stort har föreställningen att nyliberaler utgör naturliga allierade länge varit utbredd. Inom högern har man med tiden visserligen blivit på det klara med att nyliberaler står för en annan linje i invandringsfrågan än vad man själva gör, men detta har dels bortförklarats som ett enskilt snedsteg, dels förståtts i termer av en konflikt som går att lösa bara man tillsammans – som de naturliga allierade man är – lyckas avskaffa bidragssamhället. Denna högst naiva syn har bottnat dels i en oförmåga att förstå vad som faktiskt driver nyliberalen, dels i en mycket olycklig tendens att fokusera på vad nyliberalen säger i stället för att observera vad nyliberalen faktiskt gör. Till detta kommer att nyliberalen, till följd av den roll denne spelade under strider som utkämpades på 1980- och 1990-talen, erhållit något av en hjältestatus.

Nyliberalen utgör dock inte en naturlig allierad. Nyliberalen företräder en radikal och särdeles omedgörlig gren av den liberalism som alltid varit besjälad av att motarbeta högern – och det märks. I en tid då man hade en gemensam fiende och de brännande frågorna till sin natur var ekonomiska var visserligen en osäker allians mellan högern och nyliberaler möjlig, men i en tid då i stort sett alla relevanta konfliktytor rör kultur finns inte längre någonting som förenar högern och nyliberaler. I kulturfrågor hamnar tvärtom nyliberaler och högern närmast per definition på motsatta sidor, och i detta läge får föreställningen om en naturlig åsiktsgemenskap en direkt demoraliserande verkan, då resultatet blir förvirring och en oförmåga att skilja fiender från vänner.

Vad som mer än någonting annat avslöjar nyliberalen är dennes ryggmärgsreflexer. I en debatt om huruvida skattefinansierad "menstkonst" är någonting önskvärt eller ej kommer nyliberalen osvikligt ta ställning för sådan, med hänvisning till yttrandefriheten. I en debatt om huruvida militanta genusaktivister kulturkrig mot allmänheten bör subventioneras av skattebetalarna eller ej, kommer nyliberalen instinktivt att ta ställning för detta med hänvisning till den akademiska friheten. I en debatt om huruvida tvångsfinansierade TV-kanaler bör ha som ambition att skriva den obildade pöbeln på näsan eller ej, blir nyliberalens omedelbara reaktion att försvara detta, även om sådant försvar kräver att man på en och samma gång tar ställning för paternalism, maktfullkomlighet, politisering av kulturen och tvångsfinansierad statlig TV. Och så vidare.

Det enda område på vilket nyliberalen faktiskt tydligt argumenterar för (någonting som åtminstone förefaller vara) en högerposition är det ekonomiska. Inte desto mindre föreligger även här en avgrundsdjup klyfta mellan å ena sidan den nyliberala retoriken, och å den andra vad det är nyliberalens ryggmärgsreflex att faktiskt göra. Den lätthet med vilken nyliberalen ofelbart alltid tar ställning för den statligt subventionerade kulturkrigaren ger en första fingervisning om detta, men det är i invandringsfrågan nyliberalens totala oförmåga att hålla stånd mot omfördelningspolitiken på allvar visar sig. Nyliberalen säger sig visserligen vara för öppna gränser och slopade bidrag, men eftersom det senare inte finns på den politiska dagordningen väljer nyliberalen i detta läge utan att blinka öppna gränser och bibehållna bidragsnivåer. Vad nyliberalen därigenom tar ställning för är en massiv utbyggnad av omfördelningspolitiken, trots att detta innebär skenande offentliga utgifter och skattehöjningar.

Att nyliberalen skulle vara en respekt- och kompromisslös rebell är inte bara tom retorik, utan speglar i allmänhet också vad nyliberalen själv är genuint övertygad om är sant. Denna övertygelse har dock väldigt lite med verkligheten att göra, då nyliberalen i själva verket är någon som instinktivt och med en fanatikers övertygelse vid varje vägskäl alltid och ofelbart väljer den väg som leder vänsterut.

2020-02-17

Om medborgargarden och risker

Mina högaffeloperatörer:

Enligt ett ofta upprepat påstående leder kriminaliteten i Sverige i kombination med de (förment) rättsvårdande myndigheternas oförmåga att hantera denna till att risken för medborgargarden och hämndaktioner ökar. Rent tekniskt är detta inte bara en helt korrekt observation, utan också en sådan som röjer en analysförmåga vida överlägsen den de personer med fina titlar och höga löner vilkas formella ansvar det är att upprätthålla lag och ordning ger uttryck för. Inte desto mindre utgör dylika påståenden, givet hur påfallande ofta de yttras, ett tecken på att någonting är allvarligt fel. Bakom en sådan formulering ligger nämligen det outtalade antagandet att medborgargarden skulle utgöra ett större hot mot civilisationen än fritt härjande stöldligor, och att privata hämndaktioner mot slödder som utövar grovt våld mot barn skulle utgöra någonting mer olustigt än brotten som föranledde dessa.

När människor tar lagen i egna händer riskerar detta naturligtvis att få svårkontrollerade konsekvenser, men givet hur den svenska verkligheten ser ut vittnar föreställningen om att medborgargarden, hämnare och vigilantes i första hand skulle utgöra en risk om ett samhälle präglat av slavmoral. I den mån de anhöriga till några av de barn och/eller pensionärer som blivit grovt misshandlade av nidingar skulle göra slag i saken och utmäta ett lämpligt och väl avvägt straff för de illdåd som begåtts vore detta måhända någonting vars långsiktiga konsekvenser man hade skäl att oroas över, men också – åtminstone i den mån man inte är död inombords – en källa till djup och omedelbar tillfredsställelse. I själva verket är det snarare frånvaron av hämndaktioner som borde oroa människor, då den anpasslighet vi ser prov på vittnar om ett samhälle där människor tycks ha gjort sig av med sin mänsklighet.

Ord som "risk" är i sammanhanget exempel på ett språk noga utformat för att främja maktens intressen, och inte allmänhetens. Den egentliga risken består inte i att människor som lämnats vind för våg slår tillbaka, utan i att de vänjer sig. Risken består i att grövre och grövre brott blir till notiser på sidan 7. Risken består i att beskäftiga charlataner vilkas ideologiska drivkrafter är lika starka som deras verklighetskontakt är svag fortsätter att åtnjuta status som sakkunniga. Risken består i att mannen på gatan blir så auktoritetstroende att han offrar både sina barns och åldriga föräldrars trygghet i syfte att hjälpa ett depraverat etablissemang kvar vid köttgrytorna. Risken består i det faktum att en lovande karriär väntar den som vet hur effektivt osynliggöra brottsoffer och förminska livrädda pensionärer. Risken består i att den som stryker makten medhårs hyllas som en modig rebell.

I en nordeuropeisk konsensuskultur kommer förekomsten av medborgargarden alltid att vara ett symptom på problem, snarare än problemet som sådant. Just den nordeuropeiska konsensuskulturen är dock också det perfekta laboratoriet för den som önskar återupprepa Stanfordexperimentet i stor skala. I ett annat samhälle hade situationen aldrig kunnat urarta som den nu har gjort utan att medborgarna på eget bevåg tog sig an problemet, men innan de väldisciplinerade medborgarna i den nordeuropeiska konsensuskulturen slutligen får nog går det bevisligen att på en och samma gång ge kriminella från andra delar av världen en fristad, undandra allmänheten såväl polisiärt som rättsligt skydd och utmåla den infödda befolkningen som rasister.

Vad som dock mer än någonting annat kommer få etablissemanget att visa sitt rätta ansikte är vad som sker den dag det faktiskt brister för folk. Den dag allmänheten får nog kommer det inte råda polisbrist. Den dag allmänheten får nog kommer talet om att fängelse inte hjälper mot brott vara som bortglömt. Den dag allmänheten får nog kommer man i en samlad vänster stå helhjärtat bakom hårdare tag. Den dag allmänheten får nog kommer Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson yrka på indragna permissioner och slopade straffrabatter samtidigt som miljöpartistiska språkrör gör utspel om vatten och bröd. Då om inte förr torde det stå klart hur radikalt allmänhetens och maktens respektive uppfattningar om vad som utgör en risk skiljer sig åt.