2022-06-22

Den memetiska sotens patient noll

Mina okroppsliga ambassadörer inbegripna i dödlig envig:

Enligt whighistoriker utgör mänsklighetens resa genom en tiden en resa bort från oupplyst barbari, i riktning mot ständigt högre moraliska, kulturella och ontologiska insikter. Ur denna teoris axiom kan man med andra ord utan större svårigheter härleda såväl att ett flerfamiljshus i miljonprogramsstil är vackrare än en belle époque-byggnad, som att Lady Gaga är en större kompositör än Beethoven. Av premisserna följer med andra ord att teorin snabbt leder till reductio ad absurdum, och därför av logisk nödvändighet också måste förkastas. Av denna omständighet drar många inte bara slutsatsen att det whighistoriska synsättet är felaktigt, utan också att motsatsen måste vara sann. Resultatet blir ett omvänt whighistoriskt synsätt, enligt vilket allting i stället blir sämre med ökande tid. Som tumregel är det omvänt whighistoriska synsättet ofta högst användbart, men här finns också en gömd fälla, emedan synsättet i fråga oavsiktligt kan bidra till att osynliggöra andra högst centrala historiska mekanismer.

Ett exempel på detta finner vi i de skeenden som ofta går under namnet 1968. Med det omvänt whighistoriska synsättet förklaras dessa ofta som den logiska konsekvensen av tidigare historiska händelser som till exempel det första världskriget, eller, om man söker sig ännu längre tillbaka i tiden, den logiska konsekvensen av franska revolutionen, upplysningen eller reformationen, et cetera. 1900-talet präglades dock som vi tidigare sett av tämligen abrupta svängningar mellan destruktiva och uppbyggliga strömningar, varför det omvänt whighistoriska synsättet, även om det finns mycket som talar för det, bevisligen inte kan rymma hela sanningen. Vad mer är, när vi studerar "1968" finner vi dessutom inte bara att vad som förknippas med det började långt tidigare, utan också att vad vi har att göra med är två strömningar. Dessa strömningar kan vara svåra att skilja från varandra då de ofta delar uttryck, paroller och (som i fallet med systrarna McGarrigle och Marie Bergman) melodier med varandra, men är trots detta inte bara högst distinkta, utan därtill manifestationer av krafter med diametralt motsatta förtecken; den ena kärleksfull och uppbygglig, den andra destruktiv och bitter.

En viktig ledtråd till hur denna situation uppstod finner vi i en protohippie vid namn eden ahbez [sic!]. Den som gör en bildsökning på ahbez finner vid första anblick någon som förkroppsligade hippieidealet långt innan ordet "hippie" blev ett begrepp, och således också en god kandidat till titeln som rörelsens fader. Vad mer är, gräver man djupare finner man också att vad som inspirerade ahbez till att byta namn och anlägga en hippielook var en tvättäkta romantisk strömning. I ahbez finner vi med andra ord till synes någon som manifesterade någonting mycket positivt, sunt och geniunt. Granskar vi bilderna lite närmare finner vi dock att ahbez inte alls ustrålar någonting av detta, utan tvärtom ser likgiltig, oempatisk och andligt stympad ut. I denna dubbelhet finner vi en mycket anmärkningsvärd parallell till 1968, då vi i den kultur som förknippas med detta årtal å ena sidan finner mycket skönhet och kärlek, men också någonting mycket giftigt, nihilistiskt och själsdödande som mycket skickligt maskerar sig som skönhet och kärlek, och som när dammet lade sig också skulle visa sig bli hippieerans bestående arv.

Ännu mer intressant blir det när vi bekantar oss med ahbez musik. 1947 komponerade denne en sång vid namn Nature Boy, som snabbt blev mycket populär efter att ha spelats in av Nat "King" Cole. Kompositionen räknas inte bara som en klassiker, utan betraktas vanligtvis också som romantisk, vacker och ett verk av kärlek. Den som med observanta ögon studerar den alvisk-skälmske Cole framföra ahbez sång blir dock snabbt också varse att någonting är i grunden fel. Det som tas för romantiskt är i själva verket någonting skevt, det som tas för vackert är i själva verket någonting kusligt och det som tas för kärlek är i själva verket någonting som andas avmätt nihilism. Sakta men säkert börjar en misstanke om att det är en mycket skickligt kamouflerad påverkansoperation vi har att göra med här; att vad vi bevittnar är en massiv deponering av subversiva idékomplex i memrymden, en demonisk intervention i en värld vars psykiska hälsa för närvarande är anmärkningsvärt god. Kanske för god, enligt någons eller någontings syn på saken.

När ahbez 1960 själv spelar in sin komposition har det memkomplex den är det kanske yttersta uttrycket för ännu inte gjort något större avtryck. När Leonard Nimoy nio år senare spelar in sin både obehagliga och mycket bisarra version av låten är dock inte bara John F Kennedy mördad, utan hans efterträdare har därtill eskalerat Vietnam till ett mycket varigt nationellt trauma. I spåren av detta har den mylla som tidigare varit påfallande motståndskraftig mot de ahbezska strömingarna förvandlats till en mycket bördig jordmån för dem, och ahbez-kloner sätter nu tonen för kulturen. Denna kultur, ehuru till synes monolitisk i sina uttryck, rymmer dock just den dubbelhet som skisserats ovan. Där California Earthquake av Mama Cass är en nästan(!) helt godartad yttring, ser vi någonting lite mer moraliskt tvetydigt (om än väldigt vackert) i Paul Kantners Have You Seen the Stars Tonite. I The Electronic Holes The Golden Hour I är vad vi hör alltjämt vackert, men friktionen mellan goda och onda memkomplex börjar nu göra sig gällande i form av en begynnande men högst märkbar febrig känsla. I Kaleidoscopes I Found Out möter vi någonting som å ena sidan utgör väldigt bra musik, men som å den andra andas så mycket nihilism att det också är uppenbart att vad vi har att göra med är destruktivt. En bit in i 1970-talet dominerar den senare tendensen fullständigt, och såväl det som var kärleksfullt som det som var vackert är nu i stort sett helt borta.

I ljuset av detta ser vi också den ahbezska strömningen för vad den är, nämligen en trojan. Den infektion för vilken eden ahbez – eller rättare sagt, George McGrew – fick den tvivelaktiga äran att bli patient noll, är ett memkomplex som tömmer tillvaron på mening, dränerar kulturen på ande och lämnar en strid ström av kylskåpskalla förbittrade människospillror efter sig, men det är ett sådant så skickligt maskerat som kärleksbudskap att det ofta – även för de mest observanta av iakttagare – varit svårt att skilja från den äkta varan. Värt att komma ihåg är dock att det aldrig på något sätt var självskrivet att denna trojan skulle få epidemisk spridning. Detta blev verklighet först sedan makten på 60-talet lät öppna de sprickor i väggen som den till slut på bred front kunde tränga sig in genom.

2022-06-19

Den politiskt inkorrekte polisen som civilisationsbärare

Mina hårt prövade Twin Peaks-poliser:

Enligt ett återkommande journalistiskt narrativ, som vanligtvis följs av drev och presskonferenser på vilka ryggradslösa karriärister låter kasta sina underlydande åt vargarna, är det ett stort problem när poliser talar nedsättande om kriminella, använder vissa förbjudna ord eller har en rå internjargong i största allmänhet. Mot detta invänder inte sällan de liberalkonservativa som till sina partiledares eller chefers förfäran har för vana att åtminstone protestera innan de låter sig bli överkörda av den icke-folkvalda institutionsvänster som styr det progressiva samhället, att man måste väga in att poliser har ett farligt och psykiskt påfrestande jobb, och att man därför också måste ha förståelse för hur de uttrycker sig (ehuru "mycket olämpligt"). Denna invändning är i sak inte felaktig, men den missar också poängen. Sanningen är nämligen att ett välfungerande samhälle i praktiken kräver en poliskår med rå och fördomsfull jargong.

Att arbeta som polis är inte att utföra ett arbete i mängden. Poliskåren är tvärtom vad som står mellan ett fredligt samhälle – och då i synnerhet ett sådant med hårda vapenlagar som berömmer sig för att sköta sin rättskipning institutionellt och rättssäkert, snarare än genom vendettor och lynchningar – och laglöst barbari. Polisvärvet är med andra ord ett hårt sådant som inte bara tarvar en tämligen resolut och osentimental inställning till kriminalitet i största allmänhet, utan också en krass människokännedom förankrad i verkligheten snarare än i de akademiska konstruktioner som andra och mjukare delar av samhället möjligtvis av ideologiska skäl kan kosta på sig att hålla för sanna. Som av en händelse finns också en tydlig korrelation mellan en sådan inställning och den jargong som, enligt aktivistiska journalister med radikala åsikter och våldsbejakande vänsterextrema vänner, är så djupt olämplig. Rent konkret innebär detta att poliskåren, för att fungera som den är tänkt att göra, måste präglas av en personlighetstyp som inte bara DN-läsande mellanchefer med välmanikyrerade naglar, utan även många högst genomsnittliga människor, finner relativt osympatisk.

Hur motbjudande vissa än må finna de människor som har vad som krävs för att bli goda poliser, svarar dessa i själva verket mot en människotyp som samhället alltid vänt sig till för sitt beskydd. Denna människotyp har, sin brist på förfining och oförmåga att leva upp till socialliberala ideal till trots, i själva verket visat sig ovärderlig genom historien, vilket inte minst det faktum att dess gener fortfarande cirkulerar i genpoolen är ett kvitto på. Ett annat bevis på samma sak ser vi i den mycket belysande omständigheten att inte ens de mest radikala av vänsterpolitiker för sitt personskydd vänder sig till känsliga sparrisar med ett brinnande intresse för poesi eller mode, utan till råbarkade muskulösa typer kapabla att blixtsnabbt tillgripa våld, med vilka de politiker som anlitar dem på ett personligt plan (åtminstone till synes) har mycket lite gemensamt.

Vad vi i själva verket ser här är ett exempel på är att olika yrken kräver olika personlighetstyper. Sjuksköterskor, allmänläkare och psykologer bör vara mycket empatiska personer med en långtgående människokärlek. Socialsekreterare och lärare bör, för att kunna göra ett bra jobb, på en och samma gång utmärka sig för såväl blödande hjärtan som en rejäl portion gatsmarthet. En kirurg behöver vara en tämligen cynisk och kall fisk för att med stadig hand kunna rädda livet på andra genom att karva i dem med skalpeller och bensågar. För att bli en framgångsrik programmerare, med allt vad detta innebär av förmåga till abstraktion och logiskt tänkande, är en autistisk ådra om inte ett krav så i alla fall till stor hjälp. Och så vidare. Kort sagt, olika människotyper har genom historien visat sig fylla olika nischer i samhället, och även om vissa av dessa människotyper måhända kan framstå som sådana man inte vill ha i den egna umgängeskretsen, har dessa inte desto mindre ofta visat sig oumbärliga för den gemensamma framgången eller överlevnaden. Den politiskt inkorrekte polisen är bara ett av många exempel på detta.

Den progressiva trosföreställningen att alla människor är i grunden lika, och att en och samma kultur därför också lämpar sig för alla arbetsplatser, utgör i ljuset av detta ett uppenbart problem. Föreställningen att en och samma kultur (och som av en händelse därtill en progressiv sådan) lämpar sig för alla arbetsplatser ger oss sämre sjukvård, en sämre skola och sämre mjukvara, fler konflikter på arbetsplatserna snarare än färre samt, sist men inte minst, ett betydligt farligare samhälle, eftersom den också får till konsekvens att poliskåren inte fungerar som den borde. En mjuk och "fördomsfri" poliskår förmår i själva verket inte att hantera de förhärdade antisociala element utan spärrar som alltid har funnits i alla samhällen (men som givetvis också blir ett ännu större problem när man på politiskt väg drastiskt ökar deras andel av befolkningen), men kommer däremot vara stark nog att ge sig på den som inte slår tillbaka. Som av en händelse passar den anarkotyranni som blir resultatet det progressiva samhällets härskarkast som hand i handske, varför dess framväxt ytterst inte bör förstås som en oönskad konsekvens av den förda politiken, utan som en, sett ur etablissemangets perspektiv, måhända oavsiktlig men inte desto mindre mycket lyckad sådan.

2022-06-14

Det memetiska 1900-talet

Mina amatörhistoriska brittiska postpunkare:

Att fotografier och inspelningar bevarar ett ögonblick eller sekvens i tiden för eftervärlden är välkänt. Mindre känt är att dessa frysta ögonblick och sekvenser inte bara låter oss återuppleva bilder och ljud, utan även andra aspekter av verkligheten, och då i synnerhet vad vi med ett begrepp hämtat från den preussiska filosofin kan sammanfatta som der Zeitgeist. I bilder och inspelningar – och i förlängningen ofta även i föremål och byggnader – från en viss tid, fångas nämligen inte sällan också precis hur samhället och tiden som producerade dem mådde. Det hela kan, med ännu en vinkning till den preussiska filosofin, sammanfattas med att om man skådar för länge in i ett tidsdokument, börjar till slut också tidsandan¹ skåda tillbaka. För de apolloniska och magiska civilisationerna utgör denna omständighet måhända ett varningstecken, men den faustiske läsaren låter sig inte avskräckas, utan ser här tvärtom instinktivt behovet av att respektlöst kliva rakt ned i det kaninhål som därmed öppnar sig.

Bilden ovan föreställer på pappret Lyndon B Johnson, några år efter att denne avgått som president utan att söka omval. Vad vi ser på bilden är dock inte i första hand Johnson, utan en personifiering av det 1970-tal som blev resultatet av hans tid i Vita huset. Presidenten Johnson var en reslig alfahanne som projicerade så mycket makt att knappt någon av hans fienders motståndvilja överlevde en audiens hos honom. Vad vi ser på bilden är dock i stället den misslyckade Vietnaminsatsen, stagflationen och det havererade valutasystemet; ett samhälle splittrat av terrorism, generationsklyftor och en strid ström av kistor med kvarlevorna av pojkar som i stället för att leva den amerikanska drömmen beordrats att dö för en förlorad sydostasiatisk sak. Mot en fond av murriga 70-talsfärger ser vi en självdestruktiv Johnson som mot sina läkares inrådan återupptagit den kedjerökning han länge hade avhållit sig från efter en hjärtattack 1955. Med det långa grå håret och de prominenta grå polisongerna han lagt sig till med sedan flytten från Vita huset har han, ironiskt nog, själv börjat manifestera den arketyp som eftervärlden skulle lära känna som den plågade Vietnamveteranen som – med nervös blick och en lätt tendens till stamning – envist hävdade att De tillsatte något till vattnet. Mindre än ett halvår senare drabbas Johnson av en ny hjärtattack och avlider, 64 år gammal.

Efter att ha påbörjat vår odyssé in medias res finns det dock anledning att inta ett mer lineärt perspektiv, det vill säga börja från början, eller åtminstone vid 1900-talets början. 1900-talets inledning är i all praktisk bemärkelse en fortsättning på 1800-talet, och då i synnerhet vad man med eftertankens kranka blekhet senare skulle komma att kalla la belle époque. Epoken saknade inte på något sätt problem, och var definitivt inte lika belle för alla samhällsklasser, men vad den lämnade efter sig var bland annat många av de miljöer vi idag upplever som de allra mest attraktiva vi har. En del av högerns puritaner skulle hävda att dess formspråk är degenererat i jämförelse med gotiken eller klassicismen, men i det tidiga 1900-talets jugend och nationalromantik, med sin förening av skönhet och lekfullhet, finner vi (som i fallet med Olympiastadion ovan) en mänsklighet som varken tidigare eller senare epoker lyckats nå upp till. Vad vi ser är inte någonting som förebådar den besinningslösa slakt som komma skall, utan tvärtom någonting så långt bort från denna man över huvud taget bara kan komma. Den tidslinje som börjar i denna punkt leder till synes mot en lysande framtid, men i verkligheten är idyllens dagar räknade.

Mellankrigstiden kan studeras i allt från vackra byggnader till skottkärror med värdelösa Papiermark, men på många sätt gör det ikoniska (och i allra högsta grad arrangerade) fotografiet Lunch atop a Skyskraper epoken mer rättvisa, och då inte bara för att det representerar den pågående tyngdpunktsförskjutningen västerut, utan också för sin dubbelhet. I bilden ser vi å ena sidan ambitionen att bygga någonting nytt och storslaget efter kriget, men också en vårdslöshet som måhända i någon mån speglar en nihilism född i Flanderns skyttegravar. Vad mer är, i det Rockefeller Center som arbetarna på bilden uppför syns någonting annat, nämligen hur den art déco som började som en variant av jugend för varje år blir mer fyrkantig, avskalad och militaristisk, samtidigt som den blir mindre lekfull och mänsklig. Till skillnad från vad som var fallet under åren före första världskriget, vittnar denna gång alla tecken i tiden om vad som komma skall.

Precis som åren före det första världskriget präglades av helt andra stämningar än tiden före det andra, kommer även tiden efter kriget denna gång att präglas av helt andra tongångar. I bjärt kontrast till mellankrigstidens nihilism och tvivel, blir 50-talet väster om järnridån ett årtionde av optimism och tillförsikt, till och med i det besegrade och sönderbombade Tyskland. Särskilt tydligt blir kanske detta i bilen, som vid denna tid är ett faustiskt konstverk som utstrålar självförtroende och livsglädje. I en Ford Thunderbird från 1957 syns inga spår av tvivel, neuroser, självhat eller asketism, utan bara kärlek till livet. I Europa är bilarna mindre, men även när de av efterkrigsekonomisk nödvändighet drivs av mopedmotorer vittnar även såväl dessa bilar som deras förare om mycket av precis det vi ser i de amerikanska motsvarigheterna. Vad vi ser är ett samhälle som, trots att dess invånare har krigets fasor i färskt minne, bevisligen mår bra. Där finns givetvis fel och brister, men människor låter sig inte på något sätt förlamas av detta, och precis som under åren före första världskriget finns nu ännu en gång alla möjligheter till en ljus framtid.

Den som vill beskåda (och beskådas av) 60-talets tidsanda finner en portal till denna i Bonnie Dobsons Morning Dew (ursprungligen från 1962). Sången är en bitterljuv skildring av den rädsla för atomkrig som, likt en orm i paradiset, kommit att lägga sordin på 50-talsoptimismen, men också en mycket vacker sådan, i synnerhet sedan den mot slutet av årtiondet begåvats med ett glimrande och lätt psykedeliskt orkestralt arrangemang som för tankarna till Lee Hazlewood². Det faktum att Morning Dew skrevs före Kennedymordet blir dock tydligt när vi jämför den med ett annat tidsdokument från tiden efter samma mord. I The Shangri-Las Leader of the Pack finner vi ett praktexempel på den klass och elegans som präglade 60-talet i dess bästa stunder, men tonen är, tuggimmiytan till trots, nu betydligt råare, självdestruktiv och nihilistisk, och som av en händelse släpptes låten bara månader efter att en "incident" vid Tonkinbukten fått det nordamerikanska imperiet att ta de första kliven mot ett mycket självdestruktivt sydostasiatisk äventyr som det aldrig riktigt skulle komma att återhämta sig från.

Redan i det inledande ackordet, och i de så ofta parodierade orden Is she really going out with him?, står det klart att vi har gått in i en ny tid. Intressant nog finns även ögonblicket då detta skifte faktiskt inträffar fångat på bild. I ett ikoniskt fotografi från 22 november 1963 ser vi hur familjen Newman har kastat sig på marken för att skydda sig från kulorna som viner över deras huvuden, samt några förvirrade representanter för journalistkåren som börjat närma sig dem för att ställa frågor, samtidigt som John F Kennedy tar sina sista andetag på närbelägna Parkland Hospital. I den närmast patetiska scenen från en slänt som gått till historien som Grassy Knoll, och i det faktum att denna scen samtidigt så tydligt speglar den elegans och den klass som så ofta utmärkte 60-talet, ser vi också med närmast smärtsam tydlighet en värld som abrupt kastats in på en helt ny tidslinje. Där familjen Newman denna dag vaknade i en ganska okomplicerad värld, kommer de några timmar senare somna i en verklighet där Vietnamtraumat nu bara är en fråga om tid.

Såväl 70-talet som Vietnamkriget tar dock slut, och under det årtionde som följer tar väldigt annorlunda strömningar vid. Det ofta utskällda 80-talet saknar inte excesser, men dessa måste ytterst förstås som del av den läkningsprocess som följer på 70-talets trauman. Inte heller är 80-talet homogent, utan blir tvärtom markant mer plastigt och ytligt med tiden, men fokuserar man på dess första halva står det också klart vad årtiondet kanaliserar, nämligen en högromantisk strömning. I det å ena sidan tämligen okända men å den andra synnerligen representiva brittiska projektet Poeme Electroniques The Echoes Fade blir denna strömning så konkret att den nästan går att ta på. Precis som under 1800-talet ser vi här en kraftig motreaktion mot den otyglade rationalismen, och precis som under 1800-talet är grundackordet bitterljuvheten. Plötsligt är det ånyo de mänskliga krafterna som dominerar, men samtidigt vittnar det närmast totala synthesizerberoendet om att de nya romantikerna inte riktigt bottnar. Redan två år in på det nya årtiondet står det klart att det finns något artificiellt över det, och denna tendens kommer därefter bli svårare och svårare att värja sig mot för varje år som går.

Med murens fall går världen in i en ny era, och på många sätt tar det 1900-tal som började 1914 då också slut. 90-talet framstår för någon som blickar tillbaka på det från den här sidan millennieskiftet som påtagligt mer modernt och välbekant än årtiondet som föregick det, men med ett par decenniers perspektiv på det står det också klart att 80-talets strömningar inte dog 31 december 1989, utan att 80-talsromantiken tvärtom lämnade en afterflow efter sig som varar åtskilliga år in på det nya årtiondet. I TV-serien Babylon 5 blir inte bara båda dessa aspekter tydliga, utan i det epos som skildras ser vi också en spegling av det faktum att framtiden efter det kalla krigets slut är ett väldigt oskrivet blad. Här finns en osäkerhet om vad som komma skall, men framför allt också den ganska naiva optimism som ger upphov till teser som den om The End of History. 90-talet utmärks till syvende och sist kanske i första hand för vad det inte är; det är inte ett årtionde präglat av romantik, det är inte ett årtionde präglat av kallt krig och det är inte heller ett årtionde präglat av stora infekterade konflikter som splittrar. Resultatet blir en måhända något steril epok, men också en sådan så okomplicerad att det fyller en nutida betraktare, ärrad av ett kulturkrig utan slut, med avund. Detta förändras inte inte heller när tideräkningens alla fyra siffror ändras samtidigt den 1 januari 2000, men det tar däremot abrupt slut den 11 september 2001.

1900-talet måste ytterst förstås som ett slagfält för olika memkomplex, varav vissa är välvilliga, andra illasinnade och ytterligare andra moraliskt mer komplexa än så. Olika memkomplex dominerar vid olika tidpunkter, och på deras kulturella frukter kan man ana deras konturer. Ibland är utvecklingen kontinuerlig, vilket gör att framtiden kan förutsägas genom att följa tangentens riktning, men andra gånger kastas historien brutalt in på nya spår i abrupta diskontinuiteter. Den betraktare som upplevde detta i realtid befann sig alldeles för nära händelsernas mitt för att då kunna se vad som egentligen pågick, men i efterhand kan vi, tack vare den rika skörd av fotografier, filmer och inspelningar 1900-talet lämnade efter sig, skönja den kosmiska maktkamp som formade det.

¹ En betydligt bättre översättning, ehuru också en sådan betydligt mer besvärande för den gudlösa reduktionistiska härskarkasten, hade varit tidsanden.

² Hazlewood var, precis som John Keel, en av de riktigt coola katterna.

2022-06-11

Om synkroniciteter och det gäckande meningsbegreppet

Mina mordiska spioner i första världskrigets Staffordshire:

Enligt den svenske idéhistorikern Per Johansson utgör frekventa synkroniciteter ett kvitto på att anden bor i den som upplever dem, eller, annorlunda uttryckt, att vederbörande är på rätt väg. Just vägmetaforen är intressant, då synkroniciteter är nära kopplade till just de vägval vi gör. Av alla de tänkbara vägar som människan kan vandra mellan födsel och död finns det av kombinatorisk nödvändighet såväl sådana på vilka hon inte kommer erfara några synkroniciteter alls, som sådana på vilka samma synkroniciteter står som spön i backen. Alldeles oavsett vilken grad av medveten kontroll över förekomsten av synkroniciteter vi har, står det därmed klart att den frekvens med vilken vi blir föremål för dem ytterst är en funktion av de val vi gör.

I ljuset av detta kan Johanssons tes (åtminstone i den kursiverade varianten ovan) vid första anblick framstå som en truism, då den som till exempel väljer att fördjupa sig i ett fåtal ämnen oftare stöter på ett och samma begrepp eller namn än den som i stället väljer att fördjupa sig i ett flertal. Den germanofil som två gånger på en och samma dag möter namnet Otto von Bismarck i två olika källor kommer dock näppeligen tolka detta i termer av en synkronicitet, då han förväntar sig återkommande referenser till von Bismarck i samband med sådana studier. Vad han däremot skulle uppleva som en synkronicitet vore om han, efter att oplanerat och av en ren slump ha fördjupat sig i en given tysk historisk person (säg Alfred Bonaventura von Rauch) som han aldrig tidigare hört talas om, satte sig framför teven för en stunds avkoppling, bara för att direkt mötas av en dokumentär om von Rauch, som han inte hade en aning om skulle sändas.

Synkroniciteter upplevs, annorlunda uttryckt, bara som sådana om de sammanträffanden de svarar mot är både högst osannolika och spektakulära. I ljuset av detta finner vi också att Johanssons tes i själva verket inte alls är någon truism, utan tvärtom någonting som inte utan vidare låter sig återföras på enklare och välkända principer. Johanssons tes säger oss med andra ord (förutsatt att den är riktig) någonting nytt om världen. Vad frågan om huruvida den faktiskt också är riktig beträffar, är detta någonting som endast kan avgöras empiriskt, och då synkroniciteten är en synnerligen subjektiv upplevelse, är våra erfarenheter av sådan empiri någonting vi ytterst endast kan åberopa som bevis inför oss själva. Detta väl sagt är vi på den reaktionära publikationen Fnordspotting övertygade om att många av våra läsare har högst personliga erfarenheter av hur synkroniciteterna hopat sig i deras liv just i samband med att de upplevt sin tillvaro som särskilt meningsfull eller intressant. Har man sådana erfarenheter börjar man också förstå både varför Johanssons tes är riktig och, mot bakgrund av vad vi diskuterat ovan, varför den är högst intressant.

Vad vägmetaforen egentligen antyder tycks med andra ord vara att vi, när vi gör goda vägval, börjar frigöra oss från de sannolikhetsfunktioner som annars i hög grad skulle styra våra liv. När vi gör goda vägval trevar vi oss också, trots att vi till stor del famlar i blindo, fram mot en morgondag i vilken betydligt fler pusselbitar än vad konventionell sannolikhetslära menar är möjligt gång på gång faller på plats (vilket vi märker av i form av att vi upplever synkroniciteter). Anmärkningsvärt nog finns också en för den konventionella vetenskapen både känd och erkänd mekanism för att, låt vara under mer abstraherade former, uppnå påfallande snarlika utfall, nämligen kvantdatorn. Vad som därtill finns är en Nobelpristagare i fysik vid namn Roger Penrose som, till många betydligt mindre intelligenta kollegors stora förtret, hävdar att företeelsen inspiration, och i förlängningen också det mänskliga medvetandet som sådant, kan spåras till just denna sorts mekanismer.

Vissa kommer här invända att kvantmekaniska effekter av detta slag inte kan uppstå i en varm och våt omgivning som den mänskliga kroppen, vilket inte är helt osant, men inte heller helt sant. Av central betydelse här är dock det faktum att vi vet att vår förståelse av kvantfysiken är ofullständig, och att den teori vi har idag sannolikt som bäst bara fångar begränsade aspekter av det underliggande fenomenet. Vad mer är, även om kvantmekaniken idag är en integrerad del av fysiken innebar, som bland annat Iain McGilchrist noterat, det tidiga 1900-talets fysiska genombrott att den kartesiska världsbilden tvingades till reträtt. Vetenskapen har dock i egentlig mening aldrig accepterat detta, utan reducerat kvantmekaniken till ett antal ekvationer som visserligen kan användas för att utföra högst användbara beräkningar, men varpå man i regel mycket omsorgsfullt undvikit att reflektera över de vidare ontologiska implikationerna.

Det kan här vara värt att jämföra med den särskilda relativitetsteorin, och det faktum att denna inte formulerades förrän år 1905, trots att den var en direkt matematisk konsekvens av någonting som då hade varit välkänt i över 15 år. Allt vetenskapen hade behövt göra var att lägga en timme eller två på att med hjälp av enkel högstadiematematik utforska implikationerna av Lorentzkontraktionen, varpå den teori som gjorde Einstein känd för världen hade manifesterat sig direkt. Att den särskilda relativitetsteorin trots detta skulle dröja berodde med andra ord inte på att genombrottet tarvade några djupare matematiska insikter, utan på att en mental barriär förhindrade vetenskapsmännen från att ta in vad det var de faktiskt hade upptäckt. I fallet med den i sammanhanget ganska beskedliga allmänna relativitetsteorin tog det över 15 år att överkomma denna barriär. I fallet med den betydligt mer bisarra kvantmekaniken har vi efter 100 år sannolikt fortfarande inte fullt ut förmått ta det mentala klivet ut i en ny (eller kanske rättare sagt nygammal) era.

Av denna anledning finns här fortfarande väldigt mycket kvar att upptäcka. Kanske är synkroniciteter vad vi erfar när vi på allvar blir något mer än summan av våra beståndsdelar; ett symptom på att vi på djupet börjar ta kontroll över vårt eget öde. Kanske är de också ett tecken på att världen är en betydligt rikare plats än den sterila öken befolkad av automater och maskiner som strikt följer sin programmering som materialister försöker reducera den till. Kanske är de stora uppfinnarna, författarna och konstnärerna på riktigt trollkarlar; taumaturger som blickar in i möjliga tidslinjer, och i dessa finner den inspiration som mänskligheten därefter nyttjat för att forma sin egen. Kanske har också biologin kommit att bemästra fenomenet, och lärt sig att söka sig mot högre komplexitet och mer fulländade former genom att känna sig fram till vilka stigar som leder till dem, snarare än genom den extremt ineffektiva brute force-metoden att invänta slumpvisa mutationer, och därefter låta selektionstrycket verka på dessa.

Till syvende och sist är kanske också den mening vi instinktivt erfar när vi drabbas av synkroniciteter inte en biprodukt av dem, utan tvärtom en fingervisning om vad det gäckande begreppet "mening" egentligen svarar mot. Kanske är känslan av mening ytterst vad vi upplever när vi kringgår sannolikhetsfunktionen, för att i stället framgångsrikt, och med hjälp av en superkraft vi själva inte ens vet om att vi besitter, instinktivt känna oss fram till just de stigar som leder till en bättre morgondag.

2022-06-09

Om fysiognomik och den memetiske Djävulen

Mina tulpas beväpnade med hrönir:

Sedan antikens dagar har måhända fysiognomiken tappat något i social prestige, men trots detta drabbas förr eller senare praktiskt taget alltid den som ägnar ett minimum av tid åt att identifiera mönster i sin omvärld av misstanken att det faktiskt finns någonting där. Ett synnerligen intressant perspektiv på företeelsen finner vi på oväntat håll, nämligen i en bok av John Keel¹. I The Eighth Tower gör den garvade och av synnerligen absurda händelser tämligen hårt prövade författaren, närmast i förbigående, och utan att därefter utveckla resonemanget vidare, följande fascinerande observation:

While interviewing hundreds of UFO contactees scattered throughout the country, I was impressed by a curious similarity in their physical appearances. If we could ever assemble all these people together in a single auditorium, it would look like some kind of family reunion. The majority of these percipients, both male and female, are slender, of medium height, and have lean faces with high cheekbones. A surprisingly large number of religious fanatics share these same characteristics.

I den mån läsaren kan överkomma sina eventuella mentala blockeringar kring det femte ordet i citatet, kan det här också tänkas att samma läsare, åtminstone i den mån vederbörande är en observant person, hajar till och tänker "hallå där, jag vet precis vad den här John Keel syftar på". Vad som beskrivs är nämligen den uppsyn som gång på gång manifesterar sig i anleten tillhörande bland annat konfirmandledare i frikyrkor, gravallvarliga grötmyndiga elevrådsaktiva gymnasister, eskatologiska aktivister samt medlemmar av politiska ungdomsförbund, företrädesvis progressiva² sådana. Kort sagt, den fenotyp Keel identifierar är vad vi på den reaktionära publikationen Fnordspotting tidigare, och måhända inte utan spår av sarkasm, omnämnt som "den ädla alven".

Har man väl sett det går det inte att ose igen. Verkligheten tillhandahåller tvärtom så många exempel – av båda könen – att mönstret, för den som en gång väl identifierat det, blir omöjligt att ignorera. Fenotypen lånar sig dock inte till hånfulla kommentarer om dåliga gener, emedan den ädla alvens utseende i regel upplevs som fördelaktigt snarare än motsatsen. Vad som inte desto mindre får fenotypen att omgärdas av en gäckande aura av obehag är det faktum att den så tydligt utstrålar fanatism. Den ädla alven ler med ett bländvitt Stomatol-leende och flitig användning av den nedre ansiktshalvans alla muskler, men leendet når inte ögonen. Ögonen beskådar i stället världen med en blick som vittnar om en omättlig hunger efter att få slå sönder precis allting befintligt så att det kan ersättas med någonting nytt, och denna så högst påtagliga dissonans mellan vad den undre respektive övre halvan av ansiktet säger sänder därför också ut en tydlig signal om att någonting är fel.

Utöver den ädla alven präglas det nutida etablissemanget även av en annan fysiognomisk fenotyp, som vi med fördel kan kalla för puritanen. I den mån läsaren inte instinktivt och omedelbart förstår vilken fenotyp som avses ger Grant Woods ikoniska konstverk American Gothic (eller helt enkelt bara en bild på de två personer som utgör Miljöpartiets språkrör) en fingervisning. Puritanen är å ena sidan nära allierad med den ädla alven, men å den andra till utseendet påfallande olik. Puritanen ler aldrig om så ens bara med munnen, puritanens ansikte är i stället konstant sammanbitet och utstrålar bitterhet, ressentiment och i många fall också hat. Själv tror sig dock puritanen vara driven av kärlek och medkänsla, varför även denna fenotyp, och i en intressant parallell med vad vi ovan fann hos den ädla alven, präglas av dissonans. Puritanens förmenta kärleksbudskap dryper i själva verket av negativ energi och dåliga vibrationer, varför omgivningen, trots att moderniteten berövat den på de språkliga verktyg som krävs för att sätta fingret på exakt vad, även i mötet med denna fenotyp snabbt blir varse att någonting är i grunden fel.

Dessa två fenotyper är inte de enda som kan observeras, och inte sällan möter vi dessutom olika blandformer. Den ädla alven och puritanen är inte desto mindre centrala, då de tillsammans utgör modernitetens prästerskap. Det finns idag naturligtvis även många ledare som inte kan klassificeras under någon av dessa kategorier, men dessa, ehuru på intet sätt oviktiga, förstås bättre i termer av kameleonter eller spelare som följer minsta motståndets lag. Dessa har ingen egen agenda annan än makten och berömmelsen som sådan. För den ädla alven och puritanen är dock makten ett medel snarare än ett självändamål. Den förra är en fanatisk och mycket driven ideolog, medan den senare drivs till handling av sina synnerligen negativa känslor. Trots att de på många sätt är väldigt olika varandra avlöper deras samarbete därför inte bara friktionsfritt, utan i praktiken har de dessutom visat sig komplettera varandra mycket väl.

Hur bör då dessa två fysiognomiska fenotyper egentligen förstås? Korrelerar deras så särpräglade utseenden med gener som gör dem mottagliga för just de föreställningar som manifesteras i dem, eller handlar det tvärtom om att de världsåskådningar som slagit rot i dem är så potenta att de med tiden formar även deras uppsyn och hållning? Fenomenet är ännu alldeles för outforskat för att entydigt slå fast svaret på denna fråga, och kanske utgör frågan också ett kartesiskt villospår som, i egenskap av sådant, äger ett nära släktskap med den företeelse som diskuteras. Frågan om vad det faktiskt är vi har att göra med här lånar sig så klart också till esoteriska utläggningar, men det finns egentligen ingen anledning att direkt avskräcka läsaren med sådana. Låt oss i stället låna ett begrepp från ateismens, materialismens och reduktionismens överstepräst Richard Dawkins³, och analysera företeelsen i termer av memer⁴.

Vad den ädla alven och puritanen i ord och handling kanaliserar är nämligen just memer. Inom de båda kategorierna gör man detta på lite olika sätt, och eventuellt bör de ädla alverna förstås mer i termer av sändare medan puritanerna måhända specialiserat sig mer som signalrepeterare eller förstärkare. Det centrala här är dock att dessa memkomplex bevisligen är destruktiva, och inte bara för att de leder till kaos, samhälleligt förfall och splittring, utan också för vad de får för konsekvenser för de infekterade själva. Det senare perspektivet är lätt att glömma, då de infekterade ofta hör till våra mest svurna motståndare, men varför inte desto mindre även denna aspekt är viktig att belysa förstår man när man studerar den uppväxande generationen. Många har med egna ögon i realtid bevittnat hur tonåringar (människor som givet hur de, helt i enlighet med tingens ordning, genomgår en period av aktivt sökande, är särskilt mottagliga för dylika memetiska infektioner) drabbas. Den drabbade börjar predika "kärlek" och "tolerans", men för omgivningen står det snart klart att budskapet blir mer aggressivt och förgrämt ju mer "kärlek" som predikas, och mer intolerant ju mer den drabbade förespråkar "tolerans". Vad mer är, snart står det också klart att den infekterade mår uppenbart dåligt.

Kort sagt, den utlovade kärleken och harmonin vägrar inte bara att infinna sig, utan tvärtom är det i form av vilsenhet, ilska, förvirring, ressentiment, psykisk ohälsa samt frånvaron av mening och sammanhang som memkomplexen yttrar sig. Forna tiders etablissemang hade inte haft några större problem att identifiera detta för vad det är, nämligen en diabolisk kraft som släppts lös i samhället. Vårt eget etablissemang, svårt infiltrerat av ädla alver och puritaner som det är, utmålar däremot denna kraft som någonting undergörande, och gör följaktligen också allt för att göda den. Precis som alla virus vill det illasinnade memkomplex som infekterat dem reproducera sig, och som av en händelse är detta också precis vad som blir frukten av deras subversiva agerande.

¹ Ehuru emellanåt måhända en författare med drag av opålitlig berättare över sig, så var John Keel en cool katt. En riktigt cool katt. Seriöst. Han kvalar in bland de riktigt stora coola katterna, såsom Orson Welles.

² På högerkanten finner vi en mycket intressant avvikelse från regeln i form av Ungsvenskarna, som dock inte avhandlas inom ramen för denna text.

³ En bildsökning ger snabbt vid handen att Dawkins som ung uppvisade alla den ädla alvens kännetecken.

⁴ I begreppets ursprungliga bemärkelse, det vill säga inte i betydelsen "roliga bilder på nätet".