2020-05-23

Om skam, liberalism, mångkultur och anarkotyranni

Mina postapokalyptiska medicinmän som bygger androider i gudsförgätna ökenlandskap:

Enligt ett ofta upprepat påstående daltar svenska politiker med brottslingar. Att detta blir den spontana reaktionen när även bestialiska brott utmynnar i mycket lindriga straff är förståeligt, men uppfattningen förtjänar inte desto mindre att nyanseras. Svenska straff är nämligen i många fall anmärkningsvärt välavvägda för svenska förhållanden, emedan en fällande dom i en protestantisk konsensuskultur rymmer många fler dimensioner är den som specificeras i den straffrättsliga påföljden. Att bli hämtad av polisen, ställd inför skranket, vara frånvarande från yttervärlden under tiden man avtjänar sitt straff samt begåvas med en akt i brottsregistret är i en sådan kultur så stigmatiserande att detta i många fall utgör ett straff hårdare än det som rent formellt har utdömts.

Det faktum att det är i en konsensuskultur som dessa effekter uppträder, får dock till konsekvens att det är endast är den som tillhör samma konsensuskulturs ingrupp som kan bli föremål för denna typ av bestraffning. Vad detta innebär rent praktiskt är att den brottsling som tillhör en invandrargrupp som håller sig med egna moraliska och kulturella koder inte heller omfattas av vad som är tänkt att utgöra en central del av påföljden, varför den avskräckande verkan denna är tänkt att ha undergrävs kraftigt. Det skamstraff som utdelas uttalas inte bara på ett språk den tilltalade inte förstår, utan därtill mot en kulturell bakgrund han inte delar och inför åhörare han saknar gemensamma referensramar med. För den ingrupp som tänkt ut och formulerat straffet framgår visserligen stigmat tydligt, men detta budskap når inte fram till den utgrupp brottslingen själv tillhör.

Effekten förstärks ytterligare när ingruppens uppfattning om vad som utgör antisocialt beteende skiljer sig från utgruppens, och när minoritetens förmåga att följa med i majoritetssamhällets kommunikation är så nedsatt att det till exempel är lätt för ungdomsbrottslingen att hålla sina föräldrar i okunskap om vad denne egentligen har gjort. I den mån utgruppen värnar sin särart underlättar därtill detta för brottslingen att inför de egna utmåla polisens aktioner mot vederbörande som omotiverade trakasserier. För att kompensera för detta måste – allt annat lika – de formella straffen höjas kraftigt om den avskräckande effekten skall bibehållas. I den mån dessa straffhöjningar inte explicit koppas till endast utgruppen, innebär dock detta att straffen höjs i motsvarande grad även för den ingrupp som inte åtnjuter immunitet mot bestraffningens stigmatiserande effekter. För denna kommer de nya straffen därmed hamna på vad som i många fall inte bara blir en direkt drakoniskt nivå, utan också en sådan mycket främmande för den kultur de verkar i.

För den mångkulturella versionen av den protestantiska konsensuskulturen blir den enda (åtminstone under förutsättningen att detta samhälle skall förbli mångkulturellt) framkomliga lösningen därför differentierade straffskalor, med vilka kriminella från respektive etnisk grupp kan bestraffas på ett sätt som har en välavvägd bestraffande och avskräckande verkan inom just denna. Vad mer är, då skamaspekten inte bara yttrar sig i hur en rättslig påföljd uppfattas, utan också får stora konsekvenser vad de psykologiska implikationerna av bland annat en betalningsanmärkning eller att uppbära socialbidrag beträffar, måste detta också gälla på andra områden är det rent straffrättsliga. Saknar man både rötter i Sverige och intresse av att bli en del av majoritetssamhället, uppfattar man heller inte den för lutheraner så tydliga signalen om att socialbidrag utgör någonting ytterst skamligt, som systemet i grunden står och faller med. För den vars inkomst består av bidrag och vars hyra betalas av Socialtjänsten, samtidigt som vederbörande i övrigt verkar i en ekonomi som i mångt och mycket är en parallell sådan, reduceras därtill varje betalningsanmärkning till en meningslös akademisk övning.

Den rationalistiska liberalism som gjort visionen om det mångkulturella samhället till ett överordnat mål utmärker sig dock inte bara för sin totala brist på förståelse för den roll kultur och identitet spelar i upprätthållandet av de utökade däggdjursflockar vi kallar samhällen, utan också både för sina universalistiska anspråk och sin syn på människan som ett oskrivet blad. Rent ideologiskt tar detta sig uttryck i ett starkt fokus på de bland liberaler så omhuldade föreställningarna om likabehandling och jämlikhet, varför differentierade straffskalor och särlagstiftning också blir någonting man å ena sidan krasst uttryckt skapar ett ständigt ökande behov av, men å den andra högljutt och kategoriskt motsätter sig. Här öppnar sig dock en djup klyfta mellan liberal teori och verklighet, varför det faktiska utfallet blir ett helt annat än det man förespråkar.

Vad som händer i praktiken är att det liberala samhället i detta läge börjar bejaka särlagstiftningen, men inte genom att se till att de rättsliga påföljdernas avskräckande och inkapaciterande verkan upprätthålls, utan genom att rygga tillbaka från de konflikter som är en oundviklig konsekvens av mångkulturalismen. Då man inte vill ta en konflikt med de gäng som besitter stort våldskapital, väljer man att blunda för öppen drogförsäljning samtidigt som man, i vad som med fördel kan förstås i termer av en klassisk överslagsreaktion, nitiskt börjar bötfälla de skattebetalande medborgare som under en mörk novemberkväll har fräckheten att cykla hem från jobbet utan lyse. Aggressiva företrädare för minoriteter hålls på gott humör genom att fler och fler former av kritik mot deras religioner kriminaliseras, samtidigt som man låter samma religioner flytta fram sina positioner i det offentliga rummet. Hets- och hatbrottslagar enligt vilka minoriteten ges frikort att göra det majoriteten dras inför domstol då den gör instiftas, samtidigt som prejudicerande domar enligt vilka den som förvägrar någon som beter sig antisocialt ett jobb gör sig skyldig till diskriminering faller.

I syfte att minimera konfliktytorna beviljar man också bedragare uppehållstillstånd, man låtsas som att det regnar när någon anländer i lyxbil till socialkontoret för att kvittera ut bidrag och man håller god min när tunnhåriga män med ansikten fårade av djupa rynkor dyker upp och hävdar sig vara 17 år gamla. För att upprätthålla illusionen av en rättsstat, och för att få utlopp för den frustration man känner, börjar man dock utkräva alltmer drakoniska straff när någon ur den i huvudsak laglydiga majoritetsbefolkningen begår ett snedsteg. Detta i den fasta förvissningen om att vederbörande i egenskap av någon bunden av den protestantiska skam- och konsensuskulturen kommer att finna sig i detta utan att hemfalla åt aggressiva utfall.

Den liberalism som skulle leda till rättvisa, likabehandling och jämlikhet visar sig med andra ord leda till den diametrala motsatsen. Lagen blir en angelägenhet för de medborgare som känner sig bundna av denna, medan man ständigt uppfinner nya juridiska konstruktioner för att slippa ta konflikten med de invandrade minoriteter som ej respekterar den svenska rättstraditionen. Resultatet av mångkulturalismen blir därför inte ett samhälle där alla behandlas lika, utan ett samhälle med alla de nackdelar som av nödvändighet följer med särlagstiftning och differentierade straffskalor, men utan någon av fördelarna.

2020-05-21

Om invandringspolitiken och dess ideologiska överbyggnad

Mina manipulativa herbivorer:

Enligt det progressiva samhällets medielogik anses även det triviala brottet äga stort nyhetsvärde, om detta kan kopplas till rasistiska motiv. Resultatet blir inte sällan att det banala ges betydligt större medialt utrymme än brott som mord, grov misshandel och bombdåd mot bostadshus. I detta finner vi en dubbel effekt, emedan man inte bara förstorar de brott som beskrivs som rasistiska, utan också konsekvent tonar ned den brottslighet som i det allmänna medvetandet på goda grunder förknippas med invandring. Den bakomliggande drivkraften är både att måla upp en skev bild av hur brottsligheten ser ut och att nöta in budskapet att rasism (i kombination med bland annat antifeminism) dels utgör ett akut hot, dels är det lägsta en människa kan nedlåta sig till. Då en anklagelse om att hysa "högerextrema" åsikter ofta är betydligt mer socialt stigmatiserande än till exempel en misshandelsdom, får detta arbete också betraktas som väldigt framgångsrikt. En term som "rasism" bör, annorlunda uttryckt, i första hand inte förstås som en bärare av meningsfullt semantiskt innehåll, utan som en joker i leken som får spelarna att att slänga varje spår av kritiskt tänkande överbord, och i stället äntra masspsykosens dimma.

Som brukligt är när det är en abnorm och osund ordning som ett etablissemang har att försvara, finns ett tillhörande ideologiskt ramverk. Då den outtalade premissen (det vill säga att rasism är värre än mord) är så uppenbart förryckt att den inte tål att uttryckas direkt, göms budskapet i stället bakom floskulösa paroller, en fixering vid historiska referenspunkter samt ordrika men tämligen innehållslösa rationaliseringar taffligt maskerade som klokskap, vilket sammantaget syftar till att övertyga den lättimponerade om att den ståndpunkt man företräder är förankrad i visdom, dyrköpta erfarenheter och namnkunniga filosofers tankar. Likt de flesta andra ideologier har detta ramverk dock tillkommit i efterhand, och syftar till att skänka legitimitet åt en ordning som uppstått till följd av – grovt räknat – lika delar slump och cyniskt egenintresse.

Detta ideologiska ramverk är förhållandevis nytt, men de politiska, ekonomiska och sociala företeelser det har till uppgift att rationalisera är så gamla att det ofta framkallar en stark känsla av déjà vu att bläddra i ideologiska standardverk från 1800-talet. Att politiker och plutokrater använder sig av invandring och demografi för att tillskansa sig makt och pengar (samt dumpa de stora negativa externaliteter som uppstår i samband med detta på allmänheten) är nämligen ingenting nytt, utan tvärtom någonting som skrupelfria potentater länge ägnat sig åt. Vad som däremot är nytt är det ideologiska ramverk som möjliggjort för dem att utmåla sitt agerande som altruistiskt, snarare än som det utslag av ohämmad egoism och moraliskt fördärv företeelsen historiskt betraktats som.

Ett tidigt exempel på hur invandrare genom historien använts för att vinna val finner vi i Tammany Hall. Den New York-baserade rörelsen var från början ett logeliknande sällskap, men kom med tiden att utvecklas till ett politiskt maskineri för att byta särskilda förmåner mot irländska invandrares röster. 1854 lyckades organisationens kandidat vinna borgmästarvalet, vilket blev startskottet för en politisk dominans som kom att vara långt in på 1900-talet, och under vilken organisationens företrädare med hjälp av en pålitlig väljarbas, en maffialiknande hierarki samt en armé av politiska våldsverkare tämligen obekymrat kunde berika sig själva på mutor och offentliga medel. Att New York var en stad i händerna på kriminella var under denna tid Amerikas sämst bevarade hemlighet, men då man inte desto mindre vann de val som hölls (en stor del av väljarna i dessa saknade talande nog enligt konstitutionen rösträtt) kunde de uppenbara oegentligheterna fortsätta.

Ett annat mycket talade amerikanskt exempel på hur skrupelfria krafter kunnat tjäna stora pengar på demografiska förändringar, finner vi i efterkrigsföreteelsen blockbusting. Vad ordet betecknar är hur förslagna mäklare i område efter område fick huspriserna att rasa, genom att erbjuda svarta familjer hus till rabatterade priser, eller genom att betala svarta för att röra sig i vita områden för att på detta sätt skapa illusionen av att områdenas demografi var på väg att förändras. Metoden var mycket framgångsrik, och fick mången amerikansk familj att närmast i panik sälja sin bostad till underpris i förvissningen om att priserna snart skulle sjunka ännu mer. De hus som övergivits kunde därefter till ett högre pris säljas till svarta familjer (inte sällan med låneupplägg som innefattade en mycket hög ränta), samtidigt som man även tjänade pengar vid försäljningen av de hus de flyende familjerna flyttade till. Resultatet blev inte bara att hela stadsdelar förändrades, utan i många fall också att hela innerstäder förslummades, samtidigt som åtskilliga amerikanska familjer förlorade stora belopp då deras bostäder rasade i värde.

Ett tredje mycket belysande exempel finner vi på de brittiska öarna, där Storbritannien genom att hålla Irland i fattigdom fick många irländare att utvandra. Som tidigare påpekats hamnade många av dessa i New York, men många bosatte sig också i England. I egenskap av såväl talrika som desperata och fattiga, fick deras närvaro där priset på arbete att sjunka. Detta var dåliga nyheter för de engelska löntagarna, men däremot synnerligen goda sådana för samma lands arbetsgivare. Hade det vid denna tid – liksom i vår egen – funnits arméer av stjärnögda och välkammade nyliberala spinndoktorer till hands, hade dessa naturligtvis förklarat att de protesterande engelska arbetarna var främlingsfientliga och att alla i själva verket tjänade på att fattiga irländare fick en chans att bygga sig ett bättre liv öster om Irländska sjön. Vad som egentligen hände var dock att incitamenten för att cementera misären på Irland stärktes kraftigt.

Vad vi ser idag skiljer sig de många fina orden till trots inte från vad som hände då, annat än i enstaka detaljer. Invandrare utgör även i våra dagar en pålitlig väljargrupp för vänstern. De skattemedel som omsätts när invandrare skall tas emot är, även om formerna för detta har förändrats, även i våra dagar en källa till astronomiska inkomster bland skrupelfria svågerkapitalister. Även det upplevda behovet av projekt med syftet att främja integrationen eller bekämpa rasismen omsätter stora pengar, och blir därför en födkrok för mången parasit och generalsekreterare ur den nya klassen. Invandring utgör därtill alltjämt i många länder ett effektivt sätt att sänka lönerna, och i den mån dylika resultat inte infrias förblir invandrare inte desto mindre en projektionsyta för ångvältsliberalers förhoppningar om en sådan utveckling. Kort sagt, invandringen öppnar precis som under 1800-talet många dörrar för den som vet att parasitera på andra.

Där så gott som alla under 1800-talet var medvetna om att dessa parasiter var just parasiter, har dock samma parasiters nutida efterträdare återuppfunnit sig själva som osjälviska välgörare med god värdegrund. Den bild de målar upp håller inte för närmare granskning, och under ytan är parasitismen i själva verket mer ogenerad än någonsin, men inte desto mindre har de i detta varit så framgångsrika att det idag är den som blir parasiterad på som ständigt måste be om ursäkt för sin existens.

2020-05-18

Den prometiska civilisationen

Mina flygande holländare:

I Oswald Spenglers kategorisering av den västerländska civilisationen som faustisk finner vi inte bara ett mycket användbart begrepp, utan också ett sådant som väldigt väl fångar vari samma civilisations särart består. I begreppet "faustisk" finner vi inte bara ett adjektiv som för tankarna till det moraliskt tvetydiga, utan också ett sådant som förebådar den dekadens Spengler gjorde sig ett namn på att härleda ur sin skapelse. Den faustiska människans oräddhet och respektlöshet har resulterat i stordåd, välstånd och en explosiv ackumulation av kunskap, men i samband med detta har hon inte bara blickat måhända för djupt in i atomen eller för långt ut i universum, utan också skändat templen, dekonstruerat normerna, reducerat själen till materia och fått matematiken att slå knut på sig själv.

Den faustiska civilisationen dras, annorlunda uttryckt, med en dubbelnatur, och vad som gjort den dekadent och självdestruktiv är många gånger omöjligt att skilja från vad som gjort den storslagen och framgångsrik. Att likna en sådan civilisation vid en mans pakt med Djävulen blir naturligt, emedan en sådan pakt visserligen kan skänka undertecknaren stor framgång, men bara tillfällig sådan. En dubbelnatur mycket snarlik den vi finner i den faustiska civilisationen, finner vi dock också i den kristendom som på pappret utgör varje pakt med Djävulens diametrala motsats. I ljuset av detta uppenbarar sig ännu en dimension i begreppet "faustisk" – nämligen att samme Johann Georg Faust som blev stoff för myter och legender för det första var en produkt av just den kristna civilisationen, och för det andra ett barn av renässansen.

I den mån man – likt många dessa dagar gör – endast intresserar sig för den faustiska civilisationens positiva aspekter, är begreppet i själva verket mycket olyckligt valt. I myten om hur Prometheus stal elden från gudarna finner vi en betydligt bättre kandidat till ett sådant begrepp, och i antikens Grekland fyllde berättelsen på många sätt också just denna funktion. I Spenglers magnum opus Västerlandets undergång är det emellertid den faustiska civilisationens självdestruktiva aspekter som står i fokus, och att författaren utgår från Faust snarare än Prometheus blir därför också naturligt av flera anledningar. Vad Prometheus erbjöd mänskligheten var en evig gåva, medan de fördelar Faust tillskansade sig till sin natur var tillfälliga sådana. Där vi i den antika myten finner en altruistisk gärning, finner vi i den senmedeltida en självisk och impulsiv sådan. En kanske ännu mer avgörande skillnad återfinns dock i omständigheten att de ovan nämnda vattendelarna kristendomen och renässansen skiljer de två namnen åt i tiden.

I antikens Grekland finner vi, det stora avståndet i tid till trots, en civilisation anmärkningsvärt lik vår egen. Den saknade visserligen mycket av det vi idag tar för givet, men dess byggnader slår oss än idag som exempel på stor arkitektur, vi kan utan problem relatera till många av dess livsöden, dess matematiska landvinningar äger fortfarande en framskjuten plats i våra läroböcker och vi erfar alltjämt vördnad när vi tar del av dess filosofers tankar. I vårt möte med Sokrates och Platon är det inte vad som skiljer våra civilisationer åt som sticker ut, utan hur både relevanta och begripliga deras ord är även för oss själva, och hur likt det samhälle de verkar i är vårt eget. Detta tas av många till intäkt för förekomsten av historisk stabilitet och kontinuitet, men ingenting kunde vara mer felaktigt.

Den medeltida civilisation som tog vid efter att Aten och Rom gått under representerar en världsåskådning betydligt mer olik vår egen än den antika. Den tidiga kristna civilisationen återfinns i en oförklarlig, nyckfull och mystisk värld, men också en sådan vars invånare med ett stoiskt lugn funnit sig tillrätta i rollen som högre makters spelbrickor. Utvecklingen kan på många sätt liknas vid en reaktion, som genom att återställa en i grunden bronsålderstida världsåskådning också utmanar den whighistoriska föreställningen om lineär samhällsutveckling genom att "backa tiden" med närmare tusen år. Intressant nog visar den medeltida civilisationen också sig anmärkningsvärt stabil, och även om den heller aldrig var så statisk som den ofta utmålas som, är det också först under renässansen den börjar förändras på allvar.

Renässansen beskrivs ofta i termer av en protoupplysning, men vad som egentligen sker är att den undertryckta antika – eller om man så vill, attiska – världsåskådningen återupprättas. Framtiden visar sig därmed ännu en gång stå att finna i en återgång till ordningen som rådde för mer än tusen år sedan, och paradoxalt nog blir i och med detta också de stora tänkarnas verk ännu en gång tillgängliga för oss själva. Huruvida utvecklingen representerar en förändring till det bättre eller sämre är en intrikat frågeställning med såväl många dimensioner som åtskilliga dolda fällor, men oavsett vilket så inte bara sker den, utan den leder oss också direkt till Faust.

Den faustiska civilisationen rymmer dock svåra motsägelser, då den österländska (och med Spenglers termer magiska) religion den tillägnat sig nu forceras in i en antik föreställningsvärld. När den fromma faustiska människan börjar utforska religionen och metafysiken med samma frenesi som hon utforskar materien, logiken och det komplexa talplanet, åskådliggör detta också de svåra motsättningar som finns inbyggda i den nya ordningen. Den faustiska människan klarar inte av att bestämma sig för om hon är en religiös varelse eller filosof, och i denna omständighet finner vi också viktiga ledtrådar till den dekadens som med tiden skall växa sig till ett allvarligt hot mot den faustiska civilisationens fortlevnad.

I ljuset av detta framträder också den avgörande skillnaden mellan Prometheus och Faust, nämligen att den förstnämnde saknar de explosiva motsägelser vi finner i den senare. Kanske blir därför också den enda rimliga slutsatsen att den faustiska civilisationen är alldeles för problematisk för att rädda, och att vi i stället borde se oss som Prometheus söner och döttrar.

2020-05-13

Om äkta och falska aristokrater

Mina tappra antiliberala agenter bakom fiendens linjer:

Efter att världen en tid faktiskt hade gått mot mer av den ekonomiska jämlikhet ideologier som socialismen så länge förfäktat, fick ord som "sinekur" under 1900-talet något daterat över sig. Idag är vi emellertid på många sätt tillbaka där vi startade, då den kast som går under namn som "den nya klassen", "the managers" och "den djupa staten" med tiden utvecklats till det progressiva samhällets frälse, med allt vad detta innebär av inofficiell makt, utmärkelser, titlar, status, karriärmöjligheter, en rik flora av välavlönade chefsbefattningar, särskilda förmåner och återkommande miljardregn över de redan rika. Vad vi finner i denna samhällsklass är med andra ord inte bara ett särskilt gynnat toppskikt, utan också en skara som – även om de utvalda själva är alldeles för skolade i eufemismer, floskler och akademiskt fikonspråk för att öppet medge detta – på många sätt fyller funktionen som det progressiva samhällets aristokrati.

Sett till de yttre formerna är överensstämmelsen så gott som fullständig. Inom den progressiva aristokratin åtnjuter man inte bara hög status och materiella fördelar, utan anser sig därtill vara givna ledare som följaktligen också förtjänar populasens oreflekterade respekt, lydnad och undergivenhet. Man håller sig med egna koder, värderingar, intressen, språkbruk och sociolekter med det outtalade syftet att resa oöverstigliga barriärer mellan å ena sidan den egna ingruppen och å den andra den breda allmänheten. Vad mer är, i det faktum att man dessutom bejakar kosmopolitismen och globalismen finner vi ännu en parallell till de forna tiders adelsmän som, i synnerhet före nationalstatens tillkomst, i regel hade betydligt mer gemensamt med aristokrater i andra länder än de bönder som var deras närmaste grannar.

Vad vi rent funktionellt har att göra med är dock inte en aristokrati i egentlig mening, utan snarare vad man skulle kunna beskriva som skuggan av en sådan. Den kast som idag åtnjuter aristokratins alla fördelar förmår inte fylla upp vare sig rokokokostymen eller riddarrustningen, utan utgörs i bästa fall av medelmåttor som – efter att de tämligen tafatt försökt tillägna sig den forna aristokratins uttryck, seder och manér – nu låtsas vara någonting de varken är eller förmår leva upp till. Den progressive aristokraten har inte uppnått sin ställning till följd av prestationer, utan genom sin fallenhet för renodlad parasitism. Den progressive aristokraten utmärker sig inte för sin värdighet, utan genom att vara inbilsk och dumdryg. Den progressive aristokraten känner sig inte manad att ta ansvar, utan vill i första hand maximera sina förmåner. Den progressive aristokraten skulle aldrig komma på tanken att kämpa för någonting större än sig själv, utan är inåtvänd och hedonistisk. För den progressive aristokraten finns därtill inte någonting sådant som ära, utan bara nihilism, rationalism och utilitarism. Kort sagt, den progressive aristokraten misslyckas fullständigt med att leva upp till de aristokratiska idealen.

Här infinner sig ofrånkomligen frågan vad man kan göra åt detta. På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting är vi av den fasta övertygelsen att varje civiliserat samhälle kräver en stark aristokrati, men i de progressiva charlataner som idag gör anspråk på att utgöra en sådan finner vi inte ens ett dåligt substitut, utan tvärtom någonting som stinker av dekadens och förruttnelse. I den adel som (något förenklat) en gång sammanföll med den äkta varan finner vi heller inte mycket till hopp, då denna med tiden försvagats så till den grad att dess representanter, i den mån de över huvud taget fortfarande åtnjuter en prominent ställning, till sina förfäders fasa i regel gör detta i egenskap av krämare. För att återupprätta det civiliserade samhället måste därför en helt ny aristokrati byggas upp från grunden.

I den mån det fortfarande går att hitta namn av greve Magnus Stenbocks kaliber i den än så länge rådande svenska adelskalendern har dessa inte bara en given plats även i den återupprättade aristokratin, utan deras gods kan med fördel också såväl utökas som bli föremål för speciallagstiftning som säkrar dessas långsiktiga fortlevnad. Då antalet befintliga aristokrater värdiga förnyat förtroende är sorgligt ringa, krävs dock fler namn om aristokratin skall kunna återupprättas som bärkraftig och meningsfull institution. Värdiga kandidater torde stå att finna i litteraturen, konsten och vetenskapen samt möjligen också i de delar av näringslivet som inte är angripna av svågerkapitalism, men urvalskommittén bör ha ett öppet sinne och inte vara främmande för att leta även bland andra skrån, så länge kandidaterna bedöms vara värdiga uppdraget. Vad som här däremot är av avgörande betydelse är att urvalskommittén i fråga hålls kliniskt ren från alla former av vänsteråsikter, då även ytterst små spår av sådana riskerar att leda till att vi i stället för en aristokrati cementerar etablissemangets nuvarande gunstlingar som en evig kakistokrati.

När urvalsprocessen är avslutad och de nya adelstitlarna såväl fastställda som inbördes rangordnade, är det hög tid att installera de nya aristokraterna på sina blivande släktgods. Ägandeformen för dessa kan med fördel vara den av fideikommiss, då detta i kombination med dels förmåner såsom skattebefrielse, dels strikta regler kring arkitektonisk renlärighet, säkrar att den pånyttfödda aristokratin blir en de långa perspektivens, skönhetens och ansvarstagandets institution. I syfte att såväl stävja tendenserna till dekadens som skapa incitament till framtida stordåd både i och utanför den aristokratiska kasten, begränsas därtill adelskapets automatiska ärftlighet till två eller tre generationer. De arvtagare som lever upp till sina förfäders prestationer beviljas förlängning, medan de hus som visar sig ovärdiga äran med tiden förlorar sina titlar, förmåner och gods till andra mer lämpade för ansvaret. På detta vis skapas såväl möjligheter till långlivade ätter som utrymme för revitalisering när detta blivit någonting nödvändigt.

Målsättningen är inte bara ett samhälle som belönar sina bästa invånare, utan framför allt ett sådant i vilket ett toppskikt får till uppdrag att utgöra goda förebilder genom att stå för sunda ideal, långsiktighet, kontinuitet och icke-urbana värderingar. Att det samhälle som skapas till sin natur också kommer vara ett ojämlikt sådant är inte en olycklig bieffekt, utan någonting vi aktivt eftersträvar. I den mån du instinktivt motsätter dig ett sådant samhälle, är detta också ett bevis på att din liberala avprogrammering ännu inte är slutförd.

2020-05-11

En bön för mycket

Mina frisinnade seloter:

Som vi på denna publikation måhända någon gång tidigare antytt utmärker sig liberalen ofta inte bara som en kolerisk, fyrkantig och dumdryg individ med en ångvälts personlighet, utan därtill också som en sådan anmärkningsvärt okunnig om liberalismen. Ett mycket slående exempel på detta fick vi nyligen då en ledarskribent med såväl kronisk Machtübernahmefobi som de flesta andra klassiska symptom på svårtartad socialliberalism valde att ägna en krönika åt att tugga fradga över det faktum att en kristdemokratisk riksdagsledamot som nyligen varit nära döden uttryckt sin tacksamhet gentemot alla som bett för honom under hans sjukdom. Med den för socialliberalen så karakteristiska kombinationen av von oben-attityd och jakobinsk finess upplyser ledarskribenten läsaren om att det visserligen är både förståeligt och på många sätt till och med närmast acceptabelt att människor mindre upplysta än han själv "hemfaller" till religion i prövande tider, men att riksdagsmannen i egenskap av både lagstiftare och offentlig person inte desto mindre borde haft vett att ligga lågt med sin vidskepelse.

För en kännare av liberalismen står det snart klart att texten inte primärt handlar om tro, utan att religionen här snarare tas till intäkt för att angripa ett parti den socialliberale ledarskribenten starkt ogillar, då det inom detta för det första finns människor för vilka en abort vecka 18 av oförklarliga anledningar inte framstår som någonting moraliskt lika okomplicerat som att ta en värktablett, och då partiet för det andra leds av människor fräcka nog att efter valet 2018 motsätta sig en socialdemokratisk regering. Den okunnighet om såväl liberalismen som religionsfriheten den socialliberale ledarskribenten i samband med detta visar prov på är dock inte bara häpnadsväckande, utan rymmer därtill så många lager ironi att detta tarvar ett särskilt påpekande.

Vad som gör den socialliberale ledarskribentens utspel historielöst är det faktum att den liberala ideologin i mångt och mycket föddes ur kampen för religionsfrihet. Vad mer är, med detta avsågs inte frihet från religion, utan tvärtom friheten att ägna sig åt en form av kristendom betydligt mer hårdför, kompromisslös, radikal och långtgående än vad (den brittiska) statskyrkan hade att erbjuda. De församlingar dessa kristna nonkonformister bildade kom med tiden att sprida sig till andra länder, och sedan de även fått fäste i Sverige i form av vad vi idag kallar frikyrkor skulle så småningom också många av de svenska följarna komma att organisera sig politiskt i det parti som efter många namnbyten och bittra falangstrider kom att bli känt som Liberalerna. Att många i detta parti både kämpade för och sånär också lyckades genomdriva ett rusdrycksförbud var inget godtyckligt infall, utan tvärtom resultatet av en med våra mått mätt i allra högsta grad strikt kristen hållning.

I denna omständighet finner vi också en central ledtråd till vad som gör utspelet så ironiskt. I de politiska sakfrågorna är den socialliberale ledarskribenten och den kristdemokratiske politiker han kritiserar nämligen eniga om i stort sett allt. Detta gäller särskilt när det kommer till de båda herrarnas syn på den invandring som till syvende och sist också är nyckeln till den konflikt som ligger bakom den allt stridare strömmen av hätska socialliberala utspel och utfall. Den socialliberala hållningen i frågor som invandring, rasism, bistånd och rättsskipning är nämligen bara en avkristnad variant av den frikyrkliga, och i den frikyrkliga finner vi en uttolkning av kristendomen i vilken man lagt så stor vikt på barmhärtighet, förlåtelse, tillit, respekt för utomkristna religioner och att vända andra kinden till att strömningen i sin typiska form blivit direkt självdestruktiv.

Vad som skiljer de båda herrarna åt är att den kristdemokratiske politikern utan omsvep medger att hans hållning är en kristen sådan, medan den socialliberale ledarskribenten försöker intala både sig själv och andra att det enda han ger uttryck för är en rationell, logisk och evidensbaserad hållning understödd av vetenskap och forskning. Vad som misstas för både rationellt, sekulärt och evidensbaserat är emellertid vad som ur ett icke-teologiskt perspektiv är högst godtyckliga trosuppfattningar, sprungna ur specifika uttolkningar av en viss religiös urkund. I den kristdemokratiske politikerns medgivande av att hans perspektiv är ett religiöst sådan finner vi därmed en förhållandevis ärlig hållning, medan vi i den socialliberale ledarskribentens övertygelse om att vad som med ett icke-religiöst förhållningssätt bara kan förstås som en högst godtycklig utgångspunkt skulle vara en universell och rationell sådan finner fanatismens alla kännetecken. Att det trots detta är den senare som anklagar den förre för att göra politik av sin tro, bidrar inte till att nyansera denna bild.