2020-07-30

Om framsteg, kleptokrater och historiematerialism

Mina musikentusiaster på festival i Ingolstadt:

Sedan det 1775 stod klart att 13 av landets amerikanska kolonier befann sig i uppror mot den brittiska kronan, utsåg det torydominerade parlamentet en mycket rebellvänlig whiggeneral att återställa ordningen utmed den nordamerikanska östkusten. Denne whiggeneral – William Howe – vann utan problem alla de strider han behövde vinna för att klara livhanken, säkra en bekväm vistelse i Amerika och inte flagrant bryta mot parlamentets order, men undvek omsorgsfullt att utdela något av de många förödande slag han utan problem hade kunnat åsamka den otränade och odisciplinerade rebellarmén, varför kriget efter åtta år av farsartade strider och trupprörelser förlorades, och de amerikanska kolonierna – helt i enlighet med vad både Howe själv och resterande whigs, inklusive den av provinsen New York avlönade Edmund Burke, i praktiken hela tiden hade förespråkat (om än i så pass inlindande ordalag att de inte kunde åtalas för högförräderi) – kunde få sin självständighet.

Att samme Burke sju år efter krigsslutet skulle bli känd som konservatismens fader då han i en mycket både pladdrig och överskattad bok tog avstånd från revolutioner, rationalism och precis de upplysningsföreställningar om mänskliga rättigheter som ständigt hade åberopats av de nordamerikanska upprorsmännen, för att i stället förespråka vikten av monarki, en stark aristokrati och villkorad rösträtt, utan att omvärdera sin syn på vad de amerikanska kolonisterna hade gjort, hör inte bara till historiens stora ironier, utan ger också en fingervisning om ursprunget till de inre motsättningar som allt sedan dess gjort konservatismen till ett ofta ganska sorgligt substitut för meningsfull högerideologi. Vad som i sammanhanget gör det misslyckade kriget intressant är dock någonting helt annat, nämligen att det fördubblade den brittiska statsskulden, vilket i sin tur ledde till att Storbritannien på allvar begåvades med en klass (dominerad av whigs) som kunde leva på räntan från statspapper.

Annorlunda uttryckt, när en hårdför och intolerant amerikansk minoritet inledde ett uppror mot kronan inte bara saboterade ledande whigs försöken att slå ned detta, utan lyckades därtill dra ekonomisk vinning av det faktum att den misslyckade krigsinsatsen blev både långvarig och kostsam som en följd av att de aktivt undergrävde den. I just denna omständighet finner vi ett tidigt exempel på att de skeenden som åtnjuter en särställning i whighistorien dels blivit föremål för omfattande historierevisionism, dels sammanfallit med vad som varit väldigt gynnsamt och lukrativt för personer ur den progressiva härskarkasten själva. Vad mer är, vad som då skedde var ingenting exceptionellt, utan tvärtom ett exempel på någonting som går som en röd tråd genom historien, vilken vi bara några år efter den amerikanska revolutionen finner en tydlig illustration av i den franska, som (åtminstone inledningsvis) understöddes av finansiella intressen med ett horn i sidan till den jordägande adeln. Att komplexa skeenden får ett utfall som gynnar etablissemanget är i själva verket någonting som utmärker liberalismen, liksom att dessa utfall (även om de med sin samtids mått mätt ibland inledningsvis uppfattas som direkt katastrofala) i efterhand tenderar att beskrivas som någonting önskvärt, tillika exempel på framsteg.

Den som påpekar detta blir ofta beskylld för att hemfalla åt konspirationsteorier, och rent funktionellt eller behavioristiskt kan den postfeodala historien också på många sätt med fördel förstås som resultatet av en liberal konspiration. Vill man förstå själva mekanismen bakom skeendena bör man dock inte analysera dem i termer av konspirationer, utan av rinnande vatten. Vatten i rörelse finner alltid en väg, och denna väg leder för det första alltid nedåt mot ett lägre energitillstånd, och följer för det andra i regel minsta motståndets lag. När en ravin väl har uppstått kan resultatet framstå som både magnifikt och oförklarligt, men de mekanismer som format den är enkla, och det enda som krävs är rinnande vatten plus tid. Vad den historiska processen beträffar motsvaras det lägre energitillståndet av att makt och egendom glidit en högre kast ur händerna, och den fors som skapat ravinen är resultatet av att en kataklysm i form av en revolution eller ett misslyckat ingenjörsprojekt inträffat uppströms. Den mäktiga ravinen motsvaras av den officiella historieskrivning som, av naturliga skäl, har beställts av den lägre kast som ovan nämnda makt och egendom nu övergått till, snarare än den nu marginaliserade högre kast som före ravinens uppkomst såg dessa som sin naturliga arvslott.

Det visar sig därmed att mönstret i regel går utmärkt att förklara utan att blanda in några konspiratörer i ordets traditionella bemärkelse. Vad som sker är att en ständigt växande byråkrati ständigt omfördelar en ständigt större andel av makten och resurserna, och att mottagarna av denna makt och dessa resurser gör sig till mecenater för de tänkare och stilister som med de elegantaste och mest insmickrande formuleringarna retroaktivt förmår omtolka historien om samma omfördelning som en lineär progression från barbari till en ständigt högre grad av civilisation. Denna progression existerar såtillvida att den sammanfaller med ett ständigt mer kaotiskt och kleptokratiskt tillstånd där ständigt fler parasiterar på andra, men dess skenbara ideologiska linearitet är en efterhandskonstruktion som vid varje given tidpunkt utformas för att utmåla alla de historiska skeenden som föregått denna som ofrånkomliga konsekvenser av ett ständigt mer upplyst styre, snarare än som den mycket krokiga väg kantad av de oförutsedda och (då de inträffade) inte sällan också mycket ovälkomna resultaten av sammanträffanden, misstag och missräkningar som lett samhället till denna punkt.

Ironiskt nog gör sig denna framstegsmyt och mekanismerna bakom den gällande även när ett samhälle går in i en dekadent fas, eller rentav är på väg att gå under. När britterna inte längre förmådde upprätthålla sitt imperium till följd av amerikansk konkurrens och kostnaderna för två världskrig, kom den avkolonisering som var en direkt följd av en ny världsordning få britter hade önskat sig snabbt inte bara att omtolkas som en positiv utveckling, utan blev framför allt någonting man kunde göra en mycket lönsam kometkarriär inom ramen för statsapparaten på att förespråka och administrera. När Rhodesia med olika medel pressades att kapitulera inför omvärldens krav på majoritetsstyre (en kapitulation som, då den slutligen inträffade, ledde till att praktiskt taget alla som hade kallat sig för rhodesier inom två årtionden fann sig i landsflykt och inte sällan också barskrapade) återfanns några av de mest högljudda förespråkarna för en sådan kapitulation inom näringslivet, då många av landets företagare var betydligt mer bekymrade av de omedelbara konsekvenserna av sanktionerna mot landet än av risken för att någon som Robert Mugabe på sikt skulle beslagta deras egendom och slänga ut dem ur landet.

Precis samma mekanism kan skönjas på hemmaplan, då makthavare med karriärer och stora mängder investerat förtroendekapital i potten inte bara försvarar en uppenbart destruktiv hållning på bland annat invandrings-, kriminal- och energipolitikens områden, utan därtill hyllar denna linje som någonting som leder till både framsteg och välstånd. Att de har fel, och att konsekvenserna av deras hållning är förödande, är helt och hållet irrelevant ur deras perspektiv, då deras eget materiella välstånd bäst främjas genom att hålla fast vid den inslagna kursen, och då (de mycket höga) kostnaderna för detta agerande manifesterar sig i form av negativa externaliteter som andra får betala. Vad som sker kan på många sätt förstås som att man, i stället för att se samhället (det vill säga Sverige) som någonting värt att vårda, betraktar det som en ändlig resurs, som man själv vill berika sig på maximalt så länge det fortfarande går. Har man väl accepterat premissen att malmen i gruvan snart är slut som sann, blir det också helt och hållet logiskt att för egen del försöka lägga vantarna på så mycket av denna det över huvud taget bara är möjligt, snarare än att lägga sin energi på att säkra rasdrabbade gruvgångar.

Historiematerialismen är, annorlunda uttryckt, ett mycket användbart verktyg för att förstå de skeenden som formar vår värld, alldeles oavsett vad man råkar tycka om Karl Marx. Perspektivet är visserligen inte tillräckligt, och för att uppnå någonting som börjar närma sig verklig förståelse av historien måste det kombineras med andra, men i det faktum att de managers som James Burnham beskrev 1941 utan svårigheter låter sig identifieras som en kraft att räkna med redan mellan de amerikanska och franska revolutionerna, finner vi också en tydlig fingervisning om att historiematerialismen är en nödvändig (om än inte tillräcklig) förutsättning för att förstå den värld vi lever i.

2020-07-26

Arkitekturens död

Mina legitimister och orléanister:

När frågan om varför moderna byggnader är så frånstötande diskuteras, blir arkitektkårens svar i regel en indignerad redogörelse för att så alls ej är fallet, följt av en mästrande utläggning om att varje arkitektonisk epok måste spegla sin samtid, och att den vulgäre tölp till byggherre som söker inspiration i det förgångna därför gör sig skyldig till pastisch. Vore detta sant skulle såväl renässansen som nyklassicismen vara arkitektoniskt katastrofala epoker, och då så ej är fallet faller också påståendet på sin egen orimlighet. Vad mer är, i stället för att ansluta sig till någon stil i egentlig mening, utmärker sig modern arkitektur snarare för frånvaron av sådan. Allt det som under tidigare epoker gett byggnader själ, karaktär, skönhet och liv har helt sonika skalats bort, och det enda de arkitekter som till skillnad från sina föregångare har begåvats med avancerad mjukvara och oändliga visualiseringsmöjligheter förmår producera blir därför fyrkantiga fönsterpartier, brutala betongsektioner och avmätt ironiska aluminiumprofiler.

Som spegel av sin samtid gör sig inte desto mindre den moderna arkitekturen utmärkt, då moderniteten är precis så steril, andefattig, anemisk och dekadent som de byggnader den ger upphov till. Detta förklaras dock inte av att arkitekter genom sitt värv försöker uttrycka den Weltschmerz moderniteten framkallar inom dem, och inte heller av att de har välutvecklade känselspröt, utan av att de är i allra högsta grad medskyldiga till samma modernitet. Tillsammans med förläggare, musikproducenter, gallerister, skribenter, kritiker och andra makthavare har de steg för steg tömt tillvaron på mening, sanning, patos, strävan, vitalitet och skönhet, ända tills resultatet blivit den grå, intetsägande, slätstrukna, tandlösa, enfaldiga och blodfattiga dödskult moderniteten gjort till sin officiella kultur.

När man studerar denna utvecklings kronologi framträder någonting mycket intressant. Under det tidiga 1900-talet hade medelklassen i stort sett cementerat sin position som Västerlandets nya härskarkast, men kulturen fortsatte trots detta utvecklas i en för det mesta mycket uppbygglig riktning, och den moraliskt högst mångbottnade (och på många sätt mycket liberala) människotyp som Oswald Spengler skulle identifiera som den faustiska upplevde sin storhetstid. I arkitekturen och konsten tog detta sig primärt uttryck i jugend, en i allra högsta grad borgerlig stil som aldrig hade kunnat uppstå under den renodlade feodalismen, men som skapade stadsmiljöer som än idag upplevs som mycket attraktiva, och på många sätt får sägas representera den liberala innerstadscivilisationens höjdpunkt. 1914 skulle dock den borgerliga människa som hade störtat en tusenårig samhällsordning, dödat Gud, slagit Newtons universum i spillror och börjat blicka in i skapelsens minsta byggstenar få erfara att det var mycket farliga krafter hon i sin ungdomliga oräddhet hade lekt med, och efter den kataklysm det stora kriget innebar skulle ingenting bli sig likt igen.

Den arkitektoniska stil som kanske mer än någon annan skulle komma att definiera mellankrigstiden blev art déco. De tydliga influenserna från kubismen utgör visserligen ett omisskännligt och tydligt tecken på tilltagande dekadens och nihilism, men resultatet blev inte desto mindre ännu en gång någonting både mycket vackert och faustiskt. Den stramhet och de kärva linjer som abrupt avlöste jugendstilens lekfullhet vittnade dock om att den borgerliga människan nu var djupt traumatiserad av krigets fasor, och i de auktoritära, stela och olycksbådande formerna finner vi ett mycket konkret järtecken om vad som väntar runt hörnet. Art déco blev, annorlunda uttryckt, arkitekturens sätt att bearbeta både det krig som varit och det krig som komma skulle, och vad som byggdes i syfte att utstråla lyx, framstegstro och ekonomisk expansion blev i själva verket till monument över vad som hade gått – och skulle gå – förlorat.

Efter det andra världskriget skulle arkitekturen komma att fungera som kanariefågeln i gruvan. Under ytterligare ett par årtionden skulle den borgerliga människan framhärda i att bygga bland annat vackra bilar, och så sent som under 1960-talet formgavs många anmärkningsvärt vackra möbler och bruksföremål, men efter att art déco blivit ett av krigets många offer skulle inte desto mindre uppförandet av vackra byggnader att upphöra praktiskt taget helt. Samma sjuka skulle med tiden sprida sig till i stort sett hela kulturens område, och i den mån det ändå skrevs intressanta böcker, målades vackra tavlor eller komponerades storartad musik skulle sådana verk av en unison kritikerkår avfärdas som både vulgära och ointressanta. Vad som i stället lyftes fram och hyllades var själlös arkitektur som fick människor att vantrivas, inåtvänd litteratur av, om och för personer som mådde dåligt, konstverk så intetsägande att de inte gick att skilja från en apas verk samt producentpop som för varje år blev mer och mer slätstruken. I den mån någon strömning som trots detta utstrålade vitalitet gjorde sig gällande, avfärdades denna föraktfullt direkt av etablissemanget som vulgärkultur för obildade, omogna och glesbygdsbor.

Att det var just efter andra världskriget som etablissemanget på detta sätt började beröva kulturen på all dess livskraft är knappast något sammanträffande. Efter att den modernitet den liberala innerstadsborgerligheten hade byggt två gånger störtat världen i fördärvet, tycks samma liberala innerstadsborgerlighet bestämt sig för att kultur var någonting farligt. I syfte att tämja sin egen skapelse bestämde man sig undermedvetet men koordinerat och resolut för att precis som sådana ideologier som utmanade den progressiva hegemonin inte kunde tolereras, fick inte heller någon kultur som talade till människans djupt liggande behov av mening, sammanhang och syfte finnas. Resultatet blev ett gudlöst, auktoritärt, sterilt och mycket andefattigt samhälle, i vilket undersåtarna ständigt matades med budskapet att inga människor före dem haft förmånen att åtnjuta ett lika gott och upplyst styre.

Den kultur man offrade, offrade man dock inte av nödvändighet, utan för att man å ena sidan var skräckslagen för sin egen skapelse, men å den andra inte var beredd att överge denna. Den modernitet som, efter att man först både fartblinda och uppfyllda av övermod forcerat fram den, därefter visat sig vara ytterst farlig, var för sina skapare alltjämt någonting såväl heligt som någonting det egna välståndet, den egna legitimiteten och den egna makten stod och föll med. Då man av denna anledning inte var villig att överge moderniteten, kom man (eller snarare den distribuerade progressiva ideologi som ständigt är utsatt för ett evolutionärt tryck att anpassa sig till vad som för tillfället bäst tjänar etablissemangets intressen) fram till att man i stället för att ta ett steg tillbaka var tvungen att justera ekvationens andra variabel – nämligen människan. Genom att med kulturens hjälp stegvis lobotomera medborgarna skulle moderniteten göras ofarlig, och i denna process blev arkitekturen det första men långtifrån sista offret.

2020-07-21

Grispaketet

Mina uttagsautomater:

När vad som vid första anblick framstår som transfereringar från norra till södra Europa diskuteras, finns en återkommande tendens att utmåla nordeuropéer som skötsamma och sydeuropéer som slösaktiga. Dylika generaliseringar är visserligen inte helt tagna ur luften, men är trots detta i allra högsta grad olyckliga i sammanhanget, då de på artificiell väg blåser upp en konflikt mellan oss själva och våra bröder i syd i syfte att distrahera oss alla från vad som egentligen pågår. Förlorarna på sydeuropeiska statskonkurser hade nämligen inte i första hand varit sydeuropéerna själva, utan de banker och finansinstitut (varav många i norra Europa) som med berått mod lånat ut pengar till bankrutta regeringar i förvissningen att de europeiska skattebetalarna kommer tvingas rädda dem den dag gäldenärerna inte längre kan betala räntan.

De belopp det nu klubbade stödpaketet omfattar är så enorma att få inser vad de faktiskt innebär, men blir lättare att förstå om man översätter dem till svenska förhållanden. Då Sveriges andel av EU:s befolkning utgör drygt 2,3 procent, blir med rådande växelkurs den svenska kostnaden för stödpaketet 177 miljarder kronor, varav 92 miljarder kommer betalas ut som bidrag och 85 miljarder i form av lån (som aldrig kommer betalas tillbaka). Annorlunda uttryckt, vad Stefan Löfven i dagarna lovat bort är ingenting mindre än ett belopp motsvarande 35 000 kr per arbetande svensk. (Tar man därtill höjd för att sysselsättningsstatistiken dels omfattar stora mängder praktikplatser och subventionerade anställningar, dels inbegriper ett stort antal offentliganställda som uppbär lön för att göra sådant som har negativa snarare än positiva konsekvenser, finner man därtill att kostnaden utslagen per produktiv medborgare motsvarar ett betydligt högre belopp än så.)

Dessa pengar kommer att lånas upp av EU och dess medlemsländer, varpå de för överskådlig tid blir en källa till stora intäkter för banksektorn men höga utgifter för skattebetalarna. Helt i enlighet med det paradigm som kommit att utmärka den manageriella sena kapitalismen kommer de därefter bara för en kort tid att gå ut i ekonomin och driva på inflationen, varpå de permanent kommer parkera sig på konton tillhörande de banker, fonder, finansinstitut och multinationella storföretag vilkas ledare sällan försitter en chans att berätta för de människor som i och med stödpaketet tvingats pumpa in enorma belopp i deras organisationer att dessa är osolidariska rasister. Kort sagt, vad som kommer att ske är att gigantiska belopp omfördelas från typiska löntagare till personer med rik erfarenhet av att åka privatjet till Davos, Cannes och Martha's Vineyard.

Parallellt med att detta sker kommer skolbarn få lära sig att graden av korruption i Sverige är mycket låg, och att samhället aldrig varit så upplyst och rättvist som idag. Inom journalistkåren kommer man som en konsekvens av lika delar okunskap och krasst egenintresse omsorgsfullt undvika att informera den breda allmänheten om att denna har blivit skinnad. Vad mer är, genom att strategiskt ta ställning för Black Lives Matter, intersektionell feminism, fri invandring och censur av högertänkare kommer de giriga och skatteminimerande svågerkapitalister som utgör stödpaketets verkliga mottagare inte bara vinna förmenta socialisters och marxisters oreserverade välsignelse för sitt agerande, utan politiker som Jonas Sjöstedt kommer därtill med glädje göra gratisreklam för multinationella storföretag varje gång dessa dygdsignalerar, samtidigt som en borgerlighet fullständigt oförmögen att se verkligheten för vad den är dels låter sig snärjas i meningslösa pseudodiskussioner om att Vänsterpartiets politik på något sätt skulle utgöra ett hot mot samma företag, dels hävdar att företagen i fråga skulle vara anständiga människors vänner.

Det stödpaket EU:s ledare precis har klubbat utgör i själva verket ett mycket talande exempel på hur depraverad den progressiva ordningen egentligen är, och vilka fullständigt principlösa intressen de liberaler och progressiva som berömmer sig för att kämpa för antirasism, feminism och mänskliga rättigheter egentligen tjänar. Till de skrupelfria makthavarnas stora glädje är dock upplägget så abstrakt, beloppen så oöverskådliga och journalistiken så usel att detta kommer att passera i stort sett obemärkt förbi.

2020-07-20

Om falsk och äkta civilisationskritik

Mina alkemister och rosenkreuzare:

Till modernitetens stora tragedier hör att dess begreppsapparat förvanskats och dekonstruerats så till den grad att kritikerna av samma modernitet (av vilka det finns betydligt fler än de flesta är på det klara med) inte bara saknar ett språk att framföra sina invändningar på, utan därtill ofta förväxlar modernitetens härförare med de motståndskämpar man hoppas skall befria en från en andefattig tillvaro i en värld tömd på mening. För ett intressant exempel på företeelsen i fråga står podden Myter & Mysterier, i vilken Per Johansson och Eric Schüldt genom åren diskuterat allt från Atlantis och det gamla Egypten till olja och sagans anatomi. Tack vare Johanssons omfattande kunskaper blir avsnitten ofta högintressanta endast i kraft av den information som förmedlas, men upplägget rymmer även en annan anmärkningsvärd dimension. Helt utan att de flesta lyssnare (och eventuellt inte heller de medverkande själva) förstår detta förmedlar det typiska avsnittet nämligen två budskap, varav det ena riktar sig till den DN-läsande vänstern och det andra till den icke-liberala högern. Olika lyssnare kommer, beroende på vilken av dessa två (allt annat än symmetriska) grupper de tillhör, mötas av två helt olika budskap, och då detta är i allra högsta grad signifikativt finns anledning att fördjupa sig i orsakerna till att det förhåller sig så.

De båda budskapen har en tydlig koppling till de två deltagarnas respektive bidrag till helheten. Eric Schüldt röstar med allra största sannolikhet på MP, V eller Fi, och försitter sällan ett tillfälle att applicera precis de progressiva och politiskt korrekta analyser som etablissemanget gjort till sina på det som diskuteras. Per Johansson avfärdar aldrig dessa utspel, utan väver tvärtom till synes sömlöst samman dem med sina egna resonemang, men samtidigt lämnar han själv aldrig några bidrag av denna typ, och lyssnar man noga finner man i stället att vad han faktiskt säger ofta går stick i stäv med dem. Vad som vid första anblick förefaller vara en diskussion mellan två tämligen samstämmiga personer, visar sig därmed vara två personer som bidrar med två sinsemellan väldigt olika perspektiv. Vad mer är, där Schüldts perspektiv får sägas sammanfalla väldigt väl med den tomma och populärkulturella civilisationskritik som framförs av vad som i själva verket är maktens egna institutioner, är Johanssons perspektiv närmast reaktionärens.

Vad som möjliggör den skenbara enighet som ligger till grund för denna kryptodialektik är det faktum att även Schüldt förstått att moderniteten är ett sterilt och avförtrollat ödeland. Vad han däremot inte förstått är att det är just de liberala, progressiva och rationalistiska föreställningar han själv både reproducerar och klamrar sig fast vid som fått vad som en gång var en vital civilisation att degenerera till den lobotomikultur han så vantrivs i. Per Johansson är dock i allra högsta grad medveten om detta, varför hans till synes så obekymrade inställning till det faktum att det är Schüldts senliberala och de facto etablissemangsvänliga budskap som kommer att uppfattas av den stora majoriteten av lyssnarna kan framstå som något underligt. Den Johansson vana lyssnare fått lära känna i podden framstår dock som någon som inte bryr sig nämnvärt om detta, utan som är tillfreds med att tillhandahålla den observante lyssnaren de verktyg vederbörande behöver för att växa som människa, men som inte ser det som sin roll att leda den åhörare rätt som bara vill få sin befintliga världsbild bekräftad (vilket på många sätt gör honom till någon som verkar i precis den esoteriska tradition han själv i så många avsnitt berättat om).

Exakt var Johansson står politiskt är oklart, men klart är att någon med hans kunskaper mycket väl vet att den civilisationskritik han framför också framfördes av högern redan när liberalismen var ung och socialismen inte ens påtänkt. Vad mer är, vad som mer än kanske någonting annat förenar de liberala och socialistiska projekten är just byggandet av den förment rationella modernitet som i Myter & Mysterier så ofta direkt eller indirekt avfärdas som själlös, mekanisk, otillräcklig och omänsklig. Att civilisationskritik av denna sort trots detta idag vanligtvis inte förknippas med högern, utan med vänstern, sätter dock fingret på vad Schüldt-perspektivets funktion blivit, nämligen den som av en mekanism genom vilken modernitetens härskarkast kan utmåla sig som den enda legitima oppositionen mot ett samhälle denna i själva verket har skapat, och genom vilken motståndet till moderniteten inte bara fångas upp, utan därtill kanaliseras till en kraft som hjälper moderniteten att ytterligare flytta fram sina positioner.

Att Johansson och Schüldt tillsammans och under vänskapliga former kan skapa modernitetskritisk och mycket intelligent pratradio som uppskattas av många är inte desto mindre intressant, då det hela ger en fingervisning om att efterfrågan på verkliga högerperspektiv sannolikt är betydligt större än vad många inser. Vad mer är, kritiken mot bland annat fondkapitalism, konsumism samt gigantiska finansiella "stimulanspaket" med det outtalade syftet att rädda banker och multinationella storföretag bottnar också i vad som i ordets egentliga bemärkelse är ett högerperspektiv, varför den ofokuserade samhällskritik du ofta hör dina mindre ideologiskt medvetna släktingar och bekanta yttra, och som får dem att lägga sin röst på de progressiva krafter som utgör garanten för att denna utveckling både skall fortsätta och accelerera, egentligen bör förstås som ett i grunden närmast reaktionärt missnöje med den värld liberalismen har skapat.

Att det är den vänster som allierat sig med dygdsignalerande multinationella företag som inte vill betala skatt och fondkapitalister med kortsiktig profit för ögonen, snarare än högern, som i gemene mans ögon uppfattas som det hedonistiska konsumtionssamhällets kritiker, bör kallas för vad det är, nämligen ett monumentalt misslyckande. I den mån högern förmår att erkänna detta, och inser att här finns en stor och outnyttjad potential, kan detta dock vändas till någonting positivt. För att en sådan utveckling skall vara möjlig måste högern dock först göra upp med den av vänstern planterade föreställningen att den har till uppgift att "hålla rent högerut", och i stället inse att dess problem till stor del bottnar i en långvarig oförmåga att hålla rent visavi de liberaler som hela tiden återfunnits vänsterut.

2020-07-06

Den amerikanska myten

Mina kättare och monster i Rhode Island:

Efter att Rhodesia 1965 förklarat sig självständigt från Storbritannien, försatt rhodesierna själva sällan en chans att likna vad de gjort vid den amerikanska oavhängighetsförklaringen 189 år tidigare. Mellan de båda revolterna fanns både uppenbara paralleller och påtagliga olikheter (inte minst demografiska sådana), men när den brittiska regeringen sökte punktera den rhodesiska argumentationen var det inte nämnda olikheter man baserade sin argumentation på. Vad som gjorde den rhodesiska argumentationen ogiltig, menade man i London, var i stället att Storbritannien 1776 (till skillnad från 1965) hade agerat fel, och att det amerikanska upproret därför inte bara var befogat utan också högst legitimt. I och med detta ställde sig även den brittiska regeringen helhjärtat bakom en historieskrivning som upprepats så många gånger att den idag allmänt tas för sann, men som i själva verket inte bara är falsk, utan därtill ett utslag av mycket ogenerad och samvetslös amerikansk propaganda.

Ironiskt (eller måhända snarare talande) nog är det inte i någon brittisk urkund vi kan läsa oss till vad vad som egentligen hände, utan i en amerikansk sådan författad av en man från Pennsylvania. I Sydney George Fishers The True History of the American Revolution dissekeras inte bara det tillrättalagda narrativ om den amerikanska så kallade revolutionen som generationer av såväl amerikanska som europeiska skolbarn matats med, utan i verket finner vi därtill viktiga nycklar till förståelsen av den progressiva sjuka som slagit klorna i västvärlden. Fisher är visserligen både liberal och (amerikansk) patriot, men ser ingen motsättning mellan detta och sitt kall att tjäna sanningen, utan ventilerar tvärtom vid upprepade tillfällen sin irritation över det faktum att hemlandets tillkomst tillåtits bli föremål för skamlös historieförfalskning. I sitt mycket ambitiösa försök att råda bot på detta går Fisher inte bara till botten med vad som faktiskt hände, utan analyserar därtill skeendet ur ett ideologiskt perspektiv.

Den mycket utbredda föreställningen att kolonisterna skulle ha varit föremål för religiöst förtryck från britternas sida pulvriseras redan tidigt i boken, då författaren påpekar att det var kolonisternas direkt drakoniska förföljelse av kväkare i Massachusetts som fick moderlandet att inskränka kolonins fram tills dess mycket långtgående självstyre. Framför allt pulvriseras dock den idag så utbredda föreställningen att kolonierna skulle ha varit föremål för orimliga ekonomiska bördor. De brittiska besittningarna var vid denna tid visserligen föremål för olika former av protektionistiska regleringar, men dessa hade inte tillkommit för att skydda moderlandet utan syftade tvärtom till att skydda de enskilda kolonierna, och gav till exempel Virginia monopol på all tobaksodling i imperiet. Den mycket pragmatiska nordamerikanska attityden till detta upplägg blev därför att ivrigt försvara de regleringar som likt tobaksmonopolet gynnade kolonisterna, samtidigt som man medelst organiserad och mycket omfattande smuggling undvek de tullar man själv förväntades betala. Detta skapade stora rikedomar i kolonierna, men gjorde dem samtidigt till en förlustaffär för den brittiska kronan då de nordamerikanska besittningarna tarvade ett resurskrävande försvar från ärkerivalen Frankrike och dess närvaro i nuvarande Kanada.

De förmenta tyranniska misstag som Storbritannien begick, visar sig i själva verket ha varit några ytterst halvhjärtade försök att genom importtullar få kolonierna att själva betala en del av kostnaderna för det försvar deras invånare krävde av moderlandet. När kolonisternas svar på dessa tullar blev bojkotter, upplopp, våld och ännu mer smuggling föll britterna varje gång snabbt till föga, och koloniernas status som subventionerade skatteparadis kunde fortsätta. När den famösa tebjudningen i Boston 1773 till slut inträffar visar sig denna, till skillnad från den gängse bilden av händelsen, inte ha föranletts av någon höjning av skatten på te, utan tvärtom av en sänkning av samma skatt. Vad mer är, skatten i fråga var helt och hållet akademisk, då allt det te kolonisterna vid denna tid drack var inköpt i Nederländerna och därefter insmugglat till Nordamerika. Vad som fick Bostonborna att ta till våld var inte någon form av tvångsmedel från britternas sida, utan blott det faktum att Ostindiska kompaniets fartyg med billigt men beskattat te till försäljning haft fräckheten att anlöpa stadens hamn.

I historieböckerna har bevekelsegrunderna bakom händelser som denna ofta kommit att sammanfattas med parollen "no taxation without representation", men vad som sällan framgår är att kolonisterna i själva verket var fullständigt ointresserade av parlamentarisk representation, utan bara ville att de brittiska skattebetalarna utan motkrav skulle fortsätta subventionera dem. När dylika försök att medelst juridiska argument klä det begynnande upproret i konstitutionella termer misslyckades, övergav man dock snabbt de parlamentariska argumenten för att i stället söka stöd för sin sak hos upplysningstänkare starkt präglade av reformationen. De argument som därefter kom att framföras i rebellernas pamfletter (och så småningom också i den så omtalade självständighetsförklaringen) blev därför en syntes av de rationalistiska och naturrättsliga argument man fann i skrifter av bland annat Locke, Montesquieu, von Pufendorf, Burlamaqui och Grotius.

Parallellt med att man började massproducera pamfletter om människans frihet och okränkbarhet iscensatte man ironiskt nog dock ett regelrätt skräckvälde, i syfte att skrämma den majoritet som motsatte sig ett uppror mot den brittiska kronan till tystnad. Lojalister (och ibland också bara människor som hade handlat med britterna) misshandlades, avkrävdes beskyddarpengar, rullades i tjära och fjädrar, fördrevs och/eller fick sin egendom nedbränd. De högtidliga principer man utåt bekände sig till imponerade dock på brittiska liberaler, varför framträdande whigs i den brittiska statsapparaten, det brittiska parlamentet och den brittiska militären aldrig förmådde uppbåda det engagemang som hade krävts för att kväsa det mycket hänsynslösa upproret. Annorlunda uttryckt, på det för liberaler mycket karakteristiska manér som utmärker även dagens progressiva tog stora delar av dåtidens brittiska etablissemang parti för rikets fiender. Det brittiska motståndet kom därför att bli synnerligen halvhjärtat, varför de skenheliga men kallhamrade rebellernas uppror till slut också blev framgångsrikt.

Den extremt retuscherade bilden av detta uppror fungerar i mångt och mycket som en den progressiva världens skapelseberättelse. Vad mer är, det hopkok av rationalistiskt och i allra högsta grad religiöst tankegods ett gäng fanatiska råskinn gömde sig bakom när de ville framställa sitt uppror mot en statsmakt långt mycket mer tolerant än den de själva skulle komma att bygga upp som någonting betydligt mer civiliserat än vad det var, har blivit till en det progressiva samhällets trosbekännelse. Vad som återfinns bakom floskler som "liberal demokrati" är ingenting annat än en muterad och för makten mycket flexibel variant av detta tankegods, och de krafter för vilka detta tankegods idag används som en städad fasad är inte ädlare än de krafter som gömde sig bakom det 1776.