2022-07-28

D som i desinformation

Mina drabanter:

Sedan en tid tillbaka vet vi att det på Wuhans virologiska institut pågick experiment med fladdermusvirus från Yunnan, mycket lika dem som WHO i ett uppenbart utslag av lismande för Kina gav den byråkratiska benämningen "covid-19". Vad vi idag också vet är att denna forskning backades upp ekonomiskt av namnkunniga västerländska aktörer, bland vilka man återfinner namnen på flera spelare som utmärkt sig för en synnerligen hög svansföring i pandemifrågan. Givet denna bakgrund är det visserligen fullt teoretiskt möjligt att det var en ren slump att Kinaviruspandemin först bröt ut just i Wuhan, men sannolikheten för detta får sägas vara tämligen försumbar. Vad mer är, givet denna bakgrund är det också fullt teoretiskt möjligt att aktörer som Peter Daszak endast haft sanningen för ögonen när de mycket aggressivt avfärdat alla utspel om att pandemin skulle ha varit resultatet av en laboratorieläcka som falska, men i detta fall torde sannolikheten inte bara vara försumbar, utan astronomiskt liten. Inte desto kunde man så sent som igår via flera förment oförvitlig nyhetskällor ta del av "nyheten" att "forskare" nu en gång för alla slagit fast att någon laboratorieläcka inte har skett.

Huruvida de journalister och medier som okritiskt förmedlade denna "nyhet" faktiskt agerade i god tro eller ej kan diskuteras; i många fall är deras solidaritet med och förtroende för det system de är en del av gissningsvis så stark och internaliserad att de faktiskt genuint trodde på vad de själva skrev. Klart står dock att "nyheten" även i bästa fall är extremt tvivelaktig. Rent teoretiskt kan den så klart vara sann, men sannolikheten för detta är så låg, och antalet höga makthavare och viktiga institutioner som har extremt mycket att förlora på kritiska reportage i ämnet så stort, att den oavsett vilket inte borde publicerats utan motbilder och en medföljande kritisk analys. Så skedde dock inte, utan saken utmålades som slutgiltigt utagerad, och för säkerhets skull kryddade man dessutom narrativet med ett alibi i form av Scripps-professorn Kristian Andersens plötsliga omvändelse i frågan.

Vi har med andra ord å ena sidan vad som med till visshet gränsande sannolikhet är en laboratorieläcka med tillhörande misskött pandemi, galopperande inflation och ett stort antal höga makthavare med fingrarna i syltburken, och å andra sidan en journalistkår som lojalt rapporterar att inga fel har begåtts, och att det därför inte heller finns någon att ställa till svars. Om att världens makthavare finner denna utveckling mycket välkommen behöver knappast påpekas, mer intressant är dock det faktum att detta inte leder till någon reaktion hos den breda allmänheten. Människor är, tycks det, idag så passiviserade och domesticerade att det går bra att mata dem även med extremt dubiösa narrativ utan att knappt någon reagerar, och intressant nog tar knappt heller någon av de många vetenskapsmän som naturligtvis vet att vad som serveras är humbug bladet från munnen. 1800-talets "totalitära despoter" hade aldrig kommit undan med detta, men det hela går bevisligen utmärkt i förment fria och demokratiska samhällen med grundlagsskyddade yttrande- och tryckfriheter år 2022.

Vad Kinavirusnarrativet visar är i själva verket att makthavare i vårt eget samhälle utvecklat konsten att dupera medborgarna medelst desinformation, distraktioner och lögner till en konstform. Sanningen återfinns visserligen i öppen dager för alla att se, men genom att begrava den under oräkneliga lager av brus, genom att alla journalister, akademiker och andra auktoriteter ges incitament att basunera ut samma förljugna budskap, och genom hård politisk kontroll av den forskning som av journalister och politiker beskrivs som "fri", förblir de allra flesta ovetande. På detta sätt kommer man inte bara undan med att genom vårdslöshet starta pandemier, man kommer också undan med att förstöra elevers skolgång, med att tvinga gråtande barn att månad efter månad bära munskydd, med att slå ut enorma mängder småföretag samtidigt som globala storföretag fyller det vakuum de lämnar efter sig samt med att, genom inflation, omfördela gigantiska belopp från vanliga människor till världens rikaste.

Det hela gäller dock inte på något sätt bara Kinaviruset och den politik detta gett upphov till. Det gäller vad skolelever får "lära" sig om demokrati och korruption, det gäller den propaganda om invandringens och globalismens välsignelser vi under årtionden matats med, det gäller vad människor i gemen tror sig veta om allt från 90-talskrisen till många "konspirationsteorier", det gäller den keynesianska penningspolitiken, och så vidare. Vi får visserligen ständigt höra att vi skall lyssna på "experter" och lita på "vetenskapen", och vi får visserligen höra om faran med såväl "falska nyheter" som "alternativa fakta", men bakom dessa paroller gömmer sig en helt annan verklighet, nämligen att knappast någon tidigare härskarkast genom världshistorien haft ett lika flexibelt förhållande till sanningen som dagens. Den bild av världen som förmedlas av etablissemanget idag är en förljugen machiavellisk fiktion, mycket fjärran från verkligheten, som mycket omsorgsfullt utformats och optimerats för att maximalt gynna en mycket korrupt härskarsklass intressen. På sitt sätt är det hela en mycket imponerande prestation, men det hela har absolut inget med vare sig fakta eller sanning att göra.