Mina replikanter:
Hur undviker man som galen vetenskapsman egentligen bäst att ens armé av mördarrobotar vänder sig mot sin skapare? Svaret på frågan är enkelt, man utformar mördarrobotarnas mjukvara på ett sådant sätt att de håller sig i schack, närmare bestämt på ett sådant sätt att de inte tänker fler egna tankar än absolut nödvändigt, älskar sin skapare även när detta går emot deras intressen samt inte distraheras av sådant som galna vetenskapsmän anser vara irrelevant för mördarrobotars funktion. Denna problematik, om än till synes akademisk, är i själva verket någonting som makten inte bara varit synnerligen medveten om länge, utan som i modern tid dessutom blivit föremål för långtgående optimeringsstudier. Ur det progressiva samhällets härskarkasts perspektiv utgör nämligen pöbeln mördarrobotar som, ehuru på många sätt oumbärliga, i vilket ögonblick som helst kan löpa amok i form av att, till exempel, kräva ett samhälle som tillvaratar allmänhetens intressen snarare än maktens.
Sett ur detta perspektiv är det inte särskilt konstigt vare sig att det progressiva samhället är som besatt av vilka memkomplex som exekveras på den mänskliga våtvaran eller att omfattande övervaknings- och kontrollmekanismer har tagits fram för att kartlägga och reglera dessa. Den övergripande analys som ligger bakom alla dessa ansträngningar genomsyras av det outtalade antagandet att den skönhet och rikedom som producerades på 1800-talet hänförde människan så till den grad att hon, som i ett rus, vandrade okontrollerat rakt mot det stup vi idag känner under samlingsbegreppet "världskrigen". Vad mer är, till detta kommer den i sak mycket riktiga analysen att världen till följd av vetenskapliga framsteg idag är oerhört mycket farligare än vad den var 1848. Pöbeln måste därför inte bara, lyder analysen, indoktrineras till att tro att makten vill den väl, utan också passiviseras. Lidelse och hänförelse är farligt, visioner, innovationer, känslor och tankar är farliga, och så vidare, lyder den underförstådda premiss som visserligen aldrig uttrycks explicit, men vars konturer inte desto mindre tydligt framträder varje gång etablissemangets teoretiker uttalar sig om saken.
Mot denna bakgrund blir inte bara varje vacker byggnad till ett hot, utan också varje hänryckande konstverk och symfoni. Människor matas därför med konst så motbjudande att de vänder bort sina ögon, samtidigt som inte bara alla nya byggnader som uppförs är fula, utan de återstående vackra dessutom successivt elimineras. Slutmålet är ett lobotomerat samhälle där ingen längre känner någonting och där ingenting distraherar människan från sin drönartillvaro; ett samhälle kliniskt rent från alla ting och sammanhang som kan förleda någon till visioner om någonting bättre, större eller sannare. De akademiker som för bara några årtionden sedan ofta var både karismatiska och högst intelligenta har ersatts av debila testuggande fanatiker oförmögna att säga någonting intressant, och de sanktionerade nöjen och glädjeämnen som alltjämt finns kommer i form av snabba fixar, som visserligen ger en kort stunds hedonistisk njutning, men vilkas bestående effekt alltid blir en upplevelse av hunger och oupfyllda löften. I ljuset av detta blir även maktens kulturkrig mot folket högst logiskt, då detta likt ett machiavelliskt Kinderägg på en och samma gång både demoraliserar, distraherar och stjäl mördarrobotarnas energi.
Annorlunda uttryckt, vad som kanske mer än någonting annat kännetecknar moderniteten är dess strävan efter memetisk kontroll, och det faktum att överheten dag efter dag låter den memetiska motsvarigheten till brandbomber regna över civilbefolkningen. Samtidigt kan vi i själva formerna för denna krigföring många gånger skönja de memkomplex som definierar härskarkasten som sådan. En mycket avslöjande ledtråd finner vi i det faktum att makten å ena sidan förklarat krig mot den så påfallande oskyldiga (för att inte säga ur överhetens perspektiv direkt nyttiga) föreställningen att jorden är platt, men att den på pappret långt mycket mer explosiva föreställningen att mordet på John F Kennedy inte gick till som Warrenkommissionen påstod å andra sidan inte blir föremål för sådan censur. Det fanns på 1970-talet nämligen inte någon i den motkulturella rörelsen som trodde på den officiella versionen av vad som hände i Dallas den 22 november 1963, och när dessa motkulturella krafter under årtiondena som följde installerade sig som en ny härskarkast skulle med tiden visserligen deras nya paroll skrattretande nog bli att man skulle lita på CIA, att man skulle betrakta de multinationella företagen som sina vänner och att man inte skulle lita på oberoende journalister, men någonstans glömde de inte heller helt varifrån de kom. Skulle man fråga dem om saken idag skulle de visserligen sannolikt pliktskyldigt hänvisa till Warrenkommissionens famösa rapport, men detta helt utan såväl glöd som vilja att ta strid om saken.
I själva verket låter sig de flesta officiella narrativ som präglar vår egen tid spåras till just ett elakartat viralt memkomplex som fick fäste under 60- och 70-talen. I den mån den mänskliga våtvaran är sårbar för sådana memkomplex, finner vi därför ironiskt nog det bästa exemplet på detta i just den progressiva härskarkast som så uppenbart är livrädd för sådana. I ljuset av detta får också det faktum att denna är så rädd för alla livskraftiga idéer, uttryck och visioner en mycket naturlig förklaring. När det kommer till kritan är det idag inte längre i första hand risken för att hänförda människor skall löpa amok den fruktar, utan rivaler. Det memkomplex som det progressiva samhället ytterst är en manifestation av är ett sådant som var livskraftigt under de unika förutsättningar som rådde under 60- och 70-talen. Idag, när dessa förutsättningar inte längre finns, är vad det fruktar mer än någonting annat därför konkurrens. Det vet av egen erfarenhet hur lätt det är för ett konkurrerande memkomplex att få fäste när myllan är bördig, och det är smärtsamt medvetet om att jordmånen 2022 har förändrats till någonting som inte alls längre gynnar dess egna rötter. Därav inte bara dess idoga försök att hålla "ogräset" borta, utan också dess frenetiska försök att i grunden omstöpa jordmånen – eller om man så vill, den aggregerade våtvaran – som sådan.
