Mina charlataner och bondfångare:
Den 10 september 2001 höll USA:s dåvarande "försvarsminister" Donald Rumsfeld ett tal, i vilket han medgav att 2,3 biljoner dollar hade försvunnit i den nordamerikanska krigsbyråkratin. Då summan vid denna tidpunkt motsvarade över en femtedel av landets bruttonationalprodukt borde detta ha gjort väldigt stora avtryck i nyhetsflödet och samhällsdebatten, man en dag senare förändrades världen i grunden, och vad som borde blivit en praktskandal hamnade i stället i nyhetsskugga. Någon som dock inte glömde bort vad Rumsfeld hade sagt var en tidigare minister i George Bush den äldres regering vid namn Catherine Austin Fitts. Austin Fitts hade nämligen redan före Rumsfelds uttalande räknat på saken, och kommit fram till ännu högre summor.
När hennes beräkningar 2017 visade att totalt 6,5 biljoner dollar saknades fick en ekonomiprofessor vid namn Mark Skidmore höra talas om saken, men denne tyckte beloppet lät så orimligt högt att han utgick från att Austin Fitts hade blandat ihop biljoner och miljarder, och att siffran därför bara var en tusendel av vad den före detta ministern påstod. Skidmore blev dock tillräckligt nyfiken för att personligen kontrollera uppgifterna, och fann i samband med detta till sin egen förvåning att Austin Fitts hade fog för sina påståenden. Han satte därför några av sina studenter på att gräva i statliga dokument, och fann snart att Austin Fitts om något snarare underskattat beloppet. I själva verket var det 21 biljoner dollar som saknades, det vill säga en siffra som med god marginal översteg den amerikanska bruttonationalprodukten. Efter att Skidmore redovisat sina siffror skulle denna gång nyheten göra ett visst avtryck, och Pentagon tvingades utlova en revision, men efter detta hände mycket lite, och trots att en journalistkår som faktiskt gjorde vad varje journalistkår påstår sig göra hade kastat sig över de skyldiga likt ett stim uthungrade pirayor, är frågan idag i all praktisk bemärkelse helt bortglömd.
Här inflikar måhända någon att detta visserligen är intressant, men att det har väldigt lite med svenska och europeiska förhållanden att göra. Så hade kanske också varit fallet om det hela inträffat 100 år tidigare, men idag är läget väldigt annorlunda. För det första gör dollarns exceptionella ställning att det inte bara är amerikaner som tvingas bekosta denna korruption, utan också människor världen över. För det andra utgör de människor (av vilka för övrigt långtifrån alla är amerikaner) i vilkas fickor dessa pengar till slut hamnar inte bara en amerikansk härskarkast, utan en global sådan. Det är dessa människor som formar de narrativ som dominerar hela västvärlden, det är dessa människor som tystar, deplattformerar och demonetariserar dig, det är dessa människor som avlyssnar dig och det är dessa människor som tar ifrån dig den ena rättigheten efter den andra. Det är dessa människor som påstår att dina åsikter är unkna och din människosyn dålig. Det är dessa människor som bestämmer att ditt jobb skall flytta till Kina. Det är dessa människor som hänger ut dig som en dålig människa om du inte tycker att skottlossningar, förnedringsrån, inbrott och en kaotisk skola har gjort ditt liv rikare, och det är dessa människor som berömmer sig själva för att utgöra de goda och solidariska krafterna i samhället.
Vad som ytterst gör att denna korruption kan fortgå ostört är den aktiva mytbildning som etablissemanget så länge och så ogenerat ägnat sig åt. Varje skolelev får idag lära sig att världen förr i tiden var korrupt, men att moderniteten utrotat korruptionen och att det inte längre finns någon härskarkast som skor sig på den breda allmänheten. I själva verket förhåller det sig precis tvärtom, då de summor som Austin Fitts och Skidmore grävt fram både i absoluta och relativa tal mätt speglar en grad av girighet som skulle göra även den mest hjärtlöse av medeltida feodalherrar stum av förfäran.
