Någonting som utmärker den politik som förs i de flesta västländer idag, är att den befinner sig långt till vänster om den politik väljarna faktiskt har efterfrågat. Företeelsen är inte ny, utan utgör tvärtom normaltillståndet sedan en längre tid tillbaka. Så har dock inte alltid varit fallet – före 1968 förhöll det sig i regel tvärtom.
Något förenklat kan de arbetarpartier som tog makten efter den allmänna rösträttens införande sägas ha röstats fram av en arbetarklass som efterlyste en betydligt mer radikal politik än vad den faktiskt fick. Makthavarna insåg faran i att ge vänsterväljarna vad de krävde, och valde därför att föra en politik som omformade samhället gradvis, snarare än under revolutionära former. Politiken förflyttades med små men stadiga steg vänsterut, ända tills den efter flera årtionden började sammanfalla med väljarnas önskemål.
Dåtidens höger försökte förgäves förhindra denna utveckling, bland annat genom att förespråka villkorad och/eller graderad rösträtt. Dessa försök att hindra vänstern från att flytta fram sina positioner inte bara misslyckades, att ens ventilera tanken på någonting sådant blev därtill efter den allmänna rösträttens införande snabbt också tabu. Så länge väljarna efterfrågade en mer radikal politik än den som faktiskt fördes, ansågs det (vilket vid första anblick kan förefalla något paradoxalt) som helgerån att ifrågasätta den allmänna rösträtten.
Gränsdragningarna mellan den politik som efterfrågats, och den politik som faktiskt förts, är inte alltid helt glasklara. Makthavarna har alltid stått längre till vänster i kulturella frågor än i ekonomiska, medan det motsatta gällt bland väljarna. De två årtionden som följde på 1968 avviker dessutom i mångt och mycket från det större mönstret, då 1970-talet präglades av en extrem vänsterradikalisering, som sedan den radikala politiken blivit direkt systemhotande följdes av den nyliberala reaktionen under 1980-talet. Efter dessa två årtionden av idel statistiska uteliggare gjorde sig dock det traditionella mönstret åter påmint – makthavarna fortsatte att långsamt men obönhörligt vrida politiken åt vänster.
Den tidigare ordningen var därmed återställd så när som på en detalj, nämligen att den politik som fördes inte längre var mindre radikal än den väljarna hade efterlyst. Sedan 1990-talet är det inte längre väljarnas önskemål som driver politiken åt vänster, utan makthavarnas sådana. Till en början var detta knappt märkbart, då avvikelsen mellan vad väljarna och politikerna ville fortfarande var liten, men med tiden har diskrepansen vuxit sig så stor att klyftan mellan allmänheten och etablissemanget alltmer påminner om öppet krig.
I detta läge har inte bara klassförakt blivit högsta mode inom vänstern. I detta läge ifrågasätter allt fler progressiva därtill plötsligt demokratin som sådan. I detta läge börjar vänsterns demagoger plötsligt tala sig varma för den "liberala demokrati" (det vill säga begränsade demokrati) de inte hade någonting till övers för så länge som folkflertalet var pådrivande för en mer vänsterorienterad politik. När däremot dagens obildade pöbel till skillnad från dåtidens stolta arbetare kräver en mer högerorienterad politik, blir dock plötsligt kampen mot pöbelvälde av avgörande betydelse. I stället för att som tidigare förklara begreppet demokrati med att majoriteten bestämmer och att detta är någonting mycket ädelt, betonas nu att demokrati inte ger majoriteten rätt att göra som den vill.
En höger värd namnet bör vara synnerligen skeptisk till demokrati, då företeelsen traditionellt varit synonym med en ordning som möjliggjort för flertalet att parasitera på, köra över och förtrycka fåtalet. Politikens ständiga rörelse vänsterut har idag dock gått så långt att detta inte längre nödvändigtvis är sant. USA, Storbritannien, Brasilien, Polen, Ungern och i viss mån också Österrike utgör idag bara några av alla exempel på länder i vilka folkviljan har framtvingat en reaktion, eller är på väg göra det. Demokratin är idag på väg att, till skillnad från vad som historiskt varit fallet, bli ett vapen i händerna på högern. Detta förklarar också varför man inom vänstern plötsligt blivit så fientligt inställda till den.
Detta innebär inte att demokrati bör ses som vägen till gott styre. Det innebär dock att demokratin för närvarande är ett användbart redskap för den som vill förhindra att vänstern ytterligare flyttar fram sina positioner. En höger värd namnet bör akta sig för att se gårdagens vänsterpositioner som god högerpolitik, men en höger värd namnet bör också vara pragmatisk. Demokratin tillhör, precis som nationalismen och yttrandefriheten, gårdagens vänsterpositioner, varför vi också bör förhålla oss misstänksamma till den. Företeelser som nationalismen, yttrandefriheten och i tilltagande grad också demokratin har idag dock upphört att vara användbara verktyg för vänstern, varför man också har övergivit dem eller, som i fallet med demokratin, är på väg att överge dem.
Att man har övergivit dem beror på att vänstern, sedan de formulerades, har vunnit så mycket mark att man lämnat dessa positioner bakom sig. Som slutmål utgör de en väldigt torftig ambition för högern av den enkla anledningen att de endast representerar gårdagens vänsterpositioner, men som delmål utgör de användbara verktyg för den som vill gå till motoffensiv mot vänstern under de omständigheter som råder idag.
