Begreppet "liberal demokrati" är till synes motsägelsefullt. På pappret är liberalismen en av de ideologier som ställer upp i de val som gör det möjligt för den liberala demokratin att kalla sig för just en "demokrati", men valen i fråga kan lika väl vinnas av partier som kallar sig för till exempel konservativa eller socialistiska. I ordagrann bemärkelse kan en stat därför, tycks det, endast utgöra en liberal demokrati så länge den håller val som alltid vinns av liberala partier.
Den skenbara paradoxen förklaras av att ordet "demokrati" i sammanhanget är en eufemism – hela poängen med en liberal demokrati är nämligen att förhindra att folkviljan får alltför stort genomslag. Ett betydligt mer beskrivande namn på företeelsen hade därför varit "begränsad demokrati", men dylika begrepp har på grunder man får misstänka i första hand varit marknadsföringstekniska aldrig fått fäste. Debattartiklar med budskap som "Hanif Bali hotar den begränsade demokratin" eller "Sverigedemokraterna utgör ett hot mot inskränkningarna av vår demokrati" hade, trots allt, inte nödvändigtvis fått sina avsändare att framstå i den bästa av dager i ett samhälle där varje barn får lära sig att demokrati är det finaste vi har.
De upplysningstänkare som myntade begreppet "liberal demokrati" hade dock de bästa av avsikter när de insisterade på att demokratin skulle vara just begränsad, nämligen att förhindra pöbelvälde. Häri återfinns också förklaringen till förledet "liberal". Upplysningstänkarna i fråga ville förhindra en ordning där majoriteten kunde förtrycka minoriteten, varför man i stället förespråkade en ordning där ett antal klassiskt liberala dygder som stark äganderätt, yttrandefrihet, låga skatter och frånvaron av paternalism skulle vara grundlagsstadgade, och därmed inte utan vidare kunna omkullkastas av väljarna. Den klassiskt liberala ordningen skulle, kort sagt, garanteras av konstitutionen, och inte gå att avskaffa på demokratisk väg.
Att avsikterna var de bästa förhindrade emellertid inte vad som bara kan kallas för ett spektakulärt fiasko. Sedan den liberala demokratins införande har äganderätten försvagats kraftigt, och under samma tid har skatterna därtill steg för steg höjts till nivåer man för bara något århundrade sedan hade funnit det omöjligt att ens föreställa sig, och som fått de skattehöjningar som historiskt lett till bondeuppror, krig och revolutioner att blekna i jämförelse. Detta bör dock inte tolkas som att de politiker som idag säger sig värna den liberala demokratin har övergivit grundtanken om att hindra folkviljan från att få genomslag.
Parallellt med att man köpt sig röster genom att införa exakt det rövarsamhälle den liberala demokratin var tänkt att skydda skattebetalarna mot, har man nämligen också frångått den liberala demokratins grundtanke genom att på andra områden föra en politik som inte efterfrågats av väljarna. Parallellt med att man försvagat äganderätten har man också försvagat yttrandefriheten. Kulturen har underställts statlig styrning, och paternalismens tentakler når numera ända in i skattebetalarnas säng- och barnkammare. Utöver att bedriva kulturkrig mot invånarna har man dessutom helt utan folkligt mandat tagit beslut om en migrationspolitik så extrem att den, om den tillåts fortsätta, inom några årtionden kommer ha gjort hela folk till minoriteter i sina egna länder.
Grundtanken om att förhindra majoriteten från att förtrycka minoriteten har med andra ord fallit, och ersatts av ett system där man kombinerat det sämsta av två världar. Den liberala demokratin blivit en ordning som möjliggör för minoriteten att förtrycka majoriteten, trots att allmänna val hålls. Det är denna ordning företrädare för den förtryckande minoriteten idag ständigt hävdar är hotad. Det är denna ordning företrädare för den förtryckande minoriteten till varje pris vill upprätthålla. Det är denna ordning företrädare för den förtryckande minoriteten med sina brandtal, sin alarmism, sin propaganda och med sitt ständiga våld på sanningen vill lura den förtryckta majoriteten att ställa sig bakom.
Begreppet "liberal demokrati" betyder idag ingenting annat än "progressiv hegemoni". När den liberala demokratin påstås vara hotad, avses i själva verket att den lilla grupp progressiva som utan folkligt mandat för detta lyckats erövra makten, upplever sin egen maktposition som hotad. Vad som gömmer sig bakom orden är i själva verket det faktum att man inom en impopulär förtryckande minoritet är livrädda för att den majoritet man förtrycker skall få någonting att säga till om.
