Identitet, individualism och kollektivism

Den gängse debatten om identitet präglas av missförstånd, förenklingar, falska dikotomier, kognitiv dissonans och ett allmänt neurotiskt förhållningssätt till företeelsen i fråga. På den ena sidan återfinns den postmoderna vänster som, trots att den i regel förnekar såväl att den är postmodern som att den ägnar sig åt identitetspolitik, med näbbar och klor kämpar för att de identitetspolitiska idéerna skall genomsyra precis alla aspekter av samhället. På den andra sidan återfinns en höger där de mest uttalade kritikerna av identitetspolitiken tenderar att kalla sig för konservativa, men som i regel kritiserar identitetspolitiken med det i grund och botten väldigt progressiva argumentet att identitet är någonting oviktigt.

Identitet är emellertid allt annat än oviktigt. Till de mest uppenbara exemplen på detta hör att en sammanhållande identitet är av avgörande betydelse för att ett samhälle skall fungera någorlunda friktionsfritt, men betydelsen av identitet gör sig också ständigt påmind i vardagen. För svenskar bosatta eller på resa i utlandet kan mötet med andra svenskar vara en sällsamt stark upplevelse. I många delar av Sverige (inte minst i Stockholm) är lokalpatriotismen dessutom en väldigt viktig del av människors identitet. Identiteten fyller, kort sagt, en avgörande social funktion, vilket också gör den till en farlig kraft att försöka underminera.

Skrapar man lite på ytan finner man snabbt hur grunda de argument som framförs i debatten egentligen är. När progressiva hävdar att identitet är oviktigt motsägs detta inte bara av det faktum att deras egna bekantskapskretsar i stort sett aldrig ens är i närheten av att vara representativa för den samtida svenska stadsbilden, utan motsägs också av den samtida svenska stadsbilden som sådan. För alla invandrare som fortsätter klä sig i hemlandets klädsel även efter att de flyttat till Sverige, trots att de därmed också väljer att kraftigt distansera sig från majoritetssamhället, är identitet bevisligen inte oviktigt. Hade så varit fallet hade de i stället följt minsta motståndets lag, och anpassat sin klädsel till omgivningen.

Kritikernas i själva verket väldigt progressiva invändning mot identitetspolitiken uttrycks inte sällan som att man motsätter sig såväl högerns som vänsterns identitetspolitik, vilket är en väldigt förrädisk tankefigur. Att det finns avarter även på högerkanten behöver knappast påpekas, men den "identitetspolitik" man antyder att stora delar av högern håller sig med är i själva verket ett uttryck för någonting väsensskilt från vänsterperspektivet. I den mån högern fokuserar på identitet, bör detta främst förstås som en omsorg om vad som förenar och håller samman. Den identitetspolitik vänstern förfäktar är däremot en söndrande kraft. Dess syfte är att få olika undergrupper att odla distinkta identiteter, och den är därtill nära förknippad med en migrationspolitik som kraftigt bidragit till att undergräva sammanhållningen i samhället.

Här finns också en intressant koppling till frågan om individualism och kollektivism. Att det i första hand skulle vara kollektivister som värderar gruppidentiteter är någonting de flesta utgår från. Paradoxalt nog kan dock ett någorlunda homogent samhälle med en gemensam identitet vara viktigare för en individualist än en kollektivist, av den enkla anledningen att det kulturella avståndet mellan individualisten och de människor vederbörande behöver interagera med i sin vardag då blir förhållandevis litet. I ett samhälle som blivit heterogent till följd av invandring från väldigt annorlunda kulturer, ökar dock det kulturella avståndet mellan individualisten och en stor andel av befolkningen drastiskt. Detta ökar i sin tur också vederbörandes känsla av främlingskap inför omgivningen.

Identitetspolitikens fokus på allt snävare gruppidentiteter, däremot, är en social mekanism synnerligen snarlik den man ser inom mer traditionella subkulturer. De inblandande ser i regel detta som ett utslag av individualism, men för en utomstående är graden av kollektivism inom de respektive grupperna inte sällan slående. Kraven på likriktning är så stora att man sluter sig samman i grupper där alla klär sig likadant, konsumerar samma kultur och har identiska åsikter. Kollektiven i fråga må vara små och många till antalet, men utgörs inte desto mindre av just kollektiv – av och för människor med kollektivistiska värderingar.

Den gängse synen på individualism och kollektivism är starkt präglad av att människor är flockdjur som intalat sig själva att de fötts som oskrivna blad. I själva verket är så gott som alla i någon mening kollektivister. Individualism utgör inte kollektivismens motsats, utan bör förstås som ett visst mått av avvikelse från den kollektivistiska normen. Vad mer är, kollektivismen å sin sida odlas sällan i abstraktionens allomfattande Kollektiv, utan i ett flertal mindre och begränsade kollektiv av likasinnade. Kollektivister må förespråka allomfattande kollektiva lösningar och allomfattande kollektiv finansiering, men de kollektiv de själva trivs i och söker sig till är ytterst sällan öppna för alla.

Att identitet är någonting viktigt för människor blir i ljuset av detta också fullt naturligt. Vad som i själva verket utgör det konstiga, är det faktum att en identitet idag allmänt förväntas vara inkluderande och välkomnande även gentemot de människor som i sina val av uttryckssätt och beteende tydligt markerar att de vill distansera sig från den.