"Blunda inte för prognosen om muslimer", lyder rubriken på en nyskriven krönika i Fokus av Johan Hakelius. Föremålet för denna text (en text som för övrigt är betydligt mer försiktigt skriven än dess rubrik antyder) är den Pew-undersökning som (bland annat) prognosticerar att andelen muslimer i Sverige kan uppgå till 30 procent år 2050 om invandringen förblir hög.
Ämnet är, vilket Hakelius också tangerar i sin text, omgärdat av beröringsskräck. Enligt det gängse narrativet™ är islam en religion bland andra; en hög andel muslimer i Sverige är därför helt oproblematiskt, och att ens antyda någonting annat är ett ovedersägligt bevis för att den som ger uttryck för detta är en dålig människa.
Denna underförstådda "sanning" sätter tonen för all debatt om saken. Frågan är i stort sett omöjlig att dryfta offentligt utan att förhålla till detta. Praktiskt taget samtliga texter publicerade i etablerade medier, i vilka frågan problematiseras ens det minsta, är så fyllda av ängsliga reservationer och markörer att deras budskap närmast drunknar i alla förbehåll.
Det hela är naturligtvis ingenting annat än apspel. En stor majoritet av oss torde finna ett Sverige där 30 procent av befolkningen utgörs av muslimer ett väldigt skrämmande scenario, och alla vet också mycket väl att det förhåller sig på det sättet. Varför denna inställning inte bara är förståelig, utan dessutom sund, finner man när man när man tar del av en annan Pew-undersökning, i vilken man gör en djupdykning i vad muslimer faktiskt tycker.
Av denna framgår nämligen tydligt att stödet för självmordsbombningar, försvar av islam med våld, sharialagstiftning, stening av otrogna kvinnor och krav på dödsstraff för den som lämnar islam har stöd av tvåsiffriga procentandelar av befolkningen i de stora muslimska invandrarländerna. Skulle 30 procent av Sveriges befolkning utgöras av muslimer skulle med andra ord dessa värderingar sannolikt delas av hundratusentals eller fler människor i Sverige.
Som så ofta påpekas i sammanhanget är långtifrån alla muslimer extremister. Det krävs dock inte särskilt många extremister för att orsaka väldigt stor skada. Då stödet för extremism är så pass högt bland muslimer kommer såväl antalet som andelen extremister, om andelen muslimer växer till trettio procent av befolkningen, med matematisk nödvändighet öka dramatiskt.
Utöver detta har vi alla de problem såsom grov kriminalitet, klanvälde, bidragsberoende, terrorism, antisemitism och så vidare, som måhända inte direkt kan härledas till islam, men som i praktiken korrelerar kraftigt med invandring från muslimska länder. Kort sagt, ett Sverige där 30 procent av befolkningen utgörs av muslimer skulle också vara ett Sverige som enligt de måttstockar en förkrossande majoritet (inklusive progressiva, socialister och socialliberaler) håller sig med vara ett betydligt sämre land.
Man kan naturligtvis tycka att detta är djupt olustigt, men inte desto mindre är det en realitet vi har att förhålla oss till. Inget önsketänkande i världen kommer ändra på den saken.
