I media återfinns idag påfallande ofta resonemang i vilka debattörer fördöms, eftersom de använt ord som pensionsräddare, kulturberikare eller skäggbarn. Detta är, får vi veta, "ju" rasistiska begrepp, varför debattören i frågas skuld är given. Därefter följer en opinionstext eller ett reportage baserat på denna omständighet som underliggande premiss.
Personligen finner jag dylika resonemang synnerligen obehagliga. Detta av den enkla anledningen att premissen de bygger på – den i sammanhanget flitiga förekomsten av markörord som "ju" till trots – står på minst sagt ostadig grund. Det finns tre övergripande anledningar till detta.
Den första av dessa anledningar är att inget av orden går att härleda till rastänkande över huvud taget. Orden skulle lika väl, och med samma bakomliggande bevekelsegrunder, kunna appliceras på socioekonomiska grupper med helt och hållet inhemskt ursprung. Denna omständighet gör inte per automatik begreppen lämpliga eller ens rumsrena, men den punkterar effektivt det ofta upprepade påståendet att epiteten skulle vara just rasistiska.
Den andra anledningen är att det i regel inte är invandrare som är den primära måltavlan då begreppen används. Begreppet pensionsräddare har använts för att häckla de politiker, opinionsbildare och journalister som i strid med all nationalekonomisk forskning hävdat att invandringen varit lönsam. Begreppet kulturberikare har använts för att häckla ungefär samma personer för att de å ena sidan neurotiskt hyllat mångkulturen i det ena bombastiska utspelet efter det andra, men å den andra i regel bosatt sig så långt från samma mångkultur de bara kunnat.
När det kommer till skäggbarn är begreppet förvisso inte härlett ur någon av de uppenbart vilseledande floskler man från etablissemangets håll använt till leda, och när det kommer till detta begrepp är det också en invandrargrupp som i högre omfattning än i fallet med de två andra begreppen som är den primära måltavlan.
Begreppet används dock inte urskillningslöst om afghaner (eller afghaner i en viss åldersgrupp) i största allmänhet. Begreppet har primärt använts om bedragare, som utnyttjat det faktum att systemet varit som konstruerat för att uppmuntra till just bedrägerier. I förlängningen har det dock också riktat sig mot den kollektiva lögn som odlats i det svenska samhället då man mot bättre vetande intalat sig att uppenbart vuxna människor varit barn, och då man bildsatt artiklar om könsmogna män med nallebjörnar.
I den mån orden används om invandrare i största allmänhet är detta naturligtvis högst respektlöst och olämpligt, men sådan användning torde också höra till undantagen. Inget av orden gör sig särskilt väl i mer seriöst menade texter, men att man på Flashback med drypande ironi, och med udden riktad mot förljugna politiker och journalister, kallar grova brottslingar för pensionsräddare och kulturberikare, är ingenting att uppröras över.
Att dessa begrepp används i sådana sammanhang är tvärtom ett sundhetstecken. Det osunda består i stället i att påstått granskande journalister applåderat de politiker som i strid med såväl lättkontrollerad fakta som bättre vetande hävdat att den svenska migrationspolitiken varit en vinstaffär.
Detta för oss osökt till den tredje och sista anledningen till att narrativet™ om de "rasistiska" begreppen är högst obehagligt. Denna består helt sonika i det faktum att detta narrativ™ är någonting man från makthavarnas sida cyniskt använder för att misstänkliggöra dem som hela tiden klarsynt och helt korrekt påpekat att makthavarna har agerat idiotiskt.
