I en dagsfärsk Expressenartikel berättas en tämligen hårresande historia om en man som fått lämna en hög chefspost efter anklagelser om sexuella trakasserier. Det är som vanligt fullt möjligt att artikeln ger en missvisande bild av händelseförloppet, men om artikeln inte utelämnar några i sammanhanget centrala fakta är vad som beskrivs en häxprocess av en art som borde få blodet att isa sig i ådrorna på varje människa med ett minimum av rättspatos.
Mannens brott består, enligt artikeln, i att han på en konferens frågat en kvinna han inte arbetat särskilt nära ihop med om han fått bjuda upp henne till sitt rum för att "fortsätta dialogen". Dessutom har han, får vi veta, "riktat blickar" mot kvinnan. Detta fick kvinnan att anmäla honom för sexuella trakasserier, vilket i sin tur ledde till att mannen blev avstängd, att en advokatbyrå anlitades för att genomföra en internutredning och att han i slutändan fick lämna sitt jobb.
Såvida artikeln inte ger en väldigt skev bild av vad som hänt, har med andra ord en man blivit attraherad av en kollega på en konferens, tittat(!) på henne och därefter försökt ragga upp henne. Vad som beskrivs är med andra ord de ytterst normala mellanmänskliga förehavanden som ligger till grund för praktiskt taget alla förhållanden.
Inte desto mindre är det begreppet "sexuella trakasserier" som används, och det borde få alla varningsklockor att ringa. Om ett misslyckat raggningsförsök i kombination med blickar anses utgöra sexuella trakasserier, har vi också anammat en sexualsyn så paleoreaktionär och pryd att den inte bara får den viktorianska att framstå som frigjord, utan därtill tangerar terroristledaren Abu Bakr al-Baghdadis syn på umgänge över könsgränserna.
Om misslyckade raggningsförsök i kombination med blickar utgör sexuella trakasserier, blir också alla spontana försök till parbildning i praktiken omöjliga. Ett samhälle där man så oreflekterat slår fast en sådan ordning uppvisar uppenbara och tilltagande drag av dystopisk mardröm. Att så få namnkunniga opinionsbildare kritiserar denna utveckling är ett symptom på ett väldigt ofriskt samhälle.
Ironiskt nog bidrar dock denna utveckling för oss som har det tvivelaktiga nöjet att genomleva den till ökad inblick i det nazistiska tyranniets mekanismer. De människor som väljer att tänja begreppet "sexuella trakasserier" så till den grad att det till slut även omfattar misslyckade raggningsförsök och blickar, är nämligen precis samma sorts människor som med glädje blev kuggar i Hitlers förintelsemaskineri.
Det är de fanatiska, blint övertygade, opportuna, förgrämda och hatiska, som sedan länge valt att bortse från det gnagande tvivlet i bakhuvudet, som kliver fram ur skuggorna när de yttre omständigheterna så tillåter. Nu, liksom då, är de inte särskilt många till antalet, och det enda som egentligen krävs för att stoppa dem är att den stora massan slutar tillåta dem diktera villkoren.
