Ett ofta förbisett faktum är att det gängse politiska narrativet™ kryllar av falska dikotomier. En följd av detta är den tämligen aparta företeelsen att marknadsförespråkare ofta oreflekterat försvarar företeelser som är allt annat än marknadsmässiga. Några exempel på detta som ofta lyfts på denna blogg är svågerkapitalism och frågan om vinster i välfärden.
Två andra intressanta aspekter på detta är kvartalskapitalism och planerat åldrande. I grund och botten står det givetvis företag fritt att ägna sig åt detta, precis som det står konsumenterna fritt att köpa samma företags produkter och tjänster. Vad som gör dessa båda företeelser intressanta i sammanhanget är dock vad som driver dem.
Bägge dessa företeelser är nämligen i mångt och mycket ett utslag av kortsiktigt och utspritt ägande, snarare än något till exempel familjeägda företag ägnar sig åt. Denna korrelation står givetvis inte skriven i sten, men sambandet är ändå tydligt. Ett företag som ägs av ett fåtal personer har ofta helt andra tidsperspektiv, en helt annan relation till lokalsamhället och de anställda, samt tenderar att ha en ganska annorlunda syn på kundrelationer, än ett företag där ägandet är utspritt över ett stort antal finansiella institutioner.
Bägge dessa ägandeformer har sin givna plats på en fri marknad. I ett samhälle som dagens tenderar dock den senare ägandeformen att breda ut sig på den förras bekostnad. De regler och skatter som omgärdar generationsskiften tenderar att sprida ägandet mer och mer, och höga skatter tenderar att omöjliggöra den kapitalackumulering som krävs för att behålla företag i ett fåtal personers ägo.
Vidare utgör idag den inflation som keynesianismens överstepräster påtvingar samhället en väldigt stark kraft för ökat institutionellt ägande. Då människors pengar hela tiden tappar i värde, blir allmänheten i praktiken helt enkelt tvungen att övergå till att spara i olika former av fonder. Penningpolitiken skapar på detta sätt ett väldigt starkt incitament för institutionellt ägande, som inte hade funnits annars.
Vad få är på det klara med är att detta även gäller pensioner. Pension ses ofta som en så kallad socialförsäkring bland flera, men faktum är att pensionssystemens framväxt är intimt sammanvävd med inflationen. Så länge valutasystemen var stabila var det en självklarhet att spara till sin egen pension, men det tidiga 1900-talets många utbrott av hög inflation gjorde dessa besparingar värdelösa.
Lösningen blev dagens pensionssystem. När dessa väl var införda blev de politiskt mycket svåra att avveckla, och efter keynesianismens genomförande cementerades denna ordning ytterligare. Pensionsfonder tillhör idag den globala ekonomins viktigaste aktörer, och deras syn på företagande är skoningslös. Företagen de är delägare i skall leverera största möjliga vinst, annars...!
Nedläggningar av lönsamma fabriker, produkter med kort hållbarhet och multinationella företag som likriktar utbudet världen över utmålas i den gängse debatten slentrianmässigt som följden av en otyglad marknad. I själva verket är dock dessa företeelser i hög grad en konsekvens det institutionella ägande som politikers ingripanden i ekonomin resulterat i.
Att det trots detta i regel är vänstern som kritiserar dessa företeelser, och högern som försvarar dem, tillhör vår samtids stora ironier.
