Detta inlägg är en översättning av Helen Pluckroses text 'How French “Intellectuals” Ruined the West: Postmodernism and Its Impact, Explained', ursprungligen publicerad i Areo Magazine. Texten är översatt av Henrik Sundström och återpubliceras här i översatt form med författarens tillstånd.
Postmodernismen utgör ett hot inte bara mot den liberala demokratin, utan mot det moderna
samhället i sig. Det kan låta som ett djärvt eller överdrivet påstående, men sanningen är att det
postmoderna klustret av idéer och värderingar har brutit sig ur den akademiska miljön och har
fått en stark kulturell kraft i det västerländska samhället. De irrationella och identitära
"symptomen" på postmodernism är lätta att känna igen och möter stark kritik, men dess
underliggande tankesätt är inte brett känt. Detta beror delvis på att postmodernister sällan
förklarar sig tydligt, och delvis för att det finns en inbyggd självmotsägelse och inkonsekvens
i ett sätt att tänka som har som utgångspunkt att det inte finns någon stabil realitet eller
kunskap. Dock har postmodernismen sin rot i konsekventa idéer, och en förståelse för dessa är
nödvändig för att motverka dem. Dessa idéer ligger bakom de problem vi idag ser med
aktivism för "social rättvisa", undergräver vänsterns trovärdighet, och hotar att förpassa
västerlandet tillbaka till en irrationell förmodern kultur.
Postmodernismen, förenklat, är en kostnärlig och filosofisk rörelse som började i Frankrike under 1960-talet, och skapade omstörtande konst och ännu mer omstörtande "teori". Den influerades av avantgardistisk och surrealistisk konst och tidigare filosofiska idéer, särskilt från Nietzsche och Heidegger, för sin anti-realism och förkastandet av individen som unik och sammanhängande. Postmodernismen reagerade mot den liberala humanismen i den modernistiska konstnärliga och intellektuella rörelsen, som postmodernisterna såg som ett naivt upphöjande av den vita manliga medelklassen till universell norm.
Postmodernismen förkastade sådan filosofi som värderade etik, förnuft och klarsyn, med samma anklagelse. Strukturalismen, en rörelse som (ofta högmodigt) försökte analysera den mänskliga kulturen och psykologien enligt konsistenta relationsstrukturer, kom i skottgluggen. Marxismen, med sin beskrivning av samhället i strukturer av klass och ekonomi, sågs på samma sätt som rigid och förenklad. Framförallt attackerade postmodernisterna vetenskapen och dess anspråk på att nå objektiv kunskap om verkligheten, oberoende av mänskliga förnimmelser, vilket postmodernisterna såg som enbart en annan form av ideologisk borgerlig konstruktion. Som uttalad vänsterrörelse hade postmodernismen såväl en nihilism som ett revolutionärt etos, vilket föll väl i den jordmån som skapats den tidsanda som präglades av efterkrigstid och sönderfallande imperier. När postmodernismen fortsatte att utvecklas och förgrenas, kom den ursprungliga nihilistiska dekonstruktiva fasen att bli underordnad (men fortfarande fundamental för) dess revolutionära identitetspolitiska fas.
Det har varit föremål för debatt huruvida postmodernismen är en reaktion mot moderniteten eller inte. Den moderna eran är den historiska period som såg renässansens humanism, upplysningen, den vetenskapliga revolutionen samt utvecklingen av liberala värden och mänskliga rättigheter; den period där de västerländska samhällena gradvis kom att värdera förnuft och vetenskap över tro och vidskepelse som vägar till kunskap. Detta var också den tid där den mänskliga individen blev bärare av rättigheter och friheter, snarare än en medlem av diverse kollektiv med rigida roller i samhällets hierarki.
Uppslagsverket Encyclopaedia Britannica skriver att postmodernismen "huvudsakligen är en reaktion mot den moderna periodens filosofiska antaganden och värden i den västerländska (specifikt Europeiska) historien", medan Stanford Encyclopaedia of Philosophy förnekar detta och istället hävdar "Snarare ligger skillnaderna inom moderniteten i sig, och postmodernismen är en fortsättning på det moderna tänkandet på ett annat sätt". Jag skulle föreslå att skillnaden ligger i huruvida vi ser på moderniteten i termer av vad som har skapats och vad som har förstörts. Om vi ser modernitetens essens som utvecklingen av vetenskap och förnuft, såväl som humanism och universell liberalism, så är postmodernisterna emot det. Om vi ser modernitet som nedrivandet av maktstrukturer, som feodalism, kyrkan, patriarkat och imperier, så försöker postmodernisterna att fortsätta denna rörelse, men målen är nu vetenskap, förnuft, humanism och liberalism. I konsekvens härav är postmodernismens rötter i sig själva politiska och revolutionära, i och för sig på ett destruktivt vis, eller som de själva säger dekonstruktivt vis.
Termen "postmodern" myntades av Jean-Francois Lyotard i hans bok Det postmoderna tillståndet från 1979 (La condition postmoderne. Rapport sur le savoir). Han definierade det postmoderna tillståndet som en klentrogenhet visavi metanarrativ. Ett metanarrativ är en omfattande och sammanhängande förklaring av stora fenomen. Religioner och andra ideologier med totala anspråk är metanarrativ i sina försök att förklara livets mening eller samhällets samtliga tillkortakommanden. Lyotard förespråkade att ersätta dessa med "mini-narrativ" för att få mindre och mer personliga "sanningar". Han vände sig på detta sätt emot kristendomen och marxismen, men också vetenskapen.
Enligt Lyotard "finns det strikta samband mellan det vetenskapliga språket och det etiska och politiska språket" (s 8). Genom att binda vetenskapen och kunskapen som den producerar till regeringen och makten, avvisar har vetenskapens anspråk på objektivitet. Lyotard beskriver detta klentrogna postmoderna tillstånd som allmänt, och hävdar att från slutet av 1800-talet så har en ”inre erosion av kunskapsbegreppets principiella legitimitet” börjat att förändra kunskapens status (s 39). Vid 1960-talet har det härav följande ”tvivlet” och ”modstulenheten” hos forskarna skapat en ”påverkan på det centrala problemet med legitimitet”. Oaktat hur många forskare som än berättat för honom att de minsann varken är modstulna eller tvivlar mer än vad som är klädsamt enligt vetenskaplig metod, har Lyotards uppfattning kunnat rubbas.
Vi ser hos Lyotard en uttalad epistemisk relativitet (en tro på personliga eller kulturellt specifika sanningar eller fakta) och förespråkandet av ”upplevd erfarenhet” över empirisk bevisning. Vi ser också framhållandet av en sorts pluralism som ger tolkningsföreträde åt uppfattningar bland minoritetsgrupper, framför allmänt forskningskonsensus eller liberala demokratiska principer, vilka presenteras som auktoritära och dogmatiska. Detta är grundläggande i postmodern teori.
Michel Foucaults arbete har också fokus på språk och relativism, men här applicerat på historia och kultur. Han kallade denna instegsvinkel för ”arkeologi” eftersom han såg sig ”upptäcka” aspekter av historisk kultur genom dokumenterade diskurser (tal som framhäver eller intar en speciell ståndpunkt). Enligt Foucault är det diskurserna som styr vad som kan vara ”kunskap” vid olika tillfällen och på olika platser. På så sätt är kunskap en ren produkt av makten. ”I varje given kultur och vid varje givet tillfälle, finns det alltid bara ett enda ’epistem’ som definierar villkoren för vilken kunskap som kan finnas, oavsett om denna är uttryckt i teori eller underförstått finns i praxis”.[1]
Vidare, är människan själv en kulturell konstruktion. ”Individen, med hennes identitet och karaktärsdrag, är produkten av de maktrelationer som påverkar kroppen, multipliciteter, rörelser, drifter, krafter.”[2] Han lämnar nästan inget utrymme åt individuella val eller autonomi. Christopher Butler säger att Foucault: ”tar sin utgångspunkt i uppfattningar om det inneboende onda i individens klassposition eller yrkesmässiga position, sedd som ’diskurs’, oavsett hur etiskt denne uppför sig som individ.”[3] Han framställer medeltida feodalism och modern liberal demokrati som lika förtryckande, och förfäktar en kritik av och attacker på institutioner för att demaskera det ”politiska våld som alltid har utövats i det dolda genom dem”.[4]
Vi kan hos Foucault se det mest extrema uttrycket av kulturrelativism sedd genom maktstrukturer där gemensam mänsklighet och individualism nästan helt saknas. Istället konstrueras människan genom hennes position visavi de dominanta kulturella idéerna, antingen som förtryckare eller som förtryckta. Judith Butler byggde på Foucault när hon grundande queer-teorin med dess fokus på könets natur som kulturell konstruktion, och så gjorde också Edward Said med hans motsvarande roll för post-kolonialism och ”orientalism”, liksom Kimberlé Crenshaw i hennes utveckling av ”intersektionalitet” och förfäktandet av identitetspolitik. Vi ser här också hur språk likställs med våld och tvång, och hur förnuft och universella liberala principer likställs med förtryck.
Det var Jacques Derrida som introducerade begreppet ”dekonstruktion”, och även han argumenterade för kulturell konstruktivism och kulturell och personlig relativism. Han fokuserade ännu mer uttalat på språket. Derridas mest kända uttalande ”il n’y a pas de horstexte” (det finns ingen utanför-text) relaterar till hans avståndstagande från idén att ord skulle kunna ha en exakt betydelse. Istället ”finns det bara sammanhang utan något absolut förankrat centrum”.[5]
Härav följer att den som författat en text inte har tolkningsföreträde avseende samma texts innehåll. Läsaren skapar sin egna, lika giltiga, tolkning och vare text ”framkallar oändligt många nya sammanhang på ett fullständigt omättligt vis”. Derrida myntade begreppet différence som han härledde ur verbet ”differer” som kan betyda såväl ”uppskjuta” som ”skilja sig från”. På detta sätt pekade han inte bara på att innebörd aldrig är slutgiltig, utan också att mening skapas av skillnader, specifikt av motsatser. Ordet ”ung” blir bara meningsfullt i relation till ”gammal”. Han argumenterade i Saussures anda att mening skapas av konflikten mellan dessa elementära motsatser som, enligt honom, alltid var i formen av positiv och negativ. ”Man” är positiv och ”kvinna” är negativ. ”Västerlandet” är positiv och ”orienten” är negativ. Han insisterade på att ”Vi har inte framför oss någon fredlig samexistens, utan snarare en våldsam hierarki. Den ena av två termer styr den andra (axiologiskt, logiskt, osv) eller har övertaget. För att dekonstruera denna motsättning behövs i första hand en omvälvning av hierarkin i ett givet ögonblick”.[6] Dekonstruktion innebär härav att dessa uppfattade hierarkier omvänds, att ”kvinna” och ”orient” blir positiva respektive ”man” och ”västerlandet” blir negativa. Detta ska göras ironiskt för att blottlägga den kulturellt skapade och godtyckliga naturen av dessa uppfattade motsatser i ojämlik konflikt.
Vi ser mer relativism hos Derrida, såväl kulturell som epistemisk, och ytterligare rättfärdigande av identitetspolitik. Det finns ett uttalat förnekande av att skillnader kan vara annat än motsättningar, och därav ett avvisande av upplysningens liberala värden, med dess fokus på universella mänskliga rättigheter samt individens frihet och självbestämmande. Här kan vi se grundvalen till ”ironisk misandri” och mantrat ”det finns ingen omvänd rasism” liksom idén att grupptillhörigheten dikterar vad som kan förstås. Vi ser också ett avvisande av behovet av klarhet i språk och argument eller behovet att förstå den andres perspektiv och att undvika misstolkning. Vad avsändaren har avsett är irrelevant, det som har betydelse är budskapet effekt. Tillsammans med Foucaults idéer bygger detta upp den nuvarande tron på den skadliga effekten av ”mikroaggressioner” och felanvändning av terminologi kopplad till kön, ras eller sexualitet.
Lyotard, Foucault och Derrida är bara tre av ”grundarna” av postmodernismen, men deras idéer delar gemensamma teman med andra inflytelserika ”teoretiker”. Dessa idéer togs upp av senare postmodernister som applicerade dem på en allt mer diversifierad flora av inriktningar inom socialvetenskaper och humaniora. Vi har sett att detta inbegriper en intensiv känslighet för språkbruk på ordnivå, och en känsla av att det en avsändare avser är mindre viktigt än hur budskapet tas emot, oavsett hur radikal en viss tolkning framstår som. Gemensam mänsklighet och individualism är huvudsakligen illusioner och folk är antingen framställare av eller offer för diskurser, beroende på deras sociala position; en position som är en produkt av grupptillhörighet i mycket högre grad än individens egna åtgärder i samhället. Moral och etiska regler är relativa beroende på kultur, liksom verkligheten själv. Empirisk bevisning är suspekt, liksom varje kulturellt dominerande idé inkluderande vetenskaplighet, förnuft och universella liberala principer. Dessa Upplysningens idéer är naiva, totalitära och förtryckande, och det är en moralisk nödvändighet att krossa dem. Mycket viktigare är den levda erfarenheten, narrativ och föreställningar hos ”marginaliserade” grupper, som alla är lika ”sanna” men som nu måste överordnas Upplysningens värden för att vända en förtryckande, orättvis och helt godtycklig social konstruerad verklighet, etik och kunskap.
Önskan att krossa den rådande ordningen, utmana utbredda värden och institutioner, och vara en förkämpe för de marginaliserade är tveklöst i liberalt i sitt etos. Att vara emot detta vore resolut konservativt. Detta är den historiska realiteten, men vi är vid en unik punkt i historien där den rådande ordningen genomgående är ganska liberal, med en liberalism som omfattar frihet, lika rättigheter och möjligheter för envar oberoende av kön, etnicitet eller sexuell läggning. Resultatet blir en förvirring där övertygade liberaler som vill behålla dagens ordning blir betraktade som konservativa, och de som med alla medel vill undvika konservatism finner att de försvarar irrationalitet och illiberalism. Medan de första postmodernisterna huvudsakligen utmanade teoretisk diskurs med teoretisk diskurs, så börjar de aktivister som drivs av postmoderna idéer att stegvis bli mer auktoritära, och följer dessa idéer till deras logiska mål. Det fria ordet är hotat, eftersom ordet nu är farligt. Så farligt att folk som anser sig vara liberaler numera kan rättfärdiga att bemöta ord med våld. Behovet att driva sin tes övertygande har nu ofta ersatts med hänvisningar till identitet och kränkhet.
Oavsett alla bevis på att rasism, sexism, homofobi, transfobi och xenofobi just nu är på en rekordlåg nivå i västerländska samhället, så uppvisar vänsterakademiker och aktivister inom ”social rättvisa” en fatal pessimism, vilket möjliggörs genom en postmodern tolkande läsning som prioriterar bekräftelsebias. Den auktoritära kraften hos postmoderna akademiker och aktivister tycks osynlig för dem själva, men uppenbar för alla andra. Som Andrew Sullivan skriver om intersektionalitet:
”Den postulerar en klassisk ortodoxi genom vilken all mänsklig erfarenhet förklaras – och genom vilken alla uttryck måste filtreras. … Som puritanismen liksom en gång i nordöstra USA, så kontrollerar intersektionaliteten språket och diskursens själva termer.”[7]
Postmodernismen har blivit ett Lyotardiskt metanarrativ, ett Foucaultskt system av diskursiv makt, och en Derridansk förtryckande hierarki.
Postmodernisternas logiska problem med cirkelresonemang har stadigt påpekats av andra filosofer, men har ännu inte behandlats övertygande. Som Christopher Butler anför: ”antagligheten i Lyotards påstående om metanarrativens tillbakagång under det sena 1900- talet vilar i sista hand på hur en intellektuell minoritet uppfattar sin kulturella situation”. Med andra ord kommer Lyotards påstående direkt från diskurserna inom den borgerliga akademiska bubbla som omger honom, och är i sig ett metanarrativ till vilket han inte är det minsta tveksam. På samma sätt borde Foucaults argument att kunskap skulle vara bunden till en viss tidsperiod, i sig vara bundet till en viss tidsperiod. Och man undrar ju varför Derrida anstängde sig för att förklara sin tes om texters oändliga töjbarhet, när jag i så fall kan läsa alla hans arbeten och sedan hävda att de enligt min mening handlar om kaniner; en tolkning som enligt Derrida då är minst lika auktoritativ som hans egen.
Detta är ju naturligtvis inte den enda kritik som regelbundet riktas mot postmodernismen. Det mest uppenbara problemet med epistemisk kulturell relativism har påpekats av filosofer och vetenskapsmän. Filosofen David Detmer skriver i verket Challenging Postmodernism:
”Ta följande exempel, som ställts upp av Erazim Kohak: ’När jag gör ett misslyckat försök att trycka ner en tennisboll i en vinflaska, så behöver jag inte pröva särskilt många olika vinflaskor eller tennisbollar innan jag med hjälp av Mills induktiva metoder kan sluta mig till att tennisbollar inte passar i vinflaskor’ … Vi befinner oss nu i ett läge där vi kan kasta om bevisbördan avseende [postmodernistiska påståenden om kulturell relativism] och fråga: ’om jag påstår att tennisbollar inte passar i vinflaskor, kan du visa exakt hur mitt kön, historiska och spatiella plats, klasstillhörighet, etnicitet och så vidare ogiltiggör objektiviteten i detta påstående?”[8]
Detmer har dock inte kunnat hitta någon postmodernist som velat förklara deras resonemang, och han redogör för en förvirrande konversation med en postmodern filosof, Laurie Calhoun:
”När jag fick tillfälle att fråga henne om huruvida det var eller inte var ett faktum, att giraffer är längre än myror, svarade hon att detta inte var ett faktum utan snarare en religiös övertygelse inom vår kultur.”
Fysikerna Alan Sokal och Jean Bricmont behandlar samma problem från naturvetenskapens perspektiv i Fashionable Nonsense: Postmodern Intellectuals Abuse of Science:
”Vilka kunde nu på allvar förneka det breda narrativ som evolutionen utgör, förutom den som uppslukats av mycket mindre troliga huvudnarrativ, såsom kreationism. Och vem skulle vilja förneka sanningen i grundläggande fysik? Svaret: några postmodernister.”
Och:
”När vetenskapsmän söker efter orsakssamband, eller undersöker om atomer verkligen lyder kvantmekanikens lagar, är det sannerligen något ganska märkligt med en uppfattning som påstår att detta skulle vara något ’småborgerligt’ eller ’eurocentriskt’ eller till och med ’militaristiskt’.”
Vilket hot mot vetenskapen är då postmodernismen? Visst finns det attacker. Nyligen protesterade aktivister mot en föreläsning av Charles Murray vid Middlebury, genom att skandera:
”Vetenskapen har alltid använts för att legitimera rasism, sexism, klassism, transfobi, ableism och homofobi, allt maskerat som rationella fakta, understödd av staten. I denna värld finns mycket lite som är sanna fakta.”[9]
När organisatörerna bakom March for science twittrade: ”kolonisation, rasism, immigration, minoritetsrättigheter, sexism, ableism, queer-, trans- och intersexfobi & ekonomisk rättvisa är vetenskapliga frågor”[10] så var det många vetenskapsmän som omedelbart kritiserade denna politisering av vetenskapen, och urspårningen från fokuset att bevara vetenskapen från den intersektionella ideologin.
I Sydafrika uttalade den progressiva studentrörelsen #ScienceMustFall och #DecolonizeScience att vetenskap bara var det sätt att få kunskap som folk hade blivit lärda att acceptera. De föreslog bland annat trolldom som ett alternativ.[11]
Oavsett, så kommer vetenskaplig metod inte att kunna rubbas. Den kan inte ”anpassas” för att inbegripa epistemisk relativitet eller ”alternativa sätt att nå kunskap”. Den kan dock förlora allmänhetens förtroende och därmed sin offentliga finaniering, vilket är ett hot som inte ska underskattas. Dessutom, i en tid där ledare i världen misstror klimatförändringar, föräldrar tror på felaktiga teorier om vacciner och folk vänder sig till homeopater och naturläkare för att få bot för allvarliga medicinska tillstånd, så är det ett existentiellt hot mot mänskligheten att ytterligare skada allmänhetens förtroende för empirisk vetenskap.
Humanioran och socialvetenskaperna är i fara att förändras bortom igenkännlighet. En del discipliner inom socialvetenskaperna har redan drabbats. Kulturantropologi, sociologi, kulturstudier och kvinnostudier, har dukat under nästan fullständigt för inte bara etisk relativism, utan också epistemisk relativism. Litteraturvetenskapen lär idag ut en rent postmodern ortodoxi. Filosofin är delad i två läger, så också historievetenskapen.
Empiriska historiker kritiseras ofta av postmodernisterna bland oss för att vi anses hävda absolut kunskap om vad som hände i historien. Christopher Butler återger en anklagelse från Diane Purkiss om att Keith Thomas skapade en myt om mäns historiska identitet som byggde på ”kvinnors avsaknad av röst och makt” när han lade fram bevis på att de som anklagades för häxeri vanligtvis var maktlösa tiggarkvinnor. Hon tycks mena att han skulle ha påstått, mot bättre vetande, att dessa var rika kvinnor, eller ännu hellre - män. Som Butler skriver:
”Det verkar som att Thomas empiriska påståenden helt enkelt har kränkt Purkiss rivaliserande organisationsprincip för historiska narrativ; att de ska användas för att stärka nutida uppfattningar om feminism”
Jag mötte samma problem när jag försökte skriva om ras och kön under början av 1600-talet. Min tes var att Shakespeares publik inte skulle ha tyckt att Desdemonas attraktion för Othello (en kristen venetiansk soldat) vore något konstigt, trots att han hade mörk hudfärg. Detta eftersom fördomar angående hudfärg inte var något som började spridas förrän något senare, när den atlantiska slavhandeln började ta fart, och skillnader i religions- och nationstillhörighet var mycket viktigare före dess. En eminent professor sade att detta var problematiskt. Hur skulle svarta människor i USA känna inför mitt påstående? Implicit, om dagens svarta amerikaner tog illa upp, så kunde det inte ha varit sant på 1600-talet, eller i vart fall skulle det ha varit moraliskt fel att nämna det. Som Christopher Butler säger det:
”Postmodernt tänkande ser kulturen som ett flertal evigt konkurrerande berättelser, vars genomslag inte beror så mycket på dess kvalitet mot en oberoende måttstock, som på hur de uppskattas i de gemenskaper där de förekommer.”
Jag fruktar för humaniorans framtid.
Postmodernismens faror är inte begränsade till de fickor av samhället som är ordnade rund akademierna och rörelserna för social rättvisa. Relativism, känslighet för språkval och fokus på identitet över det allmänmänskliga eller individuella, har fått en dominans i det bredare samhället. Det är mycket lättare att säga hur du känner, än att rigoröst gå igenom bevisen. Friheten att tolka verkligheten genom sina egna värderingar matar rakt in den mänskliga fallenheten för bias och önsketänkande.
Det har blivit vardagsmat att ytterhögern numera använder identitetspolitik och epistemisk relativitet på samma sätt som den postmoderna vänstern. Naturligtvis har element inom ytterhögern alltid använt ras, kön och sexuell läggning som bas för en uppdelning av mänskligheten, och likaledes varit hemfallna åt irrationella och vetenskapsfientliga tankegångar, men postmodernismen har skapat en kultur där detta har blivit allt mer accepterat. Kenan Malik beskriver detta skifte:
”När jag tidigare nämnde att tanken om ’alternativa fakta’ bygger på en uppsättning tankar som de senaste årtiondena har tänkts av radikaler, syftade jag inte på att Kellyanne Conway, eller Steve Bannon, eller ännu mindre Donald Trump, skulle ha läst in sig på Foucault eller Baudrillard… Det är snarare så att delar av akademin och vänstern under de senare årtiondena har hjälpts åt att skapa en kultur där relativa värderingar av fakta och kunskaper har varit något bekymmersfritt, och därigenom gjort det lättare för den reaktionära högern att inte bara återta utan också framhäva reaktionära tankegångar.”[12]
Denna ”uppsättning tankar” hotar att ta oss tillbaka till en tid före upplysningen, en tid då förnuftet inte bara ansågs mindre värt än tron, utan också som en synd. James K A Smith, reformert teolog och professor i filosofi, har varit snabb med att inse fördelarna för den kristna kyrkan och anser att postmodernismen är ”en frisk vind från den helige Ande, sänd för att ge nytt liv åt kyrkans torra ben (s 18).” I boken Who’s Afraid of Postmodernism?: Taking Derrida, Lyotard, and Foucault to Church skriver han:
“Ett genomtänkt mote med postmodernismen kommer att uppmuntra oss att gå bakåt. Vi kommer att märka att mycket att det som sker under postmodernismens flagg har ett öga på antika och medeltida källor och innebär ett betydelsefullt återtagande av förmoderna sätt att nå kunskap, att vara och att göra (s 25)”
och
”Postmodernism kan vara en katalysator för att kyrkan ska ta tillbaka sin tro, inte som ett system av sanning som dikterats av det neutrala förnuftet, utan snarare som en berättelse som kräver ’ögon för att se och öron för att höra’ (s 125)”
Vi som befinner oss till vänster borde vara väldigt rädda för det som ”vår sida” har skapat. Naturligtvis är inte varje problem i dagens samhälle skapat av postmodernt tänkande, och det är inte heller produktivt att påstå något sådant. Uppsvinget för populism och nationalism i USA och Europa är också en följd av en stark extremhöger och en rädsla för islamism som har sprungit ur flyktingkrisen. Att ta en orubblig ”anti-SJW”-position och skylla allt på denna del av vänstern vore i sig själv ett exempel på styrd verklighetsuppfattning och bekräftelsebias. Vänstern är inte ansvarig för den extrema högern eller den kristna högern eller den sekulära nationalismen, men den är ansvarig för att inte ägna sig rimliga orosmoment på ett förnuftigt vis, och därmed gör man det svårare för förnuftiga människor att stödja den. Vänstern är ansvarig för sin egen fragmentisering, krav på renlärighet och interna bråk, vilket får till och med den yttersta högern att framstå som jämförelsevis koherent och sammanhållen.
I syfte att återfå sin trovärdighet måste vänstern återerövra en stark, sammanhängande och förnuftig liberalism. För att göra detta måste den skifta diskurs från den postmoderna vänstern. Vi måste möta dess invändningar, gruppindelningar och hierarkier med universella principer om frihet, jämlikhet och rättvisa. Det måste finnas en konsekvent tillämpning av liberala principer mot alla försök att mäta eller begränsa människor baserat på deras ras, kön eller sexuella läggning. Vi måste möta de frågor om migration, globalisering och auktoritär identitetspolitik som idag göder den extrema högern, snarare än att försöka fula ut den som försöker föra en diskussion som ”rasist, sexist och homofobiker” som använder verbalt våld. Detta kan göras samtidigt som vi fortsätter att opponera oss mot den extremhöger som på riktigt är rasistisk, sexistisk och homofobisk, men som just nu kan gömma sig bakom en fasad av förnuftig opposition mot den postmoderna vänstern.
Vår nuvarande kris är inte en fråga om höger eller vänster, utan om logik, förnuft, ödmjukhet och universell liberalism å ena sidan, mot inkonsekvens, irrationalitet, dogmatisk förvissning och tribalt envälde å den andra. Framtiden för friheten, jämlikheten och rättvisan är lika mörk oavsett om det är den postmoderna vänstern eller den alternativa högern som vinner det nuvarande kriget. De av oss som värnar den liberala demokratin - och frukterna av upplysningen, den vetenskapliga revolutionen och det moderna samhället – måste tillhandahålla ett bättre alternativ.
Postmodernismen, förenklat, är en kostnärlig och filosofisk rörelse som började i Frankrike under 1960-talet, och skapade omstörtande konst och ännu mer omstörtande "teori". Den influerades av avantgardistisk och surrealistisk konst och tidigare filosofiska idéer, särskilt från Nietzsche och Heidegger, för sin anti-realism och förkastandet av individen som unik och sammanhängande. Postmodernismen reagerade mot den liberala humanismen i den modernistiska konstnärliga och intellektuella rörelsen, som postmodernisterna såg som ett naivt upphöjande av den vita manliga medelklassen till universell norm.
Postmodernismen förkastade sådan filosofi som värderade etik, förnuft och klarsyn, med samma anklagelse. Strukturalismen, en rörelse som (ofta högmodigt) försökte analysera den mänskliga kulturen och psykologien enligt konsistenta relationsstrukturer, kom i skottgluggen. Marxismen, med sin beskrivning av samhället i strukturer av klass och ekonomi, sågs på samma sätt som rigid och förenklad. Framförallt attackerade postmodernisterna vetenskapen och dess anspråk på att nå objektiv kunskap om verkligheten, oberoende av mänskliga förnimmelser, vilket postmodernisterna såg som enbart en annan form av ideologisk borgerlig konstruktion. Som uttalad vänsterrörelse hade postmodernismen såväl en nihilism som ett revolutionärt etos, vilket föll väl i den jordmån som skapats den tidsanda som präglades av efterkrigstid och sönderfallande imperier. När postmodernismen fortsatte att utvecklas och förgrenas, kom den ursprungliga nihilistiska dekonstruktiva fasen att bli underordnad (men fortfarande fundamental för) dess revolutionära identitetspolitiska fas.
Det har varit föremål för debatt huruvida postmodernismen är en reaktion mot moderniteten eller inte. Den moderna eran är den historiska period som såg renässansens humanism, upplysningen, den vetenskapliga revolutionen samt utvecklingen av liberala värden och mänskliga rättigheter; den period där de västerländska samhällena gradvis kom att värdera förnuft och vetenskap över tro och vidskepelse som vägar till kunskap. Detta var också den tid där den mänskliga individen blev bärare av rättigheter och friheter, snarare än en medlem av diverse kollektiv med rigida roller i samhällets hierarki.
Uppslagsverket Encyclopaedia Britannica skriver att postmodernismen "huvudsakligen är en reaktion mot den moderna periodens filosofiska antaganden och värden i den västerländska (specifikt Europeiska) historien", medan Stanford Encyclopaedia of Philosophy förnekar detta och istället hävdar "Snarare ligger skillnaderna inom moderniteten i sig, och postmodernismen är en fortsättning på det moderna tänkandet på ett annat sätt". Jag skulle föreslå att skillnaden ligger i huruvida vi ser på moderniteten i termer av vad som har skapats och vad som har förstörts. Om vi ser modernitetens essens som utvecklingen av vetenskap och förnuft, såväl som humanism och universell liberalism, så är postmodernisterna emot det. Om vi ser modernitet som nedrivandet av maktstrukturer, som feodalism, kyrkan, patriarkat och imperier, så försöker postmodernisterna att fortsätta denna rörelse, men målen är nu vetenskap, förnuft, humanism och liberalism. I konsekvens härav är postmodernismens rötter i sig själva politiska och revolutionära, i och för sig på ett destruktivt vis, eller som de själva säger dekonstruktivt vis.
Termen "postmodern" myntades av Jean-Francois Lyotard i hans bok Det postmoderna tillståndet från 1979 (La condition postmoderne. Rapport sur le savoir). Han definierade det postmoderna tillståndet som en klentrogenhet visavi metanarrativ. Ett metanarrativ är en omfattande och sammanhängande förklaring av stora fenomen. Religioner och andra ideologier med totala anspråk är metanarrativ i sina försök att förklara livets mening eller samhällets samtliga tillkortakommanden. Lyotard förespråkade att ersätta dessa med "mini-narrativ" för att få mindre och mer personliga "sanningar". Han vände sig på detta sätt emot kristendomen och marxismen, men också vetenskapen.
Enligt Lyotard "finns det strikta samband mellan det vetenskapliga språket och det etiska och politiska språket" (s 8). Genom att binda vetenskapen och kunskapen som den producerar till regeringen och makten, avvisar har vetenskapens anspråk på objektivitet. Lyotard beskriver detta klentrogna postmoderna tillstånd som allmänt, och hävdar att från slutet av 1800-talet så har en ”inre erosion av kunskapsbegreppets principiella legitimitet” börjat att förändra kunskapens status (s 39). Vid 1960-talet har det härav följande ”tvivlet” och ”modstulenheten” hos forskarna skapat en ”påverkan på det centrala problemet med legitimitet”. Oaktat hur många forskare som än berättat för honom att de minsann varken är modstulna eller tvivlar mer än vad som är klädsamt enligt vetenskaplig metod, har Lyotards uppfattning kunnat rubbas.
Vi ser hos Lyotard en uttalad epistemisk relativitet (en tro på personliga eller kulturellt specifika sanningar eller fakta) och förespråkandet av ”upplevd erfarenhet” över empirisk bevisning. Vi ser också framhållandet av en sorts pluralism som ger tolkningsföreträde åt uppfattningar bland minoritetsgrupper, framför allmänt forskningskonsensus eller liberala demokratiska principer, vilka presenteras som auktoritära och dogmatiska. Detta är grundläggande i postmodern teori.
Michel Foucaults arbete har också fokus på språk och relativism, men här applicerat på historia och kultur. Han kallade denna instegsvinkel för ”arkeologi” eftersom han såg sig ”upptäcka” aspekter av historisk kultur genom dokumenterade diskurser (tal som framhäver eller intar en speciell ståndpunkt). Enligt Foucault är det diskurserna som styr vad som kan vara ”kunskap” vid olika tillfällen och på olika platser. På så sätt är kunskap en ren produkt av makten. ”I varje given kultur och vid varje givet tillfälle, finns det alltid bara ett enda ’epistem’ som definierar villkoren för vilken kunskap som kan finnas, oavsett om denna är uttryckt i teori eller underförstått finns i praxis”.[1]
Vidare, är människan själv en kulturell konstruktion. ”Individen, med hennes identitet och karaktärsdrag, är produkten av de maktrelationer som påverkar kroppen, multipliciteter, rörelser, drifter, krafter.”[2] Han lämnar nästan inget utrymme åt individuella val eller autonomi. Christopher Butler säger att Foucault: ”tar sin utgångspunkt i uppfattningar om det inneboende onda i individens klassposition eller yrkesmässiga position, sedd som ’diskurs’, oavsett hur etiskt denne uppför sig som individ.”[3] Han framställer medeltida feodalism och modern liberal demokrati som lika förtryckande, och förfäktar en kritik av och attacker på institutioner för att demaskera det ”politiska våld som alltid har utövats i det dolda genom dem”.[4]
Vi kan hos Foucault se det mest extrema uttrycket av kulturrelativism sedd genom maktstrukturer där gemensam mänsklighet och individualism nästan helt saknas. Istället konstrueras människan genom hennes position visavi de dominanta kulturella idéerna, antingen som förtryckare eller som förtryckta. Judith Butler byggde på Foucault när hon grundande queer-teorin med dess fokus på könets natur som kulturell konstruktion, och så gjorde också Edward Said med hans motsvarande roll för post-kolonialism och ”orientalism”, liksom Kimberlé Crenshaw i hennes utveckling av ”intersektionalitet” och förfäktandet av identitetspolitik. Vi ser här också hur språk likställs med våld och tvång, och hur förnuft och universella liberala principer likställs med förtryck.
Det var Jacques Derrida som introducerade begreppet ”dekonstruktion”, och även han argumenterade för kulturell konstruktivism och kulturell och personlig relativism. Han fokuserade ännu mer uttalat på språket. Derridas mest kända uttalande ”il n’y a pas de horstexte” (det finns ingen utanför-text) relaterar till hans avståndstagande från idén att ord skulle kunna ha en exakt betydelse. Istället ”finns det bara sammanhang utan något absolut förankrat centrum”.[5]
Härav följer att den som författat en text inte har tolkningsföreträde avseende samma texts innehåll. Läsaren skapar sin egna, lika giltiga, tolkning och vare text ”framkallar oändligt många nya sammanhang på ett fullständigt omättligt vis”. Derrida myntade begreppet différence som han härledde ur verbet ”differer” som kan betyda såväl ”uppskjuta” som ”skilja sig från”. På detta sätt pekade han inte bara på att innebörd aldrig är slutgiltig, utan också att mening skapas av skillnader, specifikt av motsatser. Ordet ”ung” blir bara meningsfullt i relation till ”gammal”. Han argumenterade i Saussures anda att mening skapas av konflikten mellan dessa elementära motsatser som, enligt honom, alltid var i formen av positiv och negativ. ”Man” är positiv och ”kvinna” är negativ. ”Västerlandet” är positiv och ”orienten” är negativ. Han insisterade på att ”Vi har inte framför oss någon fredlig samexistens, utan snarare en våldsam hierarki. Den ena av två termer styr den andra (axiologiskt, logiskt, osv) eller har övertaget. För att dekonstruera denna motsättning behövs i första hand en omvälvning av hierarkin i ett givet ögonblick”.[6] Dekonstruktion innebär härav att dessa uppfattade hierarkier omvänds, att ”kvinna” och ”orient” blir positiva respektive ”man” och ”västerlandet” blir negativa. Detta ska göras ironiskt för att blottlägga den kulturellt skapade och godtyckliga naturen av dessa uppfattade motsatser i ojämlik konflikt.
Vi ser mer relativism hos Derrida, såväl kulturell som epistemisk, och ytterligare rättfärdigande av identitetspolitik. Det finns ett uttalat förnekande av att skillnader kan vara annat än motsättningar, och därav ett avvisande av upplysningens liberala värden, med dess fokus på universella mänskliga rättigheter samt individens frihet och självbestämmande. Här kan vi se grundvalen till ”ironisk misandri” och mantrat ”det finns ingen omvänd rasism” liksom idén att grupptillhörigheten dikterar vad som kan förstås. Vi ser också ett avvisande av behovet av klarhet i språk och argument eller behovet att förstå den andres perspektiv och att undvika misstolkning. Vad avsändaren har avsett är irrelevant, det som har betydelse är budskapet effekt. Tillsammans med Foucaults idéer bygger detta upp den nuvarande tron på den skadliga effekten av ”mikroaggressioner” och felanvändning av terminologi kopplad till kön, ras eller sexualitet.
Lyotard, Foucault och Derrida är bara tre av ”grundarna” av postmodernismen, men deras idéer delar gemensamma teman med andra inflytelserika ”teoretiker”. Dessa idéer togs upp av senare postmodernister som applicerade dem på en allt mer diversifierad flora av inriktningar inom socialvetenskaper och humaniora. Vi har sett att detta inbegriper en intensiv känslighet för språkbruk på ordnivå, och en känsla av att det en avsändare avser är mindre viktigt än hur budskapet tas emot, oavsett hur radikal en viss tolkning framstår som. Gemensam mänsklighet och individualism är huvudsakligen illusioner och folk är antingen framställare av eller offer för diskurser, beroende på deras sociala position; en position som är en produkt av grupptillhörighet i mycket högre grad än individens egna åtgärder i samhället. Moral och etiska regler är relativa beroende på kultur, liksom verkligheten själv. Empirisk bevisning är suspekt, liksom varje kulturellt dominerande idé inkluderande vetenskaplighet, förnuft och universella liberala principer. Dessa Upplysningens idéer är naiva, totalitära och förtryckande, och det är en moralisk nödvändighet att krossa dem. Mycket viktigare är den levda erfarenheten, narrativ och föreställningar hos ”marginaliserade” grupper, som alla är lika ”sanna” men som nu måste överordnas Upplysningens värden för att vända en förtryckande, orättvis och helt godtycklig social konstruerad verklighet, etik och kunskap.
Önskan att krossa den rådande ordningen, utmana utbredda värden och institutioner, och vara en förkämpe för de marginaliserade är tveklöst i liberalt i sitt etos. Att vara emot detta vore resolut konservativt. Detta är den historiska realiteten, men vi är vid en unik punkt i historien där den rådande ordningen genomgående är ganska liberal, med en liberalism som omfattar frihet, lika rättigheter och möjligheter för envar oberoende av kön, etnicitet eller sexuell läggning. Resultatet blir en förvirring där övertygade liberaler som vill behålla dagens ordning blir betraktade som konservativa, och de som med alla medel vill undvika konservatism finner att de försvarar irrationalitet och illiberalism. Medan de första postmodernisterna huvudsakligen utmanade teoretisk diskurs med teoretisk diskurs, så börjar de aktivister som drivs av postmoderna idéer att stegvis bli mer auktoritära, och följer dessa idéer till deras logiska mål. Det fria ordet är hotat, eftersom ordet nu är farligt. Så farligt att folk som anser sig vara liberaler numera kan rättfärdiga att bemöta ord med våld. Behovet att driva sin tes övertygande har nu ofta ersatts med hänvisningar till identitet och kränkhet.
Oavsett alla bevis på att rasism, sexism, homofobi, transfobi och xenofobi just nu är på en rekordlåg nivå i västerländska samhället, så uppvisar vänsterakademiker och aktivister inom ”social rättvisa” en fatal pessimism, vilket möjliggörs genom en postmodern tolkande läsning som prioriterar bekräftelsebias. Den auktoritära kraften hos postmoderna akademiker och aktivister tycks osynlig för dem själva, men uppenbar för alla andra. Som Andrew Sullivan skriver om intersektionalitet:
”Den postulerar en klassisk ortodoxi genom vilken all mänsklig erfarenhet förklaras – och genom vilken alla uttryck måste filtreras. … Som puritanismen liksom en gång i nordöstra USA, så kontrollerar intersektionaliteten språket och diskursens själva termer.”[7]
Postmodernismen har blivit ett Lyotardiskt metanarrativ, ett Foucaultskt system av diskursiv makt, och en Derridansk förtryckande hierarki.
Postmodernisternas logiska problem med cirkelresonemang har stadigt påpekats av andra filosofer, men har ännu inte behandlats övertygande. Som Christopher Butler anför: ”antagligheten i Lyotards påstående om metanarrativens tillbakagång under det sena 1900- talet vilar i sista hand på hur en intellektuell minoritet uppfattar sin kulturella situation”. Med andra ord kommer Lyotards påstående direkt från diskurserna inom den borgerliga akademiska bubbla som omger honom, och är i sig ett metanarrativ till vilket han inte är det minsta tveksam. På samma sätt borde Foucaults argument att kunskap skulle vara bunden till en viss tidsperiod, i sig vara bundet till en viss tidsperiod. Och man undrar ju varför Derrida anstängde sig för att förklara sin tes om texters oändliga töjbarhet, när jag i så fall kan läsa alla hans arbeten och sedan hävda att de enligt min mening handlar om kaniner; en tolkning som enligt Derrida då är minst lika auktoritativ som hans egen.
Detta är ju naturligtvis inte den enda kritik som regelbundet riktas mot postmodernismen. Det mest uppenbara problemet med epistemisk kulturell relativism har påpekats av filosofer och vetenskapsmän. Filosofen David Detmer skriver i verket Challenging Postmodernism:
”Ta följande exempel, som ställts upp av Erazim Kohak: ’När jag gör ett misslyckat försök att trycka ner en tennisboll i en vinflaska, så behöver jag inte pröva särskilt många olika vinflaskor eller tennisbollar innan jag med hjälp av Mills induktiva metoder kan sluta mig till att tennisbollar inte passar i vinflaskor’ … Vi befinner oss nu i ett läge där vi kan kasta om bevisbördan avseende [postmodernistiska påståenden om kulturell relativism] och fråga: ’om jag påstår att tennisbollar inte passar i vinflaskor, kan du visa exakt hur mitt kön, historiska och spatiella plats, klasstillhörighet, etnicitet och så vidare ogiltiggör objektiviteten i detta påstående?”[8]
Detmer har dock inte kunnat hitta någon postmodernist som velat förklara deras resonemang, och han redogör för en förvirrande konversation med en postmodern filosof, Laurie Calhoun:
”När jag fick tillfälle att fråga henne om huruvida det var eller inte var ett faktum, att giraffer är längre än myror, svarade hon att detta inte var ett faktum utan snarare en religiös övertygelse inom vår kultur.”
Fysikerna Alan Sokal och Jean Bricmont behandlar samma problem från naturvetenskapens perspektiv i Fashionable Nonsense: Postmodern Intellectuals Abuse of Science:
”Vilka kunde nu på allvar förneka det breda narrativ som evolutionen utgör, förutom den som uppslukats av mycket mindre troliga huvudnarrativ, såsom kreationism. Och vem skulle vilja förneka sanningen i grundläggande fysik? Svaret: några postmodernister.”
Och:
”När vetenskapsmän söker efter orsakssamband, eller undersöker om atomer verkligen lyder kvantmekanikens lagar, är det sannerligen något ganska märkligt med en uppfattning som påstår att detta skulle vara något ’småborgerligt’ eller ’eurocentriskt’ eller till och med ’militaristiskt’.”
Vilket hot mot vetenskapen är då postmodernismen? Visst finns det attacker. Nyligen protesterade aktivister mot en föreläsning av Charles Murray vid Middlebury, genom att skandera:
”Vetenskapen har alltid använts för att legitimera rasism, sexism, klassism, transfobi, ableism och homofobi, allt maskerat som rationella fakta, understödd av staten. I denna värld finns mycket lite som är sanna fakta.”[9]
När organisatörerna bakom March for science twittrade: ”kolonisation, rasism, immigration, minoritetsrättigheter, sexism, ableism, queer-, trans- och intersexfobi & ekonomisk rättvisa är vetenskapliga frågor”[10] så var det många vetenskapsmän som omedelbart kritiserade denna politisering av vetenskapen, och urspårningen från fokuset att bevara vetenskapen från den intersektionella ideologin.
I Sydafrika uttalade den progressiva studentrörelsen #ScienceMustFall och #DecolonizeScience att vetenskap bara var det sätt att få kunskap som folk hade blivit lärda att acceptera. De föreslog bland annat trolldom som ett alternativ.[11]
Oavsett, så kommer vetenskaplig metod inte att kunna rubbas. Den kan inte ”anpassas” för att inbegripa epistemisk relativitet eller ”alternativa sätt att nå kunskap”. Den kan dock förlora allmänhetens förtroende och därmed sin offentliga finaniering, vilket är ett hot som inte ska underskattas. Dessutom, i en tid där ledare i världen misstror klimatförändringar, föräldrar tror på felaktiga teorier om vacciner och folk vänder sig till homeopater och naturläkare för att få bot för allvarliga medicinska tillstånd, så är det ett existentiellt hot mot mänskligheten att ytterligare skada allmänhetens förtroende för empirisk vetenskap.
Humanioran och socialvetenskaperna är i fara att förändras bortom igenkännlighet. En del discipliner inom socialvetenskaperna har redan drabbats. Kulturantropologi, sociologi, kulturstudier och kvinnostudier, har dukat under nästan fullständigt för inte bara etisk relativism, utan också epistemisk relativism. Litteraturvetenskapen lär idag ut en rent postmodern ortodoxi. Filosofin är delad i två läger, så också historievetenskapen.
Empiriska historiker kritiseras ofta av postmodernisterna bland oss för att vi anses hävda absolut kunskap om vad som hände i historien. Christopher Butler återger en anklagelse från Diane Purkiss om att Keith Thomas skapade en myt om mäns historiska identitet som byggde på ”kvinnors avsaknad av röst och makt” när han lade fram bevis på att de som anklagades för häxeri vanligtvis var maktlösa tiggarkvinnor. Hon tycks mena att han skulle ha påstått, mot bättre vetande, att dessa var rika kvinnor, eller ännu hellre - män. Som Butler skriver:
”Det verkar som att Thomas empiriska påståenden helt enkelt har kränkt Purkiss rivaliserande organisationsprincip för historiska narrativ; att de ska användas för att stärka nutida uppfattningar om feminism”
Jag mötte samma problem när jag försökte skriva om ras och kön under början av 1600-talet. Min tes var att Shakespeares publik inte skulle ha tyckt att Desdemonas attraktion för Othello (en kristen venetiansk soldat) vore något konstigt, trots att han hade mörk hudfärg. Detta eftersom fördomar angående hudfärg inte var något som började spridas förrän något senare, när den atlantiska slavhandeln började ta fart, och skillnader i religions- och nationstillhörighet var mycket viktigare före dess. En eminent professor sade att detta var problematiskt. Hur skulle svarta människor i USA känna inför mitt påstående? Implicit, om dagens svarta amerikaner tog illa upp, så kunde det inte ha varit sant på 1600-talet, eller i vart fall skulle det ha varit moraliskt fel att nämna det. Som Christopher Butler säger det:
”Postmodernt tänkande ser kulturen som ett flertal evigt konkurrerande berättelser, vars genomslag inte beror så mycket på dess kvalitet mot en oberoende måttstock, som på hur de uppskattas i de gemenskaper där de förekommer.”
Jag fruktar för humaniorans framtid.
Postmodernismens faror är inte begränsade till de fickor av samhället som är ordnade rund akademierna och rörelserna för social rättvisa. Relativism, känslighet för språkval och fokus på identitet över det allmänmänskliga eller individuella, har fått en dominans i det bredare samhället. Det är mycket lättare att säga hur du känner, än att rigoröst gå igenom bevisen. Friheten att tolka verkligheten genom sina egna värderingar matar rakt in den mänskliga fallenheten för bias och önsketänkande.
Det har blivit vardagsmat att ytterhögern numera använder identitetspolitik och epistemisk relativitet på samma sätt som den postmoderna vänstern. Naturligtvis har element inom ytterhögern alltid använt ras, kön och sexuell läggning som bas för en uppdelning av mänskligheten, och likaledes varit hemfallna åt irrationella och vetenskapsfientliga tankegångar, men postmodernismen har skapat en kultur där detta har blivit allt mer accepterat. Kenan Malik beskriver detta skifte:
”När jag tidigare nämnde att tanken om ’alternativa fakta’ bygger på en uppsättning tankar som de senaste årtiondena har tänkts av radikaler, syftade jag inte på att Kellyanne Conway, eller Steve Bannon, eller ännu mindre Donald Trump, skulle ha läst in sig på Foucault eller Baudrillard… Det är snarare så att delar av akademin och vänstern under de senare årtiondena har hjälpts åt att skapa en kultur där relativa värderingar av fakta och kunskaper har varit något bekymmersfritt, och därigenom gjort det lättare för den reaktionära högern att inte bara återta utan också framhäva reaktionära tankegångar.”[12]
Denna ”uppsättning tankar” hotar att ta oss tillbaka till en tid före upplysningen, en tid då förnuftet inte bara ansågs mindre värt än tron, utan också som en synd. James K A Smith, reformert teolog och professor i filosofi, har varit snabb med att inse fördelarna för den kristna kyrkan och anser att postmodernismen är ”en frisk vind från den helige Ande, sänd för att ge nytt liv åt kyrkans torra ben (s 18).” I boken Who’s Afraid of Postmodernism?: Taking Derrida, Lyotard, and Foucault to Church skriver han:
“Ett genomtänkt mote med postmodernismen kommer att uppmuntra oss att gå bakåt. Vi kommer att märka att mycket att det som sker under postmodernismens flagg har ett öga på antika och medeltida källor och innebär ett betydelsefullt återtagande av förmoderna sätt att nå kunskap, att vara och att göra (s 25)”
och
”Postmodernism kan vara en katalysator för att kyrkan ska ta tillbaka sin tro, inte som ett system av sanning som dikterats av det neutrala förnuftet, utan snarare som en berättelse som kräver ’ögon för att se och öron för att höra’ (s 125)”
Vi som befinner oss till vänster borde vara väldigt rädda för det som ”vår sida” har skapat. Naturligtvis är inte varje problem i dagens samhälle skapat av postmodernt tänkande, och det är inte heller produktivt att påstå något sådant. Uppsvinget för populism och nationalism i USA och Europa är också en följd av en stark extremhöger och en rädsla för islamism som har sprungit ur flyktingkrisen. Att ta en orubblig ”anti-SJW”-position och skylla allt på denna del av vänstern vore i sig själv ett exempel på styrd verklighetsuppfattning och bekräftelsebias. Vänstern är inte ansvarig för den extrema högern eller den kristna högern eller den sekulära nationalismen, men den är ansvarig för att inte ägna sig rimliga orosmoment på ett förnuftigt vis, och därmed gör man det svårare för förnuftiga människor att stödja den. Vänstern är ansvarig för sin egen fragmentisering, krav på renlärighet och interna bråk, vilket får till och med den yttersta högern att framstå som jämförelsevis koherent och sammanhållen.
I syfte att återfå sin trovärdighet måste vänstern återerövra en stark, sammanhängande och förnuftig liberalism. För att göra detta måste den skifta diskurs från den postmoderna vänstern. Vi måste möta dess invändningar, gruppindelningar och hierarkier med universella principer om frihet, jämlikhet och rättvisa. Det måste finnas en konsekvent tillämpning av liberala principer mot alla försök att mäta eller begränsa människor baserat på deras ras, kön eller sexuella läggning. Vi måste möta de frågor om migration, globalisering och auktoritär identitetspolitik som idag göder den extrema högern, snarare än att försöka fula ut den som försöker föra en diskussion som ”rasist, sexist och homofobiker” som använder verbalt våld. Detta kan göras samtidigt som vi fortsätter att opponera oss mot den extremhöger som på riktigt är rasistisk, sexistisk och homofobisk, men som just nu kan gömma sig bakom en fasad av förnuftig opposition mot den postmoderna vänstern.
Vår nuvarande kris är inte en fråga om höger eller vänster, utan om logik, förnuft, ödmjukhet och universell liberalism å ena sidan, mot inkonsekvens, irrationalitet, dogmatisk förvissning och tribalt envälde å den andra. Framtiden för friheten, jämlikheten och rättvisan är lika mörk oavsett om det är den postmoderna vänstern eller den alternativa högern som vinner det nuvarande kriget. De av oss som värnar den liberala demokratin - och frukterna av upplysningen, den vetenskapliga revolutionen och det moderna samhället – måste tillhandahålla ett bättre alternativ.
