Högern har sällan intresserat sig för klassanalys, och det har historiskt också funnits goda anledningar till detta. Dels har man inte delat vänsterns analys av klassernas betydelse, dels har man haft en helt annan syn än vänstern på vad som varit problem, goda incitament, orsak och verkan i sammanhanget. Detta har måhända resulterat i att högerns bild av klassernas betydelse alltid varit en smula simplistisk, men å andra sidan har hållningen sannolikt ur ett rent taktiskt perspektiv varit sund. (Erfarenheten visar trots allt att det sällan gått bra för högern då denna börjat anpassa sig till vänsterns problemformulering...)
Att även vänstern dessa dagar närmast helt skrotat klassanalysen borde dock mana till eftertanke. Att man från vänsterhåll inte längre tycks finna klassbegreppet användbart är ett tecken på att någonting har förändrats. Detta förklaras inte sällan med att vänsterns behövde finna ett nytt övergripande narrativ efter Sovjetunionens fall, men detta är enligt mitt sätt att se på saken att göra det väl enkelt för sig. Att man övergav klassanalysen sammanföll nämligen med någonting annat och i sammanhanget betydligt mer intressant, närmare bestämt att den traditionella klassindelningen började bli inaktuell.
Arbetarklassen existerar fortfarande som kulturell grupp, men som ekonomisk grupp är den idag i stort sett sammanvuxen med medelklassen. Omfördelningspolitik, låglönejobbens avskaffande och de allt högre kraven på kvalifikationer även för arbetaryrken har kraftigt minskat den ekonomiska klyftan mellan dessa båda tidigare distinkta klasser, och arbetare med högre lön än många tjänstemän är idag någonting allt annat än ovanligt. Samtidigt har medelklassen proletariatiserats i sin syn på kultur, konsumtion och sparande, vilket har minskat klyftan ytterligare.
De relevanta klasserna idag utgörs därför av överklassen, medelklassen och prekariatetet (läs socialbidragstagarna). Den arbetarklass som tidigare stått i fokus för vänstern finns knappt längre med i bilden, vilket med allra största sannolikhet är den primära anledningen till att vänstern också övergivit klassanalysen. Dess fokus ligger nu i stället på prekariatet, men då man inom detta i regel inte arbetar över huvud taget, har också vänsterns traditionella begreppsapparat i vilken arbetet står i centrum blivit oanvändbar.
Att klassanalysen inte längre passar vänsterns syften bör dock inte förstås som att den blivit irrelevant, utan som att den börjat ge resultat som är besvärande för vänstern. I själva verket är klassanalysen mer angelägen än någonsin. Vad den börjat visa är nämligen att den nya breda medelklassen via skattsedeln får stå för såväl prekariatets bidragsförsörjning som det ymniga och pålitliga flöde av statliga pengar som resulterat i att svågerkapitalister i allt högre grad blivit den nya överklassen.
Den bland mången anhängare av högern djupt rotade aversionen mot klassanalysen går i detta läge från att utgöra en sund försvarsmekanism till att bli en svaghet, som definitivt inte tjänar medelklassens intressen. Tvärtom gör oviljan att använda sig av det verktyg klassanalysen erbjuder medelklassen blind för det faktum att den konstant plundras av både bidragstagare och bidragsentreprenörer. Precis detta ligger också i såväl vänsterns som svågerkapitalisternas intresse, vilket också förklarar varför klassbegreppet numera lyser med sin närmast totala frånvaro i den gängse samhällsdebatten.
