Den neofeodalism jag i gårdagens inlägg hävdade är vad som ofta gömmer sig bakom den samtida användningen av begrepp som liberalism och liberal demokrati, kan lätt framstå som ett förtäckt vänsterordning. Medienarrativen, tjänstemannaaktivismen och den kombinerade förflackningen och politiseringen av kulturen är bara några av de exempel på företeelsen som pekar i just denna riktning. Denna skenbara vänsterdominans kommer av att vänstersidans vasaller och deras förläningar utgör tunga aktörer respektive institutioner i samhällsdebatten. Lyfter man blicken en smula finner man dock att lika många förläningar har delats ut till vad som i dagligt tal omnämns som "högern".
Ett av de mer uppenbara exemplen på detta är de svågerkapitalister som har som affärsidé att berika sig på skattepengar. Branschen består av allt ifrån regelrätta bedragare till företag som fyller en viktig funktion, men förenas av att man vänder sig till "kunder" som köper varor och tjänster för andras pengar. Då andras pengar (åtminstone ur svågerkapitalistens perspektiv) är en närmast outsinlig resurs, och då de "kunder" som gör katastrofala inköp ej personligen drabbas av dessa, präglas branschen av synnerligen osunda incitamentsstrukturer.
Dessa incitamentsstrukturer gör det ofta lätt att snabbt tjäna stora pengar, även för den företagare som tillhandahåller en undermålig produkt eller kontraproduktiv tjänst. Branschen har därför uppvisat en snabb tillväxt, och är idag en viktig maktfaktor med horder av lobbyister och betalda opinionsbildare. Vad mer är, branschens logik skapar inte sällan incitament för företagande som till sin natur är direkt kapitalförstörande, och således också befinner sig i motsatsförhållande till vad som ligger i skattebetalarnas intresse.
Intressant nog har under de senaste åren emellertid just denna branschs fortsatta tillväxt utmålats som den viktigaste striden för den svenska borgerligheten att ta, samtidigt som intresset för mer traditionella högerfrågor som skattesänkningar, avregleringar och frihet svalnat betydligt. Därtill rekryterar PR-byråer som Kreab och Prime den ena ex-politikern efter den andra, med löften om löner höga nog att räcka till såväl Djursholmsvillor och fina bilar som en synnerligen Facebookvänlig livsstil. Dessa glassiga rekryteringar bottnar inte i att man söker kompetens i egentlig mening, utan i att man söker informella makthavare med omfattande politiska kontaktnät. Dessa kontaktnät, hoppas man, kommer garantera att flödet av skattepengar in på de egna bankkontona inte sinar.
Det stannar dock inte där. Den statliga penningpolitiken i kombination med ränteavdrag och en på politisk väg orsakad bostadsbrist gör bankerna till regelrätta sedeltryckerier. Familjen Wallenbergs de facto-status som börsens fideikommissarier gör dem, för att tala med Orwell, betydligt mer jämlika än andra. Etablerade företag välkomnar regleringar, då dessa kväser konkurrensen från uppstickarna. Vapenindustrin utgör ett groteskt exempel på en bransch där gigantiska belopp omsätts utifrån en logik som har ganska lite med tillgång och efterfrågan att göra. Et cetera.
Med den gängse samtida användningen av begreppen "höger" och "vänster" låter sig med andra ord inte neofeodalismen placeras in på höger-vänster-skalan. Som vi såg igår är det dock de progressiva vänsteridéernas förverkligande som möjliggjort denna ordnings framväxt. En mer ortodoxt sinnad höger borde därför se neofeodalismens förmenta högeryttringar för de styggelser de är, i stället för att skjuta sig själv i foten genom att reflexmässigt försvara dessa.
