Begreppet "nyliberalism" är dåligt definierat. En del använder det som en synonym för libertarianism, andra använder det som ett skällsord för allt till höger om Maj Britt Theorin. Den mest relevanta innebörden torde dock vara en ekonomisk politik i Milton Friedmans anda, och det är i den betydelsen begreppet kommer att användas nedan.
Nyliberalismen delar mycket tankegods med den klassiska liberalismen och libertarianismen, men har också utvecklat ett antal egenheter som är tämligen unika för denna. Till dessa hör vad Milton Friedman själv kallade för vouchers, och som på modern politisk svenska ofta kallas för -peng (till exempel skolpeng). Något förenklat går detta ut på att skattesubventionerad statlig verksamhet läggs ut på entreprenad till privata aktörer.
Till nyliberalismens försvar skall sägas att en sådan ordning har fördelar, jämfört med om verksamheten hade förblivit i statlig regi. Till dessa hör att valfriheten ökar, att konkurrens uppstår och att såväl kvaliteten som effektiviteten därför ofta blir högre. Allt detta kan dock bara räknas som fördelar så länge alternativet är att verksamheterna förblir skattefinansierade och utförs av staten – jämfört med en fri marknad kommer en sådan ordning att fungera sämre.
En av de mer uppenbara nackdelarna med upplägget är att det skapar osunda incitament. Med en nyliberal politik blir högskattestaten inte längre näringslivets fiende, utan tvärtom dess kassako. Blir möjligheterna för privata aktörer att bli rika på att leverera tjänster till staten stora, blir plötsligt ett skattetryck som det svenska någonting bra ur stora delar av näringslivets perspektiv.
Vad mer är, att systemet dessutom tenderar att leda till att de statliga verksamheterna fungerar bättre än vad de annars hade gjort, resulterar då också i ökad legitimitet för de socialistiska krafterna. Ironiskt nog visar sig därmed den av vänstern så demoniserade nyliberalismen med andra ord i mångt och mycket vara ett system som tjänar vänstern betydligt bättre än vad det tjänar högern.
Så länge de verksamheter som läggs ut på entreprenad är sådana som medborgarna trots allt värdesätter, uteblir dock den riktiga skadan. Att skattefinansierade skolor och vårdcentraler sköts i privat regi leder visserligen till att en pseudomarknad skapas, där allmänheten tvångsansluts som betalande kunder, och där politiker bestämmer såväl tillgången som priset, men de tjänster som utförs är till syvende och sist sådana som hade efterfrågats även på en fri marknad.
När aktörer som Bert Karlsson och Jan Emanuel Johansson ger sig in i svängen visar sig dock nyliberalismens skadlighet med full kraft. Det pärlband av skatteslukande asylboenden och HVB-hem dessa aktörer blivit rika på att driva, utgör till skillnad från skolor och vårdinrättningar nämligen inte någon värdeskapande verksamhet.
Vårdcentraler och skolor kostar mycket pengar, men de tillför också ekonomin något. När en vårdcentral gör en sjuk person frisk skapas värden. När en skola ger en elev en utbildning skapas också värden (åtminstone i den mån eleven längre fram faktiskt får nytta av utbildningen). Med nyliberal politik kan de värden som skapas förvisso (till skillnad från på en fri marknad) vara lägre än kostnaderna, men de utgör inte desto mindre värden. Karlssons och Johanssons verksamheter skapar dock inga som helst värden, de förstör värden.
Dessa verksamheter kostar skattebetalarna gigantiska belopp, men tillför i regel ingenting som människor själva hade varit beredda på att betala för på en fri marknad. Tvärtom förblir den genomsnittlige asylinvandraren en utgift för skattebetalarna, även långt efter att vederbörande lämnat de faciliteter aktörer som Karlsson och Johansson driver.
Därmed har staten skapat kraftiga incitament för att ägna sig åt en form av företagande som endast resulterar i förluster för finansiärerna. Detta utgör den diametrala motsatsen till den ordning som utmärker en fri marknad.
