Det blir ett val som står mellan:
— Socialdemokraterna (@socialdemokrat) 30 juli 2018
Skattesänkningar för de som har mest
eller
välfärdssatsningar för ett starkare samhälle.
Samtidens många tafatta försök till faktagranskning säger betydligt mer om samtiden som sådan, än om det som faktagranskas. Man försöker faktagranska åsikter, man använder faktagranskning för att sprida desinformation, och vad till exempel den så kallade genusvetenskapen beträffar lyser faktagranskningen med sin totala frånvaro.
Det är emellertid inte bara postmoderna styggelser som den så kallade genusvetenskapen som flyger under radarn. Även de många förljugna socialistiska narrativ som varje svensk matats med sedan barnsben är immuna, eftersom till och med de journalister som faktiskt försöker göra ett bra jobb är så marinerade i dessa att de tar dem för sanning. Till och med oppositionen tenderar att tro på dem.
Tweeten ovan sammanfattar två omhuldade socialdemokratiska lögner som i stort sett hela Sverige svalt med hull och hår. Dels, menar man, krävs det bibehållet skatteuttag eller skattehöjningar för att lösa de Utmaningar™ Sverige har att hantera. Dels, påstås det, riktar sig de skattesänkningar Moderaterna föreslår mot de rikaste.
Bristen på faktagranskning av dylika påståenden illustrerar väldigt väl det totala haveri som döljer sig bakom det förmenta vurmande för sanningen den så kallade faktagranskningen hävdar sig vara ett utlopp för. Dessa bägge påståenden är nämligen, trots att de gång på gång upprepas utan att någon som helst faktagranskning av dem sker, falska.
Påståendet att en bibehållen högskattepolitik är nödvändig för att lösa Sveriges problem är en barnlek att falsifiera. Sverige har bland de högsta skatterna i världen. Trots detta är sjukvårdsköerna långa, polisen kraftigt underdimensionerad, försvaret anorektiskt och skolan ett fiasko. Sveriges problem är inte en följd av att staten har ont om pengar, utan av usla prioriteringar och vanskötsel.
Vad Moderaternas förslag till skattesänkningar beträffar, så handlar dessa om en ökad progressivitet i skattesystemet. Såväl tidigare som nu föreslagna jobbskatteavdrag förstärker skillnaden i skattesats mellan låg- och höginkomsttagare. Detta är inte ett utslag av klassisk högerpolitik, utan tvärtom en ganska ängslig anpassning av den borgerliga politiken till en linje som Socialdemokraterna har arbetat för i närmare 100 år.
Att Socialdemokraterna trots detta motsätter sig upplägget beror på att det medför att det totala skatteuttaget sänks. När Socialdemokraterna själva har förstärkt progressiviteten i skattesystemet har de nämligen i stället gjort detta genom att höja det samlade skatteuttaget.
Socialdemokraterna är givetvis fullt medvetna om att det främst är arbetarklassen som gynnas av nya jobbskatteavdrag, och de är också i allra högsta grad medvetna om att det inte handlar om en skattesänkning "för de som har mest". De är, kort sagt, fullt medvetna om att vad de högljutt basunerar ut är en skamlös lögn.
Vad de vill uppnå är dock någonting helt annat, nämligen att undvika ett scenario där politikernas möjligheter att styra människor genom att roffa åt sig frukterna av deras arbete minskar. För varje skattesänkning försvagas politikernas makt, och för varje skattesänkning ökar medborgarnas frihet. För en makthungrig socialdemokrat som inget hellre vill än att lägga sig i hur mannen på gatan lever sitt liv, är en sådan utveckling ett mardrömsscenario.
Om det går bra att på Rainman-manér faktagranska Hanif Balis användning av ordet "abnormt", och om det går bra att snabbinkalla forskare att kritisera sverigedemokratiska valfilmer, borde givetvis också faktagranskning av de lögner som utgör Socialdemokraternas själva raison d'être ske. Detta görs dock inte.
Att så är fallet beror på att man inom den svenska journalistkåren är så blinda för sina egna vänsteråsikter och -sympatier, att man faktiskt tror sig rapportera objektivt när man i själva verket kolporterar socialistisk ideologi.
