Mitt i rådande våg av vänsterextremism har fakta och rationalitet blivit honnörsord. Det hela är naturligtvis ytterst motsägelsefullt, då det stora och statligt påbjudna intresset för postmoderna företeelser som genusvetenskap och intersektionalitet i grund och botten är produkten av ett samhälle som förkastat just fakta, rationalitet och evidens.
För en intelligentsia vars kapacitet till dubbeltänk och kognitiv dissonans är omvittnad utgör detta emellertid inte något problem. Parallellt med att pseudovetenskapen flyttat in permanent på universiteten skall allting (utom pseudovetenskapen) faktagranskas. Denna faktagranskning sker emellertid med en ångvälts subtilitet och en flodhästs fingertoppskänsla.
Att strikt hålla sig till fakta, evidens och rationalitet är av yttersta vikt i just vetenskapliga sammanhang. Den vetenskapliga metoden har inte bara visat sig fungera, den har lett till revolutionära framsteg. Vad mer är, även de personer som påstår sig vara kritiska till den visar sig i praktiken alltid förlita sig på den när det faktiskt gäller.
Inte ens en normkritisk genusvetare skulle vilja sätta sig i ett flygplan konstruerat enligt postmoderna principer, få sin el levererad från en postmodern transformatorstation eller vara utelämnad till ett postmodernt fjärrvärmeverk en svinkall februarinatt. Att det därtill inte finns någon marknad för postmodernt framtagna smartphones, läsplattor eller datorer är också synnerligen talande.
När det däremot kommer till individens inre liv är fakta i många fall tämligen meningslöst. För att ta ett exempel så är det ur denna mening i regel fullständigt meningslöst att försöka utreda huruvida Gud, gudar, änglar, demoner, andar, astralprojektion, reinkarnation, telepati, troll, tomtar eller utomjordingar faktiskt existerar i någon objektiv mening.
Människor är irrationella djur, och för många människor erbjuder tron på någon av ovan nämnda företeelser en högst reell känsla av mening. Den människa som faktiskt upplever att livet erbjuder mening är en lycklig människa, och att försöka frånta en människa vad som ger hennes liv mening är en grym handling. Det hela må framstå som irrationellt, men som jämförelse kan påpekas att även människors sexdrift och de uttryck denna tar sig ofta befinner sig synnerligen långt från det till synes rationellas domäner.
Någonstans mellan vetenskapen och individen återfinns samhället. För samhället är fakta och det rationella viktiga, men otillräckliga, verktyg. Aktörerna i ett samhälle är inte rationella och logiska varelser, utan irrationella djur med djuriska drifter. Att dessa irrationella djur mot alla odds lyckats forma en civilisation är en fantastisk bedrift.
Denna civilisation går dock i praktiken inte att förstå, analysera, styra eller omforma utifrån vad som till synes är rationellt. Denna civilisation har uppstått ur kaos, och de institutioner som gjort den möjlig har historiskt vanligtvis fått fäste först efter att man testat oräkneliga andra och funnit att dessa inte fungerat, eller fungerat sämre.
På samma sätt som en lösning på trekroppsproblemet gäckar fysikerna, gäckar civilisationens mekanismer människans fattnings- och beräkningsförmåga. Problemet är för komplext för att kunna analyseras utifrån vetenskapliga metoder. Man kan hitta fungerande förklaringsmodeller för vissa specialfall, men en generell lösning står sannolikt inte att finna.
Av denna anledning är det i det generella fallet storhetsvansinne att inbilla sig att en bättre civilisation kan framtvingas på politisk väg. Mindre förbättringar kan visserligen ibland åstadkommas genom mindre justeringar, och relativt stora förbättringar kan åstadkomma genom att anamma det som på annat håll visa sig fungera. Varje försök att på revolutionär väg radikalt omstöpa samhället utifrån rationalistiska principer är dock ett utslag av megalomani, som med väldigt stor sannolikhet kommer sluta illa.
Den andra sidan av myntet är att många institutioner, regler och normer i samhället kan förefalla både omotiverade och irrationella, men inte desto mindre fylla en högst viktig funktion. Sambandet mellan vad de faktiskt åstadkommer, och vad vi kan föreställa oss att de fyller för funktion, kan vara omöjligt att fastslå på förhand, och att avskaffa eller förändra dem kan därför få synnerligen oönskade effekter som ingen hade räknat med.
Av denna anledning är en övertro på det rationella och vad som förenklat kallas för fakta i politiska och samhällsrelaterade sammanhang inte bara dåligt, det är direkt farligt. Civilisationen är osannolik, oöverblickbar och ömtålig, och den som tro sig förstå de mekanismer som möjliggör den lider av hybris.
