Malmö kommun har en lång och anrik tradition av experimentella bostadsaffärer. Att man nu vill köpa ett gathus på Limhamn och göra om detta till en tiorumsvilla för en "hemlös" (läs bidragsberoende och invandrad) storfamilj är bara den senaste installationen i följetongen Malmö behandlar den krympande andelen kommuninvånare som inte åker snålskjuts på andra som smuts.
Det finns mycket att invända mot det ekonomiska, principiella och symboliska i att en fattig kommun köper ett gatuhus på attraktiva Limhamn för att göra om det till en tiorumsvilla för en bidragsberoende familj utan närmare anknytning till staden. Den diskussionen förs dock redan, och sannolikt har kommunpolitikernas planer redan resulterat i att bägaren runnit över för ett stort antal malmöbor.
Det kanske mest intressanta i sammanhanget är dock någonting annat, nämligen att Sydsvenskans artikel förklarar politikernas beslut att tillhandahålla en tiorumsvilla för en bidragsberoende familj med att "[n]ormen säger att varje barn ska ha tillgång till ett eget rum". Det är ett synnerligen anmärkningsvärt sakförhållande.
I villaområdet där jag växte upp fanns det familjer där barn delade rum. Två barn till en bekant med synnerligen gott om pengar delar rum. Ett eget rum är naturligtvis vad de allra flesta barn själva skulle föredra, men ett eget rum är vare sig någon rättighet eller självklarhet, ens i familjer med god ekonomi. Tvärtom är att dela rum med ett syskon någonting fullständigt naturligt.
Sannolikt delar relativt många barn i Malmö rum med varandra, trots att deras föräldrar arbetar och själva bekostar sitt boende. Att i detta läge, och till en kostnad av 45 600 skattekronor per månad, tillhandahålla en tiorumsvilla på Limhamn åt en bidragsberoende invandrarfamilj så att alla familjens barn skall kunna få ett eget rum, är bortom magstarkt.
Att svenska politiker påstår att man anpassat asylpolitiken till EU:s miniminivå, samtidigt som detta pågår, är ett skolboksexempel på de ogenerade lögner som skattebetalarna dagligen matas med. Sverige är och förblir ett avsevärt mer attraktivt land för asylsökande än så gott som samtliga andra EU-länder, av just de anledningar som framgår i artikeln.
Att familjen i fråga bosatt sig i Sverige beror näppeligen på att de lockats av det svenska vädret eller funnit den svenska kulturen så lik den egna. Att familjen befinner sig i Sverige beror med till visshet gränsande sannolikhet på att man tagit sig från södra till norra Europa lockade av de svenska politikernas gränslösa generositet med andras pengar.
Malmöpolitikernas agerande är ett skolboksexempel på varför detta är ett synnerligen rationellt agerande från migranternas sida. Att däremot agera som malmöpolitikerna, eller som de väljare som faktiskt fortfarande har förtroende för dem, är dock allt annat än rationellt. Det är tvärtom fullständigt huvudlöst.
