När Socialdemokraterna i slutet av 2017 lade sin budgetproposition för valåret 2018, avsattes totalt 40 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar till valfläsk.
Det bör i sammanhanget poängteras att detta bara var en liten del av partiets röstköp, då hela upplägget med Sveriges skyhöga skatter kokar ned till att köpa röster åt Socialdemokraterna för andras pengar. Inte desto mindre är de 40 miljarder skattekronorna ett närmast övertydligt exempel på hur ett visst parti använder statens våldsmonopol till att skaffa sig fördelar i en valrörelse, varför det finns goda skäl att titta lite närmare på hur mycket 40 miljarder kronor egentligen är.
Utslaget per person bosatt i Sverige motsvarar beloppet 3 900 kr/år eller 330 kr/månad. Bland dessa återfinns emellertid ett antal personer helt utan egen privatekonomi (till exempel spädbarn), varför dessa siffror ger en tämligen skev bild av hur mycket den socialdemokratiska valkampanjen egentligen belastar gemene mans privatekonomi.
Slås kostnaden för valkampanjen i stället ut över alla som är 18 år eller äldre landar kostnaden i stället på cirka 5 000 kr/år eller drygt 400 kr/månad. Ännu intressantare siffror erhålls om man slår ut beloppet på de personer som faktiskt betalar kostnaden, nämligen personer i sysselsättning. I det senare fallet landar siffran på knappt 8 600 kr/år, eller drygt 700 kr/månad*.
Hade de skattepengar som regeringen i år använder till valfläsk i stället använts till att sänka skatten på arbete, hade med andra ord varje svensk löntagare utan vidare kunnat få en genomsnittlig skattesänkning på 700 kronor i månaden. Detta utan att statens ekonomi hade påverkats negativt jämfört med nu.
I stället använder dock regeringen dessa pengar till att försöka köpa sig ytterligare fyra år vid makten. Att det mesta tyder på att detta försök till fullständigt ogenerat röstköp kommer misslyckas, trots att det belopp som avsatts för ändamålet är gigantiskt, är en seger för anständigheten.
* Bland statistiken över personer i sysselsättning återfinns även många personer i bland annat arbetsmarknadspolitiska åtgärder, varför kostnaden per egentlig arbetstagare blir ännu högre.
