Den socialdemokratiska valrörelsen har utvecklats till en katastrof. Den primära orsaken till detta är invandringen, vilket inte bör förvåna någon eftersom i princip allt i den svenska politiken idag på ett eller annat sätt handlar om invandringen. Verkligheten har sent omsider kommit ikapp politikerna. Den migrationspolitik som man så länge kom förbluffande lindrigt undan med att gravt missköta, blev till slut en pesthärd som nu krossar politiska karriärer, drömmar och partier.
Invandringen är dock inte den enda orsaken bakom att Sverigedemokraterna nu övertar Socialdemokraternas roll som arbetarklassens parti. En annan viktig bidragande orsak är sannolikt skattetrycket, även om detta är något som Socialdemokraterna med sin magnifika avsaknad av både fingertoppskänsla och markkontakt inte klarar av att se.
Den första indikationen på detta fick vi redan 2006. Moderaterna gjorde ett rekordval, och detta i mångt och mycket genom att locka över väljare från ärkefienden. Genom att lansera sig som ett parti för arbetarklassen, och med jobbskatteavdraget som huvudnummer, lyckades man störta Socialdemokraterna från makten.
Socialdemokraterna försitter inte en chans att utmåla jobbskatteavdraget som "skattesänkningar för de rika", men vad jobbskatteavdraget i själva verket gjorde var att öka progressiviteten i skattesystemet. Den redan stora skillnaden i skattesats för en "knegare" och en överläkare ökade ytterligare, vilket gjorde arbetare i de lägre inkomstklasserna till de främsta vinnarna på reformen.
Hade Socialdemokraterna varit emot denna ordning hade de i stället förespråkat platt skatt, men blotta tanken på en sådan ordning är i själva verket ett rött skynke för partiet. Socialdemokraterna verkar för progressiv skatt eftersom sådan leder till att "rika" får betala en högre skattesats är "fattiga". Vad Moderaterna gjorde var att förstärka denna ordning.
Huruvida detta var ett exempel på bra högerpolitik kan förstås diskuteras, men det i sammanhanget intressanta är att reformen gynnade arbetarklassen. 2010 blev inte bara alliansregeringen omvald, utan Moderaterna gjorde ett succéval. Moderaterna var på väg att vinna kampen om arbetarklassen, men försatte denna gyllene chans till följd av att man misskötte samma migrationsfråga som nu blivit Socialdemokraternas varböld.
När Moderaterna 2014 gjorde ett dåligt val berodde detta på att väljarna övergav partiet för Sverigedemokraterna. Sannolikt var de väljare man då förlorade ungefär samma väljare man åtta år tidigare hade vunnit från Socialdemokraterna. Inte osannolikt rörde sig detta om arbetarklassväljare som 2006 upplevde sig som parasiterade på av Socialdemokraterna, och som 2014 upplevde sig dels som parasiterade på av den migrationspolitiska gökungen i statens budget, dels allmänt förolämpade av ett politiskt etablissemang som behandlade dem som smuts.
När Sverigedemokraterna nu i upptakten till valet 2018 är på väg att överta Socialdemokraterna som arbetarklassens parti är det, trots vad de hysteriska socialdemokratiska megafonerna desperat vrålar ur sig, inte något marknadsliberalt systemskifte man förespråkar. Tvärtom är det en väldigt traditionell socialdemokratisk politik man går till val på.
Från sverigedemokratiskt håll kommer dock inte några förslag om avskaffade jobbskatteavdrag, man ställer sig tvärtom positiva till fler sådana. För en socialdemokrat förefaller detta förmodligen obegripligt, men faktum är att det är fullständigt logiskt. Sverigedemokraterna har nämligen förstått vad den betongfyllda socialdemokratiska politrukhjärnan inte har förmått ta in, nämligen att jobbskatteavdrag är något som gynnar arbetarklassen.
Jobbskatteavdragen är i själva verket helt i linje med en traditionell socialdemokratisk politik. De gör låginkomsttagare till en särskilt gynnad grupp, och de gör – relativt sett – höginkomsttagare till förlorare. Det är en högst naturlig linje att driva för ett parti som vill vinna arbetarklassens röster, och Sverigedemokraterna är smarta nog att inse detta.
Socialdemokraterna, däremot, låser sig för varje år mer och mer vid en politik som gör arbetarklassen till förlorare. Den analytiska förmågan i det döende partiet är idag dock så grund, att man trots detta inte för sina liv kan förstå vad det är som händer när man likt paralyserade fågelholkar ser sig bli akterseglade av den så förhatliga uppstickaren.
