När kapitalismen kritiseras med till synes tunga argument, finner man inte sällan att det i själva verket är följderna av
regleringar och marknadsingrepp som orsakat de problem som åberopas. Samma sak kan sägas om den idag från politiskt håll institutionaliserade keynesianismen.
En påfallande ofta förbisedd österrikisk observation är att det normala inte är inflation, utan tvärtom deflation. Produktivitetsökningar orsakade av vetenskapliga framsteg leder med tiden till sjunkande produktionskostnader, varför det naturliga är att en given vara blir billigare med tiden. Den som är tålmodig nog att skjuta ett inköp på framtiden, belönas därför också med ett lägre pris.
Detta är en i grund och botten sund ordning då den skapar incitament för sparande och kapitalackumulering, vilket i sin tur är förutsättningar för entreprenörskap. Precis detta ses dock som någonting negativt av keynesianer, då den senare skolan i varje givet ögonblick hoppas skapa tillväxt genom att tidigarelägga så mycket konsumtion som möjligt.
Av denna anledning är inflation (det vill säga en politik för att medvetet urholka pengarnas värde) för keynesianen inte bara någonting acceptabelt, utan någonting önskvärt. Genom att på politisk väg tillse att medborgarnas besparingar ständigt minskar i värde, hoppas man hålla sparandet lågt och konsumtionen hög.
En sådan strategi kan naturligtvis, då den först införs, skapa en temporär ekonomisk uppgång. Uppgången är emellertid just temporär, och på längre sikt blir effekten den direkt motsatta. Kapitalackumulation försvåras, vilket leder till minskat entreprenörskap och att nya oligopol växer fram. Detta leder i sin tur i förlängningen till minskat välstånd.
Att keynesianismen trots detta blivit normaltillståndet beror på att den passar den politiska klassen. Keynesianska stimulanser passar den politiker, vars sikte är inställt på ett val som mest några år bort, som hand i handske. Genom nya keynesianska stimulanser kan man dopa ekonomin nog för att vinna nästa val, och vad de negativa effekterna på lite längre sikt beträffar, är detta någon annans problem.
Där den österriskiska skolan är ett ekonomiskt system för låg tidspreferens, är keynesianismen med andra ord ett system där hög tidspreferens aktivt belönas. Detta skadar i förlängningen i stort sett alla, men har trots detta institutionaliserats då ett sådant system gynnar den cyniska politiska klassens synnerligen kortsiktiga intressen.
Detta får ett antal synnerligen intressanta effekter, inte minst ur miljö- och arbetsrättsperspektiv. Ur österrikiskt perspektiv skulle de ständiga effektivitetsökningarna till exempel inte bara kunna omsättas i såväl förkortad arbetstid (någonting som historiskt redan har skett flera gånger). De skulle också kunna omsättas i en minskad eller icke-ökande förbrukning av resurser och energi, med alla de miljöeffekter detta skulle medföra.
För keynesianen är en sådan utveckling dock någonting som måste undvikas till varje pris. Keynesianismen strävar nämligen inte bara efter att skapa tillväxt genom inflation, utan också genom att låna till konsumtion. Den keynesianska ekonomin är därför högbelånad, och för att kunna betala de ständigt ökade räntekostnaderna som följer på detta blir en form av tillväxt som ständigt kräver mer resurser ett måste.
Här blottläggs en avgörande skillnad i hur den österrikiska skolan och keynesianismen betraktar tillväxt. För österrikaren är tillväxt en effektivitetsförbättring, det vill säga att det krävs mindre resurser för att tillverka en given produkt. För keynesianen är däremot tillväxt ett tillstånd där mängden resurser som omsätts i ekonomin ständigt ökar.
Keynesianismen bidrar därför inte bara till minskat entreprenörsskap, fattigare konsumenter, pyramidspelsliknande ekonomiska upplägg och våldsamma konjunkturväxlingar. Keynesianismen bidrar också till just den stress och miljöbelastning som dess förespråkare i sin outsinliga visdom därefter håller kapitalismen ansvarig för.
