Företeelser som hijab, namnet "Jihad" och böneutrop kan i många fall vara helt okomplicerade i muslimska länder. De är (eller kan åtminstone vara) en del av den gängse kulturen, och är i många fall tämligen befriade från någon djupare ideologisk betydelse.
När samma företeelser kommer till västvärlden får de dock en helt annan laddning, eftersom den kulturella kontexten då också blir en helt annan. Hijaben blir en signal om att man värnar sin särart, och inte vill smälta in i det omgivande samhället. Omgivningens första association till namnet "Jihad" blir islamistisk terror. Böneutrop blir en signal om att den muslimska församlingen vill markera revir på andras bekostnad.
Kulturella uttryck som dessa blir, när de förflyttas till västvärlden, kort sagt en provokation. En sådan provokation behöver inte nödvändigtvis vara avsiktlig (även om den också med en välvillig tolkning röjer en brist på finess och förmåga att läsa av situationen), men är inte desto mindre en form av provokation.
För samtidens makthavare är medborgarnas negativa reaktioner på sådana provokationer någonting man till varje pris vill misstänkliggöra och undantrycka. Därmed försöker samma makthavare dock som så många gånger tidigare bygga sitt idealsamhälle utan att ta hänsyn till den mänskliga naturen.
Ett socialt (men däremot inte nödvändigtvis juridiskt) tryck på att anpassa sig till det omgivande samhället är, den högljudda retoriken till trots, inte någonting unket, utan någonting sunt. Det är en av de sociala mekanismer som möjliggjort fredlig samvaro mellan människor, och därmed i förlängningen civilisationen som sådan.
Man kan naturligtvis på etiska grunder tycka att det inte borde vara så, men inte desto mindre är det så det är. Att aktivt ignorera detta, och i stället försöka bygga en utopi utan någon hänsyn tagen till den mänskliga naturen, är ett experiment dömt att sluta illa.
