Som nyligen påpekades i ett tidigare inägg är det naturliga tillståndet enligt den österrikiska ekonomiska skolan inte inflation, utan deflation. Produktivitetsökningar orsakade av vetenskapliga framsteg leder med tiden till sjunkande produktionskostnader, varför det naturliga är att priset på en given vara sjunker med tiden.
Detta är inte bara relaterat till tillväxt, utan är på många sätt den enda meningsfulla definitionen av tillväxt. Att samma limpa bröd som år 1800 krävde avsevärt mer tid, fler arbetstimmar och större åkerarealer att framställa idag kan produceras mycket mer effektivt, är ett väldigt gott mått på de framsteg som gjorts sedan dess.
I många fall är de produkter vi köper idag dock inte likvärdiga med de konsumenterna köpte år 1800. Dels har helt nya produktkategorier tillkommit, dels har den ökade ekonomiska standarden resulterat i att vi idag förväntar oss bättre produkter. De livsmedel vi köper idag håller ofta avsevärt högre kvalitet än de som konsumerades för 200 år sedan, eftersom även de fattigaste idag har råd med bättre produkter än vad som var standard då.
Ett talande exempel på denna utveckling är de framsteg som gjorts på elektronikens område. En revolutionerande utveckling har gjort att nya och bättre produkter ständigt ersätter gamla, utan att konsumenterna behöver betala mer än tidigare. Detta är ekonomisk tillväxt i dess absolut renaste form, ett slående exempel på hur det ekonomiska välståndet ökar.
Den keynesianska ekonomiska teorin är emellertid blind för detta. När keynesianska ekonomer beräknar inflationen gör man detta genom att studera hur priset på en "korg" med varor utvecklas över tiden. Eftersom bland annat just elektroniska produkter med tiden försvinner från marknaden och ersätts med nya och förbättrade sådana, byts åtskilliga av produkterna i "varukorgen" med tiden ut mot nya i motsvarande prisklass.
Av denna anledning har de tidiga och relativt sett primitiva datorer och telefoner som återfanns i varukorgen 1990 steg för steg bytts ut mot sådana konsumenterna föredrar idag. Detta har dock gjorts utan att hänsyn tagits till att de senare versionerna motsvarat betydligt mer avancerade produkter. När en tidig mobiltelefon successivt bytts ut mot mer och mer avancerade modeller, för att idag representeras av en modern smartphone, har detta gjorts utifrån antagandet att produkterna varit likvärdiga ur konsumentperspektiv.
Denna dramatiska teknikutveckling kommer inte synas i några tillväxtsiffror. Den teknologiska utveckling som gjort att gamla och föråldrade produkter successivt ersatts med nya, har också möjliggjort att de nya produkterna kunnat lanseras på ungefär samma prisnivå som de gamla. Försäljningen av ett exemplar av en ny produkt av en viss typ, kommer därför inte bidra mer till BNP än vad dess föregångare gjorde då denna släpptes på marknaden.
Att ständigt mer avancerade produkter ersätter tidigare och sämre sådana i den "varukorg" som används för att beräkna inflationen, innebär däremot att den prisjämförelse som görs blir missvisande. När priserna på varukorgar från två år jämförs, kommer detta göras utan att hänsyn tas till att produkterna i den senare varukorgen är mer avancerade.
Hade varukorgarna innehållit samma produkter hade flera av produkterna i den senare korgen varit billigare än vad de var ett år tidigare, av den enkla anledningen att föråldrade produkter hade gått ned i pris i takt med att nya modeller släppts. Detta hade också gett helt andra inflationssiffror.
Vad som därmed sker är att man "kvittar" teknologisk utveckling mot den av österrikarna förutspådda naturliga deflationen, som trots centralbankernas idoga arbete för att urholka värdet på valutorna fortfarande är en högst reell kraft. Vad som därmed återstår är ett tillväxtbegrepp som, något raljant uttyck, är ett mått på hur mycket förbränningen av olja har ökat sedan förra året.
Ett sådant mått är måhända relevant för en keynesiansk skuldekonomi där räntekostnaderna hela tiden ökar, men det är ett ytterst dåligt mått på faktisk välståndsökning
