Att den liberala demokratin skulle vara hotad upprepas idag så ofta och slentrianmässigt att påståendet närmast fått status som truism i den gängse samhällsdebatten. Påståendet är på många sätt både paradoxalt och alarmistiskt, men väcker inte desto mindre genklang i ganska breda lager. Detta eftersom många, även utanför liberala kretsar, reflexmässigt ställer sig bakom de institutioner och principer som förknippas med just "liberal demokrati".
Vad betydligt färre reflekterar över är att "liberal demokrati" är ett rationalistiskt och väldigt abstrakt ideal, som i praktiken har ganska lite gemensamt med den ordning som idag råder i västvärlden. Företeelser som den långa marschen genom institutionerna, aktivistiska tjänstemän och juridiska prejudikat som med tiden lett till att konstitutioner tolkas på ett helt annat sätt än vad deras författare avsåg, går till exempel rakt emot mot de ideal och avsikter begreppet "liberal demokrati" vanligen anses representera. När påståendet att den liberala demokratin skulle vara hotad framförs, är det dock ofta just de krafter som bäst representerar precis sådana avsteg från den liberala demokratins principer som står för den mest högljudda alarmismen.
Att de ständiga hänvisningarna till hoten mot den liberala demokratin tenderar att låta ihåliga och falska, beror med andra ord på att de vanligen också är det. När dessa analyser framförs, så görs detta i regel helt utan omsorg till de abstrakta principer som en gång fick samlingsnamnet "liberal demokrati". Vad man i stället oroas över är i regel att den egna makten, den högbetalda ställning man tagit för given, det egna problemformuleringsprivilegiet, den egna rätten att uttolka samtiden och den politiska linje man själv råkar ställa sig bakom utmanas.
De resultat rationalistiska upplysningstänkare en gång hoppades att de nya progressiva institutioner de i stort sett helt utan något empiriskt underlag utformade på papper skulle leda till, har i många fall antingen inte infunnit sig alls, eller endast infunnit sig under en kortare övergångsperiod. Med tiden har i stället det ramverk man utarbetade lagt grunden till någonting annat, och synnerligen oavsiktligt.
Resultatet kan i mångt och mycket förstås som en neofeodal ordning. När makt över länder och människor hamnat i händerna på politiker vilkas möjligheter att behålla denna ökat ju mer ogenerat klientelistisk den politik de gått till val på varit, har både statsapparaten och de sfärer som underställts politiken ofrånkomligen också kommit att ständigt öka i omfattning. Särintresse efter särintresse har i detta läge sett möjligheten att få ta del av den ständigt växande kakan, varför man svurit den liberala demokratin trohet i utbyte mot förläningar.
Den som söker exempel på detta behöver inte leta längre. Den press som länge i praktiken närmast hade monopol på informationsförmedling, försvarar idag sina alltmer aggressiva utfall på de nya uppstickarna med sin förment centrala roll i att upprätthålla just den liberala demokratin. Inflytelserika och högavlönade statstjänstemän utnyttjar ogenerat sin makt för att försvara sin egen privilegierade ställning. Svågerkapitalister med närmast fri dragningsrätt på skattepengar gör lögnaktiga och sentimentala värdegrundsutspel, för att få den liberala demokratins välsignelse att pungslå skattebetalarna. En skattefinansierad kulturelit som lever det goda livet på att producera i bästa fall medioker konst, försvarar sin ställning och status genom att utmåla sig själva som det prästerskap som kan erbjuda massan frälsning och syndernas förlåtelse. Och så vidare.
Denna nya feodala ordning har uppenbara likheter med sin historiska föregångare. Skillnaden mot den historiska feodalismen är att den samtida vuxit fram ur vad som började som en väldigt idealistisk vision. Detta arv kan då användas för att utmåla den nuvarande ordningen som någonting mycket mer ädelt än vad den faktiskt är. Där äldre tiders vasaller ofta inte kunde försvara sin ställning med något annat än börd, kan deras nutida efterföljare motivera sina privilegier med att de osjälviskt arbetar för att upprätthålla upplysningsidealen. Med så ädla motiv på sin sida kan man också utan betänkligheter skicka ut sina knektar att slå ned de irriterande bondeuppror som med jämna mellanrum tenderar att av någon anledning blossa upp.
Relaterat:
Neofeodalismen och högern
