Tidigare i år släppte Feministiskt initiativ en valfilm som, då den var ny, fick mycket uppmärksamhet. Denna uppmärksamhet var till stor del kritisk, och merparten av de kritiska kommentarerna kretsade då kring att filmen var oavsiktligt humoristisk, och närmast framstod som satir. Kritiken förmådde dock sällan uttrycka vad det man sett faktiskt var ett uttryck för.
I valfilmen får en man hembesök av företrädare för partiet. Man lagar och äter mat tillsammans, samtidigt som man diskuterar samhällsfrågor. Dessa regisserade diskussioner syftar till att presentera Feministiskt initiativs politik, samhällsanalys och förändringsförslag. I detta avseende avviker filmen inte nämnvärt från andra valfilmer, även om den som läser denna text sannolikt inte håller med om de analyser och förslag som presenteras. Vad som gör filmen intressant är någonting helt annat, nämligen presentationen.
Filmen inleds med att värden dammsuger inför besöket. Detta är i sig inte på något sätt ett orealistiskt scenario, men också en grad av grå realism som sällan förekommer i reklamfilmer. Att mannen städar är dock inte en irrelevant detalj, utan en markör. Jämfört med vad som komma skall är den i egenskap av sådan relativt oskyldig, men inte desto mindre noga utvald. Tillsammans med ett flertal andra detaljer i filmen syftar den nämligen till att förmedla ett ganska annorlunda budskap än det som i filmen uttrycks i ord.
Mannens beteende är undergivet, hans framtoning omanlig och hans röstläge lent. Han blir avbruten och avspisad av de övriga deltagarna, vilka i sin tur talar mästrande, långsamt och övertydligt till honom – något han utan vidare finner sig i. I stället söker han bekräftelse från sina gäster, vilka han genom filmen betraktar närmast likt hur en hundvalp vädjande stirrar på sin husse. Av gästerna är samtliga med ett undantag kvinnor, men detta undantag förstärker budskapet ytterligare.
Undantaget är till skillnad från värden vad man på partilingo kallar för rasifierad. Till skillnad från värden är den manlige gästen inte undergiven, och hans röstläge är inte heller lent. Hans roll i filmen blir att med stor emfas tala om för värden att något slut på den ansvarslösa migrationspolitiken inte kommer på fråga, utan att partiets ambition tvärtom är en helt fri invandring till den välfärdsstat en av hans partivänner precis har förklarat att man kraftigt skall bygga ut.
Det parallella budskap som i filmen inte förmedlas med ord, utan med symbolik, är närmast övertydligt. Den vite mannen – tillika värden – har att underordna sig, medan kvinnor och rasifierade mer än gärna får ta för sig – även när de är den förstnämndes gäst. Den rasifierade mannen har därtill partiets välsignelse att leva ut mycket av den manlighet man förvägrar den vite värden.
Det hela kan måhända framstå oskyldigt, då Feministiskt initiativ är ett marginaliserat parti utan representation i riksdagen. Den människosyn man kolporterar är dock utbredd inom institutionerna och förvaltningen. Den genomsyrar media, den genomsyrar kulturen, den genomsyrar politiken, den genomsyrar akademin och den genomsyrar grundskolan. Det långtgående förakt för gruppen vita män som, utan att uttryckas explicit ändå tydligt förmedlas av filmen, är kort sagt högsta politiska mode.
Den uppenbara motståndshandlingen är att vägra vara den "man" som porträtteras i filmen. Den undergivne värden är den man staten och makten vill att du skall vara, vilket i sig är en utmärkt anledning att inte vara det. Att varken män, kvinnor eller ens radikalfeminister som Andrea Edwards respekterar dem är en ännu bättre anledning. Vad som porträtteras i filmen är en förnedrad man som frivilligt låtit sig kastreras av mäktiga krafter som definitivt inte vill honom väl, och som tack för detta inte respekteras av någon. En man med självrespekten i behåll bör ha ambitionen att vara hans totala motsats.
