Det påstås idag ofta att många människor i Sverige inte har råd att betala utgifter som för andra framstår som tämligen beskedliga. Detta stämmer i viss mån, i synnerhet när det kommer till äldre som lever på garantipension, och som har självrespekt nog att dra sig för att ansöka om bostads- och socialbidrag. Betydligt vanligare är dock att den som beklagar sig över sitt begränsade utrymme för konsumtion beter sig som ett bortskämt barn.
Såväl livets nödtorft som de återkommande utgifterna för nödvändiga sällanköpsvaror ryms med god marginal inom ramen för såväl en låg lön som riksnormen för socialbidrag. De utgifter som resulterar i att även medelklassen så ofta har akut brist på pengar i sluten av månaden, är inte kostnaderna för boendet och brödfödan. De utgifter som månad efter månad dränerar människors lönekonton är i stället café- och krogbesök, impulsinköp, märkeskläder, statusföremål och onödiga elektronikinköp. Et cetera.
När pengarna på lönekontot ständigt hunnit sina innan nästa lön har kommit, får detta också ett flertal intressanta effekter bortom de uppenbara. En av dessa är att människor inte har reserver att på egen hand hantera oförutsedda händelser. En annan är att politiker gradvis kan förstatliga en allt större del av vardagen, utan att medborgaren märker vad som sker. En tredje är att ytterst få människor idag i egentlig mening äger sina bostäder. Det sistnämnda får till följd att en av de mest basala funktionerna i livet – boendet – blir beroende av politikers och bankers godtycke, med allt vad detta innebär i form av minskad personlig frihet och minskat personligt handlingsutrymme.
Denna utveckling kritiseras ibland pliktskyldigt från plakatvänsterhåll, men ironiskt nog är man inom samma plakatvänster ofta själva de bästa exemplen på den. Inte sällan finns det till och med ett samband mellan de egna vänsteråsikterna, och den brist på resurser man själv, till följd av den vidlyftiga konsumtion man ägnar sig åt, uppfattar sig som offer för. I själva verket är utvecklingen dock en välsignelse för vänstern. Utvecklingen har som tidigare påpekats möjliggjort för politikerna att kraftigt öka sin makt över medborgarnas vardag, samtidigt som den upplevda fattigdom som följt på detta har kunnat användas för att torgföra vänsterns förljugna narrativ.
Vad som drivit denna utveckling är i mångt och mycket den brist på mening som genomsyrar det moderna samhället. Den kultur, de traditioner, de normer och den religion som tidigare gav tillvaron mening, har ytterst målmedvetet trängts tillbaka. Den progressiva kulturen är infantil och nihilistisk, och i det progressiva paradigmet är normlösheten påbjuden samtidigt som religionen (eller rättare sagt kristendomen) är någonting man fnyser åt. Människans behov av mening är dock konstant, och när den till skyarna så höjda progressivismen inte förmår erbjuda henne denna, börjar hon också greppa efter de halmstrån som finns inom räckhåll.
De kategorier av varor som konsumeras i syfte att döva hungern efter mening är oräkneliga till antalet, men några intressanta exempel på företeelsen är köksutrustning som espressomaskiner, drycker som whisky och ljudutrustning. Konsumenterna av dessa vill gärna framställa sin desperata jakt på mening som någonting mer ädelt än vad beteendet faktiskt är, varför vad vi skulle kunna kalla för en livsstilsmanual har uppstått kring företeelsen. Varornas konsumenter nöter in en stor mängd kodord som crema, single malt och impedans för att kunna utmåla sig själva som kultiverade kännare.
Den själlösa och mekaniska konsumtionen blir därefter till föremål för diskussioner konsumenterna emellan. Man rabblar, närmast på autopilot, upp det ena kodordet från livsstilsmanualen efter det andra, och den som på rak arm och utan att konsultera sin max sex månader gamla iPhone av senaste modellen kan krydda sina bidrag till konversationen med flest sådana kodord, erhåller status som konnässör. Detta trots att vederbörande ytterst sällan till exempel läser böcker, men däremot gärna lyssnar på Camilla Läckberg eller ser på Beck och Johan Falk.
Strategin förmår naturligtvis inte erbjuda någon mening. Vad den däremot erbjuder skådespelets deltagare är en ömsesidig illusion av mening. Genom att citera livsstilsmanualen för varandra kan en kollektiv lögn upprätthållas, vilket erbjuder ett visst mått av psykologiskt skydd inför den avgrundsdjupa tomhet man egentligen känner.
