2018-10-22

Den destruktiva utvecklingens rötter – det franska spåret

Efter att vi nu i ett flertal inlägg fördjupat oss i vad som gått fel, och studerat ett antal exempel på hur detta har yttrat sig, är det nu på sin plats att fråga oss var vi finner den osunda utvecklingens rötter. Det finns naturligtvis inte något enkelt eller entydigt svar på detta. Spårar man utvecklingen till en enskild händelse, finner man snart att denna har sitt upphov i en annan. Att det andra världskriget tycks ha varit en vattendelare är tämligen uppenbart, men detta var bara en fortsättning på det första. Det första världskrigets orsaker finner man ännu längre tillbaka i historien, och leder i flera olika riktningar. Ett av de mer intressanta spåren för oss dock till Frankrike.

Brittisk propaganda och populärkultur har genom åren skapat en bild av fransmän som fullständigt oförmögna att bedriva krig. Denna bild, som måhända i grund och botten varit till fördel för Frankrikes rykte, tenderar dock att gömma en betydligt bistrare realitet. Frankrike har genom historien utgjort ett av Europas allra mest aggressiva, brutala och expansionistiska länder, något som inte minst landets gränser bär vittnesbörd om.

I södra Frankrike finner vi, utmed den spanska gränsen, Biarritz och Perpignan, som historiskt är baskiska respektive katalanska städer. I sydöst finner vi Nice, Savojen och Korsika, som har erövrats från italienska stater. Lite längre norrut finner vi Alsace (Elsass) och Lorraine (Lothringen), som historiskt varit en del av vad man slarvigt kan kalla Tyskland. I nordost finner vi Lille och Dunkerque (Duinkerke), som historiskt varit en del av den nederländska sfären. I nordväst finner vi dessutom det tidigare självständiga och keltisktalande kungariket Bretagne.

Listan är inte komplett, men ger en fingervisning om hur den franska expansionistiska politiken sett ut. Att det franska språket så sent som för ett par århundraden sedan bara talades av hälften eller en ännu mindre andel av befolkningen är ett annat tydligt tecken på detta. Den starka ställning det franska språket har idag kunde bli verklighet först efter århundraden av kulturkamp i form av en aggressiv språkpolitik. Detta illustreras bland annat av att det franska språket fick en starkare ställning i Elsass-Lothringen sedan detta återerövrats av Tyskland, än vad det tyska hade haft dessförinnan, eller skulle komma att få efter att området återgick till att vara en del av Frankrike.

De franska krigsäventyren kom genom historien att drabba just tyskarna hårt vid upprepade tillfällen, men då särskilt under Napoleonkrigen. Napoleons invasioner skulle leda till ockupation, det Tysk-romerska rikets undergång och att tyskar mot sin vilja tvingades strida strida i den franska armén. När Napoleon till slut hade besegrats, var det med stor misstänksamhet man i det som skulle bli Tyskland betraktade Frankrike. Det krig som hade utkämpats var i praktiken ett världskrig, med strider i Europa, Afrika, Asien och såväl Nord- som Sydamerika. Fransmännen förknippades med precis den aggressivitet och brutalitet som tyskarna själva i en historiens ironi något århundrade senare skulle komma att förknippas med.

Det var mot denna bakgrund det fransk-preussiska kriget bröt ut 1870. Frankrike styrdes ännu en gång av en kejsare vid namn Napoleon, och i Paris såg man inte med blida ögon på det faktum att Tyskland var på väg att enas under den preussiska kronan. Huruvida Preussens starke man Otto von Bismarck faktiskt ville ha ett krig med Frankrike eller inte är omdiskuterat, men oomtvistat är att krig utbröt, att det var Frankrike som förklarade det och att kriget i fråga blev en katastrof för den franska sidan. Den preussiska armén intog stora delar av östra Frankrike, belägrade Paris, lyckades ta Napoleon III (som personligen ledde den franska armén) till fånga och intog slutligen Paris. Ett förnedrat Frankrike fick 1871 kapitulera, betala krigsskadestånd och avträda Elsass-Lothringen.

Ett flertal faktorer bidrog till att det världskrig som bröt ut 43 år senare utvecklades till vad det blev, men den allt överskuggande orsaken var det franska begäret efter revansch för den förnedring man hade åsamkat sig själva 1871. Det krig man i och med detta bidrog till att starta skulle dock bli olikt något annat, och kom att öppna helvetets portar under fyra år. När kriget till slut var över visade man från fransk sida ännu en gång dåligt omdöme, genom att insistera på ett fredsavtal konstruerat för att på en och samma gång maximalt förödmjuka Tyskland och göra det omöjligt för landet att leva upp till villkoren.

Den osäkra freden varade i 21 år, varpå kriget blossade upp igen. Den här gången skulle dock ingenting någonsin mer bli sig likt. När kriget var över var Europa marginaliserat, slaget i spillror och ockuperat. Frankrike och Storbritannien stod på pappret ännu en gång på den segrande sidan, men efter att man hade vunnit sin pyrrhusseger fann man sig plötsligt i en värld där man hade väldigt lite att säga till om. En ny epok inleddes, under vilken den gamla kulturen, de gamla sanningarna och de gamla institutionerna i snabb takt dukade under.

Resultatet blev det Europa vi ser omkring oss. Det är en neurotisk och stukad kontinent, som förlorat både sitt självförtroende och tron på de värden som gjorde den till civilisationens höjdpunkt. Orsakerna till denna belägenhet är i mångt och mycket just de progressiva ideal som idag påstås vara räddningen. Det är i dessa ideal vi finner såväl den franska revolutionens orsaker som Napoleons bevekelsegrunder för att starta vad som i praktiken var ett världskrig, och det var i mångt och mycket också just detta som satte snöbollen i rullning.