Vid en inflygning över Amsterdam kan den observante flygpassageraren ibland ha turen att bevittna ett svunnet Holland. Utmed vägar som korsar den mark som inte skapats av naturen, utan av människan, ligger små omsorgsfullt underhållna hus, omgivna av små men ytterst välskötta trädgårdar som avgränsas av häckar som ansats till perfektion. Det hela ter sig inte sällan surrealistiskt. Från luften för synen tankarna till en miniatyr, skapad av en närmast sjukligt pedantisk modellmakare.
Vad flygpassageraren ser är kalvinismen materialiserad. Vad flygpassageraren ser är en fysisk manifestation av den institutionaliserade självdisciplin, beredvillighet till uppoffringar och låga tidspreferens som genom historien inte bara gjort Nederländerna rikt och inflytelserikt, utan framför allt möjliggjort för nederländarna att erövra sitt land från havet. Det är en syn som manar till andakt, men det är också en syn som i snabb takt är på väg att försvinna.
Under århundraden var Nederländerna ett djupt religiöst land. Till skillnad från vad många ateister sannolikt gärna vill tro, är den tolerans landet blivit berömt för i mångt och mycket en följd av detta. Nederländerna beboddes av såväl protestanter som katoliker, men hade inte råd med uppslitande konflikter mellan dessa grupper. Landet behövde ständigt dräneras för att inte översvämmas, och dess ställning som internationellt handelscentrum var beroende av stabilitet.
Resultatet blev en för sin tid väldigt långtgående tolerans mot olika religiösa och kulturella yttringar, men också parallellsamhällen. Nederländska protestanter och katoliker gick inte bara i olika skolor, utan kom med tiden bland annat också att spela fotboll i olika ligor. Grupperna hade inte särskilt mycket med varandra att göra utan levde i mångt och mycket i olika samhällen, om än innanför samma lands gränser.
Den religiösa aspekten var fortfarande i allra högsta grad levande under åren efter andra världskriget. När Nederländernas regering efter krigsslutet hoppades kunna expandera landet genom att annektera delar av västra Tyskland, var frågan om hur detta skulle påverka balansen mellan protestanter och katoliker någonting man noga övervägde. Som på de flesta andra håll i Europa kom dock just krigsslutet i stället att bli slutet på en epok och början på en annan.
Under efterkrigstiden skulle nederländarna komma att avkristnas i snabb takt, en utveckling som särskilt kom att påverka den (tidigare) protestantiska befolkningen. I takt med att religionen förlorade i betydelse, kom också den för landet så karaktäristiska toleransen att förändras. Från att tidigare ha gällt religiösa och kulturella yttringar, kom den med tiden i stället att bli någonting som framför allt avsåg synen på företeelser som droger och prostitution.
Nederländerna har på många sätt utmärkt sig mycket från andra länder både före och efter kriget, men trenden har när det kommer till kritan varit densamma där som annorstädes. Tiden efter andra världskriget har präglats av normupplösning, nihilism och religionens tillbakagång. Tillvaron har dränerats på mening och kulturen på djup. Vad som fyllt tomrummet har varit samma själlösa ekorrhjulstillvaro och samma ytliga populärkultur som brett ut sig över resten av kontinenten.
Detta nya efterkrigsparadigm förmådde under ett antal årtionden av hög tillväxt att hålla västeuropéerna på gott humör, något som sannolikt också underlättades av att den gamla kulturen inte gick under över en natt. Idag börjar dock ordningen bli ohållbar. Människor förstår i allt högre grad instinktivt att någonting är fel, men de flesta förstår inte vad. Denna utveckling är dock intimt sammankopplad med att den progressiva politiken, och i vidare bemärkelse också ett progressivt kulturellt paradigm, kommit att fullständigt dominera samhället.
Förkämparna för detta vägrar dock erkänna att denna progressiva strömning dras med några problem över huvud taget. Tvärtom, ju mer intelligensbefriade TV-programmen blir, ju mer debila saker som publiceras på tidningarnas kultursidor, ju mer idiotiska frågor som blir föremål för offentlig debatt, ju mer spektakulära politikens misslyckanden blir och ju mer folk äter psykofarmaka, desto mer aggressivt hävdar man att man gör allting rätt, och att kritikerna utgörs av extremister.
Läs även:
Ludvig P. Svensson: "Högtider skall inte bara vara roliga"
