Någonting som starkt präglar den västerländska samtiden är människors tilltagande upplevelse av alienation och vanmakt inför tillvaron i ett samhälle som, i takt med att det ständigt blir mer progressivt, också ständigt blir mer andefattigt och anemiskt.
För några av de mest knivskarpa och osentimentala skildringarna av företeelsen står författarna Michel Houellebecq och Chuck Palahniuk. Deras romaner – som på en och samma gång lyckas kombinera nattsvart cynism med stor humor – ger sannolikt fler och viktigare nycklar till förståelsen av samtiden än någon vetenskaplig avhandling. Dessa böcker handlar i grund och botten om människors alltmer desperata jakt på den mening det moderna samhället inte längre förmår erbjuda dem, och är måsteläsning för alla som är intresserade av frågan.
Denna det teknokratiska paradigmets urlakning av tillvarons mening har dock inte gått lika långt överallt. Jag erfor nyligen personligen detta väldigt starkt under ett besök i Sydeuropa. Ett annat och väldigt omskrivet exempel på företeelsen är den legendariske skådespelaren och regissören Orson Welles kärlek till Spanien, vilken har skildrats i bland annat Kristian Petris dokumentär Brunnen. Welles besökte landet för första gången som sjuttonåring, vilket gav upphov till en livslång fascination som i mångt och mycket bara tilltog med ökande ålder. När inbördeskriget bröt ut några år efter hans första besök i landet, använde han sin ställning som radioprofil för att bilda opinion för den republikanska sidan, men dennas nederlag några år senare avskräckte honom inte från att fortsätta besöka landet.
Efter att En djävulsk fälla färdigställdes 1958, påbörjade Welles en filmatisering av Don Quijote. Projektet, som pågick från och till under många år, förde honom så småningom tillbaka till Spanien. Filmen skulle med tiden komma att rinna ut i sanden, men gav honom desto fler ursäkter att leva ut sin passion för vin, mat och tjurfäktning. Han fann gång på gång anledningar att åka till Spanien för att filma, men väl på plats kunde han utan betänkligheter överge sitt filmteam för att frossa i paella. Vid åtminstone ett tillfälle sägs han ha ångrat sin hemresa i samma ögonblick som han landade i New York, för att prompt återvända till Spanien igen.
Welles må ha motiverat dessa vistelser med nya filmprojekt, men i slutändan lyckades han inte avsluta så mycket annat än (den förvisso mycket sevärda) B som i bluff under de två sista årtiondena av sin karriär. I stället var det måhända den mening med tillvaron den så komplicerade filmmakaren fann i det okomplicerade Spanien som fick honom att ständigt återvända till landet. Den saktmodiga och jordnära kulturen på den varma och torra landsbygden tycks ha erbjudit honom något han saknade.
Det land Welles älskade var enligt gängse synsätt fattigt, underutvecklat och oupplyst. Att det ändå var där han fann vad den utvecklade och moderna världen inte förmådde tillhandahålla honom är talande. Hans hållning må ha varit ovanlig vid denna tid, men sedan hans frånfälle har världen bara blivit mer och mer "modern", samtidigt som till exempel var tionde svensk börjat bruka antidepressiva läkemedel. Det är ett förödande underbetyg åt den nihilistiska progressiva moderniteten, men tjänar också utmärkt som exempel på varför den mänskliga naturen inte ryms i den progressiva ekvationen.
