Aftonbladets Peter Kadhammar är en på många sätt både skarpsynt och osentimental betraktare av sin samtid. Han drar sig inte för att kritisera de svenska myndigheternas milt uttryckt slappa bemötande av unga brottslingar. Han noterar luttrat att spektakulära mord blivit så vanliga att de knappt längre har nyhetsvärde. Han lägger koleriskt ut texten om att postmodernismen är humbug och att vänstern, med hans egna ord, blivit
"idioter".
Kadhammar efterlyser fler poliser i Husby och förfäras över resultatet av mångkulturalismen. Kadhammar förespråkar integration medelst "tuffa metoder", och brusar upp när han möter invandrare som väntar på att de stekta sparvarna skall komma flygande. När hans fotografs bil blir sönderslagen och länsad, konstaterar Kadhammar lakoniskt att detta skett i samband med en reportageresa till en Göteborgsförort för att undersöka vad som får en bostadsrättsförening att omgärda sin egendom med såväl staket som taggtråd. För säkerhets skull kryddar Kadhammar därtill sin repertoar med närmast reaktionära utläggningar om massturismens förkastlighet och den modernistiska arkitekturens vederstygglighet.
Så långt, så väl – den garvade journalisten Kadhammar uppvisar betydligt mer probleminsikt än den stora majoriteten av sina branschkollegor, och förmår dessutom förmedla denna med såväl ett mått av bister humor som gravitas. Problemet uppstår när Kadhammar lägger ut texten om det politiska etablissemang som krattat manegen för den utveckling han i reportage efter reportage kritiserar och förfäras över. När Kadhammar gör detta blir nämligen hans slutsats att Jimmie Åkesson är en "rikskverulant", och att Annie Lööf och Jan Björklund är hjältar för att de motsatt sig honom genom att rösta emot Ulf Kristersson(!) som statsminister. Ja, faktum är att resultatet av riksdagsomröstningen, enligt Kadhammar, rentav bör ses som en "triumf för demokratin".
Att en journalist drar fåvitska slutsatser är i sig ingenting särskilt anmärkningsvärt, utan tvärtom någonting vi blivit väldigt vana vid. Problemet är inte att vad Kadhammar säger är korkat, utan att han drar korkade slutsatser trots att han har probleminsikt. I detta är Kadhammar inte ensam, företeelsen är tvärtom utbredd även långt utanför journalistkåren. Fenomenet yttrar sig i att människor som till synes tagit av sig skygglapparna och insett att utvecklingen är på väg käpprätt åt helvete, blir som handlingsförlamade inför varje öppning att faktiskt göra något åt saken.
I skarpt läge blir de, likt ett rådjur som irrat upp sig på vägbanan i novembermörkret, och vars uppsyn i helljusets sken blir närmast parodiskt fåraktigt, fullständigt paralyserade. De surt förvärvade insikterna om situationens allvar är plötsligt som bortblåsta. Kvar finns bara betingade reflexer och den oemotståndliga frestelsen att godhetssignalera. Därför missar man också gång på gång de möjligheter som erbjuds att faktiskt vända den utveckling man förfasas över, och därför fortgår samma destruktiva utveckling också år efter år med oförminskad styrka.
