1980-talet (och i viss mån även 1990-talet) beskrivs inte sällan som en tid då högern segrade. Med Ronald Reagan i Vita huset och Margaret Thatcher i 10 Downing Street följde en våg av avregleringar och skattesänkningar över västvärlden som dels fick ekonomin på fötter igen, dels fick den undergångsstämning som hade rått allt sedan 1970-talet att övergå i optimism. Detta har man inom högern allt sedan dess sett som sin stora triumf, och detta är vad man allt sedan dess ständigt hoppas kunna återupprepa om man bara lyckas vinna nästa val.
På många sätt är detta närmast att likna vid en livslögn. Vad som hade hänt under 1970-talet var att högerns progressiva motståndare reglerat ekonomin till stagnation, höjt skatterna långt bortom Lafferkurvans maximum och gått så långt i sitt kulturkrig att människors hopp om framtiden undergrävts. Vad som framstod som ett enda långt segertåg för högern handlade i själva verket om att en vänster som insåg att den kört i diket tog ett steg tillbaka för att omgruppera. När högern så väl hade fått hjulen att snurra igen – och därmed också på nytt säkrat inflödet av skattepengar till staten – återupptog den nu utvilade och vederkvickta vänstern kampen.
1980-talet var, annorlunda uttryckt, i bästa fall en tid då vänstern tvingades till en tillfällig taktisk reträtt. De högerdebattörer som tror att vänstern praktiskt taget besegrades under den så kallade nyliberala eran lurar sig själva. För vänstern var 1980-talet ett tillfälligt bakslag, som man sedan lång tid tillbaka omsorgsfullt lärt sig läxan av. 1980-talet utgjorde förvisso ett hack i kurvan, men ingen trendbrott. De progressiva har sedan dess återtagit den mark de under denna tid förlorade, och att högern lyckades gjuta nytt liv i ekonomin är någonting som i första hand gagnade vänstern.
Progressivismen har med andra ord aldrig varit hotad på allvar. Den har lidit bakslag, men sett över lite längre tid har den hela tiden vunnit mer och mer mark. När progressiva alarmistiskt har hävdat att "den liberala demokratin" (det vill säga den progressiva hegemonin) varit hotad, har detta påstående haft ungefär lika mycket bäring som om någon hade påstått att en läckande holländsk skyddsvall riskerade att tränga tillbaka havet. Ända fram till nyligen, det vill säga.
De progressiva har genom alla tider odlat föreställningen att de utgjort den modiga minoriteten som heroiskt kämpar mot den mycket starkare övermakten, men i själva verket har man under samma tid också sett sitt maktmonopol som någonting självklart. Att man på sistone börjat uppträda alltmer rabiat blir i ljuset av detta väldigt intressant. Den progressiva makthegemonin hade fram till för några år sedan, trots de enstaka tillfälliga bakslagen, egentligen inte utmanats på allvar en enda gång under efterkrigstiden. Att vi under senare år inte desto mindre fått bevittna hur tidigare närmast parodiskt städade liberaler plötsligt börjat tugga fradga och fräsa likt skadade djur, bör i ljuset av detta förstås som att de lika plötsligt börjat uppleva att marken under deras fötter är i gungning.
Anledningen till detta kan sammanfattas Nigel Farage, Donald Trump, Jair Bolsonaro, Viktor Orbán, Jarosław Kaczyński, Matteo Salvini och, på hemmaplan, Jimmie Åkesson. De strömningar och rörelser som återfinns bakom dessa namn är i regel allt annat än perfekta, och i flera fall finns synnerligen goda skäl att vara kritiska till deras politiska linje. Ingen av dem är emellertid i närheten av att leva upp till de hyperboliska skräckvisioner media dessa dagar konstant pumpar ut, och i de flesta fall tenderar de att stå för en avsevärt mindre destruktiv politisk linje än den de ersatt eller hoppas kunna ersätta.
Att det progressiva etablissemanget utmålar detta som att 1930-talet ånyo står för dörren saknar inte bara täckning i verkligheten, utan bör framför allt tolkas som ett tecken på desperation. De progressiva makthavare vilkas politik på senare år börjat bli akut samhällsfarlig, har abrupt vaknat upp i en värld i vilken de inte längre kan ta sitt maktmonopol för givet. De befinner sig nu i svår chock, och deras alltmer obalanserade och hätska utfall mot såväl motståndare som människor i största allmänhet är en direkt följd av detta.
Det vore synnerligen dumdristigt att räkna ut progressivismen. Dess makt är fortfarande stor, och den har genom århundradena inte bara visat prov på både synnerligen stor överlevnadsförmåga, utan också en förmåga till kallhamrad brutalitet. Inte desto mindre tycks de progressiva krafterna idag vara på väg att tappa kontrollen över utvecklingen, och de alltmer valhänta, hätska och desperata utfallen tyder på att inte har en aning om hur de skall agera för att återta initiativet.
I allra bästa fall går den progressiva eran nu mot sitt slut (ett i min bedömning dessvärre väldigt osannolikt scenario). I värsta fall återtar de progressiva krafterna inom en inte alltför avlägsen framtid kontrollen. Mer sannolikt än något av dessa alternativ är måhända att vad vi nu ser är en repris av 1980-talet, vars bestående resultat blir att de progressiva får backa i några enstaka men centrala frågor. Oavsett vilket är det nu viktigt att smida medan järnet är varmt, och att göra det mesta av det fönster som har öppnat sig. Några råd på vägen skulle kunna vara att fokusera på den stora grupp i grund och botten välvilligt inställda konservativa som ännu inte riktigt förstått situationens allvar, att undvika onödiga falangstrider och att inte bete sig på ett sätt som stöter bort fler än det vinner över.
