2018-12-01

Om civilisation, frihet och hedonism

Utan civilisation är frihet ett tämligen meningslöst begrepp. På pappret har måhända en individ i ett samhälle av jägare-samlare stor frihet att bryta med stammen och gå sin egen väg, men i praktiken skulle detta drastiskt minska vederbörandes möjligheter till överlevnad. I ett samhälle där marginalerna är ytterst små, är frihet helt enkelt en lyx den enskilde inte har råd med. Den som vill överleva måste rätta in sig i ledet, det vill säga underkasta sig såväl ledarens auktoritet som stammens normer. Alternativet är att leva den korta återstoden av sitt liv som fredlös och hungrig.

Det är emellertid inte bara de knappa resurserna och frånvaron av lagstyre som gör att den förcivilisatoriska människan lämpar sig illa för frihet. Frihet kräver ansvarstagande individer, men den förcivilisatoriska människan utmärker sig i stället för sin höga benägenhet att hemfalla åt våld och för sin höga tidspreferens. Den ociviliserade människan är, annorlunda uttryckt, inte mogen att hantera frihet. Detta för oss till en av frihetens stora paradoxer, nämligen att kollektivismen, auktoritarismen och paternalismen historiskt sannolikt varit helt centrala för att skapa den civilisation som gjort friheten möjlig.

När frihetsbegreppet diskuteras är resonemangen så gott som alltid principiella och dogmatiska, och detta oavsett om det är negativ eller positiv frihet som förespråkas. Liberaler, socialister och libertarianer har olika syn på vad frihet är, men tenderar att vara eniga om att den frihet de förespråkar är självklar. Detta är ett utslag av en påfallande rationalistisk syn på vad frihet är. Den frihet och den individualism människor idag uppskattar, försvarar och kräver mer av, har i mångt och mycket blivit möjliga närmast som en biprodukt av vad som delvis varit en ytterst problematisk historisk utveckling.

Till de mer uppseendeväckande exemplen på detta hör centralstyrets och nationalstatens införande. Denna utveckling utraderade lokala kulturer, försvagade dialekterna och ledde till att hela språk dog ut, men fick också till följd att klantillhörigheten kunde utökas till att omfatta hela (den nya) nationen. Detta bidrog i sin tur till att såväl individualismen som friheten (i vid bemärkelse) blev uppnåeliga i en omfattning de tidigare inte hade varit. Förklaringen till detta återfinns inte främst i naturrättsliga resonemang, utan i en kombination av ökat välstånd och oförutsedda konsekvenser.

Att denna utveckling varit av godo framhålls idag från både höger och vänster. Vad få däremot reflekterar över är vari denna frihet och individualism egentligen består. Det är här värt att notera att den utveckling som skisseras ovan har stärkt både de negativa och de positiva friheterna. Att människors möjligheter att bejaka sin negativa frihet ökat, har därtill i första hand inte handlat om vad de fått tillåtelse att göra, utan om vad de fått råd att göra. Att utnyttja sin frihet och odla sin individualism handlar i mångt och mycket om att bryta mot normer. Att bryta mot normer skapar alltid ett visst mått av social friktion, vilket resulterar i ett vänskapsband utmanas och möjligheterna till samarbete begränsas. Detta kan vara lönsamt i längden, då beteendet kan utmynna i till exempel nya uppfinningar och bättre institutioner, men på kort sikt är beteendet alltid förenat med en kostnad.

Denna kostnad är inte, som så ofta antas, ett utslag av institutionaliserad ofrihet, utan tvärtom en både central och nödvändig del av friheten. Kostnaden i fråga är snarast att betrakta som en social återkopplingsmekanism, som avhåller människor från att använda sin frihet på ett sätt som är destruktivt för samhället. I takt med att individualismen till sin natur blivit alltmer hedonistisk, samtidigt som även det positiva frihetsbegreppet flyttat fram sina positioner, ses denna kostnad dock i allt högre grad som någonting oönskat. En ny konsensus om att på politisk väg avskaffa denna kostnad har därför utkristalliserat sig inom etablissemanget. (En konsensus som ironiskt nog även tenderar att gälla de fall då den normbrytande handlingen faktiskt är olaglig.)

Av denna anledning bör man som frihetligt lagd inte bara vara på sin vakt mot det positiva frihetsbegreppet, utan även mot den okritiska och sorglösa syn på frihet som många klassiska liberaler, nyliberaler och livsstilslibertarianer tenderar att hålla sig med. I dessa kretsar tenderar man att närmast reflexmässigt hävda att allting som är tillåtet också bör vara socialt accepterat. Vad mer är, man tenderar också att hävda att allting som bör vara tillåtet i ett samhälle präglat av fullständig negativ frihet, också bör vara tillåtet i ett samhälle som det vi lever i idag. Att den långtgående positiva frihet som präglar det senare samhället gör att beteendet i fråga då kan leda till omfattande negativa konsekvenser för de skattebetalare som tvingas bekosta dessa positiva rättigheter, väljer man inte sällan att fullständigt bortse från.

Att betrakta även en negativ frihet som någonting som aldrig bör vara behäftat med någon form av kostnad, är att missförstå vad frihet är. För det första är både möjligheten att aktivt utnyttja sin frihet och möjligheten att bejaka sin individualism att betrakta som möjligheten till en lyx, som den som hänger sig åt denna lyx måste vara beredd att betala priset för. För det andra återfinns i praktiken många friheter i gränslandet mellan de negativa och de positiva, och utmärkande för dessa är att de i många fall fungerar bättre ju mer måttfullt de utnyttjas. Inte sällan utgörs en central del av dessa friheters sociala funktion av det faktum att människor vet att de kan utnyttja sig av dem, samtidigt som det sociala trycket* ofta får dem att uppvisa stor återhållsamhet när de faktiskt gör det.

Att i detta läge sanktionera det normbrytande beteendet, gör då att denna frihet snart utnyttjas så till den grad att den i det allmänna medvetandet börjar betraktas som någonting negativt, destruktivt och dekadent. I förlängningen leder detta till bakslag i form av att friheten begränsas, och att vad som tidigare i sin egenskap av den av allmänheten sällan utnyttjade potentialen att kunna göra någonting olämpligt utgjort en viktig social säkerhetsventil, därmed försvinner. Den hedonistiska livsåskådningen bidrar därför inte till att stärka friheten, utan tvärtom till att försvaga och undergräva den.


* Här invänder måhända någon grötmyndig och domesticerad viktigpetter triumfatoriskt att detta kan tolkas som att jag också borde anse att den så kallade åsiktskorridoren är någonting bra och uppbyggligt. Så hade kunnat vara fallet om denna åsiktskorridor varit resultatet av en sund, organisk, spontan och långsam social utveckling. Så är dock inte fallet, utan den är i stället resultatet av masspsykoser som på kort tid piskats upp inom ett litet, mäktigt och synnerligen artificiellt progressivt etablissemang besjälat av att erodera just sunda sociala mekanismer.