Frihet är ett populärt ord i ideologiska sammanhang. Alla, tycks det, gillar frihet. Liberaler säger sig kämpa för frihet, socialister säger sig kämpa för frihet, ja, till och med islamister säger sig inte sällan kämpa för frihet. Frihetsbegreppen skiljer sig givetvis åt mellan olika grupper, och få människor förstår idag ens någonting så grundläggande som skillnaden mellan negativ och positiv frihet, men i vissa frågor finns faktiskt också en överraskande bred samsyn om vad frihet innebär. Vad som däremot även i dessa fall saknas är en förståelse av vad som möjliggör denna frihet.
Möjligheten att upprätthålla en given frihet står i många fall och faller med att antalet personer som till fullo utnyttjar den är förhållandevis litet, och att vad som är tillåtet kompletteras med tydliga sociala konventioner om vad som är lämpligt. Friheten att själv välja vilken klädsel man bär på allmän plats, förutsätter till exempel att få klär sig på ett sätt som väcker obehag bland andra. På samma sätt förutsätter friheten att vistas på allmän plats att få utnyttjar denna frihet till att trakassera andra, även om detta sker på ett sätt som inte i juridisk mening bryter mot lagar eller förordningar.
I det västerländska samhället var detta länge inte något större problem. Den moderna civilisationen hade i kombination med (den på politisk och inte sällan också direkt brutal väg införda) nationalstaten utökat den enskilde medborgarens klantillhörighet till att sammanfalla med så gott som alla andra människor i det omgivande samhällets. De sociala konventionerna om vad som var lämpligt delades därför också av praktiskt taget alla, varför också konsekvenserna av att bryta mot dessa konventioner i allra högsta grad blev kännbara för den enskilde. Såväl frihet som individualism blev därmed möjligt, av den enkla anledningen att de allra flesta instinktiv förstod vilket manöverutrymme de hade, och vilka de gränser som var socialt kostsamma att överträda var.
Såväl den frihet som den individualism dessa samhällen erbjöd sina invånare blev därmed naturligtvis på många sätt också skenbar. Friheterna stod och föll med att få individer testade gränserna alltför mycket, och att den som ändå gjorde detta fick betala ett socialt pris. Individualismen blev möjlig för att skillnaderna mellan individer var så förhållandevis små, att även de personer som odlade sin särart oftast inte avvek mer från normen än att de fortfarande hade en naturlig plats i "stammen". Denna skenbara frihet och individualism var emellertid tillräckligt för att individerna i de relativt homogena grupper människor som utgjorde dessa samhällen skulle uppleva sig fria.
Det mångkulturella samhället har dock undergrävt förutsättningarna för denna ordning. Tidigare självklara uppfattningar om vilka transaktioner som skall vara tillåtna utmanas när saudiska islamister börjar finansiera wahhabitiska moskéer i Sverige. Människors rätt till personlig integritet blir svårare att försvara när övervakningskameror och id-kontroller kan förhindra de nya typer av grov brottslighet som börjat göra sig gällande i vanliga människors vardag. Organisationsfriheten och yttrandefriheten blir plötsligt allt annat än okomplicerade när islamister börjar använda sig av dem för att organisera sig och sprida sitt budskap. Och så vidare.
Kort sagt, i det mångkulturella samhället blir många av de friheter vi värderat allra högst till farliga och destabiliserande svagheter. Att inte börja göra avsteg från dem kan i detta läge ironiskt nog utgöra ett ännu större hot mot människors frihet än att upprätthålla samma friheter. Människor har plötsligt att välja mellan å ena sidan minskad personlig integritet i form av övervakning, och å andra sidan att risken för att de synnerligen grova kränkningar av den personliga integriteten det innebär att bli rånad eller misshandlad ökar. Samhället ställs med andra ord inför ett dilemma, där alla val leder till mindre frihet.
Det finns inga självklara svar på hur man bäst förhåller sig till detta. En uppenbar slutsats är dock att det inte finns någon som helst anledning att förlåta de makthavare som försatt oss i denna situation. En annan uppenbar slutsats är att du inte för en sekund bör lyssna till den som hävdar att det självklara svaret återfinns i högstämda och principiella utläggningar om frihet. Åtminstone inte om dessa utläggningar inte samtidigt råkar vara tämligen politiskt inkorrekta.
Läs även:
Richard Sörman
