2018-11-24

En NGO:s anatomi

Få företeelser dessa dagar har ett så oförtjänt gott rykte som NGO:er. Dessa organisationer samlar de många eldsjälar som (inte sällan ideellt) oförtröttligt arbetar för att åstadkomma ett bättre samhälle, och är i egenskap av självständiga icke-statliga organisationer en central del av civilsamhället, lyder det gängse narrativet. Som så många gånger förr har dock detta narrativ väldigt lite med verkligheten att göra.

Bedrägeriet börjar redan med den första bokstaven. Akronymen NGO står för non-governmental organization, där bokstaven N fyller ungefär samma funktion som den andra förekomsten av bokstaven D gjorde i akronymen DDR. Den genomsnittliga organisationen är icke-statlig, men den genomsnittliga organisationen är inte en NGO. Att man ändå valt denna benämning för att beskriva sig själva, är för att signalera ett oberoende gentemot staten som i själva verket inte existerar.

För det första tar många NGO:er inte bara emot statliga bidrag, utan är dessutom inte sällan helt beroende av sådana. För det andra utmärker sig statens och NGO:ernas relation av ett stort mått av svängdörrspolitik, som yttrar sig i att makthavare hoppar fram och tillbaka mellan välbetalda jobb för staten och välbetalda jobb för NGO:er. För det tredje tenderar NGO:er att vara förment opolitiska, vilket i praktiken gör att merparten av dem direkt berörs av Robert Conquests andra lag:
"Any organization not explicitly right-wing sooner or later becomes left-wing."
En snabb titt på ett axplock av NGO-utspel bekräftar också att Conquests förutsägelse håller. Annorlunda uttryckt går NGO:ernas opinionsbildande verksamhet ofta ut på att förespråka en större och mer klåfingrig stat, tänkt att bekostas genom skattehöjningar. Då många NGO:er erhåller statliga bidrag, finansieras samma opinionsbildning dessutom ofta av samma skattebetalare vilkas skatter man aktivt arbetar för att höja. De påstått icke-statliga NGO:erna är således allt annat än fristående från staten. I praktiken är förhållandet mellan dessa organisationer och de stater de är verksamma i snarare symbiotiskt.

En intressant aspekt av denna symbios är att NGO:erna ofta är pådrivande när staten utvecklas i mer och mer progressiv riktning. Organisationernas syfte är att peka ut riktningen redan innan denna blivit statens officiella linje. Av denna anledning kan man med fördel utläsa akronymen NGO som "proto-governmental organization" eller "ultra-governmental organization" i stället. Om fler människor skulle börja tänka på organisationerna som sådana, skulle också den allmänna förståelsen av vilka dessa organisationers drivkrafter egentligen är också öka högst avsevärt.