En från det svenska etablissemangets sida både omhuldad och ofta upprepad målsättning är att Sverige skall vara ett föregångsland. En vanlig invändning mot detta (som jag för övrigt själv också ofta framfört) är att målsättningen röjer en föreställning om att man i andra länder egentligen vill bli som Sverige, men ännu inte kommit lika långt. Denna invändning framstår lätt vid första anblick som både korrekt och retoriskt träffsäker. I själva verket missar den dock helt målet.
Sedan mer än hundra år tillbaka har politikerna, den djupa staten och kulturetablissemanget i vid bemärkelse ständigt fått större makt i alla västvärldens länder. Denna makt har i en likaledes ständigt ökande omfattning omsatts i paternalism, regleringar, skattehöjningar, indoktrinering, propaganda, hedonism och ett frenetiskt arbete för att omstöpa kulturen. Utvecklingen har tagit sig delvis olika former på olika platser, men med lite perspektiv på saken finner man snart att den övergripande trenden har varit så gott som identisk i alla västländer.
Att utvecklingen gått i samma riktning överallt, är dock inte samma sak som att skeendena i de olika länderna varit helt synkroniserade. En del länder har kämpat emot längre än andra, medan andra varit snabba med att ta till sig det nya. Sverige har ofta varit först med att passera de enskilda milstolparna, men i sinom tid har i stort sett alla andra länder också passerat dem. Inom den progressiva vänstern har man ofta tolkat detta som att Sverige utgjort en ledstjärna för resten av världen. Denna tolkning bör dock snarast ses som en fingervisning om hur låg förståelsen för utvecklingens mekanismer egentligen är.
Vad det i själva verket handlat om är att man i det ängsliga svenska etablissemanget försökt kompensera för sitt mindervärdeskomplex genom att visa sig bäst i den progressiva klassen. Därför har man alltid ansträngt sig för att vara först med att förverkliga de senaste progressiva idéerna, oavsett om dessa kommit från preussiska, franska eller – som idag – amerikanska universitet. Denna uppgift har man åtagit sig med den sanna fanatikerns frenesi, vilket resulterat i att Sverige ofta hunnit omsätta det senaste inom progressiv idébildning i lagar och politiska reformer före andra länder. Detta har också resulterat i att Sverige ofta fått ta del av de negativa resultaten först.
De övriga ländernas uppskov har dock vanligtvis bara varit tillfälligt. I dessa länder har medborgarna sällan önskat slå in på samma väg som Sverige, men vid varje given tidpunkt har svenskarna i regel inte velat slå in på den väg de tio år senare inte desto mindre befunnit sig på heller. Den progressiva utvecklingen har ofta över huvud taget inte efterfrågats av väljarna, men detta har inte förhindrat att de likväl ständigt blivit påtvingade den. Den utveckling man vid en given tidpunkt inte önskade, har man då denna tio år senare blivit verklighet gång på gång fått höra att bara extremister och andra förkastliga personer kan motsätta sig. Detta budskap har man i regel då också hunnit internalisera, varför den nya och tidigare så oönskade ordningen vid detta lag framstår som både självklar och önskvärd.
Att Sverige är ett föregångsland är med andra ord helt riktigt, åtminstone om man med detta menar att Sverige faktiskt går före andra länder. Att avfärda idén om Sverige som föregångsland blir i detta läge bara kontraproduktivt, då detta både cementerar och sprider en felaktig uppfattning om vad grundproblemet egentligen består i.
