Efter andra världskriget upphörde det bara några årtionden tidigare så mäktiga Preussen till synes att existera. Det egentliga Preussen uppgick i Polen och Sovjetunionen, fristatens västliga delar blev till nya förbundsländer i Västtyskland och det forna kungadömets politiska hjärtland i Brandenburg införlivades i den sovjetiska marionettstaten Östtyskland.
Preussens saga kunde i och med tyckas vara all, men detta vore en förhastad slutsats att dra. Under årtiondena som följde skulle tvärtom den preussiska traditionen komma att fortsätta sitt segertåg genom världen, inklusive genom de länder som besegrat och styckat upp landet.
Det var i Preussen som den företeelse vi idag tänker på som staten föddes. Tidigare stater hade i regel snarast varit medel för att nå specifika mål, som till exempel att skydda Rom, att samla en nation under ett styre, att garantera en härskare som Ludvig XIV makt och rikedom, eller som baser för härförare. I Preussen kom dock staten under 1800-talet att utvecklas till ett självändamål, tillika en organisk enhet med eget liv och egen inre logik.
Det var i Preussen såväl socialförsäkringarna som den progressiva beskattningen först såg dagens ljus. Det var i Preussen tron på de välgörande regleringarna föddes, vilket med tiden ledde till omfattande korporativism. Det var bland preussiska intellektuella som synen på människan som kugge i statsmaskineriets tjänst växte sig stark. Det var i den preussiska idédebatten som grundvalarna till de totalitära ideologierna (av vilka flera också skulle komma att formuleras i just Preussen) lades.
Det var också i Preussen det moderna universitetsväsendet uppstod. Detta beskrivs ofta som ett av preussarnas stora bidrag till civilisationen, men det finns goda skäl att problematisera denna bild. Den preussiska universitetsmodellen krattade inte bara manegen för de progressiva och rationalistiska idéerna på hemmaplan. I takt med att denna modell exporterades till land efter land, ledde detta också till att samma strömningar gavs skyddade verkstäder världen över – inte sällan med förödande konsekvenser som följd.
Avvecklandet av Preussen 1945 hade en tydlig symbolisk dimension. I det allmänna medvetandet representerade Preussen i mångt och mycket (om än inte helt rättvist) nazismen, och att den forna fristaten nu upphörde att existera uppfattades därför som passande. Vad västmakterna då knappast anade var att den preussiska statsbildningen 70 år senare skulle utgöra den västerländska normen, och att inte heller de egna länderna skulle visa sig vara immuna.
Idag har den preussiska idén om en välfärdsstat segrat även i de en gång så frihetliga anglosaxiska länderna. Progressiv beskattning är så vanligt, att det är platt skatt som anses utgöra det radikala undantaget. Akademin har radikaliserats så till den grad att "intellektuell" idag världen över närmast blivit till synonymt med "radikal vänsteraktivist", och amerikanska universitetsstudenter av idag får inte sällan Preussens på sin tid så radikala akademiker att framstå som söndagsskoleelever i jämförelse.
De progressiva idéer som slog rot i Preussen står idag starkare än någonsin. Den regleringsiver och den korporativism som grundlades där, är idag både starkare och mer självklara i Amerikas förenta stater än vad de någonsin var i Bismarcks Preussen. Slaget om västvärlden vanns, kort sagt, av samma Preussen som man 1945 trodde att man en gång för alla hade oskadliggjort.
