Birger Schlaug är på sitt sätt en ganska intressant debattör. Det tidigare språkrörets analyser är stundom intelligenta och djuplodande, stundom far out på klassiskt miljöpartistiskt och socialistiskt manér, vilket gör att man aldrig riktigt vet vad man har honom. En egenhet som onekligen äger sin charm i en samtid i övrigt så präglad av en deprimerande förutsägbarhet.
Schlaugs senaste bidrag till samtidsanalysen är en debattartikel, i vilken det tidigare språkröret tillsammans med partivännen MaLou Lindholm väljer att attackera Annie Lööf över den senares medlemskap i Trilaterala kommissionen och kopplingar till Bilderberggruppen. Detta har, föga förvånande, fått läsarna att mangrant organisera sig i två distinkta läger med diametralt olika syn på om huruvida Schlaug har rätt eller inte.
Schlaugs brandfackla till text är fullspäckad med bevis på att det tidigare språkröret inte är i närheten av så skarp i sin analys som han själv tror. Även om man bortser från Schlaugs lovord till Lööfs huvudlösa hållning i migrationsfrågan, är han till stora delar väldigt fel ute. Ett av de mest uppenbara exemplen på detta är att han antyder att Ayn Rand skulle ha varit en förkämpe för svågerkapitalism.
Ayn Rand hade fel om mycket. Hon var till exempel inte bara en fullfjädrad rationalist, utan lät därtill tesen om den vederstyggliga modernistiska arkitekturens förträfflighet utgöra det centrala temat i en av sina romaner (ironiskt nog vanligtvis utgiven med omslag i art déco). Den som faktiskt gjort sig omaket att läsa Ayn Rand, kan dock inte för en sekund betvivla att svågerkapitalism var någonting hon innerligt avskydde.
Det är emellertid inte referensen till Ayn Rand som gjort texten till en snackis, utan referenserna till Trilaterala kommissionen och Bilderberggruppen. Båda är föremål för omfattande konspirationsteorier, varför kritik av den typ som Schlaug framför lätt får ett löjets skimmer över sig. Att automatiskt avfärda kritik av dylika organisationer som rena konspirationsteorier är dock att göra det väl lätt för sig. Organisationerna utgör förvisso näppeligen några hemliga loger där sinistra krafter i lönndom gör upp om världens öde, samtidigt som en get offras till Högre Makter. Detta innebär dock inte att de är fullständigt oskyldiga.
Organisationerna kan ses som ett utslag av en politisk subkultur. De utgör med allra största sannolikt nätverk och miljöer där makthavare med redan från början dålig markkontakt bekräftar varandras världsbilder och dunkar varandras ryggar. Att utmåla detta som fullständigt oproblematiskt i en kontext där en djup klyfta öppnat sig mellan medborgare och politiker i praktiskt taget varenda land i västvärlden, och där folkets respektive politikernas analys av läget på marken ständigt divergerar alltmer från varandra, är djupt ohederligt.
Problemet med Schlaugs invändningar är inte att han kritiserar detta, utan att hans förståelse är bristfällig. Han kritiserar förvisso med rätta svågerkapitalismen inom till exempel bankväsendet, men skyller plakatpolitiskt denna på "nyliberalism", och inte på de oligopolfrämjande regleringar och den keynesianska penningpolitik som utgör de egentliga orsakerna. Inte heller förstår han att Annie Lööfs – för honom välkomna – hållning i migrationspolitiska frågor, är ett utlopp för precis samma "nyliberalism" som den han kritiserar.
Den miljö Schlaug kritiserar är inte pro-market, utan pro-business (en distinktion som det tidigare språkröret uppenbarligen inte förstår). I de kretsar han kritiserar Lööf för att verka är svågerkapitalismen, oligopolen och korporativismen norm. Keynesiansk penningpolitik har skapat gigantiska rikedomar bland insiders, regleringar skyddar gamla aktörer från konkurrens från uppstickare, och produktion ses mest som en tråkig men dessvärre nödvändig förutsättning för att hålla huvudstädernas finanscentra vid liv.
I denna miljö står nationalstaten lågt i kurs. I denna miljö befinner man sig ljusår ifrån de glesbygdsbor vilkas hembygd blir till en avstjälpningsplats för en migrationspolitik av den sort Annie Lööf förespråkar. I denna miljö står man avsevärt närmare varandra, än vad man står väljarna i sina respektive hemländer. I denna miljö innebär den rekordomsättning av skattemedel en ansvarslös migrationspolitik tar i anspråk fantastiska möjligheter till att bli rik på mannen på gatans bekostnad.
Annie Lööfs enligt Birger Schlaug så föredömliga hållning i migrationsfrågan är ett utslag av allt detta. Problemet är bara att han i just detta fall delar hennes mål (om än inte bevekelsegrunder), varför hans kritik fullständigt skjuter bredvid målet. En seriös debatt om detta vore dock besvärande för alla inblandade, varför till och med Schlaug själv torde föredra att diskussionen spårar ur i anklagelser om samröre med rymdödlor i stället.
