Liberalismen och konservatismen har de senaste åren allt oftare utmålats som varandras direkta motsatser i svensk samhällsdebatt. Huruvida detta är sant eller inte går i någon mening inte att svara på, eftersom båda begreppen används väldigt luddigt.
Begreppet konservatism syftade ursprungligen på ett motstånd mot samhällsomstörtande experiment likt den franska revolutionen (och det terrorvälde som följde på denna), men används ofta i betydelsen reaktionär framstegsfientlighet. Begreppet liberalism har å sin sida kommit att användas för att beskriva allt från en nattväktarstat till Folkpartiets ständigt ökande krav på förmynderi, statliga regleringar och inskränkningar av äganderätten.
De senaste åren har hätska bataljer utspelat sig mellan svenska debattörer som kallar sig själva för liberala respektive konservativa. Därtill har en del socialliberaler, omedvetna om bjälken i det egna ögat, gjort märkliga utspel om att begreppet liberalkonservatism skulle vara en självmotsägelse. Allt detta vittnar om att svenska borgerliga debattörer har läst alldeles för mycket Myrdal och alldeles för lite Hayek.
Friedrich [von] Hayek är ett av den österrikiska ekonomiska skolan stora namn. Hans frihetspatos var till sin natur inte principiellt, utan snarare påtagligt utilitaristiskt. Har var noga med med att poängtera att han inte var konservativ, men lyfte inte desto mindre fram samme Edmund Burke som ofta kallats för konservatismens fader som en av sina förebilder. Detta är inte särskilt förvånande, givet vad Hayek faktiskt stod för.
I sitt magnum opus Frihetens grundvalar gör Hayek observationen att den ideologi som ryms under begreppet "liberalism" egentligen är två ideologier. Den ena är den franska skola som Hayek kallar för rationalistisk. Enligt denna skola bör det upplysta samhällets skapas på rationalistisk grund, det vill säga planeras fram. Detta angreppssätt är, menar Hayek, dömt att misslyckas.
I motsats till denna franska tradition står den andra liberala inriktningen, nämligen den skotska (eller brittiska) skolan. Enligt denna idétradition, som Hayek själv ansluter sig till, är de vetenskapliga, intellektuella och tekniska framsteg som har skapat civilisationen och dess välstånd omöjliga att planera fram. De har växt fram organiskt i samspelet mellan människor, ofta sådana som varken har känt varandra eller varit samtida.
Civilisationen är, enligt denna skola, resultatet av kunskapsöverföring mellan generationerna och att idéer på ett närmast evolutionärt sätt har tävlat med varandra. De idéer som har gett för människor önskvärda resultat har både spridit sig och fått brett genomslag.
Dessa idéer har ibland uppkommit av en slump, andra gånger genom att olika personer testat olika vidareutvecklingar av tidigare idéer och genom att ett stort antal människor oberoende av varandra har bidragit, utan någon egentlig föreställning om vad slutresultatet skulle bli. Kort sagt, processen är alldeles för komplex och oförutsägbar för att kunna planeras.
Det är här friheten kommer in i bilden. Ju mindre fritt ett samhälle är, desto mindre utrymme finns för att experimentera med nya idéer. Därför, menar Hayek, måste ett samhälle erbjuda största möjliga frihet för att möjliggöra civilisationens framåtskridande. Det är endast genom att låta idéer växa fram spontant och utan politisk styrning som civilisationens framåtskridande är möjligt.
De innovationer människor använder sig av, de seder de följer och och normer de upprätthåller kan nämligen ofta inte förklaras av samma människor. Dessa innovationer kan te sig tekniskt obegripliga och dessa normer och seder kan te sig godtyckliga och meningslösa men, observerar Hayek, detta är heller inget problem.
Dessa innovationer, seder och normer lever nämligen i regel kvar därför att de har gett goda resultat. De har fått fäste av en anledning och de har konkurrerat ut andra innovationer, seder och normer eftersom de har visat sig fungera bättre. Därför, menar Hayek, är det viktigt att respektera dessa idéer, även om man faktiskt inte kan förklara dem.
Denna syn är på många sätt konservativ, men bottnar inte i en vilja att frysa utvecklingen. Tvärtom, vad Hayek vill är att maximera samhällets utvecklingsmöjligheter. För att en sådan utveckling skall vara möjlig måste man dock både respektera de framsteg som redan har gjorts och tillåta dessa att utvecklas till någonting ännu bättre i lugn och ro. Att försöka styra eller planera processen kommer däremot, menar Hayek, inte bara att misslyckas. Det kommer dessutom att hindra framåtskridandet.
Den skotska skolan bidrog till den industriella revolutionen. Den franska skolan ledde till en helt annan sorts revolution, nämligen den franska. Den franska idétraditionen dog dock inte med det terrorvälde som följde på denna revolution, utan är fortfarande en högst levande kraft i Frankrike.
Den manifesterar sig i en stor fransk offentlig sektor. Den manifesterar sig i den franska form av blandekonomi som går under namnet dirigisme. Den manifesterar sig i den franska ambitionen att transformera EU till en europeisk superstat och den manifesterar sig i den katastrofala valutaunionen EMU.
Motsättningarna mellan den skotska liberala traditionen och konservatismen har med tiden kommit att överdrivas kraftigt. Den franska liberala traditionen, däremot, genomsyrar socialliberalismens, socialismens, och den skogstokiga nyvänsterns allt annat än blygsamma ambitioner om att "bygga en bättre värld".
Denna idétradition är samhällsomstörtande, den föraktar tidigare generationers framsteg, den anser sig vara universell och den bottnar i övertygelsen att det goda samhällets kan planeras fram. Den franska idétraditionen är, kort sagt, både obehaglig och farlig.
