När Stefan Löfven blev statsminister var hans enda ledstjärna en vag vision om att det skulle bli som förr. Globaliseringen, teknikutvecklingen, frihandeln och den migrationspolitik han ärvde omöjliggjorde visserligen en återgång till det land av Domusrestauranger och Nordchokladpraliner han nostalgiskt drömde sig tillbaka till, men Löfven lät sig inte nedslås.
Partiet hade nu, tack vare precis de krafter inom SSU som en ytterst bekymrad Göran Persson ett årtionde tidigare hade varnat för, till fullo anammat postmodernismen. Verkligheten var därför inte längre, resonerade man, något man behövde ta hänsyn till. Berusade av minnet hur Sankt Olof, uppbackad av svenska biståndspengar, räddade världen, gick man därför ut hårt med ett erkännande av den så kallade staten Palestina. Ungefär där tog emellertid regeringens visioner också slut.
Ett år då politikerföraktet (förvisso inte endast tack vare regeringspartierna) växte sig rekordstarkt passerade. När asyltrycket på Sverige därefter blev fullständigt ohanterligt var man inom regeringen de sista att inse detta. Man arrangerade maranatamöten, man höll manifestationer tillsammans med fjortisaktivister i dreads, man skönmålade, man bagatelliserade och man intalade sig att ett svårlöst problem nog skulle försvinna av sig självt, bara man hoppades på det bästa och blundade tillräckligt hårt.
Till slut sprack bubblan och regeringen tvingades anstifta en veritabel masslakt på heliga kor. Regeringen tvingades göra allt det man tidigare fördömt andra för att så mycket som ens tänka. Regeringen fick genomdriva alla de åtgärder som Stefan Löfven, uppbackad av sin charlatan till hovhistoriker, dessförinnan förklarat vara fascism.
Allt detta var, förklarades det, något man endast högst motvilligt drev igenom. I det kvävande debattklimat som då rådde (och som man själva entusiastiskt hade varit med om att piska upp) kunde Socialdemokraterna inte säga så mycket annat. Ganska snabbt insåg man dock att åtgärder som dessa var någonting som majoriteten faktiskt krävde.
I detta läge var man inte sena med att kasta de gamla dogmerna överbord. I stället började man tala om såväl massdeportationer som hårdare tag och man började tydligt ta avstånd från regeringen Reinfeldts migrationspolitiska linje. Den tidigare så demoniserade danska utvecklingen var ett faktum, och Socialdemokraterna gick på många sätt i bräschen för den.
När Socialdemokraterna i helgen höll kommundagar var detta någonting man gjorde allt för att betona. Samtidigt var tonen mot allianspartierna frän och präglad av otidsenlig klassretorik. Parallellt med detta fortsätter såväl den desperata jakten på en plats i FN:s säkerhetsråd som den så kallade feministiska utrikespolitiken med oförminskad styrka.
Idag har Stefan Löfven, till skillnad från då han sökte väljarnas mandat och till skillnad från då han tillträdde, faktiskt en plan. Planen är dock inte på något sätt genomtänkt, utan bär tvärtom en plan framtagen i panik av någon som har målat in sig i ett hörns alla kännetecken. Planen går nämligen ut på att försöka vara Olof Palme, Jimmie Åkesson och Gudrun Schyman – samtidigt!
Avsikten med denna plan är tämligen uppenbar, nämligen att nå ut till breda väljargrupper. Resultatet däremot blir, Löfvens ständiga löften om att vara tydlig till trots, ett politiskt sammelsurium så obegripligt att det torde sakna motstycke i svensk historia.
Läs även:
Den sjätte mannen,
Motpol
SvD1,
Ab1,
SR1
