2018-10-18

Mannen som slogs mot televisionen

Johannes Albertus Munnik ("Albert") Hertzog föddes 1899 i den då ännu självständiga Oranjefristaten, endast några månader före det andra boerkrigets utbrott. Detta krig kom helt att prägla Hertzogs första år i livet. Fadern anslöt sig till Oranjefristatens armé i vilken han avancerade till general, och i hans frånvaro flyttade familjen till Hertzogs moster i Jagersfontein. När byn intogs av britterna jämnades huset familjen hade bott i med i marken. Deras nästa destination blev ett brittisk koncentrationsläger, vilket Hertzog endast med nöd och näppe lämnade med livet i behåll.

Några år efter krigsslutet skulle fadern snabbt göra karriär i det nya land som föddes då britterna 1910 slog ihop sina Kap- och Natalkolonier med de erövrade boerrepublikerna. Under Hertzogs tolv år som student hann fadern avancera till premiärminister, en post denne skulle komma att hålla under totalt 15 år tills han i september 1939 efterträddes av Jan Smuts. Den senares beslut att gå ut i krig på britternas sida blott 37 år efter att var tionde boer i de forna boerrepublikerna hade dukat under i brittiska koncentrationsläger, skulle visa sig bli extremt impopulärt. Efter valet 1948 återkom ett nu radikaliserat Nationalistparti till makten, och behöll den därefter oavbrutet under 46 år.

Albert Hertzog hade efter sin studietid försörjt sig som advokat och universitetslärare, men blev efter valet 1948 en av de nya ledamöter som tog plats i Die Volksraad. Efter tio år som parlamentariker utsågs han 1958 till minister med ansvar för både hälsovård och telekommunikation. Denna något udda kombination av portföljer skulle visa sig passa den egensinnige Hertzog utmärkt.

Hertzogs uppsyn och framtoning hade med tiden kommit att bli den klassiskt skolade akademikerns. Han var en renlevnadsmänniska som varken drack kaffe eller te, motionerade disciplinerat och som av även sina politiska måtståndare (av vilka han för övrigt hade åtskilliga) beskrevs som en belevad gentleman. Vad som skulle göra Hertzog legendarisk var dock någonting helt annat, nämligen hans aversion mot televisionen.

Enligt Hertzog var televisionen djävulens påfund. Han ansåg att mediet spred både kommunism och omoraliska åsikter, och förklarade att det var över hans döda kropp som företeelsen skulle komma till landet. Sydafrika blev därför något så ovanligt som ett högt utvecklat land utan TV-sändningar. Norr om Limpopofloden hade rhodesierna kunnat se på TV-program ända sedan 1960, men i Sydafrika fortsatte mediet att år efter år lysa med sin totala frånvaro.

Åren efter mordet på Hendrik Verwoerd skulle dock de konflikter som länge hade pyrt bland Nationalistpartiets fraktioner komma att explodera. Hertzog fick avgå som minister, blev utesluten ur partiet och startade ett annat. Efter Hertzogs avgång kom regeringens linje att gradvis förändras, och när sydafrikanerna 1969 inte kunde följa månlandningen i direktsändning ställdes televisionsfrågan på sin spets.

Regeringen började så sakteliga planera för att låta Suid-Afrikaanse Uitsaaikorporasie och Springbok Radio få sällskap i etern av av TV-stationer. 1975 började en första kanal sända program på afrikaans och engelska. 1982 (för övrigt samma år som Hertzog gick ur tiden) tillkom sändningar på zulu, xhosa, sesotho och setswana, och därefter ökade kanalerna snabbt i antal. Sydafrika hade, åtminstone i TV-sammanhang, blivit ett land som andra.

Att landet så länge förblev televisionslöst hörde samman med en större politisk strategi att värja apartheid från den utländska populärkulturen, ambitionen att förhindra att afrikaans tappade mark på engelskans bekostnad och den starka ställning den kalvinistiska Nederländska reformerta kyrkan hade kommit att få efter det andra boerkriget. Inte desto mindre var den roll Hertzog personligen spelade central i sammanhanget.

Hertzog försök att värja sitt folk mot televisionen var i längden dömt att misslyckas. Som exempel på kulturkamp är hans hårdnackade hållning inte desto mindre intressant, eftersom han när det kommer till kritan i mångt och mycket ändå lyckades i sitt uppsåt. Även om han i slutändan fick se sig besegrad, lyckades han hålla televisionen borta från Sydafrika under närmare två årtionden.

Exemplet visar att en strid för en till synes förlorad sak inte behöver vara meningslös. Vad Hertzogs korståg mot televisionen visar är att den som kämpar mot de kulturella yttringar vederbörande anser vara skadliga, nedbrytande och fördummande, åtminstone har möjligheten att vinna den egna sidan en tidsfrist. Blir denna så lång som två decennier, har man också vunnit gott om tid att planera nästa drag.

Relaterat
Joakim Andersen: "Mot televisionen"

2018-10-16

Om vikten av att inte bära hatt inomhus och andra uppbyggliga normer

Enligt en gammal och anrik tradition bör en man inte bära hatt inomhus. Exakt varför denna norm har uppstått är oklart. I egenskap av ett klädesplagg som skyddar bäraren mot stark sol förlorar givetvis hatten sin funktion inomhus, men å andra sidan har hattens roll genom historien ofta gått långt bortom den som ett endast eller främst funktionellt plagg.

Hattnormen kan tänkas ha uppstått för att hattbrättet gör det svårare för människor att uppfatta varandras ansiktsuttryck i dunkla inomhusmiljöer. Den kan ha sina rötter i det faktum att den som bär mössa inomhus antyder att värden snålar med värmen. Den kan också tänkas vara godtycklig, eller för den delen vara baserad på dyrköpta mänskliga erfarenheter som sedan hattnormens tillkomst glömts bort. Till syvende och sist är det dock inte hattnormens orsaker som är det viktiga i sammanhanget. Vad som i stället är det centrala är att normen tillkom, institutionaliserades och därefter har fyllt en viktig social funktion under århundraden eller längre.

Det var först i mötet med vår progressiva samtid som människor fick för sig att på allvar ifrågasätta den. Hattnormen var ologisk, gnällde indignerat de respektlösa elever som satte sig ned i klassrummen med den bak och fram-vända baseballkepsen kvar på huvudet. Deras lärare ogillade detta, men fann också att den progressiva skolning de själva erhållit inte tillhandahöll dem några motargument. Lärarna kapitulerade, och resultatet blev en skola där omogna barn fick mer att säga till om, samtidigt som lärarkårens auktoritet eroderades ytterligare.

Exemplet visar att normen inte sällan utgör sitt eget självändamål. Det centrala är inte vad som (åtminstone ytligt sett) är rationellt, utan om vilka signaler man sänder till andra. Den som tar av sig hatten visar att han respekterar sin värd, sin församling eller lärarens auktoritet. Den som däremot inte tar av sig hatten signalerar det rakt motsatta.

Här kan man så klart invända att i samma ögonblick som hattnormen avskaffas, upphör också handlingen att bära hatt inomhus att vara oartig och respektlös. I sak är detta naturligtvis korrekt, men resonemanget missar flera viktiga aspekter. Normer avskaffas inte över en natt, och hattnormen är ännu långtifrån helt försvunnen. Detta innebär att den som idag bär hatt inomhus faktiskt kommer att uppfattas som respektlös i breda kretsar. Detta kommer dels skapa dålig stämning, dels i många fall vara till personlig nackdel för den som bär hatten. I många fall kommer detta dessutom ske utan att den historielöse bäraren ens är medveten om följderna.

Vad mer är, att ta av sig hatten är inte en passiv handling. Att ta av sig hatten går bortom att bara undvika att vara oartig, det är att aktivt signalera respekt för andra människor. Sådana handlingar utgör ett socialt smörjmedel, och är av stor betydelse när den ömtåliga civilisationen skall upprätthållas, vårdas och utvecklas. Progressiva och rationalister må vara experter på att bortse från dylika aspekter, men med tanke på hur snabbt historien visar att civilisationens tunna fernissa kan krackelera bör sådana värden inte underskattas.

Sist men inte minst innebär hattnormens upplösning också en förlorad möjlighet att med berått faktiskt mod bryta mot den. I ett samhälle där hattnormen upprätthålls, har den som vill förolämpa någon också möjligheten att göra detta genom att inte ta av sig hatten inomhus. I ett sådant samhälle är detta inte sällan en betydligt mer kraftfull signal än att i affekt häva ur sig okvädesord.

2018-10-15

Om den tillrättalagda bilden av upplysningen som ett vapen i samtidsdebatten

Det påstås dessa dagar ofta att upplysningens idéer och ideal är hotade. Ibland kommer denna observation från ett konservativt håll, men betydligt vanligare är att det är från det vänsterprogressiva lägret som påståendet hörs. Dylika påståenden är som vi snart skall se dock synnerligen förrädiska, varför den som tar del av dem alltid bör fråga sig vilken upplysning det är som påstås vara hotad, vari detta hot egentligen består och vem det är som står för det påstådda hotet.

Det till synes så okomplicerade upplysningsbegreppet står inte för en idétradition, utan för en rik flora av sådana. Dessa har delvis korsbefruktat varandra, men är inte sällan också sinsemellan direkt oförenliga. Att likt bland andra Hayek betona skillnaderna mellan å ena sidan den skotska empiristiska upplysningstraditionen, och å andra sidan den franska rationalistiska, bidrar i sammanhanget med många viktiga nycklar till förståelsen av upplysningstiden. Denna uppdelning missar dock andra men väldigt viktiga aspekter.

Den gängse bilden av upplysningstiden är idag den av en era då man slutade tro på Gud, vädrade ut vidskepelsen och började högakta det rationella. Den tilltänkta upplysningsmänniskan blir därmed spirituell anfader till dagens progressiva politiker, akademiker och journalister. Utifrån detta underförstådda antagande drar man därefter slutsatsen att den som till exempel hävdar att den förda migrationspolitiken är kostsam, misstror vad som står i Dagens Nyheter eller ifrågasätter vad som lärs ut på universitetens postmoderna utbildningar, också utgör ett hot mot upplysningsidealen.

Resonemanget är inte helt och hållet felaktigt, om man med upplysningen menar tänkare som Voltaire och Rousseau. Dessa var förvisso betydligt mer intressanta, vältaliga och koherenta än de förmågor som idag ser sig som deras naturliga arvtagare, men de senare har också mycket gemensamt med de förra. Dessa upplysningsfilosofer bidrog med många idéer som med tiden skulle visa sig vara användbara, och ibland också i allra högsta grad så, men detta är inte hela bilden. De bidrog dock också med ikonoklastiska attacker på såväl värdefulla som välfungerande institutioner, samt med storvulna ord som århundrade efter århundrade förvisso berört människor djupt, men som i bästa fall visat sig ha ytterst få uppbyggliga användningsområden, och i värsta fall visa sig leda till regelrätta terrorvälden.

I bjärt kontrast till detta står den upplysningstradition som ledde till de stora vetenskapliga framstegen. För upplysningstidens revolutionerande framsteg inom bland annat matematik, fysik och kemi stod framför allt mystiker, gnostiker och djupt religiösa filosofer. Det var astrologer som gav upphov till de stora landvinningarna inom astronomi och fysik. Det var alkemister som gav upphov till de revolutionerande landvinningarna inom kemi och matematik. Vad som drev dem till storverk var i många fall den uttalade viljan att bättre förstå Gud.

Den gängse bilden av upplysningen är med andra ord synnerligen förenklad, tillrättalagd och till stora delar också direkt missvisande. De upplysningsideal som idag så ofta påstås vara hotade utgörs inte sällan av idéer som tillhör upplysningens mest problematiska delar, och kan i andra fall inte kopplas till upplysningen över huvud taget. I det senare fallet är vad som påstås vara hotat i stället ofta idéer som inte bara är sprungna ur vår egen samtid, utan som dessutom är synnerligen tidstypiska för denna. Ironiskt nog utgörs dock dessa idéer påfallande ofta av tankegods som ytterst få upplysningstänkare av någon fraktion skulle ha velat ta i ens med tång.

2018-10-13

Om personligt ansvar, den självvalda offerrollen och ofria människor

Maktetablissemangets oförmåga att hantera allt från kriminalitet till islamism är ett svek av sällan skådat slag. Deras hantering av skattemedel utgör en strid ström av spottloskor i ansiktet på hederliga medborgare, och deras aktiva roll i att skapa de problem som idag plågar Sverige har varit en uppvisning i såväl kriminell inkompetens som megalomani. Det finns med andra ord gott om skäl att vara både förbannad och bitter, men en motreaktion som aldrig når bortom känslor som dessa är både okonstruktiv och ynklig. Som människa har du alltid ett eget ansvar för ditt handlande, även i de fall de problem som präglar din tillvaro har orsakats av andra.

Den som lyssnar på Sveriges Radio eller tittar på Sveriges Television får finna sig i att ständigt få vänsternarrativ nedkörda i halsen. Den som vänder sig till Aftonbladet för att få en nyhetssammanfattning får inte bara finna sig i samma sak, utan bidrar dessutom till att tidningen i fråga tjänar pengar. Den som bidrar till att ge tabloidernas återkommande kverulantartiklar i vilka Tindra eller Neo blivit kränkt av någon vara i sin närbutik viral spridning i sociala medier, skapar starka incitament för utgivarna att fortsätta pumpa ut dylika depraverade artiklar.

Den som besöker Alice Bah Kuhkes postmoderna propagandacentraler till museer ger dessa en legitimitet de inte förtjänar. Den som slafsar i sig glass från företag som använder den huvudlösa migrationspolitiken i sin marknadsföring, visar sig också vara fullt villig att offra sina principer och äventyra sina barns framtid för en kort stunds njutnings skull. Den som engagerar sig i Sverokföreningar, ger också de krafter som cyniskt använder förbundet som ett verktyg för att stärka vänsterextremismens ställning sin välsignelse. Den som förnedrar sig genom att gå och se en Bechdelmärkt svensk film på bio, främjar också Svenska Filminstitutets vd Anna Serners öppet identitetspolitiska agenda.

Resonemanget har bäring även på andra områden. Det finns inga säkra sätt att slippa bli drabbad av den kriminalitet politikerna har släppt lös i Sverige, men det finns sätt att minimera riskerna för att bli utsatt. Den som vill minska risken att utsättas för inbrott, gör också klokt i att investera i till exempel larm, fönsterlås, låsskydd och/eller säkerhetsdörr. Den som inte vill bli offer för bedragare eller ficktjuvar bör inte utan vidare blint lita på varje främmande människa som tränger sig på, eller okritiskt försöka vara sådana behjälpliga.

Vill man dessutom inte tas för ett lätt offer, kan man med fördel odla sin förmåga att projicera våldskapacitet. Den svenska statsfeminismen har skapat ett samhälle där påfallande många män utstrålar precis samma sorts monumentala menlöshet som det självhatande mähä som nyligen porträtterades i en av schymaniternas valfilmer. Sådana män föraktas dock inte bara av såväl kvinnor som andra män, utan ses dessutom som tacksamma mål av allehanda kriminellt slödder.

Skulle dessa män ta sig i kragen, skaffa sig lite grundläggande självrespekt och sluta utstråla den självutplånande slavmentalitet som idag utmärker dem, skulle de inte bara växa i både sina egna och andras ögon, utan därtill minska risken att bli utsatta för brott. Genom att återerövra sin självrespekt, och sluta underkasta sig de krav på självkastrering den postmoderna vänstern ställer på dem, skulle de dessutom göra en uppbygglig samhällsinsats genom att minska de rabiata vänsterextremisternas handlingsutrymme och makt över andra människor.

När det kommer till kritan är det bara du själv som kan stå upp för vad du tycker är rätt när andra försöker att trampa på dig. De som inte förmår att leva upp till sina egna principer så fort dessa möter minsta motstånd, utan i stället ständigt kapitulerar inför den vänster som oavbrutet bedriver kulturkrig mot dem, har bara sig själva att skylla för att de framlever sina dagar som ofria människor.

2018-10-12

Om statsradion, representationstanken och tankefelen

"24 procent av alla personer i Sverige har utländsk bakgrund, men i den nya riksdagen är andelen lägre, 11,5 procent." Med dessa ord inleds ett reportage som nyligen publicerades av statsradion.

Det finns mycket att säga om Sveriges Radios text. Det är till exempel påfallande anmärkningsvärt att samma mediehus som vid upprepade tillfällen valt att problematisera begreppet "massinvandring", så oreflekterat och närmast i förbigående kan påpeka att närmare var fjärde invånare har utländsk bakgrund. Att en femtedel av artikeln utgörs av en intervju med Vänsterpartiets partisekreterare torde också få en och annan läsare att höja på ögonbrynen (i synnerhet som inga andra politiker får uttala sig i reportaget), och att det postmarxistiska låtsas-pronomet "hen" används två gånger i artikeln är knappast heller att betrakta som ett utslag av slumpen.

Vad som framför allt gör reportaget intressant, är dock det faktum av att det genomsyras av den outtalade premissen att personer med utländsk bakgrunds förhållandevis låga representation i riksdagen utgör ett problem. Så hade det kanske kunnat vara om personer av utländsk bakgrund varit jämt fördelade bland de olika sociala skikten, men så är inte fallet.

Personer med utländsk bakgrund är inte engagerade i samhällsdebatten i samma utsträckning som etniska svenskar. Många talar över huvud taget inte svenska. Många är ointresserade av att vara en del av majoritetssamhället. Gruppen är kraftigt överrepresenterar bland såväl bidragstagare som lågutbildade. Den som har anlänt i vuxen ålder har sällan utvecklat de politiska nätverk som krävs för att nå politiska toppositioner. Och så vidare.

Detta gör det helt naturligt att personer med utländsk bakgrund är underrepresenterade i riksdagen, i förhållande till sin andel av befolkningen. I själva verket är gruppen sannolikt snarare kraftigt överrepresenterad i förhållande till sin medverkan i samhällslivet. Att partierna i sin iver att öka invandrares representation i politiken inte bara rekryterat ett flertal regelrätta extremister, utan därtill länge valde att i vått och torrt försvara dem, kan knappast förstås på så många andra sätt.

Att personer med utländsk bakgrund i förhållande till sin andel av befolkningen är underrepresenterade i riksdagen, är med andra ord inte konstigare än att till exempel partiaktiva är överrepresenterade i samma församling. Vad mer är, detta är mycket enkelt att förstå för vem som helst med personlig erfarenhet av det samtida Sverige. För att likt journalisterna på Sveriges Radio helt missa detta, krävs en långt utvecklad institutionell dumhet.

Samma resonemang gäller naturligtvis alla former av "representation". När olika grupper deltar i olika aspekter av samhällslivet, kommer de också tämligen omgående bli "representerade" i den omfattning de faktiskt deltar. Det gäller inte bara i riksdagen, utan i bolagsstyrelser, i TV-kanalernas morgonsoffor, i kulturen och i samhällsdebatten. Att däremot låta olika grupper "representeras" i förhållande till sin andel av befolkningen sätter inte bara meritokratin ur spel, utan skapar därtill en fullständigt skev bild av samhället som inte har någonting med verkligheten att göra.

Om "representation" i förhållande till andel av befolkningen vore ett utslag av rättvisa, skulle man också kraftigt behöva öka antalet kvinnor som dömdes för brott. Man skulle därtill behöva underlåta att väcka åtal mot ett stort antal mördare och våldtäktsmän, för att på så sätt tillse att till exempel invandrare upphörde att vara kraftigt överrepresenterade bland dömda brottslingar. Få skulle komma på tanken att argumentera för en sådan ordning, men inte desto mindre vore detta helt i linje med det tankegods som Sveriges Radios reportage från början till slut är ett utslag av.