2018-06-18

All-inclusive på Limhamn, tio rum och kök

Malmö kommun har en lång och anrik tradition av experimentella bostadsaffärer. Att man nu vill köpa ett gathus på Limhamn och göra om detta till en tiorumsvilla för en "hemlös" (läs bidragsberoende och invandrad) storfamilj är bara den senaste installationen i följetongen Malmö behandlar den krympande andelen kommuninvånare som inte åker snålskjuts på andra som smuts.

Det finns mycket att invända mot det ekonomiska, principiella och symboliska i att en fattig kommun köper ett gatuhus på attraktiva Limhamn för att göra om det till en tiorumsvilla för en bidragsberoende familj utan närmare anknytning till staden. Den diskussionen förs dock redan, och sannolikt har kommunpolitikernas planer redan resulterat i att bägaren runnit över för ett stort antal malmöbor.

Det kanske mest intressanta i sammanhanget är dock någonting annat, nämligen att Sydsvenskans artikel förklarar politikernas beslut att tillhandahålla en tiorumsvilla för en bidragsberoende familj med att "[n]ormen säger att varje barn ska ha tillgång till ett eget rum". Det är ett synnerligen anmärkningsvärt sakförhållande.

I villaområdet där jag växte upp fanns det familjer där barn delade rum. Två barn till en bekant med synnerligen gott om pengar delar rum. Ett eget rum är naturligtvis vad de allra flesta barn själva skulle föredra, men ett eget rum är vare sig någon rättighet eller självklarhet, ens i familjer med god ekonomi. Tvärtom är att dela rum med ett syskon någonting fullständigt naturligt.

Sannolikt delar relativt många barn i Malmö rum med varandra, trots att deras föräldrar arbetar och själva bekostar sitt boende. Att i detta läge, och till en kostnad av 45 600 skattekronor per månad, tillhandahålla en tiorumsvilla på Limhamn åt en bidragsberoende invandrarfamilj så att alla familjens barn skall kunna få ett eget rum, är bortom magstarkt.

Att svenska politiker påstår att man anpassat asylpolitiken till EU:s miniminivå, samtidigt som detta pågår, är ett skolboksexempel på de ogenerade lögner som skattebetalarna dagligen matas med. Sverige är och förblir ett avsevärt mer attraktivt land för asylsökande än så gott som samtliga andra EU-länder, av just de anledningar som framgår i artikeln.

Att familjen i fråga bosatt sig i Sverige beror näppeligen på att de lockats av det svenska vädret eller funnit den svenska kulturen så lik den egna. Att familjen befinner sig i Sverige beror med till visshet gränsande sannolikhet på att man tagit sig från södra till norra Europa lockade av de svenska politikernas gränslösa generositet med andras pengar.

Malmöpolitikernas agerande är ett skolboksexempel på varför detta är ett synnerligen rationellt agerande från migranternas sida. Att däremot agera som malmöpolitikerna, eller som de väljare som faktiskt fortfarande har förtroende för dem, är dock allt annat än rationellt. Det är tvärtom fullständigt huvudlöst.

2018-06-12

Om kostnaden för den socialdemokratiska valkampanjen, och hur denna belastar din privatekonomi

När Socialdemokraterna i slutet av 2017 lade sin budgetproposition för valåret 2018, avsattes totalt 40 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar till valfläsk.

Det bör i sammanhanget poängteras att detta bara var en liten del av partiets röstköp, då hela upplägget med Sveriges skyhöga skatter kokar ned till att köpa röster åt Socialdemokraterna för andras pengar. Inte desto mindre är de 40 miljarder skattekronorna ett närmast övertydligt exempel på hur ett visst parti använder statens våldsmonopol till att skaffa sig fördelar i en valrörelse, varför det finns goda skäl att titta lite närmare på hur mycket 40 miljarder kronor egentligen är.

Utslaget per person bosatt i Sverige motsvarar beloppet 3 900 kr/år eller 330 kr/månad. Bland dessa återfinns emellertid ett antal personer helt utan egen privatekonomi (till exempel spädbarn), varför dessa siffror ger en tämligen skev bild av hur mycket den socialdemokratiska valkampanjen egentligen belastar gemene mans privatekonomi.

Slås kostnaden för valkampanjen i stället ut över alla som är 18 år eller äldre landar kostnaden i stället på cirka 5 000 kr/år eller drygt 400 kr/månad. Ännu intressantare siffror erhålls om man slår ut beloppet på de personer som faktiskt betalar kostnaden, nämligen personer i sysselsättning. I det senare fallet landar siffran på knappt 8 600 kr/år, eller drygt 700 kr/månad*.

Hade de skattepengar som regeringen i år använder till valfläsk i stället använts till att sänka skatten på arbete, hade med andra ord varje svensk löntagare utan vidare kunnat få en genomsnittlig skattesänkning på 700 kronor i månaden. Detta utan att statens ekonomi hade påverkats negativt jämfört med nu.

I stället använder dock regeringen dessa pengar till att försöka köpa sig ytterligare fyra år vid makten. Att det mesta tyder på att detta försök till fullständigt ogenerat röstköp kommer misslyckas, trots att det belopp som avsatts för ändamålet är gigantiskt, är en seger för anständigheten.


* Bland statistiken över personer i sysselsättning återfinns även många personer i bland annat arbetsmarknadspolitiska åtgärder, varför kostnaden per egentlig arbetstagare blir ännu högre.

2018-06-04

Om jobbskatteavdragen och kampen om arbetarklassväljarna

Den socialdemokratiska valrörelsen har utvecklats till en katastrof. Den primära orsaken till detta är invandringen, vilket inte bör förvåna någon eftersom i princip allt i den svenska politiken idag på ett eller annat sätt handlar om invandringen. Verkligheten har sent omsider kommit ikapp politikerna. Den migrationspolitik som man så länge kom förbluffande lindrigt undan med att gravt missköta, blev till slut en pesthärd som nu krossar politiska karriärer, drömmar och partier.

Invandringen är dock inte den enda orsaken bakom att Sverigedemokraterna nu övertar Socialdemokraternas roll som arbetarklassens parti. En annan viktig bidragande orsak är sannolikt skattetrycket, även om detta är något som Socialdemokraterna med sin magnifika avsaknad av både fingertoppskänsla och markkontakt inte klarar av att se.

Den första indikationen på detta fick vi redan 2006. Moderaterna gjorde ett rekordval, och detta i mångt och mycket genom att locka över väljare från ärkefienden. Genom att lansera sig som ett parti för arbetarklassen, och med jobbskatteavdraget som huvudnummer, lyckades man störta Socialdemokraterna från makten.

Socialdemokraterna försitter inte en chans att utmåla jobbskatteavdraget som "skattesänkningar för de rika", men vad jobbskatteavdraget i själva verket gjorde var att öka progressiviteten i skattesystemet. Den redan stora skillnaden i skattesats för en "knegare" och en överläkare ökade ytterligare, vilket gjorde arbetare i de lägre inkomstklasserna till de främsta vinnarna på reformen.

Hade Socialdemokraterna varit emot denna ordning hade de i stället förespråkat platt skatt, men blotta tanken på en sådan ordning är i själva verket ett rött skynke för partiet. Socialdemokraterna verkar för progressiv skatt eftersom sådan leder till att "rika" får betala en högre skattesats är "fattiga". Vad Moderaterna gjorde var att förstärka denna ordning.

Huruvida detta var ett exempel på bra högerpolitik kan förstås diskuteras, men det i sammanhanget intressanta är att reformen gynnade arbetarklassen. 2010 blev inte bara alliansregeringen omvald, utan Moderaterna gjorde ett succéval. Moderaterna var på väg att vinna kampen om arbetarklassen, men försatte denna gyllene chans till följd av att man misskötte samma migrationsfråga som nu blivit Socialdemokraternas varböld.

När Moderaterna 2014 gjorde ett dåligt val berodde detta på att väljarna övergav partiet för Sverigedemokraterna. Sannolikt var de väljare man då förlorade ungefär samma väljare man åtta år tidigare hade vunnit från Socialdemokraterna. Inte osannolikt rörde sig detta om arbetarklassväljare som 2006 upplevde sig som parasiterade på av Socialdemokraterna, och som 2014 upplevde sig dels som parasiterade på av den migrationspolitiska gökungen i statens budget, dels allmänt förolämpade av ett politiskt etablissemang som behandlade dem som smuts.

När Sverigedemokraterna nu i upptakten till valet 2018 är på väg att överta Socialdemokraterna som arbetarklassens parti är det, trots vad de hysteriska socialdemokratiska megafonerna desperat vrålar ur sig, inte något marknadsliberalt systemskifte man förespråkar. Tvärtom är det en väldigt traditionell socialdemokratisk politik man går till val på.

Från sverigedemokratiskt håll kommer dock inte några förslag om avskaffade jobbskatteavdrag, man ställer sig tvärtom positiva till fler sådana. För en socialdemokrat förefaller detta förmodligen obegripligt, men faktum är att det är fullständigt logiskt. Sverigedemokraterna har nämligen förstått vad den betongfyllda socialdemokratiska politrukhjärnan inte har förmått ta in, nämligen att jobbskatteavdrag är något som gynnar arbetarklassen.

Jobbskatteavdragen är i själva verket helt i linje med en traditionell socialdemokratisk politik. De gör låginkomsttagare till en särskilt gynnad grupp, och de gör – relativt sett – höginkomsttagare till förlorare. Det är en högst naturlig linje att driva för ett parti som vill vinna arbetarklassens röster, och Sverigedemokraterna är smarta nog att inse detta.

Socialdemokraterna, däremot, låser sig för varje år mer och mer vid en politik som gör arbetarklassen till förlorare. Den analytiska förmågan i det döende partiet är idag dock så grund, att man trots detta inte för sina liv kan förstå vad det är som händer när man likt paralyserade fågelholkar ser sig bli akterseglade av den så förhatliga uppstickaren.

2018-05-05

Socialdemokraternas utspel om en strängare migrationspolitik saknar varje form av trovärdighet

Socialdemokraternas mer och mer kraftfulla avståndstaganden från partiets tidigare mitt Europa bygger inte murar-linje är naturligtvis i grund och botten ett utslag av en sund utveckling. Partiernas tidigare linje i migrationsfrågan har inte bara blivit ohållbar, den har blivit till någonting man under inga som helst omständigheter längre vill kännas vid.

I stället tävlar partierna nu med varandra om vem som har den hårdaste migrationspolitiken. Miljöpartiet och Centern har på några få år gått från att vara de chicaste accessoarerna sedan jätteplasttunnorna med sugrörslatte, till att utgöra generande bihang som varje statsministerkandidat med självaktning desperat gör allt för att slippa förknippas med.

Inte desto mindre saknar fredagens socialdemokratiska utspel om en stramare migrationspolitik all trovärdighet. De vaga och motsägelsefulla löftena om en striktare migrationspolitik skall nämligen, om man väljer att tro på vad Socialdemokraterna säger, infrias först efter valet.

Före samma val, däremot, ämnar Socialdemokraterna genomdriva en redan infamös lagändring som ger 9 000 utan asylskäl uppehållstillstånd i Sverige. Med andra ord tänker man fram till valet driva en linje som utgör den diametrala motsatsen till den politik man nu under buller och bång lovar att driva efter valet, om väljarna bara först ger dem förnyat förtroende.

Det hela är med andra ord ungefär som när en storspelare med enorma skulder ber dig att idag låna ut 100 000 kronor för att vederbörande om ett halvår skall kunna förverkliga en lysande företagsidé. Företaget skall startas, utlovar den presumtiva låntagaren, efter att vederbörande genomgått en behandling för samma spelmissbruk som spelaren i fråga dock ämnar fortsätta med under fyra månader till. Under tiden, intygar dock spelmissbrukaren, kommer de pengar du lånar ut givetvis inte användas för att bekosta något spelande.

Efter det socialdemokratiska utspelet föreslog Moderaternas partiledare Ulf Kristersson det uppenbara, nämligen att de båda partierna skall göra upp om den striktare migrationspolitik bägge nu säger sig vilja ha redan före valet. Om Socialdemokraterna faktiskt hade menat allvar med sitt utspel, hade det i detta läge varit en självklarhet för dem att tacka ja till M-ledarens erbjudande.

En sådan uppgörelse skulle inte bara bidra till att desarmera migrationsfrågan inför valet, utan också till att dramatiskt öka Socialdemokraternas trovärdighet. Regeringen skulle förvisso sannolikt spricka, men eftersom det redan råder mer eller mindre öppet krig mellan regeringspartierna, eftersom ingen ytterligare budget skall läggas före valet och eftersom Socialdemokraternas koalitionspartner i nuläget mest utgör en belastning för det större regeringspartiet, skulle detta inte utgöra något faktiskt problem för dem.

Någon sådan uppgörelse kommer emellertid inte komma till stånd, eftersom socialdemokraterna av spelteoretiska skäl inte vill ha någon sådan. Därmed bevisar de också att de sätter partiets väl före Sveriges. Därmed visar de också klart och tydligt att de med glädje skulle arbeta för att låta de senaste årens migrationspolitiska vansinne fortsätta i decennier, om bara den socialdemokratiska nomenklaturan gjorde bedömningen att detta gynnade de egna utsikterna till makt och karriärer.

Det socialdemokratiska utspelet om en striktare migrationspolitik är med andra ord allt annat än trovärdigt. Deras trovärdighetsproblem slutar dock inte där. Den som vill ha en striktare migrationspolitik bör inte rösta på partiet, men det bör som synes den som faktiskt önskar en så kallad "generös" migrationspolitik inte heller göra. Socialdemokraternas strategi är att på en och samma gång erbjuda båda sidor den politik de önskar, men i slutändan göra alla besvikna.

När det kommer till kritan är det enda Socialdemokraterna har att erbjuda sämre välfärd till priset av högre skatter. Med andra ord borde i stort sett ingen rösta på partiet. Detta oberoende av var man har sin ideologiska hemvist eller står i migrationsfrågan.

Socialdemokraternas politik gynnar endast de personer som på hög nivå är aktiv i partiet och dess systerorganisationer. Alla andra betraktas som brickor i spelet om makten. Brickor som när som helst och helt osentimental kan offras, så länge detta bara gynnar Partiet. Den som röstar på Socialdemokraterna är, kort sagt, naiv.

2018-04-26

Det är inte värdigt, och du förtjänar sannolikt betydligt bättre än så

Jag blir illamående i princip varje gång jag skummar igenom nyhetsflödet.

Jag blir illamående av det till synes ändlösa antalet människor i ledande maktpositioner som aktivt arbetar för att förstöra det andra byggt upp. Jag blir illamående av de allestädes närvarande vuxna människor som först beter sig som barn helt utan konsekvenstänkande, och därefter låter påskina att det skulle vara godhet som driver dem när de gång på gång överlåter åt andra att betala miljardnotan för deras egna impulsstyrda och hyperemotionella agerande.

Jag blir illamående av hur en allians av skribenter och politiker tillsammans arbetar för att tysta det fria ordet. Jag blir illamående av hur lögner sprids under rubriken "faktagranskning". Jag blir illamående av hur horder av lögnspridande postmodernister skriver om faran med faktaresistens och postsanning, och med detta menar fakta som motsäger de egna fanatiska ideologiernas heliga trossatser.

Jag blir illamående av den takt i vilken universiteten blir en arena för till vetenskap förklädd vänsterextremism. Jag blir illamående av med vilken frenesi makthavare utan folkligt stöd för detta arbetar för att omstöpa Sverige till en värdenihilistisk mardröm. Jag blir illamående av hur den ena institutionen efter den andra faller i extremisternas händer, och därefter används för att bedriva kulturkrig mot hederliga och hårt arbetande människor. Jag blir illamående av att bevittna de platser jag älskat bli katastrofzoner till följd av megalomaniska politikers samhällsexperiment.

Jag finner det fullständigt groteskt att förväntas bevittna allt detta utan att be någon dra åt helvete. Jag finner det fullständigt groteskt att förväntas bevittna allt detta utan att använda uttryck som "idioter" och "hysterikor". Jag finner det fullständigt groteskt att förväntas bevittna allt detta, och ändå undvika att benämna det slödder som till exempel ger sig på pensionärer med de mustiga invektiv situationen tarvar.

Att navigera den svenska samhällsdebatten är inte värdigt. Att navigera den svenska samhällsdebatten är att ständigt förväntas bemöta en strid ström av spottloskor i ansiktet med kärlek och ett leende på läpparna. Att navigera den svenska samhällsdebatten är som att försöka intala sig att vinterkräksjukan är något man genomlider med högburet huvud och en äppelkindad attityd.

Det finns många människor i Sverige som inte bara ivrigt försvarar denna ordning, utan som därtill gör anspråk på att vara auktoriteter. Det enda rimliga förhållningssättet till detta pajaser är att upprätta rejäla skyddsvallar mellan dig och dem. Ta dem inte på allvar, förnedra inte dig själv genom att över huvud taget lyssna på vad de säger, och håll behörigt avstånd till alla de oräkneliga viljelösa får som inte förmår att se igenom dem. Du förtjänar sannolikt betydligt bättre än så.