2019-03-23

Om högern, vänstern och nationalismen

Nationalismen är en skapelse av liberalismen. Detta framstår måhända som paradoxalt i en tid då blotta ordet "nationalism" får liberaler att både tugga fradga och slå knut på sig själva, men kopplingen är inte desto mindre ett välbelagt historiskt faktum. Den som lyfter blicken en aning finner dock att det till synes paradoxala i själva verket är ett utslag av en i grund och botten väldigt konsekvent liberal hållning. Den liberala synen på nationalismen idag kan vid första anblick framstå som helt oförenlig med den liberala synen på nationalismen igår, men de båda synsätten utgör i själva verket en och samma position. För att förstå varför, måste man dock först förstå vad liberalismen är.

Liberalismen är, krasst uttryckt, alla vänsterideologiers moder, och begreppet "vänster" kan med fördel förstås som en strävan efter ökad entropi. I ljuset av detta blir 1700- och 1800-talens nationalism också en högst naturlig liberal ståndpunkt. Nationalismen var vid denna tid en kraft för homogenisering. De regionala identiteterna var starka, centralmakten var svag och klasstillhörigheten var i många fall betydligt starkare än nationstillhörigheten. Nationalismens ambition var att ersätta allt detta med en gemensam och sammanhållande nationell identitet, vilket den i mångt och mycket också lyckades med. Utvecklingen gick med andra ord från en högre grad av ordning till en lägre, vilket därmed också ledde till att graden av entropi ökade, helt i linje med vänsterns mål.

Idag, när nationalismens mål har uppnåtts, kan ökad kulturell entropi endast uppnås genom att upprepa processen på den överstatliga arenan. Denna arena kan vara såväl kontinental (EU) som global (FN), så länge arenan i fråga är större än den enskilda nationalstaten. Att den progressiva linjen (det vill säga vänsterlinjen) av idag också blivit att ställa sig bakom alla former av överstatliga institutioner blir i ljuset av detta fullt naturligt. Möjligheterna till att öka den kulturella entropin på det nationella planet är i stort sett uttömda, och för att flytta fram sina positioner ytterligare måste nu kampen föras på en överstatlig nivå.

I detta läge blir nationalismen plötsligt en reaktionär kraft. I globalismens tidevarv utgör nationalismen ett försvar för ett lägre entropitillstånd än det som påbjuds av det progressiva etablissemanget, och utgör i egenskap av ett sådant också en i grund och botten konstruktiv kraft. Att nationalismen 200 år tidigare utgjorde motsatsen till detta bör inte tolkas som att vare sig vänstern eller högern har bytt ståndpunkt, utan utgör i stället ett mått på hur radikalt vänstern har lyckats flytta fram sina positioner under tiden.

Huruvida nationalismen är en högerståndpunkt eller ej har med andra ord inget universellt svar, utan är en fråga vars svar varierar med tiden. I en tid präglad av låg politisk entropi utgör nationalismen en vänsterståndpunkt, i en era präglad av hög politisk entropi utgör däremot nationalismen en naturlig högerståndpunkt. Det naturliga slutmålet för den kompromisslösa högern bör vara det förnationalistiska samhället, men i en era då vi i snabb takt närmar oss ett postnationalistiskt samhälle utgör nationalismen ett naturligt första etappmål för den som gör motstånd mot vänstern.

En höger värd namnet bör naturligtvis inte nöja sig med att uppnå detta etappmål. Även nationalismen är ett påfallande högentropiskt tillstånd, och därmed också oförenligt med den strävan efter låg entropi som utgör själva själva definitionen av höger. Så länge alternativet är ett ännu mer högentropiskt tillstånd, utgör dock en höger som fjärmar sig detta etappmål i praktiken också en höger som förlorar mark.

2019-03-21

Konsten att domptera liberaler

Enligt en utbredd uppfattning riktar sig vänsterns opinionsbildning primärt till vänstern och till potentiella vänsterväljare, medan högerns opinionsbildning primärt riktar sig till högern och potentiella högerväljare. Huruvida detta är sant ens i normalfallet kan diskuteras, men vad som står bortom varje tvivel är att detta inte är sant idag. Påståendet får visserligen sägas stämma vad merparten av de opinionsbildare som utgör den väluppfostrade etablissemangshögern beträffar, men när det kommer till vänsterns opinionsbildning är läget ett helt annat.

Det krävs inga särskilt avancerade studier av vänstersidans ledarsidor och plattformar för att se att det material som produceras i allmänhet inte syftar till att övertyga någon om de egna idéernas förträfflighet. Man har inte bara gett upp idédebatten, utan har dessutom gett upp klassanalysen, eftersom den ogenerade och klassföraktsdrypande klientelism som är det enda man har kvar att erbjuda inte längre sammanfaller med arbetarklassens intressen.

I stället riktar sig idag vänsterns opinionsbildning främst till liberaler. Syftet är att få sippa, valhänta, auktoritetstroende och världsfrånvända DN-läsande människor som lever en välinrutad men anemisk tillvaro långt från landets problemområden att ligga sömnlösa i sina högbelånade och ängsligt inredda Hemnetsovrum i skräck för monstren under sängen. De monster vänstern gör allt för att övertyga dem om väntar på att attackera dem i sömnen, har i vänsterns opinionsbildning namn som Konservatismen, Nationalismen och Sverigedemokraterna.

Denna opinionsbildning syftar inte till att övertyga, och den syftar definitivt inte till att undvika en utveckling som vänstern för ett ögonblick faktiskt tror är farlig. Den syftar till att skrämma den ängsliga medelklassen, och den ängsliga medelklassens ännu mer ängsliga liberala auktoriteter, till lydnad. Den syftar till att säkra vänsterns maktinnehav i ett läge där en majoritet ratar vänsterns politik, där vänsterns traditionella kärnväljare i allt högre grad identifierar sig som höger, och där snart endast bidragstagare är villiga att rösta på det gamla arbetarpartiet.

Upplägget är synnerligen genomskinligt för alla, utom för de ängsliga liberaler som villigt låter sig ledas rakt i fällan. De har idag sökt bekräftelse från vänsterns mest vulgära företrädare så länge att de inte längre vågar lita på sitt eget omdöme. Likt sorgliga skepnader märkta av både skörbjugg och blodbrist låter de sig ledas av den som skriker högst, och när någon som ser dem som nyttiga idioter nedlåtande ger dem en klapp på huvudet, får detta dem att vifta frenetiskt på svansen.

2019-03-18

Om statligt påbjudna könsroller i ett förråat offentligt rum

En intressant aspekt av den statsfeministiska attacken på manligheten är att den sker i en tid då det i snabb takt blir alltmer farligt att utstråla svaghet. I en tid då allehanda kriminella ligor härjar så gott som fritt, och polisen inte förmår upprätthålla lag och ordning på allmän plats, blir den som lydigt följer etablissemangets alla påbud för hur en man bör bete sig också till ett lätt offer.

Den tanige, undergivne och feminiserade mannen blir inte sällan en naturlig måltavla för kriminella. Den mansideal som förespråkas av makthavarna genom dessas institutioner och medier är därmed, och alldeles oberoende av vad man anser om detta ideal i övrigt, direkt farligt för den enskilde i det förråade offentliga rum som blivit resultatet av den förda politiken. Effekten blir att män uppmanas att göra sig sårbara, samtidigt som man på politisk väg framkallat en situation där behovet att vara stark är större än på väldigt länge. Fällan man gillrat är diabolisk, alldeles oavsett om den är resultatet av en överlagd strävan att uppnå just detta resultat eller ej.

Moderna människor är duktiga på att intala sig själva att de är civiliserade och rationella varelser, fjärran från djuren. I mötet mellan människor är det inte desto mindre med reptilhjärnan de först kategoriserar och bedömer varandra. De reflexer med vilka de avgör vem som utgör ett hot, vem som utgör en naturlig ledare och vem som utgör ett lätt offer är urgamla, och deras inflytande över oss har med allra största sannolikhet som mest försvagats marginellt sedan vi bodde i grottor. Att de allra flesta intalat sig själva att de står över denna sorts djuriska instinkter, förändrar inte det faktum att deras inflytande över oss är starkt.

Av denna anledning gör den som vill maximera sina chanser i det förråade samhälle kaospolitikerna har skapat också klokt i att ignorera samma politikers påbud om könsroller – eller ännu bättre, betrakta dem som kontraindikatorer. Att kunna projicera styrka och ett mått av våldskapacitet är en frihetshandling i den verklighet vi faktiskt har att hantera. Vägen dit kan vara både svår och lång, men erbjuder också utsikten till en riklig belöning. Den som däremot inrättar sig efter makthavarnas påbud, ger också sig själv en uppenbar nackdel i ett samhälle som för varje dag blir allt råare.

Läs även:
Joakim Andersen – Konsten att klä sig som en man

2019-03-17

Det handlar om barn

Barn i Hägersten blir rånade och misshandlade utanför sin skola, eller rånas och misshandlas på väg till fotbollsträningen. Barn i Uddevalla och Trollhättan blir rånade under knivhot. Dessa nyheter från veckan som gått utgör nya vittnesmål om vad vi redan visste, nämligen att det ofta är barn som får betala priset när vuxenvärlden vägrar ta sitt ansvar.

Bland föräldrarna till de barn som drabbats av dylika brott torde återfinnas åtskilliga av Annie Lööfs och Gustav Fridolins väljare. Bland föräldrarna till de barn som drabbats torde återfinnas personer som förfasats över Sverigedemokraternas valframgångar. Bland föräldrarna till de barn som drabbats torde återfinnas personer som känt sig modiga då de "tagit debatten" vid fikabordet. Bland föräldrarna till de barn som drabbats torde återfinnas personer som både beklagat sig över hur rasismen breder ut sig, och som – efter att de okritiskt gjort andras åsikter till sina egna – indignerat beklagat sig över den omotiverade svartmålningen av Sverige.

En del av dem har nu sannolikt fått sig en tankeställare. Andra är gissningsvis så ovilliga att revidera sin verklighetsbild att de, efter att ta hjälpt sina barn över den värsta chocken, fortsätter förespråka den politik som gjort deras egna familjemedlemmar till lovligt villebråd för förhärdade kriminella. Oavsett vilket är det ett ohyggligt svek som barnen blivit föremål för, och detta är ett svek som inte blir mindre av den värdegrundspropaganda barnen matas med i skolan, samtidigt som samma skola i många fall visat sig fullständigt oförmögen att tillhandahålla barnen ens grundläggande trygghet.

Kanske är denna bryska chockterapi i dagens läge inte desto mindre vad den ängsliga och auktoritetsdyrkande medelklassen behöver för att vakna upp. Det är lätt att slå ifrån sig problemen när det är någon annan som drabbas, och det är lätt att intala sig att etablissemangets skönmålningar speglar verkligheten när problemen inträffar långt de miljöer man själv rör sig i. När det däremot blir den egna familjen som drabbas, blir det också betydligt svårare att upprätthålla sina försvarsmekanismer. Att människor vägrar se det uppenbara förrän deras egna barn förvandlas till brottsoffer, är dock ett sorgligt underbetyg för ett samhälle.

2019-03-10

Den progressiva terrorismen

Den 3 september 1978 träffas ett passagerarflygplan, strax efter avfärd, av en sovjettillverkad värmesökande robot. Två motorer slås omedelbart ut och en brand utbryter, varpå piloten inleder ett nödlandningsförsök. Planet landar i ett bomullsfält, men slås sönder då det passerar en uttorkad flodbädd. 38 människor avlider till följd av kraschen och branden.

18 överlevande lyckas ta sig ut ur det brinnande vraket, varav fem går efter hjälp. De terrorister som skjutit ned planet anländer till platsen en dryg halvtimme senare, varpå tre av de kvarvarande överlevande passagerarna anar oråd och gömmer sig. Terroristerna lovar att hjälpa överlevarna, och uppmanar dem att samlas en bit bort från vraket. De tio kvarvarande överlevarna (bland vilka återfinns både svårt skadade och barn) mördas därefter kallblodigt, merparten skjuts ihjäl men några dödas också med bajonetthugg.

När man fem dagar senare håller minnesgudstjänst över offren är den officierande dekanen ursinnig, och frångår därför sin egen princip om att hålla politiken utanför Guds hus. Vad som väckt hans vrede är inte bara det bestialiska dådet som sådant, utan också det faktum att omvärldens fördömanden lyser med sin frånvaro. Hur kan en tragedi av detta slag, frågar han sig, mötas av idel "öronbedövande tystnad" från världens politiska och religiösa auktoriteter? Svaret återfinns i den politiska situation dekanen själv vanligtvis vill hålla utanför sin katedral. Såväl offren som deras sörjande anhöriga är nämligen rhodesier, och minnesgudstjänsten hålls i Salisbury, huvudstaden i ett icke-erkänt land vars regering resten av världen fördömer.

Drygt fem månader senare skall nedskjutningen av Air Rhodesia Flight 825 följas av den nästan identiska men ännu dödligare nedskjutningen av Air Rhodesia Flight 827. Båda planen skjuts ned av ZIPRA, den väpnade grenen av Joshua Nkomos ZAPU, som tillsammans med Robert Mugabes ZANU inte bara åtnjuter omvärldens stöd, utan dessutom får omfattande finansiellt bistånd av bland annat Sverige (något som inte minst Per Ahlmark och Ola Ullsten har arbetat för). Ironiskt nog skall Nkomos egna anhängares lidanden mindre än ett årtionde senare också bli föremål för omvärldens öronbedövande tystnad då Robert Mugabe, sedan den långa rivaliteten mellan ZAPU och ZANU avgjorts till ZANU:s fördel, låter massakrera tiotusentals av dem i vad som får namnet Gukurahundi.

Inte heller Robert Mugabes blodtörst får dock svenska politiker att omvärdera sin syn på "frihetshjältarna" i vad som nu kallas Zimbabwe. Sida tonar aktivt ned blodbadet, och det svenska biståndet till Mugabes regim fortsätter. När Ingvar Carlsson två år efter blodsutgjutelsens slut besöker landet förklarar han att "Sverige och Zimbabwe allmänt står nära varandra". Att vad som pågått i Matabeleland varit allmänt känt förändrar inte Carlssons inställning, och det avhåller inte heller svenska diplomater från att i efterhand ljuga om att läget varit "komplicerat och oklart". Det hindrar heller inte Pierre Schori från att gång på gång påstå att Mugabe under sina 20 första år vid makten varit en god ledare, eller från att omsorgsfullt utelämna 1980-talets massakrer när han sent omsider, och efter att han själv blivit föremål för dispotens vrede, börjar kritisera Mugabe.

Vad som gör att allt detta har bäring även på dagens diskurs är det faktum att Mugabe, Nkomo och de andra "frihetshjältar" som gjorde Afrika synonymt med fattigdom, krig, förtryck, svält och korruption var nationalister. De kämpade inte för frihet, demokrati, rättvisa eller gott styre, utan för inhemskt styre. Att omvärlden inte accepterade Ian Smiths Rhodesia berodde inte på att landet inte tillämpade allmän rösträtt, utan på Ian Smith och hans ministrars europeiska bakgrund. Omvärlden hade i sak inga problem med att acceptera diktatur, vanstyre, rättsosäkerhet, förtryck, brott mot mänskliga rättigheter och korruption, så länge ledargarnityret bara inte hade sina rötter i Europa.

Denna inställning, som trots de i grund och botten tämligen absurda premisserna idag allmänt ses som någonting fullständigt självklart, kallas för afrikansk nationalism. Ironiskt nog åberopas trots detta aldrig Mugabes eller Nkomos massakrer då socialister, liberaler och andra progressiva gör sina återkommande utspel om farorna med nationalismen. Tvärtom utgör den afrikanska nationalismen sedan lång tid tillbaka en självklar del av det progressiva tankegodset, och därför lyser också Mugabes och Nkomos illdåd med sin frånvaro när berättelsen om avkoloniseringen berättas. Inte desto mindre visar det hela att det inte är nationalismen som sådan de progressiva vänder sig emot. Huruvida man fördömer eller aktivt understödjer nationalismen är inte en fråga om principer, utan blott en fråga om i vilken omfattning dess mål sammanfaller med den egna sidans.