2015-04-26

Peter Wolodarski hänger sig åt socialliberal utopism

"Det hade inte behövt bli så här", skriver Peter Wolodarski i Dagens Nyheter om den senaste tragedin på Medelhavet. "Om det funnits lagliga vägar in i EU hade ingen flykting betalat 10.000 kronor för att ta sig över Medelhavet", fortsätter han självsäkert sitt resonemang.

Wolodarskis text är från början till slut ett utslag av socialliberal utopism. I en annan ledare, nämligen Anna Dahlbergs i Expressen, kan man idag läsa att den enskilt största gruppen bland dem som nu tar sig över Medelhavet är gambier. Dessa är inte flyktingar, de är ekonomiska migranter som söker sig till Europa i jakt på bättre materiell standard. Andra icke-flyktingar som har figurerat i nyhetsrapporteringen i samband med dödliga förlisningar på Medelhavet är senegaleser och och ghananer.

Även om samtliga flyktingar fick uppehållstillstånd i EU skulle således människosmugglarnas båtar fortsätta att både segla över och förlisa på Medelhavet. Vad mer är, Wolodarskis förslag om att ge en miljon syrier uppehållstillstånd i EU, USA och Kanada skulle förmodligen inte göra någon större skillnad.

Samtliga syrier och eritreaner har enligt Migrationsverkets bestämmelser rätt till permanent uppehållstillstånd i Sverige, förutsatt att de först lyckas ta sig hit. I Syriens grannländer finns totalt flera miljoner syriska flyktingar. Flertalet skulle bli kvar även om Wolodarskis idé blev verklighet, och många av dessa skulle med allra största sannolikhet vara beredda att anlita flyktingsmugglare. Vad en annan av människosmugglarnas stora kundgrupper – nämligen eritreaner – beträffar, omfattas dessa över huvud taget inte av Wolodarskis förslag. Även om så en miljon syrier fick hjälp skulle det således finnas väldigt många andra som också ville ta sig till Europa.

Om Wolodarskis förslag blev verklighet skulle därtill detta rimligtvis pressa ned priset på människosmugglarnas tjänster, vilket innebär att grupper som idag inte har råd att anlita dem plötsligt skulle få det. Det är således fullt möjligt att Wolodarskis förslag inte skulle minska mängden människor som riskerar livet för att ta sig till Europa över huvud taget.

Det finns i praktiken bara två sätt att förhindra fler dödsfall av den här typen. Det ena är att göra som Australien, det vill säga att dels ta krafttag mot människosmugglarna, dels inte dela ut uppehållstillstånd till den som tar sig in i Europa illegalt. Det andra är att släppa invandringen fri, och därmed göra det välfärdssamhälle som samtliga riksdagspartier säger sig stå bakom omöjligt.

Den som, likt Wolodarski, påstår att det finns andra alternativ hänger sig åt utopism och önsketänkande. Sådant må vara fashionabelt i vår radikaliserade samtid, men det ger ytterst sällan de resultat som önskas.
DN1, DN2, DN3, DN4, SMP1, Re1, Re2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3, SR1, SR2, SR3, SR4

2015-04-25

Ett land som stödjer terror med skattemedel är ingen "humanitär stormakt"

"Fega makthavare göder jihadisterna", skrev igår Sakine Madon aproprå veckans Uppdrag Granskning i en ledare i Expressen. Madons text fångar på ett väldigt kärnfullt sätt vad talet om värdegrunder och att Sverige skall vara en "humanitär stormakt" egentligen är värt.

Våra politiker har låtit skattemedel regna över föreningar som inte bara är islamistiska, utan dessutom stödjer IS. När detta avslöjas avslutar inte samma politiker omedelbart allt stöd, utan meddelar att man nu skall "prata" med de föreningar som använt skattemedel till att rekrytera nya terrorister åt vår tids svar på nazismen.

Det här är inte någon enstaka händelse. Tvärtom är vad som kom fram i Uppdrag Granskning bara toppen av ett isberg. Svenska myndigheter och politiker har gång på gång och på skattebetalarnas bekostnad gjort sig till nyttiga idioter för islamismen. Vad IS beträffar är händelserna i Göteborg det andra exemplet på kort tid på att svenska skattebetalare har tvingats finansiera etnisk rensning, mord, våldtäkter och korsfästning av barn.

Som om detta inte vore nog sitter i regeringen en minister som inte bara bagatelliserar folkmord, utan som för mindre än ett år sedan dessutom liknade de från Sverige tillresta terroristerna i Syrien med svenska frivilliga i finska vinterkriget. Vad mer är, i ett Sverige där radikalfeminismen närmast har blivit statsideologi är vi mer än villiga att lägga oss platt för "patriarkatet" när det handlar om muslimska kvinnor som förtrycks i religionens namn.

Att det har blivit på det här sättet beror på att Sverige låtit sig förhäxas av postmodernt tankegods som identitetspolitik och intersektionalitet. Att det har blivit på det här sättet beror på att man inom det svenska etablissemanget slagit knut på sig själva så till den grad att man inte längre förmår skilja rätt från fel. Vilken handling som helst kan ursäktas så länge det är en kvinna, invandrare eller någon som tillhör en sexuell minoritet som begår den. Vilket uttalande som helst kan problematiseras, misstänkliggöras och fördömas så länge det är en vit heterosexuell man som yttrar det.

Att det har blivit på det här sättet beror på att Sverige, de många värdegrunderna till trots, är ett land som idag allt oftare inte förmår stå upp för ens de mest grundläggande värderingar om anständighet. Ett sådant land är inte någon "humanitär stormakt", ett sådant land är en humanitär bananrepublik. Ett sådant land har ingenting att lära andra länder, ett sådant land har ingenting i FN:s säkerhetsråd att göra. Ett sådant land behöver gå i terapi.

Lästips: Andreas Cervenka, Maciej Zaremba
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SMP1, Re1, Re2, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2, SR1, SR2

2015-04-24

Allt vad de gör andas desperation

Stefan Löfvens ord i SVT:s Partiledaren om att "vi har många döda som försöker fly" har de senaste dagarna gett upphov till många kommentarer. Att Sveriges statsminister saknar talets gåva är emellertid en bisak i sammanhanget. I samma program påstod Stefan Löfven att 30 % av de syrier som idag kommer till Sverige har en högskoleutbildning, trots att den egentliga siffran är betydligt lägre. Det budskap Stefan Löfven framförde höll därmed ungefär samma nivå som sättet han framförde det på.

Stefan Löfven är emellertid inte unik i sammanhanget. Tvärtom är det snarare regel än undantag att svenska politikers bild av invandringen hämtas från ett parallellt universum. I detta parallella universum vet politikerna vad de gör, där pågår inget sociologiskt experiment med osäker utgång. I detta parallella universum är problemen relativt små, politikerna handlingskraftiga och insatserna evidensbaserade. Detta universum är med andra ord väldigt olikt det vi själva lever och verkar i.

I en välfungerande demokrati borde såklart detta vara politiskt sprängstoff. Såväl den politiska oppositionen som landets journalister borde naturligtvis ha ställt landets statsminister mot väggen efter ett så uppenbart felaktigt påstående som det om de syriska invandrarnas utbildningsgrad. Så är emellertid inte fallet, såväl den politiska oppositionen som landets journalister spelar istället med i charaden. Många hävdar att detta beror på att de avsiktligt vilseleder, själv misstänker jag att det snarare i första hand handlar om att de hoppas att problemen skall försvinna bara de vägrar erkänna dem.

I torsdagens Studio Ett special kunde man höra flera exempel på detta. Ett särskilt intressant inslag i programmet var en intervju med Mona Sahlin och Lars Leijonborg, där Studio Ett genom att låta två ex-politiker komma till tals försökte få en inblick i det partipolitiska resonemanget bortom de dagsfärska flosklerna. Detta lyckades endast delvis.

Mona Sahlin talar i intervjun med närmast religiös iver om vikten av snabbare validering av invandrares utbildningar, trots att detta endast skulle ha en förhållandevis marginell effekt på integrationen. Betydligt mer lovande blir det då Sahlin till skillnad från sitt parti börjar talar om vikten av enkla jobb. Sahlin skjuter emellertid sitt eget resonemang i sank då hon med emfas förklarar att dessa enkla jobb inte skall vara några låglönejobb. Istället talar Sahlin om att "konstruera jobb" och att anställa somaliska kvinnor i förskolan enligt logiken att de är lämpliga för jobbet då de har fött många barn.

Med andra ord är det positiv särbehandling och subventionerade offentliga jobb som Sahlin förespråkar. Detta kan förvisso på lång sikt ha integrationsmässiga fördelar, men det innebär också att invandringen (åtminstone på kort sikt) blir ännu dyrare än idag för staten. Det stora problemet att invandringen undergräver finansieringen av annan offentlig verksamhet kommer med andra ord förvärras, inte förbättras, av Sahlins förslag.

Lars Leijonborg låter å sin sida mellan raderna påskina att han är skeptisk till den extrema invandringspolitiken. Hans vägrar emellertid kategoriskt att tala klarspråk om saken. När han får frågan om vad han skulle göra om han blev "migrations- och integrationsminister med obegränsad makt över allt" är det enda konkreta förslag han har att komma med ett "migrationsmuseum".

Vad intervjun med Leijonborg och Sahlin mer än någonting annat visar är att politikerna inte har en aning om hur de skall lösa de enorma problem Sverige står inför. De griper efter halmstrån, de famlar i mörkret och de stoppar sina huvuden i sanden. Allt vad de gör andas desperation, men när någon ifrågasätter dem sluter de emellertid leden. De misstänkliggör kritiken, de skjuter på budbäraren och de förklarar att de minsann vet precis vad de gör.

För varje gång detta upprepas vinner Sverigedemokraterna ännu några nya väljare. Inte, märk väl, på egna meriter utan för att de övriga partiernas företrädare framstår som idioter utan svar.

Läs även: Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, SMP1, SMP2, Re1, Re2, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5, SR6, SR7, SR8, SR9

2015-04-23

Om toalettpapper i Venezuela, bilar i DDR och bostäder i Sverige

"Marknaden kan inte lösa bostadsbristen", lyder ett av Socialdemokraterna omhuldat mantra. Detta påstående är i sin orimlighet fullt jämförbart med att hålla marknaden ansvarig för den brist på toalettpapper som råder i Venezuela och den femton år långa väntetid som en gång i tiden krävdes för att få köpa en bil i DDR.

Vad som har orsakat toalettpappersbristen i Venezuela är att landets regering genom regleringar och socialiseringar har satt marknaden ur spel. Att den som ville köpa en bil i DDR fick vänta i femton år på leverans berodde på att de enda bilfabriker som fanns var statliga och verkade i en planekonomi.

Att det råder bostadsbrist i ett land med hyresregleringar (det vill säga prisregleringar), där ingenting kan byggas utan att ett en närmast sovjetliknande byråkrati först måste ge sitt tillstånd och där kommunerna tenderar att ställa väldigt hårda villkor på handikappanpassningar är såklart ingen slump.

Att det råder bostadsbrist i Sverige är inte marknadens fel. Att det råder bostadsbrist i Sverige beror på att den planekonomi som inte fungerat i Venezuela och DDR inte har fungerat i Sverige heller. Kort sagt, det socialdemokratiska mantrat om att marknaden inte kan lösa bostadsbristen är lögn och förbannad dikt.

Idag lät Finansinspektionen meddela att planerna på att om tre månader införa ett amorteringskrav på bolån har kastats i papperskorgen. Den avkylande verkan detta hade haft på den bostadsbubbla som uppstått i spåren av den förda bostadspolitiken gick därmed om intet. Vad värre är, de negativa effekter som planerna på ett amorteringskrav har lett till kvarstår. Den prisuppgång som orsakades av att många ville hinna köpa en bostad innan de nya reglerna slog igenom är nu ett fullbordat faktum, trots att inget amorteringskrav kommer att införas.

Den bostadsbubbla vi har idag är en kombination av hyresregleringar, regelkrångel, ränteavdrag, amorteringsfria lån, låga räntor samt en rekordstor efterfrågan orsakad av en rekordstor invandring. Samtliga dessa faktorer är orsakade av antingen en aktiv politik eller en högst remarkabel brist på sådan. De svenska politikerna har haft oräkneliga tillfällen att åtgärda åtminstone någon av dessa faktorer. De har emellertid valt att inte åtgärda en enda av dem.

Resultatet är inte bara bostadsbrist, utan också en bostadsbubbla som kan bli förödande för svensk ekonomi. När en liknande bubbla sprack på nittiotalet fick många svenskar sälja sina bostäder med förlust. Endast ett banklån med vidhängande räntekostnader återstod då av det hem man hade köpt några år tidigare. På den tiden kostade emellertid bostadsrätter i många fall bara en tiondel av vad de gör idag. Skulle något motsvarande inträffa i nuläget skulle följderna vara fullständigt förödande för den svenska ekonomin.

Igår lovade Stefan Löfven att ränteavdraget inte skall avskaffas, trots att svenska folket lär förlora på detta under mandatperioden alldeles oavsett om bubblan brister eller ej (ökande bostadspriser är nämligen i normalfallet ingenting den som redan äger en bostad tjänar på, trots alla föreställningar om motsatsen). Efter dagens besked från Finansinspektionen finns en liten chans att detta populistiska löfte till väljarna går samma öde till mötes som så många andra löften Löfven har avgett sedan han blev partiledare, nämligen att det bryts. Låt oss denna gång innerligt hoppas att så också blir fallet.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

2015-04-22

För socialisten är människan blott ett verktyg i statens ägo

"Alla mellan 18 och 24 bör kallas till medborgartjänst", är rubriken på en dagsfärsk debattartikel av nio namnkunniga vänsterdebattörer. Rubriken som sådan är ytterst obehaglig, men vad som därefter följer är ännu mer obehagligt.

Fenomenet "värnplikt" är enligt mig en djupt obehaglig företeelse. Jag kan emellertid ha stor förståelse för den som argumenterar för att detta är ett nödvändigt ont i en allt annat än perfekt värld. Vad artikelförfattarna argumenterar för är emellertid inte i första hand en förstärkning av försvaret. Ej heller går deras resonemang ut på att vad de föreslår skulle vara någonting nödvändigt ont. Det förhåller sig istället precis tvärtom.

"Hur löser vi pliktfrågan i dagens individualiserade och globala samhälle?", frågar sig artikelförfattarna. De antyder därmed att vad de kallar för "pliktfrågan" (det vill säga att under hot om rättsliga åtgärder tvångskommendera människor att mot sin vilja arbeta åt staten) både är någonting eftersträvansvärt och ett självändamål.

Varför detta intill förväxling slaverilika system för att lösa statens personalbehov skulle vara någonting önskvärt, motiverar man med att detta bidrar till mognad och umgänge mellan personer från olika sociala bakgrunder. Man anser det med andra ord vara någonting högst önskvärt att staten går in och aktivt försöker forma unga människors personligheter och umgängeskretsar.

"Gör din plikt – kräv din rätt", står det i titeln på den rapport från betongsossetankesmedjan Arenagruppen som artikelförfattarna har baserat sin debattartikel på. Men "rätt" avses förmånen att leva i en nattvandrarstat som varken förmår att upprätthålla ett fungerande rättsväsende eller ge valuta för de höga skatterna. Med "plikt" avses inte bara marginalskatter på långt över 50 %, moms, arbetsgivaravgift och skyhöga punktskatter, utan därtill också tvånget att arbeta för staten.

Som exempel på varför denna så kallade "medborgartjänst" behövs nämner artikelförfattarna sommarens stora skogsbrand i Bergslagen. I ett läge där statens gigantiska skatteinkomster inte räcker till för att finansiera vad som borde vara dess kärnverksamheter, föreslår man att framtida skogsbränder istället skall släckas av tvångskommenderade ungdomar. Skattepengarna skall istället gå till bistånd till palestinska terrorister, bidrag till religiösa fundamentalister, onödiga arenabyggen och – sist, men definitivt inte minst – att i ett utslag av megalomani och chauvinism leka "humanitär stormakt".

Ironiskt nog är artikelförfattarna identiska med debattörer som vanligtvis i uppskruvade ordalag talar om "mänskliga rättigheter" och "FN-konventioner". Samma debattörer som i normalfallet skriker sig hesa om människans "rätt till sin egen kropp" talar sig nu varma för att samma "kroppar" skall inställa sig för tvångstjänstgöring. Samma debattörer som med näbbar och klor försvarar flumskolan talar sig nu varma för att myndiga människor skall tvångskommenderas av staten för att ingjuta mognad i dem.

Det är socialismens rätta ansikte som visar sig i texten. Vad artikelförfattarna ger uttryck för är den socialistiska synen på människan som ett verktyg ägt av staten. Debattartikeln är en påminnelse om att för socialismen är den självständiga människan någonting som måste kuvas och göras till en del av ett statligt reglerat kollektiv. Debattartikeln är en påminnelse om vilken djupt obehaglig och totalitär ideologi socialismen är.

Läs även:
HAX, Anybody's Place
DN1, DN2, DN3, SvD1, Ex1