2019-01-14

Medierna, mandaten och magin

Jag har egentligen inte någon som helst lust att kommentera dagspolitiken som sådan, och då i synnerhet inte den fars som fått det än så länge tämligen missvisande namnet "regeringsbildningen". I sammanhanget hänvisas emellertid gång på gång till ett resonemang som är uppenbart feltänkt, och eftersom ingen annan tycks vara observant nog att uppmärksamma detta verkar jag vara så illa tvungen att påtala det själv.

När Centerpartiet och Liberalerna motiverar sitt beslut att bli stödpartier till en rödgrön regering, motiverar de detta med att Alliansen förlorade valet, och att det är av central betydelse att hålla både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna utanför politiskt inflytande. Huruvida man håller med om de ideologiska och moraliska ställningstagandena bakom detta sätt att resonera är en fråga om personlig åsikt. Vad som däremot inte är en fråga om personlig åsikt är att resonemanget rymmer en självmotsägelse.

Centerpartiet och Liberalerna kan, utan att trassla in sig i några självmotsägelser, hävda att Alliansen förlorade valet. De kan också, utan att trassla in sig i några självmotsägelser, hävda att det är av avgörande betydelse att både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna hålls utanför politiskt inflytande. När de däremot hävdar dessa saker samtidigt blir resultatet en motsägelse.

Om Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är två partier som bör hållas utanför politiskt inflytande, genom att övriga partier vägrar att samarbeta med dem, utfaller styrkeförhållandena i riksdagen till Alliansens fördel, eftersom M, KD, C och L tillsammans har 143 mandat, men S och MP tillsammans bara 116. Räknar man däremot in de båda två övriga partiernas mandat, finner man att M, KD, C, L och SD tillsammans samlar 205 mandat, medan S, MP och V endast samlar 144. Om man är konsekvent i sin syn på hur dessa bägge partier bör behandlas är därför Alliansen starkare än de rödgröna, oavsett hur man räknar.

Centerpartiet och Liberalerna är dock inte konsekventa. När de jämför styrkeförhållandena i riksdagen räknar de in Vänsterpartiets mandat, men inte Sverigedemokraternas. Detta står dem naturligtvis i sak fritt att göra, men förfarandet visar entydigt att de inte behandlar Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna på samma sätt. Hela det liberala försvaret för det apspel som nu utspelar sig bygger dock på argumentet att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna skall behandlas lika. Eftersom så uppenbart inte är fallet, är argumentet lika uppenbart ohållbart.

Att Centerpartiet och Liberalerna inte desto mindre, såvitt jag vet, inte en enda gång behövt svara på frågor om detta, är dock ett väldigt belysande exempel på hur samhällsdebatten och medielogiken egentligen fungerar.

2019-01-13

Om faran med att navigera 2019 års politiska landskap med 1970-talets karta

Den på en och samma gång både sorglösa och fanatiska inställning som präglat den svenska migrationspolitiken är, trots vad som ofta påstås, ett paradexempel på vänsterpolitik. En politik som denna raserar på kort tid vad som tagit lång tid att skapa. Den undergräver ordningen i samhället, den undergräver traditioner och den undergräver institutioner. Den leder till misstro mellan människor, den leder till konflikt, den leder till att ömtåliga sociala mekanismer slås sönder och den leder till ett myller av andra och ofta svårförutsägbara konsekvenser.

Kritikerna hemfaller inte sällan till ekonomistiska argument, på temat invandringen är kostsam. Detta är i sak helt korrekt, och behöver givetvis också påpekas, men hör när det kommer till kritan inte till det centrala i sammanhanget. Betydligt mer centralt är politikerna helt utan konsekvensanalys gjort nationalstaten Sverige till laboratorium i ett mångkulturalistiskt experiment som ingen har en aning om hur det kommer sluta, men där de historiska parallellerna förskräcker. Att motsätta sig politiskt vårdslöshet av detta slag utgör själva essensen av en högerståndpunkt.

Höger-vänster-skalan har alltid handlat om människors grundläggande inställning till samhället, dess institutioner och hur dessa skall utvecklas. Den dimension som beskrivs i den så kallade GAL-TAN-skalan är med andra ord inte någon ny storhet, utan är den dimension som återfinns mellan polerna höger och vänster. Det nya i sammanhanget är att det idéfattiga och själlösa moderna samhället har reducerat höger-vänster-skalan till de ekonomiska frågorna. När man därefter så småningom funnit att denna ekonomiska dimension inte varit tillräcklig för att analysera det nya politiska landskapet, har man i en uppvisning av tämligen slående historielöshet kompletterat denna dimension med en nyuppfunnen.

Centralt i sammanhanget är det faktum att den politiska mitten inte är fix, utan hela tiden rör sig vänsterut. Per Albin Hansson vore med vår tids mått mätt en synnerligen konservativ högerpolitiker, och Ulf Kristersson skulle med den politiska måttstock som användes under Per Albin Hanssons egen livstid i bästa fall tillhöra det socialdemokratiska partiets illröda vänsterfalang. Denna ständiga rörelse vänsterut har pågått under mer än ett århundrade, men under 1980-talet inträffade någonting som skenbart framstår som ett undantag.

Under det radikala 1970-talet passerade de då snabbt stigande skattesatserna sannolikt Lafferkurvans maximum. Höjda skatter och radikala marknadsingripanden ledde till stagnation, och att regeringar världen över fick stora problem att finansiera sina gamla och nya vänsterpolitiska reformer. Detta gav under årtiondet som följde upphov till vad vi skulle kunna kalla den nyliberala reaktionen, det vill säga skattesänkningar, avregleringar och en mindre inflationsdrivande penningpolitik. Detta bör dock inte förstås som en triumf för högern, utan som en anpassning av politiken till verkligheten. 1970-talets ekonomiska politik hade undergrävt möjligheterna att bedriva vänsterpolitik, och en justering av den ekonomiska politiken blev därför ur vänsterperspektiv ett nödvändigt ont.

Politikerna har sedan dess insett att ekonomin inte kan kan beskattas så mycket hårdare än vad som nu är fallet. Vissa justeringar av skattesatserna uppåt eller nedåt sker när olika regeringar avlöser varandra, men sannolikt kommer 1970-talets misstag inte att upprepas (och om så ändå blir fallet kommer man tvingas återanvända 1980-talets lösningar). Såväl kraftiga höjningar som sänkningar av skattesatserna skulle minska utrymmet att bedriva vänsterpolitik, vilket den politiska logiken i en demokrati inte långsiktigt tillåter. Att skattesatserna inte längre ständigt stiger kraftigt betyder dock inte att den politiska mitten har slutat röra sig vänsterut, utan att denna utveckling numera främst syns i andra samhällsfrågor än de rent ekonomiska.

Migrationspolitiken är ett exempel på en sådan fråga. Utvecklingen syns också på många andra områden, men givet de synnerligen långtgående konsekvenser migrationspolitiken får för hela samhället, är denna fråga den i särklass viktigaste i sammanhanget. De partier som idag står för den mest oansvariga politiken på området utgör därför också i all praktisk bemärkelse den politiska vänstern. I synnerhet som de politiska partier som intar en extrem vänsterståndpunkt i denna fråga, också tenderar att sammanfalla med de partier som även intar extrema vänsterståndpunkter i de flesta andra icke-ekonomiska frågor.

Som parti beträffar står Socialdemokraterna enligt detta synsätt längre till vänster än höger, men de står inte desto mindre till höger om åtminstone fyra andra partier. Då dessa fyra partier är jämt fördelade mellan båda de traditionella politiska blocken, och då skillnaden i ekonomisk politik mellan partierna numera är väldigt små och på det stora hela ganska irrelevanta, ger detta en fingervisning om hur vilseledande den gängse och ekonomistiska politiska blockindelningen blivit. De senaste månadernas blockering i regeringsfrågan är i grund och botten sprungen ur en ovilja att inse att den faktiska vänstern idag främst utgörs av C, L, MP och V.

Socialdemokraternas roll är i sammanhanget inte entydig, då partiet enligt detta synsätt är djupt splittrat mellan höger och vänster. Partiet leds dock av personer som utan större betänkligheter skulle sälja såväl sina mödrar som slavar som sina barns husdjur till plågsamma djurförsök om detta var vad som krävdes för att ge dem nycklarna till Rosenbad. Partiet är med andra ord både oberäkneligt och farligt, men detta gäller inte per definition partiets traditionella väljarbas. Tvärtom, socialdemokratiska arbetarklassväljare är idag trots sina vänsteråsikter i ekonomiska frågor i all praktisk bemärkelse ofta mer höger än vänster, och den enda anledningen till att de ändå betraktar sig som just vänster är att de har en ungefär lika felaktig förståelse av höger-vänster-skalan som de flesta andra aktörer i samhället.

Den samtida liberalismen, däremot, står stadigt i vänsterlägret, en omständighet som inte för ett ögonblick förändras av det faktum att den klassiska liberalismen för många inom högern utgör ett ideal. Den klassiska liberalismen tillkom vid en tid då den politiska mitten befann sig väldigt långt till höger om där den befinner sig idag, och de många försöken att sätta likhetstecken mellan vad liberalismen stod för och vad Liberalerna och Centerpartiet står för idag, är en av vår tids främsta källor till politisk förvirring.

Den höger som vill åstadkomma någonting behöver därför inse att liberalismen är en motståndare, men att arbetarklassen är en viktig potentiell allierad. Den som däremot försöker navigera 2019 års politiska landskap med 1970-talets karta är dömd att missta vänner för fiender, och fiender för vänner.

2019-01-10

Erik von Kuehnelt-Leddihn om protestantismen


"American Gothic" (Grant Wood)

Erik von Kuehnelt-Leddihn förtjänar inte bara att uppmärksammas för vad han skriver om frihet och monarki, utan också för vad han skriver om protestantismen och katolicismen. I de senare kapitlen i boken Liberty or Equality från 1952 gör författaren en djupdykning i ämnet, och resultatet är både fascinerande och ögonöppnande.

Kuehnelt-Leddihn börjar med att konstatera att protestantismen ironiskt nog började som en reaktion, snarare än som den modernisering av kyrkan många protestanter idag tenderar att uppfatta den som. Ambitionen var inte att skapa en mer progressiv kyrka, utan tvärtom att skapa en kyrka fri från den doktrinära uppluckring man ansåg börjat genomsyra katolicismen under renässansen. Protestantismen var till en början därför också en just reaktionär rörelse, men detta skulle snart komma att förändras.

Att protestantismen snart kom att utvecklas till den progressiva grenen av kristendomen förklarar Kuehnelt-Leddihn med den decentralisering av religionen som följde på brytningen med Rom. Tonvikten på egna tolkningar av Skriften, och frånvaron av en central auktoritet, fick de protestantiska inriktningarna att utvecklas till någonting helt annat än vad Luther, Calvin och Zwingli hade haft i åtanke, och det är idag mycket länge sedan som protestantismen ansågs vara mer konservativ och dogmatisk än katolicismen.

Vad Kuehnelt-Leddihn däremot inte betvivlar är att de protestantiska pionjärernas ytterst kärva budskap trots detta alltjämt lever kvar. Han använder, mycket skickligt, de två målningarna Venus födelse och American Gothic för att illustrera skillnaden mellan de katolska och protestantiska livsåskådningarna. Där den katolska livsåskådningen enligt katoliken Kuehnelt-Leddihn bejakar livsglädjen och friheten, betonar den protestantiska i stället kärvheten, strävsamheten och lydnaden. Ett annat exempel på detta får vi när han elegant häcklar den protestantiska livsåskådningen genom att parodiera de puritaner som i det sena 1800-talets New York anklagade sina politiska motståndare för att stå för "Rum, Romanism and Rebellion", med att konstatera att vad de själva stod för var "Prohibition, Protestantism and Prostration".

Att de demokratiska statsskicken visat sig fungera bättre i protestantiska länder beror, menar Kuehnelt-Leddihn, på att protestantismen resulterat i en hög grad av konsensuskultur. En omfattande vilja att kompromissa har tömt ideologierna och livsåskådningarna på konkret innehåll, och en stor vilja till indoktrinering av medborgarna har resulterat i omfattande likriktning, varför man utan större problem kunnat samlas kring gemensamma mål. En sådan utveckling vore omöjlig i de flesta katolska länder, menar författaren, eftersom katoliker såväl är mer principfasta som individualistiska.

Kuehnelt-Leddihn idealiserar dock inte katolicismen, utan konstaterar tvärtom krasst att utvecklingen, i termer av makt och ekonomiska framgångar, har utfallit till de protestantiska ländernas fördel. Katolicismen är 1952, menar författaren, en främling i en modernitet skapad av protestanter, där den ännu inte förmått hitta sin plats (en omständighet som sannolikt direkt kan kopplats till den revolutionära utvecklingen under Andra Vatikankonciliet tio år senare, då Vatikanen "löste" problemet genom att närma sig protestantismen). Priset för det protestantiska segertåget har dock varit att protestanterna förlorat sin frihet, individualism, livsglädje och upplevelse av mening.

Här ställs den frihetligt lagde inför ett närmast existentiellt dilemma. Flera av de aspekter av den protestantiska kulturen den store frihetsvännen Kuehnelt-Leddihn finner mest destruktiva (inte minst kärvheten, disciplinen, strävsamheten och fliten), sammanfaller nämligen med vad den frihetlige tenderar att hålla för dygder. Detta påminner oss inte bara ännu en gång om att de frihetliga ideologierna är intimt sammanflätade med den protestantiska traditionen, utan därtill också om att de är genomsyrade av extremt svårlösliga självmotsägelser. Vad mer är, att hans beskrivning av protestantismen också är en beskrivning av det dysfunktionella Sverige 2018 är tämligen uppenbart.

Intressant nog erbjuder läromästarens egen bakgrund en potentiell utväg. Hans eget hemland Österrike (och delvis också broderlandet Bayern) kan på många sätt sägas utgöra en lyckad syntes av det katolska och det protestantiska, i vilken man framgångsrikt kombinerat det bästa av två världar. Att hans briljanta attack på protestantismen är skriven är någon från just detta land är måhända i någon mån en smula ironiskt, men sannolikt inte heller någon slump.

Relaterat:
Med Erik von Kuehnelt-Leddihn mot moderniteten

2019-01-08

Med Erik von Kuehnelt-Leddihn mot moderniteten

Ett utmärkande drag för vår samtid är med vilken tvärsäkerhet människor anser sig veta det rätta svaret på frågor som fyllt filosofihistoriens stora namn med tvivel, och där betydligt större tänkare än dem själva kommit till helt andra slutsatser. Den nutida människan anser sig till exempel i regel inte bara veta både att icke-konstitutionell monarki är en vederstyggelse och att demokratin utgör garanten för såväl frihet som fred, utan tenderar dessutom ofta att anse att även en ceremoniell monark är en besynnerlig och irrationell företeelse. Vad nutidsmänniskan däremot tenderar att vara fullständigt omedveten om är att dessa föreställningar inte är moderna, utan tvärtom mycket gamla. Vad mer är, under de århundraden som gått sedan de först formulerades har deras popularitet hunnit med att flera gånger både stiga och dala.

De föreställningar om hur ett samhälle bäst styrs som den nutida människan internaliserat så till den grad att få ens skulle komma på tanken att ifrågasätta dem torgförs i regel under benämningen "liberal demokrati", och påstås vara en produkt av upplysningen. Detta är emellertid en sanning med modifikation, då den ordning vi har idag inte var vad de upplysningsfilosofer man har i åtanke förespråkade, utan tvärtom i många fall ligger väldigt nära den skräckvision av framtiden som många av dem en gång varnade för.

De upplysningsfilosofer som idag används för att legitimera den rådande ordningen tenderade att se på monarkin som en viktig sammanhållande faktor, och att rösträtten inte skulle vara allmän var för dem i regel någonting fullständigt självklart. Vad mer är, för dem var aristokratins roll som en stabiliserande och bromsande kraft så given, och av så central betydelse, att frånvaron av en inhemsk aristokrati utgjorde ett i allra högsta grad reellt dilemma för de amerikanska revolutionärer som författade den självständighetsförklaring och den skrivna konstitution som sedan dess blivit närmast heliga skrifter för demokrater.

För en av de mest intressanta attackerna på den "moderna" synen på hur det goda samhället skall åstadkommas står österrikaren Erik von Kuehnelt-Leddihn. I sin bok Liberty or Equality från 1952 smular Kuehnelt-Leddihn obarmhärtigt sönder den syn på demokratin varje västerlänning idag indoktrineras i redan från barnsben. Vad Kuehnelt-Leddihn förespråkar är inte någon despoti (han var vid denna tid nyss hemkommen efter att ha tillbringat åren sedan Anschluss i exil), utan författaren var tvärtom en stor och väldigt principfast vän av friheten. Denna, menar författaren, uppnås dock inte genom allmänna val, utan genom monarkiskt styre.

Bitvis är texten (likt så många andra böcker skrivna på engelska av personer vars modersmål är tyska) tung, bitvis är den kristallklar och flyter som ett rinnande vatten. De katolska reflektioner den djupt troende Kuehnelt-Leddihn väver in i texten känns inte malplacerade, utan är tvärtom vackra, sökande och ödmjuka, samtidigt som de genomsyras av en naturlig och otvungen självsäkerhet som står i bjärt kontrast till den neurotiska och vilsna moderniteten. Effekten blir närmast meditativ, och påminner inte bara läsaren om den rika katolska filosofiska traditionen, utan fick dessutom en gudlös och av moderniteten präglad person som undertecknad att tänka på Dan Simmons hypnotiska skildring av den fiktive fader Paul Duré.

Kuehnelt-Leddihn stora bidrag är dock i första hand de värdefulla perspektiv han bidrar med. Han påminner oss i det ena citatet efter det andra om att såväl republiken som demokratin har funnits i tusentals år, och att synen på dem har växlat. Han påminner oss om att vår syn på dessa företeelser inte är modern utan gammal, och att omvärldens syn på dem genom historien pendlat så till den grad att de flera gånger förkastats av alla samtida filosofer värda namnet, varpå de tagits till heder igen, och så vidare. Han påminner oss om att det var en demokrati som lät avrätta Sokrates och tvingade Aristoteles i landsflykt. Han ger en övertygande serie exempel på varför de forna invånarna i de europeiska monarkierna var friare än sina nutida ättlingar. Han argumenterar övertygande för varför det är demokratiska och inte monarkiska styren som riskerar att slå över i totalitarism. Han tangerar varför det ljumma stödet för demokratin under mellankrigstiden inte bör ses som ett omen om det krig som komma skulle, utan tvärtom bör ses som ett uttryck för en medvetenhet om den fara som låg i tangentens riktning.

Kuehnelt-Leddihns argumentation (i vilken alla personliga åsikter, närmast som i en protest mot moderniteten, uttrycks i vi-form) är inte bara en uppgörelse med vår samtids dogmer, utan en uppgörelse med churchillismen om att demokratin är den sämsta styrelseformen, bortsett från de övriga. Vad Kuehnelt-Leddihn i stället gör är att påminna om det alternativ som finns rakt under näsan på oss, men som vi i vårt högmod tenderar att helt glömma bort.

2019-01-03

Skeletten i den liberala garderoben

Liberalismen utgör, får vi ofta höra från liberalt håll, en garanti mot både extremism och nationalism, varpå det inte sällan dessutom påstås att nationalismen och liberalismen utgör varandras motsatser. Dylika påståenden är emellertid inte bara alarmistiska och tämligen hysteriska. De är dessutom falska och, vad mer är, mycket lätta att vederlägga.

Liberalismens första stora seger utanför den anglosaxiska världen utgörs av den franska revolutionen. Denna revolution genomsyrades av upplysningsidéer, och argumenten för den nya linjen då var i stort sett identiska med de paroller vi hör från liberalt håll idag. Den franska revolutionen innebar, menade revolutionärerna, framsteg, rättvisa, modernitet, folkstyre, ansvarsutkrävande, maktdelning och att det oönskade bagaget från det förgångna skulle kastas på historiens sophög. Kort sagt, den egna självbilden skilde sig inte nämnvärt från den Dagens Nyheters ledarredaktion håller sig med idag.

Klyftan mellan verklighet och retorik skulle dock snart växa sig avgrundsdjup. Sedan de demokratiälskande och marknadsliberala företrädarna för den så kallade Jakobinklubben fick överhanden i de fraktionsstrider som följde på revolutionens första fas, påbörjades reformarbetet på allvar. Resultatet blev centralstyre, massiv byråkrati, hyperinflation, kommandoekonomi, pöbelvåld, förföljelser av religiösa, blodsutgjutelse i industriell skala, erövringskrig, systematisk plundring av grannländerna, xenofobi och, sist men inte minst, ett statligt orkestrerat massutbrott av nationalism.

Man skulle kunna tro att den blodtörstiga franska första republiken är någonting liberaler idag gör allt för att glömma, men så är inte fallet. Stora delar av dess tankegods har med tiden blivit liberal kanon, och revolutionen ses i allmänhet som en viktig seger för de liberala värdena. Dess symboler vårdas alltjämt ömt av den franska staten och resultatet av dess imperialistiska ambitioner omskrivs slentrianmässigt i förskönande ordalag. Man undviker naturligtvis att försöka rättfärdiga terrorväldet som sådant, men överlag påminner inställningen inte så lite om det kinesiska kommunistpartiets officiella linje att Mao Zedong (med tiotals miljoner människoliv på sitt samvete) bara hade fel till 30 %, och i övrigt gjorde allting rätt.

De liberala livslögnerna slutar dock inte med den franska revolutionen. Att just nationalismen var en central del av denna var ingen slump, utan tvärtom ett utslag av att nationalismen som vi känner den idag är en liberal uppfinning. Det var nationalstatens medborgare, menade de liberala filosoferna, som skulle åtnjuta demokrati och frihet, och tillsammans forma sitt öde. De multikulturella och ofta genuint kosmopolitiska statsbildningar som många européer länge levde i, hade liberalismen genom merparten av sin historia däremot ingenting annat än förakt till övers för, av den enkla anledningen att man såg nationalstaten som liberalismens naturliga medium. När det ena europeiska folket efter det andra 1848 gjorde uppror, var det i regel i liberalismens och nationalismens namn man gjorde detta. Nationalismen är rentav så tätt förknippad med liberalismen att många högerdebattörer avfärdar den som en vänsteridé.

Föreställningen att nationalismen och liberalismen är oförenliga storheter är inte särskilt många årtionden gammal. Till skillnad från vad som var fallet då liberalismen tog ställning för nationalismen föregicks inte denna nya hållning av någon idédebatt, utan avståndstagandet bör sannolikt förstås som en känslomässig och i mångt och mycket undermedveten reaktion på det andra världskriget. Liberalismens tidigare syn på nationalstaten som en nödvändig förutsättning för liberalismens förverkligande var dock både genomtänkt och riktig, och sedan man av känslomässiga skäl övergav denna står hela den liberala teoribildningen på mycket lös ideologisk grund.

Den postnationalistiska liberalismen kan därför med fördel kategoriseras som postmodern. Före detta paradigmskifte stod liberalismen på en tämligen solid teoretisk grund, men den samtida liberalismen saknar denna förankring och försöker i stället finna vägen framåt genom att reagera instinktivt och känslomässigt. Resultatet av detta är det för varje dag mer och mer neurotiska, ofriska, hedonistiska, våldsamma och vilsna samhälle vi ser runt omkring oss.