2014-10-23

Nådiga luntan får inte nådig kritik


Ny regering, ny logotyp

I dag var det så dags för Magdalena "Magdad Bob" Andersson att gå till riksdagen med sin första budget. Huvudpunkterna kände vi sedan tidigare, en beskattning av reallöneökningar skall införas, det skall bli mindre lönsamt att arbeta och mer lönsamt att leva det offentligas bekostnad.

Utöver detta återfinns det både en och annan djävul i detaljerna. Till exempel kommer pensionärerna drabbas av höjd maxtaxa inom äldreomsorgen, vilket kommer göra det ännu lite dyrare att vara gammal och skröplig. Därtill kommer rutavdraget från och med 2015 inte längre gälla för läxhjälp. På detta räknar regeringen att spara 50 miljoner kronor årligen, vilket gör det pinsamt tydligt att detta är ideologiskt snarare än ekonomiskt motiverat.

Socialdemokraterna har motiverat detta med att de elever som behöver läxhjälp skall få detta inom ramen för skolundervisningen. Problemet är att ingen sådan läxhjälp lär finnas på plats redan till årsskiftet. Därför finns det bara ett möjligt utfall av denna inskränkning av rutavdraget, nämligen att färre elever kommer att få läxhjälp. Å andra sidan är detta måhända inte något problem, eftersom Gustav Fridolin om 80 dagar – det vill säga bara några veckor in på nästa år – kommer att ha fixat den svenska skolan.

Inte ens regeringen själva verkar tro på sin budget. I Magdalena Anderssons prognoser talas om en närmast lavinartad ökning av kostnaderna för sjukfrånvaro. I budgetpropositionen anges också svart på vitt att "[d]e skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något".

"Rädda Sverige, avsätt regeringen", är titeln på Svenska Dagbladets befriande frispråkiga huvudledare i dag. Jag hoppas verkligen att så också blir fallet, att den rödgröna regeringens första budgetproposition inte bara får nobben av riksdagen, utan att den också blir den rödgröna regeringens sista. Ledarredaktionens vision om en socialdemokratisk enpartiregering som får göra upp med de borgerliga partierna är en under omständigheterna ganska attraktiv lösning, men den är emellertid inte den enda.

"Sannolikheten för att Stefan Löfven skulle släppa fram en alliansregering är i dagsläget noll", skriver ledarredaktionen i sin text. Detta är naturligtvis helt rätt i sak, men problemet för Löfven är att Socialdemokraterna och deras stödpartier endast förfogar över en minoritet av riksdagens ledamöter. Huruvida Löfven släpper fram en borgerlig regering eller ej är i grund och botten irrelevant.

Sverigedemokraternas Oscar Sjöstedt påpekade i dag för Moderaternas Anna Kinberg Batra att deras respektive partier faktiskt är överens i många frågor. Kinberg Batra nobbade emellertid bryskt denna invit med orden "tar man avstånd från öppenhet är det inte intressant för oss att diskutera".

Därmed bekräftade Kinberg Batra den totala brist på sjukdomsinsikt i partiet, som Per Gudmundson så träffande skrev om i söndags. Vår status som EU:s största asylland blir för Kinberg Batra viktigare än skattesatserna, valfriheten och arbetslinjen, trots att vi som land kombinerar denna invandringspolitik med västvärldens sämsta integrationspolitik. Alla alternativ till denna extrema migrationspolitik blir i Kinberg Batras ögon att "ta avstånd från öppenhet", trots att den invandringspolitik Sverigedemokraterna förespråkar är fullt jämförbar med Angela Merkels.

Det är svårt att inte hänfalla åt politikerförakt dessa dagar. Personligen tror jag inte bara det är möjligt, utan därtill ganska sannolikt, att regeringens budgetproposition går igenom för att något av de så kallade oppositionspartier som utgör riksdagsmajoriteten väljer att lägga ned sina röster. Detta parti kommer i så fall, alldeles oavsett vilket det är, göra mig grymt besviken.

Mer om budgeten:
Den hälsosamme ekonomisten 1, 2,
Dick Erixon,
Anybody's Place,
Jussi H. Lundell,
Motpol,
Löjesguiden
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT6, Dag1, Re1, Re2, Re3, Av1, Av2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, SvD15, SvD16, SvD17, SvD18, SvD19, SvD20, SvD21, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ab1, Ab2, Ab3, SR1, SR2, SR3, SR4

2014-10-22

Folkförakt och maktfullkomlighet

Notera att det här inlägget skrevs före beskedet om Göran Johanssons bortgång.

Idag beslöt Göteborgspolitikerna att det oönskade resultatet av folkomröstningen om trängselskatt kommer att kastas i papperskorgen. Göteborgspolitikerna har rent formellt all rätt att köra över folkviljan, då kommunala folkomröstningar (liksom de flesta andra svenska folkomröstningar) endast är rådgivande. I alla andra bemärkelser än det rent formella, är beslutet emellertid ytterst stötande.

För det första hade Göteborgspolitikernas maktfullkomlighet, nepotism och korruption redan före dagens besked såväl solkat stadens rykte som gett näring i överflöd åt politikerföraktet. De hade nu en chans att visa väljarna att de hade tagit åt sig av den hårda kritiken, att de strävade efter att göra bot och bättring. Istället för att ta denna chans gav de istället väljarna ett uppsträckt långfinger.

För det andra innehas posten som infrastrukturminister i Stefan Löfvens muppministär till regering idag av en kvinna vid namn Anna Johansson, vilket nu blir pinsamt för regeringen av två skäl. Dels för att Anna Johansson i egenskap av dotter till Göteborgs tidigare starke man, Göran Johansson, symboliserar den nepotism som gjort staden ökänd. Dels för att Johansson under sin tid som Göteborgspolitiker kämpade aktivt för den sida som förlorade folkomröstningen. Som infrastrukturminister blir hon nu den minister som får det yttersta ansvaret för att köra över resultatet av samma folkomröstning.

För det tredje är det svenska politiska systemets inställning till folkomröstningar djupt obehaglig i största allmänhet. I rikspolitiken har folkomröstningar i regel inte hållits i de frågor som vore betjänta av sådana, utan har istället använts av Socialdemokraterna för att desarmera frågor som har skapat allvarliga spänningar inom partiet. De svenska folkomröstningarna har med andra ord inte utlysts för ge medborgarna chansen att ta ställning i viktiga framtidsfrågor, de har utlysts för att undvika käbbel inom Socialdemokraterna.

Vad de kommunala folkomröstningarna beträffar, så måste kommunfullmäktige pröva om en sådan skall hållas om 10 procent av de röstberättigade begär detta. Om två tredjedelar av ledamöterna är emot, kan kommunfullmäktige emellertid stoppa folkomröstningen redan innan den har hållits. Att en folkomröstning därefter endast är rådgivande ger politikerna ännu en möjlighet att ignorera folkviljan. Det var precis denna möjlighet som Göterborgspolitikerna idag meddelade att de också ämnade utnyttja.

På pappret var därmed allt i sin ordning. Ur ett moraliskt och demokratiskt perspektiv, däremot, handlar det om ett rent haveri.
DN1, Sk1, NSk1, LT1, GP1, SvD1, Ab1

Dagens roligaste

Finns bara en sak att säga: Episkt!
Originaltweeten återfinns här

SvD1, DN1, DN2, DN3, DN4, Sk1

2014-10-21

Ubåtsjakt, feminism och sublimering av fördomar

Ubåtsjakten fortsätter, och jag har ännu inte kommit mig för att kommentera saken. Försvarsbloggarna och mina bloggrannar i den antipostmoderna rörelsen har redan sagt det mesta som borde sägas, men det finns några saker jag vill tillägga.

En viss Sven Hirdman kommenterade igår försvarets operation i Aktuellt, och var då väldigt kritisk till Nato. Vad som emellertid inte påpekades i Aktuellt var att Hirdman sitter i styrelsen för den ryska statens institut för internationella relationer. Hirdmans medverkan i Aktuellt och formerna för detta var således en propagandaseger av rang för Putin, och således ett ytterst pinsamt klavertramp från Sveriges Televisions sida.

En annan som agerat nyttig idiot åt Putin idag är Johan Croneman, som skrivit en text vars tema föga förvånande är "rysskräck". Cronemans anklagelser om "rysskräck" bör dock ses i ljuset av att Croneman så sent för några månader sedan först förringade Putins ansvar för 298 flygpassagerares död, därefter använde denna händelse för att försöka smutskasta Carl Bildt och slutligen anklagade Bildt för att vara cynisk.

För dagens mest anmärkningsvärda – för att uttrycka det snällt – utspel står emellertid Feministiskt initiativ. I en debattartikel i Expressen hinner Gudrun Schyman och Veronica Svärd – den senare som representant för partiets "försvarspolitiska skuggutskott"(!) – såväl med att spy galla över män i största allmänhet som att framställa Nato som något minst lika dåligt som Putin.

Mest iögonfallande är emellertid att hur de i sin artikel skriver att "om en kvinna förargar en aggressiv man, är det kvinnans fel om hon blir slagen". Ja, de skriver förvisso inte exakt så, men det är precis detta sorts tänkande som genomsyrar deras förslag om hur Sverige bör förhålla sig till den aggressiva ryska utrikespolitiken.

Feministiskt initiativs artikel fick mig dock att tänka på en Facebookkommentar som jag läste en gång. Denna var skriven av en ung kvinna av det slag som talar lyriskt om såväl Gudrun Schyman som SCUM-manifestet. Den här gången handlade det emellertid att hon hade gått förbi vad hon kallade för ett "grabbgäng". Hon skrev om hur förvånad hon blivit över att samma gäng inte hade betett sig illa, vilken hon hade utgått från att de skulle göra.

Jag tänkte inte så mycket mer på saken just då, men senare slog det mig helt plötsligt att, givet övriga omständigheter, det med största sannolikhet var ett gäng killar med Mellanösternbakgrund som åsyftades i hennes text. Därmed fick texten också en helt annan innebörd. Hon hade, kort sagt, gått förbi ett invandrargäng och förväntat sig att de skulle bete sig illa. Det finns, som bekant, ett ord som ofta används för att beskriva dylika förutfattade meningar.

Det finns anledning att utveckla det här resonemanget. De män som begår sexualbrott, våldsbrott, inbrott, rån med mera är sällan genomsnittliga. De är väldigt ofta socialt utslagna, missbrukare, invandrare, har diagnoser som ADHD eller lider av psykisk ohälsa. Väldigt ofta, om än inte alltid, är det precis dessa grupper och deras brott och dåliga beteenden som tas upp, när den postmoderna och radikala feminismens förespråkare berättar om alla det manliga släktets fel och brister.

Vad innebär då detta? Jag vill hävda att det innebär att den misandri som frodas inom till exempel Feministiskt initiativ inte sällan i själva verket handlar om en sorts sublimering av xenofobi, klassförakt och – för att använda ett av postmodernisternas egna nyspråksord – funkofobi. Eftersom detta är fördomar och fobier som nämnda feminister påstår sig vilja bekämpa, skulle de emellertid naturligtvis aldrig erkänna att så är fallet. Inte inför andra, och definitivt inte inför sig själva.

Därför blir föremålet för deras ilska, frustration och hat istället män. Inte sällan vita, skötsamma män ur medelklassen, eftersom det främst är dessa som engagerar sig i det offentliga samtalet. Därmed blir också sublimeringen total, eftersom det är just dessa män som minst påminner om de män som har väckt de negativa känslorna från början.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, Sk7, Sk8, Sk9, Sk10, Sk11, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, NSk6, NSk7, NSk8, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, BT1, BT2 SMP1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, SR1, SR2

2014-10-20

Sossarna backar in i framtiden

"Jag brukar inte vilja gå framåt genom att backa mig in i framtiden", sade Magdalena Andersson i gårdagens Agenda. Mellan raderna kunde man dock utläsa att det är precis detta som regeringen avser att göra.

Efter att vi återigen fått höra tunga ekonomer såga Anderssons liknelse om den svenska ekonomin som en tom lada – Lars Calmfors gick så långt som att kalla den "oseriös" – avfärdade demagogen Andersson deras slutsatser. Hon förklarade att statsbudgeten dras med ett "stort underskott" och att hon därför avser att lägga "en mycket stram budget".

Att budgeten skulle vara stram är emellertid ett väldigt märkligt påstående. Regeringen avser inte bara att höja såväl a-kassan som taket i sjukförsäkringen, den avser därtill att ta bort sjukpenningens bortre tidsgräns. Dessa reformer är dyra redan på pappret, och blir därefter ännu dyrare i verkligheten eftersom de enligt all nationalekonomisk erfarenhet kommer skapa negativa incitamenten som leder till att såväl arbetslösheten som sjukfrånvaron ökar.

Varför står då Andersson fast vid att ladan är tom? Svaret blir uppenbart då man betraktar budgeten i sin helhet. För att bekosta de dyra reformerna krävs nya intäkter, och nya intäkter fås genom att öka skatterna. Detta är också precis vad Magdalena Andersson ämnar göra.

För det första kommer skatten höjas för alla som tjänar mer än 50 000 kronor i månaden. För detta finns förmodligen ett relativt stort folkligt stöd, men det ger i själva verket inte särskilt mycket och det kommer att höja marginalskatten till smått perversa 60 %. För det andra kommer skatterna på alkohol och tobak – och då i första hand på snus – höjas. Detta skapar i och för sig inte några nationalekonomiskt skadliga incitamenten, men är likväl ett ganska hänsynslöst sätt att beskatta vad som återstår av de bruttolöner som redan hör till världens mest beskattade.

För det tredje ämnar regeringen att börja beskatta reallöneökningar, något som Magdalena Andersson förnekar är en skattehöjning över huvud taget. Hon har rätt så till vida att att den som under sin karriär aldrig får någon reallöneökning alls, ej heller kommer att drabbas av denna skatt.

Problemet är att alla får reallöneökningar med tiden. Om denna gradvisa smyghöjning av skatterna skulle bli ett permanent inslag, skulle den på lite sikt innebära all alla behövde betala statlig skatt. För den som går ut i arbetslivet idag skulle det enda sättet att slippa denna skatt vara att endast acceptera löneökningar som kompenserade för inflationen, efter att nivån för statlig skatt har nåtts. Det innebär i praktiken att samma arbetstagare den dag pensionsåldern närmar sig förmodligen inte kommer att ha en avtalsenlig lön.

Detta är inte en skattehöjning enligt Andersson. För att understryka detta poängterar hon att det vore som att säga att barnbidragen sänks varje år, eftersom dessa inte automatiskt räknas upp med inflationen. Här försvagar bara Andersson sitt resonemang ytterligare, eftersom det är en ekonomisk realitet att denna frånvaro av uppräkning faktiskt innebär en sänkning. Denna sänkning möjliggör för en regering att såväl minska sina utgifter i smyg, som att presentera varje nominell uppräkning – som i reella summor räknat inte behöver vara en uppräkning alls – som en "satsning".

Detta fiffiga upplägg ger en regering stora möjligheter att föra väljarna bakom ljuset. Samma upplägg används nu av Magdalena Andersson för att legitimera införandet av ännu ett snarlikt upplägg. I Agenda förmådde inte programledaren Karin Hübinette förmedla detta till tittarna, vilket såklart var precis vad Magdalena Andersson hade hoppats på. Med en dold och gradvis höjning av skatterna, räknar man kallt med att kunna lura skjortan av väljarna.

Lästips: Toklandet, Anybody's Place, Jussi H. Lundell




DN1, SvD2, SvD2, SvD3