2016-04-28

Om beskattning, bidrag och moral

På sidan 131 i vårbudgeten återfinns en tabell över hur många människor som är, har varit och förväntas vara beroende av "vissa ersättningssystem" (det vill säga bidrag) för sin försörjning mellan 2008 och 2020.

Att denna siffra år (som för övrigt inte inkluderar till exempel studerande) år 2020 förväntas uppgå till 980 000 personer väckte nyligen viss uppmärksamhet. Vad som däremot inte väckt lika stor uppmärksamhet är att motsvarande siffra för 2015 var 903 000 personer.

Då antalet individer i detta åldersintervall förra året uppgick till 5 664 000 personer, levde med andra ord närmare 17 procent av befolkningen i arbetsför ålder på bidrag. Av dessa är naturligtvis vissa fysiskt eller psykiskt inkapabla att arbeta, men i grova drag ger siffran en ganska bra fingervisning om den faktiska arbetslösheten. I bjärt kontrast till detta står den officiella arbetslösheten, som för närvarande uppgår till endast 7,7 procent.

Dessa bidrag finansieras med de skyhöga skatter som den minoritet av befolkningen som faktiskt arbetar betalar. Utöver detta försörjningsansvar får de förvärvsarbetande skattebetalarna naturligtvis även finansiera den offentliga sektorns övriga utgifter. Till dessa hör bland annat sjukvård, skola, pensioner, bistånd, medeltidsvärldar, kvacksalveri, FN-diplomaters lyxliv, stöd till vänsterextremister, bidragsfusk, intifador, bidrag till islamistiska föreningar och terrorrekrytering.

Det är av denna anledning den debattartikel av städföretagaren Rose-Marie Stedt Johansson som Expressen publicerade i måndags är så intressant. Stedt Johansson konstaterar krasst att många arbetslösa som erbjuds ett jobb helt enkelt väljer att inte ta det. Trots detta kan de uppenbarligen utan några större problem fortsätta inkassera de ytterst generösa bidrag som finansieras genom ett drakoniskt skattetryck.

Ett sådant system är varken rättvist eller solidariskt, ett sådant system är perverst. Vad som gör det hela ännu mer perverst är att debatten om de groteska missförhållanden som bland annat Stedt Johansson pekar på lyser med sin frånvaro. Detta samtidigt debatten om skatteplanering och skatteflykt är både högljudd och i allra högsta grad levande.

Uppenbarligen anses det med andra ord vara mer förkastligt att försöka behålla de pengar man själv har arbetat ihop, än att tvinga andra att stå för sin försörjning då man själv är för lat för att ta ett jobb. Detta säger ganska mycket om vilken moraliskt korrupt ideologi socialismen är.

Läs även:
Motpol, Eric Erfors
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, Ex1, Ab1, Ab2, SR1

2016-04-26

Ett (S)eismiskt skifte i det tysta?

Trots uppgifterna om att man inom Miljöpartiet nu tycks alltmer inställda på att offra Åsa Romson, trots nyheten om att väljarstödet för vänsterblocket enligt Ipsos är det sämsta på över 30 år, är dagens kanske både viktigaste och mest intressanta nyhet någonting som inte fått i närheten av lika mycket uppmärksamhet.

Bakom den ganska ooriginella rubriken "Hård intern kritik mot Löfven" återfinns i Dagens Industri ett reportage om att krav på låglönejobb, strukturreformer och skatteomläggningar som leder till att "rörligheten stimuleras" nu framförs av tunga socialdemokrater. Frågan anses dock vara så känslig att de flesta av dessa – dock med undantag för tidigare partisekreteraren Lars Stjernkvist – inte vill framträda med namn.

Att reformer av detta slag inte är någonting som Socialdemokraterna vill driva igenom behöver knappast utvecklas närmare. Man ville dock inte genomdriva någon kraftig försämring av pensionerna heller, men till detta blev man så småningom tvungna. På precis samma sätt förhåller det sig nu med de strukturreformer som det talas om i artikeln.

Dessa reformer hade inom en inte alltför avlägsen framtid blivit nödvändiga ändå. De senaste årens extrema migrationspolitik har dock, i kombination med integrationspolitikens totala fiasko, gjort behovet av sådana kontroversiella reformer akut. Utan reformer kommer behovet av både skattehöjningar och försämrad offentlig välfärd inom några år bli så stort att Socialdemokraternas väljarstöd bland löntagare lär implodera.

Inom partiledningen befinner man sig (åtminstone till synes) alltjämt i förnekelse, men trots detta börjar insikten om situationens allvar uppenbarligen slå rot inom partiet. Detta i en tid då den svenska politikens spelregler förändras i rekordtakt, då den ena heliga kon efter den andra slaktas och då situationen i kommunerna lär försämras ytterligare under återstoden av mandatperioden.

Sannolikheten för att det idag till synes otänkbara inom de närmaste åren faktiskt blir verklighet, är kanske därför också betydligt större än de flesta tror.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1

2016-04-25

Om åsiktskorridoren, konsensuskulturen och problemformuleringsprivilegiet

"Ni måste inse att invandring kostar" är rubriken på en av dagens huvudartiklar i Dagens Nyheter. Denna artikel kompletteras med andra texter, i vilka man påpekar att invandringsdebatten har varit alldeles för känslostyrd och att vi nu på allvar måste börja hantera målkonflikter.

Det hade naturligtvis varit smakfullt om DN medgett att tidningens centrala roll i de senaste årens infantilisering av samhällsdebatten var ett misstag, i stället för att som nu ta på sig rollen som den vuxne som motvilligt träder in och avbryter barnens lek efter att denna spårat ur. Detta väl sagt är tidningens nyvakna intresse för seriös journalistik på området givetvis ett välkommet inslag.

Under valrörelsen 2014 var den svenska åsiktskorridoren som smalast. Efter valet hände inledningsvis inte särskilt mycket på området, men under 2015 började så sakteliga fler och fler ta bladet på munnen och kommentera den svenska politikens absurda premisser. Under hösten stod det klart att denna utveckling hade blivit en kraft att räkna med. De ivrigaste förespråkarna av åsiktskorridoren försökte då, anförda av bland andra DN, att gå till motoffensiv.

Detta sammanföll dock med att den svenska strutspolitiken började få direkt förödande konsekvenser, varför denna motoffensiv misslyckades. I stället tvingades regeringen acceptera att man nu var tvungen att faktiskt förhålla sig till verkligheten, vilket efter en serie symboliska åtgärder resulterade i att man på en presskonferens lät meddela att Öresundsbron i praktiken skulle stängas för asylsökande.

Det var där och då som pendelrörelsen till slut började röra sig åt andra hållet. En kort tid valde man på DN talande nog att ifrågasätta varför regeringen så länge hade agerat precis som DN hela tiden aggressivt hade krävt att regeringen skulle agera. Några månader senare drog man så, närmast över en natt, in den journalistiska immunitet Miljöpartiet dessförinnan hade åtnjutit.

Detta sammanföll inte bara mot att nya åtgärder mot tiggeriet i tunnelbanan presenterades. Blott några dagar senare valde DN dessutom att publicera fördjupande reportage om de stora kostnader, problem och målkonflikter som invandringen för med sig. Spelreglerna förändras nu så fort att det det framstår som tämligen lönlöst att ens försöka sia om framtiden.

Den åsiktskorridor som nu nog får sägas ligga i ruiner var en produkt av den svenska konsensuskulturen. Denna konsensuskultur är i grund och botten inte så dålig som den ofta utmålas som, tvärtom hör den gissningsvis intimt ihop med såväl den svenska tillitskulturen som den arbetsmoral som en gång i tiden gjorde Sverige rikt.

Det stora problemet med konsensuskulturen är att den sedan demokratins införande blivit ett verktyg i politikens (det vill säga socialdemokratins) tjänst. Med tiden har de skyhöga skatterna, den enorma offentliga sektorn och de kravlösa bidragen blivit så självklara att alla försök att på allvar ifrågasätta dem närmast kunnat framställas som utslag av politisk extremism.

Att det var under en borgerlig regering denna konsensuskultur muterade till det monster som Henrik Ekengren Oscarsson döpte till "Åsiktskorridoren" är knappast någon slump. Alliansregeringen var förvisso snabb med att anpassa sig till åsiktskorridorens spelregler, men om att den var ett vänsterprojekt råder knappast några tvivel.

När alliansregeringen tillträdde hade vänstern förlorat såväl sina visioner som sitt stora övertag i kampen om problemformuleringsprivilegiet, och även i opposition föll försöken till politisk förnyelse platt till marken. I detta läge valde några av vänsterns mer skrupelfria demagoger att spela ut ett nytt kort, nämligen den brända jordens taktik som fenomenet åsiktskorridoren i grund och botten var.

Effekten blev så polariserande och demoraliserande att vänner slutade tala med varandra. Effekten blev Sverigedemokraternas exempellösa tillväxt. Effekten blev att regeringen Reinfeldt fullständigt tappade fotfästet. Effekten blev att det rödgröna blocket kunde "vinna" valet 2014 utan att locka en större andel av väljarna än 2010.

Med Stefan Löfven i Rosenbad var åsiktskorridoren dock inte bara överflödig, den blev dessutom snabbt ett precis lika stort problem för Socialdemokraterna som den hade varit för Moderaterna. Den rödgröna regeringen hade dock trumf på hand, till skillnad från en högerregering kunde den utmana åsiktskorridoren utan att journalistkåren sparkade bakut.

Just därför är det av avgörande betydelse att den svenska högern nu ger kampen om problemformuleringsprivilegiet högsta prioritet. Annars väntar, alldeles oavsett regering, nya åsiktskorridorer, nya dikeskörningar och nya årtionden av tryckande sossehegemoni.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2, SVT1, Ab1, Exp1

2016-04-23

Rötan går mycket djupare än Miljöpartiet

Att de journalister och debattörer som nyligen närmast dyrkade Miljöpartiet nu öppet häcklar och hånar partiet är minst sagt anmärkningsvärt, men får å andra sidan också stå för dem. Att många (däribland jag själv) som länge varit kritiska till partiet nu däremot reagerar ungefär som signaturen Gubbe med keps är fullt förståeligt, givet hur de länge inte bara fick kämpa i motvind, utan dessutom ständigt misstänkliggjordes.

Detta väl sagt bör man vara på det klara med att Miljöpartiet nu får agera syndabock för en utveckling som inte på något sätt är isolerad till partiet. De idéer som fått fäste i Miljöpartiet har också fått fäste i de flera andra partier. Postmodernismen, identitetspolitiken och islamismen har kunnat flytta fram sina positioner under såväl den nuvarande som den förra (och förrförra) regeringen. I detta har den journalistkår som nu anser tiden mogen att granska Miljöpartiet varit dem ytterst behjälpliga.

Resultatet har inte bara återspeglats i en alltmer urspårad och hätsk samhällsdebatt. Resultatet har också blivit att yttrandefriheten försvagats, att kommunala badhus infört könsseparerade badpass och att extremister fått både bidrag och politisk legitimitet.

Resultatet har blivit att såväl rättsväsendet som statliga DO slagit fast att det är diskriminering att inte erbjuda den som vägrar att skaka ens hand en praktikplats. Resultatet har blivit att åklagare försökt införa regelrätt blasfemilagstiftning i Sverige. Resultatet har blivit att kommuner genomför ytterst tvivelaktiga projekt i samarbete med islamister. Resultatet har blivit att skolor börjat särbehandla elever beroende på partisympatier.

Resultatet har blivit att feminister trivialiserat kvinnoförtryck. Resultatet har blivit att terrorhotet har banaliserats, samtidigt som höga politiker på fullt allvar föreslagit att terrorister skall ges förtur i bostadskön. Resultatet har blivit att principen om likhet inför lagen urholkats till förmån för vad som i praktiken är särlagstiftning. Resultatet har blivit en utbredd acceptans för politiskt våld. Resultatet har blivit att journalistkåren mörklagt händelser med stort nyhetsvärde.

Att terrorforskaren Lars Nicander nu varnar för att Miljöpartiet kan ha infiltrerats av islamister bör tas på väldigt stort allvar. Inte i första hand för vad det säger om Miljöpartiet, utan för vad det säger om utvecklingen i Sverige i stort.

Läs även:
Motpol, Fredrik Antonsson
DN1, DN2, SvD1, Exp1, Ab1, Ab2, Ab3

2016-04-21

Om Miljöpartiets hycklande kritiker

Den flodvåg av kritik som nu överrumplat det fullständigt förbluffade Miljöpartiet är synnerligen befogad. Ironiskt nog är den också till stora delar påfallande orättvis. De flesta av de föreställningar, idéer och ställningstaganden som Miljöpartiet nu hudflängs för låg fram till nyligen i den politiska mittfåran. De kritiserades i regel varken av media eller övriga partier, utan framhölls om något snarare som föredömliga.

Debatten om könssegregerade badhus har inte varit en Miljöpartiets strid mot alla andra, utan en debatt där den könsseparatistiska linjen fått brett stöd. Ej heller är Yasri Khans vägran att skaka en kvinnlig reporters hand (vilket för övrigt är en bisak i sammanhanget) någon ny företeelse. Tvärtom har till exempel det svenska rättsväsendet förklarat det vara diskriminering att inte anställa den som precis som Khan vägrar att göra detta.

Än mer intressant är det faktum att Miljöpartiet varken har varit ensamma om eller först med att såväl rekrytera som hårdnackat försvara representanter som på goda grunder kunnat antas vara islamister. Både Moderaterna och Centerpartiet har gjort precis samma sak, och socialdemokratiska Tro och solidaritet har närmast satt i system att göra gemensam sak med ytterst mörka krafter.

Väldigt lite av det som Miljöpartiet nu får stå till svars för är några nyheter. Tvärtom har det mesta, inklusive Mehmet Kaplans AKP-kopplingar, varit känt sedan länge. En överväldigande majoritet av de journalister, politiker och debattörer som idag opportunt och ohämmat hudflänger, hånar och skämtar rått om Miljöpartiet var dock fram till för bara några dagar sedan inte bara knäpptysta. Många av dem var dessutom snabba med att å det grövsta misstänkliggöra den lilla kritik som ändå framfördes.

Att dessa debattörer och politiker nu blodtörstigt kastar sig över det skadeskjutna Miljöpartiet är ett utslag av monumentalt hyckleri. Att de tar avstånd från de postmoderna, identitetspolitiska och postkoloniala idéerna är utmärkt, men att självkritiken lyser med sin frånvaro stinker.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, Ab1, SVT1, Exp1