2014-11-20

Identitetspolitik och curlingföräldrar

"Hur barnen tog makten" är namnet på en bok av psykiatern David Eberhard. Den handlar om uppfostran och curlingföräldrar, men bokens namn skulle också passa utmärkt som titel på en bok om den svenska samtiden.

Intressant nog så finns det tydliga paralleller mellan vad Eberhard skriver och den svenska samhällsdebatten. I en intervju med Eberhard i DN kan man läsa a följande:
"David Eberhard menar att föräldrar gör sina barn en björntjänst genom att ständigt skydda dem. Skillnaden mellan högt uppskruvade förväntningar och krav på ett sorgfritt liv och hur verkligheten ser ut är stor. De unga får orealistiska förväntningar på tillvaron."
Kanske förtjänar Eberhards tes att extrapoleras bortom föräldraansvaret. Vad Eberhard skriver om föräldrar och barn låter nämligen påfallande likt de resonemang som idag förs om samhället och individer. Bakom alla utläggningar om rättigheter, solidaritet, hetslagstiftning, skälig levnadsstandard och nånannanism återfinns nämligen precis samma curlingmentalitet som Eberhard beskriver.

Ingenting skall ta emot, alla är vinnare, medborgaren skall skyddas från allt från obehag till att behöva ta konsekvenserna av sina egna misstag. Kort sagt, curlandet upphör inte då barnet blir myndigt, vad som istället sker är att föräldrarna överlåter curlandet till staten.

"Swedish parenting has created nation of brats", löd rubriken på brittiska The Daily Telegraphs artikel om Eberhards bok. Det är en utmärkt sammanfattning av läget, och formuleringen kan med fördel användas för att beskriva resultatet av såväl föräldrarnas som statens "fostran" av yngre generationer av svenskar.

Det är också i ljuset av The Daily Telegraphs rubrik man bör förstå den debattartikel av Judith Kiros som DN Kultur lät publicera idag. Där The Daily Telegraphs rubrik är klockren, är rubriken på Kiros text – "Identitetspolitik handlar om att överleva" – så löjeväckande och bombastisk att den hade passat betydligt bättre som satir.

Själva texten är, precis som rubriken antyder, en passionerad hyllning till den postmoderna identitetspolitiken. Föga oväntat är den också precis så förutsägbar som texter av det här slaget brukar vara. Den intersektionella Södertörnsvänsterns besatthet av ordet "kropp" gör att detta ord förekommer inte mindre än tre gånger i texten, som till exempel i formuleringen "förhindra statligt våld mot transpersoners kroppar".Observera att Kiros här sätter lite extra krydda på sitt nyspråk genom att likställa en frivillig och för skattebetalarna väldigt kostsam medicinsk behandling med "våld", eftersom den tidigare inte var ovillkorad.

Kiros relativt korta text hinner med att behandla allt ifrån "kolonialism", "funkofobi", "queer", "cis", "hetero", "patriarkat", "vithet" till – som tidigare nämnts – "kroppar", vilket således gör den till tacksam läsning för alla som spelar intersektionalitetsbingo. Hur urspårad Kiros världsbild egentligen är finner man dock först när man sorterat bort det akademiska – eller rättare sagt kvasiakademiska – lullull som utgör merparten av texten, och betraktar vad som blir kvar.

I formuleringen "rasismen, funkofobin, hbtq-förtrycket [och] patriarkatet [...] är sammanvävda med och till en viss del institutionaliserade genom det kapitalistiska samhället" finner vi nämligen vad Kiros världsbild kokar ned till. Rasism kan visserligen förekomma även utan kapitalism, skriver Kiros, men för att avskaffa rasismen är det först nödvändigt att avskaffa kapitalismen.

Judith Kiros är 25 år gammal och förespråkare av en konspirationsteori om att kapitalismen har institutionaliserat rasismen. Därtill är hon medgrundare till ett nätforum dit endast icke-vita är välkomna, eftersom man inte vill att "vita kroppars förståelse ska hamna i centrum". Att Kiros trots detta behandlas som en seriös debattör av såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet, för oss tillbaka till The Daily Telegraphs rubrik.

När ingen säger ifrån när barnen beter sig illa, när otacksamhet, raseriutbrott och egocentriskt beteende istället uppmuntras och belönas, då får man också ett samhälle som det vi har fått. I detta samhälle kör personer som Kiros omkring på motorvägens vänstra körbana, och förbannar utan en tillstymmelse till tvivel eller sjävkritik alla andra trafikanter för att de kör åt fel håll.
DN1, DN2, DN3, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, SMP1, SMP2, SMP3, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ex1, Ex2, Ex3 Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1

2014-11-19

Det postmoderna rasismreportaget

Det blev en stor nyhet när skolpjäsen Marken brinner om Husbykravallerna häromveckan ställdes in, efter vad som då påstods vara rasism och trakasserier.

Denna berättelse passade så klart vår samtid som hand i handske. En berättelse om hat, hot, tilltagande främlingsfientlighet och normaliserad rasism bekräftar en bild som kommit att bli tongivande i debatten. Vad mer är, i den inledande rapporteringen presenterades som brukligt är bara en sida av saken.

Den här gången fick anklagelsen för ovanlighetens skull emellertid inte stå oemotsagd. De elever som hade varit närvarande visade sig ha en väldigt annorlunda syn på vad som inträffat och enligt skolans rektor upplevde lärarna pjäsens budskap som "ensidigt, provokativt och antipolisiärt". Enligt kommunens stadsdelsutvecklare bidrog pjäsen till att bygga "en barriär mellan ungdomar och myndigheterna", och själv blev han så provocerad att han lämnade lokalen efter en halvtimme.

Detta innebar emellertid inte att saken var över eller att det hela kunde avfärdas som en nyhetsanka eller ännu ett utslag av oseriös och hårdvinklad agendajournalistik. Idag lät nämligen Dagens Arena publicera en debattartikel, i vilken skådespelarna och dramatikerna bakom pjäsen ännu en gång fick ge sin syn på saken.

Debattartikeln präglas, liksom vad som verkar vara fallet med pjäsen som sådan, av en extremt svartvit världsbild och en närmast total avsaknad av nyanser. I artikeln talas om "rasstrukturer" och "normalisering av rasism". Här anklagas media för att okritiskt ha förmedlat polisens utsagor i samband med Husbykravallerna, trots att det snarare förhöll sig precis tvärtom. Här dras paralleller med apartheid, och här berättas om "den vita polisen, den vita kolonisatören, den vita politiker som genom sina beslut utsätter unga för fattigdom, utsatthet och våld".

Kort sagt, dramatikerna bakom pjäsen framstår som direkt fanatiska. Om pjäsens budskap liknar debattartikelns, är det mest uppseendeväckande i sammanhanget att teatertruppen blev insläppt i skolans värld från första början. Det ligger nära till hands att misstänka att det är pjäsens regissör, Nasim Aghili, som står bakom texten. Av hennes Facebooksida att döma är hon vän med Sara Abdollahi och flera prominenta medlemmar av Feministiskt initiativ, vilket är ganska talande i sammanhanget. Nasim Aghili verkar dela partiets intersektionella världsåskådning.

I en intervju med SVT upprepar hon debattartikelns budskap att rasismen just nu normaliseras i samhället, vilket är en omhuldad "sanning" i de kretsar i som Aghili tycks röra sig i. Påståendet har emellertid ingenting med verkligheten att göra, tvärtom så minskar rasismen i Sverige. Det fanns en tid då rasismen var normaliserad, men sedan mer än hundra har utvecklingen gått i den rakt motsatta riktningen. Den som påstår att normalisering av rasism är någonting som pågår idag avslöjar sig därmed som direkt okunnig. Normalisering av postmodern idioti, däremot, är någonting som vi har stora problem med idag.

Mer i ämnet:
Mats Skogkär, Sanna Rayman, Bubbavel

Relaterat:
Det postmoderna asylreportaget
DN1, DN2, DN3, NSk1, NSk2, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, SMP1, SMP2, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, SVT1, SR1, SR2, SR3, SR4

2014-11-18

Miljöpartiets biståndshyckleri

För ett år sedan gick Miljöpartiet till hårt angrepp mot den borgerliga regeringen. Anledningen var att regeringen började använda en större andel av biståndet för att bekosta det svenska asylmottagandet. Det skulle senare visa sig att Sverige under året hade blivit EU:s största asylland i absoluta mått mätt, varför en sådan avräkning var rimlig. Miljöpartiet ansåg emellertid att de svenska skattebetalarna borde betala för både och.

Det var inte enda gången Miljöpartiet gick till frontalangrepp mot regeringen i biståndsfrågan. Miljöpartiet hade också kritiserat regeringen för att den lät biståndspengar gå till att bistå fattiga länder med deras klimatomställningar. Miljöpartiet hade inte något emot detta miljöprojekt som sådant, men menade att det urholkade enprocentsmålet när kostnaden räknades in i biståndet, och KU-anmälde därför Fredrik Reinfeldt. De svenska skattebetalarna borde ännu en gång betala för både och, menade Miljöpartiet.

Idag är Miljöpartiet ett regeringsparti, och plötsligt är det helt annat ljud i skällan. I den rödgröna budgeten har andelen av biståndet som används till asylmottagning ökat från 13 till 21 procent. Samtidigt meddelar Sveriges nya biståndsminister, miljöpartisten Isabella Lövin, att biståndet skall minskas med 1,3 miljarder kronor. Som exempel på vad som får stryka på foten anger Lövin bland annat stödet till FN:s vaccinprogram, vilket hon motiverar med följande ord:
"Förra regeringen ökade anslaget till vaccinering väldigt mycket. Man kan fråga sig hur relevant det är att Sverige ska vara så enormt stor givare i olika sammanhang."
Sist men inte minst är det värt att titta lite närmare på vad det så kallade enprocentsmålet – vilket Miljöpartiet enligt egen utsago står bakom – egentligen innebär. Rent konkret innebär detta en målsättning om att biståndet skall uppgå till en procent av den så kallade bruttonationalinkomsten.

Eftersom bruttonationalinkomsten uppgår till 3 904 miljarder kronor, bör således biståndet enligt enprocentsmålet uppgå till 39 miljarder kronor. Om den rödgröna regeringen lyckas driva igenom en sänkning med 1,3 miljarder kronor komer biståndet med andra ord att sänkas med över tre procent.

Miljöpartiet visar sig därmed vara första klassens hycklare i biståndsfrågan. Personligen ser jag dock gärna att regeringens nya biståndspolitik blir verklighet. Enprocentsmålet innebär i praktiken att det är svårt att hitta vettiga biståndsprojekt för alla miljarder, varför Utrikesdepartementet i slutet av varje år – med Jenny Nordbergs ord – "panikskickar miljarderna som blivit över i biståndsbudgeten" till FN. Nordberg beskriver därefter målande hur dessa pengar sedan används:
"FN har mer än åttio tusen anställda, och alla jag någonsin träffat tycker att de vunnit högsta vinsten. Tre fjärdedelar av många FN-organs grundbudget går nämligen till löner och förmåner. En tjänsteman på mellannivå har skattefri miljonlön, subventionerat lyxboende för hela familjen, tillgång till de dyraste privatläkarna, gratis privatskolor och Ivy League-universitet för alla barn. De flyger helst bara första klass."
Ridå.

Lästips: Sanna Rayman, Motpol, Ivar Arpi
DN1, DN2, DN3, DN4, Sk1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, SMP1, SMP2, SMP3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Re1, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, SR1

2014-11-17

Kaplan, bostadspolitiken och islamismen

På regeringskansliets hemsida lades idag ut ett pressmeddelande, i vilket man kan läsa följande:
"Bostads- och stadsutvecklingsminister Mehmet Kaplan reser till Ankara och Istanbul den 17-20 november. Ett flertal besök på såväl bostad- stadsutveckling, - som it-sidan står på programmet."
Vad kan då bostads- och stadsutvecklingsminister Kaplan tänkas lära av denna resa? Ptja, I Istanbul så kan han lära sig om undermålig stadsplanering, uppemot två tredjedelar av stadens fastigheter saknar nämligen bygglov. Därtill kan han lära sig om riskerna med att kombinera en undermålig stadsplanering med att anlägga en storstad i en jordbävningszon. Landets jordbävningsinstitut uppskattar nämligen att 25 000 Istanbulbor riskerar att dö i händelse av en större jordbävning.

I Ankara och Istanbul kan Kaplan också lära sig mer om det turkiska regeringspartiet AKP:s syn på stadsplanering. I Istanbul ämnar myndigheterna att skövla ett av stadens få grönområden, Geziparken, och anlägga en shoppinggalleria på platsen. När detta ledde till omfattande protester valde dåvarande premiärministern – numera presidenten – Recep Tayyip Erdoğan att under brutala former skingra demonstrationen med tårgas och vattenkanoner.

I Ankara valde Erdoğan att skövla ett annat grönområde, för att istället anlägga ett presidentpalats för 2,5 miljarder kronor på platsen. Erdoğans hantering av dessa båda ärenden har resulterat i massiv kritik, och lett till att han beskrivits som maktfullkomlig och autokratisk.

I ljuset av detta framstår Mehmet Kaplans studiebesök i Turkiet som direkt bisarrt. Vad som däremot är väldigt intressant i sammanhanget är att Kaplan enligt Nalin Pekgul står AKP väldigt nära. AKP brukar beskrivas som "milt islamistiskt", vilket som av en händelse är en beskrivning som passar väldigt bra in på Mehmet Kaplans egen politiska gärning.

Det finns ett ganska tydligt mönster här. När Kaplan 2010 seglade med Ship to Gaza var en av huvudarrangörerna en organisation vid namn IHH, som inte bara är antisemitisk utan dessutom har nära band till just AKP. I en intervju med en turkisk tidning fällde Kaplan nyligen dessutom en serie väldigt underliga uttalanden om Palestina och om hur islamofobi får europeiska muslimer att ansluta sig till Daesh. Det ligger därför nära till hands att misstänka att Kaplans besök i Turkiet inte främst handlar om bostadsfrågor, utan om att han vill odla sina relationer med AKP.
DN1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, NT1

2014-11-16

NIMBY i rött, grönt och rosa

I Ljusnarsbergs kommun bor det cirka femtusen personer. Av dessa var den första oktober 708 asylsökande, en siffra som inom kort väntas öka till tusen. 20 procent av kommunens befolkning kommer då att utgöras av asylsökande.

Ljusnarsbergs kommun är inte ensam, vilket framgår väldigt tydligt av denna karta (i de mörkgröna kommunerna överstiger antalet asylsökande fem procent av befolkningen). Hultsfreds kommun med cirka 14 000 invånare hade förra året cirka 700 asylsökande. I Svalövs kommun med färre än 14 000 invånare finns den lilla kyrkbyn Röstånga med cirka 800 invånare. Här ligger idag hela tre stycken asylboenden, med sammanlagt cirka 300 asylsökande.

Hur ser då situationen ut i landets största stad? Sedan årsskiftet har Stockholm tagit emot 1 432 asylsökande, varav merparten har tagit sig dit på eget bevåg och nu är bosatta hos släktingar och vänner. Enligt ett förslag till uppgörelse skall staden under året erbjuda ett organiserat mottagande för 134 personer, en siffra som nästa år väntas öka till 1 000. Med andra ord kommer antalet platser då ha blivit jämförbart med vad Ljusnarsbergs kommun erbjuder idag, trots att Stockholms kommun har närmare 200 gånger fler invånare.

I Södermalmsnytt kunde vi för en tid sedan hörda flera kända svenska debattörer uttala sig om sin stadsdel och dess rykte. Henrik Arnstad sade då följande:
"Tvärtom tycker jag att vi ska vara ytterst stolta över den hatbild som tecknats av Södermalm. Vi har blivit kontroversiella och suspekta för att vi står upp för antirasism, medmänsklighet och demokrati."
DN:s Johan Croneman höll inte särskilt oväntat med, och tillade:
"Det är viktigt mitt i baktalandet att understryka att Söder är en stadsdel i innerstan där det är högt i tak och där vi tar ett betydligt större socialt ansvar för utsatta än andra stadsdelar i Stockholm. Jag är jävligt glad att SD bara får fyra procent av rösterna här."
Ett resonemang liknande Cronemans kunde vi också ta del av i Expressen, då tidningen efter EU-valet begav sig ut i verkligheten – det vill säga Tantolunden – för att tala med rödgrönrosa väljare som njöt av solskenet och medhavt rosévin. "Fördomar byggs upp hos folk på landet som inte har kontakt med invandrare", förklarade då baristan Sofia grötmyndigt för Expressens reporter.

Till saken hör dock att Södermalm har cirka 100 000 invånare. Om stadsdelen hade fått uppleva samma utveckling som Ljusnarsbergs kommun skulle till dessa fogas mellan 20 000 och 25 000 asylsökande, med kaos i surdegsidyllen som följd. Johan Croneman hade därefter näppeligen kunnat stoltsera med att endast fyra procent röstade på Sverigedemokraterna, och vilka fördomar som skulle byggas upp bland baristor är en öppen fråga.

Men, invänder då någon, ett kraftigt utökat mottagande i Stockholms stad är orealistiskt. Det saknas boenden, det vore inte kostnadseffektivt, det skulle hota naturvärden, et cetera. Nonsens, Stockholms ambition är att bygga 140 000 bostäder på 20 år, vilket innebär 7 000 om året. Det finns med andra ord goda möjligheter att inhysa ett stort antal asylsökande, inte minst med tanke på att man kan ställa tre våningssängar i varje sovrum, precis som man redan gör i Röstånga.

Kostnaden för asylboendet skulle naturligtvis bli något högre i Stockholm. För människor som har öppnat sina hjärtan torde denna invändning vara irrelevant, men även för den som till äventyrs har ett hjärta av sten finns det goda skäl att acceptera denna initiala merkostnad.

På Stockholms dynamiska arbetsmarknad skulle nämligen de asylsökandes chanser att finna ett jobb förbättras avsevärt, jämfört med i till exempel Ljusnarsberg eller Röstånga. Den ökade lokalkostnaden skulle därför med allra största sannolikhet vara en samhällsekonomiskt lönsam investering.

Den styrande rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus har nu därför alla möjligheter att visa att man menar allvar med sina fina ord om solidaritet, antirasism och normkritik. Kom igen, vad väntar ni på?

Relaterat: Anybody's Place, Dick Erixon
DN1, Sk1, NSk1, LT1, Dag1, Dag2, SMP1, SMP2, SMP3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1