2016-06-25

Brexit blottar EU:s brist på sjukdomsinsikt

Redan före torsdagens folkomröstning gick av stapeln lät såväl EU-kommissionens ordförande som företrädare för den franska regeringen meddela att man ämnade göra ett eventuellt utträde ur den europeiska unionen till en kostsam affär för Storbritannien. Enligt uppgifter som framkommit efter folkomröstningen är detta även den tyska regeringens hållning.

Uppgifterna är, givet den maktfullkomlighet som omgärdar EU, inte särskilt förvånande, men ändå väldigt talande. I och med dessa utspel markerar man tydligt att frihandel inte är en av unionens överordnade mål, trots alla utfästelser om motsatsen. Frihandel är något man ser som en morot, men när det kommer till att försäkra sig om andras lydnad är man precis lika beredd att använda sig av verktyg som strafftullar och handelshinder.

Vad som gör detta ännu mer intressant är att det uttalade målet med de protektionistiska bestraffningsåtgärderna är att statuera ett exempel, det vill säga förhindra att fler länder följer i Storbritanniens fotspår. Detta säger väldigt mycket om EU och vad unionen idag utvecklats till.

Om man inom EU är beredda att med hot om hämndaktioner kvarhålla medlemsländer mot deras befolkningars uttalade vilja, faller också hela unionens legitimitet. Det spelar då ingen roll vilka ideal man påstår sig stå för eller vilka mål man högtidligt hävdar sig kämpa för att uppnå.

Väljer man denna linje kan budskapet bara förstås på ett sätt, nämligen att det inte är de enskilda medlemsstaternas bästa man har för ögonen. EU har då visat sig vara först och främst ett självändamål, och att drivkrafterna bakom projektet har väldigt lite att göra med de officiella målsättningar man kommunicerar utåt.

I mångt och mycket kan EU av idag förstås i termer av en allmänningens tragedi. Unionen används i mångt och mycket som en plats för slutförvaring av avdankade politiker med dyra vanor. På nationell nivå ser samtidigt politiker ofta unionen som ett sätt för att pådyvla en halv miljard européer sina egna favoritreformer, men utan att på allvar behöva ta ansvar för följderna av detta.

Detta har gjort unionen till ett lapptäcke av motsägelsefulla reformer, som därtill helt utan hänsyn till de kraftigt varierande geografiska och kulturella lokala förutsättningarna skall gälla såväl på Kreta som i Rovaniemi. För varje sådan reform har EU blivit ännu mer överreglerat, ännu mer motsägelsefullt, ännu mer tungrott, ännu mer tillväxthämmande och ännu mer impopulärt.

Det senaste exemplet på detta stod Stefan Löfven för, då han igår talade sig varm för vad han kallade för ett "medborgarnas EU". I klartext visade sig detta lätt pinsamma försök till en klatschig slogan innebära att han hoppas kunna tvinga på alla EU:s medborgare mer socialistisk politik av svenskt snitt. I och med detta visade Stefan Löfven klart och tydligt att hans egen probleminsikt är precis lika obefintlig som den Jean-Claude Buncker Juncker visat prov på.

Läs även:
Johan Hakelius, Thomas Engström, Motpol, HAX
DN1, DN2, SvD1, Exp1

2016-06-22

Rationalism, social ingenjörskonst och skräckvälden

Enligt en variant av ett ofta upprepat påstående är kommunism att gång på gång upprepa samma misstag och förvänta sig ett annat resultat. Påståendet är mycket träffande, men vad de personer som återger det nästan alltid missar är att påståendet inte bara är sant om kommunismen.

Påståendet gäller i nästan lika hög grad marknadsingripanden, social ingenjörskonst och centralplanerade samhällsbyggen i största allmänhet. Gemensamt för dessa företeelser är att de till sin natur är synnerligen rationalistiska. Detta betyder inte att de är rationella, utan att de bottnar i föreställningen att politiker och teknokrater på rationell väg kan planera fram det perfekta samhället.

Problemet med detta är att metodiken förutsätter att människan är rationell, trots att människan i allra högsta grad är en irrationell varelse. De institutioner och idéer som visat sig fungera är de som fungerat trots denna irrationalitet. Vilka dessa institutioner och idéer har varit har i allmänhet varit väldigt svårt att förutsäga i förväg, men gemensamt för de institutioner och idéer som blivit långvariga är i regel att de stått sig väl i konkurrensen med andra.

Med tiden har dessa idéer också successivt "muterats". De mutationer som visat sig fungera bättre än originalen har då successivt tagit över, varför civilisationen i stort sett oavbrutet utvecklats till någonting bättre. Rationalismen tar emellertid ingen som helst hänsyn till detta. Rationalisterna sätter tvärtom så stor tilltro till sin egen tankeförmåga att de är övertygade om de själva kan resonera sig fram till en mycket bättre ordning.

Det i regel så missbrukade uttrycket "leka Gud" är, givet förutsättningarna, helt på sin plats i sammanhanget. Att med människans icke-existerande rationella natur som premiss tro att man själv kan resonera sig fram till någonting bättre än vad som på empirisk väg visat sig fungera är ett utslag av storhetsvansinne. Denna form av storhetsvansinne är sedan ungefär hundra år tillbaka dessvärre en dominerande politisk och filosofisk kraft världen över.

Den vansinniga penningpolitiken, den breda uppslutningen kring såväl en destruktiv bostadspolitik som en rutten narkotikapolitik och de idiotiska besluten att i keynesianskt anda möta en skuldkris med kraftigt ökad skuldsättning är bara några av de mer uppenbara exemplen på detta. Ett annat, som på många sätt är mer talande, är miljonprogrammet.

Miljonprogramsområdena byggdes inte för att vara dystopiska och människofientliga betongöknar, de byggdes för att erbjuda människor ett modernt, attraktivt och hemtrevligt boende. På samma sätt revs vid samma tid oräkneliga byggnader i stilar som klassicism, nationalromantik och art nouveau för att ge plats åt de fyrkantiga Domuslador av betong som skulle ta Sverige in i framtiden.

Om att detta var vansinne råder idag i det närmaste total enighet, men trots detta står rationalismen idag starkare än någonsin. Man har över huvud taget inte lärt sig av sina misstag, utan fortsätter försöken att på politisk väg och medelst tvång förverkliga de framsteg som erfarenheten visar endast uppstår spontant.

Rationalismens grundläggande fel är att den misstar människor för förutsägbara och känslolösa maskiner. Dess bevekelsegrunder är måhända idealistiska, men dess konsekvenser blir så gott som alltid väldigt negativa. När makthavare säger sig vilja "förändra världen" utgör dessa ord ljudet av annalkande katastrof. När opinionsbildare hävdar att "allt är politik" eller att "det personliga är politiskt" ansluter de sig till exakt samma föreställningar som föregått de flesta skräckvälden genom historien.
DN1, Exp1, GP1

2016-06-21

Varför Sverigedemokraterna har fel

Sverigedemokraterna har flera högst tvivelaktiga företrädare i sina led, deras aktivism medelst vilseledande flygblad i höstas var en mycket märklig affär och partiet har (i likhet med en del andra partier) en minst sagt tveksam historia.

Vad demoniseringen av partiets officiella politiska linje beträffar har denna emellertid mer än någonting annat varit hysterisk. Denna politiska linje har inte bara delats av åtskilliga stater etablissemanget sett som både rumsrena, civiliserade och allierade. Den är därtill i det närmaste identisk med den linje som till exempel Ingvar Carlsson stod för under sin tid som statsminister.

Vad som gör denna demonisering ännu mer löjeväckande är det faktum att en bred riksdagsmajoritet idag har återanslutit sig till den. Det sätt på vilket etablissemanget har förhållit sig till partiet kan med andra ord inte kallas för någonting annat än stirrigt. Att det blivit så förklaras i mångt och mycket av en neurotisk samtidsdiskurs, men är i viss mån också en konsekvens av att en politisk minoritet inte ryggat för machiavelliska metoder när det kommit till att försöka erövra regeringsmakten.

Detta väl sagt är Sverigedemokraterna idag ett väldigt ironiskt val av parti för motståndare till de senaste årens migrationspolitik. Sett ur dessa väljares perspektiv var en röst på partiet 2014, givet de övriga partiernas hysteriska hållning, i allra högsta grad logisk. Sedan dess har dock situationen förändrats kraftigt.

I efterdyningarna av den så kallade humanitära stormaktens brutala dikeskörning hösten 2015 tvingades de två största partierna att krypa till korset. Sverigedemokraterna är, som tidigare konstaterats, därför inte längre ensamma om sin linje. I likhet med Socialdemokraterna försvarar Sverigedemokraterna dock med näbbar och klor den socialistiska välfärdsstaten.

Detta leder till ytterst motsägelsefulla konsekvenser. Den kravlösa välfärdsstaten är nämligen inte bara anledningen till att så många asylsökande valde att söka sig till Sverige från första början. Den är därtill, givet dagens socioekonomiska realiteter, en garanti för fortsatt stora transfereringar från inrikes till utrikes födda.

Får Sverigedemokraterna som de vill kommer detta med andra ord innebära fortsatt omfördelning av kapital från infödda till invandrare i stor skala. Detta är rimligtvis inte vad Sverigedemokraternas kärnväljare önskar, men likväl den logiska konsekvensen av den politik partiet förordar.

Även Sverigedemokraternas sympatisörer bör med andra ord omvärdera sin syn på den socialistiska ideologi välfärdsstaten är ett synnerligen konkret exempel på. Socialdemokraterna har förvisso mycket skickligt lyckats övertyga väljarna att välfärdsstaten finns till för deras skull, men detta är och förblir en lögn.

Välfärdsstaten flyttar makten över inkomster från de löntagare som tjänat in dem till politiker som inte vet vad de gör, den uppmuntrar till politiskt storhetsvansinne och den skapar starka incitament till att leva på bidrag i stället för att arbeta. En välfärdsstat av svensk modell är i själva verket främst ett arbetsverktyg för maktfullkomliga politiker som ser det som sitt uppdrag att lägga sig i hur vanliga människor lever sina liv.

Krasst uttryckt är de enda vinnarna på ett sådant system dels de väljare som inte vill arbeta över huvud taget, dels de väljare som anser det vara en mänsklig rättighet att erhålla lön för att hänge sig åt vad som i praktiken är en olönsam hobby. Så länge inte lejonparten av svenskarna slutar romantisera denna synnerligen osunda form av socialism kommer detta inte förändras.

För övrigt skall det tilläggas att Centerpartiet går i ungefär samma fälla som Sverigedemokraterna. Vad de hoppas åstadkomma är en mer marknadsliberal politik. I praktiken är de emellertid mycket mer villiga att kompromissa om skattesatser och arbetsrätt än om migrationen, varför deras bidrag till sådana kompromisser i stället blir att både bidragsberoendet och omfördelningspolitiken ökar i omfattning.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, Syd1, SR1

2016-06-20

Önskar du socialism, mer socialism eller frihet?

De svenska skatterna är skyhöga och den svenska marginalskatten är världens högsta. I utbyte mot detta erhåller den som arbetar en i bästa fall medioker sjukvård, en ovärdig ålderdom och ett stående skämt till skolväsende. Parallellt med detta åtnjuter den som inte arbetar, och därmed inte heller betalar skatt, en under omständigheterna påtagligt hög levnadsstandard.

Den senare gruppen är stor av tre skäl. För det första gör de generösa transfereringarna en tillvaro i "utanförskap" förhållandevis attraktiv. För det andra gör utjämningspolitiken det påfallande ofta olönsamt för den långtidsarbetslöse att börja jobba. För det tredje är antalet jobb en okvalificerad arbetslös person faktiskt har en chans att få väldigt litet. Detta bland annat då den förda politiken länge har haft som uttalat mål att slå ut sådana jobb.

Allting tyder idag på att denna väv av såväl osunda som orättvisa incitamentsstrukturer framöver kommer att förstärkas kraftigt. Skatterna kommer de närmaste åren att höjas samtidigt som kvaliteten på de skattefinansierade välfärdstjänsterna försämras. Annorlunda uttryckt, i valet 2018 kommer de röstberättigade att kunna välja mellan följande alternativ:
  1. Skattehöjningar och försämrad välfärd.
  2. Ännu högre skattehöjningar men något mindre försämrad välfärd.
2018 kommer det ur ekonomiskt hänseende med andra ord inte finnas något högeralternativ över huvud taget. De bägge blocken kan mycket väl tänkas gå till val på löften om utbildnings-, migrations- och kriminalpolitiska reformer som med dagens mått mätt framstår som väldigt radikala. Vad skattesatser och omfördelningspolitik beträffar kommer det emellertid bara finnas en riktning, nämligen vänsterut.

En sådan utveckling är fullständigt absurd, i synnerhet i ett land med så höga skattenivåer som Sverige. Det hela är inte bara ett tecken på omfattande ekonomisk vanskötsel. Det illustrerar även hur politiken från såväl vänster- som högerhåll formas utifrån antagandet att medborgarna kommer prioritera ett ineffektivt, skadligt och orättvist socialistiskt system framför sina egna intressen.

Det tragiska i sammanhanget är att detta är ett helt korrekt antagande. Årtionden av socialdemokratisk propaganda och historieförfalskning har fått även den svenska borgerligheten att identifiera sig med de socialistiska institutionerna. Svenska folket lider helt enkelt av ett Stockholmssyndrom som yttrar sig i att de börjat älska de politiker som rånar dem.

Att det förhåller sig så är perverst, men när det kommer till kritan säger det mer om svenskarna än om partierna. Den ekonomiska verklighet regeringarna Reinfeldt och Löfven har försatt oss i går inte att önska bort, utan måste nu hanteras. Den som inte önskar högre skatter måste också vara beredd att släppa taget om välfärdsstaten. Den som däremot vill bevara välfärdsstaten får också finna sig i att betala högre skatter. Svårare än så är det inte.

Det smarta draget i detta läge är naturligtvis att en gång för alla vänja sig av med den snuttefilt välfärdsstaten utgör. Den socialistiska välfärdsstaten är en förlustaffär för de flesta självförsörjande människor. Den innebär att medborgarna överlämnar makten över sina egna liv till politiker som vägleds av ren vidskepelse. Därtill skapar den gigantiska möjligheter till maktmissbruk, något som inte minst de senaste årens vansinne visat.

Den som inte vill drabbas av kraftiga skattehöjningar måste själv bidra till att göra detta politiskt möjligt. Den som däremot gapar efter mer välfärd kräver också högre skatt, och har därmed avsagt sig all rätt att klaga.

Läs även:
Motpol
DN1, Exp1, Exp2, SR1

2016-06-19

När clownerna tog över cirkusen

Det är lätt att bli uppgiven dessa dagar. Personer som våldtar barn slipper både fängelse och utvisning. Kommuner, uppbackade av skattebetalarnas pengar, låter skattepengar gå till att konkurrera ut skattebetalarna från den redan sjuka bostadsmarknaden, samtidigt som andra skattekronor går till att stärka islamister.

Men kan förklara allt detta med naivitet, valhänthet, aningslöshet, missriktad välvilja och feghet. Alla dessa faktorer har säkerligen bidragit till att vi befinner oss där vi befinner oss, men när det kommer till kritan är de endast ursäkter. Vad samtidens många surrealistiska nyhetsrubriker i själva verket visar är att den så kallade humanitära stormakten Sverige är ett moraliskt korrupt samhälle.

Ironiskt nog är idag de personer som personifierar denna moraliska röta i regel identiska med de personer som från höga hästar och medelst megafoner ständigt ondgör sig över andra människors moral. Clownerna har inte bara tagit över cirkusen, de har därtill ansett sig vara stora konstnärer. I egenskap av inbillade sådana har de inte försatt en chans att ondgöra sig över slöddrets dåliga smak.

En av de mer tragiska aspekterna av detta clownernas skräckvälde är den totala brist på ryggrad allmänheten visat prov på. Många av dina vänner och bekanta har med allra största sannolikhet villigt anslutit sig till clownernas linje. De har, sina ofta ytterst ringa sakkunskaper till trots, grötmyndigt förklarat för dig att clownerna är stora konstnärer och att du är en dålig människa som inte insett detta.

Clownkollaboratörerna har i regel saknat förkunskaper, undvikit att sätta sig in i frågorna och varit oemottagliga för fakta. De har bara blint lytt samhällets auktoriteter (trots att dessa råkat vara clowner) och hoppats på en klapp på axeln för sin obrottsliga lojalitets skull. När clownernas skräckvälde nu är på väg att falla, tar de en efter en av sig de clownnäsor de länge burit för att visa samhörighet med makten. Detta ofta utan att ens reflektera närmare över saken.

För min egen del har detta varit en lärorik upplevelse. Det har till exempel gjort vidden av människans osjälvständighet klar för mig. Det har gett en tydlig inblick i de mekanismer som möjliggör upprätthållandet av totalitära regimer. Det har också lärt mig mycket om vikten av att inte ge sig i lag med fel människor.

Jag har insett hur destruktiva vänskapsband och bekantskaper snabbt kan bli när föremålen för dessa väljer att följa minsta motståndets lag. Jag har också, vilket är en ännu viktigare lärdom, insett hur högt jag värdesätter människor som när det verkligen gäller faktiskt värnar sitt oberoende.

Clownernas välde är idag i snabb takt på väg att förpassas till historiens sophög. Dess konsekvenser kommer dock vara med oss lång tid framöver och den moraliska rötan är, som tidigare konstaterats, alltjämt utbredd. Inte desto mindre är det nu hög tid att dra lärdom av vad som skett.

För det första visar det inträffade vikten av att aldrig någonsin lita på en politiker som talar om att förändra världen. En politiker med visioner om samhällsbyggen, grandiosa projekt och social ingenjörskonst är en farlig politiker. Ju mindre makt, ju mindre skattemedel och ju mindre mandat att lägga sig i folks privatliv en politiker har till sitt förfogande, desto mindre skada kan vederbörande ställa till med. Det gäller för övrigt även om politikern i fråga söker denna makt för något som till synes är den diametrala motsatsen till vad clownrörelsen stod för.

För det andra visar det inträffade vikten av att inte låta fanatiker eller människor villiga att gå fanatikers ärenden stjäla din energi. Relationer med människor oförmögna att respektera dina åsikter eller din livsstil blir i längden bara destruktiva, alldeles oavsett vilka positiva upplevelser ni delar sedan tidigare. Att avsluta en sådan relation är förvisso ofta smärtsamt, men att ständigt tvingas svälja sin stolthet för den "goda" sakens skull kostar i längden ofta betydligt mer än det smakar.

För det tredje visar det inträffade vikten av att aldrig någonsin spela efter de spelregler dina motståndare dikterat. Åtskilliga försökte under de senaste årens vansinne att göra just detta. De blev förnedrade å det grövsta.
DN1, Sydsv1, GP1, SR1, SVT1
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilka de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.