2015-03-28

Klockan klämtar, men klämtar den för Alliansen eller DÖ?

Allt sedan sex partier i mellandagarna kallade till en presskonferens för att meddela att nyvalet var inställt, har allianspartierna gjort allt för att utmåla DÖ som det minst dåliga alternativet. Detta har inte tystat kritikerna, men när det kommit till den kritiska massan i opinionen har strategin i mångt och mycket ändå gått hem.

Flera tecken tyder emellertid nu på att det är slut på denna decembersvekets smekmånad. Efter regeringens besked om att de redan skyhöga skatterna nu åter skall höjas, har såväl Göterborgs-Posten som Svenska Dagbladets Sanna Rayman riktat väldigt skarp kritik mot allianspartiernas agerande. Raymans artikel är särskilt intressant då den är skriven av någon som snart skall byta jobb, och som av en händelse därför också tycks ta ut svängarna ordentligt.

DÖ tycks vara på väg att bli både ohållbar och oförsvarbar för allianspartierna. Kritiken blir allt hårdare, det löjets skimmer som vilar över deras tandlösa kritik av regeringens politik blir alltmer bländande och deras vänner tycks överge dem en efter en. Allianspolitikernas svar på detta har blivit att allt oftare och allt mer aggressivt föraktfullt avfärdas DÖ:s kritiker som som sverigedemokrater, någonting som mest andas desperation.

Moderaten och riksdagsledamoten Fredrik Schulte har idag (på Fredrik Antonssons blogg av alla ställen) skrivit en text till DÖ:s försvar. Schulte förtjänar respekt för att ha bemött kritiken på ett seriöst och öppet sätt, någonting som såvitt jag vet ingen borgerlig DÖ-förespråkare har gjort före honom. Detta väl sagt har Schulte enligt mig ändå fel. Hans partipolitiska analys är korrekt, men den glömmer att väga in den verklighet som det är politikernas ansvar och skyldighet att förhålla sig till.

"[M]igrationsfrågorna har kraften att bokstavligt talat slita Alliansen och även Alliansens partier mitt i tu" skriver Schulte. I detta har han helt rätt, men det beror på att allianspartiernas nuvarande sätt att förhålla sig till migrationsfrågorna är att bära skygglappar. Detta kunde man kanske göra i en annan och mer okomplicerad tid, men idag kan man inte längre kosta på sig den lyxen.

Skygglapparna kostade inte bara allianspartierna regeringsmakten, Sverige befinner sig dessutom med Sanna Raymans ord "på gränsen till kollaps vad gäller asylmottagning och integration". Den politiker som inte vill förhålla sig till detta har ingenting i politiken att göra. Den politiska parti som vägrar förhålla sig till denna verklighet saknar existensberättigande.

Mellan valen 2010 och 2014 bedrev Alliansen en politik som jag i ett inlägg nyligen valde att kalla "socialnyliberal", eftersom den kombinerade socialliberalismens öppna penningkranar med nyliberalismens öppna gränser. Resultatet blev en giftig cocktail av utanförskap, arbetslöshet, kriminalitet, segregation och skenande statsutgifter. Efter valet valde den nya regeringen att fortsätta på denna linje, någonting som nu resulterar i de skatteökningar som just har aviserats.

Det där kommer inte att hålla särskilt länge till, för verkligheten håller på att springa ikapp de svenska politikerna. "Eventuella ompositioneringar i migrationsfrågorna måste få ta tid att smälta" skriver Schulte. De svenska politikerna har emellertid inte betalt för att ägna några år till att i sakta mak komma fram till slutsatsen att de måste förhålla sig till verkligheten. Speciellt inte nu när tiden i snabb takt är på väg att ta slut.

Läs även:
Pophöger
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Dag1, Dag2, Ex1, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, SR1, SR2

2015-03-27

Löfven fullföljer Reinfeldts politik, öppnar svenskarnas hjärtan

Regeringen meddelade idag att den ämnar höja ett flertal skatter. Magdalena Andersson förklarar detta bland annat med att oljepriset är lågt, varför det enligt henne också är naturligt att höja bränsleskatterna.

Denna sorts logik har som bekant emellertid aldrig tillämpats då oljepriset varit högt, varför finansministerns argument är ännu ett exempel på den sorts djupt ohederliga form av retorik som Magdalena Andersson under sin korta tid som minister närmast gjort till sitt signum. Det låga oljepriset förklarar dessutom inte varför man också vill höja skatten på biobränslen, vilket inte heller Anderssons andra argument – nämligen att man måste komma överens med Miljöpartiet – gör.

Föga förvånande kommer nu, precis som igår, högljudda protester från de fyra "borgerliga oppositionspartier" som dyrt och heligt har lovat regeringen att inte göra något för att stoppa dennas socialistiska politik. Protester som då de är menade som politisk teater, inte som ett seriöst försök att utnyttja de goda chanser att stoppa regeringens politik som faktiskt står till buds, bara förstärker det löjets skimmer som allt sedan mellandagarna förra året vilar över dessa partier.

Det riktigt ironiska i sammanhanget är att vad regeringen nu gör ligger helt i linje med vad Fredrik Reinfeldt förespråkade i valrörelsen. I denna uppmanade en oengagerad nymoderat statsminister det svenska folket att "öppna sina hjärtan", och det kan knappast ha undgått någon att vad han menade med "hjärtan" var plånböcker. Det är precis detta regeringen nu också gör. Att "oppositionen" protesterar mot detta bevisar bara hur genomfalsk dess socialnyliberala politik har blivit.

Igår meddelade Sanna Rayman, i mitt tycke Sveriges bästa ledarskribent, att hon lämnar sitt jobb för att istället bli debattredaktör på Dagens Samhälle. Detta var en väldigt tråkig nyhet för oss som uppskattat Raymans lysande texter, men att Rayman förklarade sitt avhopp bland annat med att hon "har allt svårare att känna någon preferens för endera laget i politiken" är väldigt talande. Den svenska politiken har blivit ett skämt.

Lästips:
Göteborgs-Postens ledarredaktion om DÖ
Intervju med Sanna Rayman i Magasinet Neo
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN3, SMP1, Av1, Av2, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, SR1, SR2, SR3

2015-03-26

Rotvälska och rotlöshet

Rot-avdraget har blivit "för dyrt", kommenterade Magdalena Andersson i förrgår regeringens beslut att sänka nämnda avdrag.

Att någonting som inte kostar staten ett öre skulle vara "för dyrt" är emellertid ett väldigt märkligt påstående, inte minst från en civilekonom som Andersson. Rot-avdraget innebär nämligen inte en ökning av statens utgifter, utan en reduktion av statens inkomster. Vad balansräkningen beträffar blir såklart resultatet detsamma, men vad som är provocerande med Anderssons påstående är den tankefigur som ligger bakom hennes val av ord.

En reduktion av statens inkomster kan nämligen bara betraktas som "dyr" så länge 100 % av löntagarnas inkomster från början tillhör staten, och det är precis detta som Andersson också antyder. I förlängningen innebär detta synsätt är den obeskattade delen av lönen är att betrakta som en gåva från staten till de medborgare som har arbetat ihop dessa pengar. Magdalena Anderssons ordval avslöjar således på ett ganska kusligt sätt den kleptokratiska syn man inom Socialdemokraterna håller sig med, när det kommer till medborgarnas pengar och tillgångar.

"[J]ag förstår att många väljare är upprörda och känner sig lurade" kommenterade igår Annie Lööf regeringens besked att sänka rot-avdraget, ett budskap som också Moderaterna ställde sig bakom. Denna retorik blir emellertid direkt parodisk då såväl Annie Lööf som Moderaterna i december dyrt och heligt lovade att inte bidra till att stoppa en sänkning av rot-avdraget, trots att deras utsikter till att göra detta annars hade varit mycket goda.

Föga förvånande möts därför också allianspartiernas högljudda men oärliga protester nu närmast av hån. "Varför ska man ta oppositionen på allvar?", frågar sig idag PM Nilsson i en ledare i Dagens Industri. Många borgerliga väljare har säkerligen allt sedan regeringens besked frågat sig just detta. Det vilar nu ett löjets skimmer över den så kallade "oppositionspolitiken", och detta lär knappast avta i styrka framöver.

Ironiskt nog ligger regeringens besked om rot-avdraget helt i linje med Fredrik Reinfeldts famösa vädjan till svenskarna att öppna sina hjärtan. Detta är precis vad regeringens föreslagna skattehöjning också kommer att innebära att de framöver tvingas göra. Hade det funnits någon röd tråd i den socialnyliberala allianspolitiken hade Moderaterna också medgett detta, istället för att som nu låtsas att de bedriver oppositionspolitik.

Läs även:
Den sjätte mannen
Motpol
Anybody's Place
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6

2015-03-25

Fler borde lyssna på Radio bubbla!

Många, inte minst jag själv, beklagar sig ofta över medieklimatet i Sverige. Det går i princip inte längre att öppna en tidning eller höra ett radioprogram utan att undgå rena galenskaper som identitetspolitik, intersektionalitet och vänstervriden agendajournalistik. Vad man lätt glömmer är emellertid att det faktiskt finns en hel del alternativ till detta.

Tre gånger i veckan går det att lyssna på Radio bubbla, någonting jag själv under de senaste veckorna närmast slaviskt börjat göra. På pappret framstår upplägget som rätt poänglöst: Martin Eriksson och Boris Benulic – ibland förstärkta med Sofia Arkestål eller någon gästdeltagare – diskuterar de nyheter som för närvarande toppar bubb.la:s flöde.

I praktiken blir det hela emellertid inte bara strålande högerradio, utan därtill en fristad för alla som vägrar ryckas med när 70-talet nu går i repris i Sverige. På Radio bubbla anses det till skillnad från resten av Sverige inte normalt att kläcka ur sig den ena postmoderna galenskapen efter den andra. På Radio bubbla slipper man höra vuxna människor på allvar hävda att sekteristiskt trams och förmynderi är viktiga ledstjärnor i politiken.

Istället får lyssnaren höra aktuella händelser diskuteras ur ett frihetligt och allt annat än folkhemskt perspektiv, någonting man inte riktigt förstår hur ovan man är vid att göra förrän man faktiskt lyssnar. Att detta inte bara kombineras med gedigen bildning och kunskap, utan därtill med ett stort mått humor, gör upplevelsen fulländad. Det finns trots allt få andra radiostationer som, närmast i förbigående, skulle slå ett slag för rätten av att få "puffa ihop med sin katt".

Att lyssna på Radio bubblas tisdags- och torsdagssändningar är ett utmärkt sätt att börja arbetsdagen för den som så har möjlighet. Allra bäst är emellertid den något senare och längre lördagssändningen, som med fördel kan kombineras med en lång och rejäl frukost. Sveriges Radio har ingen chans i konkurrensen.

Idag skrev Sofia Arkestål i ett inlägg på sin blogg att Radio bubbla endast har runt 500 lyssnare per sändning, någonting som med tanke på dagens vänstervridna och pubertala medieklimat är direkt obegripligt. Radio bubbla förtjänar betydligt fler lyssnare än så. Ge därför denna fantastiska radiostation en chans 07.30 imorgon. Om du har humor och till skillnad från de sossefierade allianspartierna är borgerlig på riktigt, kan du inte annat än älska det.

2015-03-24

Socialnyberalism

För fem år sedan införde den dåvarande regeringen ett så kallat "försörjningskrav" i samband med anhöriginvandring. Syftet med detta var att anhöriginvandringen inte skulle leda till ökat utanförskap.

Försörjningskravet kom emellertid med ett antal "undantag", vilka var så omfattande att de snarare utgjorde regel. I augusti 2013 hade till exempel försörjningskravet bara tillämpats i 53 av totalt 15 000 fall under året. Detta innebar att de så kallade undantagsreglerna hade tillämpats i över 99,6 % av samtliga fall av anhöriginvandring.

Moderaterna motionerade därför nyligen om att skärpa reglerna, någonting som idag behandlades i socialförsäkringsutskottet. Moderaterna fick emellertid inte de övriga allianspartiernas stöd för detta, varför ingen skärpning heller kommer att ske. Detta är ett belysande exempel på varför Alliansen efter höstens val kunde förlora regeringsmakten, trots att vänsterblocket knappt gick framåt alls.

Inom det borgerliga blocket har starka krafter på senare år kommit att stå för en direkt nyliberal invandringspolitik. Denna nyliberala grundsyn på frågan har inte delats av de mer socialliberala krafterna, men de senare har istället med emfas försvarat den socialdemokratiska linjen med generösa bidrag, LAS och reglerad bostadsmarknad.

När dessa krafter har behövt kompromissa har resultatet blivit att de nyliberala fått som de velat när det kommit till invandringen, medan de socialliberala krafterna har fått sin vilja fram när det kommit till mottagandet av samma invandrare. Resultatet har blivit någonting som kan kallas för "socialnyliberalism", det vill säga en synnerligen misslyckad kombination av två ytterligheter. En kombination som närmast garanterar utanförskap, arbetslöshet, segregation och bidragsberoende.

Det var denna häxbrygd som ledde till att Alliansen lyckades med konststycket att förlora valet, trots att socialdemokratin var historiskt försvagad. Den svenska borgerligheten kommer att få väldigt svårt att återvinna väljarnas förtroende så länge den inte förmår hantera denna ödesfråga.

I ett läge där situationen blivit så akut att Migrationsverket planerar att närmast fördubbla antalet platser på de redan överfulla asylboendena, hade allianspartierna idag ett gyllene tillfälle att inte bara åsamka regeringen ett svidande nederlag utan också att visa väljarna att de nu var mogna att ta ansvar.

Dessvärre tog allianspartierna inte denna chans, tvärtom visade dagens händelser i socialförsäkringsutskottet att denna för både Alliansen och Sverige så destruktiva låsning alltjämt består. "Om man bara blundar för problemen finns de inte", tycks ha blivit den socialnyliberala Alliansens motto.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT6, LT7, SMP1, SMP2, SMP3, SMP4, Re1, Re2, Re3, Re4, Re5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ex8, Ex9, Ex10, Ab1, Ab2, Ab3, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5, SR6, SR7