2015-05-30

Socialdemokraterna och Moderaterna är på väg att bli akterseglade

I Sentios väljarundersökning för maj månad hamnar Moderaterna och Socialdemokraterna på en delad förstaplats med 24,3 % av väljarna vardera. Den stora skrällen är emellertid inte detta, den stora skrällen är att Sverigedemokraterna får stöd av hela 19,4 %.

Vad detta innebär är att Sverigedemokraterna, ett parti som kom in i riksdagen för mindre än fem år sedan, nu har ett väljarstöd som motsvarar 79,8 % av Socialdemokraternas. Vad detta innebär att Sverigedemokraterna, ett parti som kom in i riksdagen för mindre än fem år sedan, nu har ett väljarstöd som motsvarar 39,9 % av Moderaternas och Socialdemokraternas sammanlagda väljarstöd.

Dessa opinionsframgångar har knappast Sverigedemokraterna vunnit på egna meriter. Tvärtom, sedan valet har partiet inte bara skakats av de vanliga skandalerna. Därtill har rapporteringen om partiet präglats av en uppslitande maktkamp och av partiledarens sjukskrivning och spelproblematik. Istället är det de övriga partierna som, trots allt detta, lyckats med konststycket att driva sina väljare i famnen på Sverigedemokraterna.

Tidigare i veckan visade en annan opinionsundersökning att 58 % av svenskarna idag tycker att invandringen är för stor. Denna opinionsundersökning visade därtill att samtliga partier utom Miljöpartiet och Sverigedemokraterna går i otakt med sina väljare i frågan. Detta i ett läge då asyltrycket på Sverige är mer än dubbelt så stort som på något annat EU- eller EFTA-land, något som bland annat leder till att kommunpolitiker tvingas försämra nivån på den skolundervisning som redan utmärker sig för sin dåliga kvalitet.

En av Fredrik Reinfeldts riktigt stora politiska segrar var hur han lyckades cementera blockpolitiken. Denna seger öppnade för en ny era i svensk politik, en era där socialdemokratiskt regeringsinnehav inte längre var det normala. Efter att Sverigedemokraterna 2010 kom in i riksdagen valde emellertid Reinfeldt att föra en politik som bidrog till att göra samma blockpolitik omöjlig.

När han inte bara övergav den egna migrationspolitiken och istället anammade Miljöpartiets, utan därtill valde att förhålla sig fullständigt oresonlig gentemot alla som inte gillade denna nya politik, bäddade han också för Sverigedemokraternas framgångar i valet 2014.

Reinfeldt avgick och efterträddes som statsminister av Stefan Löfven, men efter att riksdagen hade röstat om höstbudgeten stod det klart att Stefan Löfvens svaga minoritetsregering saknade parlamentariskt stöd. Ett extra val tillkännagavs för att en tid senare blåsas av. DÖ hade gjort sin entré på den politiska scenen.

Med DÖ skulle inte bara Sverigedemokraterna isoleras. Med DÖ skulle också den blockpolitik som, eftersom blocken nu var tre och inte två till antalet, hade blivit omöjlig räddas. Fem månader senare börjar ett facit utkristallisera sig, och facit är att DÖ har varit ett komplett misslyckande när det kommer till båda dessa punkter.

Genom DÖ har allianspartierna lyckats reta gallfeber på sina egna väljare, en vrede som knappast har blivit mindre av alla deras försök att misstänkliggöra eller mobba sina kritiker till tystnad. Alliansens försök att med DÖ hålla en blockpolitik som exkluderar Sverigedemokraterna vid liv har utvecklats till en politisk charad som väljarna inte bara genomskådar, utan som därtill gör de egna väljarna förbannade.

Detta har gett Sverigedemokraterna legitimitet, en legitimitet som därtill blivit större av att varken Alliansen eller regeringen förmått bryta med den utopistiska och ansvarslösa invandringspolitiken. Resultatet har blivit att Sverigedemokraterna, Moderaterna och Socialdemokraterna redan idag har blivit förhållandevis jämnstora.

Detta borde få alla varningsklockor att börja ringa hos såväl moderater som socialdemokrater. Om de inte snart börjar förstå att politik är på allvar kan Sverigedemokraterna 2018 mycket väl vara Sveriges både största parti och "block".
DN1, DN2, DN3, Dag1, Dag2, Dag3, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1, SR2

2015-05-29

10 000 nya jobb eller 100 000 flyende väljare?

Socialdemokraternas pågående kongress ger en väldigt intressant inblick i den socialdemokratiska världsbilden. Det parti som håller kongress tycks tro att Vietnamkriget fortfarande pågår, att ärat Palmes namn fortfarande flyger över jorden, att rekordåren inte är över och att väljarstödet uppgår till 45 procent, snarare än 25,9.

En av dagens mer intressanta nyheter från den socialdemokratiska kongressen är att Löfven har påstått att 10 00 nya jobb kan skapas, bara de redan ökända reglerna för offentliga upphandlingar utökas med ett krav på att anställa långtidsarbetslösa. Att ett sådant villkor skulle skapa uppenbara undanträngningseffekter tycks inte föresväva Löfven. Ej heller tycks det föresväva honom att ett sådant villkor i praktiken skulle utesluta många mindre leverantörer, eller att många av de långstidsarbetslösa är långstidsarbetslösa helt enkelt för att dagens sönderreglerade arbetsmarknad i praktiken gjort dem omöjliga att anställa.

Genom att vifta sitt trollspö hoppas Löfven skapa 10 000 nya jobb, en syn som bottnar i en grundläggande brist på förståelse för att det land Tage Erlander en gång ledde inte längre finns kvar. De 10 000 jobben är emellertid bara en bråkdel av de nya jobb som måste skapas för att nå det totalt orealistiska målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Ett mål som Ylva Johansson i praktiken förvisso dödförklarade i måndags, men som likt en zombie trots detta ändå går igen på den socialdemokratiska kongressen.

Det parti Stefan Löfven leder saknar svar på dagens "utmaningar". Det parti Stefan Löfven leder har sedan länge spelat ut sin roll och lever idag endast på gamla meriter. Det parti Stefan Löfven leder är ett döende parti. Stefan Löfven må tala om 10 000 nya jobb, men de applåder från de redan frälsta han river ned förmår inte dölja att den socialdemokratiska kongressen är ett haveri inför öppen ridå. Stefan Löfven hoppas på 10 000 nya jobb, men 100 000 nya flyende väljare är ett betydligt mer sannolikt utfall av det tal han höll idag.

Läs även:
Anybody's Place, Den sjätte mannen, Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

2015-05-28

Om "De osynliga" och drömmen om en fungerade svensk mångkultur

I den senaste artikeln i DN:s reportageserie "De osynliga" berättas om mongoler som till en lön om mellan 7 000 och 8 000 kronor i månaden jobbar sju dagar i veckan med att städa. Reportaget är väldigt intressant och ett bra exempel på den sorts fördjupande journalistik som i tidningskrisens spår blivit allt mer sällsynt. Artikelförfattarna underlåter dock att påpeka två väldigt anmärkningsvärda omständigheter.

Den första omständigheten artikelförfattarna underlåter att kommentera är att mongolerna enligt städföretagets ägare är asylsökande, någonting som DN:s egen källa delvis också bekräftar. Om så är fallet är detta högst anmärkningsvärt. Mongoliet är nämligen ett fredligt land som både håller demokratiska val och är klassificerat som fritt av ansedda Freedom House.

Om de mongoliska städarna faktiskt är asylsökande innebär detta inte bara att de med allra största sannolikhet missbrukar asylsystemet. Det innebär också att de tar resurser från de asylsökande som faktiskt är flyktingar. Detta leder i sin tur att de stora problemen med trångboddhet på asylboenden och långa väntetider på besked om uppehållstillstånd förvärras.

Den andra omständigheten artikelförfattarna underlåter att kommentera är att mongolernas status som offer är allt annat än självklar. De månadslöner på mellan 7 000 och 8 000 kronor som DN antyder är slavlöner är närmare tio gånger högre än minimilönen i Mongoliet. För många mongoler är en sådan lön med allra största sannolikhet en drömlön.

Levnadskostnaderna är givetvis högre i Sverige än i Mongoliet, men mellanskillnaden torde trots detta vara högst betydande. Vad mer är, om de mongoliska städarna verkligen är asylsökande innebär detta också att Migrationsverket antingen står för både kost och logi eller bidrar till att betala deras boende inom ramen för Lagen om eget boende (EBO). För mongolerna i fråga framstår säkerligen detta som ett ganska attraktivt alternativ till livet i Mongoliet.

Vad alla intellektuellt hederliga förespråkare av en stor invandring till Sverige här måste fråga sig är om en arbetsmarknad som den DN beskriver i praktiken inte är vad som faktiskt krävs för en lyckad integration. Det var löner som dessa som lockade fattiga européer och kineser att resa till USA, och därmed bidrog till den relativt väl fungerande "mångkultur" som idag så ofta utmålas som ett föredöme.

Till skillnad från de många arbetslösa, bidragsberoende och passiviserade invandrarna i de svenska miljonprogramsförorterna, har de mongoliska städarna fått in en fot både på den svenska arbetsmarknaden och i det svenska samhället. De tjänar bättre än vad de någonsin gjort tidigare och affärdsidkare får sina lokaler städade till en väldigt förmånlig kostnad. På många sätt är det hela en win-win-situation.

Jag vill med detta varken påstå att utvecklingen är bra eller önskvärd. Vad jag vill ha sagt med detta är att vi projicerar våra egna föreställningar om vad som är ett drägligt arbetsliv på andra som inte delar våra referensramar. Vad jag vill ha sagt med detta är att vi inte förmår diskutera vare sig mångkultur eller invandring på ett realistiskt sätt.

Vad jag vill ha sagt med detta är att debatten om mångkultur idag är en debatt grundad i en föreställning om att man både kan äta kakan och ha den kvar. Vad jag vill ha sagt med detta är att för att klara ett asyltryck som är mer än dubbelt så stort som på något annat EU- eller EFTA-land, så måste vi tänka nytt när det kommer till integrationspolitiken. Väldigt nytt.

Läs även Bengt Nilssons inlägg om ett annat av reportagen från artikelserien "De osynliga".
DN1, DN2, DN3, Dag1, Dag2, Dag3, SMP1, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6

2015-05-27

Om bohusmoderaterna och tiggeriförbudet

Styrelsen för Moderaterna i Bohuslän röstade nyligen ja till ett förslag om nationellt tiggeriförbud, ett förslag som nu förbundsstämman har att ta ställning till på lördag. Om även förbundsstämman röstar ja kommer bohusmoderaterna ta med sig förslaget till höstens partistämma.

Jag har ännu inte själv sett några högljudda eller indignerade kommentarer till detta, men om några sådana ännu inte har hörts är det med allra största sannolikhet bara en tidsfråga innan de kommer. Anledningen till att det förhåller sig på det här sättet är att varje förslag i linje med bohusmoderaternas enligt gängse samhällsdebattsdramaturgi förutsätts bottna i egoism och hjärtlöshet.

Det är riktigt att någonting som grovt förenklat kan kallas för "egoism" ligger bakom en stor del av de starka reaktionerna på tiggarnas närvaro i Sverige. Tiggarnas närvaro framkallar inte bara obehag hos många, deras närvaro gör därtill det offentliga rummet till en högst påtagligt mindre tilltalande plats att vistas på.

Tiggarnas närvaro innebär också att cynismen breder ut sig bland svenskarna. Att det idag sitter en tiggare utanför varje större affär innebär att vår förmåga till empati både utmanas och utarmas. Det är betydligt lättare att känna empati gentemot utsatta människor när sådana är en relativt sällsynt syn, än när varje promenad genom en svensk stadskärna innebär att man ser dem i mängder.

Även om man helt bortser från dessa effekter, även om man bortser från markockupationer och kåkstäder, även om man bortser från husockupationer, skogsskövling och nedskräpning, så innebär emellertid inte detta att bohusmoderaternas förslag kan avfärdas som ett utslag av egoism. Tvärtom. Direktören för den rumänska hjälporganisationen Liv och ljus, Florin Ivanovici, sade nyligen följande:
"Vår mycket starka rekommendation är att inte ge pengar till tiggare. Det förvandlar tiggeriet till ett yrke, barnen hemma i Rumänien överges och missar ofta skolan när föräldrarna är borta. Att ge uppmuntrar till ett liv utan framtid; att flytta från land till land löser inte deras grundläggande problem."
Vad Ivanovici säger är att den som ger tiggare pengar förvärrar situationen. Vad Ivanovici indirekt säger är att varje härbärge och camping som görs tillgänglig, att varje myndighet som ser mellan fingrarna när kåkstäder uppförs, inte bara bidrar till att cementera tiggarnas belägenhet utan också till att barn inte får gå i skolan.

Vad bohusmoderaterna föreslår skulle med andra ord bidra till att stävja allt detta. Det enda bra argumentet som återstår blir därmed den principiella invändning man kan ha till den begränsning av människors frihet ett tiggeriförbud skulle innebära. Rent principiellt är detta en invändning jag delar.

Lagar handlar emellertid om mer än akademiska principer, de handlar även om att se till vad som faktiskt fungerar och vad som är realistiskt. Det är därför som allt annat än "drogliberala" politiker i bland annat Nederländerna, Portugal, Washington och Colorado har avkriminaliserat användningen av droger eller vissa droger. Dessa politiker är knappast för att allmänheten använder samma droger, men de har kommit till insikt om att skademinimeringspolitiken fungerar och att en narkotikapolitik som den svenska inte gör det.

Att låta människor från Balkan tigga i Sverige hjälper dem måhända kortsiktigt, men på lång sikt finns det mycket som talar för att detta istället är direkt destruktivt. De bröst- och falsettoner som används mot förslag som bohusmoderaternas säger därför ganska mycket om de debattörer som använder sig av dessa bröst- och falsettoner.

När det kommer till kritan visar sig vad de värnar om inte vara tiggarna. Vad de värnar om är Kampen. Vad de värnar om är den egna världsbilden, det egna egot och det egna messiaskomplexet. Vad de med näbbar och klor värnar om är det problemformuleringsprivilegium de med hjälp av ett helt batteri av härskar- och smutskastningsmetoder har lyckats tillskansa sig.
SvD, DN, Dag1

2015-05-26

Om postmodern procenträkning

Enligt en nyligen genomförd opinionsundersökning anser idag 58 procent av svenskarna att invandringen till Sverige är för stor. Av resterande 42 procent är det endast åtta procentenheter som anser att invandringen är för liten. De svenskar som idag tycker att invandringen är för stor tycks med andra ord inte bara vara i majoritet, de är dessutom till antalet mer än sju gånger så många som antalet svenskar som tycker att invandringen är för liten.

Det intressanta med detta är emellertid inte i första hand majoritetsförhållandena som sådana. Det intressanta med detta är hur den svenska samhällsdebatten tycks härröra från ett parallellt universum där de bägge positionernas respektive styrkeförhållanden i opinionen är de diametralt motsatta.

De 58 procenten utmålas i den svenska samhällsdebatten som en liten grupp marginaliserade extremister. De 34 procenten som inte tagit ställning utmålas som den lätt restriktiva och inte sällan smått smygrasistiska mittfåran. De åtta procenten utmålas som den knappa minoritet som har framtiden för sig, som ett progressivt gräsrotsuppror som står för den i grund och botten enda moraliskt försvarbara hållningen.

Detta i ett läge då asyltrycket på Sverige är mer än dubbelt så stort som på något annat EU- eller EFTA-land. Detta i ett läge då den svenska förmågan till integration av utlandsfödda utmärker sig som sämst i hela västvärlden. Detta i ett läge då 55 bostadsområden i Sverige har blivit till, med Brottsförebyggande rådets utredares ord, "enklaver i Sverige där svensk lag inte längre gäller". Detta i ett läge då asylinvandringens kostnader blivit så höga att kommunpolitiker tvingas försämra skolundervisningen för att bekosta dem.

Mest iögonfallande är kanske hur åsikten att Sverige tar emot för få flyktingar endast har större stöd än åsikten att Sverige tar emot för många i ett enda parti, nämligen Miljöpartiet. Detta innebär att ledningen för samtliga övriga partier skulle ha väljarnas stöd för en eventuell omläggning av invandringspolitiken.

Givet deras språkbruk, givet hur de i förekommande fall låtsas som att förslag om tidsbegränsade uppehållstillstånd istället för permanenta ej har något med volymer att göra och givet hur snabba de är med att pudla när ett ord som "volymer" har använts, tycks insikten om detta emellertid inte ha sjunkit in. Istället tycks man inom politikerkåren drabbad av vanföreställningen att indignationsnivån på kultursidorna och att frekvensen av grovt tendentiösa påhopp i den postmoderna vänsterns dagliga Twitterdrev är goda indikationer på vad mannen på gatan tycker.

Bakom det ständiga idisslandet av floskler som "värdegrund" och "alla människors lika värde", bakom det grandiosa talet om Sverige som en "humanitär stormakt", ryms idag ett skriande demokratiunderskott. Vi har fått en politikerklass som tycks tro att de är valda att representera journalistkåren och "kulturarbetarna", snarare än folket. En politikerklass som, istället för att stå med båda fötterna på jorden, låtit sig svepas med i en akademisk och medial våg av postmoderna pajaskonster. En politikerkår som hellre för en politik de själva vet saknar verklighetsförankring än tar risken att drabbas av en kultursideunderstödd Twitterstorm.

Läs även:
Tino Sanandaji, Motpol
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ab