2020-08-08

Framstegsmyten och dess funktion

Mina flogistonteoretiker:

Ett av de sätt den för progressiva så centrala föreställningen om Framsteget yttrar sig på, är den som whighistoria. Med detta avses inte bara en historieskrivning enligt vilken allt ständigt blir bättre, utan också en sådan enligt vilken politiken ständigt blir mer upplyst, människor ständigt mer förståndiga och institutionerna ständigt mer moraliska. Denna uppfattning är en så integrerad del av den västerländska världsbilden att de flesta inte bara tar den för given, utan också har svårt att föreställa sig hur det skulle kunna förhålla sig på ett annat sätt. Detta syns inte minst i språket, där ord som "bakslag" och anklagelser om att någon vill "vrida klockan tillbaka" får representera någonting negativt, medan ett uttryck som "det är 2020 nu" inte åsyftar modets skiftande nycker utan bottnar i det underförstådda antagandet att graden av barbari under ett givet årtal x är proportionell mot den tid (det vill säga resultatet av den aritmetiska operationen 2020-x) som passerat sedan dess.

Bakom denna mycket djupt rotade föreställning döljer sig dock det både högst godtyckliga och anmärkningsvärt sentida antagandet att människan för varje år automatiskt blir mer etisk, att institutionerna för varje år automatiskt blir mer hedervärda, att etablissemanget för varje år automatiskt blir mer vidsynt, att samhället för varje år automatiskt blir mer fritt och att konstnärer för varje år automatiskt når en djupare grad av metafysisk insikt. Inga bevis läggs dock fram för att det skulle förhålla sig så, och inte heller framförs några teorier som förklarar den fundamentala naturkraft man utan någon som helst evidens för detta förutsätter finnas där. I ställer hemfaller man åt cirkelresonemang, där vad som skett till följd av denna krafts förmodade existens förutsätts utgöra framsteg, och där vad man av denna anledning tolkar som framsteg åberopas som bevis på nämnda krafts existens.

(I sammanhanget bör påpekas att denna tids- och historiesyn på engelska inte bara går under namnet Whig history, utan därtill begåvats med det mycket mustiga öknamnet Whiggery. Novisen bör innan vi går vidare provsmaka detta ord likt en god och mycket dyr cognac eller whisky; han bör först låta ordets delikata övertoner smeka gommen, och därefter andaktsfullt njuta av upplevelsen när denna välsmakande bokstavskombination rinner nedför strupen, eller om man så vill, lämnar stämbanden. Han kan med fördel också ställa sig framför spegeln och repetera ordet – givetvis inte bara med en lätt nedlåtande aristokratisk uppsyn, utan också med rösten uppfylld av det subtila men distinkta förakt situationen tarvar. Whiggery – har du, bäste läsare, någonsin tidigare hört ett så delikat ord? Dessvärre lämpar det sig mindre väl i löpande text, emedan inlåningar från de båda anglosaxiska krämarimperiernas gemensamma språk i möjligaste mån bör undvikas, och på den reaktionära publikationen Fnordspotting kommer vi därför även fortsättningsvis i normalfallet begagna oss av termen whighistoria, även om detta sker till priset av att textmassan därmed blir något mindre färgstark än vad man hade kunnat önska.)

Men, inflikar kanske här någon, är föreställningen om Framsteget verkligen helt tagen ur luften? Den tidsepok som är föremål för whighistorieskrivning sammanfaller trots allt, fortsätter vederbörande, med ökande välstånd, stigande medellivslängd, tilltagande möjligheter att hjälpa samhällets mest utsatta, medicinska landvinningar, förbättrad livsmedelssäkerhet och så vidare. Observationen är givetvis helt riktig, och även om fokuset är påfallande materiellt, beskriver den också en utveckling få helt skulle vilja vara utan. Utvecklingen i fråga förklaras dock vare sig av att eliterna ständigt blir mer visa eller av att människan ständigt når djupare moraliska insikter, utan av ekonomisk tillväxt och teknikutveckling. Att fler fattiga kan få hjälp idag än för hundra år sedan beror inte på att vi blivit mer givmilda eller empatiska, utan på att vi idag har betydligt större ekonomiska möjligheter att hjälpa andra. Att fler idag kan erbjudas akuthjälp när de hotas av svält beror inte på att vi blivit mer benägna att osjälviskt gå hungriga för att ge andra en möjlighet att äta, utan på att växtförädling, konstgödsel, bekämpningsmedel och mekanisering lett till ett aldrig tidigare skådat jordbruksöverskott.

Bakom myten om Framsteget döljer sig med andra ord ingenting annat än att man genom list, manipulation och förrädiska omskrivningar tillskriver det progressiva samhällets prästerskap äran för vad som i själva verket är frukterna av tillväxt och uppfinningar. Genom att avsiktligt och mycket förrädiskt blanda samman en materiell utveckling med en ideologisk, och genom att fördunkla verkligheten medelst en tät väv av förljugna narrativ och kryptoreligiösa dogmer, målar man upp bilden av en värld där det inte är teknikutveckling som förklarar de mätbara framsteg man faktiskt kan peka på, utan den förmenta visdomen och de påstådda ontologiska insikterna hos politiker med ett barns världsbild, presstödsavlönade revolutionärer, generalsekreterare för vilka ropen på solidaritet blivit en mycket lukrativ karriärväg och neurotiska aktivister vilkas extrema och ogenerade ideologiproduktion ompaketerats som "forskning".

(Under liberalismens tidiga historia fanns visserligen en sådan koppling, då det var de reformer som då drevs igenom som möjliggjorde den explosiva välståndsökning som i ett materialistiskt och nihilistiskt samhälle blivit till det enda måttet på framsteg. Etablissemanget har dock sedan länge övergivit den klassiska liberalismen, vilket med tiden lett till framväxten av den häxbrygd av svågerkapitalism, klåfingrighet och storhetsvansinne som utgör den ekonomiska politiken idag. Denna ekonomiska politik har i sin tur ironiskt nog bidragit till stagnation, vilket det progressiva samhällets giriga härskarkast, som lider av ett svårt tillväxtmissbruk, nu desperat försöker åtgärda genom ständigt större keynesianska stimulanser, finansierade med lån tecknade i framtida generationers namn. Var god svälj.)

Framsteget är, annorlunda uttryckt, så som det vanligen beskrivs (det vill säga en rörelse anförd av ständigt mer upplyst elit mot en ständigt friare, ständigt mer rättvis och ständigt mer rationell framtid), en föreställning utan förankring i verkligheten. Konkreta bevis för detta finner vi inte bara i besvärande omständigheter som att det var modernitetens föreställningar och uppfinningar som ledde till 1900-talets kataklysmer, eller att alla som uppskattar skönhet upplever moderna byggnader som frånstötande i jämförelse med gamla, utan också i det faktum att tidigare generationer många gånger faktiskt har "vridit klockan tillbaka", utan att detta inneburit att analfabetismen, det dåligt bordsskicket och den ohämmade troglodytismen triumferat. Antikens stora tänkare kom, då de halvtannat årtusende efter sin död återupptäcktes, att trollbinda européerna så till den grad att man radikalt lät omstöpa sin världsbild genom att återintegrera dem i den, och när kontinenten några århundraden gick in i renässansen var denna ett uttryck för föreställningen att civilisationens storhet återfanns i ett avlägset förflutet, som man nu entusiastiskt försökte återskapa.

I den tillväxt som möjliggjort för myten om Framsteget att få fäste, finner vi dock utöver de uppenbara fördelarna med denna en annan viktig ledtråd till modernitetens mytologi. En stor del av det ökande välståndet har nämligen aldrig kommit allmänheten till godo, då ökande välstånd också i ännu större utsträckning ökar utrymmet för parasitism. När människors bruttoinkomst nätt och jämt räcker till brödfödan är det överskott en parasitär klass kan livnära sig på mycket litet, men när människors bruttoinkomst överstiger livets nödtorft flera gånger om, kan en stor del av denna bruttoinkomst omfördelas till andra, utan att detta leder till svält eller bondeuppror. Tillväxten har därför lett till en explosiv ökning av antalet oproduktiva snyltare, och dessa parasiter känner vi idag som den nya klassen – eller om man så vill, det prästerskap som till stor del sammanfaller med samhällets härskarkast, och som gjort Framsteget till en central dogm i sin officiella mytologi.

I just denna omständighet finner vi inte bara den egentliga betydelsen av begreppet Framsteg, utan också anledningen till att det kommit att få en så framträdande betydelse i den progressiva världsbilden. Bakom myten om Framsteget döljer sig ständigt högre skatter, ständigt högre presstöd, ständigt fler administratörer, mellanchefer och samordnare, ett ständigt växande skrå av högavlönade biståndspotentater, en ständigt växande och för varje dag alltmer mäktig klass av ansiktslösa euromandariner i Bryssel, ett samhälle där priset för allt fler oönskade tjänster ständigt bakas in i beloppen som anges på de prislappar som möter slutkunden i affären, och så vidare. Framsteget är, annorlunda uttryckt, en myt som skänker parasitens tillvaro mening, ett narrativ som förvandlar blodsugaren till hjälte och en fabel som hjälper snyltaren att stilla sitt dåliga samvete. Att den stora politiska skiljelinjen alltmer kommit att stå mellan dessa parasiter och de produktiva medborgare de parasiterar på, och att det är de senares företrädare som förklaras utgöra ett hot mot Framsteget, blir mot denna bakgrund också både begripligt och fullt naturligt.

2020-08-04

Sexköpslagen som falsk dikotomi

Mina nattaktiva apor och myrslokar:

Bakom de konflikter mellan "höger" och "vänster" som utmärker det samhälle modernismen har skapat, döljer sig påfallande ofta vad som i själva verket utgör inomliberala schismer. Ibland, som när till exempel Göteborgs-Postens ledarskribenter duellerar med sina motsvarigheter på Dagens Nyheter om vilken ledarredaktion som bäst vet att renlärigt uttolka liberalismen, består denna konflikt i att den ena ledarredaktionen quijotiskt försvarar den position den ständigt muterande liberalismen representerade igår, medan den andra avantgardistiskt stakar ut vägen mot den position samma liberalism kommer inta i morgon. Konflikten står dock inte bara mellan olika liberala årgångar, utan också mellan olika men i allra högsta grad samtidiga liberala skolor, vilket inte minst debatten om sexköpslagen är ett talande exempel på. I denna konflikt utgörs den ena sidan (som ofta felaktigt tas för en högerhållning) av den hedonistiska och nyliberala föreställningen att sex bör betraktas som en vara i mängden, medan den andra svarar mot en mycket paradoxal innerstadsliberal position (vanligtvis företrädd av personer som lever på skattepengar) enligt vilken kvinnors kroppsliga autonomi å ena sidan är helig, men samma kvinnor å den andra så karaktärssvaga att de måste skyddas från sin egen fria vilja genom att de män de säljer sex till ställs inför skranket.

Dessa hållningar kan vid första anblick tyckas både mycket olika och oförenliga, men har i själva verket inga problem att samexistera sida vid sida, vilket tydliggörs av att företrädarna för de båda ståndpunkterna ständigt ingår allianser med varandra, och vanligtvis också verkar inom samma organisationer och partier. De betraktar visserligen varandra som en smula inskränkta respektive omogna, men identifierar när det kommer till kritan inte desto mindre också varandra instinktivt som naturliga bundsförvanter i kampen mot den egentliga och gemensamma fienden – nämligen högern. Högern själv förstår dock många gånger inte detta utan låter sig tvärtom snärjas av den falska liberala dikotomin, varför många moralkonservativt sinnade gör gemensam sak med de liberala feministerna samtidigt som många mer kulturkrigsmedvetna i stället ansluter sig till det nyliberala lägret. Resultatet blir en sexköpsdebatt som förs helt och hållet på liberalers villkor, och där de (skenbart) enda positionerna som finns att inta är liberala sådana.

Frågan om försäljning och/eller köp av sex bör vara straffbart eller inte är dock i bästa fall en meningslös akademisk övning (och i praktiken betydligt oftare en regelrätt distraktion), då inte ens drakonisk lagstiftning skulle ha några större utsikter att stoppa företeelsen, och då mycket talar för att effekterna tvärtom är kontraproduktiva (åtminstone i den mån man något naivt utgår från att den uttalade ambition bakom lagstiftningen sammanfaller med den egentliga). Verkligheten är i stället att synen på sex som en handelsvara vilken som helst är i allra högsta grad naturlig i det gudlösa, materialistiska, hedonistiska, nihilistiska och individualistiska samhälle som liberaler ur de båda falangerna med gemensamma krafter har skapat. Vad mer är, det faktum att just liberaler, uppfyllda av rationalistiska vanföreställningar om att mäns och kvinnors sexualitet inte skiljer sig åt, och helt utan att ta hänsyn till den explosiva roll sexdriften spelar i varje mänskligt samhälle, mycket ivrigt har gått i bräschen för att både slå sönder kärnfamiljen och undergräva traditionella könsroller, har resulterat i att det upplevda behovet av prostituerades tjänster både ökat och spritt sig till lager där det tidigare inte kunnat få fäste.

I den mån man verkligen vill gå till botten med prostitutionens alla ideologiska aspekter, finner man också snart ett frågan inte bara rymmer ett kaninhål, utan också ett spegelland. Då även kärnfamiljen som sådan ursprungligen får sägas vara ett borgerligt (eller protoborgerligt) ideal, som den frie alfahannen före antiken knappast skulle ha sett som eftersträvansvärt, utan snarare som ett utslag av slavmoral, inverteras många invanda föreställningar om vad som är höger och vänster när man söker sig bakåt i tiden. I det faktum att progressiva idag ser det som barbariskt att arméer historiskt både frekventerat bordeller och hållit sig med i dubbel bemärkelse inbäddade prostituerade, trots att detta på sin tid sannolikt ironiskt nog snarare uppfattades som en lyckad progressiv åtgärd genom vilken man minimerade antalet våldtäkter, finner vi ännu ett lager av inversion. Risken för att man, likt de två ledarredaktionerna i Göteborg och Stockholm, hamnar mitt i ett krig mellan olika årgångar av liberalismen är med andra ord allt annat än försumbar, men kanske blir detta när man söker sig tillräckligt långt tillbaka i historien också irrelevant.

Intressant nog är oavsett vilket den värdekonservativa högern och den radikalfeministiska vänstern idag (åtminstone på pappret) ofta rörande överens om att prostitution är någonting dåligt. I den mån man faktiskt också vill bekämpa den, behöver därför båda sidor först acceptera att prostitution alltid kommer att finnas, inte går att förbjuda och i vissa lägen sedan tidernas begynnelse fungerat som en mycket välgörande säkerhetsventil (inte minst ur ett kvinnligt perspektiv). Strategin måste därför bli skademinimering, och denna kan bara lyckas om man först accepterar att atomisering, nihilism, hedonism och materialism undergräver en civilisations moral, och att den idoga kampen för att dekonstruera könsroller bidragit till framväxten av en generation psykofarmakaknaprande neurotiker oförmögna till såväl meningsfull samvaro som att ta hand om sig själva och sitt samhälle. Annorlunda uttryckt, för att ge skademinimeringen en chans att lyckas måste vi först göra precis det progressiva i alla lägen kategoriskt och reflexmässigt motsätter sig, nämligen ta ett steg "bakåt".

Därmed är de krafter som mest högljutt påstår sig kämpa mot prostitutionen uteslutna som allierade, då dessa inte bara är de mest ivriga tillskyndarna av den atomiserade, nihilistiska, hedonistiska, materialistiska och rationalistiska livsåskådning som i moderniteten tagit religionens plats, utan därtill också produkter av samma livsåskådning. Vad mer är, ju mer utbredd prostitutionen blir, desto mer förbättras också deras möjligheter att tillskansa sig den makt, de resurser och den status som i kombination med ressentiment och ett illa dolt manshat utgör deras verkliga drivkrafter. Ur deras synvinkel blir i själva verket åtgärder med reella utsikter att faktiskt minska prostitutionen till ett hot mot den egna karriären och livsstilen, varför de – de många fina orden till trots – kategoriskt motsätter sig sådana. Just därför bör dock alla se schismen mellan dem och de nyliberaler som anser prostitution, sexrobotar och porr vara någonting uppbyggligt och eftersträvansvärt för vad den är, nämligen en falsk valsituation i vilken allmänheten förväntas ta ställning för endera av två variationer på temat hedonistisk nihilism.

Den som anser att den kleptokratiska moderniteten med dess själlöshet, anemiska kulturliv och människofientliga arkitektur utgör ett samhälle som med stormsteg närmar sig utopin kan med fördel välja sida i denna konflikt, men resterande kan utan vidare avfärda frågeställningen som meningslös och lägga sin tid på någonting mer fruktbart, som till exempel att rensa sitt sinne från destruktiva liberala reflexer och föreställningar.

2020-07-30

Om framsteg, kleptokrater och historiematerialism

Mina musikentusiaster på festival i Ingolstadt:

Sedan det 1775 stod klart att 13 av landets amerikanska kolonier befann sig i uppror mot den brittiska kronan, utsåg det torydominerade parlamentet en mycket rebellvänlig whiggeneral att återställa ordningen utmed den nordamerikanska östkusten. Denne whiggeneral – William Howe – vann utan problem alla de strider han behövde vinna för att klara livhanken, säkra en bekväm vistelse i Amerika och inte flagrant bryta mot parlamentets order, men undvek omsorgsfullt att utdela något av de många förödande slag han utan problem hade kunnat åsamka den otränade och odisciplinerade rebellarmén, varför kriget efter åtta år av farsartade strider och trupprörelser förlorades, och de amerikanska kolonierna – helt i enlighet med vad både Howe själv och resterande whigs, inklusive den av provinsen New York avlönade Edmund Burke, i praktiken hela tiden hade förespråkat (om än i så pass inlindande ordalag att de inte kunde åtalas för högförräderi) – kunde få sin självständighet.

Att samme Burke sju år efter krigsslutet skulle bli känd som konservatismens fader då han i en mycket både pladdrig och överskattad bok tog avstånd från revolutioner, rationalism och precis de upplysningsföreställningar om mänskliga rättigheter som ständigt hade åberopats av de nordamerikanska upprorsmännen, för att i stället förespråka vikten av monarki, en stark aristokrati och villkorad rösträtt, utan att omvärdera sin syn på vad de amerikanska kolonisterna hade gjort, hör inte bara till historiens stora ironier, utan ger också en fingervisning om ursprunget till de inre motsättningar som allt sedan dess gjort konservatismen till ett ofta ganska sorgligt substitut för meningsfull högerideologi. Vad som i sammanhanget gör det misslyckade kriget intressant är dock någonting helt annat, nämligen att det fördubblade den brittiska statsskulden, vilket i sin tur ledde till att Storbritannien på allvar begåvades med en klass (dominerad av whigs) som kunde leva på räntan från statspapper.

Annorlunda uttryckt, när en hårdför och intolerant amerikansk minoritet inledde ett uppror mot kronan inte bara saboterade ledande whigs försöken att slå ned detta, utan lyckades därtill dra ekonomisk vinning av det faktum att den misslyckade krigsinsatsen blev både långvarig och kostsam som en följd av att de aktivt undergrävde den. I just denna omständighet finner vi ett tidigt exempel på att de skeenden som åtnjuter en särställning i whighistorien dels blivit föremål för omfattande historierevisionism, dels sammanfallit med vad som varit väldigt gynnsamt och lukrativt för personer ur den progressiva härskarkasten själva. Vad mer är, vad som då skedde var ingenting exceptionellt, utan tvärtom ett exempel på någonting som går som en röd tråd genom historien, vilken vi bara några år efter den amerikanska revolutionen finner en tydlig illustration av i den franska, som (åtminstone inledningsvis) understöddes av finansiella intressen med ett horn i sidan till den jordägande adeln. Att komplexa skeenden får ett utfall som gynnar etablissemanget är i själva verket någonting som utmärker liberalismen, liksom att dessa utfall (även om de med sin samtids mått mätt ibland inledningsvis uppfattas som direkt katastrofala) i efterhand tenderar att beskrivas som någonting önskvärt, tillika exempel på framsteg.

Den som påpekar detta blir ofta beskylld för att hemfalla åt konspirationsteorier, och rent funktionellt eller behavioristiskt kan den postfeodala historien också på många sätt med fördel förstås som resultatet av en liberal konspiration. Vill man förstå själva mekanismen bakom skeendena bör man dock inte analysera dem i termer av konspirationer, utan av rinnande vatten. Vatten i rörelse finner alltid en väg, och denna väg leder för det första alltid nedåt mot ett lägre energitillstånd, och följer för det andra i regel minsta motståndets lag. När en ravin väl har uppstått kan resultatet framstå som både magnifikt och oförklarligt, men de mekanismer som format den är enkla, och det enda som krävs är rinnande vatten plus tid. Vad den historiska processen beträffar motsvaras det lägre energitillståndet av att makt och egendom glidit en högre kast ur händerna, och den fors som skapat ravinen är resultatet av att en kataklysm i form av en revolution eller ett misslyckat ingenjörsprojekt inträffat uppströms. Den mäktiga ravinen motsvaras av den officiella historieskrivning som, av naturliga skäl, har beställts av den lägre kast som ovan nämnda makt och egendom nu övergått till, snarare än den nu marginaliserade högre kast som före ravinens uppkomst såg dessa som sin naturliga arvslott.

Det visar sig därmed att mönstret i regel går utmärkt att förklara utan att blanda in några konspiratörer i ordets traditionella bemärkelse. Vad som sker är att en ständigt växande byråkrati ständigt omfördelar en ständigt större andel av makten och resurserna, och att mottagarna av denna makt och dessa resurser gör sig till mecenater för de tänkare och stilister som med de elegantaste och mest insmickrande formuleringarna retroaktivt förmår omtolka historien om samma omfördelning som en lineär progression från barbari till en ständigt högre grad av civilisation. Denna progression existerar såtillvida att den sammanfaller med ett ständigt mer kaotiskt och kleptokratiskt tillstånd där ständigt fler parasiterar på andra, men dess skenbara ideologiska linearitet är en efterhandskonstruktion som vid varje given tidpunkt utformas för att utmåla alla de historiska skeenden som föregått denna som ofrånkomliga konsekvenser av ett ständigt mer upplyst styre, snarare än som den mycket krokiga väg kantad av de oförutsedda och (då de inträffade) inte sällan också mycket ovälkomna resultaten av sammanträffanden, misstag och missräkningar som lett samhället till denna punkt.

Ironiskt nog gör sig denna framstegsmyt och mekanismerna bakom den gällande även när ett samhälle går in i en dekadent fas, eller rentav är på väg att gå under. När britterna inte längre förmådde upprätthålla sitt imperium till följd av amerikansk konkurrens och kostnaderna för två världskrig, kom den avkolonisering som var en direkt följd av en ny världsordning få britter hade önskat sig snabbt inte bara att omtolkas som en positiv utveckling, utan blev framför allt någonting man kunde göra en mycket lönsam kometkarriär inom ramen för statsapparaten på att förespråka och administrera. När Rhodesia med olika medel pressades att kapitulera inför omvärldens krav på majoritetsstyre (en kapitulation som, då den slutligen inträffade, ledde till att praktiskt taget alla som hade kallat sig för rhodesier inom två årtionden fann sig i landsflykt och inte sällan också barskrapade) återfanns några av de mest högljudda förespråkarna för en sådan kapitulation inom näringslivet, då många av landets företagare var betydligt mer bekymrade av de omedelbara konsekvenserna av sanktionerna mot landet än av risken för att någon som Robert Mugabe på sikt skulle beslagta deras egendom och slänga ut dem ur landet.

Precis samma mekanism kan skönjas på hemmaplan, då makthavare med karriärer och stora mängder investerat förtroendekapital i potten inte bara försvarar en uppenbart destruktiv hållning på bland annat invandrings-, kriminal- och energipolitikens områden, utan därtill hyllar denna linje som någonting som leder till både framsteg och välstånd. Att de har fel, och att konsekvenserna av deras hållning är förödande, är helt och hållet irrelevant ur deras perspektiv, då deras eget materiella välstånd bäst främjas genom att hålla fast vid den inslagna kursen, och då (de mycket höga) kostnaderna för detta agerande manifesterar sig i form av negativa externaliteter som andra får betala. Vad som sker kan på många sätt förstås som att man, i stället för att se samhället (det vill säga Sverige) som någonting värt att vårda, betraktar det som en ändlig resurs, som man själv vill berika sig på maximalt så länge det fortfarande går. Har man väl accepterat premissen att malmen i gruvan snart är slut som sann, blir det också helt och hållet logiskt att för egen del försöka lägga vantarna på så mycket av denna det över huvud taget bara är möjligt, snarare än att lägga sin energi på att säkra rasdrabbade gruvgångar.

Historiematerialismen är, annorlunda uttryckt, ett mycket användbart verktyg för att förstå de skeenden som formar vår värld, alldeles oavsett vad man råkar tycka om Karl Marx. Perspektivet är visserligen inte tillräckligt, och för att uppnå någonting som börjar närma sig verklig förståelse av historien måste det kombineras med andra, men i det faktum att de managers som James Burnham beskrev 1941 utan svårigheter låter sig identifieras som en kraft att räkna med redan mellan de amerikanska och franska revolutionerna, finner vi också en tydlig fingervisning om att historiematerialismen är en nödvändig (om än inte tillräcklig) förutsättning för att förstå den värld vi lever i.

2020-07-26

Arkitekturens död

Mina legitimister och orléanister:

När frågan om varför moderna byggnader är så frånstötande diskuteras, blir arkitektkårens svar i regel en indignerad redogörelse för att så alls ej är fallet, följt av en mästrande utläggning om att varje arkitektonisk epok måste spegla sin samtid, och att den vulgäre tölp till byggherre som söker inspiration i det förgångna därför gör sig skyldig till pastisch. Vore detta sant skulle såväl renässansen som nyklassicismen vara arkitektoniskt katastrofala epoker, och då så ej är fallet faller också påståendet på sin egen orimlighet. Vad mer är, i stället för att ansluta sig till någon stil i egentlig mening, utmärker sig modern arkitektur snarare för frånvaron av sådan. Allt det som under tidigare epoker gett byggnader själ, karaktär, skönhet och liv har helt sonika skalats bort, och det enda de arkitekter som till skillnad från sina föregångare har begåvats med avancerad mjukvara och oändliga visualiseringsmöjligheter förmår producera blir därför fyrkantiga fönsterpartier, brutala betongsektioner och avmätt ironiska aluminiumprofiler.

Som spegel av sin samtid gör sig inte desto mindre den moderna arkitekturen utmärkt, då moderniteten är precis så steril, andefattig, anemisk och dekadent som de byggnader den ger upphov till. Detta förklaras dock inte av att arkitekter genom sitt värv försöker uttrycka den Weltschmerz moderniteten framkallar inom dem, och inte heller av att de har välutvecklade känselspröt, utan av att de är i allra högsta grad medskyldiga till samma modernitet. Tillsammans med förläggare, musikproducenter, gallerister, skribenter, kritiker och andra makthavare har de steg för steg tömt tillvaron på mening, sanning, patos, strävan, vitalitet och skönhet, ända tills resultatet blivit den grå, intetsägande, slätstrukna, tandlösa, enfaldiga och blodfattiga dödskult moderniteten gjort till sin officiella kultur.

När man studerar denna utvecklings kronologi framträder någonting mycket intressant. Under det tidiga 1900-talet hade medelklassen i stort sett cementerat sin position som Västerlandets nya härskarkast, men kulturen fortsatte trots detta utvecklas i en för det mesta mycket uppbygglig riktning, och den moraliskt högst mångbottnade (och på många sätt mycket liberala) människotyp som Oswald Spengler skulle identifiera som den faustiska upplevde sin storhetstid. I arkitekturen och konsten tog detta sig primärt uttryck i jugend, en i allra högsta grad borgerlig stil som aldrig hade kunnat uppstå under den renodlade feodalismen, men som skapade stadsmiljöer som än idag upplevs som mycket attraktiva, och på många sätt får sägas representera den liberala innerstadscivilisationens höjdpunkt. 1914 skulle dock den borgerliga människa som hade störtat en tusenårig samhällsordning, dödat Gud, slagit Newtons universum i spillror och börjat blicka in i skapelsens minsta byggstenar få erfara att det var mycket farliga krafter hon i sin ungdomliga oräddhet hade lekt med, och efter den kataklysm det stora kriget innebar skulle ingenting bli sig likt igen.

Den arkitektoniska stil som kanske mer än någon annan skulle komma att definiera mellankrigstiden blev art déco. De tydliga influenserna från kubismen utgör visserligen ett omisskännligt och tydligt tecken på tilltagande dekadens och nihilism, men resultatet blev inte desto mindre ännu en gång någonting både mycket vackert och faustiskt. Den stramhet och de kärva linjer som abrupt avlöste jugendstilens lekfullhet vittnade dock om att den borgerliga människan nu var djupt traumatiserad av krigets fasor, och i de auktoritära, stela och olycksbådande formerna finner vi ett mycket konkret järtecken om vad som väntar runt hörnet. Art déco blev, annorlunda uttryckt, arkitekturens sätt att bearbeta både det krig som varit och det krig som komma skulle, och vad som byggdes i syfte att utstråla lyx, framstegstro och ekonomisk expansion blev i själva verket till monument över vad som hade gått – och skulle gå – förlorat.

Efter det andra världskriget skulle arkitekturen komma att fungera som kanariefågeln i gruvan. Under ytterligare ett par årtionden skulle den borgerliga människan framhärda i att bygga bland annat vackra bilar, och så sent som under 1960-talet formgavs många anmärkningsvärt vackra möbler och bruksföremål, men efter att art déco blivit ett av krigets många offer skulle inte desto mindre uppförandet av vackra byggnader att upphöra praktiskt taget helt. Samma sjuka skulle med tiden sprida sig till i stort sett hela kulturens område, och i den mån det ändå skrevs intressanta böcker, målades vackra tavlor eller komponerades storartad musik skulle sådana verk av en unison kritikerkår avfärdas som både vulgära och ointressanta. Vad som i stället lyftes fram och hyllades var själlös arkitektur som fick människor att vantrivas, inåtvänd litteratur av, om och för personer som mådde dåligt, konstverk så intetsägande att de inte gick att skilja från en apas verk samt producentpop som för varje år blev mer och mer slätstruken. I den mån någon strömning som trots detta utstrålade vitalitet gjorde sig gällande, avfärdades denna föraktfullt direkt av etablissemanget som vulgärkultur för obildade, omogna och glesbygdsbor.

Att det var just efter andra världskriget som etablissemanget på detta sätt började beröva kulturen på all dess livskraft är knappast något sammanträffande. Efter att den modernitet den liberala innerstadsborgerligheten hade byggt två gånger störtat världen i fördärvet, tycks samma liberala innerstadsborgerlighet bestämt sig för att kultur var någonting farligt. I syfte att tämja sin egen skapelse bestämde man sig undermedvetet men koordinerat och resolut för att precis som sådana ideologier som utmanade den progressiva hegemonin inte kunde tolereras, fick inte heller någon kultur som talade till människans djupt liggande behov av mening, sammanhang och syfte finnas. Resultatet blev ett gudlöst, auktoritärt, sterilt och mycket andefattigt samhälle, i vilket undersåtarna ständigt matades med budskapet att inga människor före dem haft förmånen att åtnjuta ett lika gott och upplyst styre.

Den kultur man offrade, offrade man dock inte av nödvändighet, utan för att man å ena sidan var skräckslagen för sin egen skapelse, men å den andra inte var beredd att överge denna. Den modernitet som, efter att man först både fartblinda och uppfyllda av övermod forcerat fram den, därefter visat sig vara ytterst farlig, var för sina skapare alltjämt någonting såväl heligt som någonting det egna välståndet, den egna legitimiteten och den egna makten stod och föll med. Då man av denna anledning inte var villig att överge moderniteten, kom man (eller snarare den distribuerade progressiva ideologi som ständigt är utsatt för ett evolutionärt tryck att anpassa sig till vad som för tillfället bäst tjänar etablissemangets intressen) fram till att man i stället för att ta ett steg tillbaka var tvungen att justera ekvationens andra variabel – nämligen människan. Genom att med kulturens hjälp stegvis lobotomera medborgarna skulle moderniteten göras ofarlig, och i denna process blev arkitekturen det första men långtifrån sista offret.

2020-07-21

Grispaketet

Mina uttagsautomater:

När vad som vid första anblick framstår som transfereringar från norra till södra Europa diskuteras, finns en återkommande tendens att utmåla nordeuropéer som skötsamma och sydeuropéer som slösaktiga. Dylika generaliseringar är visserligen inte helt tagna ur luften, men är trots detta i allra högsta grad olyckliga i sammanhanget, då de på artificiell väg blåser upp en konflikt mellan oss själva och våra bröder i syd i syfte att distrahera oss alla från vad som egentligen pågår. Förlorarna på sydeuropeiska statskonkurser hade nämligen inte i första hand varit sydeuropéerna själva, utan de banker och finansinstitut (varav många i norra Europa) som med berått mod lånat ut pengar till bankrutta regeringar i förvissningen att de europeiska skattebetalarna kommer tvingas rädda dem den dag gäldenärerna inte längre kan betala räntan.

De belopp det nu klubbade stödpaketet omfattar är så enorma att få inser vad de faktiskt innebär, men blir lättare att förstå om man översätter dem till svenska förhållanden. Då Sveriges andel av EU:s befolkning utgör drygt 2,3 procent, blir med rådande växelkurs den svenska kostnaden för stödpaketet 177 miljarder kronor, varav 92 miljarder kommer betalas ut som bidrag och 85 miljarder i form av lån (som aldrig kommer betalas tillbaka). Annorlunda uttryckt, vad Stefan Löfven i dagarna lovat bort är ingenting mindre än ett belopp motsvarande 35 000 kr per arbetande svensk. (Tar man därtill höjd för att sysselsättningsstatistiken dels omfattar stora mängder praktikplatser och subventionerade anställningar, dels inbegriper ett stort antal offentliganställda som uppbär lön för att göra sådant som har negativa snarare än positiva konsekvenser, finner man därtill att kostnaden utslagen per produktiv medborgare motsvarar ett betydligt högre belopp än så.)

Dessa pengar kommer att lånas upp av EU och dess medlemsländer, varpå de för överskådlig tid blir en källa till stora intäkter för banksektorn men höga utgifter för skattebetalarna. Helt i enlighet med det paradigm som kommit att utmärka den manageriella sena kapitalismen kommer de därefter bara för en kort tid att gå ut i ekonomin och driva på inflationen, varpå de permanent kommer parkera sig på konton tillhörande de banker, fonder, finansinstitut och multinationella storföretag vilkas ledare sällan försitter en chans att berätta för de människor som i och med stödpaketet tvingats pumpa in enorma belopp i deras organisationer att dessa är osolidariska rasister. Kort sagt, vad som kommer att ske är att gigantiska belopp omfördelas från typiska löntagare till personer med rik erfarenhet av att åka privatjet till Davos, Cannes och Martha's Vineyard.

Parallellt med att detta sker kommer skolbarn få lära sig att graden av korruption i Sverige är mycket låg, och att samhället aldrig varit så upplyst och rättvist som idag. Inom journalistkåren kommer man som en konsekvens av lika delar okunskap och krasst egenintresse omsorgsfullt undvika att informera den breda allmänheten om att denna har blivit skinnad. Vad mer är, genom att strategiskt ta ställning för Black Lives Matter, intersektionell feminism, fri invandring och censur av högertänkare kommer de giriga och skatteminimerande svågerkapitalister som utgör stödpaketets verkliga mottagare inte bara vinna förmenta socialisters och marxisters oreserverade välsignelse för sitt agerande, utan politiker som Jonas Sjöstedt kommer därtill med glädje göra gratisreklam för multinationella storföretag varje gång dessa dygdsignalerar, samtidigt som en borgerlighet fullständigt oförmögen att se verkligheten för vad den är dels låter sig snärjas i meningslösa pseudodiskussioner om att Vänsterpartiets politik på något sätt skulle utgöra ett hot mot samma företag, dels hävdar att företagen i fråga skulle vara anständiga människors vänner.

Det stödpaket EU:s ledare precis har klubbat utgör i själva verket ett mycket talande exempel på hur depraverad den progressiva ordningen egentligen är, och vilka fullständigt principlösa intressen de liberaler och progressiva som berömmer sig för att kämpa för antirasism, feminism och mänskliga rättigheter egentligen tjänar. Till de skrupelfria makthavarnas stora glädje är dock upplägget så abstrakt, beloppen så oöverskådliga och journalistiken så usel att detta kommer att passera i stort sett obemärkt förbi.