2016-05-29

"Brexit: The Movie" är väl värd en timme av din tid



Tidigare i maj släpptes den crowdfundade dokumentären Brexit: The Movie. Filmen är mycket sevärd, även för alla oss som inte är berättigade att delta folkomröstningen 23 juni.

Brexit: The Movie givetvis en partsinlaga, och i egenskap av en sådan tar den måhända vid några tillfällen i för mycket. Som en 71 minuter lång snabbkurs i ekonomi, historia och samhällskunskap är den inte desto mindre såväl pedagogisk som kärnfull.

Filmen redogör ingående för hur den centralstyrning och regleringsiver som dominerade den brittiska politiken under årtiondena efter krigsslutet allvarligt skadade landets ekonomi. Parallellt med detta redogörs för hur avregleringar på rekordtid möjliggjorde Västtysklands förvandling från rykande ruinhög till en ekonomisk stormakt.

Detta skulle måhända kunna tas till intyg för det riktiga att stanna i den union i vilken Tyskland är en tongivande medlem, men som dokumentären konstaterar är bilden idag en helt annan. Den av många så avskydda Margaret Thatcher nämns taktiskt nog inte vid namn i dokumentären, men det var de avregleringar hon drev igenom som till slut möjliggjorde för den brittiska ekonomin att repa sig igen.

Den omfattande och klåfingriga regleringsiver som nu återigen hotar den brittiska ekonomin kommer inte från London. Den ständigt expanderande flora av regleringar som idag ännu en gång är på väg att sätta den brittiska marknaden ur spel utgår som dekret från Bryssel, där de – vilket dokumentären utförligt redogör för – ofta avgörs under allt annat än demokratiska omständigheter.

Denna i grund och botten väldigt franska regleringstradition har i kombination med subventioner och med ett totalfiasko till valutaunion fått den europeiska ekonomin att stagnera. I många länder hade dessa regleringar naturligtvis varit ett faktum även utan EU, men i och med medlemskapet har de enskilda länderna inte längre något alternativ till att sakta men säkert bli sönderreglerade.

Borde då inte detta få näringslivet att sparka bakut? Inte nödvändigtvis. Som dokumentären mycket riktigt påpekar utgör de omfattande regleringarna inget större problem för de stora och befintliga företagen. De har till exempel råd med alla de advokater som krävs för att leva upp till all detaljreglering, samtidigt som de potentiella uppstickarna ofta inte har det. Därmed skyddas de gamla, stora och tongivande företagen från konkurrens, vilket passar dem utmärkt.

Detta förefaller måhända irrelevant för alla som ändå inte överväger en framtid som entreprenör, men det är det inte. Den uteblivna konkurrensen leder till ekonomisk stagnation, vilket i längden gör oss såväl fattigare som mer sårbara för utomeuropeisk konkurrens. Som av en händelse är detta de senaste årtiondena också precis vad har hänt med den europeiska ekonomin.

Den ofta upprepade kritiken mot marknaden och kraven på regleringar bottnar i grund och botten på okunskap om vad marknaden är. Huruvida man vill ha en välfärdsstat eller inte är i slutändan en värderingsfråga, men att en fri marknad skapar välstånd som i längden kommer alla till del är när det kommer till kritan fakta.

Av denna anledning är Brexit: The Movie väl värd en dryg timme av din tid, alldeles oavsett vad du faktiskt anser om EU idag. Den lyfter ett flertal väldigt viktiga frågor som är sorgligt frånvarande i den svenska debatten.

2016-05-28

Den ovärdiga samhällsdebatten

Häromdagen lät sex av riksdagspartierna meddela att man kommit överens om att "nyanlända" skall få gå före i friskolekön. Min första tanke var naturligtvis att skriva om saken, för det faktum att "alla människors lika värde" i praktiken innebär vissa människors rätt att gå före i såväl bostads- som skolköer förtjänar onekligen en mer logiskt stringent analys än vad nyhetsredaktionerna i regel förmått att leverera.

Det blev dock aldrig någon kommentar från min sida om vare sig detta eller torsdagens nyhet om att regeringens utredare vill ge markockupanter utökad rätt att överklaga avhysningar. Att ännu en gång såga de svenska makthavarna utmed fotknölarna hade i båda dessa fall varit en barnlek, men just avsaknaden av intellektuell utmaning fick mig att avstå.

Det är i längden outsägligt tröttsamt att gång på gång pedagogiskt förklara varför det vansinniga är vansinnigt. Att i text efter text förklara för vuxna människor varför ett plus ett är två och inte 157,23 känns i längden bara förnedrande. Att det över huvud taget finns ett uppdämt behov av texter med den sortens perspektiv är ett fattigdomsbevis av både surrealistisk och direkt patetisk karaktär.

Det faktum att förslag som det om utökad rätt för markockupanter att överklaga avvisningsbeslut över huvud taget framförs av utredare är ett tecken på att något gått väldigt fel. Förslag som detta har sin plats i Konstfackprojekt och Kafkaromaner, men de framförs i stället på fullt allvar av ledande och högbetalda utredare, politiker och opinionsbildare.

Förslag som detta är inte bara ett symptom på ett samhälle som mår dåligt. De är symptom på ett samhälle utan självrespekt. De är symptom på ett samhälle med långt gånget självskadebeteende. De är ett symptom på ett ytterst ofriskt samhälle där självrespekten fullständigt gått förlorad.

När det kommer till markockupanters så kallade rätt att överklaga avvisningar finns inget å ena sidan – å andra sidan. Förslagen hör inte hemma i ett civiliserat samhälle och bör bemötas därefter. Det finns ingen anledning att i detalj lägga ut texten om varför sådana förslag är vansinniga, den som inte intuitivt förstår detta är ändå bortom all räddning. Däremot borde alla med vett nog att motsätta sig de infantila förslagen vara glasklara i sina avståndstaganden från dem.

För halvannan vecka sedan rapporterades om hur ett kringresande rövarband ("kringresande hantverkare") tillhörande en så kallad utsatt grupp under fyra dagar hade terroriserat en lantbrukare, utan att polisen ingripit och utan att någon påföljd utdelats. Idag rapporterades det om hur ett annat kringresande rövarband (troligtvis tillhörande samma utsatta grupp) sedan två veckor tillbaka ockuperar och terroriserar en campingplats i Klippan, även denna gång utan att detta föranlett någon polisiär åtgärd.

Den starka ställningen för de moderiktiga och marxistiska föreställningarna om under- och överordnade grupper förhindrar idag många människor från att se det uppenbara, nämligen att dessa människor är kriminella översittare. Vad de heller inte förmår se är att den utsatta gruppen i sammanhanget är nämnda kriminella översittares offer

De senare blir inte bara terroriserade av kriminella, utan får dessutom finna sig i att bli totalt övergivna av det statliga våldsmonopol de under hot om fängelse tvingas betala skatt för att finansiera. De skador som uppstår i spåren av samhällets totala likgiltighet inför kriminellas härjningar får de betala ur egen ficka.

Det är både ett smärre under och ett bevis på svenskarnas i grund och botten alldeles för långtgående tolerans att medborgargarden ännu inte är en utbredd företeelse i landet, men om politikerna på detta frapperande vis fortsätter att vägra uppfylla sin del av samhällskontraktet är en sådan utveckling bara en tidsfråga.

Det spelar inte längre någon roll hur tungt man råkar tycka att argumenten mot medborgargarden väger. Den krassa verkligheten är att situationen på marken idag både har hunnit ikapp, passerat och därmed också neutraliserat dessa argument. När så kallade normkritiker tillåts upphöja vansinnet till norm i samhället blir medborgargarden den naturliga följden.
GP1, Exp1

2016-05-25

När politiker vill förändra världen

Sverige går mot strålande tider. Så löd budskapet när Stefan Löfven idag höll presskonferens, ackompanjerad av några av sin enorma regerings nya och nygamla ministrar.

Om vi får tro Löfven kommer den svenska arbetslösheten inom kort att vara lägst i EU. Socialistiska ingrepp i den fria marknaden kommer att leda till en gyllene era för exportföretagen. Mikael Damberg kommer att få lågutbildade i arbete i en aldrig tidigare skådad omfattning.

Kärnkraftsnedläggningen kommer att bli en ren vinstaffär. Sverige kommer rädda världen från miljöförstöring. Snabbjärnvägar och bostäder kommer att växa upp som svampar ur jorden, utan att kostnaderna för detta ruinerar den svenska staten. Et cetera.

Det finns endast ett hållbart argument till varför detta inte bör ses som en påtagligt vulgär och ohämmad form av populism, nämligen att knappt någon bortsett från en och annan tabloiddemagog för ett ögonblick tror på vad Löfven säger. Den mest generösa tolkning som gick att göra av de grandiosa visioner som målades upp på presskonferensen var att dessa var en desperat regerings valhänta försök att ingjuta hopp.

Ingenting av detta kom emellertid som en överraskning. I stället var det två andra saker som utmärkte sig. Den första av dessa var den vaga attack på den fria rörligheten inom EU som Löfven plötsligt hävde ur sig, för att därefter lika plötsligt direkt börja tala om någonting helt annat.

Att detta rörde sig om någon form av signalpolitik relaterad till den grupp som samtiden med sin osvikliga känsla för nyspråk har begåvat med benämningen "EU-migranter" var tämligen uppenbart. Så mycket tydligare än så blev det dock inte, eftersom varken Löfven själv eller någon ur det stora pressuppbådet fann det lönt att återkomma till statsministerns förvirrade och plötsliga non sequitur.

Vad som också stack ut var Isabella Lövins uttalande om att hon var "väldigt glad att få vara med och förändra världen". Uttalanden som detta framstår måhända som oskyldiga för många, men det är de inte. De ger tvärtom uttryck för en mycket problematisk syn på politikens roll.

Lövins mandat att förändra Sverige är ytterst svagt, och hennes mandat att förändra världen är obefintligt. Detta hindrar emellertid till synes henne inte från att se det som sin roll att göra just detta. Hennes uttalande om att "förändra världen" kan inte tolkas på särskilt många andra sätt än att andra människor mot sin vilja skall tvingas att leva enligt hennes värderingar och att världen i sin helhet skall påtvingas något av hennes filosofi.

Detta trots att hon endast representerar ett väldigt litet parti i den ytterst svaga minoritetsregering som valhänt och dagdrömmande styr ett litet land i Europas utkant. Dessa omständigheter borde mana till ödmjukhet, men i stället talar Lövin om att förändra världen. Det är direkt kusligt.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3

2016-05-24

It's the problemformuleringsprivilegium, stupid

Den som är ute efter att leta fel hos Moderaterna behöver inte leta särskilt länge.

Partiet dras fortfarande med uppenbara trovärdighetsproblem efter Fredrik Reinfeldts fyra sista år som statsminister. Den formellt upphävda decemberöverenskommelsen står i praktiken lika stark som någonsin. Omläggningen av partiets politik satt inte bara långt inne, den var länge dessutom alldeles för trevande.

Anna Kinberg Batra kan näppeligen sägas ha tagit väljarna med storm. Partiets återkommande kritik av regeringen Löfven i frågor där denna visat sig vara mer handlingskraftig än vad Alliansregeringen någonsin var är närmast skrattretande. Frågetecknen om hur partiets nya linje skall kunna jämkas med det ångvältsrationalistiska Centerpartiets dogmatism är många. Och så vidare.

Detta väl sagt har partiets agerande under det senaste året ingett en smula hopp. Partiets retorik avviker idag kraftigt från den kamikazelinje Fredrik Reinfeldt gick till val på 2014. I den söndertriangulerade grå massa som utgör den svenska riksdagen utmärker sig idag Moderaternas utspel i regel som de mest verklighetsförankrade.

I och med detta har partiet lyckats återbygga något av det förtroendekapital som gick förlorat mellan 2010 och 2014. Man är ännu inte i närheten av att reparera den skada Fredrik Reinfeldts högmod åsamkade partiet, men sett ur partiets synvinkel går utvecklingen nu åt rätt håll.

Det krävs dock idag endast ytterst lite för att det förtroende man återvunnit återigen skall gå förlorat. Den ilska och misstänksamhet Fredrik Reinfeldts dikeskörning gav upphov till bland väljarna är fortfarande massiv. Det förtroende man lyckats återvinna hänger på en väldigt skör tråd, och måste vårdas väldigt omsorgsfullt.

Tidigare ikväll lät riksdagsmannen Hanif Bali meddela att han inte längre hade den moderata riksdagsgruppens förtroende att fortsätta som ansvarig för partiets integrationsarbete. Motiveringen som angavs var att han nyligen gått emot partilinjen i riksdagsvoteringen om huruvida vad som pågår i Levanten är ett folkmord eller ej.

Det är naturligtvis fullt möjligt att det faktiskt var just detta som föranledde petningen av Bali (det vore i så fall definitivt inte första gången som partiledningen gjorde processen kort med en riksdagsledamot som vägrat rätta in sig i ledet). Det ligger dock nära till hands att misstänka att vad som avgjorde Balis öde snarare var det Aftonbladetanförda drev som i helgen drabbade den frispråkige riksdagsledamoten.

I slutändan spelar det för Moderaternas del ingen större roll vilken den egentliga anledningen var. Beslutet att avpollettera Bali kommer av många misstänksamma väljare ofrånkomligen att uppfattas som att partiledningen till slut valt att gå de rabiata vänsterdebattörer som länge arbetat för att få bort honom till mötes.

Dessa skenheliga vänsterdebattörer gör sig praktiskt taget dagligen skyldiga till långt mycket värre övertramp än vad de anklagar debattörer som Bali för. För dem är deras rätt att tillämpa dubbla måttstockar någonting så självklart att de till synes aldrig över huvud taget reflekterat över det groteska i detta.

Att vänstern gör vad den kan för att smutskasta högern är dock i grund och botten inget förvånande. Vad som är både förvånande och beklämmande är däremot att den svenska högern sedan lång tid tillbaka accepterar detta. Den svenska högern har gått med på att spela efter de mest ohederliga av vänsterdemagogers spelregler.

Av denna anledning är Moderaternas behandling av Hanif Bali ett närmast osannolikt klantigt självmål, alldeles oavsett vad som faktiskt låg bakom. Signalen man skickar ut är att man ännu en gång böjer sig för den hycklande vulgärvänstern. I och med detta ger partiet inte bara vänsterdemagogerna grönt ljus att fortsätta sina smutskastningskampanjer. Vad värre är, man väljer dessutom att ännu en gång äventyra de redan djupt misstänksamma väljarnas förtroende.

Detta, moderater, är fullständigt idiotiskt. Så länge ni accepterar att spela efter vänsterns spelregler kommer ni aldrig någonsin att vinna kampen om problemformuleringsprivilegiet. Vad mer är, ni har inte råd att äventyra det lilla förtroendekapital ni lyckats återvinna det senaste året.

Ni. Har. Inte. Råd.

Läs även:
Motpol, I otakt, Ingångsvärden, Anybody's Place
DN1, SvD1, Exp1, Ab1

2016-05-22

Något om det svenska populismbegreppet

Ordet "populism" har de senaste åren använts väldigt flitigt i Sverige. Ofta har föremålet för detta mindre smickrande omdöme varit en avvikande åsikt i den infekterade invandringsfrågan, men det laddade ordet har också använts om till exempel den brittiska regeringens beslut att låta väljarna få ta ställning till fortsatt EU-medlemskap.

I samband med många andra politiska utspel har ordet "populism" dock ofta lyst med sin frånvaro, trots att ordet på ett föredömligt sätt beskrivit vad det hela rört sig om. Stefan Löfvens löfte om att den svenska arbetslösheten år 2020 skall vara EU:s lägsta lägsta är ett utmärkt exempel på detta.

Alla med någon form av sakkunskap vet att målet är fullständigt orealistiskt. Som om inte detta vore nog vägrar dessutom regeringen kategoriskt att vidta de åtgärder som krävs för att på allvar göra något åt arbetslösheten. Stefan Löfven är fullt medveten om detta, men upprepar likväl gång på gång löftet i hopp om att vinna popularitet och röster.

Det hela rör sig med andra ord om populism i sin renaste form, men omnämns av någon anledning ytterst sällan som sådan. Ett ännu mer talande exempel är det före valet så omhuldade Feministiskt initativ. Partiet gick till val med löfte om reformer som uppskattats kosta 500 miljarder kr om året. Trots detta beskrivs partiet vanligen inte som vare sig "populistiskt" eller "vänsterextremistiskt".

Bortom dessa bägge uppenbara exempel på populism återfinns dock andra mer subtila, men inte desto mer slående, exempel på företeelsen i den svenska politiken. Förra hösten ansågs det till exempel länge vara populistiskt att problematisera ett asyltryck som motsvarade 500 000 personer om året. Vad som då däremot inte ansågs vara populistiskt var att såväl avfärda problemen som ljuga om att vi framgångsrikt hade gjort samma sak förr.

I själva verket var det naturligtvis tvärtom, vilket såväl regering som opposition strax därefter också tvingades erkänna. Retoriken hösten 2015 var dock ingen ny företeelse, utan kulmen på något som hade pågått under flera år. Man skönmålade ogenerat läget och man förnekade de målkonflikter som var uppenbara för alla som skrapade på ytan.

Allvarliga problem sopades under mattan, trots att alla varningsklockor ringde. Högst relevanta frågor avfärdades i mästrande ton med tomma men förnumstiga och Facebookvänliga floskler. Detta samtidigt som ytterst få journalister påpekade det orimliga i detta, annat än i ytterst försiktiga ordalag.

Hur det hela slutade vet vi, men fenomenet som sådant upphörde inte i och med detta. Ett slående exempel på detta är hur de enorma integrationsproblemen som Sverige nu står inför reduceras till en mindre "utmaning" som snart kommer att vara avhjälpt med hjälp av "snabbspår".

Bostadspolitiken ligger fast, trots att situationen är akut och behovet av reformer mer skriande än någonsin. En blocköverskridande överenskommelse om några korvören till det kraftigt underfinansierade försvaret utmålas som en storsatsning. Omfattande välfärdssatsningar utlovas, trots att regeringen definitivt inte har råd med detta.

Kort sagt, populismen har sedan flera år tillbaka en väldigt stark ställning i den svenska politiken. Detta har sammanfallit med ett flitigt bruk av ordet "populism", men ironiskt nog har det sällan varit regeringspolitiken som avsetts.
DN1, SvD1, GP1, Exp1, Exp2