2014-10-01

Ett Sverige för vuxna

Det är värt att upprepa: Sverige är på väg att få en regering som stöds av endast 39,5 % av riksdagsledamöterna. Även om så Vänsterpartiet skulle ge denna regering sitt oreserverade stöd, skulle regeringen Löfven ändå vara en riksdagsgrupp i Kristdemokraternas storlek från parlamentarisk majoritet. Mot denna regering står fem fientliga partier, vilka tillsammans samlar en klar majoritet av Riksdagens ledamöter.

Under dessa omständigheter är talet om att isolera Sverigedemokraterna från parlamentariskt inflytande en önskedröm. Lyckas inte Löfven få till exempel Folkpartiet att – liksom Miljöpartiet och, hoppas Löfven, Vänsterpartiet – agera dörrmatta, så kommer Sverigedemokraterna få en väldigt inflytelserik position som vågmästare under de kommande fyra åren.

I Tyskland – ett land som av en händelse ibland har kallats "ett Sverige för vuxna" – har man en på många sätt väldigt liknande parlamentarisk situation. I Förbundsdagen är nämligen det starkt vänsterorienterade "Die Linke" representerat, och på grund av detta partis utpräglade vänsterprofil och dess status som arvtagare till DDR:s gamla kommunistparti, vill övriga partier inte samarbeta med det.

I Tyskland har man emellertid till skillnad från i Sverige tagit konsekvenserna av detta. När Die Linke har hamnat i vågmästarställning har Moderaternas och Socialdemokraternas tyska motsvarigheter bildat en storkoalition, vilket såväl garanterat politisk stabilitet som gjort Die Linke maktlöst. Därför har till exempel inga oheliga allianser via utskottsinitiativ kunnat kringgå några parlamentariska budgetregler. Vad mer är, det har inte rått någon osäkerhet om huruvida regeringen kommer få till uppgift att föra sin egen eller oppositionens ekonomiska politik, vilket däremot idag faktiskt är fallet i Sverige.

Ett annat alternativ vore såklart att den icke-socialistiska majoriteten i Riksdagen insåg att den faktiskt vann valet, och tog konsekvenserna av detta. Av DN/Ipsos septembermätning framgår att det är betydligt fler väljare som är för att övriga partier börjar samarbeta med SD, än som är emot. SvD:s Sanna Rayman kommenterar detta med följande ord:
"Att så många av de övriga partiernas väljare håller öppet för samarbeten kan möjligen också tjäna som en indikation på hur imponerade de blir av t-tröjor med budskap, av ständiga symbolhandlingar och yviga markeringar. Inte så värst impade, verkar det som."
Tesen om Tyskland som ett Sverige för vuxna tycks stämma betydligt bättre in på politikerna än på väljarkåren.

Mer i ämnet:
Hans Li Engnell, Anybody's Place

Mer om Tyskland:
"Närsynt i ankdammen", "Mångkultur och värdegrundsdemokrati"
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, BT1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Re1, Re2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, Ex1, Ex2, Ab1, SR1, SR2

2014-09-30

Pippi, hybris och historierevisionism

Är det rätt eller fel att klippa bort några scener som har åldrats ganska illa från en 45 år gammal TV-serie för barn?

Jag vet faktiskt inte. Det finns goda anledningar både för och emot, men alldeles oavsett vilket så är det i grund och botten inget att bli särskilt upprörd över. Att TV-serier och filmer klipps om är något som sker regelbundet, och för det mesta är detta ingenting vi märker av över huvud taget. Så länge inte berättelsen eller kontinuiteten blir lidande så spelar några sekunder hit eller dit faktiskt ingen större roll.

Vad som däremot är obehagligt i sammanhanget är den lätthet med vilken man går till våldsamma överdrifter. När det blev en nyhet att SVT skulle klippa i Pippi Långstrump fick SVT:s artikel titeln "SVT rensar ut rasismen ur Pippi Långstrump". Enligt rubriken hade inte vissa scener åldrats illa, enligt rubriken kunde inte vissa scener uppfattas som rasistiska och enligt rubriken hade det inte heller skett en språklig nyansförskjutning sedan 1969. Enligt rubriken fanns det rasism i Pippi Långstrump-serien, punkt.

Denna oförmåga att betrakta historien med annat än dagens glasögon gör att man trampar snett på flera sätt. Det är, för att ta ett exempel, helt naturligt att vara kritisk till att homosexualitet var sjukdomsklassat ända fram till 1979. Att man 10 år tidigare använde ordet "neger" är emellertid en helt annan sak, av den enkla anledningen att ordet på den tiden helt enkelt inte hade den dåliga klang det har idag.

En kritiskt tänkande människa hade vid denna tid mycket väl kunnat komma fram till slutsatsen att det var fel att homosexualitet var sjukdomsklassat. För att förstå att ordet "neger" en dag skulle få den dåliga klang det har idag hade emellertid inte allt kritiskt tänkande i världen varit tillräckligt, det hade krävts klärvoajans.

Det andra felet man gör när man på detta sätt väljer att betrakta historien med samtidens glasögon, är att man gör sig skyldig till hybris. Synsättet vilar nämligen på det underförstådda antagandet att vår etik hela tiden blir bättre än vad den varit tidigare. Så är emellertid inte fallet.

1968 hyllade det svenska etablissemanget auktoritära diktaturer som var villiga att offra civila i hundratusental för att nå sina politiska mål. Några år tidigare hade detta varit otänkbart och 20 år senare var denna politiska strömning förpassad till historiens sophög. Hur man om 20 år kommer betrakta vår egen samtid är en i allra högsta grad öppen fråga.

Läs också: Fredrik Antonsson, Fröken Missnöjd, Toklandet
DN1, DN2, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SMP1, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2

2014-09-29

En djupt ovärdig föreställning i Riksdagen

När den nyvalda Riksdagen idag samlades skulle talman samt tre vice talmän utses. Posten som andre vice talman går enligt praxis till det tredje största partiet, vilket den här mandatperioden råkar vara Sverigedemokraterna. Av denna anledning ansåg vissa att praxis borde frångås, men de borgerliga partierna – som tillsammans med Sverigedemokraterna med god marginal är i parlamentarisk majoritet – gjorde klart att praxis skulle följas.

När det så blev dags att formellt utse Sverigedemokraternas Björn Söder till andre vice talman begärde emellertid Vänsterpartiet omröstning i frågan, trots att bara en kandidat fanns. Därefter utbröt en djupt ovärdig cirkus.

I den första omröstningen krävdes att en majoritet stödde Söders kandidatur. De borgerliga partierna – som alltså var av åsikten att praxis skulle följas, och således också att posten skulle gå till Björn Söder – röstade dock med några få undantag blankt i den slutna omröstningen, varför Söder inte kunde tillsättas. Därefter hölls ytterligare en omröstning som var en ren repris på den första, förutom att det denna gång var två icke-sverigedemokrater färre som i hemlighet röstade ja till Söders kandidatur.

Till sist hölls en tredje omröstning, i vilken en riksdagsmajoritet för Söders kandidatur inte krävdes. Söders kandidatur blev därmed godkänd, efter att Riksdagen ägnat tre timmar åt vad som borde varit en ren rutinfråga. Givet att Riksdagen har 349 ledamöter, att en riksdagsledamots månadslön uppgår till 59 800 kr och att en timlön vanligtvis räknas ut genom att dela månadslönen med 174, innebär detta att lönekostnaden för spektaklet landade på ungefär 360 000 kr exklusive sociala avgifter.

Jag vill därför idag ge Riksdagens ledamöter en stor eloge för deras enträgna arbete för minskat politikerförakt. Deras insats idag bådar mycket gott inför de kommande fyra åren.

Lästips: Sanna Rayman, Anybody's Place, Toklandet


DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Sk1, NSk1, NSk2, NSk3, BT1, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, SR1

2014-09-28

Nio år av flum, därefter panik

Gustav Fridolin jobbade under ett år historielärare på Sundbybergs folkhögskola, något som han gjorde en stor sak av i valrörelsen. Det är tveksamt om detta gav den effekt Fridolin avsåg, med tanke på hur sociala medier exploderade i hånfulla kommentarer varje gång han nämnde saken, men Fridolins ambition gick det inte att ta miste på. Fridolin ville att Miljöpartiet skulle bli skolpolitikens nye Folkparti, och han själv skolpolitikens nye Jan Björklund. Om bara Fridolin fick väljarnas förtroende skulle skolan "räddas" på 100 dagar, hette det.

Idag lät så Miljöpartiet och Socialdemokraterna meddela att deras tilltänka regering med 39,5 % av riksdagsledamöterna bakom sig ämnar göra gymnasieskolan obligatorisk. I ärlighetens namn var idén förmodligen mer Socialdemokraternas än Miljöpartiets – det var trots allt Löfven och inte Fridolin som hade lanserat idén redan före valet – men det var Fridolin som fick äran att entusiastiskt försvara uppgörelsen i kvällens Agenda i SVT.

Givetvis borde alla i gymnasieåldern också gå i gymnasiet. Med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut idag är det svårt att göra någonting vettigt av sitt liv utan gymnasiebehörighet. Problemet är bara att Fridolin vill börja i helt fel ände. Anledningen till att vissa inte börjar eller fullföljer gymnasiet är inte att de plötsligt får problem med skolan efter grundskolan, tvärtom är detta i regel ett symptom på problem som uppstått långt tidigare.

Vad vill då Miljöpartiet göra åt dessa problem? Jo, man har tagit avstånd från "katederundervisning", man oroas av "det ensidiga fokuset på betyg och kontroller i skolpolitiken" och man har uttryckt att Jan Björklund "ägnar sig åt fel frågor" då han ifrågasatt elevers rätt att han sina mobiltelefoner påslagna i klassrummet.

Med andra ord, Gustav Fridolin vill "rädda" skolan genom att först skita i eleverna i nio år, och därefter plötsligt drabbas av panik. Skolans nedåtgående utveckling lär med andra ord inte vändas de kommande fyra åren.


DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, LT1, SMP1, SvD1, Ab1

En uppvisning i arrogans

När jag gick i gymnasiet dog en äldre släkting efter en kort tid på ålderdomshem. Av olika anledningar var jag därefter inte med på begravningen, vilket gjorde sorgeprocessen både utdragen och smärtsam. I förlängningen ledde detta till att dödsfallet i fråga på många sätt fortfarande känns som ett öppet sår. I stark kontrast till detta står ett annat dödsfall i släkten för några år sedan, där begravningen och gravölet blev ett väldigt fint avslut.

Hans Li Engnell och Fredrik Antonsson har idag skrivit varsitt läsvärt inlägg om Estonias förlisning. Jag fastnade särskilt för dessa ord i Antonssons inlägg:
"En ifrågasatt haveriutredning landade i slutsatsen att bogvisiret hade lossnat av de vågor som skapades av stormen och att det var den enda anledningen till katastrofen. Samma haveriutredning och det politiska efterspelet skapade en grogrund för diverse konspirationsteorier varav några ibland framstår som mer sannolika än den version som haverikommissionen levererade."
Jag är inte beredd att sträcka mig så långt som till konspirationsteorier, men den tafflighet och den arrogans med vilket myndigheterna och regeringen hanterade frågan förskräcker. Ett "etiskt råd" tillsattes, i vilket bland andra Yrsa Stenius – som ironiskt nog vid ett flertal tillfällen fått sin egen etiska kompass ifrågasatt – ingick.

Rådet kom å de anhörigas vägnar fram till att det etiska var att varken bärga fartyget eller de omkomnas kroppar, trots att de anhöriga själva i många fall hade en helt annan syn på saken. I en uppvisning i arrogans av sällan skådat slag beslöt regeringen därefter att utlysa gravfrid över haveriplatsen och att vraket – och kvarlevorna av de omkomna – skulle övertäckas med betong. Arbetet inleddes, men den här gången hade regeringen gått för långt och arbetet fick avbrytas. Idag kommenterar Mona Sahlin – på den tiden vice statsminister – detta med följande ord:
"Det jag kände var riktigt fel var idén att hälla ut en massa betong över fartyget. Det är det konstigaste och sjukaste förslag som någonsin har dykt upp. Tänk tanken: gjut in min mamma, min pappa, mitt barn i betong. Det ger också grogrund för misstankar om att det finns något att dölja."
Att regeringen ändå drev denna linje framstår därför som minst sagt märkligt. Därtill kvarstod det juridiskt mycket tveksamma beslutet om gravfrid vid vraket, vilket bland annat fick till följd att alla vidare efterforskningar om olyckans orsaker blev olagliga.

Ännu märkligare blir det när man läser den intervju DN gjorde med det etiska rådets medlemmar 10 år efter katastrofen. Trots att dessa uttalade sig så självsäkert tiden efter förlisningen, ger de i intervjun ett delvis självkritiskt men framför allt förvirrat intryck. "Vi hade goda skäl för det val vi gjorde", säger Yrsa Stenius i intervjun, men tillägger därefter att "[m]en kanske hade det varit klokare att rekommendera att bärga kroppar trots att det redan gått en tid".

Det är också av intresse att notera vilka som ingick i det etiska rådet. Förutom Yrsa Stenius – som för övrigt i en artikel häromåret gjorde klart att hennes familj tillhör den riktiga överklassen, och inte något av de "lägre skikten av Sveriges borgerlighet" – ingick den före detta partiledaren Karin Söder och den politiskt profilerade dåvarande domprosten Caroline Krook.

Det är ingen långsökt gissning att tillsättningen av ett etiskt råd syftade till att skapa distans mellan regeringen och de beslut som togs. Skotten mellan makten och det etiska rådets medlemmar var dock allt annat än vattentäta, och det ligger nära till hands att misstänka att det etiska rådets syfte i första hand var att legitimera vad regeringen i praktiken redan hade tagit beslut om. Oavsett vilket bidrog såväl regeringens som det etiska rådets arrogans till att skapa ett öppet sår som fortfarande inte är läkt.
DN1, DN2, DN3, DN4, Sk1, Sk2, NSk1, LT1, Dag1, Re1, NT1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5, SR6