2020-10-21

Om demokratin och dess myter

Mina antika filosofer utlämnade till befolkningsmajoriteten vilja:

Till vår egen tids mest omhuldade myter hör att demokratin¹ till sin natur är egalitär, och att den därför har frigjort sig från elitistiska föreställningar, saknar hierarkier, främjar meritokrati, inte håller sig med något prästerskap och garanterar att den förda politiken speglar folkviljan². Hur framgångsrikt arbetet för att sprida och cementera denna myt egentligen varit illustreras kanske bäst av det faktum att myten i fråga inte bara reproduceras av etablissemanget, utan även av många av den rådande ordningens mest hätska kritiker, som i demokratin ser ett "pöbelvälde" som möjliggör för den breda massan att påtvinga andra sin vilja. Denna mycket kritiska hållning avslöjar dock att även många av demokratins mer pålästa kritiker internaliserat myten om demokratin i lika hög utsträckning som den som aldrig funnit någon anledning att ifrågasätta den gängse berättelsen om demokratin som "det finaste vi har", då de i och med detta väljer att kritisera en myt på grundval av mytens egna (falska) premisser. Vad myten ger uttryck för är nämligen visserligen någonting som liberaler ironiskt nog länge fruktade och försökte motverka³, och som därefter i viss mån blev en realitet under demokratins tidiga fas, men som sedan flera årtionden tillbaka har mycket litet med verkligheten att göra, och därför försvårar snarare än underlättar förståelsen av det samhälle vi lever i.

Bakom den egalitära fernissan döljer sig nämligen ett etablissemang som inte bara öppet koketterar med sitt förakt för arbetarklassen (om än ofta en sådan beskriven i termer av "vita män"), utan som också odlar en dumdryg von oben-attityd så gränslös och högdragen att även forna tiders industrialister, brukspatroner och feodalherrar hade funnit den vulgär och motbjudande. Bakom de antielitistiska parollerna döljer sig en elit som girigt bevakar sina intressen, som ständigt uppfinner fler högavlönade men oproduktiva låtsasjobb (direkt eller indirekt betalda med skattepengar) åt varandra och som inte drar sig för att predika "solidaritet" för produktiva nettoskattebetalare med löner långt mycket lägre än de egna. Vad mer är, det institutionaliserade föraktet för forna tiders präster till trots har samma elit inte bara utvecklats till ett prästerskap av klassiskt snitt, utan därtill ett sådant som till skillnad från forna tiders präster till punkt och pricka stämmer in på nidbilden av ett skenheligt och korrupt prästerskap. Till detta prästerskaps viktigaste funktioner hör att mycket omeritokratiskt säkerställa att åtråvärda och inflytelserika positioner går till vänner, och att styra samhällsdebatten i en för etablissemanget önskvärd riktning genom att förhindra fri opinionsbildning, och i stället tillse att de yttringar, narrativ, uppfattningar och frågeställningar som når och sprids bland den breda massan är antingen oförargliga eller sådana som aktivt främjar maktens agenda.

Att så många ändå så oreflekterat och okritiskt reproducerar den demokratiska myten beror på att de – precis som ofta är fallet även när liberalismen och kapitalismen diskuteras – förlitar sig på en mycket daterad föreställning om vad begreppet demokrati innebär. Den unga demokratin levde nämligen i mångt och mycket upp till både den positiva och negativa versionen av myten; å ena sidan var inslagen av pöbelvälde stora, men å den andra fanns där också en meritokratisk strömning som gjorde framtiden osäker för inbilska sinekurinnehavare samtidigt som många intelligenta tänkare som alla tidigare hade ignorerat plötsligt kunde få stort genomslag. Med tiden skulle dock detta successivt komma att förändras, varför vi idag ånyo inte bara lever i ett samhälle precis lika hierarkiskt som mänskliga samhällen nästan alltid varit genom historien, utan därtill ett sådant med en mycket tydligt avgränsad härskarkast. Inte desto mindre finns en avgörande skillnad mellan dagens ordning och dess historiska föregångare, nämligen att den förra till skillnad från de senare inte är aristokratisk, utan kakistokratisk.

Forna tiders härskarkast härstammade visserligen inte sällan från erövrare och hänsynslösa våldsverkare, men som aristokrati uppfostrades den inte desto mindre till att föregå med gott exempel, ta ansvar över generationer och förvalta sina förläningar väl. Dagens härskarkast, däremot, är en manifestation av medelklassens allra mest dekadenta, mediokra, ängsliga, andefattiga och arbetsskygga aspekter, varför den också utmärker sig för sina tomma gester och floskler, för sin tendens att hemfalla till drev och moralpanik, för sina enfaldiga men politiskt korrekta besvärjelser à la den vi finner i orden "alla människors lika värde", för sin funktionella dumhet, för sina ömsedidiga ryggdunkningar, för sin narcissism, ytlighet och fåfänga, för sin dubbelmoral samt för sin osvekliga tendens att skamlöst berika sig på produktiva människors bekostnad. Den demokratiska myten visar sig därmed inte bara vara en mycket förljugen sådan, utan framför allt en berättelse omsorgsfullt utformad för att framställa ett rövarbands allt annat än ädla framfart som någonting storslaget och hjältemodigt. I egenskap av sådan har den också visat sig i allra högsta grad effektiv, varför ingen som inte frigjort sig från den heller kommer kunna bjuda kakistokratin något meningsfullt motstånd.

¹ Eller rättare sagt, det styrelseskick som i dagligt tal felaktigt kallas så.

² Åtminstone i så stor utsträckning som detta är möjligt utan att bryta mot naturlagar eller lämna dörren vidöppen för mustaschprydda böhmiska korpraler.

³ Denna schizofrena hållning märks än idag av bland liberaler, vilket yttrar sig i att de å ena sidan vanligtvis gör allt för att odla den demokratiska myten, men å den andra också ofelbart börjar förneka samma myt för att i stället förespråka den upplystna DN-liberalismens despoti när de får ovälkomna frågor om varför de är så angelägna om att köra över folkviljan (jfr böhmiska korpraler).

2020-10-18

Moderniteten som cargokult

Mina kimmerier:

I fiktionens värld möter man inte sällan barbarer som bor bland och i de lämningar en svunnen civilisation har lämnat efter sig. Ibland har dessa barbarer flyttat in bland nämnda lämningar efter Fallet, i andra fall utgör samma barbarer de degenererade ättlingarna till människorna som byggde den fallna civilisationen i fråga, men även om det finns högst avgörande olikheter (därtill sådana med bäring på vår egen belägenhet) mellan dessa båda scenarion, spelar vilket av dem som det faktiskt rör sig om ur många aspekter inte någon roll så länge vårt fokus ligger på barbarerna som sådana. När barbarer lever bland tempel, palats, statyer och ornament som de å ena sidan förmår att uppskatta, men som å den andra svarar mot en grad av sofistikering de själva inte når upp till, uppstår stundom nämligen – åtminstone i fiktionens värld – en mycket speciell dynamik, i vilken barbarerna tafatt börjar försöka efterlikna och emulera den civilisation som en gång funnits. Barbarerna börjar bära de smycken och cermoniella kläder de forna invånarna har lämnat efter sig, de börjar göra anspråk på titlar de varken förstår eller förmår fylla med meningsfullt innehåll, och med tiden börjar de också intala sig att de ståtliga om än också för varje dag alltmer förfallna byggnader de bor i är resultatet av deras eget arbete.

I dessa barbarer bland ruiner finner vi en mycket slående parallell till moderniteten och de människor som befolkar den. De vackra byggnader som omger oss är med mycket få undantag uppförda före just Fallet, och inressant nog tenderar de också att ständigt bli färre till antalet, samtidigt som de nya byggnader som uppförs i jämförelse framstår som primitiva hyddor uppförda av just barbarer, och som i egenskap av sådana också tydligt vittnar om att såväl förmågan som viljan att bygga vackert har gått förlorad. Parallellen sträcker sig dock långt bortom det rent materiella, då de åtråvärda palatsen från tiden före Fallet idag befolkas av aktörer som visserliger kallar sig för aristokrater, präster och orakel (eller om man så vill, kallar sig för upplysta ledare, professorer och filosofer), men som trots att de lagt sig till med sina förmenta företrädares titlar, uttryck, later och ritualer, i egenskap av företrädare för en degenererad medelklass – om än en sådan i stulna skrudar och lånta fjädrar – inte förmår fylla dem med meningsfullt innehåll. Inte desto mindre hävdar de sig inte bara göra just detta, utan de påstår sig därtill oblygt representera en högre grad av förfining än de historiska personer vilkas roller de usurperat. Vad mer är, i den mån en passerande besökare uttrycker uppskattning för lämningarna från tiden för Fallet, svarar denna degenererade medelklass stolt och oreflekterat att samma lämningar är dess eget verk.

Moderniteten är, annorlunda uttryckt, precis som den vanartade, fåvitske och arbetsskygge ynglingen av fin familj, en era som – sin mycket nedlåtande syn på tidigare epoker till trots – lever på sitt arv allena. I den egna självbilden levererar moderniteten visserligen det ena vetenskapliga framsteget efter det andra, men dessa framsteg är i stort sett helt begränsade till elektronikminiatyrisering driven av den konsumism som homo modernus hoppas skall bota det själsliga armod han erfar med varje cell av sin kropp, och bortsett från dessa präglas naturvetenskapen idag mer än någonting annat av stagnation, då ytterst få nya avgörande genombrott skett sedan mellankrigstiden. (På universitetens institutioner för humaniora råder därtill inte bara stagnation utan aktivt sönderfall, då sinnebilden av en intellektuell idag är en pillerknaprande kvinna utan kunskaper i utländska språk andra än amerikansk engelska som i sina förgrämda men till angelägen forskning förklädda avhandlingar avfärdar Homeros, Platon, Cervantes och Schiller som obetydliga döda vita män.) Samma stagnation ses också i ekonomin, där den tillväxt som är ett måste för att finansiera pyramidspelsliknande välfärdssystem och räntorna på ständigt stigande skulder inte vill infinna sig, och därför måste forceras fram genom att man låter sedelpressarna går på högvarv. Och så vidare.

I ljuset av detta finner vi också förklaringen till varför dagens makthavare betraktar sina länder med ungefär samma blick som en amerikansk virkeshandlare ute efter snabba vinster på 1800-talet betraktade en skog av mångtusenåriga kaliforniska jätteträd. Nämnda makthavare är inte ute efter – eller ens kapabla till – att bygga för framtiden, utan vad de ser i de länder vilkas naturliga elit de gör anspråk på att utgöra är en ändlig resurs (i det här fallet en sådan uppbygd av tidigare generationers arbete och tankemöda), som de innan denna tar slut hoppas kunna lägga beslag på så mycket som möjligt av för egen del. För att till fullo förstår vad detta innebär kan vi med fördel ta hjälp av en annan metafor, nämligen den vi finner i ett flygplan som fått slut på bränsle. I den mån piloten fortsätter flyga rakt in i vinden kommer luftmotståndet snart erodera bort farkostens horisontella hastighet – och därmed också dess lyftkraft – med konsekvensen att vad som nyss var en maskin kapabel att flyga börjar falla till marken likt en tegelsten. Piloterna har dock en annan energikälla till sitt förfogande, nämligen den potentiella energi som återfinns i ett flera hundra ton tungt föremål som råkar befinna sig 10 000 meter över marken.

Genom att rikta planets nos nedåt kan piloten därför köpa sig lyftkraft till priset av höjd, och därmed också fortsätta en kontrollerad flygning som håller passagerarna vid relativt gott humör så länge som farkostens höjd över markytan är större än noll. I den mån passagerarna har tur hinner piloten under tiden glidflyga till och landa på en azorisk flygplats, i den mån de däremot har otur får planet i stället slut på potentiell energi precis då det är en av det ruritanska fårburna kavalleriets förläggningar utmed en bergssida som tornar upp sig framför flygplanets cockpit, men oavsett om slutet blir indignerat bräkande centraleuropeiska får eller att en azorisk restaurang plötsligt måste ta hand om hundratals nervösa kanadensiska resenärer med ett uppdämt behov av att lugna sina nerver med portvin och bacalhau, är planets flygförmåga vid denna tidpunkt helt uttömd. Dagens makthavare är dock helt ointresserade av detta, utan blickar bara lystert mot pilotuniformen och de privilegier som följer med denna, och räknar kallt med att planet kommer hålla sig tillräckligt länge i luften för att de skall ha hunnit bli avlösta långt innan marken börjar närma sig. Därmed kommer inte heller några meningsfulla åtgärder för att förbättra flygplanets belägenhet att vidtas, även om man inte drar sig för att då och då utställa tomma löften om sådana, i den mån flygvärdinnorna rapporterar om tecken på begynnande oro i passagerarkabinen.

Kort sagt, moderniteten är i grund och botten en maktkamp om de sinande resurser tidigare generationer har lämnat efter sig, och som den kast som gör anspråk på att utgöra eliten inte längre vet hur man förnyar. När man inom denna kast hyllar varandras arbete, och när man inom denna kast tilldelar varandra de anrika priser och medaljer som en gång gick till de storheter som faktiskt förmådde skapa någonting ur intet, bidrar detta visserligen till att upprätthålla bilden av historisk kontinuitet, men det hela är bara ett spel för gallerierna, och bakom den välpolerade ytan döljer sig ingenting annat än barbarer som hemfallit åt cargokult.

2020-10-13

Om 1800-talet och den alternativa moderniteten

Mina preussiska junkrar:

Utifrån ett whighistoriskt synsätt är 1800-talet en historisk tidsperiod då mänskligheten visserligen hade nått en högre grad av upplysning och klarsyn än under 1700-talet, men ännu inte den moraliska fulländning som skulle nås under 1900- och 2000-talen. Detta är också hur människor i gemen tänker på detta århundade, då 1800-talet för dem representerar en era då moderniteten som vi känner den – inte minst tack vare den industriella revolutionen – på allvar började få fäste, men under vilken värderingarna också var så otidsenliga att även många högst mediokert behåvade människor idag oreflekterat tror sig vara överlägsna Johann Wolfgang von Goethe, August Strindberg och Mark Twain. Med vår samtids ögon är 1800-talsvarelsen inte bara okunnig och vidskeplig, utan därtill omogen och ofullbordad, varför man också betraktar honom likt hur en vuxen betraktar ett barn. Inte desto mindre drömmer 2000-talets människa inte sällan om att bo i ett hus byggt på 1800-talet, och inte desto mindre är det till 1800-talets musik, måleri och litteratur hon vänder sig för att finna den mening hennes egen tid inte förmår tillhandahålla henne. Kort sagt, den gängse synen på 1800-talet rymmer en grundläggande självmotsägelse, och för att förklara och lösa upp denna måste vi först förkasta det whighistoriska synsättet, och i stället omvärdera vår syn på vad århundradet i fråga egentligen representerar.

För det första bör 1800-talet inte förstås som perioden 1800 till 1899, utan som den i huvudsak mycket fredliga perioden 1815 till 1914. För det andra bör 1800-talet inte förstås som den tidiga fas av moderniteten som 1900-talet var den naturliga fortsättningen på, utan som början på en parallell modernitet som 1918 fick ett avbrupt och förtida slut, varpå Västvärlden i en historisk diskontinuitet förflyttades till en annan tidslinje. Sett ur ett historiematerialistiskt perspektiv var utvecklingen sannolikt oundviklig, och måhända blev skiftet 1918 så abrupt som det blev främst för att skyddsvallarna till slut brast efter att den gamla ordningens förkämpar ägnat 1800-talet åt att dämma upp vad progressiva instinktivt skulle tänka på som tidens naturliga flöde, men oavsett vilket skulle den modernitet som föregick det stora kriget bli väsensskild från den modernitet som följde på detta. Den förstnämnda utmärkte sig dock inte som en primitiv sådan, utan bara som en modernitet med en i grunden annorlunda bakomliggande filosofi. När en österrikisk tidning i januari 1907 lät publicera en bild på den regerande kejsaren Frans Josef I överförd medelst Bildtelegraph var detta inte en anakronistisk anomali, utan ett okonstlat uttryck för att det, för ett kejsardöme som var hemvist för många av dåtidens största fysiker, matematiker och filosofer, föll sig i allra högsta grad naturligt att dra fördelar av elektronikens möjligheter.

För 1800-talsmänniskan stod sådana möjligheter dock inte på något sätt i motsatsförhållande till många av de föreställningar, traditioner och ideal som idag betraktas som hopplöst daterade. När 1800-människan uppförde nya byggnader var det inte bara bostäderna som var vackra, utan intressant nog också fabrikerna. Vad mer är, i dessa fabriker massproducerades inte sällan bruksföremål betydligt vackrare än de som avsevärt mer välbärgade konsumenter köper idag, och de maskiner som var centrala för denna massproduktion var ofta i sin tur regelrätta konstverk. 1800-talsindustrialisten engagerade sig också för sin hembygd, han gjorde sig inte sällan till mecenat för lovande konstnärer och det föll sig ofta också naturligt för honom att medverka i hemliga sällskap och loger av det mer esoteriska slaget. Det senare gällde även många av dåtidens intellektuella, i vilkas hushåll man inte bara anordnade seanser, utan där alkemiska experiment inte sällan stod och puttrade, där mycket tid lades på att ta fram exakta horoskop, där försök att fotografera andar inte var någon särskilt exceptionell företeelse och där bokhyllorna många gånger rymde allehanda ockulta luntor. Sett med 1700-talsmänniskans ögon utgjorde detta i sig inte sällan ett tecken på dekadens, men betraktat ur vårt eget perspektiv är vad som kanske främst utmärker denna ordning att man inom ramen för denna otvunget kombinerade den vetenskapliga positivism vi idag förknippar med moderniteten med precis de spirituella, sökande och estetiska dimensioner av jordelivet som idag lyser med sin frånvaro. Där vår egen värld är steril och hyperrationalistisk, var 1800-talets en sådan som inte bara tillhandahöll revolutionerande tekniska framsteg, utan som trots – och många gånger dessutom tack vare – dessa framsteg också förmådde uppfylla djupt liggande mänskliga behov andra än de rent materiella.

Denna tidiga modernitet blev någon gång mellan 1914 och 1918 ett av det stora krigets offer. Vad som följde på kriget som skulle göra slut på alla krig var inte en gradvis övergång till någonting annat, utan ett mycket abrupt paradigmskifte, genom vilket en modernitet som inte längre hade någon plats för det mänskliga såg världens ljus. Resultatet kan ses i gatubilden världen över; vad som byggdes före kriget är vackert och attraktivt, vad som däremot byggdes efter samma krig är i allmänhet sterilt och livlöst. Inledningsvis var arkitekter och byggherrar visserligen så präglade av de traditioner de skolats i att de ännu inte riktigt förstod hur en oattraktiv byggnad skulle kunna formges, varför den tidiga mellankrigstidens arkitektur i regel ironiskt nog misslyckas med sitt mål att vara frånstötande, men även i dessa byggnader är ambitionen tydlig, och snart skulle också arkitektkåren till perfektion fullända konsten att utforma byggnader som människor instinktivt fann frånstötande. Samma utveckling ser vi i tonsättarkonsten (där Gustav Holsts astrologiskt inspirerade planetsvit skriven mellan 1914 och 1916 blir till ett av den klassiska musikens sista livstecken), i litteraturen, i konsten, i religionens hastiga tillbakagång, i ideologiernas tilltagande degenerering och i vilka fritidsintressen det ansågs acceptabelt för en modern människa att ägna sig åt. Den nya moderniteten trängde kort sagt mycket snabbt undan den gamla, och även om varken arkitekter eller andra makthavare sedan dess blickat tillbaka, har världen allt sedan dess varit en påfallande omänsklig plats.

Vår syn på 1800-talsmänniskan som primitiv avslöjas i ljuset av detta för vad den är, nämligen den blick med vilken en slav missunnsamt betraktar den som har förmånen att vara fri. Att denna fördomsfulla syn upprättshålls är någonting alla som avskyr skönhet, sanning och mening har allting att vinna på, men övriga bör i stället uppskatta 1800-talet för vad det var, nämligen en tid då det moderna utan svårigheter kunde samsas med det traditionella. Som ett exempel på detta erbjuder århundradet många lärdomar, inte minst för oss själva. I stället för en tid av nihilism, materialism och självskadebeteende, hade moderniteten också kunnat vara en tid präglad av nyhetshändelser som den då den åldrande Frans Josef II under det fridfulla året 1968 invigde den nya höghastighetsbanan mellan Pozsony och Kolozsvár – som han genomdrivit trots riksrådets motstånd – medelst en knapptryckning på beräkningsmaskinen från Elektronengehirnwerke GmbH i Königsberg som nyligen installerats i Schönbrunn.

2020-10-08

Den endimensionella moderniteten

Mina soldyrkande skarabéer:

Ett bärande tema i den kinesiske författaren Liu Cixins romansvit om trekropparsproblemet är att vårt eget universum tidigare spänts upp av fler dimensioner än idag, och att den som personligen får erfara någon av de få kvarvarande fickorna av rum av högre dimension i sådana också inte bara möter någonting underbart, utan framför allt en plats på vilken han instinktivt känner sig mycket mer fri och hemtam än i det tredimensionella rum i vilket han hela sitt liv fått höra att han hör hemma. I detta ständigt mer dimensionsfattiga universum finner vi inte bara en mycket intressant metafor för det krälande kaos som i dagligt tal kallas "vänstern" och dettas mycket destruktiva tendens att ständigt flytta fram sina positioner¹, utan intressant nog också för det mänskliga tillståndet så som det utvecklats sedan upplysningen². När själlösa teknokrater väljer bort det mycket vackra och suggestiva namnet "Kungliga myntkabinettet" för att i stället ge en anrik institutionen det förnuftiga men också helt intetsägande namnet "Ekonomiska museet" bör detta inte förstås som ett olycksfall i arbetet, utan som ett symptom på samma trend fått bilen att gå från ett faustiskt konstverk till en anonym tingest på hjul, och som fått en fradgatuggande arkitektkår att som subversiv extremist fördöma varje byggherre med ambitionen att uppföra någonting vackert.

Den mänskliga erfarenheten spänns, bildligt uttryckt, precis som universum, upp av ett flertal dimensioner, av vilka den i vilken vi finner praktiska bilar, funktionalistisk arkitektur och ekonomiska museer är en, men där de upplevelser som erbjuder människor³ mening till största delen återfinns i andra. Annorlunda uttryckt, berättelsen om moderniteten är på många sätt berättelsen om hur den mänskliga tillvaron berövats den ena dimensionen efter den andra, ända tills människan pressats tillbaka så till den grad att hon måste uthärda merparten av sitt liv i själsligt armod i en endimensionell värld där hon varken kan växa, fullfölja sitt syfte, förverkliga sina drömmar eller finna frihet, och från vilken hon ständigt längtar sig bort. I den endimensionella världen är människan, likt djuret i buren, en oförlöst varelse som framlever sina dagar i sorg, men sättet denna sorg tar sig uttryck på varierar. En del försöker vidga sina horisonter maximalt på den endimensionella världens premisser, vilket vanligtvis betyder en uppvisning i karriärism, övertid och materialism. Andra tar sin tillflykt till hedonism och nihilism, vilket i praktiken är att försök att värja sig mot den sorg de känner genom att hålla fram en ironisk och avmätt yta som sköld mot den endimensionella världens realiteter. Ytterligare andra försöker trevande att genom till exempel droger och nyandlighet återskapa ett eko av de dimensioner som gått förlorade, vilket visserligen inte sällan ger lindring för stunden, men inte desto mindre är ett otillräckligt substitut i längden.

Denna endimensionella värld bör ytterst förstås som en konkret realisering av progressivismens föreställningar om vad som utgör en lämplig levnadsmiljö för människan. Här finns varken utrymme för det vackra, det andliga eller det esoteriska, och här finns inget utrymme för några känslor andra än de platta imitationer av faktiska emotioner som människor ger uttryck för när de under rituella former låtsas vara förfärade över att någon offentligt yttrat ett ord de dagligen själva uttalar. Här finns ingenting som inte går att mäta med instrument, här finns inga gudomar, här finns ingenting besjälat, här finns ingenting evigt och här finns ingenting som är heligt. Här finns inte heller någon plats för högre mening, drömmar, traditioner, ödesgemenskaper, tidlösa sanningar eller några sprickor i väggen. Denna värld – som för progressiva framstår som en varm, inbjudande och ombonad plats – var från början ett försök att reducera den mänskliga tillvaron till vetenskap och logik, men ironiskt nog har till och med dessa tilltänkta hörnstenar med tiden kommit att få stå tillbaka för de lögner, de kontradiktioner, den falskhet och den irrationalitet som kanske mer än någonting annat utmärker den endimensionella världen idag. Här åtnjuter därför visserligen vetenskapsmän och experter status som överstepräster, men med "vetenskapsman" menar man ofta någon som ägnar sig åt ideologiproduktion, och med "expert" avses inte sällan någon med fin titel som stryker makten medhårs genom att uttala sig i frågor som till sin natur är ideologiska snarare än någonting som tillhör det egna expertisområdet.

Paradoxalt nog är inte desto mindre den faustiska civilisationen och den endimensionella världen ohjälpligt sammanflätade, då det faustiska kynnets utåtriktade och expansiva natur i mångt och mycket är det direkta resultatet av att den energi som tidigare ägnats de högre dimensionerna frigjorts och därför kunnat läggas på det betydligt mer profana. Med Gud, själen och det transcendenta ur vägen kunde man lägga all sin kraft på att utveckla mer kraftfulla vapen, blicka ut i universum och utforska materiens byggstenar, vilket snabbt möjliggjorde till synes revolutionerande framsteg, men den expansion som blev resultatet var inte bara resultatet av en reträtt från de tidigare så centrala domäner som inte längre värdesattes, utan skulle med tiden också visa sig komma till priset av att man övergav sin mänsklighet för att i stället alltmer anta skepnaden av en av Charles Babbages differentialmaskiner. Till detta kommer att vetenskapen främst var en angelägenhet för de vetenskapsmän som förstod den, och för de potentater som förstod att slå mynt av dess landvinningar, varför visserligen samhället som helhet på många sätt förmådde dra nytta av den nya ordningen, men förändringen för gemene man inte sällan bestod i att världen avförtrollades samtidigt som han förväntades lämna sin hembygd för att kunna ta ett jobb vid en nyöppnad fabriks löpande band.

Ironiskt nog är det idag den dimensionsfattiga moderniteten som hotar vetenskapen. De högre dimensionerna har aldrig begränsat det positivistiska synsättet, utan bara tillhandahållit möjligheten till kompletterande perspektiv, varför utrymmet även för konventionell vetenskap i ett rum av högre dimension är lika stort som idag. I praktiken är det i stället modernitetens dimensionsfattigdom som med tiden lett till att vetenskapen fått stå tillbaka för lögner, varför också den faustiska expansionen med tiden alltmer kommit att förbytas till en reträtt även i den endimensionella världen. Vad som får människan att vantrivas i moderniteten är därför inte i första hand det välstånd eller den bekvämlighet denna erbjuder, utan att hon berövats på sitt naturliga habitat, och tvingas framleva sina dagar i ett endimensionellt fängelse där hon inte längre kan röra sig genom rummet på det sätt som faller sig naturligt för henne. Människan är i regel omedveten om detta, men i den konst och de artefakter äldre tider har lämnat efter sig skönjer hon inte desto mindre instinktivt ett eko av de dimensioner hon å ena sidan inte vet har gått förlorade, men å andra sidan utan att förstå hur eller varför ständigt längtar efter. I detta finner vi också förklaringen till att även åsynen av ett fotografi eller filmklipp med blott ett par årtionden på nacken ibland kan bli den moderna människan känslomässigt närmast övermäktig. Sådana minnen från det förgångna utgör inte sällan en mycket kraftfull påminnelse om att människans värld en gång i tiden rymde fler dimensioner än idag, vilket också är varför makten betraktar dem som farliga, och ständigt vill framhålla dem som underlägsna de endimensionella intryck den själv har att erbjuda.

¹ Eller som progressiva själva uttrycker det, tidens gång.

² Upplysningen är inte det enda historiska skede som aspirerar på titeln som dylik vattendelare, och man skulle med fördel även kunna framhålla renässansen, kristendomens genombrott och axialtiden som den centrala sådana.

³ Såvida de inte är teknokrater, republikaner, folkpartister, LinkedIn-fantaster och/eller ser ett visitkort späckat med bullshitmarkörer som senior, manager och fellow på som höjden av självförverkligande.

2020-10-05

Kappvänderi i apatifrågan

Mina positroner som föds då elektroner tappar 200 % av sin energi, och därefter framlever sina dagar genom att färdas bakåt i tiden:

Efter frilansjournalisten Ola Sandstigs reportage i tidskriften Filter om de så kallade "apatiska flyktingbarnen"¹ tycks, närmast över en natt, en helt ny konsensus ha utkristalliserat sig i frågan. Fenomenet har från det att det första fallet uppdagades, lyder den nya officiella sanningen, hela tiden varit en bluff iscensatt av kallhamrade asylbedragare till föräldrar, som tack vare att de fått hjälp av ett fåtal förhärdade aktivister på centrala positioner lyckats föra ett helt land bakom ljuset då de plågat sina egna barn i syfte att tillskansa sig materiella fördelar. Med denna nya historieskrivning som bakgrund har därefter ett stort antal namnkunniga makthavare, debattörer, intellektuella och förmenta experter ställt sig på kö för att utmåla vad som skett som en skandal de själva blivit till offer för, snarare än medverkat till. Detta är en för etablissemangets representanter mycket tilltalande, praktiskt och behjälplig berättelse, men också en helt igenom falsk sådan.

Att de så kallade apatiska flyktingbarnen inte led av någon medicinsk åkomma vars enda botemedel var permanenta uppehållstillstånd, utan tvärtom varit produkten av bedragares försök att komma över de svenska skattebetalarnas pengar, har nämligen under hela denna tid varit en av Sveriges absolut sämst bevarade hemligheter. Alla som närmat sig företeelsen med så bara ett uns av kritiskt tänkande i behåll har i stort sett direkt förstått precis hur det förhållit sig, och de enda som blivit lurade är de som velat bli lurade, och därför aktivt och mycket villigt låtit sig bli lurade. Att granskningen uteblivit, och att motbilderna så länge lyste med sin frånvaro, har en mycket enkel förklaring, nämligen att man i etablissemanget sett öppna gränser och oreglerad invandring som ett allt överordnat mål, och därför inte heller heller tolererat några som helst kritiska perspektiv. Att detta inte bara resulterat i att precis de barn man påstått sig värna om farit illa², utan att man därtill skapat en aldrig sinande ström av nya sådana fall, har man dock varit helt ointresserad av.

Vad mer är, att många aktivt och mycket villigt mer än gärna låtit sig bli lurade innebär inte att alla blivit det. Frånvaron av granskning och motbilder är därför inte bara ett tecken på att många aktivt valt att både undertrycka sitt kritiska tänkande och förtränga varje tendens till tvivel i syfte att få verkligheten att stämma överens med sina visioner av hur denna borde se ut, utan också på att det svenska etablissemanget, oaktat sin mycket höga svansföring, till stor del består av just den sorts servila människor som alltid är regimen trogen, som enkelt anpassar sig till maktskiften, som utgör villiga kollaboratörer och som i efterhand ofelbart försvarar sig med att de bara lydde order. Att nazismen under rådande paradigm åtnjuter den centrala och mycket metafysiskt färgade positionen som sinnebilden av ondska, och att progressivismen är en ideologi som aldrig försitter ett tillfälle att stolt utge sig för att representera nazismens naturliga antites, gör det därför visserligen mycket fashionabelt att under rituella former hylla någon som August Landmesser, men dessa rituella hyllningar till trots är det inte desto mindre just de journalister, debattörer och påstådda experter som tigit om vad de mycket väl vetat varit en grotesk bluff som, om de hade varit i Landmessers kläder, hade stått där med högerarmen utsträckt, och som, hade de som tonåringar genomlevt den kinesiska kulturrevolutionen, med döda ögon gladeligen förlustat sig i tortyr även av sina nära och kära.

Kort sagt, berättelsen om hur allmänheten blev förd bakom ljuset³ är en tillrättalagd och mycket falsk efterhandskonstruktion, vars enda syfte är att retroaktivt framställa ett etablissemang inom vilket man i stort sett mangrant hemfallit åt blind fanatism, önsketänkande, opportunism och/eller medlöperi i bästa möjliga dager. Vad mer är, detta har inte bara gällt de så kallade apatiska flyktingbarnen, utan har bland annat också såväl genomsyrat synen på ålderstester av så kallade ensamkommande⁴ som gjort sig gällande i form av en ständig ström av förljugen propaganda⁵ om alltifrån invandringens påstådda lönsamhet till utläggningar om socioekonomiska faktorer. Inte heller är tillnyktringen i apatifrågan på något sätt total, då man i maktelitens husorgan alltjämt kan läsa nyproducerade texter på temat "som vänsterperson kan jag inte låta bli att hålla tummarna för att Sandstig har fel", komplett med förrädiska skrivningar vilkas illa dolda avsikt är att misstänkliggöra den grävande frilansjournalistens motiv och metoder. Till detta kommer att Sandstig själv redan tidigare blivit både tystad och föremål för grova misstänkliggöranden med den egna kåren som avsändare då han granskat och påtalat just denna sorts missförhållanden.

De debattörer som nu säger sig ha blivit lurade har som mest lurat sig själva, och i många fall aldrig varit lurade över huvud taget. De experter som nu säger sig känna sig svikna är i själva verket de som har svikit. De makthavare som nu påstår sig ha blivit vilseledda är ingenting annat än förhärdade opportunister, som cyniskt tillåtit grova missförhållanden att fortgå år efter år så länge de bedömt att detta gynnat den egna karriären. Ingen av dessa kappvändare förtjänar därför heller allmänhetens förtroende, respekt, lojalitet eller förlåtelse.

¹ Det är här viktigt att komma ihåg att lögnen om de så kallade apatiska flyktingbarnen var dubbel. Dels var de inte apatiska, dels saknade de asylskäl och var således heller inte flyktingar, vilket också var själva anledningen till att de, så länge som någonting som i alla fall vagt påminde om lagstyre fortfarande rådde, hade nekats asyl.

² Att utländska föräldrar är villiga att behandla sina barn illa i syfte att tillskansa sig materiella fördelar är en företeelse som, ehuru tragisk, har väldigt lite med Sverige att göra, och därför inte heller bör framhållas som vare sig det egentliga problemet i sammanhanget eller ett problem det är Sveriges ansvar att lösa. Det är inte desto mindre värt att notera att de krafter som försökt tysta alla kritiska röster om de förment apatiska barnen till förmenta flyktingar svikit även de ideal som de själva påstår sig stå för.

³ En berättelse som Ola Sandstig för övrigt trist nog själv reproducerar.

⁴ Vilka även dessa titulerades "flyktingbarn", trots att det var just det faktum att de saknade flyktingskäl som fick dem att ljuga om sin ålder.

⁵ Ofta maskerad som nyhetsrapportering.