2014-09-22

Dagens Seglora och debattklimatet

På Twitter bad Mattias Irving mig tidigare idag att ge exempel på varför jag tycker Dagens Seglora bidrar till ett hätskt och dåligt debattklimat i Sverige. Detta inlägg är mitt svar.

I december 2012 valde Dagens Seglora i en artikel att kleta Anders Behring Breivik på kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl, efter att tidningen Dispatch International hade låtit publicera en av Sandahls texter. Detta var såklart ett exempel på dåligt omdöme från Sandahls sida, men att spela ut Breivik-kortet redan i titeln ("Ideologer som inspirerat Breivik publicerar sig där") är ett exempel på en bedrövligt låg argumentationsteknik.

Detta är inte på något sätt enda gången som Dagens Seglora har valt att spela ut Breivik-kortet, detta sker tvärtom påfallande ofta. I april i år anklagade man till exempel Dispatch International-fotografen Roger Sahlström, fast utan att nämna denne vid namn, för att vara "fast i den Breivikska Eurabiadimman". Det finns många goda skäl till att kritisera såväl Sahlström som Dispatch International, men att blanda in en massmördare i sammanhanget är direkt vulgärt.

Ett annat återkommande tema i Dagens Seglora är Tobias Billström. Häromåret anklagade Dagens Seglora denne för att visa prov på "en skrämmande människosyn", efter att Billström hade talat om asylinvandringens storlek i termer av "volymer". Att detta ord regelbundet används på ett liknande sätt i till exempel sjukvården, var för Dagens Seglora uppenbarligen irrelevant.

Tvärtom har Dagens Segloras drevande mot Billström fortgått. Så sent som i april uppmanade man honom att avgå, med motiveringen att han 'leker med människors liv och framtid i Sverige genom att sprida falska myter eller rasistiska "vandringssägner"'. Väldigt grova och påfallande hätska anklagelser, vilka dessvärre passar det uppiskade och polariserade debattklimatet som hand i handske.

En annan person som Dagens Seglora vid upprepade tillfällen har skrivit om i negativa ordalag är Marcus Birro. Vid ett tillfälle gick detta så långt att Mattias Irving skrev en artikel med titeln "Därför hatar vi Birro". Irving valde sedermera att omformulera sin kritik, men att han valde denna titel överhuvudtaget är anmärkningsvärt.

De hätska orden mot Birro yttrades dessutom inte ett vakuum, denne har fått utstå spott och spe från vänsterhåll allt sedan han chockerade det Kultursverige som tidigare hade älskat honom med att komma ut som höger. Det är enkelt att hoppa på ett drev av det här slaget, men huruvida det är förenligt med det kristna kärleksbudskap som Dagens Seglora påstår sig stå för är en helt annan fråga.

Sist men inte minst vill jag uppmärksamma en Dagens Seglora-artikel från 2013, i vilken "Muslimska familjedagarna" beskrivs i positiva ordalag. Till detta arrangemang har vid upprepade tillfällen homofober, antisemiter samt förespråkare av självmordsbombningar och hustrumisshandel bjudits in som talare. Bakom arrangemanget står Islamiska förbundet, vilket står Muslimska brödraskapet nära, Studieförbundet Ibn Rushd som har kopplingar till terrorism samt Sveriges Unga Muslimer, med företrädare som bland annat liknat svenska jihadister i Syrien med frivilliga i vinterkriget.

Så ja, Mattias Irving, jag tycker i allra högsta grad att Dagens Seglora bidrar till det dåliga debattklimatet i Sverige. Jag utgår från att du inte håller med, men i så fall tycker jag faktiskt att det säger mer om dig än om mig.

2014-09-21

Kommer Löfven göra om Reinfeldts misstag?

Jag har skrivit många inlägg om Moderaterna den här veckan. Som en djupt besviken tidigare kärnväljare och som en av dem som övergav partiet i årets val föll sig detta naturligt. Men eftersom Stefan Löfven nu trots allt har fått uppdraget att försöka bilda regering, så är det kanske på sin plats att även skriva någon om Socialdemokraterna.

Om Löfven lyckas med konststycket att bilda en regering kommer denna regering inte bli den "handlingskraftiga" regering Löfven brukar tala om, hans regering kommer tvärtom att bli en väldigt svag regering. I Löfvens fall innebär detta att hans regering kan bli en farlig regering, eftersom han i praktiken kommer vara utlämnad till ganska många småpartiers välvilja för att kunna driva igenom sin politik i Riksdagen.

Detta var ett problem även för Fredrik Reinfeldt. När Alliansregeringen drev igenom ett "försörjningskrav" för anhöriginvandring var detta något som Kristdemokraterna ogillade. För att gå med på de övriga partiernas linje drev KD därför igenom ett antal undantag från reglerna, vilket i praktiken medförde att "försörjningskravet" inte fanns annat än på pappret. När media rapporterade om saken 2013 var det till exempel bara 53 fall av 15 000 – det vill säga 3,5 promille – som inte hade berörts av de så kallade undantagen under året.

Det har redan spekulerats i att miljöpartisten Maria Ferm, 29 år gammal, kan bli migrationsminister i Löfvens regering. Det är fullt möjligt att Löfven gärna ger denna post till Miljöpartiet, om inte annat för att han själv verkar tämligen ointresserad av frågan, men jag tror detta vore ett stort misstag från Löfvens sida.

Maria Ferm representerar inte bara ett parti vilkets företrädare bland annat på fullt allvar har föreslagit att personer som vistas illegalt i Sverige borde ges rösträtt, hon hade därtill en central position i de migrationsöverenskommelser, bland annat om skattefinansierad samhällsservice för just människor som visas i Sverige illegalt, som regeringen Reinfeldt träffade med med Miljöpartiet. Om dessa överenskommelser skrev Paulina Neuding nyligen följande:
"Fredrik Reinfeldts svar till väljare som röstade SD 2010 var att göra upp med Miljöpartiet i invandringspolitiken. I söndags skickade väljarna tillbaka ett svar till Reinfeldt. Han blev av med regeringsmakten när mellan var sjunde och var åttonde väljare gick till SD."
Löfven gör klokt i att dra lärdom av av Fredrik Reinfeldts erfarenheter, inte minst med tanke på det stöd Sverigedemokraterna har bland LO-medlemmarna. Om Löfven gör om Reinfeldts misstag är det också högst sannolikhet att Löfven får se sig lika förödmjukad valnatten 2018 som Reinfeldt fick se sig valnatten 2014. Hur bra det därefter kommer gå att "isolera" Sverigedemokraterna i Riksdagen är en öppen fråga.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, Sk1, NSk1, NSk2, LT1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8, Dag9, Dag10, SMP1, SMP2, BT1, Re1, Re2, Re3, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4

Putin, propaganda och källkritik

I en DN-artikel kan man idag läsa följande:
"De anhöriga till dödsoffren i sommarens flygkrasch i Ukraina ska stämma landet och dess president Petro Porosjenko. Saken gäller 298 fall av dråp."
Lite längre ned i samma artikel skriver DN även att:
"Någon grupp – prorysk eller ukrainsk – misstänks ha skjutit ner flight MH 17 från Amsterdam och samtliga 298 människor ombord dog."
De anhöriga till de 298 dödsoffren har emellertid inte stämt Ukraina, det är de anhöriga till endast fyra av dessa som ligger bakom stämningen. Att dessa väljer att stämma Ukraina och inte Ryssland eller Malaysia Airlines är såklart inte DN:s fel, men artikelförfattaren är i allra högsta grad ansvarig för den vinkling han har valt att ge sin text.

Artikeln har ett tydligt Ukrainakritiskt anslag, den "luftfartsrättsprofessor" som företräder de anhöriga får oemotsagd lägga fram sin tes om att Ukraina bär ansvaret för det inträffade, artikelns formuleringar och titel ger intrycket av att denna linje har ett långt mycket starkare stöd bland de anhöriga än vad den har och sist men inte minst antyder artikeln att det är en öppen fråga vilken part som låg bakom illdådet.

Detta är exakt den sorts spinn som Putins propagandakanaler – inte minst RT – använder sig av i sin rapportering. Journalistkåren talar ofta om sin egen förmåga till källkritik, men vad den här sortens rapportering visar är att många inom skrået snarare är väldigt tacksamma offer för den propaganda som massproduceras av Kreml.
DN1, DN2, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, LT1, LT2, SMP1, SMP2, Dag1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ab1, Ab2, Ab3

2014-09-20

Eftervalsanalysen inger en gnutta hopp

Så här mindre än en vecka efter valet rör det på sig. Faktum är att samhällsdebatten den här veckan har gjort större framsteg än under hela förra mandatperioden.

För det första tycks många ha förstått att strategin att avfärda SD-väljarna som lågpannade idioter inte fungerar. Det är förvisso anmärkningsvärt att detta tog så lång tid, men när mer än var åttonde väljare röstade partiet så tycks polletten till slut ha trillat ned. Strategin gav för det första inte önskat resultat, för det andra blev antalet svenskar som man nu behövde stöta ut ur samhällsgemenskapen väl stort.

Vad har man då valt att göra istället? En strategi som flera debattörer på vänsterkanten har valt att anamma är att helt enkelt förklara att det är otryggheten i det nya hårda kalla Sverige i vilket välfärden har monterats ned som är förklaringen. Just den här strategin kan knappast sägas vara ett steg i rätt riktning. Att att ta valresultatet till intäkt för förträffligheten i den egna tesen om en stark vänstervåg, och samtidigt passa på att ännu en gång smutskasta Alliansregeringens ekonomiska politik, framstår bara som lågt, verklighetsfrånvänt och cyniskt.

Denna pajkastning är emellertid inte den enda trend som kan skönjas, för ett flertal debattörer har faktiskt börjat tala om elefanten i rummet. I en debattartikel signerad Maciej Zaremba väljer denne att närma sig pudelns kärna, förvisso försiktigt, men med en förhållandevis skarp avslutning och med ett tonläge som den socialliberala tilltänka målgruppen kan tänkas vara mottaglig för.

Alice Teodorescu å sin sida tar i ännu kraftigare, men begränsar sin kritik i huvudsak till integrationspolitiken. Paulina Neuding, däremot, drämmer näven i bordet och skriver den korta men väldigt koncisa text som jag aldrig trodde skulle publiceras på en svensk ledarsida. Den är obligatorisk läsning för alla allianspolitiker som hoppas återfå väljarnas förtroende, och följande stycke förtjänar särskilt att lyftas fram:
Fredrik Reinfeldts svar till väljare som röstade SD 2010 var att göra upp med Miljöpartiet i invandringspolitiken. I söndags skickade väljarna tillbaka ett svar till Reinfeldt. Han blev av med regeringsmakten när mellan var sjunde och var åttonde väljare gick till SD.
Om Moderaterna väljer att skriva en eftervalsanalys som bortser från detta, får de antingen vänja sig vid att sitta i opposition eller finna sig i att behöva börja samarbeta med Sverigedemokraterna 2018.

Lästips:
Tino Sanandaji (artikeln som både Neuding och Teodorescu hänvisar till)
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, LT1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8, Dag9, Dag10, Dag11, SMP1, SMP2, SMP3, Re1, Re2, Re3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, SR1, SR2

2014-09-19

Vilken vänstervåg?

När vi nu har ett så gott som slutgiltigt valresultat att förhålla oss till, är det på sin plats att titta lite närmare på siffrorna och se vad de egentligen säger.

De preliminära siffrorna under valnatten visade att de tre rödgröna partierna gick fram med cirka 0,1 procentenheter. Vad valmyndighetens nuvarande siffror visar är att denna ökning snarare handlar om 0,02 procentenheter. Annorlunda uttryckt, en ökning så liten att den motsvarar två procent av en procent av de samlade rösterna.

För att avgöra huruvida det rådde en vänstervåg eller inte bör emellertid även Feministiskt initiativs röster räknas med, trots att partiet föll på fyraprocentsspärren. Inklusive Feministiskt initiativ ökning gick den rödgrönrosa sidan fram med 2,7 procentenheter. Detta är ingen försumbar ökning i valsammanhang, mindre ökningar än så har mången gång fått en parlamentarisk majoritet att skifta. Så var emellertid inte fallet denna gång, de rögrönrosa partierna samlade tillsammans endast 46,7 procent av rösterna.

Förutsatt att man räknar Sverigedemokraterna som ett högerparti – någonting som man på vänstersidan definitivt brukar göra – fick däremot de fem högerpartierna tillsammans 52,3 procent av rösterna, och vad mer är, till skillnad från de fyra vänsterpartierna klarade dessutom samtliga fyraprocentsspärren.

Detta innebär att Alliansen mycket väl hade kunnat sitta kvar, om den faktiskt ville. Om Reinfeldt till exempel hade lovat Sverigedemokraterna att gå till botten med asylbedrägerierna – någonting som få borgerliga politiker med den intellektuella hederlighenen i behåll borde se något fel med – är det fullt möjligt att Sverigedemokraterna hade gått med på att stödja en borgerlig regeringsbildning. Med detta steg väl avklarat skulle den parlamentariska balansen vara identisk med hur den var före valet.

Reinfeldt valde emellertid att avgå och Löfven har nu fått talmannens uppdrag att försöka bilda en ny regering. Det var dock inte någon vänstervåg som föranledde detta. Det existerade en vänstervåg på Södermalm och Möllevången, på kultursidorna, i huvudet på Aftonbladets ledarskribenter och på Politism, ja. Men när väljarna sade sitt så handlade det om en krusning, inte en våg.

Vänsterpartiets högljudda retorik om förbud mot vinster i välfärden belönades förvisso av väljarkåren, men bara med en tiondels procentenhet. Vad mer är, Miljöpartiets försök att hänga på på det postmoderna nyvänstertåget bestraffades av väljarna. Det parti som hoppades ge Sverigedemokraterna en match om bronsmedaljen gick inte framåt, det gick bakåt.

Vad talet om en vänstervåg visar är att mediekratin har varit en högst konkret faktor i politiken under mandatperioden. Radikala artiklar har skrivits i mängder, radikala debattörer har fått en medial gräddfil och de postmoderna teorierna och det språkbruk som kommer med dessa har fått en framskjuten position i samhällsdebatten. När det kom till kritan visade det sig emellertid att förankringen i väljarkåren var så gott som obefintlig.

Detta innebär emellertid inte att den svenska borgerligheten inte dras med stora problem för närvarande. Tvärtom väljer allianspartierna att även efter valet prioritera Sveriges status som EU:s största asylland före alla andra frågor, trots att det så uppenbart var detta som kostade dem regeringsmakten.

Med tanke på att Sveriges integrationspolitik är den sämsta av alla i-länders är detta givetvis direkt oansvarigt, men det ger dem åtminstone en chans att hämnas på samma väljare som de hoppas skall rösta dem tillbaka till makten om fyra år.

Dagens rekommendation:
Paulina Neuding – läs!

Dagens garv:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, LT1, LT2, LT3, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8, Dag9, Dag10, SMP1, Re1, Re2, Re3, Re4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3, SR1