2014-10-20

Sossarna backar in i framtiden

"Jag brukar inte vilja gå framåt genom att backa mig in i framtiden", sade Magdalena Andersson i gårdagens Agenda. Mellan raderna kunde man dock utläsa att det är precis detta som regeringen avser att göra.

Efter att vi återigen fått höra tunga ekonomer såga Anderssons liknelse om den svenska ekonomin som en tom lada – Lars Calmfors gick så långt som att kalla den "oseriös" – avfärdade demagogen Andersson deras slutsatser. Hon förklarade att statsbudgeten dras med ett "stort underskott" och att hon därför avser att lägga "en mycket stram budget".

Att budgeten skulle vara stram är emellertid ett väldigt märkligt påstående. Regeringen avser inte bara att höja såväl a-kassan som taket i sjukförsäkringen, den avser därtill att ta bort sjukpenningens bortre tidsgräns. Dessa reformer är dyra redan på pappret, och blir därefter ännu dyrare i verkligheten eftersom de enligt all nationalekonomisk erfarenhet kommer skapa negativa incitamenten som leder till att såväl arbetslösheten som sjukfrånvaron ökar.

Varför står då Andersson fast vid att ladan är tom? Svaret blir uppenbart då man betraktar budgeten i sin helhet. För att bekosta de dyra reformerna krävs nya intäkter, och nya intäkter fås genom att öka skatterna. Detta är också precis vad Magdalena Andersson ämnar göra.

För det första kommer skatten höjas för alla som tjänar mer än 50 000 kronor i månaden. För detta finns förmodligen ett relativt stort folkligt stöd, men det ger i själva verket inte särskilt mycket och det kommer att höja marginalskatten till smått perversa 60 %. För det andra kommer skatterna på alkohol och tobak – och då i första hand på snus – höjas. Detta skapar i och för sig inte några nationalekonomiskt skadliga incitamenten, men är likväl ett ganska hänsynslöst sätt att beskatta vad som återstår av de bruttolöner som redan hör till världens mest beskattade.

För det tredje ämnar regeringen att börja beskatta reallöneökningar, något som Magdalena Andersson förnekar är en skattehöjning över huvud taget. Hon har rätt så till vida att att den som under sin karriär aldrig får någon reallöneökning alls, ej heller kommer att drabbas av denna skatt.

Problemet är att alla får reallöneökningar med tiden. Om denna gradvisa smyghöjning av skatterna skulle bli ett permanent inslag, skulle den på lite sikt innebära all alla behövde betala statlig skatt. För den som går ut i arbetslivet idag skulle det enda sättet att slippa denna skatt vara att endast acceptera löneökningar som kompenserade för inflationen, efter att nivån för statlig skatt har nåtts. Det innebär i praktiken att samma arbetstagare den dag pensionsåldern närmar sig förmodligen inte kommer att ha en avtalsenlig lön.

Detta är inte en skattehöjning enligt Andersson. För att understryka detta poängterar hon att det vore som att säga att barnbidragen sänks varje år, eftersom dessa inte automatiskt räknas upp med inflationen. Här försvagar bara Andersson sitt resonemang ytterligare, eftersom det är en ekonomisk realitet att denna frånvaro av uppräkning faktiskt innebär en sänkning. Denna sänkning möjliggör för en regering att såväl minska sina utgifter i smyg, som att presentera varje nominell uppräkning – som i reella summor räknat inte behöver vara en uppräkning alls – som en "satsning".

Detta fiffiga upplägg ger en regering stora möjligheter att föra väljarna bakom ljuset. Samma upplägg används nu av Magdalena Andersson för att legitimera införandet av ännu ett snarlikt upplägg. I Agenda förmådde inte programledaren Karin Hübinette förmedla detta till tittarna, vilket såklart var precis vad Magdalena Andersson hade hoppats på. Med en dold och gradvis höjning av skatterna, räknar man kallt med att kunna lura skjortan av väljarna.

Lästips: Toklandet, Anybody's Place, Jussi H. Lundell




DN1, SvD2, SvD2, SvD3

2014-10-19

Kulturrelativism, elitism och islamism

I dagens huvudledare i DN kan man läsa att Tunisien är en ljuspunkt i det mörker som har följt på den arabiska våren. Som första exempel på varför Tunisien skulle ha bättre förutsättningar än andra arabländer att bli en fungerande demokrati anges att "[b]efolkningen är relativt homogen".

Detta är väldigt intressant formulering, för att komma från en ledarsida som helhjärtat ställer sig bakom den mångkulturalismtanke som ledarna för Europas största länder har dödförklarat. Detta påpekande har sannolikt slunkit med i texten av bara farten, man har konstaterat fakta utan att reflektera närmare över saken.

Därmed visar man också ännu en gång prov på den paradoxala kombination av elitism och kulturrelativism som så ofta gör sig gällande i den svenska samhällsdebatten. Mellan raderna kan man läsa att vi – det vill säga etniska svenskar – är redo för mångkulturen och vår roll som dess svenska motsvarighet till homo sovieticus. De mindre utvecklade araberna – vilka i regel har lång erfarenhet av att leva i etniskt heterogena länder – är det däremot tydligen inte.

Något annat som är värt att kommentera är Niklas Orrenius artikel om Mehmet Kaplan i gårdagens DN. När jag läste artikeln uppfattade jag den som såväl ett försvarstal för Kaplan som ett försök att misstänkliggöra kritiken mot denne. Jag skrev om detta på Twitter, varpå Orrenius replikerade.

Jag har länge haft en ganska negativ bild av Orrenius, men han krossade ganska många av mina förutfattade meningar när det visade sig att han var såväl trevlig som resonerande och receptiv. Vi lär vara fortsatt oeniga om ganska mycket, men han sade sig till exempel dela min irritation över hur lätt det är att komma undan med antisemitiska uttalanden, vilken fick honom att växa i mina ögon.

Han förklarade att avsikten med artikeln var att peka på hur osaklig och fördomsfull kritik av islam gjorde det lättare för islamistiska krafter att gömma sig bakom en sköld av islamofobianklagelser. Detta hade närmast gått mig förbi när jag läste texten, vilket säkerligen delvis berodde på att jag läste den med förutfattade meningar om vad budskapet skulle vara. Jag tycker fortfarande att artikeln är lite luddig, att den misstänkliggör kritiken av Kaplan väl mycket och att den relativiserar Kaplans bakgrund mer än den borde, men det budskap Orrenius säger sig vilja förmedla med den ställer jag mig helt och fullt bakom.

Jag vill dock komplettera detta budskap med ett annat. När media och politiker av rädsla för att gynna rasistiska krafter drar sig för att kritisera islamismen, så tror jag effekten blir den rakt motsatta. När islamismen inte bemöts med den skarpa kritik den förtjänar, när rapporteringen präglas av omskrivningar, vinklingar och relativiseringar, ger detta bara de rasistiska krafterna vatten på sin kvarn. Om man istället tillämpar samma måttstock för såväl rasistisk som islamistisk extremism, så kan ingen av dem heller gömma sig bakom den andra.
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, LT1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8, Dag9, Dag10, Dag11, SMP1, SMP2, SMP3, Re1, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6

2014-10-18

Det postmoderna asylreportaget

P4 Kalmar rapporterar idag om en familj från Bosnien, som riskerar att utvisas från Sverige. Reportaget följer till punkt och pricka den dramaturgi som är vedertagen för den här sortens artiklar. Migrationsverket utmålas som hjärtlöst, hanteringen av ärendet utmålas som slarvig, familjens berättelsen kompletteras inte med någon motbild och inte med ett enda ord ifrågasätts familjens rätt till asyl i Sverige.

Problemet är att familjen kommer från ett europeiskt land i vilket det råder fred och demokrati. I hemlandet rådde det förvisso krig till och med 1995, men detta krig var för länge sedan över då familjens barn – vilka är centrala i berättelsen – föddes. Familjen har helt enkelt inte en tillstymmelse till asylskäl.

I reportaget åberopas därför istället medicinska skäl. Det talas om att en sjuårig son skulle vara ett apatiskt flyktingbarn, trots att han alldeles uppenbart inte är flykting och trots att denna diagnos är väldigt ifrågasatt. Sonen uppges ha bevittnat en våldtäkt på sin mamma, vilket naturligtvis om detta stämmer är fruktansvärt, men ingenting som har något med asylskäl att göra.

Ja, jag vet. Här kommer många gå i taket och tycka att jag är hjärtlös och cynisk, de kommer stänga av det rationella tänkandet och reagera känslomässigt istället. Men ponera att det istället var ett svenskt barn som hade bevittnat vad sonen i berättelsen påstås ha bevittnat. På vilket sätt skulle det då hjälpa familjen att söka asyl i till exempel Tyskland?

Idag har familjen levt två år som asylsökande i Sverige, trots att det måste ha varit uppenbart från allra första början att de saknade asylskäl. Detta har inneburit två år av osäkerhet för barnen, två år av utgifter för kost och logi på de svenska skattebetalarnas bekostnad, två år under vilka de belastat en asylmottagning som redan går på knäna och vars resurser inte längre räcker till för att ge människor som flyr från högst verkliga krig ett värdigt mottagande.

Reportaget är inte bara missvisande, det är från början till slut ett skrämmande exempel på en form av postmodern agendajournalistik som inte hör hemma i public service. Det är i spåren av reportage som detta vi hamnat i en situation där Sverige kombinerar EU:s största asylmottagande med västvärldens sämsta integration, samtidigt som alla kritiska invändningar mot detta slentrianmässigt avfärdas som "rasism".

Det svenska folket har för länge sedan öppnat sina hjärtan. Nu är det hög tid för politikerna att öppna sina ögon istället.

Mer om postmoderna asylreportage:
Om alkoholförsäljning och migrationspolitik

Relaterat:
Asylstatistik för EU/EFTA, första halvåret 2014

Lästips:
Peter Santesson
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, NSk2, LT1, LT2, LT3, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8, Dag9, Dag10, SMP1, SMP2, SMP3, Re1, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, Ab7, Ab8, Ab9, Ab10, Ab11

2014-10-17

En dag i dårhuset #3


När jag skummade igenom nyhetsflödet lite före lunch idag, såg jag att den rödgrönrosa majoriteten i Stockholm hade valt att stoppa Nya Slussen. Alla pågående projekteringar och upphandlingar skall nu avbrytas, vilket gissningsvis kommer att kosta betydande belopp, och ett av den svenska historiens såväl mest sönderutredda som mest angelägna projekt skall nu utredas på nytt.

Ungefär samtidigt blev jag varse att Islamiska Förbundets ordförande Omar Mustafa i en Twitterkonversation med Sveriges Unga Muslimers ordförande Rashid Musa uppmanade denne att anmäla Sara Skyttedal. Detta efter att Skyttedal i en debattartikel kraftigt kritiserat Mehmet Kaplans påstående att det är islamofobi som får muslimer i Sverige att åka till Syrien för att kriga för Daesh.

Ungefär där kände jag att det fick vara nog. Det är dags för alla goda krafter i Sverige att räta på ryggen och säga ifrån mot det ekonomiska vanstyret, mot den populistiska kapitalförstöringen, mot skatteslöseriet, mot åsiktskorridorens intolerans, mot den postmoderna lekstugan och mot att islamister som Kaplan, Musa och Mustafa legitimeras av den i övrigt så snäva konsensuskulturen.

Det är hög tid för den svenska högern att sluta stryka utmed åsiktskorridorens väggar, att sluta anpassa sig till den postmoderna sektvänsterns spelregler och till en värdegrund som försvarar islamistiska ministrar, men avfärdar som förkastligt vad som är normalt i så gott som alla västerländska länder utom Sverige.

Den svenska högern har ingenting att skämmas för. Den postmoderna vänstern, däremot, talar om etik, moral och värdegrund samtidigt som den själv dras med en moral som stinker. Det är dags att vi börjar säga ifrån, det är dags att börja gå till frontalangrepp mot den unkna moral som återfinns till vänster istället för att hamna i försvarsställning när samma vänster attacker vår egen moral. Det räcker nu!

Därefter blev det såklart eftermiddag, och nyheten om Jimmie Åkessons sjukskrivning briserade som en bomb i det politiska Sverige. Föga förvånande var dubbelmoralens mästare, nationalstatsförespråkaren Özz Nûjen, inte sen med att göra smaklösa poänger på detta. Själv mindes jag valrörelsen och hur Åkessons uppdrag i denna till stora delar gick ut på att bli offentligt vuxenmobbad i de politiska debatterna, och jag mindes hur jag flera gånger funderade över vad denna behandling skulle ha inneburit för mitt eget psyke.

Nu spekuleras det i vad detta innebär för Sverigedemokraterna. Personligen tror jag att i ett läge då ett parti med en så tveksam bakgrund och såpass dåliga företrädare som Sverigedemokraterna fått mer än var åttonde väljares röst, så skall man inte dra allt för stora växlar på Åkessons egen betydelse.

Den främsta anledningen till att Sverigedemokraterna vuxit sig stora är inte Åkessons politiska skicklighet. Den främsta anledningen till partiets framgångar är att Sverige kombinerar EU:s största asylmottagande med västvärldens sämsta integration, att detta får högst märkbara konsekvenser och att all kritik av denna politik avfärdas som rasism. Sverigedemokraterna har inte vuxit på egna meriter, Sverigedemokraternas framgångar beror på de övriga partiernas och opinionsbildarnas oförmåga att hantera invandringsfrågan.

Sist men inte minst är det värt att notera att Socialdemokraterna och Magdalena Andersson idag lät meddela att inträde på statliga museer bör vara gratis, eftersom vi äger dessa tillsammans. Vilka konsekvenser Magdalena Andersson drar av att det svenska folket även äger det statliga alkoholmonopolet tillsammans, förtäljer emellertid inte historien.


DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, Sk7, Sk8, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT6, LT7, SMP1, SMP2, Re1, Av1, Av2, NT1

2014-10-16

Vad har svenska bönder gjort för ont?

När Sverige gick med i EU revs de handelshinder som tidigare hade skyddat det svenska jordbruket från internationell – eller åtminstone europeisk – konkurrens. Det finns mycket gott att säga om detta, det har till exempel lett till såväl billigare livsmedel som ett rikare utbud av mat.

Mat är emellertid inte en vara vilken som helst. Till skillnad från vad som är fallet med hemelektronik, textilier, plastprylar och böcker, så klarar vi oss inte särskilt många veckor utan mat innan vi helt enkelt dör. Så sent som på 1860-talet kunde ett år med dålig skörd orsaka en svältkatastrof i Sverige, och så sent som under andra världskriget ledde en strypt utrikeshandel till att vi tvingades tillämpa ransonering. Det finns med andra ord goda skäl för ett land att sträva efter att i så hög grad som möjligt vara självförsörjande på livsmedel.

Sedan EU-inträdet har Sverige inte verkat för att harmoniera de svenska böndernas villkor med sina europeiska kollegors. Tvärtom har nya pålagor i form av dieselskatter, djurskyddslagstiftning, byråkratiskt krångel, förmynderi och nitisk tillämpning av EU-bestämmelser som övriga medlemsländer ignorerar försämrat de svenska jordbrukarnas villkor ytterligare. Resultatet har blivit att svenskt lantbruk inte kan konkurrera med sina europeiska kollegor. Föga förvånande blir Sverige därför också allt mindre självförsörjande på livsmedel för varje år som går, och graden av självförsörjning ligger idag endast på cirka 50 procent.

De svenska politikerna tar lätt på detta. De rödgröna partierna är såklart i särskilt hög grad skyldiga till att det blivit som det blivit, men utvecklingen fortsatte även under regeringen Reinfeldt. Att den förda politiken fortsatte att slå ut svenska jordbrukare föranledde emellertid inte regeringen att tänka om i frågan, i stället konstaterade tidigare i år Anders Borg krasst att det svenska jordbruket inte hade någon framtid.

Igår lät Sveriges miljöminister Åsa Romson – som själv varken vill betala miljöskatter eller följa den svenska miljölagstiftningen – meddela att regeringen ämnar återinföra skatten på handelsgödsel. Därmed kommer också förutsättningarna för att bedriva jordbruk i Sverige försämras ytterligare. Detta innebär i sin tur att såväl jobb som naturvärden kommer att gå förlorade, att landsbygden utarmas, att risken för livsmedelsbrist i händelse av krig eller missväxt ökar samt att de europeiska jordbrukare som slipper pålagor som svenska skatter, svensk djurskyddslagstiftning och svenskt regelkrångel kommer att gynnas.

Hur någon svensk politiker kan tycka att detta är en önskvärd utveckling övergår fullständigt mitt förstånd.

Lästips: Anybody's Place, Kravmaskinen, Rebecca Weidmo Uvell
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Sk1, NSk1, LT1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4