2015-07-05

"Liberalerna"

När jag såg att det var framför en enorm skylt med texten "Liberalerna" som Jan Björklund idag skulle hålla sitt almedalstal, drabbades jag direkt av lusten att såga det. Att Björklund talade sig varm för "ett välfärdssamhälle i världsklass" och beskrev välfärdssamhället som "det viktigaste vi har" blev direkt komiskt med tanke på skyltens budskap. Denna diskrepans mellan skyltens budskap och vad Björklund faktiskt sade blev därtill inte mindre av att Björklund hävdade att såväl EU som extremt dyra välfärdsreformer var typiska exempel på liberalism.

Att Björklund i och med sitt tal ännu en gång gjorde klart att den så kallade socialliberalism som Folkpartiet representerar inte är en form av liberalism, utan en form av socialdemokrati, borde emellertid inte förvåna någon. Partiets vurm för ett gigantiskt välfärdssystem där en väldigt stor andel av skattebetalarnas pengar går till annat än vad som är även en välfärdsstats grunduppgifter är emellertid inte längre något som särskiljer Folkpartiet från till exempel Moderaterna.

I likhet med både Centerpartiet och Kristdemokraterna – men till skillnad från Moderaterna – valde emellertid Björklund att även tala sig varm för ett antal reformer som faktiskt är liberala. Förutom att slå ett slag för en avreglerad bostadsmarknad valde Jan Björklund idag nämligen att – precis som Annie Lööf och Ebba Busch Thor gjorde i sina almedalstal – förespråka lägre lägstalöner och en mer flexibel arbetsmarknad.

En sådan förändring av arbetsmarknaden vore med allra största sannolikhet inte någon mirakelmedicin, givet hur det svenska samhället ser ut i övrigt, men vore trots detta ett väldigt viktigt steg i rätt riktning. I och med dagens tal har samtliga allianspartier utom Moderaterna i sina almedalstal tydligt markerat att de vill se en liberalisering av arbetsmarknaden.

Istället för att ännu en gång klanka ned på Folkpartiets missbruk av liberalismbegreppet är det måhända därför på sin plats att åtminstone ge Folkpartiet en liten eloge för dess hållning i frågan. Samtidigt är det värt att notera att det nu tycks vara Moderaterna som är det stora hindret för att få till de avregleringar som den svenska arbetsmarknaden så desperat behöver.

Detta väl sagt står det efter att alla Alliansens partiledare nu har hållit sina almedalstal klart att den borgerliga förnyelsen än så länge går framåt endast med myrsteg. Ingen av partierna är ännu i närheten av att representera en politik som faktiskt är redo att möta de "utmaningar" Sverige står inför. Det är ett väldigt sorgligt underbetyg för den svenska borgerligheten, i synnerhet som den består av hela fyra partier.
DN1, SvD1, SvD2, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4

2015-07-04

Populisten Sjöstedt

Det var bakom en skylt med parollen "en välfärd att lita på" som Jonas Sjöstedt idag sommartalade i Almedalen. En mer passande paroll hade emellertid varit "att både äta kakan och ha den kvar".

Jonas Sjöstedt inledde sitt tal (den långa listan över krav på dyra reformer som sedan skulle komma till trots) med att förespråka kapitalförstöring i massiv skala i form av en kärnkraftsavveckling. Därefter passade Sjöstedt på att hylla det antisemitiska PR-jippot Ship to Gaza. Denna inledning satte också tonen för vad som komma skulle.

Inför en publik som bland annat bestod av nätmobbaren Ali Esbati ondgjorde sig Jonas Sjöstedt över näthatet. Det var bättre förr, konkluderade Jonas Sjöstedt, och visade därmed prov på en form av folkhemsnostalgi som annars mest brukar förknippas med ett parti som Sjöstedt definitivt inte vill bli förknippad med.

Vänsterpartiet är ett oppositionsparti förklarade Sjöstedt, för att därefter skryta över de klientelistiska bidragsreformer man i egenskap av stödparti till den rödgröna regeringen har fått igenom. Därefter passade en trumpen Sjöstedt på att beklaga sig över att "Moderaterna och Sverigedemokraterna" enligt honom (och trots att Moderaterna i och med DÖ har lagt sig platt för regeringen) sätter käppar i hjulet för den regering som Sjöstedt själv påstår sig vara i opposition mot.

Våra grannländer lyckas avsevärt bättre med skolresultaten än vad vi gör, konstaterade Sjöstedt, emellertid utan att reflektera över det faktum att Vänsterpartiet med näbbar och klor har försvarat den flumskolepolitik som resulterat i att så är fallet. Med samma brist på konsekvens passade Sjöstedt därtill på att avfärda de jobbskatteavdrag som ökat progressiviteten i skattesystemet som skattesänkningar för "de rika".

Talet om "de rika" fick en vidare förklaring när Sjöstedt kom till vad som förmodligen får sägas vara det spretiga talets huvudtema, nämligen välfärden. Sjöstedt hann både nämna sjukvården och idissla frågan om vinster i välfärden ännu en gång, men det var emellertid inte skolresultaten eller tillståndet för sjukvården som var i fokus då Sjöstedt utvecklade sitt resonemang om vad välfärdssatsningarna borde gå ut på.

Istället för bättre sjukvård eller skola var det högre bidrag som enligt Sjöstedt är den mest angelägna välfärdsfrågan. Av hans tal att döma är Sverige ett utpräglat klassamhälle med avgrundsdjupa klassklyftor. Detta är förvisso en bild som inte stämmer med verkligheten, men är å andra sidan en så central tes i den föråldrade marxistiska ideologi Vänsterpartiet klamrar sig fast vid att en anpassning av kartan till verkligheten skulle leda till en akut vänsterpartistisk identitetskris.

Därför talade Jonas Sjöstedt ikväll med darr på rösten om de föräldrar som inte har råd eller tid att ta bussen till stranden för att bada med barnen på sommarlovet, och som därför nu skall få hjälp av det "sommarlovsstöd" som Vänsterpartiet idag lanserade. Utgiftsökningar av det här slaget var emellertid inte de enda som Sjöstedt föreslog i sitt tal, tvärtom.

Arbetslösheten skall enligt Sjöstedt trollas bort genom att de arbetslösa får skattefinansierade offentliga jobb, samtidigt som man som tidigare nämnts under ytterst kostsamma former lägger ned kärnkraften. Frågan om vilket skattetryck som skall finansiera allt detta valde emellertid Sjöstedt att inte gå in närmare på.

Denna fullständigt ansvarslösa syn på ekonomi återkom då Sjöstedt antydde att Sverige borde lägga ned Vattensfalls kolkraftverk i Tyskland i stället för att sälja dem. Denna fullständigt ansvarslösa syn på ekonomi återkom då Sjöstedt inte bara ännu en gång uttalade sitt villkorslösa stöd för den vänsterpopulistiska extremistregeringen i Grekland, utan därtill jämförde morgondagens folkomröstning om huruvida landet skall skall dumpa sina skulder på andra länders skattebetalare eller ej med den svenska folkomröstningen om EMU-medlemskap.

Det var inte bara en tvättäkta populist som ikväll talade i Almedalen. Det var dessvärre en tvättäkta populism som i och med DÖ också har stort inflytande över den svenska ekonomiska politiken.

Läs även:
Anybody's Place
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4

2015-07-03

Kinberg Batra var nästan lika svarslös som Löfven

Anna Kinberg Batra visade sig ikväll vara fullt förmögen att framföra ett tal. Dessvärre visade det parti hon leder sig inte förmöget att fylla samma tal med innehåll.

Anna Kinberg Batra inledde med att säga tack ett flertal gånger, varpå hon övergick till att tala om Grekland. Personligen var jag övertygad om att detta skulle sluta med en sensmoral om vikten av att upprätthålla DÖ, men istället var den något ofokuserade poängen med utläggningen istället att det är viktigt med ordning och reda.

Grekland har inte genomdrivit viktiga reformer, underströk Kinberg Batra, något som hon även påpekade att inte heller Stefan Löfven har för avsikt att göra. I detta hade hon i sak helt rätt, men dessvärre är detta även något som utmärkte Moderaterna under deras tid vid makten. På den ekonomiska politikens område genomfördes förvisso ett stort antal förändringar till det bättre, men av de stora strukturreformer som krävs för att lösa de problem den svenska ekonomin dras med blev det intet.

Dessa reformer lyste även med sin frånvaro under Kinberg Batras tal, hennes försäkringar om att Moderaterna till skillnad från Stefan Löfven står för verkstad och inte bara snack till trots. Det nya nymoderata reformviljan begränsade sig till en förhållandevis blygsam tiomiljarderssatsning som mest bestod av gammal skåpmat.

Dels, förklarade Kinberg Batra, kommer nu Moderaterna satsa på vuxenutbildning, det vill säga precis det som Socialdemokraterna inför varje val lovar en gång för alla skall lösa problemet med arbetslösheten. Dels, fortsatte Kinberg Batra, har man nu gjort den folkpartiska hjärtefrågan om lärlingsplatser till sin. Dels, avslutade Kinberg Batra, föreslår man nu ett sjätte jobbskatteavdrag (på mindre än 200 kr/månad) som man – genom att inte kalla det för jobbskatteavdrag – hoppas skall få magiska integrations- och arbetslöshetseffekter.

Alla dessa reformer utgör små steg i rätt riktning, men de lär knappast förändra någonting annat än på marginalen. Vad som gör Kinberg Batras nya skattesänkning än märkligare är att den är precis en sådan reform som partiet i valrörelsen förklarade att Sverige (på grund av invandringspolitiken) inte har råd med. Tvärtom gick partiet då till val på skattehöjningar, något som emellertid inte hindrade Kinberg Batra från att i sitt tal lyfta just de höga skatterna som exempel på vad som skapar problem på den svenska arbetsmarknaden.

Liknande tveksamma utspel var ett återkommande tema i Kinberg Batras tal. Hon talade om vad alliansen skall göra när den "senast 2018" vinner nästa val, och tycktes därigenom försöka antyda att det parti hon leder inte har lovat att hålla Stefan Löfven under armarna i flera år framöver. Inför en publik som bland andra bestod av Cecilia Widegren lät hon därtill förstå att en röst på Moderaterna var en röst på ett starkare försvar, trots att Moderaterna precis gjort upp med Socialdemokraterna om att bara ge försvaret en bråkdel av de pengar det behöver.

Vad som också utmärkte Kinberg Batras tal var det som partisekreterare Tomas Tobé tidigare under dagen hade gett uttryck för. Han förklarade då att man inom partiet var medvetna om att det fanns ett missnöje med integrationspolitiken, och valde därmed att omtolka missnöjet med invandringspolitiken som ett missnöje med någonting annat. Denna inställning genomsyrade det tal hans partiledare senare under kvällen skulle hålla

Kinberg Batra hann nämligen i sitt tal med att nämna "öppenheten" (det vill säga den extrema invandringspolitiken) i samma andetag som demokrati och andra självklara världen. Hon talade därtill länge och väl om problemen i miljonprogramsförorterna, varpå hon påpekade att man skall akta sig för enkla förklaringsmodeller. Därefter lät hon antyda att problemens orsak endast var en fråga om arbetslöshet.

Moderaterna strategi att omdefiniera invandringsfrågan till en integrationsfråga hade kunnat vara en vinnande strategi om man inom Moderaterna visade att man tog integrationen på allvar, men det gjorde partiet idag dessvärre klart att man inte gör. Enligt Moderaternas egna beräkningar kommer till exempel det nya jobbskatteavdraget skapa 10 000 nya jobb, vilket bara är en bråkdel av det antal nya invandrare som varje år går rakt in i långtidsarbetslöshet.

Till skillnad från Centern och Kristdemokraterna valde Kinberg Batra inte att ta strid för en mer flexibel arbetsmarknad med lägre lägstalöner. Vad detta rent konkret innebär är att integrationen även nästa mandatperiod, oavsett regering, kommer att förbli ett för skattebetalarna ytterst dyrbart fiasko. Av denna anledning var det måhända klokt av Kinberg Batra att begränsa sin kritik av Sverigedemokraterna till deras bidrags- och skattepolitik. Allt annat hade varit självmål.

Läs även:
Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SMP1, Re1, Av1, Ex1, Ab1

2015-07-02

Ett självgott parti med hybris

Introducerad av en speedad amatörpoet blev det så Gustav Fridolins tur att hålla tal i Almedalen. Iklädd en neongrön slips som skar sig mot den ljusblå skjortan äntrade han scenen, där han började med att (inför en mikrofon han förmodligen inte trodde var påslagen) kalla det överspända och pinsamma framträdande som föregick hans eget för "skitbra".

Gustav Fridolin inledde sitt tal med att tala om skolan. Istället för att påpeka att han varit lärare valde han att försöka låta som en, och den katederundervisning han visade prov på när han under flera minuter rabblade fakta var av ett slag som förmodligen inte ens Jan Björklund skulle ha uppskattat. Något som emellertid inte hindrade partisekreterare Anders Wallner från att genom hela talet le ett saligt och närmast frireligiöst leende.

Fridolin försökte framstå som statsmannamässig då han talade om vikten av samförstånd och att inte göra partipolitik av skolan. Det hindrade honom emellertid inte från att kritisera såväl tidiga betyg som friskolor som går med vinst. Att han därtill lyckades omdefiniera ordet "valfrihet" till att betyda den direkta motsatsen till den allmänt vedertagna punkterade slutgiltigt alla eventuella illusioner om att skolan är något som Fridolin inte vill göra vänsterpolitik av.

Av Fridolins tal var det tämligen uppenbart att skolan nu är en fråga som Miljöpartiet vill göra till sin. Enligt vad Fridolin själv sade har han inte bara vetenskapen på sin sida. Därtill, påpekade Fridolin, är ett vända skolan något som han inte kan misslyckas med.

Det senare motiverade han med att skolan tidigare (det vill säga under en era då skolpolitiken var väldigt konservativ) har fungerat bra, och att det därför med dagens resurser inte är några problem att reproducera denna bedrift. Därefter valde han att sätta skattesänkningar i motsatsförhållande till goda skolresultat, till synes omedveten om att den forskning han hela tiden refererade till tydligt visar att det inte är brist på resurser som förklarar de dåliga svenska skolresultaten.

Därefter talade Gustav Fridolin om miljöpolitiken och återigen hade han, åtminstone enligt sig själv, världens samlade forskarkår bakom sig. Det Miljöpartiet står för är inte ideologiskt, fick lyssnaren veta, utan Sanningen. Precis som i fallet med skolpolitiken var det framförande han grötmyndigt höll snarare en vetenskaplig framläggning än ett ideologiskt tal. Åtminstone tycktes Fridolin själv vara av den uppfattningen.

Att Sverige är och skall vara en förebild för resten var ett genomgående tema i Gustav Fridolins tal. "Sverige ska visa vägen i klimatfrågor", förklarade språkröret till exempel bombastiskt, och gjorde därigenom klart att Sverige enligt Miljöpartiet bör vara det laboratorium i vilket riskabla experiment med ytterst osäker utgång skall genomföras i mänsklighetens namn.

Mot slutet av talet valde Fridolin att tala om invandringspolitiken. Han berömde Fredrik Reinfeldt och antydde att Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Folkpartiet nu hade anslutit sig till den populism det enligt honom tycks innebära att inte ställa sig bakom Miljöpartiets extrema invandringspolitik. Han talade om grymheterna i Kobane, trots att dessa har skett med den turkiska AKP-regim som Mehmet Kaplan (som också satt i publiken) står näras goda minne.

Det var av talet uppenbart att Miljöpartiet nu har lagt ned sin flört med den radikala feminismen och nu hellre vill tala om skolan och Miljöpolitiken. Vad som inte har förändrats är emellertid Miljöpartiets självbild. Man tycks inte riktigt förstå att den egna linjen är både ideologisk och (från till exempel den politiska mitten sett) extrem. Att man istället tycks se sig drivna av vetenskap och objektiv sanning säger en hel del om den självgodhet, den megalomani och den hybris som utmärker partiet.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5

2015-07-01

Sverigedemokraterna står inför ett vägskäl

Att Jimmie Åkesson i sitt (rätt spretande) almedalstal lade fokus på annat än invandringsfrågan var förmodligen ett smart val. Var partiet står i invandringsfrågan är välkänt och kunskapen om hur både invandringen till Sverige och integrationsproblemen ser ut är idag betydligt mer spridd än tidigare. Partiets analys att det behöver bredda sig för att växa är med stor sannolikhet därför riktig.

Om partiet vill få reellt genomslag för sin politik räcker det emellertid inte att bli större. För att Sverigedemokraterna skall få genomslag för sina hjärtefrågor måste de få ett samarbete med andra partier till stånd. I ljuset av detta är Sverigedemokraternas agerande bitvis svårbegripligt.

Sverigedemokraternas dag i Almedalen präglades inte bara av att Jimmie Åkesson i sitt tal var påfallande konfrontativ mot övriga partier. Tidigare under dagen valde därtill partiets gruppledare Mattias Karlsson att kommentera Ebba Busch Thors almedalstal med att Kristdemokraterna "verkar på väg mot att bli SD light inom borgerligheten". Det är ett uttalande som såväl kan komma att användas mot Busch Thor som potentiellt kan försvaga henne internt i sitt parti.

Mattias Karlssons ord riskerar därmed att upprätthålla polariseringen, snarare än att överbrygga den. En sådan utveckling kan säkerligen vara bra för Sverigedemokraternas opinionssiffror. Detta sker emellertid till priset av att den djupa klyftan mellan Sverigedemokraterna och övriga partier består, någonting som i sin tur minskar sannolikheten för att partiet uppnår politiskt inflytande.

Inom partiet har man därför nu all anledning att ägna sig åt självreflektion. Är det för valframgångar och platser vid köttgrytorna man kämpar, eller är det för att få genomslag för den egna politiska linjen?
DN1, DN2, DN3 SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, Ab7, SR1