2014-10-31

Om värnplikt som "personalförsörjning"

En återinförd värnplikt är något som diskuteras allt oftare i Sverige, och förespråkarna för detta kommer ibland från en del rätt oväntade håll. I förra veckans Agenda (cirka 07:25 in i klippet) sade till exempel Jonas Sjöstedt att det var ett misstag att avskaffa värnplikten och att det var dags att börja fundera på ett återinförande, för att trygga en "ordentlig personalförsörjning".

Jag kan förstå den som ser ett värnpliktsförsvar som ett nödvändigt ont. Ett sådant hjälpte Finland att överleva som självständig och demokratisk stat under andra världskriget, och det Ryssland som då attackerade Finland har skrämmande många likheter med det Ryssland som attackerar Ukraina idag. Någonstans måste ens principer lämna utrymme för den krassa verkligheten.

Jag har emellertid extremt svårt för synen på värnplikt som ett bekvämt och billigt sätt att lösa försvarets personalbehov. När politiker kallar ett år av hårt tvångsarbete – som tonåringar tvingas till under hot om fängelse – för "personalförsörjning" blir jag mörkrädd. En sådan okomplicerad syn på ett system som ligger farligt nära det renodlade slaveriet, är inte värdig en modern demokrati.

Resonemanet blir ännu mer perverst då man betänker i vilken kontext det framförs. I dagens Sverige betonas väldigt ofta medborgarnas (och för den delen, även icke-medborgarnas) rättigheter, men betydligt mer sällan betonas deras skyldigheter. Politiker på vänsterkanten – inte minst från Sjöstedts eget parti – har en tendens att framställa alla former av motkrav på medborgarna, till exempel då dessa ansöker om bidrag, som hjärtlösa och inhumana.

Detta står i bjärt kontrast mot den cyniska syn på försvarets "personalförsörjning" som bland annat Sjöstedt visar prov på. Resultatet blir att det, med Sjöstedts logik, är mindre kontroversiellt att tvinga unga till ett år av slitsamt, hårt och relativt farligt arbete till icke-avtalsenlig lön, än att ställa motkrav på den som är arbetslös och som vill bli försörjd på skattebetalarnas bekostnad.

Samma dag som Jonas Sjöstedt talade om försvarets "personalförsörjning" i Agenda publicerade DN Kultur Bengt Ohlssons omtalade text om hur han själv genomförde en så kallad grundläggande soldatutbildning för frivilliga. Texten har blivit väldigt hyllad, inte minst av försvarsvänner och värnpliktsförespråkare, och det är inte svårt att förstå varför. Ohlsson argumenterar väldigt väl för sin sak och hans text utgör ett lysande exempel på vad kultursidorna skulle kunna vara, om de inte hade utvecklats till en skyddad verkstad för rättshaverister på den yttersta vänsterkanten.

Vad många tycks ha missat i Ohlssons text är emellertid att den erkänner att frågan är komplicerad. Ohlsson beskriver väldigt gripande den avgrundsdjupa ångest han kände under sin korta tid som värnpliktig, och i en av textens starkaste skrivningar frågar han sig själv 'Så vad hände med artonåringen som inte stod ut med tanken på att hans vapen var ”effektivt” på ett visst avstånd?'. Hans svar blir att han inte vet. Ett svar som han upprepar tre gånger.

Det är möjligt att någon form av värnpliktssystem är ett nödvändigt ont, för att parafrasera Ohlsson så vet jag faktiskt inte. Vad jag däremot vet är att jag finner synen på värnplikt som ett bekvämt och billigt sätt att lösa försvarets personalbehov extremt obehaglig.
DN1, SvD1, SvD2, Sk1, NSk1, LT1, Ex1, Ex2, Ab1

2014-10-30

Palestina och arvet efter Olof Palme

"Man tar upp arvet efter Olof Palme", kommenterar idag Ingvar Carlssons tidigare medarbetare Christer Isaksson regeringens erkännande av Palestina.

Lustigt nog har jag själv flera under de senaste dagarna slagits av precis samma tanke, men till skillnad från Isaksson har jag inte sett detta som någonting positivt. Bilden av Olof Palme som frihetshjälten som tog ställning för de svaga i världen må vara stark i Sverige, men den har inte särskilt mycket med verkligheten att göra.

När Olof Palme, sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör, demonstrerade mot USA:s krigföring i Indokina, tog han inte bara ställning mot USA:s agerande. Han legitimerade i praktiken också det nordvietnamesiska angreppskriget på Sydvietnam, ett krig i vilket den kommunistiska nordvietnamesiska diktaturen hade visat sig villig att offra civila i hundratusentals för att nå sitt mål att erövra södern.

Genom att demonstrera sida vid sida med en hög företrädare för den nordvietnamesiska regimen tog Olof Palme inte ställning mot kriget, han tog ställning för kriget men mot USA:s inblandning. Olof Palme var inte ensam, flera socialdemokrater som så småningom kom att nå ledande poster inom partiet – till exempel Mona Sahlin och Anna Lindh – inledde sina politiska karriärer med att engagera sig för den nordvietnamesiska diktaturen.

Ungefär tio år senare kom Olof Palme att bli nära vän med Zimbabwes president Robert Mugabe. Enligt gängse historieskrivning skedde detta före Robert Mugabe utvecklades till en korrupt och katastrofal diktator. Det rhodesiska bushkriget som slutade med att Mugabe blev president var dock allt annat än något rent krig. Det var en smutsigt krig, understött av bland annat Sovjetunionen och Kuba, i vilket Robert Mugabes gerilla dödade tusentals civila. När kriget var över utlystes allmänna val, och efter en valkampanj under vilken Robert Mugabes partifunktionärer ofta hotade med att krig skulle bryta ut på nytt om Robert Mugabe inte vann, blev Mugabe president.

Några år senare utbröt ett uppror i Matabeleland i västra Zimbabwe. Mugabes svar var att sända in den nordkoreatränade femte brigaden, vilket resulterade i tiotusentals civila dödsoffer. Detta kom emellertid inte att påverka de socialdemokratiska vänskapliga banden med Robert Mugabe, de fortsatte även efter mordet på Olof Palme. Under ett statsbesök i Zimbabwe sade Ingvar Carlsson 1989 – endast två år efter att slakten i Matabeleland till slut var över – att "Sverige och Zimbabwe allmänt står nära varandra".

Så ja, erkännandet av icke-staten Palestina som stat – och den legitimering av såväl terrororganisationen Hamas som det korrupta och terrorhyllande Fatah, som detta erkännande innebär – är onekligen en återgång till Olof Palmes utrikespolitik. Detta är emellertid inte en återgång till en gyllene utrikespolitisk era, det är en återgång till en pinsam och obehaglig utrikespolitisk epok som borde ha fått förbli ett varnande exempel från det förgångna.

Tidigare i ämnet: "När 68-romantiken blir officiell utrikespolitik"
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk5, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, LT3, LT4, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8, Dag9, SMP1, SMP2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5

2014-10-29

Sverige – en humanitär bananrepublik

Det finns i Sverige 55 bostadsområden i vilka polisen enligt Rikskriminalen inte förmår upprätthålla lag och ordning. Bostadsområden i vilka poliser riskerar att angripas av kriminella gäng, i vilka polisen inte förmår upprätthålla det statliga våldsmonopolet och i vilka rättstaten är satt ur spel. 55 bostadsområden i vilka civilisationens grundförutsättningar inte längre råder

Man skulle kunna tro att detta var någonting politikerna tog på blodigt allvar, men så är inte fallet. Tvärtom, den politiska utvecklingen går i totalt motsatt riktning. Brottslingarnas rättigheter ökar på rättsväsendets bekostnad, ursäkterna för brotten blir hela tiden fler och mer långtgående, grövre och grövre brottslighet relativiseras och skuldfrågan förskjuts allt oftare bort från förövarna.

Bakom politikernas totala oförmåga att hantera situationen återfinns en naiv provinsialism av sällan skådat slag, en grundläggande oförmåga att inse att de normer som råder i ett klansamhälle utgör en extremt stor utmaning för ett starkt sammanhållet välfärdssamhälle som det svenska. Om man, likt de svenska politikerna, har bestämt sig för att Sverige skall vara en "humanitär stormakt", att vi vår ringa befolkning till trots skall vara EU:s största asylland, är detta något som förpliktigar.

För att klara av att vara EU:s största asylland krävs att man också har EU:s bästa integrationspolitik. Vår integrationspolitik är emellertid inte bäst i EU, den utmärker sig däremot genom att vara sämst i västvärlden. Det krävs en mer än lovligt verklighetsfrånvänd politikerkår för att föra en sådan politik, och det krävs en ännu mer verklighetsfrånvänd, tendentiös och direkt inkompetent journalistkår för att applådera, snarare än att hudflänga, politikerkåren för samma politik.

En humanitär stormakt ställer krav och upprätthåller lag och ordning. Den stat som tillåter laglösa parallellsamhällen – i vilka polisen inte kan utföra sitt uppdrag och i vilka skolorna liknar krigszoner – att sprida sig som en löpeld över landet är ingen "humanitär stormakt". En stat som inte bara låter detta, utan dessutom misstänkliggör all kritik av samma utveckling, är en humanitär bananrepublik.

Relaterat:
Paulina Neuding
Den sjätte mannen
Asylstatistik för EU/EFTA, första halvåret 2014
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, SMP1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3

2014-10-28

Knark, nollränta och stalinism

Jag har aldrig respekterat Jonas Sjöstedt mer än när han i SVT:s partiledarutfrågning redogjorde för Vänsterpartiets drogpolitik. Det var emellertid inte särskilt många som delade denna respekt, tvärtom blev Sjöstedt hårt kritiserad för att han vågade utmana den konsensuskultur som råder kring Nils Bejerots moralistiska och fördomsfulla narkotikapolitik. När Jonas Sjöstedt tog ställning för att den som testar att röka på inte skall jagas av polisen, för att den som är fast i ett missbruk skall få hjälp för detta istället för att bli straffad, ansågs detta högst kontroversiellt.

Sanningen är dock att den svenska narkotikapolitiken dödar. Den leder förvisso till att andelen svenskar som testat cannabis ligger relativt lågt i en internationell jämförelse, men priset för detta är högt. En betydligt större andel av de svenska narkomanerna dör till följd av sitt missbruk, än vad som är fallet i de flesta andra länder.

Det är i ljuset av detta nyheten om att en miljöpartistisk tjänsteman i regeringskansliet är dömd för smuggling av narkotikaklassade svampar skall ses. Han är inte ensam, i Miljöpartiets ledning har flera personer – bland dem Åsa Romson och Gustav Fridolin – använt narkotika. Jag kunde inte bry mig mindre om detta, men vad jag däremot stör mig på är deras ursäkter. Dessa ursäkter låter nämligen ungefär så här: "jag hade en gång en väldigt positiv upplevelse av droger, och idag ångrar jag mig djupt". Det finns ingen som helst trovärdighet i en sådan ursäkt.

Det är uppenbart att många miljöpartister har experimenterat med droger. De ångrar naturligtvis detta lika lite som du och jag ångrar de gånger vi har haft riktigt roligt eller upplevt någonting väldigt positivt. Att i det läget inte – som Jonas Sjöstedt – våga utmana den usla svenska narkotikapolitiken och säga ifrån mot något man uppenbarligen tycker är fel, utan istället ljuga om att man ångrar sig, är genuint fegt. Det gör det emellertid pinsamt uppenbart att Miljöpartiet är betydligt mer intresserat av makt än av principer.

I övrigt kan vi notera att Sverige idag har fått nollränta. Eftersom regeringen inte lär våga ta konsekvenserna av detta – det vill säga avskaffa ränteavdragen och reformera den av politisk klåfingrighet strypta svenska bostadsmarknaden – lär detta blåsa upp den redan oroväckande uppblåsta svenska bostadsbubblan till alla bostadsbubblors moder. Den dag den bubblan spricker kommer det inte vara roligt att vara svensk.

Värt att notera är också att DN idag upplåtit stort utrymme till en så kallad kulturartikel av Kajsa Ekis Ekman, i vilken Ekis Ekman förfäktar en konspirationsteori om att fascismen alltid har "stått i tät förbindelse med kapitalet". Detta är en ganska magstark anklagelse från någon som, likt Ekis Ekman, vid upprepade tillfällen har samarbetat med ett stalinistiskt parti som hyllar Nordkorea.

I fallet med stalinism och juche visar sig emellertid såväl såväl åsiktskorridoren som värdegrundsdemokratin plötsligt vara väldigt flexibla; folkmordsideologier med tiotals miljoner dödsoffer på sina samveten kan mycket väl rymmas under deras tak, bara det handlar om rätt folkmordsideologier. När en företrädare för dessa ideologier poserar på bild med medlemmar i ett riksdagspartis ungdomsförbund, anses detta således också anmärkningsvärt.

Inte, märk väl, för att företrädarna för riksdagspartiet skulle legitimera folkmordsideologin, utan för att företrädaren för folkmordsideologin riskerar att legitimera riksdagspartiet.

Lästips: Motpol, Susanna's Crowbar, Anybody's Place
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, Sk1, NSk1, LT1, Re1, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, Ab7, SR1

2014-10-27

När 68-romantiken blir officiell utrikespolitik

Med beskedet att Sverige "inom kort" kommer att erkänna Palestina som stat, har Stefan Löfvens så kallade "samarbetsregering" inte bara hunnit med ett såväl sätta ett nytt lågvattenmärke som att bränna ännu några broar. Den har framför allt valt att göra den svenska utrikespolitiken till ett skämt.

Jag är, bara så att ingen missförstår, för en tvåstatslösning. En palestinsk stat som får omvärldens erkännande är i praktiken den enda fredliga lösningen på konflikten. Det finns goda skäl till att sätta avsevärt större press på såväl Israel som de palestinska företrädarna för att få en sådan utveckling till stånd. Ett erkännande av Palestina som stat skulle emellertid vara avslutningen på en lyckad fredsprocess, inte inledningen på en sådan.

Ett svenskt erkännande av Palestina skulle bryta mot praktiskt taget all tidigare praxis för när en stat bör erkännas. Palestina är inte ett väldefinierat territorium kontrollerat av en regering, Palestina är ett område som vanligtvis definieras av de frontlinjer som råkade gälla vid vapenstilleståndet 1949, och som idag är uppdelat mellan tre olika styren. Gazaremsan kontrolleras av terrororganisationen Hamas och på Västbanken utövar Fatah/PLO ett begränsat styre över vissa delar. Resten kontrolleras av Israel.

Det finns med andra ord varken väldefinierade gränser eller något palestinskt styre som är i närheten av att ha kontroll över hela området. Det palestinska anspråket på östra Jerusalem bottnar i att området var olagligt ockuperat av Jordanien i mindre än 20 år. Enligt FN:s delningsplan skulle området inte ha hamnat under palestinsk kontroll.

Vad som däremot finns är ett islamistiskt terrorvälde på Gazaremsan – ett område som för övrigt inte är ockuperat, vilket Sveriges utrikesminister Margot Wallström har hävdat – samt ett korrupt ledarskap (vilket så sent som för några dagar sedan valde att hylla terror) med fläckvis kontroll över Västbanken. Det är detta folkrättsliga gungfly som regeringen nu meddelat att man inom kort ämnar erkänna som stat.

"Vi vill se till att få två mindre ojämlika parter så att vi kan få en riktig förhandling som leder fram till en tvåstatslösning", motiverade idag Löfven beslutet. Det framstår dock som mer sannolikt att beslutet, förutsatt att det får någon praktisk påverkan över huvud taget, snarare leder till att hökarna på båda sidor gräver ned sig ännu djupare i skyttegravarna. Att det dessutom i Israel – inte minst tack vare Löfvens partivän Ilmar Reepalu – finns en uppfattning om Sverige som ett antisemitiskt land, gör knappast saken bättre.

I grund och botten handlar regeringens besked inte om utrikespolitik, det handlar om inrikespolitik. Regeringens utspel är en produkt av en svartvit och revolutionsromantisk strömning som har hemsökt den svenska vänstern allt sedan 1968, och som rymmer en närmast patologisk fixering vid en konflikt som inte är i närheten av att vara någon av världens blodigaste. Det hela blir ännu mer olustigt av att direkt antisemitiska krafter ostört tillåts härja i socialdemokratiska Tro och Solidaritet.

Det vore betydligt mer logiskt att erkänna Kurdistan som stat, men det är för Palestina som de rödgröna interna partiopinionerna vurmar. Som för att understryka denna ironi sitter det i regeringen en minister som å ena sidan mer än gärna vill erkänna Palestina, men som å andra sidan har vägrat att erkänna ett folkmord.

Dagens lästips: Rebecca Weidmo Uvell
DN1, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, LT1, LT2, Dag1, Dag2, Dag3, SvD1, SvD2, Ex1, Ab1, Ab2, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5, SR6, SR7