2015-02-27

De vuxna har abdikerat från sitt ansvar

"I Sverige har flyktingar från Kosovo nu blivit den nästa största gruppen asylsökande", kan vi idag läsa i Svenska Dagbladet. "Allt fler ensamkommande marockanska barn söker asyl i Sverige", informerar idag Sveriges Radio.

I båda fallen handlar det så gott som uteslutande om personer utan asylskäl. De kosovoalbaner som blivit den näst största gruppen av asylsökande är med andra ord inte några "flyktingar", vilket Svenska Dagbladet påstår. Att ordet "flyktingbarn" förekommer även i reportaget om de marockanerna är ett exempel på samma felaktiga och vilseledande språkbruk.

I båda fallen rör det sig om migrantgrupper som har kommit till Sverige i hopp om ett rikare liv. Att de gör detta är fullt förståeligt, vad som däremot inte är förståeligt är att svenska myndigheter och politiker inte förmår hantera detta. I Sveriges Radios reportage berättas om Samir från Marocko som nu beviljats uppehållstillstånd i Sverige. I Svenska Dagbladet kan man läsa att Migrationsverket fortfarande inte infört rutiner för att snabbehandla uppenbara fall av asylbedrägerier, trots att människor från fredliga och fria länder i sydöstra Europa har missbrukat systemet i åratal.

Vad som gör det hela än mer anmärkningsvärt är att detta sker parallellt med att strömmen av asylsökande som söker sig till Sverige från faktiska konfliktområden är rekordstor. När kosovoalbaner utan asylskäl blivit den näst största gruppen av asylsökande kostar detta inte bara de svenska skattebetalarna väldigt mycket pengar, det går dessutom på ett högst konkret vis ut över de asylsökande som till skillnad från kosovoalbanerna flytt krig och förtryck. Systemet överbelastas, utredningar tar allt längre tid och det blir allt svårare att finna boende åt alla.

Som av en händelse publicerades dessa reportage samma dag som vi kunnat läsa om att bussockupationen i Grytan fått en uppföljare i värmländska Långserud. Inte heller denna gång har ordningsmakten velat gripa in mot vad som uppenbart är ett lagbrott, istället tycks Migrationsverket under farsartade former valt att agera curlingföräldrar ännu en gång.

Det officiella Sverige agerar som en välmenande men ytterst naiv och konflikträdd person. Det officiella Sverige agerar som en person som inte förmår av att sätta gränser, som en förälder som inte förmår tillrättavisa sitt barn, som en välmenande men alldeles för mesig lärare som inte vågar höja rösten i ett stökigt klassrum. Sverige påminner allt oftare om den där personen som alla alltid ber om att få låna pengar ("du får tillbaka dem nästa vecka"), eftersom de vet att personen i fråga är alldeles för dumsnäll för att såväl säga nej som att kräva pengarna tillbaka.

De politiker som aspirerar på att leda ett land måste kunna fatta obekväma beslut och göra svåra avväganden. De politiker som aspirerar på att leda ett land måste vara kapabla att hushålla med begränsade resurser, någonting som per definition innebär att de måste ställa grupper mot varandra.

De politiker som aspirerar på att leda ett land måste vara beredd att ständigt göra realpolitiska avväganden, även när de helst hade velat slippa. De politiker som aspirerar på att leda ett land måste förstå att deras jobb inte går ut på att rädda världen utan på att hantera världen som den faktiskt ser ut, alldeles oavsett hur innerligt de rent personligen hade önskat att så inte var fallet.

De politiker som idag styr – och aspirerar på att styra – Sverige tycks sedan ett antal år tillbaka leva i fullständig förnekelse inför denna bistra verklighet. De vuxna tycks ha abdikerat från sitt ansvar, i deras ställe är det barnen som med utopismen som ledstjärna styr Sverige. Hur detta fungerar i praktiken ger ovan nämnda artiklar en såväl tydlig som kuslig fingervisning om.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, Sk1, NSk1, NSk2, Dag1, Dag2, SMP1, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, SR1, SR2

2015-02-26

En åsiktskorridor för smal för förintelseundervisning

Nyheten att en SFI-lärare på Komvux Kärnan i Helsingborg blev kritiserad av skolans samordnare efter att han markerat mot en förintelseförnekande elev, har fått stort genomslag under dagen. Att samordnaren hade fel tycks så gott som alla vara ense om. Vad som emellertid lyser med sin frånvaro är varje försök till analys av varför samordnaren valde att kritisera SFI-läraren.

Att samordnaren av rapporteringen att döma tyckte den underordnade SFI-eleven ostört skulle få ge uttryck för sin antisemitism, är ett ganska typiskt utslag av den unkna kulturrelativism som idag genomsyrar den svenska samhällsdebatten. Att samordnaren fann det kontroversiellt att SFI-läraren sade ifrån är ännu ett exempel på att åsiktskorridoren blivit till ett allt mer okontrollerbart monster, ett exempel på att åsiktskorridoren blivit så smal att inte ens kritik av nazisternas folkmord på judar längre nödvändigtvis får plats i den.

Tidning efter tidning har under dagen valt att hoppa på tåget, och de är rimligtvis rörande överens om att samordnarens idiotiska beteende är så anmärkningsvärt att berättelsen just därför har nyhetsvärde. Vad ingen av dem skriver är att samordnarens agerande inte utspelades i ett vakuum.

Samordnaren har varje dag de senaste åren fått höra politiker och journalister visa prov på exakt samma sorts kulturrelativistiska tankefigurer som samordnaren nu själv kritiseras för. Samordnaren har varje dag tvingats navigera ett minfält, smärtsamt medveten om vilka förödande mediala konsekvenser varje litet felsteg på jobbet riskerar att leda till för den som arbetar med invandrare.

Hade händelserna på Komvux Kärnan inträffat lite tidigare i tiden, hade det scoop journalisterna fick nys om härrört från elevens subjektiva upplevelser av händelseförloppet snarare än lärarens, hade den nyhet vi idag fått läsa istället mycket väl ha kunnat handla om hur en rasistisk SFI-lärare kränkte sina elever. Det är fullt möjligt att det var just rädslan för att något sådant skulle kunna hända som fick samordnaren att kalla läraren till ett möte.

Samordnarens handlande är en konsekvens av en åsiktskorridor så svårnavigerad att inte ens kritik av nazisternas folkmord på sex miljoner judar alltid längre ter sig okontroversiellt. Samordnarens handlande blev möjligt först efter att kulturrelativismen blivit så självklar i Sverige att inte ens domstolarna längre förespråkar likhet inför lagen.

Samordnarens beteende är en fullt naturlig konsekvens av det samhällsklimat vi har fått. Det är därför detta samhällsklimat vi idag i första hand måste rannsaka, inte en enskild tjänsteman som kanske helt enkelt bara var livrädd för att göra "fel".
DN1, DN2, DN3, SvD1, Sydsv1, HD1, Ex1, Ex2, Dag1, Dag2, Re1

2015-02-25

Åsiktskorridoren har muterat till ett okontrollerbart monster

"Sverige har, till skillnad från många obehagligare länder, inga hädelselagar och ska heller inte ha det", skrev Dagens Nyheters Erik Helmerson häromdagen i en mycket läsvärd ledare. Texten ifråga handlar om mannen i Nyköping som har åtalats för att ha liknat ett böneutrop vid ljudet av en åsna som har ont i magen.

Att detta åtal har väckts är konsekvensen att rasismbegreppet steg för steg har utökats, ända tills det till slut blivit så brett att det börjat omöjliggöra såväl normala samtal som en verklighetsförankrad samhällsdebatt. Att detta åtal har väckts är ett skolboksexempel på det sluttande planets logik, ett skolboksexempel på att man om – om än med de bästa av avsikter för ögonen – enligt devisen ändamålen helgar medlen börjar göra avkall på viktiga principer, också riskerar att sätta en väldigt svårkontrollerad boll i rullning.

Att detta åtal har väckts är ett bevis så gott som något på att Sverige har drabbats av fartblindhet. Ambitionen har varit att skapa ett mer tolerant och inkluderande samhälle, men vad Nyköpingsåtalet visar är inte bara att man samhället snarare blivit intolerant och exkluderande, utan också stundom direkt totalitärt.

Syftet med det åtal Nyköpingsåklagaren har väckt har säkert varit att markera mot rasismen, men det reella utfallet har blivit ett helt annat. Om den fartblinde åklagaren får som han vill kommer hans värv inte ha blivit antirasistens utan inkvisitorns. Om den fartblinde åklagaren får som han vill kommer Sverige i praktiken ånyo begåvats med en blasfemilagstiftning av ett slag som vi normalt finner djupt ovärdig sekulära demokratier.

Det slutar emellertid inte där, för åklagarens agerande präglas av två ytterligare väldigt otäcka tankefel. Det ena är att det står tämligen uppenbart att han aldrig skulle väckt åtal om den åtalade istället hade uttalat sig på motsvarande sätt om kristna ritualer. Detta är inte unikt för det här fallet, tvärtom är detta någonting som går igen i tillämpningen om hetslagstiftningen. Men andra ord råder inte längre likhet inför lagen, tvärtom har specifika handlingars eventuella brottslighet blivit en funktion av de inblandades hudfärg och religion.

Det tredje tankefelet åklagaren gör sig skyldig till är att han i åtalet ser det faktum att en uppretad folkmassa – av vilka vissa enligt polisens uppgifter var beväpnade med kniv – som en försvårande omständighet. Detta är inte bara ett exempel på kulturrelativism och skuldförskjutning, med denna markering tycks åklagaren också delvis vilja överlåta åt "brottsoffen" att avgöra "brottets" påföljd.

Med Nyköpingsåtalet har åsiktskorridoren flyttat ända in i rättssalen, och dit har den tagit sig tillsammans med kulturrelativismen, mobbmentaliteten och rättsrötan. Mannen kommer förmodligen att frikännas, men inte förrän han tvingats genomlida en ytterst obehaglig och förnedrande rättsprocess för en 100 procent icke-rasistisk Facebookkommentars skull.

Att detta har kunnat ske beror på att allt för få har tagit sig tid för eftertanke, att allt för få tagit sig ens en kort tankepaus för att fråga sig om den väg vi har slagit in på verkligen är den rätta. Konsekvensen har blivit att åsiktskorridoren är inte längre en regler informella regler som styr det offentliga samtalet, den har istället utvecklats till ett allt mer okontrollerbart monster.
SvD1, Exp1

2015-02-24

Den snuttefierade politiken

Igår föreslog Stockholmsmoderaternas Anna König Jerlmyr en lagändring, med syftet att ge myndigheterna de verktyg de behöver för att förhindra den nedskräpning och naturskövling som följer på att rumänska medborgare reser till Sverige för att tigga.

Vad König Jerlmyr föreslog var ingenting radikalt. Vad König Jerlmyr föreslog var i praktiken att den svenska lagen skall börja gälla även de utländska medborgare som kommer till Sverige för att tigga, att alla skall vara lika inför lagen oavsett etnisk tillhörighet. Föga förvånande dröjde det emellertid inte länge förrän hennes förslag om likhet inför lagen möttes av protester, och föga förvånande var det från miljöpartistiskt håll dessa protester kom.

Det vikarierande socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) vill inte det skall vara "bråttom, bråttom", utan vill arbeta med "uppsökare" som ger tiggarna kartor och informerar dem om vilka lagar och regler som gäller. Ingen olaglig bosättning skall rivas, ingen inofficiell soptipp skall fraktas bort, utan att tiggarna först erbjudits av skattebetalarna finansierade "alternativ".

"Moderaterna har helt tappat bort människorna" kommenterar Larsson gårdagens moderata utspel, men i själva verket är det Larsson som tappat bort människorna. De metoder Ewa Larsson förespråkar är inga metoder man normalt tillämpar på myndiga medmänniskor, det är metoder man tillämpar på barn, förståndshandikappade och husdjur. Vad Larsson förespråkar är inte att bemöta tiggarna som människor, vad hon förespråkar är att bemöta tiggarna som lägre stående varelser.

Att följa den svenska politiken påminner allt oftare om att lyssna på förnumstiga lågstadiebarn, snarare än på vuxna människor mogna nog att styra landet. Realismen trängs allt mer tillbaka av en snuttefierad omvärldsanalys paketerad i form av grötmyndiga Nalle Puh-visdomar. På förekommen anledning vill jag därför meddela de svenska politikerna följande:

Ert jobb går ut på att fatta obekväma beslut och göra svåra avväganden. Ert jobb går ut på att hushålla med begränsade resurser, någonting som per definition innebär att ni måste ställa grupper mot varandra. Ert jobb går ut på att ständigt göra realpolitiska avväganden, även när ni helst hade velat slippa. Ert jobb går inte ut på att rädda världen, ert jobb går ut på att hantera världen så som den ser ut, alldeles oavsett hur innerligt ni önskar att den såg ut på ett annat sätt.

Om ni inte förmår hantera dessa – ibland inte helt enkla – krav, har ni heller ingenting i politikerbranschen att göra.

Läs även:
Pophöger
Per Gudmundson
DN1, DN2, DN3, SvD1, Ex1, Ab1, Ab2

2015-02-23

Kaplan, Svantesson och kulturrelativismen

När Elisabeth Svantesson blev Sveriges arbetsmarknadsminister gjordes det en stor sak av hon tidigare varit medlem i frikyrkan Livets ord. "Det har hon lämnat", underströk Fredrik Reinfeldt på en presskonferens. "Jag är den jag är och jag skäms inte för det. Men jag inser också att det kan vara kontroversiellt", kände sig Svantesson själv manad att påpeka.

Om Svantesson istället hade varit medlem – eller rättare sagt, före detta medlem – i en muslimsk församling hade en liknande diskussion varit otänkbar. Detta även om den tilltänkta muslimska församlingen, likt de flesta muslimska församlingar, hade hållit könsuppdelade gudstjänster.

När Mehmet Kaplan något år senare blev minister föranledde hans bakgrund visserligen kritik i dagspressen, men denna var förhållandevis mild. Kritiken handlade då mest om att Kaplan några månader tidigare liknat jihadister med de frivilliga svenskar som stred i finska vinterkriget.

Denna kritik var välbefogad, men att Kaplan både var aktiv i kretsar som står Muslimska brödraskapet nära och hade samarbetat med antisemitiska organisationer nämndes då knappt med ett ord. Trots detta valde Grön Ungdom att kalla kritiken för såväl ett "drev" som ett utslag av rasism.

Det finns en uppenbar asymmetri här, och den blir än mer påtaglig när man väger in den uppenbara brist på respekt med vilka till exempel new age-troende bemöts. Jag vill hävda att detta beror på kritiken mot Svantesson bottnade i ett underförstått antagande, nämligen att hon som etniskt svensk förväntas veta bättre än Kaplan.

Att på detta sätt bedöma Kaplan och Svantesson efter olika måttstockar är någonting som många, närmast undermedvetet, gör med de bästa av avsikter. Bakom den till synes fördomsfria ambitionen gömmer sig emellertid en direkt fördomsfull grundsyn, nämligen att någon med turkisk och muslimsk bakgrund inte förmår leva upp till samma standarder som någon med en etniskt svensk och kristen sådan.

Det är inte okej att hålla alla muslimer kollektivt ansvariga för vad vissa muslimer gör. Kritiken bör gälla avarterna, inte religionen som sådan. Det är lätt att peka på synnerligen obehagliga suror i Koranen, men på samma sätt är det lätt att hitta liknande verser i Bibeln. Jag har hört många argument för att den ena är värre än den andra, och måhända ligger det också något i detta, men faktum kvarstår: Vill man legitimera en massaker eller ett folkmord kan man enkelt finna stöd för detta i båda böckerna.

Vad vi därför bör rikta in oss på är uttolkningarna, hur religionerna de facto praktiseras idag, och det är också här de relevanta skillnaderna finns. Kristendomen har visat sig fungera utmärkt tillsammans med den sekulära demokratin, den muslimska världen däremot är orolig, totalitär och högst påtagligt religiöst radikaliserad.

Huruvida detta beror på Koranen, historiska faktorer eller kulturen är i grund och botten irrelevant, åtminstone vad islambegreppet beträffar. Vad som däremot i allra högsta grad spelar roll är vad de som ser sig själva som muslimer faktiskt lägger i begreppet islam.

Här har islam ett problem, åtminstone sett från den sekulära demokratins horisont, något Pew Research Centers rapport om värderingarna i den muslimska världen med all tydlighet visar. Det finns åtskilliga exempel på muslimer vars tro fungerar utmärkt ihop med det västerländska samhället, men att påstå att islam som helhet gör det framstår i ljuset av Pewrapporten som ett synnerligen tvivelaktigt påstående.

Kulturrelativismen är ett spännande tankeexperiment, men när man börjar applicera den på verkligheten blir resultaten direkt skrämmande. Om man förespråkar det kulturrelativistiska perspektivet, bör man också vara på det klara med att vad man i praktiken förespråkar är en tillbakagång för de upplysningsideal på vilka den sekulära demokratin vilar.
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, LT1, LT2, LT3, SydSv1, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ab1