2019-11-11

Rhodesia, sanktionerna och storpolitiken

Mina biltongätande rebeller:

När den självstyrande brittiska kolonin Rhodesia för på dagen 54 år sedan gjorde allvar av hotet att utropa sig självständig, blev moderlandets svar sanktioner. Genom sådana skulle, hoppades den brittiske premiärministern Harold Wilson, rebellerna i Afrika knäckas på några månader, om inte veckor. Wilsons förhoppningar skulle snart grumlas, och händelserna under åren som följde kan med fördel förstås i termer av en kraftmätning med högst personliga förtecken mellan den färgstarke brittiske ledaren och hans rhodesiska motpart Ian Smith. I korrespondensen mellan de båda premiärministrarna, och i anteckningarna från de två tillfällen då de möttes öga mot öga för att förhandla, kan man följa hur de på en och samma gång går varandra på nerverna och talar förbi varandra. Den rigide men jordnäre Smith och den såväl teatraliske som självupptagne Wilson utvecklade visserligen med tiden en motvillig respekt för varandra, men de förmådde aldrig överbrygga den klyfta som skilde dem åt. De tröstlösa förhandlingar och intriger som följde är som hämtade ur en rafflande äventyrsroman, och inkluderar episoder så osannolika som den när en semestrande Wilson på egen hand tog fram ett chiffer för att förhindra att den brittiska regeringens diskussioner rörande Rhodesia skulle läcka ut till pressen. Enligt detta skulle Rhodesia omnämnas som Ruritania, Sydafrika som Transylvania, Ian Smith som Monkey och (de enligt den något koleriskt lagde Wilson särskilt förkastliga rhodesierna) Clifford Dupont och Desmond Lardner-Burke som Weasel respektive Toad.

1965 försörjdes Rhodesia med olja via en pipeline mellan Umtali och den moçambikiska hamnstaden Beira. En av Storbritanniens första åtgärder efter det rhodesiska upproret blev därför Beirapatrullen, en flottstyrka med uppdraget att se till att ingen olja längre kunde importeras denna väg. Åtgärden skulle ge upphov till bränsebrist i landet, men de friheter britterna tog sig utmed Moçambiques kust retade också upp portugiserna så till den grad att dessa snart erbjöd rhodesierna att försörja dem med den olja landet behövde i utbyte mot att man avbröt försöken att kringgå den brittiska blockaden av Beira. De brittiska patrullbåtarna blev dock kvar, och skulle under återstoden av upproret komma at kosta de brittiska skattebetalarna ansenliga belopp. Vad mer är, i och med blockaden förvägrades även Zambia olja, då landet för sin bränsleförsörjning var helt beroende av raffinaderiet i Umtali. Detta löste britterna genom att, i en ekonomiskt mycket dyr och ineffektiv operation, börja flyga in bränsle till Zambia. Detta skulle visa sig bli symptomatiskt för vad som komma skulle.

Rhodesisk tobak och rhodesiska mineraler stod högt i kurs, och omvärlden förhöll sig länge kallsinnig till de sanktioner Harold Wilson krävde. När den brittiske premiärministern till sist fick som han ville, började Rhodesia i stället exportera sin tobak till Moçambique, där den märktes om som portugisisk för att därefter exporteras till Europa. De bulvaner man anlitade gjorde visserligen exporten mindre lönsam och importen mer kostsam, men Rhodesia förblev under hela sin tid som rebellstat en del av världsekonomin. Butikshyllorna var välfyllda, och den rhodesiska valutan förblev stark, trots att den aldrig var helt och hållet konvertibel. De brittiska försöken att överta den rhodesiska centralbanken ignorerades i huvudstaden Salisbury helt, så när som på att man till följd av sanktionerna och straffåtgärderna hänvisade de fordringsägare som hoppades erhålla ränta på landets statsskuld till den parallella rhodesiska centralbank britterna hade satt upp i London. Att kalla sanktionerna för verkningslösa vore en överdrift, men de ledde också till framväxten av en inhemsk tillverkningsindustri, och via mellanhänder och avancerade affärstekniska upplägg lyckades man importera allt från de motorer från Rolls Royce landets flygvapen behövde till jetflygplan för civilt bruk.

För ett särskilt anmärkningsvärt exempel på hur Rhodesia lyckades kringgå omvärldens sanktioner stod landets export av kromitmalm. Denna ansågs allmänt vara av överlägsen kvalitet, och var därför mycket eftertraktad på världsmarknaden. När sanktionerna mot landet tvingade producenter av rostfritt stål att vända sig till andra exportörer fick detta till följd att man i USA blev så illa tvungna att importera kromit från Sovjetunionen. Förnedringen blev etter värre av det faktum att Moskvas sätt att täcka den ökade efterfrågan blev att – i ett flagrant brott mot de FN-sanktioner bakom vilka man varit en drivande kraft – själva börja importera kromit från Rhodesia, och därefter exportera denna vidare till ärkerivalen på andra sidan Atlanten. Samtidigt som man från sovjetiskt håll aldrig försatte ett tillfälle att utmåla Rhodesia som ett symptom på den utbredda rasismen i väst, bröt man därmed ogenerat mot de sanktioner man vid upprepade tillfällen hade utmålat som helt otillräckliga, i syfte att upprätthålla en mycket lönsam handel. Det hela var ett tidigt exempel på traditionen att lättvindigt utnyttja rasismanklagelsen som politiskt vapen, och är i egenskap av sådant också en påminnelse om hur lite som har förändrats sedan dess.

De storpolitiska implikationerna skulle dock komma att bli ännu mer pikanta. Sanktionernas existens var till syvende och sist ingenting annat än en följd av de amerikanska kraven på avkolonisering och USA:s nyblivna roll som världshegemon. Importen av strategiskt viktig kromit från Sovjetunionen blev dock snart politiskt ohållbar, varför kongressen 1971 antog en ny lag. Skrivningarna i The Byrd Amendment var visserligen allmänna, men hade det uttalade syftet att göra importen av rhodesisk kromitmalm laglig igen. Effekten blev inte bara att importen av kromit återupptogs, utan även importen av asbest och nickel. Lagen var mycket kontroversiell, men kom inte att hävas förrän samma näringsliv som en gång lobbat för dess införande börjat motsätta sig den av protektionistiska skäl. Sanktionerna mot Rhodesia, och det politiska spel som omgav dessa, erbjuder därmed en på många sätt väldigt belysande inblick i de skeenden som format den värld vi lever i idag.

Sanktionerna förmådde aldrig knäcka Rhodesia, utan bidrog tvärtom till att stärka sammanhållningen och kampviljan bland landets vita befolkning. Vad som i stället fick det land som den 11 november 1965 hade gjort uppror mot moderniteten att ge upp var vad som vanligtvis beskrivs som ett frihetskrig, men i själva verket var en hänsynslös terrorkampanj mot i första hand civila. Under de fjorton år upproret pågick blev dock landet inte bara en projektionsyta i vilken såväl fiender som vänner ofta såg vad de ville se snarare än vad som faktiskt fanns där, utan på många sätt också en värdemätare på tillståndet i världen. Storpolitiken kring sanktionerna mot landet utgör bara ett av många intressanta exempel på detta.

2019-11-10

Om liberalen som självdestruktiv missbrukarpersonlighet

Mina kaloriräknande risliberaler:

Det sätt på vilket vänstern ständigt flyttar fram sina positioner kan med fördel förstås i termer av erosion. Uppfattningar som en gång togs för självklara och ordningar som en gång framstod som skrivna i sten undergrävs först steg för steg, varpå vänstern fördömer och raserar dem när tiden är mogen. Processen är ofta förrädiskt långsamt, men ibland också snabb, som när ett mediedrev likt de höststormar som kan få ansenliga arealer kustlinje att vittra bort på några timmar får opportunistiska politiker att över en natt överge hävdvunna positioner hellre än att ta strid för vad som är rätt och riktigt. Denna process förknippas i det allmänna medvetandet ofta med socialismen, men är i själva verket främst en konsekvens av liberalismen.

Liberalen ser idag inte sällan sig själv som vänsterns borne motståndare, men hans handlingar och reflexer talar ett annat språk. Liberalen trivs bättre tillsammans med vänstern än högern, lyssnar hellre på vänstern än högern och gör oftare gemensam sak med vänstern än högern. I en debatt mellan högern och vänstern vill liberalen gärna framstå som en oberoende tredje part, men tar i praktiken alltid parti för vänstern. Liberalen har mycket lite att invända när vänstern i sin argumentation är osaklig eller använder halvsanningar och lögner som ett politiskt vapen, men reagerar direkt, instinktivt och kraftfullt i händelse av att en högerdebattör gör sig skyldig till samma sak. I den mån liberalen över huvud taget ventilerar annat än pliktskyldig och ljummen kritik mot vänsterns resonemang och metoder, tenderar denna att anmärkningsvärt ofta framföras indirekt och sarkastiskt i form av att liberalen indignerat anklagar högern för att bete sig som den vänster liberalen sällan funnit anledning att kritisera direkt. Vad mer är, när liberalen ställs inför en höger som vill bekämpa grov brottslighet eller kringskära vänsteraktivisters möjligheter att leva på skattepengar reagerar liberalen vanligtvis instinktivt genom att skönmåla situationen, tona ned problemen, utmåla högern som ett hot samt ta ställning för både brottslingarna och vänsteraktivisternas rätt att leva på skattepengar.

Liberalen förmår själv inte se detta mönster, utan tror sig tvärtom vara den som står för det balanserade, sansade och rättvisa perspektivet. Inte desto mindre borde det för en utomstående betraktare vara uppenbart att liberalismen inte klarar anktestet. Liberalismen har en vänsterideologis alla yttre kännetecken, reagerar som en vänsterideologi och intar en vänsterideologis positioner, varför den uppenbara slutsatsen också blir att liberalismen faktiskt är en vänsterideologi. Liberalismen har med tiden dock kommit att betraktas som en antivänsterideologi av såväl högern som av liberaler själva, varför högern sökt samarbeta med liberalismen samtidigt som liberaler, ofta i den uppriktiga tron att de därmed på något sätt värnar högern, i all praktisk bemärkelse kommit att målmedvetet arbeta för att underminera högern inifrån.

Liberalismen måste i ljuset av detta förstås som en neurotisk och självdestruktiv ideologi. Man tror sig ingå i en naturlig åsiktsgemenskap med vad man uppfattar som den måttfulla högern, men drivs samtidigt av en neurotisk aversion mot den egentliga högern. Resultatet blir att man, i sin iver att distansera sig från högern, ständigt både rör sig vänsterut och överger de principer man påstår sig vara besjälade av. Liberaler säger sig stå för marknadsekonomi och äganderätt, men har i praktiken länge försvagat dessa samtidigt som man målmedvetet arbetat för stärka svågerkapitalistismen. Liberaler påstår sig hylla friheten, men har krattat manegen för frihetsinskränkningar som före demokratins införande hade framstått som otänkbara. Liberaler påstår sig värna rättsstaten, men har i praktiken varit den organiserade brottslighetens bästa vänner. Liberaler påstår sig utgöra garanten för det öppna samhället, men för en politik som leder till att behoven av larm, murar och övervakning ständigt ökar. Liberalismen utger sig vara individualistisk, men blir för varje dag alltmer totalitär i sina anspråk. Liberaler har, för den goda sakens skull, varit redo att i vad man uppfattat som enstaka frågor göra vad man uppfattat som enstaka avsteg från de egna trossatserna så många gånger, att samhället förvandlats till vad som för gårdagens liberaler hade utgjort en skräckvision. Liberalen är i grund och botten ingenting annat än en missbrukarpersonlighet, som ständigt rationaliserar varje steg vänsterut som en oskyldig engångsföreteelse motiverad av omständigheterna.

Liberalen är dock inte bara fullständigt oförmögen till självkritik, utan därtill inkapabel att tolka det kaos han lämnar efter sig som någonting annat än framsteg. För liberalen utgör varje ambition att slå in på en högerpolitisk linje i ordets egentliga bemärkelse ett försök att vrida klockan tillbaka. För liberalen är varje avsteg från vad som för gårdagens liberaler utgjorde självklara liberala principer inte en kapitulation utan en seger, och varje försök att omintetgöra en sådan seger utgör för liberalen ett brott mot den naturliga ordningen. För liberalen utgör varje meningsfull högerståndpunkt en styggelse av det enkla skälet att en sådan utmanar liberalismens innersta väsen. Att argumentera för högeråsikter är, för liberalen, som att förespråka bygget av vågbrytare utmed en erosionsdrabbad kuststräcka. Liberalen förstår det i allmänhet inte själv, och har därför också utvecklat en uppsjö av avancerade och vid första anblick till synes genomtänkta teorier för att rationalisera detta, men vad som i grund och botten driver honom är ingenting annat än begäret att få se samma kuststräcka slukas av havet.

Av denna anledning kan någon naturlig åsiktsgemenskap mellan högern och liberalismen heller aldrig existera. Högern och liberaler kan endast finna kompromisser så länge dessa kompromisser helt och hållet sluts på liberalismens villkor, och de många kompromisserna av denna typ har bidragit till att det idag främst är högern som förknippas med liberalismens många tillkortakommanden. Det finns visserligen exempel på goda krafter som själva kallar sig för liberaler, men dessa bör i första hand förstås i termer av högerkrafter med en idealiserad bild av liberalismen. Föreställningen om en naturlig åsiktsgemenskap mellan högern och liberalismen har dock varit förödande och demoraliserande för högern. Den har lett till destruktiva kompromisser, uppslitande försök att bygga gemensamma institutioner och att man gång på gång blivit motarbetad av personer man intalat sig varit ens vänner. Liberalismen är idag, precis som när begreppen höger och vänster en gång var nya, högerns huvudmotståndare, och bör behandlas med den skepsis den i egenskap av detta förtjänar.

2019-11-07

Karolinska och korruptionen

Mina invaderande lakonier:

I samband med onsdagens storvarsel på Karolinska universitetssjukhuset framkom en mycket intressant omständighet, nämligen att sjukhuset genomfört en organisationsförändring som resulterat i att antalet chefer ökat med 30 procent, samtidigt som verksamheten kommit att producera mindre vård till högre pris än tidigare. Denna omständighet är så anmärkningsvärd att en stor del av rapporteringen om varslet borde ha fokuserat på just detta, men i stället blev det hela någonting som endast nämndes i förbigående. Frånvaron av djupare rapportering om saken blir därmed i sig en anmärkningsvärd omständighet, liksom frånvaron av kritik av den utbredda uppfattningen att det är resursbrist som utgör roten till sjukvårdens problem blir. Vad mer är, det är inte en långsökt gissning att många av de nya chefer som anställts samtidigt som vården på en och samma gång blivit både dyrare och sämre ser sig som globaliseringens vinnare, röstar på progressiva partier, har "gillat olika" på Facebook, låtit ta fram floskulösa värdegrundsdokument i vilka det betonas att man respekterar alla människors lika värde samt förfasas över det faktum att befolkningen till stor del visat sig bestå av lågpannade fördomsfulla bönder. Vad sannolikt ytterst få av dessa chefer däremot reflekterat över är det faktum att de avlönas med höga löner för att utföra ett arbete som inte behövs, och att det är människor i behov av livsviktig vård som får betala priset för detta.

Sverige är, får vi ofta höra, ett land som utmärks för sin låga grad av korruption. Till stöd för detta åberopar man undersökningar från organisationer som Transparency International, och enligt dessa lyser mycket riktigt också korruptionen i Sverige liksom de flesta andra västerländska länder med sin frånvaro. Problemet med sådana undersökningar är emellertid att vad de faktiskt mäter är graden en korruption som är vanlig i populärkulturen och u-länder, men däremot inte säger något om i vilken grad aktörer i samhället missbrukar sin ställning för att tillskansa sig resurser från andra. När graden av korruption uppges vara låg betyder detta med andra ord att antalet mutor som betalas är få, men det säger ingenting om huruvida politikerna använder skattemedel för att köpa röster eller i vilken utsträckning staten avlönar människor för att utföra tjänster väljarna aldrig har efterlyst. Annorlunda uttryckt, det korruptionsbegrepp som används är noga utformat för att passa managersamhällets syften, men tillför väldigt lite information om i vilken utsträckning samhället är korrupt i egentlig mening.

De samhällen som påstås vara fria från korruption är i själva verket samhällen i vilka en minoritet inte bara bestämmer, utan därtill använder skattepengar för att köpa sig röster, skapa välbetalda låtsasjobb åt en växande parasitär klass och försörja ett helt ekosystem av svågerkapitalister. Det är dessa samhällen som slår sig för bröstet när Transparency International ger ut sina rapporter, och det är intressant nog också några av de tyngsta företrädarna för dessa samhällen som finansierar den organisation som berömmer dem för deras låga grad av korruption. Att managersamhället har valt ett korruptionsbegrepp som frikänner det från korruptionsanklagelser bör alltså inte tolkas som att detta samhälle är fritt från korruption, utan som att dess härskarkast vet att tillvarata sina egna intressen. Som av en händelse finner man vanligtvis inte heller inom en journalistkår där medlemmarnas lön ofta helt eller delvis betalas med just de skattepengar som är managersamhällets livsblod någon anledning att ifrågasätta denna definition av ordet korruption.

Vad som gör detta särskilt intressant är det faktum att managersamhället inte bara gör anspråk på att vara icke-korrupt, utan därtill på att utgöra den korrupta ordningens motsats. De personer som försörjer sig genom att ogenerat parasitera på skattebetalarna ser sig nämligen som opolitiska tjänstemän i demokratins tjänst. Till skillnad från vad som historiskt ofta varit fallet byts de inte ut när en ny regering kommer till makten, någonting som fyller dem med stolthet då det egna värvet därmed får representera antitesen till en ordning som idag närmast utgör sinnebilden av långt gången korruption. Logiken bakom resonemanget framstår vid första anblick som oantastlig, då det mycket riktigt också är ett slående exempel på såväl korruption som djupt osunda incitament när politiker använder skattemedel för att belöna de lojalister som burit dem till makten. Det är först när man undersöker varför en sådan ordning är korrupt och osund det logiska felslutet framträder. Att ordningen är korrupt och osund beror nämligen på att den möjliggör för vissa att berika sig på andras bekostnad, och att använda statens resurser till att främja sin egen agenda. Kort sagt, ordningens nackdelar skiljer sig inte från managersamhällets.

Skrapar man lite på ytan finner man tvärtom att situationen i själva verket förvärrats inom ramen för managersamhället. Där ett regeringsskifte tidigare ledde till att en korrupt elit avlöstes av en annan, sitter managersamhällets korrupta men förment opolitiska elit i orubbat bo. Denna elit kan inte avsättas av väljarna, saknar varje spår av folkligt mandat och behöver därför heller inte ta någon som helst hänsyn till vad vare sig allmänheten eller eller förändringsvilliga politiker önskar. Tvärtom kan den, till skillnad från forna tiders korrupta offentliga tjänstemän, ostört verka för att öka sin egen makt över tid. Som dagsaktuella exempel från såväl just Karolinska universitetssjukhuset som Skolverket visar drar man sig inte heller från att vare sig gynna de egna eller aktivt använda sig av den makt man tillskansat sig för att driva en egen politisk agenda.

Det är denna korrupta managerelit som föraktfullt avfärdar sina fiender som populister. Det är denna korrupta managerelit som avfärdar sina kritiker som lata och oproduktiva förlorare som inte vill anpassa sig till en föränderlig värld. Det är inom denna korrupta managerelit man sällan försitter en chans att både utmåla sig själva som moraliska föredömen och de egna motståndarna som moraliskt förkastliga. Det är också inom denna korrupta managerelit man, som exemplet Karolinska så pedagogiskt illustrerar, utan några betänkligheter använder resurser avsatta för svårt sjuka till att ge varandra välbetalda låtsasjobb.

2019-11-03

Om vänstern och dess föreställningsvärld

Mina Camilla Läckberg-läsande espressokonnässörer:

Vänsterpartiet har de senaste dagarna diskuterat hur man skall bredda sin väljarbas, och i samband med detta kommit fram till att man bör lägga mindre fokus på arbetarklassen och i stället vända sig till tjänstemän. Därmed erkänner partiet också öppet vad som länge varit en realitet, nämligen att partiets fokus på ökad invandring och intersektionalitet inte är förenligt med arbetarklassens intressen, utan att partiet i stället blivit en intresseorganisation för den parasitära managerklassen. Att det var just Vänsterpartiet som till slut möjliggjorde värnskattens avskaffande blir i ljuset av detta särskilt intressant av den enkla anledningen att värnskatt är någonting som varken betalas av arbetarklassen eller "de rika", utan av en övre medelklass som till stor del utgörs av just managers.

Detta kan tyckas anmärkningsvärt för ett parti så nära förknippat med marxismen, men är i själva verket ett symptom på någonting mycket större. Vänsterpartiet delar idag inte bara sin föraktfulla syn på arbetarklassen med Socialdemokraterna, utan med de flesta förment socialistiska partier i västvärlden. Parallellt med detta har de merparten av de partier som traditionellt utgjort den parlamentariska högern förvandlats till renodlade liberala vänsterkrafter. Att varken "högern" eller "vänstern" är vad de utger sig för att vara borde i detta läge resultera i en uppsjö av intressanta kommentarer från politiska analytiker och statsvetare, men dessa har visat sig helt oförmögna att genomskåda en tunn retorisk fernissa som för dem borde vara lika genomskinlig som glas. I stället har de valhänt och yrvaket börjat analysera högerns återkomst i form av de nybildade partier som fyllt det vakuum de gamla har lämnat efter sig i historielösa nonsenstermer av GAL och TAN.

Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har inte desto mindre krossat illusionen av att allt är som vanligt. Efter många år av vånda har i all praktisk bemärkelse såväl en ny parlamentarisk höger som en ny parlamentarisk vänster utkristalliserat sig, de många hänvisningarna till GAL-TAN-skalan och tre block till trots. Att varken den nya parlamentariska högern eller den nya parlamentariska vänstern förmår väcka några varma känslor i mer traditionellt sinnade läger behöver knappast påpekas, men inte desto mindre är en parlamentarisk höger respektive vänster vad de åtminstone i relativa termer likväl utgör. Att den nya parlamentariska högern är allt annat än perfekt, och att dess senfärdighet, vilja att kompromissa med vänstern och brist på krisinsikt är slående hindrar inte heller att det främst är inom den nya parlamentariska vänstern de krafter som målmedvetet arbetar för att förvärra Sveriges problem återfinns. Av denna anledning kan det vara värt att titta lite närmare på vad som utmärker vänsterpartierna, och vad som förenar respektive skiljer dem åt.

Socialdemokraterna var en gång i tiden ett ideologiskt parti, men bör idag främst förstås som en politisk maktbas. Partiet har i egenskap av sin centrala position i svensk politik kommit att locka till sig människor som söker makt för maktens skull snarare än ideologer, vilket också genomsyrar allt vad partiet gör. Den retorik man håller sig med är socialistisk, men partiet har i decennier fört en politik som går stick i stäv med vad som ligger i arbetarklassens intressen. Partiets ställning som avideologiserat är ur högerns perspektiv både en tillgång och en fara. Socialdemokraterna har vid flera tillfällen visat sig beredda att göra vad man internt mycket väl vet kommer få förödande konsekvenser när detta gynnat partiets kortsiktiga intressen, men stundom också uppvisat en anmärkningsvärd beredvillighet att att göra vad som krävs för att avvärja en kris. Det senare har man dock bara kunnat göra när partiet på egen hand kunnat diktera villkoren, och när man i stället måste kompromissa med Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet för att uppnå en parlamentarisk majoritet minskar sannolikheten för en sådan utveckling drastiskt.

Inom Vänsterpartiet återfinns däremot det patos som lyser med sin frånvaro bland socialdemokrater då partiet främst utgörs av romantiker, om än sådana av högst skiftande slag. En del av partiets medlemmar är hämtade från arbetarklassen, och drivs i regel av en föreställning om socialismen så romantisk att den i praktiken hade passerat sitt bäst före-datum redan på 1930-talet. En annan viktig rekryteringsbas utgörs av de humaniorastudenter med dålig kondition som gärna dricker vin, röker, utforskar subkulturer och drömmer om att leva bohemliv i 1920-talets Paris, men som har svårt att föreställa sig en framtid där de själva faktiskt arbetar för brödfödan. En tredje grupp är välavlönade hipsters som försöker skyla över det faktum att de vältrar sig i lyx genom att hölja tillvaron i ett alternativt och arbetarromantiskt skimmer. Sist men inte minst har vi våldsromantikerna, som i en annan tid och på en annan plats i stället blivit rödgardister, lägervakter eller anmält sig som frivilliga till exekutionspatruller, men som nu i stället får nöja sig med en tillvaro som Vänsterpartiets sociopatiska men internt högst respekterade förtrupper.

Inom Miljöpartiet finns drag av den romantik som genomsyrar Vänsterpartiet, men de gröna bör i första hand förstås som vänsterns mystiker. Här finner vi i grundanslaget uppenbara spår av föreställningsvärlden bakom både Welteislehre och Wandervogel, men till skillnad från de ockultister och senromantiker ur vilkas föreställningar många av partiets idéer är sprungna klär man inte bara sin ideologi i vetenskaplig språkdräkt, utan har också intalat sig att den egna hållningen faktiskt är helt och hållet vetenskaplig. Att man därtill kombinerar detta med progressivismens syn på samhällsutveckling gör att Miljöpartiet i förlängningen måste förstås i termer av en till politik upphöjd bastardiserad blandform av tyska och anglosaxiska försök att återskapa en meningsfull tillvaro i en värld där Gud är död. Den enögdhet och fundamentalism som präglar partiet och dess företrädare är en direkt följd av detta.

De båda (öppet) liberala vänsterpartierna Liberalerna och Centerpartiet har väldigt skilda rötter, men har med tiden kommit att inta snarlika positioner. Partierna bör i första hand förstås som puritanska, och detta i såväl bildlig som bokstavlig bemärkelse. De genomsyras av liberalismens djupt rotade skepsis till högern i allmänhet, och en patologisk besatthet vid Sverigedemokraterna i synnerhet. Precis som i fallet med Miljöpartiet är man övertygade om att man drivs av förnuft och vetenskap allena, men de bakomliggande drivkrafterna låter sig utan större svårigheter spåras till religionen och metafysiken. Anspråken är universalistiska, varför partiernas företrädare trots den egna bakgrunden ironiskt nog är fullständigt blinda för den roll kulturen, traditionen och religionen spelar för samhällsutvecklingen och människors upplevelse av ett meningsfullt sammanhang. Partierna berömmer sig för att vara individualistiska, men kombinerar i praktiken det sämsta från individualismen med det sämsta från kollektivismen. Medborgarna skall, menar man, påtvingas kollektiva normer, gemenskaper och lösningar, men däremot atomiseras genom att man på politisk väg kringskär deras möjligheter att på frivillig basis knyta täta och meningsfulla band med närstående och åsiktsfränder.

Den samtida vänstern är, kort sagt, en brokig skara med sinsemellan väldigt olika drivkrafter. Vad som förenar de olika vänsterkrafterna är ett instinktiv behov av att omstöpa världen, en reflexmässig antipati mot allt vad högern representerar samt en oreflekterad övertygelse om att en dålig vänsterkompromiss alltid är att föredra framför en överenskommelse med högern.

2019-11-02

Om eliter och populister

Mina bortbytingar och bergsrån:

Begreppet "populism" saknar exakt definition, rymmer i sin användning många motsägelser och säger ofta mer om den som yttrar det än om måltavlan för anklagelsen. Att till exempel Socialdemokraterna mer än gärna vill utmåla sig som populismens svurna motståndare hindrar varken att de för hundra år sedan utgjorde sinnebilden av ett populistiskt parti eller att de alltjämt mer än gärna använder sig av synnerligen populistisk retorik. Socialdemokraterna betraktas dock sällan som ett populistiskt parti av den enkla anledningen att de idag utgör en del av etablissemanget, och därmed är en del av samma klass som landets journalister, tjänstemän och kulturarbetare. Av samma anledning slipper Feministiskt initiativ populiststämpeln, trots såväl grovt förenklade, konspirationsteoriindränkta och vulgära budskap som vallöften lika långtgående som underfinansierade. Den gängse användningen av begreppet populism bör, annorlunda uttryckt, i första hand förstås som en värdemätare på vad man inom etablissemanget inte tycker om.

I själva verket har begreppet populism alltid utgjort elitens vapen mot de krafter som utmanat den. Vilka som utgjort denna elit har genom historien skiftat, eftersom de krafter som vid ett givet tillfälle avfärdats som populister vid ett senare tillfälle ofta förvandlats till nästa elit. När dessa nyblivna eliter därefter utmanats av nya krafter har de själva inte dragit sig för att kalla sina egna fiender för populister, och så vidare. Vad Evola kallade för kasternas regression är ingenting annat än den process genom vilken gårdagens populister lite längre fram i historien gång på gång visar sig återkomma som härskarklasser. Då denna process varit i stort sett identisk med den mekanism som ständigt får den politiska mitten att röra sig vänsterut, finner vi intressant nog också att det i regel faktiskt har funnits synnerligen goda skäl även för den breda massan att frukta det som för tillfället kallats för populism, trots att begreppet alltid i första hand syftat till att tjäna den för tillfället styrande klassens intressen. Populismen har genom historien mer än någonting annat varit det sätt som vänstern flyttat fram sina positioner på.

De senaste årtiondenas utveckling har dock förändrat bilden. Kasternas regression har historiskt inte bara fått makten att förflyttas från högre till lägre kaster, utan också från mindre till större kaster som varit mer representativa för folket i stort. Ju längre denna process fortgått, desto mer intresserade har i allmänhet också de krafter som för stunden fått representera populismen blivit av en demokratisk ordning. Större kaster kunde samla fler väljare, och där en generation populister krävde en demokratisk ordning med villkorad rösträtt kom nästa generation populister att kräva en demokratisk ordning med allmän rösträtt. Någonstans efter att makten för en tid övertogs av arbetarklassen kom dock detta att förändras. Trasproletariatet var förvisso en lägre kast än arbetarklassen, men inte en större sådan. Ett vakuum uppstod därmed, och den nya klassen blev naturens sätt att försöka fylla detta.

Den kast som övertog makten efter arbetarklassens korta sejour vid rodret bär vid första anblick medelklassens alla kännetecken, men skrapar man på ytan finner man att så ej är fallet. Där medelklassen är produktiv och strävsam är den nya klassen parasitär, och tenderar att ständigt exploatera nya områden där den kan skapa ett artificiellt behov av sina tjänster. Intressant nog har därtill det trasproletariat som på egen hand inte förmådde överta makten inte bara blivit den nya klassens skyddslingar, utan invandringspolitiken kan också med fördel förstås som den nya klassens sätt att stärka den roll trasproletariatet spelar i samband med allmänna val. Så länge den nya klassen och dess trasproletära klienter tillsammans inte samlar en majoritet bakom sig, kan den dock inte heller stärka eller cementera sin makt genom demokratiska metoder. Där först medelklassen och därefter arbetarklassen erövrade och för en tid upprätthöll sitt maktinnehav genom att arbeta för en mer demokratisk ordning, arbetar i stället därför den nya klassen oförtrutet för att väljarna skall få betydligt mindre att säga till om.

Där tidigare generationers populister så gott som alltid stått till vänster om den för tillfället sittande eliten, står därför idag de krafter som kallas för populister i stället till höger om liten. När ordet populism använts som ett skällsord har detta alltid i första hand syftat till att tjäna den sittande elitens intressen, men där tidigare eliter inte desto mindre ofta på goda grunder kunnat utmåla populismen som både farlig och vårdlös är så ej längre fallet. När samma anklagelse framförs idag skiljer sig de yttre formerna för detta inte från vad som framförts under århundraden, men bakom illusionen av kontinuitet återfinns en situation som är den diametralt omvända. Där det historiskt varit de krafter som utmålats som populister som sammanfallit med de revolutionära, är det idag i stället bland eliten de revolutionära strömningarna återfinns. Där populismanklagelsens syfte historiskt varit att misstänkliggöra de subversiva krafterna, syftar den idag i stället till att ge de subversiva krafterna arbetsro. Populist är idag den som inte vill sko sig på andra, som inte förespråkar krigsäventyr, som inte vill riva ned en välfungerande ordning och som inte vill experimentera med nya sätt att styra samhället på.

Mot dessa "populister" står en förment eftertänksam och empatisk elit inom vilken man ogenerat berikar sig själva på andras bekostnad, håller varandra om ryggen och sätter en ära i att hålla sig med en moral som för gemene man framstår som pervers. Att det är just denna elit som både under hätska former börjat fördöma "populismen" och betonar att demokrati inte betyder folkstyre har en väldigt enkel förklaring, nämligen att nämnda "populism" på allvar börjat utgöra ett hot mot denna elits status, makt och luxuösa livsstil. De många referenserna till ordet "populism" är inte ett utslag av att man fruktar tyranni, krig och koncentrationsläger, utan ett utslag av att en korrupt och föraktfull elit fruktar att dess möjligheter att påtvinga majoriteten en revolutionär och kleptokratisk ordning denna inte vill ha är hotade. Begreppet populism såsom det vanligtvis används är när det kommer till kritan ingenting annat än ett osofistikerat, uppblåst, själviskt och vårdslöst etablissemangs kodord för uppfattningen att majoritetens åsikter inte bör ges något inflytande över den förda politiken, och bör i egenskap av sådant bevärdigas med precis så mycket respekt det förtjänar.