2020-03-28

Om paradigmskiften och parallella världar

Mina ortolansparvätare:

I en kaotisk tid då ett paradigm inte bara går mot sitt slut, utan det därtill är högst oklart huruvida det kommer att bli en gyllene högerera eller en teknokratisk dystopi som avlöser detta, finns också goda skäl att fundera lite extra över vad som kunde ha varit. Till skillnad från vad progressiva vill få oss att tro är den väg som tagit oss hit inte rak utan både krokig och kantad av såväl goda som mindre goda föresatser, varför vi idag lika väl som i en kaotisk värld i djup kris hade kunnat befinna oss på en helt annan plats. Vår förmåga att föreställa oss en sådan plats är ytterst också vad som sätter gränserna för vår förmåga att förhålla oss kritiska till den (för tillfället även i bokstavlig bemärkelse) så patologiska ordning som präglar västvärlden idag, varför denna förmåga också är någonting i allra högsta grad viktigt.

För den som vill öva upp denna färdighet tillhandahåller litteraturen flera värdefulla nycklar i form av både kontrafaktisk historieskrivning och den science fiction som, genom sin kombination av respektlöshet för jordelivets begränsningar och en i allra högsta grad progressiv grundhållning, sätter fingret på den faustiska civilisationens mycket komplicerade dubbelnatur. För en betydligt mycket mer kittlande, suggestiv och praktiskt användbar upplevelse står dock de skildringar som beskriver en värld som mycket väl hade kunnat vara vår egen, så när som på subtila avvikelser i de betydligt mer vardagliga detaljerna. Vet man bara var man skall leta, och är man bara redo att röra sig några årtionden bakåt i historien, tillhandahåller vår egen och högst handfasta värld i själva verket en väldigt rik mångfald av sådana.

För ett mycket kraftfullt exempel på företeelsen i fråga står ett fotografi från 1956 års marsupplaga av National Geographic, i vilket man kan beskåda en kvinna som av okänd anledning precis klivit ut ur sin bil på en smal bergsväg i Pyrenéerna. Då fotografiet är i färg synes bilden vid första anblick avbilda en värld som, även om det storslagna landskapet är någonting utöver det vanliga, är identisk med vår egen. Innan tittaren på ett medvetet plan hunnit registrera vad, slås dock vederbörande av att någonting med bilden är fel. Kvinnans mycket eleganta klädsel hör inte hemma i vår egen värld, liksom inte heller det formspråk som vi återfinner i hennes automobil. Dessa skillnader signalerar dock inte i första hand förfluten tid, utan hur någonting gått förlorat. Kvinnans klädsel är tidlös snarare än daterad, men också mycket mer djärv än det mesta man finner idag. Vad mer är, i hennes bil – som inte bara rent teknisk är mycket primitiv i jämförelse med det mesta som rullar på våra egna vägar, utan också av en modell som togs fram för att vara både folklig och billig – finner vi oräkneliga linjer vilkas syfte är att vara dekorativa snarare än praktiska.

I kombination med den dramatiska bakgrunder förmedlar dessa detaljer någonting mycket större än vad som blott kan förklaras i termer av modets och formgivningens föränderlighet, nämligen en ögonblicksbild från ett Europa som – även om tecken på dekadens inte saknas – fortfarande är en faustisk civilisation, därtill en sådan som ännu inte gått ned sig fullständigt i den modernistiska neurosen. Att fotografiet är i färg möjliggör för scenen att bryta igenom de mentala barriärer vi har rest mot ett svartvitt förflutet, men samtidigt förstärker en färgmättnad som avviker något från det moderna fotografiets den utomsinnliga upplevelsen. Kombinationen av färg, landskap, formspråk och äventyr bidrar därför till att berätta för oss om vad som kunde ha varit, snarare än om vad som var. Vad vi ser är inte så mycket det förflutna som en parallell verklighet som bjärt kontrasterar mot den moderna världens fattigdom. I de detaljer som får scenen att avvika från det invanda skymtar vi inte någonting föråldrat, utan någonting bättre.

En liknande effekt kan fås genom att läsa finlandssvenska nyhetstexter. I dessa finner vi någonting som vid första anblick framstår som normal svensk prosa, men som i perspektiv och genom ordval som "beväring" skapar en subtil men mycket intressant friktion som utmanar perspektiv så invanda att de flesta för länge sedan slutat ifrågasätta dem. Samma friktion finner vi också i de många färgfilmer från 1970-talets Rhodesia som finns tillgängliga på bland annat Youtube. I dessa möter vi ett för oss mycket välbekant europeiskt samhälle, befolkat av personer som både ser ut som européer och talar ett för oss mycket välbekant europeiskt språk, men också ett sådant som efter att man i Europa nyligen och abrupt slagit in på en ny väg på några årtionden gått från att vara allierade till att bli en internationell paria, och vars invånare genom sina ord därför på ett närmast plågsamt sätt röjer sin brist på förståelse för den belägenhet denna historiens vändning försatt dem i.

Samma effekt kan dock erhållas även innanför Sveriges gränser. Särskilt värt att uppmärksamma är dokumentationen kring Palmemordet, som genom sitt avstånd i tid och genom sin stora omfattning utgör en guldgruva i sammanhanget. I ett tidsdokument som det så kallade LAC-bandet blir effekten stundom väldigt tydlig inte bara genom vad operatörerna och räddningspersonalens talar om, utan också genom några årtiondens subtil dialektal och språklig glidning. Det samlade intrycket blir ännu en gång det av människor som nästan kan tas för identiska med oss själva, men som med jämna mellanrum genom sina referenser och vad de såväl säger som inte säger avslöjar att deras verklighet inte riktigt är vår. Friktionen mellan vår värld och deras avslöjar inte bara mycket om vårt eget samhälle, utan också om hur vi ser på oss själva, vad vi tar för givet, vad vi oreflekterat tar för sanning samt vad vi helt upphört att längta och sträva efter.

2020-03-20

Wuhansjukan och inflationen

Mina nyväckta Brandt-potentater ombord det otursdrabbade skeppet Vermillion:

Den kris som nu utspelas runt omkring oss är en globalismens kris. Den startade i landet dit den globaliserade världen förlagt sin produktion, den spreds snabbt över världen till följd av den globalistiska visionen om fri rörlighet, den förvärrades till följd av att globalismen gjort världens länder beroende av import från andra länder som nu visar sig vara allt annat än pålitliga leverantörer, och den globalistiska härskarklass vars ansvar det var att häva krisen förmådde till följd av ideologisk blockering inte vidta nödvändiga åtgärder i tid. Ett nytt årtionde, på vilket många redan hade börjat projicera sina förhoppningar om framtiden, kom därför att inledas med att de progressiva och liberaler som länge utgjort västerlandets etablissemang visade sig helt oförmögna att tygla den häst på vilken de satsat både sina egna och de flesta andras pengar.

När man sent omsider insett att vad som nu står i full brand är den globalistiska ordningen som sådan har visserligen handlingsförlamningen lättat, men de åtgärder som nu i elfte timmen sätts in vittnar i mångt och mycket om ett etablissemang i full panik. Insikten om att man gjort bort sig har slagit rot, liksom förståelsen för att detta kan kosta den egna sidan dyrt, varför samma progressiva makthavare som år efter år menat att det inte går att göra något åt de problem deras politik orsakat nu över en natt skrivit om regelboken. Resultatet har blivit ett lapptäcke av försynta åtgärder, våldsamma överreaktioner och allting däremellan, vilket också röjer det faktum att syftet med åtgärderna i minst lika stor utsträckning är att försöka rädda vad man kan av de sittande makthavarnas legitimitet som att rädda människoliv.

Problemet med strategin är att skadan redan är skedd, och att det nu inte längre finns några bra lösningar att ta till. De huvudsakliga alternativ man har att välja mellan är att antingen låta ett stort antal människor dö eller ytterligare förlama en ekonomi som redan före krisen höll sig flytande endast tack vare att man blåst upp världshistoriens största kreditbubbla. För den managerklass som befolkar världens maktcentra, institutioner, universitet och tidningsredaktioner är båda valen oacceptabla, men inte för att man bryr sig utan för att man i ett läge då den egna ställningen är mer hotad än på mycket länge vill rädda sitt eget skinn. Resultatet blir att man försöker rädda både människoliv och ekonomin genom att med den ena handen stänga ned samhället och med den andra ge centralbankerna i uppdrag att "stimulera ekonomin" – det vill säga trycka enorma mängder pengar.

Många lutar nu sannolikt åt att detta givet förutsättningarna är det minst dåliga alternativet. Utan sådana åtgärder är en mycket djup depression komplett med skyhög arbetslöshet och masskonkurser även bland företag som nyss var väldigt lönsamma att vänta, och även om sådana konsekvenser på längre sikt skulle vara mycket välgörande för den idag högst osunda världsekonomin är ett sådant scenario någonting som gissningsvis även ger en del anhängare av den österrikiska skolan kalla fötter. Inte desto mindre är det viktigt att påpeka vad detta tredje val är, nämligen ett försök att mildra de omedelbara och synliga konsekvenserna genom att dels skjuta problemen på framtiden, dels rädda de arbetsgivare som nu hotas av konkurs genom att medelst en ökning av penningmängden säkra dessas finansiering genom att i smyg minska värdet på allmänhetens besparingar och inkomster.

Effekterna av detta blir inte bara att de ekonomiska problemen kommer att växa sig ännu större till nästa kris, utan också att allmänheten tvingas rädda precis de globalister som genom en kombination av fanatisk övertygelse, rationalism, folkförakt, fartblindhet, arrogans och handlingsförlamning orsakat krisen. Man kommer förvisso sälja in det hela som att det är arbetstillfällen man räddar, men vad man egentligen räddar är finansindustrin, fonderna, spekulanterna och plutokraterna. När den ordning som skapats för att gynna dem kollapsar kommer globaliseringens vinnare i möjligaste mån hållas skadefria, samtidigt som den digra notan för detta skickas vidare till den allmänhet som dels aldrig blivit tillfrågade om denna ordning är någonting man anser borde införas, dels ofta hör till globalismens förlorare.

Wuhankrisens "lösning" kommer, annorlunda uttryckt, bli ett lika beskt piller att svälja som krisen som sådan. Detta kommer dock inte hindra företrädarna för den globalistiska klassen att även framöver – trots att de då två gånger om kommer ha både skinnflått och offrat den breda allmänheten – slå sig för bröstet och berätta om hur mycket mer humana, generösa och solidariska än den obildade pöbeln de är. Detta är en bluff som kommer att behöva synas om och om igen när vi går in i den efterwuhanska eran.

2020-03-15

Det beska pillret

Mina kryptider:

Om att Wuhansjukan säkrat en plats i historieböckerna som vattendelare råder idag knappast längre några tvivel. Den ekonomiska nedgång som virusets härjningar redan börjat utmynna i kommer bli drastisk, och de "stimulansåtgärder" som världens centralbanker inlett kan mycket väl pressa upp inflationen till nivåer som får tvåprocentsmålet att framstå som den gamla goda tiden. Undantagstillståndsliknande former kommer råda under stora delar av 2020, och de reserestriktioner som kommer ha införts innan epidemin nått sin kulmen kommer inte bara skriva om regelboken utan också avslöja alla framtida hänvisningar till vad "internationella konventioner" förhindrar europeiska regeringar att göra som lögner. Sist men inte minst kommer många människor att dö, och detta i många fall som en direkt konsekvens av att makthavare tycks ha gjort den mycket krassa bedömningen att en relativ snabbt smittspridning är att föredra framför en mer skonsam och utdragen men också mycket dyrare sådan.

Allt detta hade till stor del kunnat undvikas, hade man bara i ett tidigt skede vidtagit åtgärder långt mycket mindre dramatiska än de som land efter land nu tar till. Hade man redan i januari stoppat de flyglinjer som utgjorde uppenbara risker hade visserligen inte bara en och annan utlandssemester och affärsresa brunnit inne, utan därtill skulle också en del bedragare få svårare att resa till de länder som det enligt deras egna asylansökningar utgör en akut fara för dem att vistas i, men tusentals människor som nu är döda hade varit i livet, Milano hade fortfarande varit en blomstrande stad och bubbelekonomins krasch hade varit fått vänta en tid till. För globalisterna var dock sådana åtgärder inte bara otänkbara, utan därtill också någonting man instinktivt påstod att självaste vetenskapen hade visat var verkningslöst. Någonting så banalt som ett virus tilläts helt enkelt inte ens tillfälligt komma i vägen för den kosmopolitiska klassens möjligheter att resa till andra kontinenter för att utforska exotisk amerikansk snabbmat och svalka sig i natursköna hotellpooler.

De förhoppningar man knutit till visionen om en gränslös värld har därefter gång på gång gjort det progressiva etablissemanget oförmöget att agera, ända tills vi hamnat där vi är idag. Ironiskt nog har resultatet blivit gränskontroller, stillastående flygplan och att man nu tvingas ta till åtgärder så radikala att få hade kunnat föreställa sig dem för några veckor sedan. Den progressiva ordningen står annorlunda uttryckt inför en akut kris, och denna kris är trots virusets kinesiska ursprung till största del självförvållad. Det neurotiska fokuset på att i alla lägen vara human har resulterat i att man nu måste göra kalkyler över hur många man är beredd att låta dö. Drömmen om öppna gränser har lett till att man nu både måste stänga och patrullera dem. Ambitionen att göra samhället till ett kuddrum har lett till att man nu måste föra en i allra högsta grad auktoritär politik. Ett enögt materialistiskt perspektiv på vad som utgör god samhällsutveckling har lett till att en dramatisk recession nu står för dörren. Och så vidare.

Kort sagt, alla det senaste årtiondets narrativ om blå, röda, vita och svarta piller tycks i snabb takt vara på väg att bli akterseglade av det beska piller både progressiva och vi andra nu måste svälja. De cyniska kalkyler över hur många döda man anser sig ha råd med som nu makthavare och smittskyddsmyndigheter i all hast gör upp (eller kanske redan för länge sedan låtit hemliga kommittéer ta fram i lönndom) kan mycket väl tänkas sammanfalla med några av de mindre dåliga alternativ vi nu står inför givet de förutsättningar som råder, men att dessa förutsättningar råder är både en direkt följd av den progressiva politiken och någonting som förhållandevis enkelt hade kunnat undvikas genom att i ett tidigt skede vidta åtgärder betydligt mindre radikala än de som nu ger upphov till en strid ström av krigsrubriker. Sådana åtgärder vidtogs dock inte, varför de långsiktiga konsekvenserna av vad som nu utspelar sig sannolikt kommer bli både omvälvande och radikala.

Innan epidemin klingat av kommer så många etablerade sanningar ha omkullkastats att den världsordning som fortfarande rådde för några veckor sedan kommer tillhöra det förgångna. Innan en nytt normalläge infunnit sig kommer de mänskliga och ekonomiska kostnaderna ha vuxit sig så stora att det nya normalläget kommer att bli just ett nytt sådant. Vad som däremot är högst osäkert är vari dessa förändringar kommer bestå, och huruvida de kommer att representera en förbättring eller försämring. Om det etablissemang som försatt oss i den här situationen ges förnyat förtroende, kommer med all sannolikhet också många av de krisåtgärder som nu vidtas bli permanenta i syfte att möjliggöra för självgoda ångvältsliberaler att fortsätta sin radikala omdaning av världen. Om den breda allmänheten däremot förmår uppvisa livstecken nog att utkräva ansvar där ansvaret hör hemma, kan på lite sikt i stället någonting gott komma ur vad som nu utspelas runt omkring – och inuti – oss.

2020-03-10

Viruset, experterna och alarmisterna

Mina rakryggade odalmän:

De senaste veckorna har de makthavare, tjänstemän och experter vilkas jobb det varit att informera om och skydda allmänheten från coronaviruset fått fel i nästan allt de hävdat, samtidigt som "alarmisterna" i lika stor omfattning fått rätt. Detta har dock inte avskräckt de progressiva översteprästerna, utan dessa och deras adepter har fortsatt att utmåla kritikerna som haverister och uppmanat allmänheten att lita på de förmenta experter som gång på gång tvingats backa från sina tidigare och tvärsäkra utfästelser. Hade det hela gällt acceleratorfysik eller hjärnkirurgi hade en sådan inställning måhända varit rimlig, men i det aktuella fallet är det inte turen eller slumpen som utmynnat i att "alarmisterna" fått rätt, utan det faktum att de följt utrikesnyheterna. I land efter land har vad som nu utspelar sig i Sverige redan inträffat, och att risken för att utvecklingen här skulle bli snarlik hur den varit där varit överhängande har därför också varit uppenbart. Att de enda som inte sett detta har varit makthavare och experter säger väldigt lite om "alarmisterna", men desto mer både om vilka ovärdiga eliter vi begåvats med och hur begreppet "vetenskap" alltmer kommit att bli synonymt med en socialliberal världsåskådning.

De tämligen radikala åtgärder som nu vidtagits i Italien hade sannolikt varit onödiga om makthavarna i stället agerat mer resolut i ett mycket tidigare skede. Sådana åtgärder kan om en vecka eller två mycket väl tänkas bli aktuella även i Sverige, men liksom i Italien då först i ett skede när sjukdomen redan sprids tämligen okontrollerat. Oviljan att vidta adekvata åtgärder i ett tidigt skede motiveras inte sällan med att sådana insatser skulle vara både kostsamma och framstå som mycket auktoritära, men effekten av att vänta blir – utöver fler dödsfall – att man till slut måste sätta in åtgärder som är såväl avsevärt mer drakoniska som betydligt dyrare. Annorlunda uttryckt, resultatet av det progressiva och förment humana förhållningssättet till pandemibekämpning blir mer lidande, fler döda och större inskränkningar av människors friheter. Man får, kort sagt, det sämsta av två världar.

Att makthavare och "experter" inte på långa vägar visat sig situationen vuxna är dock en dålig förevändning för att sjunka lika lågt själv. Centralt i sammanhanget är att det är genom andra människor som sjukdomen sprider sig, varför de många expertuttalandena vi fått höra på temat att det är meningslöst att undvika social kontakt med andra bör betraktas som djupt bedrägliga. Att isolera sig helt är visserligen sällan en realistisk strategi, men detta är inte desto mindre någonting alla i riskgrupperna (framför allt äldre) bör överväga. Risken för att exponeras för viruset ökar också med exponeringen för andra människor, varför även den som inte kan isolera sig helt ändå signifikant kan minska risken att själv drabbas genom att isolera sig i största möjligaste mån. Även den som inte har möjlighet att arbeta hemifrån har långtgående möjligheter att undvika folksamlingar, biografer, restauranger, hämtmat och så vidare. Utöver detta kan man bland annat förbättra sina odds genom omsorgsfull handhygien, genom att undvika att röra ansiktet med otvättade händer, genom att stärka sitt immunförsvar med D-vitamin samt (åtminstone enligt en namnkunnig patolog) genom att ha zinktabletter hemma.

Den som är ung och stark kan måhända kosta på sig att ta lätt på situationen, men detta är en lyx riskgrupperna definitivt inte kan unna sig. Den systematiska skönmålning av läget som myndigheter och experter ägnat sig åt har sannolikt också fått till resultat att många äldre inte är medvetna om hur farligt coronaviruset är för dem. Många inom denna grupp är både envetna och auktoritetstroende, varför alla som värdesätter sina äldre släktingar och vänner nu också både bör tjata på dem och om möjligt också hjälpa dem med praktikaliteter som att handla. Detta gäller även de äldre som lever på en ort eller i en region utan diagnosticerade fall, eftersom det första fallet på en ort ofta kommer att diagnosticeras först efter att sjukdomen redan är etablerad där. I Sverige har redan flera personer utan anknytning till vare sig smitthärdar eller andra kända fall insjuknat, varför vi på goda grunder kan utgå från att de diagnosticerade fallen bara utgör toppen av ett isberg.

Risken att 2020 blir ett sorgens år för många svenskar är nu överhängande. Inte desto mindre är på många sätt våra möjligheter att hjälpa våra nära och kära att klara detta goda, och det är nu upp till oss alla att ta det ansvar som politiker, myndigheter och experter smitit från. I den mån vi förmår leva upp till detta ansvar, kommer vi också när epidemin till slut klingat av – och till skillnad från vad man i etablissemanget kommer kunna stoltsera med – ha vår ära i behåll.

2020-03-05

Coronahöger och smittspridningsvänster

Mina alarmister och hypokondriker med välfyllda skafferier och alkoholdoftande händer:

Till vår samtids mer utbredda missuppfattningar hör att vad som skiljer högern från vänstern i stort sett endast är de båda lägrens respektive syn på ekonomiska frågor. Denna uppdelning bygger på föreställningen att man längst ut till vänster på en höger-vänster-skala hittar en kommunist, och att man längst ut till höger återfinner en nyliberal. Då liberalismen utgör den ursprungliga vänsterideologin, och då kommunismen och socialismen närmast är att betrakta som avknoppningar från denna, utgör dock den axel man därmed beskriver ett spänningsfält mellan två vänsterståndpunkter. En sådan skala kan per definition inte rymma en högerposition, vilket i en tid då högern upplever en renässans skapar huvudbry för den majoritet av världens statsvetare och politiska expertkommentatorer som inte förstår skillnaden mellan höger och vänster. Det är också i detta missförstånd de krystade experimenten med kompletterande politiska dimensioner, inklusive den utanför Sverige i stort sett fullständigt okända GAL-TAN-skalan, finner sin förklaring.

Ett exempel på hur djupt denna missuppfattning förvränger människors verklighetsuppfattning fick vi häromdagen, då en forskare tillika progressiv vetenskapsjournalist gjorde ett utspel om att hur man bäst stoppar ett sjukdomsutbrott aldrig får bli en höger-vänster-fråga. Ett sådant uttalande kommer säkerligen uppfattas som både klokt och eftertänksamt i breda lager, och i den mån konflikten mellan höger och vänster främst faktiskt hade rört skattenivåer och omfattningen av marknadsregleringar skulle det också vara ett fullt rimligt sådant. Synen på hur man bäst bekämpar en epidemi är dock per definition en höger-vänster-fråga, eftersom det är skillnaderna i hur man förhåller sig till dylika händelser och frågor som i grund och botten definierar vad som är en höger- respektive vänsterståndpunkt. En högerstrategi för att bekämpa kriser utmärks av tidiga och kraftfulla insatser, medan en motsvarande vänsterstrategi präglas av att man tonar ned riskerna, drar sig för att sätta in nödvändiga åtgärder då dessa kan uppfattas som olustiga, samt att man i den mån man ändå vidtar åtgärder gör detta alldeles för sent.

De strategier för att bekämpa coronaviruset som tillämpats i västvärlden har i merparten av fallen varit utpräglade vänsterstrategier, varför sjukdomen nu också sprider sig okontrollerat. När det stod klart att det var ett både nytt och farligt virus som hade börjat härja i Kina var möjligheterna att om inte stoppa så åtminstone både begränsa och fördröja spridning till och i väst goda, men i stället för att utnyttja det försprång man hade valde man i stället att förhålla sig både passiv och avvaktande. När insikten om att man trots allt nog behövde vidta åtgärder slutligen började infinna sig, var den utbredda spridningen i västvärlden redan ett faktum. Fokuset hade inte legat på hur man skulle förhindra ett utbrott som det vi nu ser i Italien, utan på att utbrottet i Kina riskerade få till konsekvens att personer med ett östasiatiskt utseende utsattes för rasism. Att det senare narrativet nu är stendött ger oss dock inte den värdefulla tid som etablissemanget förslösade på detta tillbaka.

Det är fullt möjligt att vi framöver får se omfattande flygstopp, men dessa kommer i så fall att införas i ett sent skede då smittspridningen främst sker mellan landsmän. Ett annat fullt möjligt scenario är att Kina framöver kraftigt begränsar västerlänningars möjligheter att resa in i landet, av den enkla anledningen att de kinesiska ledarna – om än efter en mycket dålig initial krishantering – idag till skillnad från sina kollegor i väst faktiskt har vidtagit kraftfulla åtgärder, och att smittspridningen där till följd av detta nu drastiskt minskar. (Här invänder måhända någon att Kina styrs av ett kommunistparti och att landets krishantering därför inte kan sägas vara produkten av en högerstrategi, men den kinesiska kommunismen är idag kosmetisk, och landet styrs i stället enligt en österländsk, konservativ och korporativ – samt något arkeofuturistiskt anstruken – filosofi.) Om de metoder man använt för att uppnå detta resultat finns mycket att både orda och invända, men inte desto mindre står det vad smittspridningen beträffar klart att strategin fungerat. Därför är det också fullt möjligt att en betydligt större andel av den västerländska befolkningen än den kinesiska kommer ha hunnit bli infekterade innan pandemin klingar av.

I förlängningen är det precis samma syn på krishantering som ligger bakom såväl vänsterns negativa syn till prepping som vänsterns oförmåga att bekämpa till exempel kriminalitet. Vad vänstern erbjuder är i bästa fall en samhällsordning för goda tider och vackert väder. Så fort någonting oväntat händer, eller ett oväder närmar sig, drabbas den dock ofelbart av svår vankelmodighet och akut handlingsförlamning.