2018-11-12

Ett säkert rum för islamister

Europadomstolen fann det nyligen i sin ordning att en österrikisk domstol dömt en kvinna till böter sedan hon ställt en retorisk fråga om huruvida Muhammed var pedofil. Domen fick (trots utbredd tystnad om saken i de respektabla medierna) stor uppmärksamhet, och en stor del av denna uppmärksamhet kretsade kring det faktum att Muhammed enligt islam haft sexuellt umgänge med en nioåring.

Något av de mest intressanta med Europadomstolens dom rör dock vare sig de historiska sakförhållandena eller semantiken, utan det faktum att man från domstolens sida motiverade sitt utslag med att den österrikiska domen tjänat till att upprätthålla den religiösa friden i landet. Annorlunda uttryckt försvarade man den österrikiska fällande domen med att ett annat utfall hade kunnat leda till att muslimer i landet svarade med kriminalitet och våld.

Det är en synnerligen anmärkningsvärd motivering. Den har ingenting med vare sig yttrande- eller religionsfrihet att göra, utan är snarare att se som ett krasst konstaterande av (eller om man så vill, ett fördomsfullt antagande om) att vissa av profeten Muhammeds följare är beredda att ta till extrema metoder när deras religion kritiseras. Då de problem man förutspådde skulle följa på en friande dom inte är något som följt på kritik av andra religioner, är det också svårt att föreställa sig att domstolen skulle ha resonerat likadant om fallet till exempel gällt buddhism eller hinduism.

Den enda slutsatsen blir därför att Europadomstolen givit en blasfemilagstiftning sin välsignelse, av den enkla anledningen att den grupp som vill se sin religion skyddad från kritik tidigare visat sig vara villig att svara på sådan kritik genom att ta till kriminella metoder. Ett sådant resonemang kan av den principlöse naturligtvis försvaras på pragmatisk grund, men inte med motiveringen att man vill skydda religionsfriheten eller värna utsatta grupper. Tvärtom är budskapet att man är villig att göra avkall från några av den liberala demokratin mest omhuldade principer, i de fall de grupper som ogillar dessa principer är villiga att svara med våld då dessa upprätthålls.

Ett annat exempel på samma bakomliggande sätt att resonera har i dagarna kommit från Storbritannien. Därifrån rapporteras att regeringen inte varit villig att ge den kristna pakistaniern Asia Bibi asyl, då man befarar att detta skulle leda till oro i landet. Vad detta i klartext betyder är att man befarar Storbritannien skall lamslås av protester i vilka fundamentalister med rötterna i framför allt Pakistan kräver att Asia Bibi skall fängslas eller dödas, då hon enligt dem gjort sig skyldig till att ha hädat en annan religion än sin egens profet.

Dessa två exempel tjänar utmärkt som illustration av en viktig orsak bakom den krympande yttrandefriheten, hetslagstiftningens ständiga ändamålsglidning och de alltmer totalitära kraven på ideologisk anpassning. Från makthavarnas sida motiveras utvecklingen med värdeord som antirasism, mångkulturalism, tolerans, liberal demokrati och alla människors lika värde. Vad det i själva verket handlar om är dock att man anpassar sig till fundamentalister.

Orsakerna till denna anpassning bottnar med allra största sannolikhet inte bara i konflikträdsla och en oförmåga att stå upp för principer, utan också i cyniska maktpolitiska överväganden. När den politik man har fört riskerar att leda till uppror, riskerar detta också att slå tillbaka på den egna maktpositionen. I detta läge blir kostnaden för att göra den liberala demokratin till ett säkert rum för islamister betydligt lägre än att faktiskt stå upp för de principer man ständigt berömmer sig för att vara garanten för.

2018-11-11

Den rhodesiska kontrollgruppen


Den 11 september 1965 utropade sig den brittiska kolonin Sydrhodesia ensidigt självständig som Rhodesia. Vid denna tid hade landet under 42 år i praktiken, men inte officiellt, varit en brittisk dominion. Mellan 1953 och 1963 hade kolonin därtill utgjort motorn i Centralafrikanska Federationen (Federation of Rhodesia and Nyasaland), men efter att denna till följd av allt starkare krav på avkolonisering fallit samman, hade Sydrhodesia också hamnat i politiskt limbo. När den självstyrande kolonin i december 1962 gick till val, började det stå klart för alla att federationen mellan Sydrhodesia, Nordrhodesia och Nyasalands saga var all, och att de båda senare kolonierna inom kort skulle bli de nya staterna Zambia och Malawi.

Valet vanns av det nybildade konservativa partiet Rhodesian Front. Partiets huvudfråga var självständighet, men den självständighet man hade i åtanke innefattade inte allmän rösträtt. Hade man drivit denna linje tio år tidigare hade man sannolikt också fått som man ville, men vid tiden för federationens upplösande blåste nya vindar. Efter att Labour 1964 tog över makten i Storbritannien försämrades rhodesiernas chanser ytterligare, och när 1965 gick mot sitt slut drog man slutsatsen att ytterligare förhandlingar med London var meningslösa. I november utropade sig därför Rhodesia ensidigt självständigt, och det datum man valde för sin unilateral declaration of independence (UDI) var omsorgsfullt valt för att påminna britterna om de uppoffringar för moderlandet man hade gjort under de båda världskrigen.

I början gick allting bra. Att landets självständighet inte erkändes av någon och att både Storbritannien och FN svarade med sanktioner, spelade inte så stor roll för rhodesierna. Relationerna med såväl Sydafrika som de portugiser som vid denna tid styrde över Moçambique var goda, landets ekonomi blomstrade och den rhodesiska armén höll utan större svårigheter de framväxande Sovjet- och Kinastödda gerillarörelser som hoppades ta över makten i schack. När gerillarörelserna under första halvan av 1970-talet inledde terrorkampanjer mot civila i massiv skala, samtidigt som nejlikerevolutionen i Portugal 1974 ledde till att en gerillavänlig kommunistisk regim tog över i Moçambique, försämrades dock rhodesiernas situation avsevärt.

Parallellt med detta försämrades också relationen till Sydafrika. På pappret sammanfall detta lands säkerhetspolitiska intressen med Rhodesias, men på det personliga planet hade man i Sydafrika inte särskilt mycket till övers för ättlingarna till de britter som vid upprepade tillfällen hade invaderat och ockuperat dem, och därtill låtit dem dö som flugor i det andra boerkrigets i koncentrationsläger. I ett tämligen naivt försök att köpa sig själva lugn och ro blev det därför den sydafrikanska linjen att låta grannlandet falla, vilket förvärrade läget i Rhodesia ytterligare.

1979 försökte rhodesierna desarmera den nu ohållbara situationen genom att hålla allmänna val, vilket ledde till att Abel Muzorewa blev ny premiärminister i vad som nu kallades Zimbabwe-Rhodesia. Upplägget godkändes dock inte av omvärlden, som med hull och hår hade svalt de kommunistiska terroristledarna Robert Mugabe och Joshua Nkomos bild av situationen i landet. Nya förhandlingar med moderlandet och gerillaledarna inleddes, vilket utmynnade i att självständighetsförklaringen drogs tillbaka och att en ny brittisk guvernör tilläts installera sig i Salisbury (Harare). Under brittisk överhöghet hölls 1980 ännu ett val, vilket efter en synnerligen våldsam och brutal valrörelse "vanns" av Mugabes parti ZANU-PF. Denna gång erkändes landets självständighet utan vidare betänkligheter av omvärlden, och några år senare lät Mugabe cementera sin makt genom att iscensätta ett folkmord på rivalen Nkomos anhängare bland ndebelefolket.

Hur bör vi då se på Rhodesia idag? Att den ursprungliga brittiska erövringen av ndebele- och shonafolkens land var allt annat än moraliskt okomplicerad behöver knappast påpekas. Att denna erövring var en del av samma expansionistiska strategi som utmynnade i det andra boerkriget gör ironiskt nog dessutom Rhodesia komplicerat även för den som betonar kolonialismens goda sidor. Det bör i sammanhanget också påpekas att många rhodesier själva deltog på den brittiska sidan i det andra boerkriget, och att många av de brittiska soldater som hade deltagit i kriget i sin tur valde att bosätta sig i Rhodesia efter freden i Vereeniging.

1965 var dessa erövringar dock sedan länge ett fait accompli. Vad som i stället utmärkte landet var att dess svarta befolkning hörde till kontinentens mest välmående, och hade tillgång till både skola och sjukvård. Den svarta landsbygdsbefolkningen informerade inledningsvis armén (i vilken för övrigt många svarta själva kom att tjänstgöra under landets femton år av självständighet) om gerillaoperationer, då sådana endast innebar problem för dem, och slutade med detta först efter att de själva blivit föremål för brutala terroraktioner. Vad mer är, det gängse narrativet om det rhodesiska bushkriget som de förtrycktas kamp mot den rasistiska övermakten tenderar att överskugga en betydligt mindre romantisk verklighet, nämligen att konflikten i första hand var en av det kalla krigets många oheliga frontlinjer.

Rhodesia var till skillnad från vad som ofta påstås inte något apartheidland. Det förekom till skillnad från i grannlandet inte någon systematisk separation av folk med olika hudfärg, och i landet fanns framgångsrika svarta entreprenörer och miljonärer. Utbildade och/eller framgångsrika svarta kunde både rösta och väljas till parlamentetsledamöter, och konstitutionen förhindrade till exempel inte en svart premiärminister. Systemet var naturligtvis utformat för att makten skulle förbli i den vita minoritetens händer, men vem som var röstberättigad avgjordes 1965 inte av hudfärg utan av utbildning och välstånd (något som senare dock delvis ändrades). Detta var också hur det fungerade i Sydafrika före apartheid.

Det kanske mest intressanta med Rhodesia är dock att vi idag har facit. Sedan 1980 har i princip allt blivit sämre för den svarta befolkningen. Den nya regeringen har inte varit mer intresserad av majoritetens åsikt än den gamla, men har till skillnad från den gamla uppvisat ett totalt förakt för de lagar och institutioner som tidigare respekterades. Att den nya regeringen ändå hela tiden allmänt ansetts vara legitim har berott på en enda sak, nämligen de nya makthavarnas hudfärg. Att de varit korrupta despoter som drivit ett välmående land till ruinens brant har man på det stora hela varit villiga att bortse från, av den enkla anledningen att det varit svarta och korrupta despoter som drivit ett välmående land till ruinens brant. Detta synsätt, som allmänt anses antirasistiskt, är ironiskt nog ett utslag av en närmast patologisk fixering vid hudfärg. En fixering så långtgående att man utan betänkligheter varit beredda att offra ett helt land för dess skull, vilket måhända i första hand säger oss något om hur neurotisk det andra världskriget gjort den västerländska civilisationen.

På ytan kan det framstå som att övergången 1980 i första hand handlade om ett byte av regering, och att Zimbabwe ärvde Rhodesias institutioner. En betydligt bättre förståelse av situationen fås dock om man betraktar Rhodesia som ett land som inte längre finns. Landet existerade dock såpass långt in i modern tid att det både finns färgfilm, populärkultur och till och med enstaka exempel på punkmusik därifrån. Detta gör det möjligt för oss att studera hur en västerländsk kultur i förskingringen kom att betrakta vår egen moderna era. Resultatet är fascinerande, och inte helt olikt det man ibland kan möta i till exempel science fiction-berättelser om en grupp människor som blivit strandsatta på en annan värld där de försökt återskapa civilisationen. Rhodesierna såg ut som vi, talade ett språk vi förstår och bodde i hem som liknade våra – men förhöll sig helt annorlunda till världen och bar på helt andra erfarenheter. På många sätt fungerade de som en oavsiktlig kontrollgrupp i det progressiva experiment som människorna i resten av västvärlden var försökskaniner i under 1900-talet.

Youtube är i sammanhanget en guldgruva för den intresserade. Här finner man inte bara den rhodesiska populärkulturen. Här finner man ögonblicksbilder från landets huvudstad Salisbury, som i dessa visar sig vara en påfallande ren, prydlig och västerländsk stad med alla civilisationens bekvämligheter. Här kan man se allvarliga rhodesier ta del av nyheterna i november 1965. Här kan man höra premiärministern Ian Smith berätta om Robert Mugabe i ordalag som avslöjar att han, liksom så många andra vita rhodesier, hade goda kunskaper i shona. Här kan man ta del av hur försvarsministern tillika Kapartistokraten P. K. van der Byl ger sin syn på det säkerhetspolitiska läget på sin karaktäristiska, nasala och tämligen personliga tolkning av en brittisk överklassaccent.

Man kan se journalfilmer från federationens dagar, i vilka landet förutspås en lysande framtid. Man kan höra Ian Smith lägga ut texten om vikten av standarder i en tid då rörelser som Röda armé-fraktionen, Röda brigaderna och Symbiotiska befrielsearmén härjade i resten av västvärlden. Man kan höra den välverserade amerikanen Joseph C. Smith berätta om sin tid i den rhodesiska armén, och om sin vänskap med soldater ur shona- och ndebelefolken (han inleder med att klart och tydligt förklara att den som söker kunskap bör ta del av även hans motståndares berättelser, och målar därefter kärleksfullt upp en bild av landet som kraftigt avviker från den gängse). Man kan se utländska journalister på besök i landet bli närmast perplexa, då de i sina möten med rhodesierna inte får sina fördomar om landet och dess invånare bekräftade i den utsträckning de räknat med.

Bilden som utkristalliserar sig är på en och samma gång både fascinerande, vemodig och kuslig. Vad vi ser framstår närmast som overkligt, och science fiction- och mockumentary-känslan är i allra högsta grad påtaglig. Filmklippen ger oss en högst reell inblick i vad som för oss framstår som ett närmast kontrafaktiskt scenario, i vilket hela västvärlden inte har fallit för progressivismens framfart. De påminner oss inte bara om att en annan värld faktiskt är möjlig, utan också om att våra invanda föreställningar inte är i närheten av så självklara som de flesta av oss tenderar att ta dem för.

2018-11-07

Om varför liberalism både är och bör vara ett skällsord

En gång för inte så länge sedan förundrades många över det faktum att begreppet "liberalism" hade så olika innebörd i Europa och Amerika. Med sin sedvanliga och från Amerika direktimporterade progressiva präktighet, utgick många svenskar från att det hela berodde på att amerikaner var historielösa. En omständighet som kan tyckas en smula ironisk, då de som gav uttryck för denna åsikt ofta var personer med (dåvarande) Folkpartiets krav på socialisering av näringslivet i färskt minne.

Det är idag närmast omöjligt att inte förhålla sig till liberalismen. Inte bara för att liberalismen i tilltagande grad tenderar att förhålla sig till dig, utan framför allt för att den historiskt spelat en väldigt viktig roll. Vi är alla präglade av liberalismen, alldeles oavsett vad vi råkar anse om den saken. Liberalismen har varit en stark kraft för mycket av det som även dess mest övertygade motståndare idag värdesätter. Vad mer är, den konservativa högern av idag är, även i sina mer kompromisslösa varianter, i huvudsak liberal. Någonting liknande kan sägas om socialdemokratin, och vad libertarianismen beträffar går denna inte att förstå som någonting annat än en gren av den brittiska liberalismen.

Hur vi egentligen bör förhålla oss till denna vår gemensamma arvsynd är en i allra högsta grad relevant och intressant fråga, men också en alldeles för komplex sådan för att avhandlas i detta inlägg. Låt oss i stället tills vidare nöja oss med att konstatera att detta är ett arv vi i princip samtliga bär på, och som därför bidrar till att forma vår bild av världen. En allt annan än försumbar del av vår syn på världen utgörs i sin tur av vår syn på liberalismen, varför vår syn på liberalismen i mångt och mycket har formats av samma liberalism.

Detta är, för den som till äventyrs tror det, inte någon meningslös truism. Vad det hela handlar om är att den gängse synen på liberalism i mångt och mycket är en produkt av vad som krasst uttryckt bara kan kallas indoktrinering. Den utbredda omsorg om liberalismen som återfinns även bland denna ideologis kritiker, är sannolikt i huvudsak en konsekvens av detta. Att konservativa kallar sig för "liberalkonservativa", eller att många finner det angeläget att (någonting jag för övrigt ofta själv gjort mig skyldig till) betona skillnaderna mellan den klassiska liberalismen och den samtida socialliberalismen, kan med fördel förstås som en betingad reflex.

Resonemangen om liberalismens sanna natur är inte nödvändigtvis felaktiga eller, på ett idémässigt plan, ointressanta. Rent praktiskt är de dock både irrelevanta och skadliga. Under tiden som den inlärda omsorgen om liberalismen håller oss sysselsatta och distraherade med meningslösa pseudodebatter, flyttar den samtida progressiva ideologi som (alldeles oavsett våra eventuella invändningar mot detta) faktiskt kallar sig för och ser sig som liberalismen ständigt fram sina positioner.

Denna ångvältsideologi har dock väldigt lite gemensamt med de positiva värden många (felaktigt eller ej) förknippar med liberalismen. Denna ideologi är på god väg att införa blasfemilagstiftning. Den försvarar reflexmässigt både hijab och burkini, samtidigt som den med religiös frenesi vill övertyga fria kvinnor att de är offer för patriarkatet. Den finner tecken på ett nära förestående fascistiskt maktövertagande bakom varje buske, men uppvisar en imponerande kapacitet att relativisera ett islamistiskt hot som i allra högsta grad är konkret. De ställer sig så gott som alltid på den postmoderna vänsterns sida i kulturkriget, och när det blir dags att bekänna färg tenderar den att ställa sig bakom såväl olikhet inför lagen som omfördelningspolitik i massiv skala. Och så vidare.

Den bistra sanningen är att vad som idag faktiskt kallas för och betraktas som liberalism är någonting i allra högsta grad destruktivt. Detta är eventuellt en konsekvens av begreppsmissbruk, men detta missbruk är i så fall så institutionaliserat att det blivit meningslöst att försöka stoppa det. Av denna anledning blir bruket av sarkastiska citationstecken, reservationer som "så kallad" och prefix som "social-" i anslutning till ordet "liberalism" inte bara meningslösa, utan direkt kontraproduktiva. Den som tar strid för liberalismbegreppet, bidrar i själva verket bara till att ge de progressiva idéer som (rätt eller fel) torgförs som liberalism legitimitet.

Av praktiska skäl kan förtydliganden av vad för sorts liberalism som åsyftas naturligtvis vara på sin plats när man till exempel talar om den klassiska liberalismen. Ordet "liberalism" som sådant bör dock endast användas som det skällsord liberalerna själva valt att göra det till.

2018-11-06

Om invektiv, ryggmärgsreflexer och agendor

Ebba Åkerlund mördades av en person som inte hade rätt att befinna sig i Sverige, men som i egenskap av "papperslös" ändå kunde få skattefinansierad tandvård till betydligt bättre villkor än infödda. Hennes grav har därefter skändats ett trettiotal gånger av en man dömd till utvisning, men som då han togs på bar gärning släpptes av polisen efter en timme.

Andra exempel på vanstyret av Sverige är det faktum att 80 % av överfallsvåldtäkterna idag direkt kan kopplas till migrationspolitiken. Att brutala åldringsrån blivit vardagsmat. Att samma politiska partier som infiltrerats av islamister låter bidragen regna över samma islamister, trots upprepade löften om att sätta stopp för det hela. Att statliga myndigheter stämmer sörjande anhöriga för att komma över arv. Et cetera.

I den mer underjordiska delen av samhällsdebatten benämns de politiker som möjliggjort denna ordning ibland för "landsförrädare", vilket tenderar att såväl väcka stor indignation som mötas av avsky. Det är inget ord jag själv brukar använda mig av, dels för att ordet implicerar ett illvilligt uppsåt som ofta inte finns där, dels för att jag anser att anklagelser av detta slag bör användas med viss försiktighet och dels för att jag starkt betvivlar ordets förmåga att övertyga någon utöver de redan övertygade.

Till syvende och sist måste man dock fråga sig hur mycket elände den naive, eller för den delen den fanatiskt övertygade, egentligen skall få åstadkomma, innan ett ord som "landsförrädare" faktiskt blir befogat. Den bistra sanningen är att den som påstår att inte någon av det senaste årtiondets höga makthavare på något sätt förtjänat detta epitet, kommer finna det tämligen svårt att på ett både hederligt och övertygande sätt bemöta alla de påtagligt substantiella motargument som påfallande enkelt kan framföras mot påståendet. I den mån någon ändå anser sig kunna göra just detta infinner sig snabbt följdfrågan, hur mycket värre kan det i så fall bli innan argumentationen inte längre fungerar?

Många ord och begrepp är idag väldigt belastade, i så måtto att de förknippas med sammanhang de flesta inte vill bli förknippade med. Det kan av taktiska skäl vara klokt att undvika sådana ord, även när man i sak råkar dela tankefigurerna bakom dem. När starka krafter hävdar att det är fullständigt oacceptabelt att använda ett ord som "landsförrädare" om de mäktiga och högbetalda politiker som, trots att de vetat bättre, fört en politik som definitivt inte legat i det svenska folkets intresse, är det dock på sin plats att ibland fråga sig varför så många med sådan emfas hävdar detta.

Orsakerna bakom kan naturligtvis vara komplexa. Sannolikheten för att de bakomliggande motiven sammanfaller med dina intressen torde dock vara tämligen liten.

2018-11-05

Neofeodalismen, klientelismen och Hoppe

Jag gillar verkligen radio bubb.la. Ja, faktum är att jag, för att travestera the man himself, älskar radio bubb.la till döds, och praktiskt taget har avsatt en icke-oansenlig andel av mitt blodsocker enkom för att kunna lyssna på denna podd även när jag styrketränar så att det svartnar för ögonen. Jag kan dock ibland reagera på en viss intellektuell slapphet som stundom gör sig gällande i podden. Vad jag då främst åsyftar är det faktum att radiopratarnas tolkning av de artiklar som diskuteras ibland kan framstå som en aning fyrkantig.

I söndagens avsnitt diskuterades en text av undertecknad som bubb.la-redaktörerna hade haft vänligheten att dela. Texten i fråga var Om den liberala demokratin som neofeodal ordning, och för att ingen skall missförstå mitt uppsåt med dagens text vill jag påpeka att delningen var väldigt uppskattad. (Tro mig, när du går från att skriva alarmistiskt om svensk migrationspolitik till att skriva om afrikanska kommunikationsministrar, portugisisk historia och nordholländska kulturlandskap så leder inte detta exakt till någon asymptotisk ökning av antalet personer som läser din blogg. But I digress.)

Jag kan inte påstå att inslaget om min text var elakt. Tvärtom fälldes flera tämligen smickrande omdömen. När det kom till kritan visade sig dock inte Martin och Nicholas alls så entusiastiska inför mitt neofeodalism-begrepp som jag själv (givetvis på rent objektiva grunder) anser att de borde ha varit. Då självaste Hans-Hermann Hoppe hade uttalat sig positivt om feodalismen var begreppet, implicerades det, redan vikt åt något eftersträvansvärt. I stället föreslogs att jag borde använt det klientelism-begrepp jag avhandlat i andra texter.

Nåväl, min första invändning är att jag inte nödvändigtvis finner någon motsättning mellan Hoppes feodalismbegrepp och mitt eget. Även feodalismen torde ha en mörk och en ljus sida, och den sida Hoppe förespråkar torde knappast vara identisk med den jag själv kritiserar. Hoppes feodalism innefattar gissningsvis till exempel inte stora centralstyrda statsbildningar som överför enorma summor skattepengar till svågerkapitalister, och i den mån den gör det, är det knappast med detta som argument han försöker sälja in den. I stället, föreställer jag mig, hänvisar han till institutionell konkurrens. Sådan är dock knappast något som utmärker den feodalism jag beskriver.

Vad klientelism-argumentet beträffar, är inte detta helt fel, av den enkla anledningen att det finns en viss överlappning mellan begreppen. Klientelism förutsätter dock underordnade, svaga och individuellt betydelselösa klienter. Detta stämmer måhända på vissa av mina exempel, men definitivt inte på andra. Feodalismen är förvisso också per definition hierarkisk, men feodalismens vasaller är betydligt större fiskar än klientelismens klienter.

Jag anser dock, till skillnad från de flesta andra i svängen, inte det vara något självändamål att alltid befinna sig på samma sida som Hoppe. Faktum är att jag inte ens är särskilt imponerad av anarkokapitalismen. Jag finner tvärtom begreppet både rationalistiskt och ganska meningslöst. Inte, märk väl, för att jag motsätter mig praxeologins axiom. Jag finner tvärtom dessa ytterst sunda, även om jag som den kättare jag är också tenderar att ifrågasätta deras omhuldade status som a priori-sanningar (jag råkar nämligen tvivla starkt på att von Mises & co förmått att formulera dessa utan egna observationer och erfarenheter av mänskligt handlande).

Vad jag finner rationalistiskt med anarkokapitalismen är i stället det faktum att begreppet i sin ursprungliga form förefaller mig tämligen juvenilt och libertinskt. Detta har med tiden anarkokapitalisterna själva också kommit fram till, varpå de fyllt begreppet med icke-libertinskt innehåll. Problemet med denna retcon är dock att resultatet blivit något som varken är särskilt anarkistiskt eller nödvändigtvis kapitalistiskt. Därmed kommer vi till min andra invändning, nämligen att begreppet blivit meningslöst. (Jag har dock inte särskilt mycket till övers för minarkismen heller, varför jag tills vidare i brist på bättre alternativ eventuellt nöjer mig med att kalla mig reaktionär.)

Ett annat intressant exempel på anarkokapitalismens begränsningar återfinns i inslaget om Per Bylunds text Libertarianismen och invandringsfrågan. Artikelförfattaren framför i denna tesen att Hoppes anarkokapitalistiska argument mot en migrationspolitik som dagens inte är så vattentätt som upphovsmannen själv anser. I sak framför Bylund ett väldigt gott motargument, inte minst om man läser texten med till exempel den amerikanska valutapolitiken i åtanke.

Problemet med texten (eller kanske snarare tolkningarna av den) är att Bylunds slutsats i mina ögon är rätt irrelevant för sakfrågan. Det centrala för mig är att dagens migrationspolitik är uppenbart destruktiv. Huruvida det finns ett vattentätt libertarianskt argument mot denna politik eller inte är mig däremot tämligen egalt. Med Hoppe på en synnerligen hög piedestal, tycks däremot frågan om huruvida Bylund eller Hoppe har rätt bli närmast existentiell. Detta framstår ur mitt perspektiv som att inte se skogen för alla träd.

Beefen fortsätter:
Missa inte radio bubb.las svar.