2016-08-23

Tiggeriförbud ur ett liberalt perspektiv

Ett ofta åberopat argument mot tiggeriförbud är att ett sådant vore oförenligt med liberalismens principer. Vid första anblick kan argumentet förefalla både självförklarande och vattentätt, men skrapar man lite på ytan finner man att så inte nödvändigtvis är fallet.

För det första är argumentets eventuella giltighet endast tillämpar på tiggeriet som sådant, men däremot inte på många av de företeelser som följer i dess spår. När en tiggare olovligen bosätter sig på annans mark, beter sig hotfullt eller ljuger om sin belägenhet kan detta under inga omständigheter försvaras utifrån liberala principer.

Då detta i praktiken torde omfatta merparten av de utländska tiggare som visats i Sverige, innebär företeelsen i sin helhet sannolikt ett betydligt större brott mot liberala principer än vad ett eventuellt tiggeriförbud skulle göra. Det liberala argumentet blir därmed endast gångbart om man bortser från åtskilliga av de konsekvenser som tiggeriet ofrånkomligen för med sig.

De olagliga bosättningarna motiverar naturligtvis inte utan vidare ett förbud av företeelser som rent tekniskt kan vara orelaterade till dessa. Det är dock viktigt att komma ihåg att brott mot äganderätten i praktiken är en förutsättning för det svenska tiggerifenomenet. De liberala analyserna av detta tenderar dock att lysa med sin frånvaro.

För det andra är det viktigt att ha klart för sig att den avtalsfrihet det liberala argumentet mot ett tiggeriförbud baseras på inte är vad förbudsförespråkarna vänder sig mot. Vad de flesta förbudsförespråkare beträffar får tiggare och andra människor sinsemellan genomföra precis vilka transaktioner de så önskar.

Vad förbudsförespråkarna baserar sitt argument på är någonting helt annat, nämligen att tiggeriet för dem utgör en form av förargelseväckande beteende. Utifrån denna utgångspunkt blir därmed det liberala argumentet endast giltigt under förutsättningen att det är förenligt med liberala principer att till exempel vistas naken på gator och torg för den som så önskar. Någonting som merparten av de personer som åberopar det liberala argumentet gissningsvis inte gör.

För det tredje innebär den grundläggande liberala principen om äganderätten att markägaren har rätt att upprätta ordningsregler. När tiggare tigger sker detta inte på terra nullius, utan i regel på kommunal eller statlig mark. Så länge denna mark förblir offentligt ägd utgörs dess ägare i principiell mening av kommunens eller statens röstberättigade invånare, då det är dessa som (formellt) utövar den juridiska kontrollen över denna. Av dessa invånare är en stor majoritet för ett tiggeriförbud.

Det går med andra ord alldeles utmärkt att utifrån liberala principer argumentera för ett tiggeriförbud. Det är därtill värt att notera de liberaler som argumenterar mot ett tiggeriförbud främst gör detta utifrån en rationalistisk liberal tradition, och att den avsevärt mindre revolutionära empiriska liberalismen ej nödvändigtvis skulle komma till samma slutsatser.

Sist men inte minst kan det vara värt att fråga sig huruvida liberalismen över huvud taget ens bör försöka att på principiella grunder besvara frågan om ett tiggeriförbuds vara eller inte vara. I ett komplext samhälle fullt av målkonflikter låter sig inte alltid allting utan vidare reduceras till spörsmål de stora ideologierna har entydiga svar på.
SvD1, SvD2, SvD3, DN1, Exp1, SVT1

2016-08-21

En samhällsapparat utan rättsmedvetande

Det svenska rättsväsendet är anpassat för ett land där problem med rättvisan är stigmatiserande, där förorter inte brinner, där ambulanspersonal inte attackeras och där företeelser som markockupationer, gatubarn och taharrush endast förekommer i utrikesnyheterna.

Det svenska rättsväsendet är, kort sagt, inte anpassat till Sverige så som det ser ut 2016. När detta rättsväsende sätts in för att bekämpa de "utmaningar" samtiden har att hantera blir resultatet inte sällan slapstick. Att det blivit så förklaras naturligtvis till stor del av att förutsättningarna på marken har förändrats, men inte enbart. Tre andra (och sinsemellan besläktade) företeelser har sannolikt spelat en precis lika stor roll.

För det första har den svenska lagstiftningen drabbats av juridisk inflation. När svenska politiker försöker blidka en uppretad befolkning medelst halvhjärtade utspel (som i regel kokar ned till att en utredning eller nationell samordnare skall tillsättas) om skärpta straff för diverse utbredda asociala beteenden som inte beivras, sker detta vanligtvis trots att beteendet i fråga redan är kriminaliserat och att stränga straff redan ingår i straffskalan.

Att brotten inte beivras beror inte bara på att polisen lider av både underbemanning och vanstyre. Det beror därtill ofta på att polisen har blivit föremål för regelrätta mediedrev då den faktiskt har ingripit, och att fega politiker i detta läge inte backat upp ordningsmakten utan i stället av karriärtekniska skäl anslutit sig till dreven. Resultatet har blivit att lag efter lag i praktiken upphört att gälla.

För det andra är fru Justitia definitivt inte blind, utan tvärtom extremt känslig för samtidens strömningar. Detta har inte bara fått till följd att rättsväsendet blivit känsligt för politiska påtryckningar eller att paragrafer som till exempel den om hets mot folkgrupp idag tillämpas på företeelser de aldrig var tänkta att omfatta.

Det har också fått till följd att domstolar drar sig för att dela ut hårda straff när detta kan tänkas väcka gapiga kulturskribenters, rabiata intressegruppers och andra prominenta vänsterdemagogers vrede. Det har också fått till följd att förvaltningsdomstolarna tagit på sig rollen att bedriva omfördelningspolitik av vänsterpartistiskt snitt, även när detta saknar stöd i lagen.

För det tredje frodas allt sedan den maoistiska masspsykosen 1968 en synnerligen rutten syn på moral i akademiska kretsar. Inom dessa kretsar är man inte sällan misstänksamma till att brottslingar över huvud taget bestraffas. I spåren av detta har det blivit akademiskt meriterande att förespråka låga straff för synnerligen råa brott.

Att kunna relativisera, förminska och bortförklara till exempel grov misshandel ses därför som ett bevis på ett välutvecklat akademiskt sinnelag. Den som visar prov på en pervers moralsyn anses helt enkelt vara sofistikerad. Den som kan dekonstruera ett brott och förövarens ansvar för denna ses som någon som höjer sig över de apor som ropar på hårdare straff.

Allt detta har idag, tillsammans med att vardagsbrotten dels är legio, dels inte ens utreds, skapat en väldigt giftig cocktail. Den i allra högsta grad lönsamma kriminaliteten flyttar fram sina positioner, laglydiga medborgare lämnas i sticket, förtroendet för rättsväsendet är i fritt fall och de straff som ändå utdelas uppfattas ofta av både brottsoffer och allmänheten i stort som ett hån.

Att politikerna i detta läge från höga hästar fortsätter att förkunna sin moraliska överlägsenhet för de medborgare de spottar i ansiktet är inte bara perverst, det är bortom all anständighet.

Läs även:
Anna Dahlberg, Motpol

2016-08-18

180-graderssvängarna och deras orsaker

Under torsdagskvällen publicerades en intervju med Ardalan Shekarabi, i vilken denne öppnar för någon form av tiggeriförbud. Nyheten slog föga förvånande ned som en bomb.

Det är viktigt att ha i åtanke att det hela inte nödvändigtvis är så revolutionerande som det verkar. Shekarabi kan till exempel ha tänkt högt utan att ha regeringen bakom sig. Shekarabi uppvisar dock den slipade maktspelarens alla kännetecken, varför det är mer troligt att det handlar om en testballong från Socialdemokraternas sida. Annorlunda uttryckt kan mycket väl ännu en politisk 180-graderssväng i en infekterad fråga stå för dörren.

Dessa återkommande 180-graderssvängar ses ofta som ett utslag av velighet, men så är inte fallet. De situationer som föranleder dessa handbromsvändningar börjar som mindre och fullt hanterbara problem. De skulle enkelt kunna åtgärdas i ett tidigt skede, men så sker dock i regel inte.

Merparten av de "ansvariga" förstår mycket väl att situationen är ohållbar. De är emellertid fega och vill vara alla till lags, och när gap- och skrikvänstern tutar i sina vuvuzelor är det lättare att förhålla sig passiv, eller rentav bidra till att förvärra situationen medelst kontraproduktiva men medievänliga insatser.

Med tiden blir politikerna situationens fångar. Man håller sig krampaktigt fast i en ohållbar politik och bemöter kritiken med mer och mer rabiata utspel mot kritikerna. Med tiden investeras så mycket politiskt kapital i en linje man i grund och botten inte tror på, att varje avsteg för denna blir liktydigt med att förlora ansiktet.

Till slut håller det dock inte längre. Konsekvenserna blir så allvarliga och vreden blir så ohanterlig att man helt enkelt måste agera. Plötsligt förbyts de ständiga upprepade hänvisningarna till att det går inte att förbjuda fattigdom bokstavligt talat över en till till krav på förbud.

I detta läge rasar korthuset. Plötsligt frågar sig många av de journalister som tidigare i falsett försvarat politikerna varför ingenting gjordes tidigare, och antyder att de hela tiden varit kritiska. Ja, till och med Göran Greider byter plötsligt sida. Stärkta av detta börjar regeringen plötsligt se den nya linjen som något den kan slå sina politiska motståndare i huvudet med.

180-graderssvängarna är med andra ord inte ett uttryck för plötsliga ideologiska omvändelser, de är ett uttryck för prokrastinering i en skala som får några månaders uppskjuten städning att framstå som ett under av strävsamhet och självdisciplin i jämförelse. Till skillnad från den som inte har lust att ägna sin fritid åt att städa är det emellertid de välbetalda politikernas jobb att ta de beslut de av feghet gång på gång vägrar att ta.

Resultatet av detta blir att problem hanteras först flera år för sent, och då dessutom påfallande ofta väldigt valhänt. Att detta därtill inte kan ske utan att allt det politiska kapital som investerats i det högljudda och mästrande försvaret för den tidigare linjen skrivs av, innebär att förtroendet och tilliten skadas samtidigt som bitterheten och polariseringen ökar.

Det beteende politikerna visar prov på är typiskt för barn. När vuxna människor gör sig skyldiga till samma sak blir det lätt pinsamt. När toppolitiker inte bara visar prov på, utan dessutom utmärker sig för, samma beteende blir det hela närmast outhärdligt patetiskt. Framför allt blir det emellertid både dyrt och destruktivt.

Detta väl sagt måste det socialdemokratiska utspelet, åtminstone med tanke på i vilken gärdsgårdsserie de svenska politikerna spelar, sägas vara skickligt. Får Gustav Fridolin bara fortsätta leka utbildningsminister kommer Miljöpartiets primus inter pares i slutändan säkerligen se till att hans parti ger förslaget sin välsignelse.

Centerpartiet och Folkpartiet kommer dock sannolikt snabbt ta avstånd till förslaget, och motivera detta med någon non sequitur à la "alla människors lika värde". Detta kommer i så fall undergräva Moderaternas trovärdighet i frågan, vilket i sin tur kommer vrida ett viktigt vapen mot regeringen ur deras händer.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2, Exp3

2016-08-16

Pyramidspel, förnekelse och skattehöjningar

Ett ständigt återkommande tema i finansminister Magdalena Anderssons ekonomiska förutsägelser är att målet om en statlig budget i balans kommer nås på sikt.

Att lova att man någon gång i framtiden kommer börja ta det ansvar man inte förmår leva upp till i nuet är som bekant en utbredd företeelse, inte minst bland personer av moraliskt tvivelaktig karaktär. Det finns dock skäl att tro att Andersson faktiskt menar vad hon säger, varför finansministerns utfästelser förtjänar en närmare granskning.

Ingen någorlunda insatt bedömare (i synnerhet inte Magdalena Andersson själv) tror för ett ögonblick på amsagorna om att traineejobb, validering och snabbspår framöver kommer minska eller bromsa det skenande bidragsberoendet. Ej heller tror någon seriös bedömare att Sverige står inför en period av kraftig ekonomisk per capita-tillväxt.

Det enda sättet för staten att kunna nå målet om en budget i balans utan att överge den socialistiska samhällsmodellen är därför att höja de redan skyhöga skatterna ytterligare. Detta skulle Magdalena Andersson kunna ha gjort i samband med budgetpropositionen, men de skattehöjningar denna innebar var i sammanhanget helt otillräckliga. Det är här talet om en budget i balans på sikt kommer in i bilden.

Med på sikt avses en ambition att höja skatterna gradvis, närmare bestämt tillräckligt sakta för att valboskapet inte skall märka detta. Genom att dela upp en kraftig skattehöjning på flera små hoppas man dölja för de redan grundlurade skattebetalarna hur man ogenerat rånar dem för att bekosta sina egna patetiska misstag.

Problemet med denna socialistiska strategi är att verkligheten är mer komplex än vad Socialdemokraterna tror. De skatteökningar de planerar kan i själva verket mycket väl komma att sänka statens intäkter. Då dessa skattehöjningar därtill kommer motiveras med omsorg av en välfärd och ett rättsväsende som i själva verket ständigt blir sämre, kan strategin mycket väl komma att explodera rakt upp i ansiktet på regeringen.

I själva verket är idag den socialistiska modell som av socialister som gör anspråk på att tala för alla kallas för "den svenska modellen" dödsdömd. En brutal nedskärning av det så kallade välfärdssamhället inom en inte alltför avlägsen framtid är nu nationalekonomiskt oundviklig. Sverige kommer helt enkelt inte ha råd att fortsätta på den inslagna vägen.

I sedvanlig ordning kommer dock politikerna vara de sista att ta konsekvenserna av detta. Den sannolik alldeles för långa tid som kommer passera mellan nu och den dag "välfärdssamhället" som vi känner det får stryka på foten, kommer i själva verket utgöras av en utdragen socialdemokratisk sorgeperiod. En långvarig fas av förnekelse som kommer att avslutas med en ekonomi i fritt fall och kommentarer av typen "vi har varit naiva".

För denna naivitet står emellertid inte bara av socialister. Den delas också av såväl en ryggradslös borgerlighet som alla de folkhemsnostalgiska välfärdsvurmare som utgör Sverigedemokraternas väljarbas. Tillsammans kommer de att bidra till att den destruktiva övergångsperioden förlängs, något som är synnerligen olyckligt. Ju längre denna förnekelsefas drar ut på tiden, desto uslare kommer den svenska ekonomin vara den dag politikerna till slut accepterar det uppenbara.

Många av de skatter de alltmer panikslagna politikerna under de närmaste åren kommer pådyvla folket för att finansiera sin förnekelse kommer få namn i vilka förled som "miljö-", "kilometer-" och "koldioxid-" figurerar flitigt. Detta kommer emellertid från början till slut vara ett försök att vilseleda allmänheten. Det korrekta namnet på den myriad av uppfinningsrika skattehöjningar som är att vänta kommer vara "förnekelseskatt".

Detta spektrum av desperata skattehöjningars enda syfte kommer nämligen vara att skjuta det oundvikliga sammanbrottet för vad som i praktiken är ett pyramidspel så långt på framtiden som möjligt. Att Löfven i detta läge talar om att "stärka välfärden" säger väldigt mycket om hur den råa populismen idag totalt dominerar den svenska politiken.
DN1, SvD1, Exp1, ÖC1

2016-08-14

Något om Aida Hadžialićs avgång

Med reservation för att vi inte exakt vad som pågått bakom kulisserna, får Aida Hadžialić sägas ha imponerat med den rättframma hållning hon visade prov på i samband med sin avgång. Hon klamrade sig inte fast vid makten, hon försökte inte förminska sitt misstag och hon skyllde inte ifrån sig. I stället erkände hon utan omsvep att hon hade gjort fel och tog konsekvenserna av detta.

I och med detta visade hon prov på avsevärt mer ryggrad än de flesta andra yrkespolitiker. Trots detta framstår hyllningarna av Hadžialić som minst sagt underliga i sin omfattning. Hadžialić var en av tre(!) ministrar på ett utbildningsdepartement i kaos, och få av alla de personer som de senaste dagarna hyllat Hadžialićs politiska gärning torde på rak arm kunna redogöra för någonting konkret hon bidragit med där.

Många opinionsbildare har påpekat att 0,2 promille motsvarar en väldigt låg grad av berusning, och att det misstag Hadžialić gjort sig skyldig till därför bör betraktas som väldigt ringa och inte motiverade hennes avgång. Det var emellertid Hadžialićs eget parti som år 1990 dels sänkte gränsen för vad som då kallades för "rattonykterhet" från 0,5 till 0,2 promille, dels ändrade brottets rubricering till "rattfylleri" (en benämning som, utöver att vara mindre moraliskt neutral, därtill är väldigt tveksam när det handlar om just 0,2 promille).

Kort sagt, det var det parti Hadžialić företräder som valde att både kriminalisera och markera mot precis det beteende som hon 26 år senare själv skulle komma att visa prov på. Att i detta läge hävda att man borde ha överseende med en socialdemokratisk minister som brutit mot denna lag håller inte. Så länge lagstiftningen kvarstår är det socialdemokratiska yrkespolitikers grundläggande skyldighet att visa att de respekterar den.

Vad de många lovorden om Hadžialić från högerhåll i grund och botten handlar om är att hon som en av ytterst få politiker tydligt markerat mot samma identitetspolitik som såväl Stefan Löfven som Anna Kinberg Batra och Annie Lööf, efter att ha sträckt upp ett blött finger i luften, valt att hylla. Då Hadžialićs skarpa kritik av identitetspolitiken framstod som en frisk fläkt genom ett i övrigt väldigt kvavt rum, fick många i samband med detta ett positivt intryck av henne.

Att Hadžialićs utspel stack ut på detta sätt sade dock betydligt mer om det patetiska tillståndet för den svenska politiken i stort än vad det sade om henne. I den mån någon förtjänar respekt för att ha gett uttryck för någonting självklart förtjänade Hadžialić naturligtvis respekt för detta, men när det kommer till kritan så är det endast detta de många hyllningarna av henne baserar sig på. För att kallas ett "politiskt stjärnskott" måste man dock på två år ha hunnit med att prestera någonting mer konkret än så.

Sist men inte minst sätter Hadžialićs avgång fingret på någonting väldigt anmärkningsvärt när det kommer till svensk politik, nämligen att avgå är någonting politiker får göra över vad de gjort på fritiden. På arbetstid tillåts man såväl förslösa miljardbelopp av andra människors pengar som att sjösätta ogenomtänkta och katastrofala reformer utan att löpa någon större risk att få sparken.

Begår man däremot ett tämligen trivialt misstag på sin fritid får man inte sällan gå direkt. Denna ordning förefaller gissningsvis en och annan iakttagare väldigt underlig.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.