2016-02-07

"Låt de rika betala!"

"Låt de rika betala", lyder ett vanligt vänsterargument som plockas fram i praktiskt taget varje valrörelse. Det har framförts av kändisar, det har framförts av ledande såväl socialdemokratiska som vänsterpartistiska politiker och det har framförts på ledarplats i Aftonbladet.

Problemet med detta argument är (bortsett från alla de invändningar man på rent moraliska och ideologiska grunder kan tänkas ha) är att vad som avses med detta praktiskt taget alltid är höjd skatt på arbete. Sådana skattehöjningar skulle, den ohämmade populistiska retoriken till trots, inte drabba "de rika" över huvud taget. Den skulle drabba medelklassen och delar av den övre medelklassen.

Rent praktiskt innebär detta att den läkare som går med på att jobba övertid skulle behöva betala ännu mer av sitt OB-tillägg i skatt än de 60 procent han eller hon redan betalar. Rent praktiskt innebär detta att de redan låga incitamenten till högre utbildning skulle minska ytterligare. Rent praktiskt innebär detta dessutom ironiskt nog att statens intäkter sannolikt skulle minska.

"De rika" skulle däremot inte märka någonting, annat än möjligtvis effekterna av att tillväxten avtog. "De rika" har i praktiken nämligen omfattande möjligheter att kraftigt reducera sin egen skatt, till exempel genom att ta ut sin "lön" i form av kapitalvinst. På detta sätt upphör progressiviteten i skattesystemet helt, och den platta skattesats som då inträder uppgår till endast hälften av den skyhöga marginalskatt som många läkare och civilingenjör betalar. Därtill finns, för "de rika", omfattande möjligheter i form av till exempel avdrag att sänka sin skatt ytterligare.

Att det ser ut på det sättet beror inte på luckor i lagen. Tvärtom har Socialdemokraterna alltid (med undantag för när partiet var som allra mest radikaliserat under Olof Palme) varit på det klara med att "de rika" måste lämnas i fred för att inte ta sina pengar och flytta (att Ingvar Kamprad flyttade utomlands 1973 är ingen slump). I stället har man finansierat det ständigt växande berget av socialdemokratiskt valfläsk genom att beskatta medelklassen så hårt man bara kunnat.

"De rika", däremot, har gynnats av det korporativistiska system som växte fram under socialdemokratiskt styre. Vidlyftiga exportkrediter gynnade storföretagen, samtidigt som den hårda beskattningen av medelklassen skyddade dem från uppstickare.

Delar av adeln undantogs i praktiken från arvsrätten så att deras lantegendomar inte riskerade att delas upp i samband med generationsskiften. Undantag från skollagen, i praktiken riktade direkt mot överklassen, gjordes. "De rika" betalade i praktiken inte ens förmögenhetsskatt. Tvärtom, den så kallade förmögenhetsskatten var i själva verket främst en angelägenhet för medelklassen.

Den svenska vänsterns tal om att låta "de rika" betala är i själva verket tomma ord, och har så alltid också varit. I själva verket är talet om att låta "de rika" betala en dimridå. Talet om att låta "de rika" betala är populistisk retorik med syftet att flytta fokus från det faktum att Socialdemokraternas affärsidé hela tiden varit att skinna medelklassen.
DN1, DN2, Ab1, Ab2

2016-02-06

Integrationsdebatt på falska premisser

Låglönejobb nämns allt oftare som ett sätt att göra något åt det faktum att Sveriges integrationsresultat utmärker sig som i-ländernas sämsta. Denna debatt kommer inte att tystna, alldeles oavsett hur upprörda svenska socialister blir av det faktum att den över huvud taget förs. Tvärtom, efter de senaste årens vårdslösa migrationspolitik har låglönejobb blivit både nödvändiga och oundvikliga i Sverige.

Att släppa låglönejobben fria är dock inte ett tillräckligt villkor för att få bukt på integrationen. Centerpartiet sätter till exempel stort hopp till att några urvattnade reformer på området skall göra det möjligt att permanentera ett asylmottagande på höstens nivå. I själva verket är de halvhjärtade centerpartistiska förslagen bara utökningar av reformer som redan genomförts, och som visat sig fungera mycket dåligt.

Problemet med debatten om integrationspolitiken är att den vilar på felaktiga premisser. När integration diskuteras genomsyras denna diskussion av de underförstådda antagandena att Sverige är ungefär som vilket land som helst (bara lite mer civiliserat) och att de kulturella skillnaderna mellan infödda och invandrade är försumbara.

Sverige är emellertid inte ungefär som andra länder. Tvärtom är såväl den svenska modellen som den svenska kulturen extrema, även i jämförelse med andra europeiska länder. Vad mer är, skillnaden mellan den svenska kulturen och kulturerna i de länder från vilka folk nu utvandrar till Sverige från är dramatisk.

Detta är högst väsentligt i sammanhanget. De svenska institutionerna är anpassade för en lutheransk, homogen och strävsam befolkning. De svenska bidragssystemen är anpassade för en kultur i vilken det anses skamligt att nyttja sig av dem. Den svenska arbetsmarknadspolitiken är anpassad för en befolkning som är strävsam och som minst yrkesutbildad.

Den svenska bostadspolitiken är anpassad för en befolkning i vilka familjer sällan skaffar fler än tre barn. Det svenska rättsväsendet är anpassat för en kultur i vilken fällande domar, ungdomsvård och även kortvarigt frihetsberövande anses vara så stigmatiserande att straffen kan vara låga och fängelserna bekväma.

Den svenska modellen vilar på att dessa förutsättningar är uppfyllda, men så är inte längre fallet. Dels har den svenska modellen som sådan gradvis undergrävt de attityder som den själv varit beroende av, men framför allt eftersom den unika kultur som varit en förutsättning för den svenska modellen inte delas av de människor som nu invandrar till Sverige i en takt som i varje internationell jämförelse framstår som ännu mer extrem än den svenska skattepolitiken.

Här återfinns en klassisk målkonflikt. Sverige hade kunnat bevara den svenska modellen och Sverige hade kunnat föra samma migrationspolitik som nu, men ändå nå mycket bättre integrationsresultat. Detta hade emellertid krävt ett val mellan antingen det ena eller det andra. I stället har de svenska politikerna försökt att äta kakan och ha den kvar, och misslyckats spektakulärt med detta. De katastrofala integrationsresultaten har, inte särskilt överraskande, blivit resultatet.

Idag har Sverige inte längre något val, den svenska modellen är dödsdömd. Låglönejobb, sänkta skatter, skärpta straff, sänkta bidrag, en bantad offentlig sektor och marknadshyror är nu helt nödvändigt. Inga ideologiska skygglappar i världen kommer att förändra detta, och så länge vi inte tar in detta faktum kommer integrationsproblemen bara bli värre.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, GP1, GP2, Exp1, Ab1, SVT1, SVT2

2016-02-05

Socialdemokraterna och allmänningens tragedi

Begreppet "allmänningens tragedi" åsyftar vad som i förlängningen tenderar att ske med gemensamt ägda resurser. När antalet intressenter är få och/eller stark social kontroll råder fungerar en allmänning ofta utmärkt. De berörda ser att det ligger i deras eget intresse att sköta allmänningen och det sociala priset för att missbruka den är högt.

När antalet intressenter blir stort och den sociala kontrollen luckras upp uppstår dock nästan alltid problem. Den allmänning som ägs gemensamt av många ägs i praktiken inte av någon, en effekt som dessutom förstärks ju mer främmande och oberoende delägarna är inför respektive av varandra.

I forna tider kunde detta innebära att enskilda bybor gärna tog för sig av de resurser en allmänning erbjöd, men utan att någon vårdade denna lika omsorgsfullt som sin egen mark. Idag innebär detta att vi slänger fimpar och annat skräp på gator och i parker, trots att vi aldrig skulle göra samma sak i våra egna trädgårdar. Det innebär också att så länge kostnaden för till exempel varmvatten är konstant och ingår i hyran eller bostadsavgiften, så drar vi oss inte heller från att slösa med denna resurs på ett sätt som många villaägare inte gör.

Detta fenomen är en starkt bidragande orsak till att varje kommunistiskt experiment har misslyckats. När samhällets resurser är gemensamma och frukterna av individernas arbete delas lika, finns det inte heller någon anledning för den enskilde att ta ansvar för sitt egen arbetsinsats. Resultatet blir ineffektivitet och stagnation. Resultatet blir resursbrist och matköer. Resultatet blir deprimerande bostadsområden och förorenade floder. Resultatet blir hunger och kalla lägenheter.

I mångt och mycket förklarar begreppet "allmänningens tragedi" fenomen som sopberg, utfiskning, skogsskövling, vattenbrist, nedskräpning, utsläpp och erosionsproblem. Annorlunda uttryckt, företeelser som slentrianmässigt ofta förklaras vara konsekvenser av kapitalismen, är i själva verket inte sällan konsekvenser av kollektivt ägande.

I Sverige lyckades socialistiska politiker trots detta (troligen främst tack vare en mycket unik kultur) införa en gigantisk "allmänning" som länge fungerade påfallande väl. Idag utmålas denna allmänning, denna offentliga sektor, inte sällan som facit. Svensk samhällsdebatt genomsyras av det outtalade antagandet att det är en modell som den svenska som tilltagande civilisation obönhörligen leder till.

Den svenska modellen var dock dödsdömd, redan från första början. Den sjukersättning som ytterst få en gång skulle få för sig att missbruka utnyttjas idag i accelererande takt av fullt friska människor. De socialbidrag som då de infördes var synnerligen stigmatiserande, ses idag som en rättighet av allt fler människor som inte är beredda att ta något av alla de lediga jobb de anser sig för fina för.

Kort sagt, trots decennier av imponerande motståndskraft är allmänningens tragedi nu ett faktum i Sverige. Den svenska modellen har undergrävts av de attitydförändringar den själv gett upphov till, och en tilltagande curlingmentalitet har påskyndat denna utveckling. De senaste åren har emellertid en ny faktor fått utvecklingen att gå snabbare än någonsin tidigare.

Den klankultur som de senaste åren genom en kombination av kulturrelativism och extrem migrationsspolitik vuxit sig stark i Sverige, är den diametrala motsatsen till den unika kultur som en gång i tiden gjorde det socalistiska folkhemsbygget möjligt. Detta har fått betydande konsekvenser för de svenska allmänningarna.

Bidragssystemen har blivit en födkrok för den organiserade brottsligheten. Offentliga badhus och bibliotek har blivit inrättningar vilka samma skattebetalare som finansierar verksamheten alltmer drar sig för att besöka, samtidigt som exklusiva privata alternativ är på frammarsch. Svenska järnvägsstationer har på kort tid gått från att vara okomplicerade miljöer till otrygga platser där allt fler finner det otrevligt att vistas. En utveckling som är högst påtaglig även i mindre orter.

Begreppet "allmänningens tragedi" har blivit mer relevant än någonsin i Sverige. Då vårt land aspirerat på världsrekord i antalet allmänningar kommer detta få långtgående konsekvenser. De allmänningar som nu i allt snabbare takt förfaller utgör stora delar av vårt samhälle, är väldigt dyra i drift och utnyttjas allt mindre av de skattebetalare som betalar för dem. Acceptansen för allmänningarna eroderas därmed i snabb takt. I detta läge kommenterar Stefan Löfven situationen med följande ord:
"Vi har påbörjat ett väldigt viktigt samhällsbygge som jag känner mig helt trygg med, och jag känner att det är rätt för Sverige. Vi har slutat med skattesänkningar, nu är det gemensamma investeringar som gäller".
Påståendet är absurt. Löfven påstår sig ha påbörjat "ett väldigt viktigt samhällsbygge", men vad han i själva verket valhänt ägnar sig åt är att desperat försöka bromsa den oundvikliga nedmonteringen av ett. Den så kallade svenska modellen är dödsdömd, och detsamma gäller det socialdemokratiska partiet som vi känner det.

Allmänningarnas tragedi är i snabb takt på väg att fullbordas i Sverige. Allmänningarna kommer under de närmaste tio åren att både krympa i omfattning och få sina anslag kraftigt reducerade. De allmänningar som blir kvar kommer endast i begränsad omfattning vara en angelägenhet för allmänheten i stort. Regeringen Löfven kommer att, inte minst tack vare sitt agerande under 2015, gå till historien som en regering som i allra högsta grad påskyndade denna utveckling.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, GP1, Ab1, Ab2, Ab3, Exp1, SVT1

2016-01-31

Banker, penningsystem och konsten att lura skjortan av folket

En aspekt av finans- och eurokriserna som fått alldeles för lite uppmärksamhet är de kraftigt försämrade villkoren för bankkunder som blev ett av resultaten. Initialt gjorde såväl svenska som europeiska politiker en stor sak av att höja insättningsgarantin. Vad detta var värt i praktiken fick vi veta några år senare.

När krisen drabbade Cypern med full kraft beslöt landets politiker, därtill tvingade av EU, att konfiskera en högst ansenlig del av insättningar över 100 000 euro i några av landets största banker. En starkt bidragande orsak till detta var att de cypriotiska bankerna hade investerat i grekiska statspapper. (Sådana vansinniga investeringar är för övrigt tack vare Basel III-avtalet nu obligatoriska för banker.)

Det cypriotiska exemplet blev stilbildande. Processen har sedan dess upprepats i Italien, om än i mindre skala. Vad mer är, finanskrisen är i grund och botten olöst. Man har förvisso skjutit den på framtiden, men bara genom att kraftigt förvärra de strukturella problem som orsakade den från första början. Den pyramid av giftiga lån som världsekonomin vilar på är idag mycket större än före finanskrisen.

Den dag nästa finanskris är ett faktum kommer ännu fler bankkunder att bli systematiskt rånade. Vad mer är, skuldbergens storlek och det faktum att de flesta centralbanker idag trycker pengar i stor skala bygger in stora risker för framtida inflation i systemet.

Det finns anledning att titta närmare på just fenomenet inflation. Riksbankens inflationsmål är idag två procent. Detta anses i sammanhanget som lågt, men innebär i praktiken att ett konto med 100 000 kronor för oförutsedda utgifter på endast ett år minskar med 2 000 kronor i värde, utan att detta syns på saldot. Efter fem år har nästan 10 % av det insatta beloppet gått upp i rök.

Kronan blev Sveriges (och Danmarks) valuta 1873 och innebar då en övergång till guldmyntfot. Värdet på en krona definierades som 1/2480 kg rent guld, vilket med dagens guldvärde innebär ungefär 125 kronor. Under de följande 40 åren var inflationen noll, men efter att guldmyntfoten avskaffades i samband med första världskrigets utbrott började värdet snabbt att falla. Idag är en krona inte värd ens en procent av vad den var värd 1914.

Det ironiska i sammanhanget är de mynt i valörerna 10 och 20 kronor som präglades under denna tid faktiskt tillverkades av guld. Dessa mynts värde behövde inte garanteras av någon riksbank, utan var så att säga inbyggt i dem. När deras ägare gick med på att växla in dem mot papperspengar blev samma ägare grundlurade.

Penningsystemen har länge utgjort ett praktiskt verktyg för makten att pungslå folket. Det har pågått i århundraden eller årtusenden och det pågår än idag. Vad mer är, guldmyntfot förhindrar inte detta. Tvärtom, åtskilliga länder har vid något tillfälle haft guld- eller silvermyntfot men inget har det idag. I alla dessa länder har med andra ord medborgarna vid något tillfälle lurats att ge staten sitt guld eller silver – och fått papper i utbyte. Papper som därefter snabbt minskat i värde.

En statlig guldmyntfot är med andra ord inte någonting eftersträvansvärt. De statliga fiatpengarna fungerar (åtminstone så länge inflationen ligger runt två procent) förhållandevis bra för vardagliga transaktioner så länge man relativt snabbt gör sig av med dem. Den som i genomsnitt har 10 000 kronor på sitt lönekonto förlorar då "bara" 200 kr om året.

De pengar man däremot vill spara (men av eller annan anledning inte vill riskera på till exempel börsen) investerar man däremot med fördel i guld. Det finns givetvis nackdelar även med detta (till exempel växlingsavgifter, kursfluktuationer och inbrottsrisk) men det genomsnittliga utfallet kommer vara att värdet består. Detsamma kommer emellertid inte gälla för besparingar i kronor eller andra pappersvalutor.
SvD1

2016-01-29

Dan(S)k utveckling

Regeringen har gett gett polisen och Migrationsverket i uppdrag att förbereda avvisningar av mellan 60 000 och 80 000 personer personer under 2017. Det hela låter radikalt, men är i grund och botten helt naturligt. Antalet är direkt kopplat till det antal inkomna asylansökningar under 2015 som förväntas resultera i avslag. Avslag betyder i sammanhanget att man inte får stanna kvar i Sverige.

I praktiken har dock den humanitära stormakten Sverige på detta område visat sig vara fullständigt oförmögen att upprätthålla sina egna lagar. Utöver att ytterst få personer utvisas har de personer som i strid mot lagen vistas i Sverige (det vill säga den grupp som med en eufemism ofta kallas "papperslösa") getts rätt till omfattande samhällsservice på skattebetalarnas bekostnad.

Det är med andra ord lätt att raljera över utspelet, men kanske bör man i sammanhanget inte underskatta Socialdemokraterna. Den omläggning av migrationspolitiken som genomfördes i slutet av förra året var förvisso otillräcklig, men innebar ändå ett radikalt brott mot den tidigare linjen. Till en början hette det att detta var något man endast genomförde högst motvilligt, men nu försöker man allt oftare ogenerat ta politiska poäng på detta.

Det finns konkreta anledningar till detta. Utvecklingen är i snabb takt på att omöjliggöra socialdemokratisk politik i Sverige, och såväl förtroendet som väljarstödet för Socialdemokraterna störtdyker. Partiet vägrade länge att ta av sig skygglapparna, men sedan några månader tillbaka har polletten trillat ned. Sannolikt råder nu full panik inom partiets övre skikt.

Det är ingen slump att det var regeringens egen wonderboy Anders Ygeman som fick stå för utspelet om de många avvisningarna, snarare än den ansvarige men anemiske ministern Morgan Johansson. Det ligger också nära till hands att misstänka att det inte var någon slump att utspelet kom så snart efter förra veckans (för Socialdemokraterna helt förödande) Sifoundersökning. Partiet vill nu desperat visa sig handlingskraftigt.

Kort sagt, det finns anledning att misstänka att Socialdemokraterna menar allvar den här gången. Att omsätta Ygemans i konkreta resultat kommer emellertid bli svårt. Det kommer att sätta koalitionen med aktivisterna i Miljöpartiet på väldigt hårda prov och de metoder som kommer att krävas kommer vara allt annat än medievänliga.

Just därför är det väldigt intressant att Aftonbladets annars så rabiata ledarredaktion igår gav projektet sin välsignelse. Ingvar Persson framstår närmast som sansad då han förklarar att vad Ygeman förespråkar ligger helt i linje med en rättssäker och generös asylpolitik.

Problemet med detta är att de argument Persson nu framför är närmast identiska med argument som hans ledarredaktion tidigare förklarat vara genomrasistiska. Hade en borgerlig debattör för ett år sedan skrivit vad Persson skrev igår, hade Persson eller någon av hans kollegor tuggat fradga och skrivit en svaveldoftande text fullproppad av grova invektiv.

Aftonbladets ledarredaktion är dock inte vilken ledarredaktion som helst, den är en del av den stat i staten som det socialdemokratiska maktkonglomeratet utgör. När marken gungar under Socialdemokraterna gungar marken även under Aftonbladets ledarredaktion. Det är därför man, efter att i flera år har ropat vargen kommer, nu väljer att gå i bräschen för en utveckling som man fram till helt nyligen inte hade dragit sig för att kalla för en "dansk" sådan.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4