2015-01-27

Att göra sig till en nyttig idiot för dunkla krafter

Igår publicerades en TT-artikel med titeln "Svidande FN-kritik mot Sverige". I artikeln – som fick stor uppmärksamhet – kunde man bland annat läsa att flera av FN:s medlemsländer på grund av "en ökad mängd hatbrott" ville se en "oberoende institution som övervakar mänskliga rättigheter i Sverige".

Gissningsvis var en stor anledning till kritiken en rapport som Svenska FN-förbundet lämnade över till FN förra året, med anledning av det kommande "förhör" i FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) som så småningom kom att utmynna i denna kritik. Rapporten i fråga målade upp en väldigt alarmistisk bild av läget, något som kritiserades av bland andra statsvetaren Marie Demker.

Ännu mer anmärkningsvärt är att Svenska FN-förbundet (som för övrigt är en från FN helt fristående organisation) skrev rapporten i samarbete med bland annat högljudda förespråkare av identitetspolitik och föreningar med en islamistisk agenda. Att Alexander Gabelic, det vill säga Svenska FN-förbundets ordförande, får komma till tals i artikeln utan att hans roll i kritiken nämns med ett enda ord är också högst anmärkningsvärt.

Det är även intressant att studera vilka länder det är som sitter i UNHRC. Bland rådets medlemmar återfinns Kuba, Saudiarabien, Kina, Ryssland, Pakistan, Sudan och Egypten. Rådet har vid flera tillfällen fördömt Israel men aldrig Syrien, Kongo, Saudiarabien eller något annat land. Med andra ord är UNHRC ett i allra högsta grad politiserat organ, i vilket hänsynslösa diktaturer har mycket stort inflytande.

Detta har bland annat yttrat sig i rådet har arbetat mot "förtal" av religion och tillsatt en kommitté för att utreda en regelrätt blasfemilagstiftning. Parallellt med detta har rådet bestämt att mord på homosexuella på grund av deras sexuella läggning inte skall omfattas av dess undersökningar.

Vi har med andra ord med ett FN-organ som har kapats av mycket dunkla krafter att göra. Som om inte detta vore illa nog är det även tendentiösa – och i vissa fall direkt ljusskygga – intressen som ligger bakom den rapport på vilken UNHRC baserat sin kritik.

Många svenskar är uppvuxna med FN-dagsfirande i skolan och har ofta en naiv och rosenskimrande bild av organisationen. Fallet UNHRC visar dock tydligt att FN:s agenda dels ibland är allt annat än ädel, dels att såväl media som Svenska FN-förbundet gjort sig själva till nyttiga idioter för väldigt dunkla krafter.

Tidigare i ämnet:
FN, rasismen och rapporten

Lästips:
Marcus Svensson (Smålandsposten)
DN1, DN2, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, SMP1, SMP2, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ab1, Ab2, Ab3, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5

2015-01-26

Vänsterpartiet hyllar den råa populismen

Det grekiska partiet Syriza bildades då fyra partier gick samman inför det grekiska valet 2004. Av dessa partier var ett resultatet av en tidigare sammanslagning av två kommunistpartier, två av dem hade hammaren och skäran i sina partisymboler och det fjärde var uttalat marxistiskt. Som om inte detta vore nog har partiledaren Alexis Tsipras döpt sin son efter en kommunistisk massmördare.

Partiet gick till val på att åtstramningspolitiken skulle upphöra, att halva statsskulden skulle skrivas av, att alla uppsagda offentliganställda skulle få tillbaka sina jobb, att löner och pensioner skulle höjas och att stora grupper skulle få avgiftsfri el och sjukvård.

Utöver detta låter Alexis Tsipras som en propagandamegafon för Putin då han ger sin syn på Rysslands krig i Ukraina. Tsipras har fördömt sanktionerna mot Ryssland och uttalat sitt stöd för de från Moskva orkestrerade folkomröstningarna om självständighet i östra Ukraina. Då den Putintrogna regimen i Kiev störtades förklarade han därtill den övergångsregering som tog över för illegitim.

Vad som från ett svenskt perspektiv är väldigt anmärkningsvärt med detta är att en person med väldigt stort inflytande över den svenska budgeten – nämligen Stefan Löfvens samarbetspartner Jonas Sjöstedt – hyllar Syriza. Det svenska så kallade reformerade kommunistpartiets ledare har de senaste dagarna varit på plats i Grekland för att stötta det vulgärpopulistiskt vänsterextrema partiet i valet.

Måhända finner Socialdemokraterna inte detta särskilt anmärkningsvärt, för Magdalena Andersson lät påfallande positivt inställd till Syriza i gårdagens Agenda. Allianspartierna däremot, som genom ökade Jonas Sjöstedts inflytande över det svenska budgetarbetet, har däremot knappast stärkt sitt förtroende i väljarkåren.

Läs även: Göran Fröjdh
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SMP1, Sk1, NSk1, LT1, LT2, LT3, Av1, Av2, SvD1, SvD2, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, SR1

2015-01-25

Nymoderat harakiri

"Att värvas som krigare för att utöva dödligt våld är faktiskt också att bli offer för våld", säger Anna Kinberg Batra i en intervju med Expressen. De personer Kinberg Batra ser som brottsoffer är de personer som reser från Sverige till Syrien och Irak för att förslava, våldta, fördriva och hugga huvudet av andra människor.

Muslimer från Mellanöstern tycks med andra ord enligt Kinberg Batra vara oförmögna att såväl skilja gott från ont som att ta ansvar för sina egna handlingar. Därmed ansluter sig Kinberg Batra till den koloniala människosyn som även Mona Sahlin på sistone har gett uttryck för.

Detta är högst anmärkningsvärt av flera anledningar. Dels för att den unkna människosyn Kinberg Batra visar prov på rimmar illa med hennes högtidliga ord om "öppenhet". Dels för att Moderaterna allt mer framstår som ett parti som inte vill ha några väljare. Dels för att Moderaterna för närvarande skickar ut väldigt motsägelsefulla signaler om invandringspolitiken.

För några dagar sedan hävdade den moderate riksdagsmannen Hanif Bali att migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet var "överspelad", och kritiserade även just Miljöpartiets hållning i frågan. Att det var just Hanif Bali som sade detta är intressant, eftersom han är ansvarig för integrationsfrågor i riksdagen.

Måhända var Balis uttalande en testballong. Måhända är de dubbla budskapen tecken på sprickor i partiet. Måhända pågår det en maktkamp mellan nyliberala och liberalkonservativa krafter. Måhända vet Moderaterna inte ens själva längre vad de vill. Måhända är det läge att kalla in kremlologerna igen.

Vad som emellertid står fullständigt klart är att när partiets ledare kallar de som gör sig skyldiga till terror, mord, våldtäkter, etnisk rensning och slavhandel för "offer för våld" lär partiets problem inte minska. Fler väljare lär lämna partiet, det interna missnöjet lär öka och de som redan har lämnat partiet lär bli svårare att vinna tillbaka. Hur man som partiledare trots detta kan göra ett sådant utspel är ett mysterium.

Läs även: Motpol
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, NSk6, LT1, LT2, LT3, SMP1, Re1, IDG1, IDG2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Ab1, Ab2

2015-01-23

Om Erik Helmerson och åsiktskorridorens grindvakter

I söndags kunde man på bloggen Toklandet läsa ett inlägg som väldigt väl belyser det hat som döljs bakom nyvänsterns vackra ord om om kärlek och solidaritet. I det aktuella fallet handlade det om att radikalfeminister i en sluten Facebookgrupp hånade och spydde galla över en ensam änkemans kontaktannons. När en medlem av gruppen påtalade det otrevliga i detta avfärdades hans kritik med att det inte rörde sig om mobbning eftersom gruppens medlemmar slog "underifrån". Detta skenheliga svar inkasserade åtta ryggdunkningar i form av gillamarkeringar.

I en mycket läsvärd signerad ledartext i dagens DN använder Erik Helmerson detta som exempel på hur människor allt oftare legitimerar sitt eget grisiga beteende med en påstått underordnad position i en maktordning. Med Helmersons egna ord:
"Och där har vi det: att tillhöra en utsatt grupp ger uppenbarligen i vissas ögon carte blanche till allsköns vidrigheter mot ens medmänniskor. När kvinnor beter sig illa mot män kan det alltid ses som någon sorts hämnd. En palestinsk bakgrund gör det i en del ögon åtminstone förståeligt att man trakasserar Malmös judar."
Helmersons tydliga ställningstagande hedrar honom, men just därför gör mig samma artikel också djupt besviken. Före Helmerson påbörjar sitt resonemang om diskussionen i Facebookgruppen förklarar han nämligen att hans källa är en "osympatisk antifeministisk blogg", utan att förklara detta närmare eller ge något exempel på vad det egentligen är som gör bloggen osympatisk.

Att han ändå påpekar att bloggen är "osympatisk" är att likna vid en rituell tvagning. Han vet att Toklandet är en vagel i ögat på den postmoderna nyvänster som kopplat ett järngrepp om problemformuleringsprivilegiet i Sverige, och denna postmoderna nyvänster är han inte beredd att kritisera öppet.

Genom att i förbigående påpeka att hans källa är "osympatisk" markerar Helmerson att han inte är beredd att på allvar utmana konsensuskulturens gränser. För att tydliggöra att han hör hemma i åsiktskorridorens värme kastar han en sten i riktning mot någon som står utanför. Detta för att tydliggöra för åsiktskorridorens grindvakter att han står på deras sida.

Detta är både fegt och ynkligt. I synnerhet som Helmerson när det kommer till kritan inte drar sig för att använda sig av den påstått osympatiska bloggen för att såväl bilda opinion som tjäna sitt levebröd.

Relaterat: Toklandet, Trollans tankar
DN1, DN2, DN3 Dag1, Dag2, SMP1, Sk1, NSk1, LT1, LT2

2015-01-22

Om antisemitism och missriktad välvilja

"Regeringen kommer att under året arbeta fram en nationell strategi mot islamofobi. Genom intensifierade kunskapsinsatser stärker vi samhällets gemensamma motståndskraft mot misstro och rädsla."

Orden är Alice Bah Kuhnkes. Citatet ovan kommer från en debattartikel som publicerades två dagar efter terrorattentatet mot Charlie Hebdo, samma dag som terroristerna i Frankrike mördade fyra franska judar och mindre än två veckor före gårdagens avsnitt av Uppdrag Granskning.

Kritik av religionen islam likställs ofta felaktigt med rasism och ordet "islamofobi" används påfallande ofta som en sköld mot fullt berättigad kritik, inte minst av islamister. Såväl rasister som kulturrelativister tenderar emellertid att vara oförmögna att hålla två tankar i huvudet på samma gång, för samtidigt som ordet islamofobi används alldeles för lättvindigt är hat av muslimer en realitet. Precis som islamisterna använder ordet "islamofobi" som en sköld, tenderar många rasister att ta skydd bakom distinktionen mellan religion och etnicitet. Båda resonemangen är lika ohederliga.

Det intressanta i sammanhanget är dock proportionerna. När synagogan i Malmö vandaliserades i somras talade ingen minister om vikten av utbildning i antisemitism eller nationella strategier. När en assyrisk – det vill säga kristen – förening i Jönköping nyligen fick sin lokal vandaliserad gick detta närmast obemärkt förbi.

När moskéer har varit måltavlan har detta emellertid genererat krigsrubriker, och i fallet med moskén i Eskiltstuna fortsatte man att tala om ett attentat långt efter att polisen börjat arbeta efter hypotesen att branden var en olycka. Detta parallellt med att det inte lär finnas någon stad i Sverige där muslimer blir trakasserade så till den grad bara för att de är muslimer som judar blir i Malmö.

Att det ser ut på det här sättet är en följd av en mediedramaturgi som präglas av dubbla måttstockar och kulturrelativism. När judar och kristna drabbas passar detta inte in i denna dramaturgi, varför journalister och politiker inte heller förmår förhålla sig till situationen. När däremot muslimer drabbas så bekräftas deras världsbild, varför såväl krigsrubrikerna som talet om utbildningsinsatser och nationella strategier också kommer som ett brev på posten.

I den mån trakasserierna av judar i Malmö har uppmärksammats har det länge hetat att det var högerextremister som låg bakom. Även detta är ett exempel på hur mediedramaturgin inte lyckats förhålla sig till verkligheten när denna inte stämt överens med kartan. Vad gårdagens avsnitt av Uppdrag Granskning med all önskvärd tydlighet visade var emellertid att det inte i första hand är högerextremister som ligger bakom trakasserierna. De som ligger bakom är tvärtom muslimer – det vill säga en grupp som enligt dramaturgin är "underordnad" – och därmed har ekvationen inte gått ihop. Verkligheten i Malmö har helt enkelt vägrat anpassa sig till kartan, och istället för att revidera kartan har man därför valt att titta åt ett annat håll.

De människor som står bakom denna mediedramaturgi ser sig själva som goda människor. En del av dem drivs säkerligen av ett glödande och till antisemitism gränsande Israelhat, och andra är gissningsvis vänsteraktivister som tappat kontakten med verkligheten. Många av dem är dock säkert genuint omtänksamma människor som vill väl. Deras välvilja har emellertid bidragit till att antisemitismen kunnat växa sig så skrämmande stark i Malmö att många judar idag flyr staden.

Som så många gånger förr har således den naiva och missriktade välviljan visat sig vara en farlig och destruktiv kraft som lätt kan utnyttjas av krafter med väldigt ljusskygga agendor. Viljan att hjälpa, strävan efter att se det bästa i andra människor och ambitionen att ha överseende med andras fel och brister är fantastiska karaktärsdrag. När dessa tillåts konkurrera ut logik, sunt förnuft och realism spelar dock samhället ett väldigt farligt spel med väldigt höga insatser.

Det värsta är kanske hur politikerna inte bara sopat problemen under mattan, utan dessutom anpassat sig till antisemitisternas världsbild. Malmös tidigare finanskommunalråd Ilmar Reepalu fällde under sin tid som stadens starke man ett flertal antisemitiska uttalanden som aldrig hade accepterats om de hade varit riktade mot muslimer istället för judar. Vad mer är, så sent som förra året tillsatte Socialdemokraterna i Malmö antisemiten Adrian Kaba för att leda deras arbete mot antisemitism.

Detta är dessvärre symptomatiskt, för kulturrelativismen har blivit institutionaliserad i Sverige. För några år sedan lät Centerpartiet en islamist som kräver särlagar för muslimer bli riksdagskandidat. Socialdemokraterna valde in Muslimska Brödraskapets svenska ordförande i sin partistyrelse, och Moderaterna lät hans företrädare på posten bli riksdagsledamot. Det har inte blivit bättre med tiden. Tvärtom sitter idag en islamist som samarbetat med antisemitiska organisationer i Sveriges regering.

Detta har delvis skett för att man genom att fiska i grumliga vatten sökt nå nya väljargrupper, men säkerligen också på grund av ovan nämnda missriktade välvilja. Att ha överseende med extremister bara för att de är invandrare är dock en väldigt ytlig form av välvilja. Skrapar man lite på ytan finner man att vad det i själva verket handlar om är en direkt kolonial och närmast rasistisk människosyn.

Relaterat:
Myten om islamismen som promillerörelse

Läs också:
Anybody, Motpol, Toklandet, Fröjdh, Den sjätte mannen, Mer än 140 tecken
DN1, DN2 NSk1, NSk2, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, SMP1, SMP2, SMP3, Re1, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, SR1, SR2