2018-01-23

Koncentrationslägervaktsvänstern

I en dagsfärsk Expressenartikel berättas en tämligen hårresande historia om en man som fått lämna en hög chefspost efter anklagelser om sexuella trakasserier. Det är som vanligt fullt möjligt att artikeln ger en missvisande bild av händelseförloppet, men om artikeln inte utelämnar några i sammanhanget centrala fakta är vad som beskrivs en häxprocess av en art som borde få blodet att isa sig i ådrorna på varje människa med ett minimum av rättspatos.

Mannens brott består, enligt artikeln, i att han på en konferens frågat en kvinna han inte arbetat särskilt nära ihop med om han fått bjuda upp henne till sitt rum för att "fortsätta dialogen". Dessutom har han, får vi veta, "riktat blickar" mot kvinnan. Detta fick kvinnan att anmäla honom för sexuella trakasserier, vilket i sin tur ledde till att mannen blev avstängd, att en advokatbyrå anlitades för att genomföra en internutredning och att han i slutändan fick lämna sitt jobb.

Såvida artikeln inte ger en väldigt skev bild av vad som hänt, har med andra ord en man blivit attraherad av en kollega på en konferens, tittat(!) på henne och därefter försökt ragga upp henne. Vad som beskrivs är med andra ord de ytterst normala mellanmänskliga förehavanden som ligger till grund för praktiskt taget alla förhållanden.

Inte desto mindre är det begreppet "sexuella trakasserier" som används, och det borde få alla varningsklockor att ringa. Om ett misslyckat raggningsförsök i kombination med blickar anses utgöra sexuella trakasserier, har vi också anammat en sexualsyn så paleoreaktionär och pryd att den inte bara får den viktorianska att framstå som frigjord, utan därtill tangerar terroristledaren Abu Bakr al-Baghdadis syn på umgänge över könsgränserna.

Om misslyckade raggningsförsök i kombination med blickar utgör sexuella trakasserier, blir också alla spontana försök till parbildning i praktiken omöjliga. Ett samhälle där man så oreflekterat slår fast en sådan ordning uppvisar uppenbara och tilltagande drag av dystopisk mardröm. Att så få namnkunniga opinionsbildare kritiserar denna utveckling är ett symptom på ett väldigt ofriskt samhälle.

Ironiskt nog bidrar dock denna utveckling för oss som har det tvivelaktiga nöjet att genomleva den till ökad inblick i det nazistiska tyranniets mekanismer. De människor som väljer att tänja begreppet "sexuella trakasserier" så till den grad att det till slut även omfattar misslyckade raggningsförsök och blickar, är nämligen precis samma sorts människor som med glädje blev kuggar i Hitlers förintelsemaskineri.

Det är de fanatiska, blint övertygade, opportuna, förgrämda och hatiska, som sedan länge valt att bortse från det gnagande tvivlet i bakhuvudet, som kliver fram ur skuggorna när de yttre omständigheterna så tillåter. Nu, liksom då, är de inte särskilt många till antalet, och det enda som egentligen krävs för att stoppa dem är att den stora massan slutar tillåta dem diktera villkoren.

2018-01-21

Om kapitalism och institutionellt ägande

Ett ofta förbisett faktum är att det gängse politiska narrativet™ kryllar av falska dikotomier. En följd av detta är den tämligen aparta företeelsen att marknadsförespråkare ofta oreflekterat försvarar företeelser som är allt annat än marknadsmässiga. Några exempel på detta som ofta lyfts på denna blogg är svågerkapitalism och frågan om vinster i välfärden.

Två andra intressanta aspekter på detta är kvartalskapitalism och planerat åldrande. I grund och botten står det givetvis företag fritt att ägna sig åt detta, precis som det står konsumenterna fritt att köpa samma företags produkter och tjänster. Vad som gör dessa båda företeelser intressanta i sammanhanget är dock vad som driver dem.

Bägge dessa företeelser är nämligen i mångt och mycket ett utslag av kortsiktigt och utspritt ägande, snarare än något till exempel familjeägda företag ägnar sig åt. Denna korrelation står givetvis inte skriven i sten, men sambandet är ändå tydligt. Ett företag som ägs av ett fåtal personer har ofta helt andra tidsperspektiv, en helt annan relation till lokalsamhället och de anställda, samt tenderar att ha en ganska annorlunda syn på kundrelationer, än ett företag där ägandet är utspritt över ett stort antal finansiella institutioner.

Bägge dessa ägandeformer har sin givna plats på en fri marknad. I ett samhälle som dagens tenderar dock den senare ägandeformen att breda ut sig på den förras bekostnad. De regler och skatter som omgärdar generationsskiften tenderar att sprida ägandet mer och mer, och höga skatter tenderar att omöjliggöra den kapitalackumulering som krävs för att behålla företag i ett fåtal personers ägo.

Vidare utgör idag den inflation som keynesianismens överstepräster påtvingar samhället en väldigt stark kraft för ökat institutionellt ägande. Då människors pengar hela tiden tappar i värde, blir allmänheten i praktiken helt enkelt tvungen att övergå till att spara i olika former av fonder. Penningpolitiken skapar på detta sätt ett väldigt starkt incitament för institutionellt ägande, som inte hade funnits annars.

Vad få är på det klara med är att detta även gäller pensioner. Pension ses ofta som en så kallad socialförsäkring bland flera, men faktum är att pensionssystemens framväxt är intimt sammanvävd med inflationen. Så länge valutasystemen var stabila var det en självklarhet att spara till sin egen pension, men det tidiga 1900-talets många utbrott av hög inflation gjorde dessa besparingar värdelösa.

Lösningen blev dagens pensionssystem. När dessa väl var införda blev de politiskt mycket svåra att avveckla, och efter keynesianismens genomförande cementerades denna ordning ytterligare. Pensionsfonder tillhör idag den globala ekonomins viktigaste aktörer, och deras syn på företagande är skoningslös. Företagen de är delägare i skall leverera största möjliga vinst, annars...!

Nedläggningar av lönsamma fabriker, produkter med kort hållbarhet och multinationella företag som likriktar utbudet världen över utmålas i den gängse debatten slentrianmässigt som följden av en otyglad marknad. I själva verket är dock dessa företeelser i hög grad en konsekvens det institutionella ägande som politikers ingripanden i ekonomin resulterat i.

Att det trots detta i regel är vänstern som kritiserar dessa företeelser, och högern som försvarar dem, tillhör vår samtids stora ironier.

2018-01-19

Om vinster i välfärden och avledningsmanövrar

Frågan om vinstförbud är återigen på tapeten. Miljardbelopp läggs på PR, politiker gör utspel, en strid ström av debattartiklar publiceras, och så vidare. Inte desto mindre är det hela från början till slut en charad.

Jag är här naturligtvis frestad att ännu en gång påpeka att vinster i välfärden har väldigt lite med kapitalism och fria marknader att göra. Den texten är emellertid redan skriven, och dagens budskap är i grund och botten ett helt annat. Frågan om vinstförbud och vinsttak är nämligen irrelevant, alldeles oavsett den ideologiska bakgrunden.

Anledningen till detta är att det finns en solid riksdagsmajoritet mot det förslag som kommunistledaren och plakatpolitikern Jonas Sjöstedt nu lyckats göra till regeringens. Frågan är med andra ord parlamentariskt stendöd. Det vinsttak som diskuteras är ett icke-vinsttak. Den högljudda diskussion som förs om saken är blott ett blocköverskridande spel för gallerierna.

Varför fortsätter då lik förbannat detta apspel? Det hela kokar i grund och botten ned till dramaturgi. En högljudd låtsasdebatt om vinster i välfärden är nämligen praktisk ur politikernas synvinkel. Detta eftersom en sådan tämligen enkelt, åtminstone i kombination med lite politiskt spinn av den mer ohederliga karaktären, kan utmålas som en klassisk strid mellan höger och vänster.

Alliansen kan då, å ena sidan, utmåla socialism på entreprenad som en marknadslösning. Socialdemokraterna kan, å den andra, då utmåla vinster i vissa (och tämligen godtyckligt valda) välfärdssektorer som något väsensskilt från den genomkorporativistiska ideologi som hela partiets idégods kokar ned till. Därmed får man till stånd något som, åtminstone för den oinsatte, liknar en traditionell skiljelinje mellan höger och vänster.

Detta är synnerligen praktiskt i ett läge då Sverige har blivit ett smörgåsbord för internationella inbrottsligor. Detta är synnerligen praktiskt då en huvudlös migrationspolitik fortsätter kosta skattebetalarna astronomiska belopp, de ogenerade lögnerna om en anpassning till "EU:s miniminivå" till trots.

Detta är synnerligen praktiskt i ett läge då människor inte bara rånas, utan dessutom blir bundna och knivhuggna i sina egna hem och affärer. Detta är synnerligen praktiskt i ett läge då dödsskjutningar på allmän plats blivit vardagsmat, utan att politikerna gör något mer än att konstatera att det hela är "oacceptabelt".

Frågan om vinstförbud är med andra ord en pseudodebatt. Vinstförbud är någonting som politiker från såväl som höger gärna debatterar, eftersom de så länge denna debatt pågår slipper svara på obehagliga frågor om de lavinartat växande reella problem som Sverige står inför.

Frågan om vinstförbud är i grund och botten ingenting annat än en avledningsmanöver, iscensatt av de komplett ansvarslösa politiker som detta valår betydligt hellre vill bli omvalda än att stå till svars för de katastrofala problem de genom sin monumentala inkompetens har orsakat.

2018-01-17

Om personlig integritet

Vid första anblick är frågan om personlig integritet högst levande i Sverige. Integritetsaspekten diskuteras ofta upp i samhällsdebatten, vikten av att värna den personliga integriteten påpekas ofta av politiker och myndigheter och mången utebliven åtgärd har förklarats med just integritetsaspekten. Inte desto mindre är det just frånvaron av personlig integritet för gemene man som utmärker Sverige i sammanhanget.

De flesta personuppgifter är offentliga handlingar, och lämnas av myndigheter utan vidare ut till vem som helst. Personnummersystemet möjliggör närmast oändliga möjligheter till övervakning av medborgarna, och ligger till grund för enorma statliga register. Medborgarnas internetvanor övervakas. Oskyldiga medborgare tvingas allt oftare själva bevisa sin egen oskuld genom att lämna DNA-prover. Et cetera.

Vad svenska myndigheter däremot inte gör är att använda sina omfattande register i de fall detta faktiskt är motiverat. Möjligheterna till identitetsfusk är enorma. Bidragsutbetalningar kontrolleras inte med varandra, varför det är möjligt att söka och få ömsesidigt uteslutande bidrag samtidigt. Personer med dyra bilar inkasserar socialbidrag. Assistansfusket är gigantiskt, men tillåts ändå fortgå år efter år. Uppehållstillstånd delas ut till asylsökande som gjort sig av med sina pass för att dölja att de saknar asylskäl... Listan kan göras oändlig.

Att identitetsfrågan kunnat haverera på detta sätt beror som så mycket annat på att en socialistisk grundsyn tillåtits pervertera moralsynen. Integritetsbegreppet har knutits till positiva rättigheter, snarare än till negativa. Den bidragssökandes integritet har värnats, samtidigt som den hederlige och självförsörjandes individens integritet systematiskt har trampats på och bespottats.

En sådan ordning är inte bara pervers, den utgör dessutom det naturliga integritetsbegreppets diametrala motsats. Att den som är såväl hederlig som självförsörjande också förtjänar sin personliga integritet är en självklarhet. Varje statligt ingrepp i dennes personliga integritet är också en inskränkning av dennes negativa rättigheter. Den som är både hederlig och försörjer sig själv förtjänar sin personliga integritet, av den enkla anledningen att varje avsteg från denna princip är ett obefogat och oförsvarbart övergrepp på vederbörandes frihet.

När det däremot kommer till personer som ansöker om bidrag, eller på annat sätt önskar förbättra sin personliga situation på andras bekostnad, är förutsättningarna däremot helt andra. Om en stat beviljar någon bidrag eller andra kostsamma förmåner såsom asyl, är det också den mest naturliga sak i världen att ställa långtgående motkrav.

Sådana motkrav kan, per definition, aldrig kränka någons identitet, eftersom det är valfritt att ansöka om dessa förmåner. Anser man den personliga integriteten väga tyngre, blir också det naturliga att inte ansöka om dem. Därmed vore det inte bara sunt, utan dessutom moraliskt helt okomplicerat, att i den mån man betalar ut bidrag också sammankoppla dessa med långtgående åtgärder av ett slag som de vilseledda förespråkarna för det människofientliga socialistiska synsättets anser vara integritetskränkande.

I den mån en stat faktiskt betalar ut till exempel socialbidrag, bör därför ett villkor för att några som helst pengar skall betalas ut också vara att den sökande skriver på en fullmakt som ger berörd myndighet obegränsad insyn i vederbörandes bankärenden, och polisen full rätt att när som helst genomföra en husrannsakan.

I den mån till exempel stora mängder kontanter upptäcks hos vederbörande under en sådan husrannsakan skall bidragsutbetalningarna omedelbart stoppas, och den andel av kontanterna som understiger tidigare utbetalda belopp förverkas. Detta kan dessutom med fördel kombineras med att den sökande i den mån detta anses lämpligt måste lämna fingeravtryck och DNA-prov, för att på detta sätt förebygga identitetsbedrägerier och annan brottslighet.

Detta låter måhända hårt, men faktum är att ingen kommer tvingas underställa sig dessa villkor. Finner man villkoren oacceptabla är det enda man behöver göra för att slippa leva under dem att tacka nej till bidrag.

2018-01-16

Assistansvansinne på flera nivåer

En artikel i Svenska Dagbladet om (det förvisso sedan ganska lång tid tillbaka väldokumenterade) fenomenet med att utländska handikappade hämtas till Sverige för att bli sedelpressar åt skrupelfria parasiter, har det senaste dygnet väckt stor uppmärksamhet.

Sannolikt kommer denna diskussion föras i stort sett utan att det mest centrala i sammanhanget, nämligen det faktum att lagen om assistansersättning (LASS) i sig är vansinnig, diskuteras över huvud taget. Detta i sig säger väldigt mycket om i vilken omfattning folk har internaliserat socialismens principer.

Att LASS uppskattas av de personer som gynnas av lagen är i sig inte konstigt. Att flera personer anställs för att, på skattebetalarnas bekostnad, ta hand om en enda person är dock ekonomiskt oförsvarligt, även om man i hög grad accepterar den så kallade välfärdsstatens premisser. Den sortens ohämmade pengarullning accepteras nämligen inte i något annat sammanhang.

En bra illustration av detta är äldrevården. Denna lämnar förvisso väldigt mycket övrigt att önska, i synnerhet som staten i många fall mjölkat de äldre på avsevärt högre belopp än vad den är villig att lägga på dem som gamla och skröpliga, men i grund och botten är det fullt rimligt att kostnaden för äldre inte tillåts skena så som den gjort för LASS, trots att hjälpbehoven i många fall är likartade. Det hela skulle helt enkelt kosta mer än något samhälle har råd med.

När det kommer till assistenter har man dock, precis som i migrationsfrågan, valt att blunda när kostnaderna växt sig astronomiska. Man har låtsats som att man inte behövt ta några hänsyn till ekonomiska realiteter, och man har låtsas som att den närmast osannolika pengarullningen kunnat fortsätta utan att detta gått ut över annat som till exempel rättsväsende och sjukvård. De krassa avvägningar man på i stort sett alla andra områden tvingas till i en värld där resurserna är begränsade, har varit tabu att ens lyfta här.

På svenska myndigheter fantiserar man nu om att fusket skall stävjas med återbetalningskrav. Vem som helst med ens grundläggande erfarenhet av verkligheten förstår dock att de pengar som skattebetalarna med hot om våld tvingats skilja från, och som därmed gått rakt ned i bedragares fickor, aldrig kommer betalas tillbaka. Vad mer är, en stor del av de facto-bedrägerierna rör sig om utbetalningar som rent juridiskt är helt legala. För att ens ha en chans att komma till botten med problemen är det därför helt andra åtgärder som krävs.

Som tidigare påpekats är grundproblemet assistansersättningen som sådan. Om man nu ändå insisterar på att bortse från detta, borde det emellertid till och med för ett barn vara någonting fullständigt självklart att den som precis flyttat till Sverige från ett annat land inte tillhör den skara som kan räkna med denna ohemult dyra förmån. En sådan ordning inbjuder inte bara till bedrägerier och missbruk, den är framför allt direkt stötande.

Ett enkelt sätt att stävja den sortens missbruk är att begränsa dyra och icke-essentiella förmåner som assistansersättningen till medborgare. Om detta kombineras med att medborgarskap endast delas ut till självförsörjande, svenskkunniga och ostraffade individer, kommer potentialen till fusk minska drastiskt. Detta utan att tumma på den personliga integritet som ofta åberopas i sammanhanget.

Detta bör dessutom kombineras med att generellt förbjud att inom ramen för skattefinansierade assistansbolag vårda anhöriga till personer med ekonomiska intressen i företaget. Ett sådant upplägg innebär en uppenbar jävsituation, och då verksamheten när det kommer till kritan är en ytterst kostsam form av privatiserad myndighetsutövning är detta i sig en fullständigt orimlig ordning.

Dessa regeländringar vore tillsammans så både självklara och gynnsamma, att det krävs den inkompetens och dumhet svenska politiker ständigt visar prov på för att likt förbannat vägra genomdriva dem.
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.