2015-09-02

En förpestad atmosfär

Igår, ungefär samtidigt som Niklas Orrenius blev föremål för trakasserier och mordhot, spreds en bild på Twitter som påstods visa hur en känd vänsterdebattör kastade ägg på en barnvagn. Att det var omöjligt att urskilja någonting sådant på bilden tycktes inte spela någon roll. Den delades ändå, inklusive av namnkunniga debattörer som borde ha vetat bättre.

Det är tragiskt och rent ut sagt för djävlig att vi har fått ett debattklimat där rykten, osäkra uppgifter och partsinlagor inte bara okritiskt delas och tas för sanning, utan därtill leder till trakasserier och mordhot. Orsakerna till att det ser ut på det sättet är emellertid betydligt mer komplexa än vad många av de debattörer som de senaste dagarna fördömt Julia Caesar förmår att ta in.

Den förpestade atmosfären beror inte bara på rasister och näthatare. Att atmosfären i Sverige på kort tid har kunnat bli så förpestad som den blivit beror även på att många helt andra, inte sällan uppburna, personer är mer än villiga att dra sitt strå till stacken.

Atmosfären förpestas när socialliberala opinionsbildare påstår att en debattör som Johan Ingerö "bekräftar haveristers världsbild". Atmosfären förpestas när skribenter på röda ledarsidor gång på gång inte bara ägnar sig åt personangrepp, utan därtill anklagar sina kollegor på Svenska Dagbladet, Expressen och Dagens Industri för att vara rasister eller att gå rasisters ärenden.

Atmosfären förpestas när alarmisters påståenden om att Sverigedemokraterna är fascister och "Sveriges mest aktiva terrororganisation" upphöjs till sanning av respekterade tidningar och ledande politiker. Atmosfären förpestas när Expressen och Aftonbladet inleder samarbeten med organisationer sprungna ur våldsvänstern. Atmosfären förpestas också när landets största tidning på ledarplats försvarar sabotage mot demokratin.

De välartikulerade men ytterst plumpa anklagelser som namnkunniga debattörer idag i allt högre omfattning slänger sig med problematiseras sällan. De är emellertid inte sällan precis lika osakliga och illvilliga som många av de påhopp som ryms under benämningen "näthat". De är förvisso mer sofistikerade, men de kan vara lika nedbrytande, lika okonstruktiva och göra precis lika ont. Båda sorter spär på hatet och ilskan. Båda sorter får de inblandade att gräva sig allt djupare ned i skyttegravarna.

Idag valde Expressen att röja Julia Caesars identitet. Det hade måhända varit ett rimligt beslut om tidningen konsekvent hade stått för konsekvensneutralitet och om någon annan än en av de personer som varit måltavla för Caesars vrede hade undertecknat artikeln i fråga.

I stället lär emellertid många dra slutsatsen att Expressens avslöjande handlade om en regelrätt hämndaktion. Vad mer är, många av Julia Caesars läsare lär nu dra slutsatsen att den tes Caesar framförde i sin paranoida krönika var helt korrekt.

Under tiden har Magasinet Neo, Göterborgs-Posten och borgerliga ledarsidor i största allmänhet anklagats för att vara medskyldiga till de avskyvärda trakasserier som Orrenius och Hamrud har fått utstå. Ett stort antal debattörer har därmed ännu en gång visat sig villiga att, medelst illvilliga och plumpa anklagelser, helt i onödan bidra till att förpesta atmosfären ytterligare.

(Och nej, jag jämför givetvis inte de vidriga mordhot som riktats mot Niklas Orrenius med vad Karin Pettersson sagt om Anna Dahlberg. Vad jag däremot vill ha sagt är att ogrundade anklagelser om rasism kan vara precis lika nedriga som anonyma e-brev med invektiv och könsord.)

Läs även:
Bubbavel
Re1, SvD1, Ex1, Ab1

2015-09-01

Reinfeldt, boken och eftermälet

Häromveckan gjorde Fredrik Reinfeldt Facebookpremiär med ett inlägg som, rent stilistiskt, närmast får betecknas som naivistiskt. Enligt detta inlägg (som sedan dess följts av fler i samma anda) är syftet med Facebooksidan att "berätta om min fortsatta samhällsgärning och bjuda på lite inblick och bilder från mitt nya arbetsliv". Detta visade sig snart vara en omskrivning för att Reinfeldt ämnade göra PR för sin egen politiska självbiografi.

Idag och igår har detaljer från denna självbiografi börjat komma ut. Sverigedemokraternas uppgång under Reinfeldts regeringstid berodde till exempel inte på hans regerings kraftiga omläggning av asylpolitiken eller på att det monumentala integrationsfiaskot under denna regering fortsatte. Istället, analyserar Reinfeldt från sitt hem i asylrestriktiva Täby, är sverigedemokratiska väljare "avvikare" på landet som är "missnöjda med sitt eget liv och området de bor i".

Denna både närsynta och tämligen grunda analys har redan hunnit med att bli sågad. Sågad har därtill Reinfeldt blivit även av tidigare försvarsminister Mikael Odenberg. Enligt den senare är Reinfeldts beskrivning av bakgrunden till Odenbergs avgång så felaktig att Odenberg säger sig "undra[...] vilken planet Reinfeldt var på". Tvärtom var anledningen till avgången enligt Odenberg att Reinfeldt "inte visade något som helst ledarskap".

Så där fortsätter det. Man kan mellan raderna ana att Fredrik Reinfeldt själv anser att hans tid som statsminister präglades av statsmannaskap och att han själv kommer gå till historien som en landsfader. Vad som allt mer framstår som hans troliga eftermäle är emellertid någonting helt annat.

Bilden som framträder är den av en småsint statsminister med ett närmast patologiskt kontrollbehov som omgav sig med idel ja-sägare. En statsminister som klamrade sig fast vid grunda och felaktiga analyser, även när alla varningsklockor för länge sedan hade börjat ringa. En statsminister som, från sin plats djupt nere i en bunker, inte förmådde ta in vilka effekter de beslut han tog fick. En statsminister som i allt högre utsträckning började se sina egna väljare och potentiella väljare som fiender.

Reinfeldt hade mycket väl kunnat gå till historien som en borgerlighetens hjälte, som statsministern som bröt det socialdemokratiska maktmonopolet, fick ned arbetslösheten och kraftigt förbättrade den svenska ekonomin. I stället riskerar Reinfeldt att gå till historien som statsministern som, genom att ge det utopistiska Miljöpartiet ensamrätt på att diktera migrationspolitiken, gjorde Sverigedemokraterna till en kraft att räkna med.

Reinfeldt riskerar att gå till historien som statsministern som, just när han hade guldläge att åtgärda problemen på den svenska arbetsmarknaden, i stället omintetgjorde de framsteg som hade uppnåtts genom att introducerade vad hans adepter idag kallar för "det nya utanförskapet". Reinfeldt riskerar att gå till historien som statsministern som både sänkte sitt eget parti och bidrog till att förgifta det svenska debattklimatet.

Reinfeldt riskerar att gå till historien som statsministern som gjorde Sverige omöjligt att styra, just när behovet av ledarskap var som störst. Reinfeldt riskerar att gå till historien som statsministern som, genom grunda analyser och ett impulsivt och ogenomtänkt agerande, introducerade spänningar och problem som kommer att prägla Sverige för generationer framöver.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1

2015-08-31

Pressombudsmannen och yttrandefriheten

För halvannan vecka sedan uttalade sig journalisten Ola Sigvardsson i sin roll som "Allmänhetens Pressombudsman" om yttrandefriheten. Sigvardssons titel är inte bara en smula grandios, den hävdar därtill explicit att den som innehar ämbetet i första hand tjänar allmänheten. Av denna anledning är vad Sigvardsson då faktiskt sade väldigt anmärkningsvärt:
"Yttrande- och tryckfriheten är något som vi inte kan ta för givet. Politikerna ger oss rätten att trycka och yttra oss, men kräver att vi gör det på ett ansvarsfullt sätt."
För journalister i allmänhet, och för någon som kallar sig "Allmänhetens Pressombudsman" i synnerhet, borde det vara en ryggmärgsreflex att yttrande- och tryckfriheterna är grundläggande demokratiska rättigheter. Vad PO lät antyda var emellertid att dessa rättigheter är generösa gåvor som allmänheten har fått av politikerna och som, skulle politikerna ångra sig, när som helst kan dras tillbaka.

I ljuset av detta är det väldigt intressant att notera att Sigvardsson i sin ungdom inte bara var maoist, utan därtill en av medarbetarna på Rödluvan, dåvarande Sveriges Kommunistiska Partis ungdomsförbundstidning. Sigvardsson bekänner gissningsvis inte sig längre till maoismen, men hans uttalanden om just press- och yttrandefriheterna gör oavsett vilket detta hans tidigare engagemang anmärkningsvärt.

Sigvardssons uttalande om om vikten av att "trycka och yttra oss [...] på ett ansvarsfullt sätt" riktade sig mot alternativa medier. En del av dessa är genuint motbjudande publikationer, andra är otrevliga men oförtjänta av att slentrianmässigt stämplas som till exempel "hatsajter". Oavsett vilket hör det dock till ovanligheterna att dessa förespråkar massmord och totalitär diktatur.

Tidningen Rödluvan, däremot, ställde sig villigt på en ytterst grym och totalitär diktaturs sida. Bland denna totalitära diktaturs konsekvenser återfinns inte bara det faktum att en högst ansenlig andel av jordens befolkning levde i ofrihet till följd av denna. Bland konsekvenserna återfinns därtill det faktum att miljoner eller rentav tiotals miljoner människor dog i ofrihet, som en direkt följd av den politik som fördes.

Hur Sigvardsson ser på detta idag vet jag inte. Jag ställer mig emellertid högst tvivlande till att han idag anser att arbetet med Rödluvan var ett exempel på att på ett icke-ansvarsfullt sätt nyttja sig av press- och yttrandefriheterna. Vad mer är, en bakgrund som Sigvardssons ses i Sverige inte som problematisk. Hade någon vid samma tid däremot med samma frenesi engagerat sig för den avsevärt mindre blodiga diktaturen i Chile, skulle denna person aldrig ha blivit utsedd till pressombudsman.

Detta sätter fingret på något viktigt, nämligen att 68-vågen aldrig försvann. Den avtog i styrka, men dess konsekvenser i form av dubbla måttstockar och revolutionsromantik lever kvar. Det yttrar sig inte bara i vurmandet för Researchgruppen. Det yttrar sig inte heller bara i det faktum att det anses legitimt att hylla vissa massmördare men inte andra.

Vad det framför allt yttrar sig i är det faktum att vad "Allmänhetens Pressombudsman" kallar för "en vilja att förutsättningslöst söka efter sanningen och göra det så gott det går", i själva verket beskriver en journalistik med en kraftig slagsida åt vänster.

Läs även:
Thomas Gür
SvD1, SvD2, Ex1, SVT1, Sydsv1

2015-08-30

Om ett samtal med Niklas Orrenius

För ungefär ett år sedan läste jag en text av Niklas Orrenius som gjorde mig förbannad, varpå jag skrev en tweet vars arga och ganska plumpa budskap var att Orrenius var dålig för mitt blodtryck. Det är inget jag är stolt över, och ännu mindre stolt är jag över det faktum att jag då kom svindlande nära att krydda min tweet med ett regelrätt personangrepp, även om jag till syvende och sist aldrig gjorde det.

Det intressanta i sammanhanget är emellertid att någon därefter pingade in Niklas Orrenius under mitt inlägg. Orrenius valde då att svara på vad jag hade skrivit, och till skillnad från vad jag hade gjort höll han därtill en väldigt trevlig ton. Vi diskuterade därefter en stund, varpå han med argument och länkar till artiklar lyckades övertyga mig om att den bild jag dittills hade haft av honom till stora delar varit väldigt orättvis.

Tidigare idag skrev bloggkrönikören Julia Caesar ett inlägg i vilket hon berättar om hur hon fått hembesök av bland annat Orrenius, något som hon tagit väldigt illa vid sig av. I spåren av detta har en våg av hatiska inlägg drabbat de personer Caesar pekar ut, någonting som Orrenius ikväll valde att själv kommentera.

Det finns här all anledning att vara väldigt försiktig med med vilka slutsatser man drar av detta. Julia Caesar själv tycks tro att DN varit ute efter att hänga ut henne. Det är ingen obefogad oro, i synnerhet inte med tanke på att både Expressen och Aftonbladet har anlitat sig av Researchgruppen för att utdöma regelrätta skamstraff mot personer som likt Julia Caesar uttryckt en avvikande åsikt i invandringsfrågan.

Personligen finner jag det emellertid mer sannolikt att Orrenius varit ute efter att göra ett fördjupande reportage om debattörer som Julia Caesar. Ett fördjupande reportage i vilket Julia Caesars anonymitet respekteras och i vilket hon får berätta om varför hon skriver det hon skriver. Såväl Caesar som Orrenius kan med andra ord mycket väl haft hederligt uppsåt med sin krönika respektive sin journalistik. Att det trots detta slutade som det slutade säger i så fall mycket om den avgrundsdjupa misstänksamhet som blivit följden av den hätska polariseringen av samhällsklimatet.

Om det inte vore för det där samtalet med Niklas Orrenius förra året, hade kanske även jag varit en del av det drev som idag har drabbat honom. Det där samtalet fungerande emellertid som en ögonöppnare, en påminnelse om att man inte skall gräva ned sig alltför djupt i skyttegravarna. I en tid då det finns väldigt många debattörer som jag finner det fullständigt meningslöst att ens försöka föra en konstruktiv diskussion med, överraskade mig Orrenius genom att visa att han inte var en av dessa.

Sedan mitt samtal med Niklas Orrenius har han skrivit många nya artiklar. Jag har varit kritisk till många av dem, men andra har enligt mig också varit fullständigt lysande. Vad mer är, en del av dem har ironiskt nog förmodligen uppskattats långt mycket mer av sverigedemokrater än av Orrenius journalistkollegor.

Den som tycker att Niklas Orrenius har fel har givetvis all rätt i världen att kritisera honom. Det är emellertid stor skillnad på kritik och en hatkampanj som inte bara går ut över Orrenius, utan dessutom sannolikt drabbar hans familj. De som ägnar sig åt sådant har ingen som helst rätt att kritisera Orrenius metoder. De gör tvärtom själva sig skyldiga till precis det de anklagar Orrenius för.

DN1

2015-08-29

Gästinlägg av Vladimir Oravsky: “Gender balance”

Sajten genews.io redovisar ”Gender balance in the news today - Statistics based on 768 articles from digital editions of 16 Swedish newspapers”.
Jag är inte helt säker på att genews korrekt avspeglar “gender balance”.
Medieanalysföretaget Opoint visar ”att för varje omnämnande av en kvinna i medierna går det två omnämnanden av en man. De medier som använts som underlag för studien är: Aftonbladet, Expressen, Dagens Industri, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet med tillhörande webbupplagor.

Namnen som Opoint sökt efter är: Lars, Anders, Mikael, Johan, Karl, Per, Erik, Jan, Peter, Thomas, Daniel, Fredrik, Hans, Bengt, Andreas, Stefan, Mats, Bo, Marcus och Magnus samt Anna, Eva, Maria, Karin, Kristina, Lena, Kerstin, Sara, Emma, Ingrid, Marie, Malin, Birgitta, Jenny, Inger, Annika, Monica, Linda, Susanne och Ulla.”

Problemet är att medieanalysföretaget Opoint måste nästan medvetet, i syftet för att få det förväntade resultatet, bortse från att i mediaSverige finns det ganska så många kvinnonamn som inte återfinns i Opoints skräddarsydda urvalslista.  Sveriges kultur- och demokratiminister heter Alice Bah Kuhnke, namnet Alice söker medieanalysföretaget Opoint inte efter.

Åsa Romson är klimat- och miljöminister samt vice statsminister, Margot Wallström är utrikesminister, Magdalena Andersson är finansminister, Åsa Regnér är barn, äldre- och jämställdhetsminister, Ylva Johansson är arbetsmarknadsminister, Isabella Lövin är biståndsminister, Aida Hadžialić är gymnasie- och kunskapslyftsminister, Helene Hellmark Knutsson är högre utbildning- och forskningsminister, Carin Jämtin är socialdemokraternas partisekreterare… och man kan kanske anta att dessa kvinnor förekommer ganska så frekvent i svenska tidningar. Eller misstar jag mig?

Madeleine Harby Samuelsson, avdelningschef för partiledningens sekretariat (S), Lisa Hedin, kampanjchef, Internationell sekreterare: Andrine Winther, HR-chef: Helena Wiberg, S-kansliet: kansli- och presschef, Ann-Sofie Hermansson, organisationsombudsman, Lisbeth Kleczewski, ekonomiansvarig, Helena Luthi, besöksansvarig, Emilie Apell, politiskt sakkunnig, Frida Eriksson-Tall, politiskt sakkunnig, Blerta Hoti…
Socialdemokrater i Europaparlamentet: Marita Ulvskog, Jytte Guteland. Nya Moderaterna: Beatrice Ask, ordförande i justitieutskottet, Ulrika Karlsson, gruppledare i EU-nämnden…
Kristdemokraterna: Ebba Busch Thor, partiledare, Acko Ankarberg Johansson partisekreterare…
Hanna Wagenius, ordförande för Centerpartiets ungdomsförbund…
Sabina Rasiwala (kommunikationsdirektör SVT), Helène Sahlin (HR-direktör SVT), Safa Safiyari (tf programdirektör allmän-tv), Ylva M Andersson är chef för SVT i Göteborg …

Cilla Benkö är vd för Sveriges Radio, Bibi Rödöö är programchef för SR:s ”flaggskepp” Sommar i P1, Ginna Lindberg, utrikeschef SR Ekot, Päivi Hjerp är kanalchef på P4 Dalarna, Gunilla Sax är SR:s områdeschef Väst… Cecilia Bodström är SR:s biträdande programdirektör, Nina Glans är utbudsansvarig för Sveriges Radios kanal P1…

Vd för Folkoperan heter Pia Kronqvist, Marit Strindlund är musikalisk ledare och chefdirigent på samma ställe och Mellika Melouani Melani är Folkoperans konstnärliga ledare. Farnaz Arbabi är konstnärlig ledare på Unga Klara och Mia Carlsson teaterchefar på Byteatern dvs Kalmar Läns Teater. Tilde Björfors är cirkusdirektör på Cirkus Cirkör. Dalateatern leds av Lisa Hugosson. Dansens Hus konstnärliga ledare och vd heter Annelie Gardell, Unga Dramatens konstnärliga ledare är Agneta Ehrensvärd. Estrad Norr, det vill säga f.d. Jämtlands Läns Teater har Åsa Ekberg som konstnärlig ledare för teater. Folkteatern i Göteborg har Frida Röhl som konstnärlig ledare. Ordförande på Göteborgs stadsteater är Hillewi Werring. Länsteatern i Örebro: vd Petra Weckström. Vd och teaterchef för Malmö stadsteater heter Petra Brylander. Mira Helenius Martinsson är danschef för Norrdans. Östgötateatern ung scen/öst, konstnärlig ledare AnnaLina Hertzberg, Norrlandsoperans danschef är Birgit Berndt. Danschef på Riksteatern är Mia Larsson. Konstnärlig ledare på Oktoberteatern är Ninne Olsson. Smålands Musik & Teaters musikchef är Helle Solberg och administrativ chef är Anne Lene J Henning. Dansensemblen Regionteater Västs konstnärlig ledare är Camilla Ekelöf, konstnärlig ledare för Tyst Teater är Josette Bushell-Mingo.

Södra Teaterns vd och konstnärlig ledare heter Ingmari Pagenkemper, Skånes Dansteaters vd och konstnärlig ledare heter Åsa Söderberg, Carolina Frände är chef på Skärholmen, teaterchef och vd på Västmanlands Teater heter Kajsa Giertz, Västerbottensteaterns vd och konstnärlig ledare heter Francesca Quartey. Konstnärlig ledare för Unga Teatern i Malmö är Ada Berger.
Teaterunionen: vice ordförande: Minna Krook, ledamöter: Åse Axberg, press-/infoansvarig, Judit Benedek, Isabella af Klintberg, verksamhetsledare vid Centrum för Dramatik, Margreth Elfström, verksamhetschef Danscentrum, Ann-Christine Danhammar, producent, Kungliga Operan/Kungliga Baletten.

Aija Sadurskis är utredare på UKÄ. GP:s chefredaktör heter Cecilia Krönlein, GP:s ledarsida leds av Alice Teodorescu. Amelia Adamo är vice vd för Bonniers Veckotidningar. Anette Novak är vd för Interactive Institute Swedish ICT, kulturchef på Sydsvenska Dagbladet heter Rakel Chukri, Heidi Avellan är Sydsvenskans politiska chefredaktör, Anja Gatu är sportchef och krönikör på samma tidning, kulturredaktör på Arbetet heter Jonna Sima, Negra Efendić är arbetsmarknadsreporter på SvD Näringsliv, Sakine Madon är politisk redaktör på Norran…

Stiftelsen Svenska Filminstitutets styrelse: Charlotta Denward, Maaret Koskinen, Katarina Krave. Elisabeth Bill är chefsbolagsjurist på Svenska Filminstitutet, Johanna Blückert, HR-chef på Svenska Filminstitutet, Rebecka Ioannidis Lindberg är kommunikations chef på Svenska Filminstitutet, Tove Torbiörnsson är chef f omvärlden, Svenska Filminstitutet.

Olivia Wigzell, generaldirektör för Socialstyrelsen; Sonat Burman-Olsson, Vice vd, ICA Group; Maya Strelar-Migotti, Vice vd, Ericsson; Krusbeth Kristensson, Vd, C&M projekt; Ammy Wehlin, Vd, Attendo; Azita Shariati, Sverigechef, Sodexo; Katalin Paldeak, Vd, Clarion Hotels; Marika Markovits, chef för Stockholms Stadsmission.

Kronprinsessan Victoria (Alice Désirée), Prinsessan Sofia, Minoo Akhtarzand är landshövding i Jönköpings län, Marit Paulsen är … Neneh Cherry, Saga Becker, Amanda Svensson, Clara Henry, Hédi Fried, Märta Tikkanen, Astrid (Anna Emilia) Lindgren, Kosovare Asllani, Therese Sjögran, Nilla Fischer, Marta Vieira da Silva, Abeba Aregawi, Shakhlo Altieva, Maxida Märak, Kajsa Bergqvist, Tinne Vilhelmson Silfvén, Jennie Stenerhag, Renata Chlumska, Aina Cederblom, Bea Åkerlund, Shima Niavarani, Seinabo Sey, Tehilla (Israelle Maja Chloe) Blad, Nathalia Edenmont, Dominika Peczynski, Rachel Bråthen, Belinda Olsson, Liria Ortiz, (Hilda) Noomi Rapace, Dilsa Demirbag-Sten, America Vera-Zavala, Rossana (Andrea) Dinamarca, Maud Olofsson, Mona Sahlin, Laila Bagge, prinsessan Estelle, Alexandra Pascalidou, Drottning Silvia, Malou von Sivers, Doreen (Dahab) Månsson, Denise Rudberg, Katrine (Linda Mathilda) Marçal, Martina Haag, Harriet Andersson, Pernilla August, Harriet Wallberg-Henriksson, Edda Magnason, Sissela Benn, Nyamko Sabuni, Patricia Hedelius, Viola Bao, Maya Abdullah, Cecilia Uddén, (Agda Britt-Inger) Bi Puranen, Nina (Karolina) Björk, (Gerd) Gudrun Schyman, Gry Forssell, (Sonja) Victoria Dyring, Renée Voltaire, Natalia Kazmierska, Lawen Mohtadi, Devrim Mavi, Nasim Aghili, Cleo (Nathalie) Missaoui, Sanna Nielsen, Loreen (Lorine Zineb Noka) Talhaoui, Peshi (Persia), Adele Kosman, Ji Nilsson, Kumba M'bye, Silvana Imam, Rawda Khadraoui, Sabina Ddumba, Aurelia Dey, Athena Farrokhzad, Gina Dirawi, Nour El Refai, Laleh Pourkarim…
Antje Jackelén är ärkebiskop…

Samtliga ovannämnda är svenskar, jobbar i Sverige och är kändisar i Sverige, det vill säga, de är inte så sällan omskrivna och avbildade i svensk press och andra svenska massmedier.
Verkar denna uppräkning vara ganska så rejäl? Faktum är, att jag fortfarande håller på att värma upp i denna övning av namnnämnande, men jag har en vag känsla av att poängen börjar bli någorlunda synlig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kategori:Kvinnonamn listar 855 kvinnonamn. Men för att presentera den orättvisa ”gender statistiken”, som nästan samtliga mediaredaktioner citerar och hänvisar till, nöjer man sig att ta ut och utgå ifrån ynka 20 kvinnonamn.

Angela (Dorothea) Merkel är som bekant inte svenska, men jag skulle gissa att hon förekommer även i svenska tidningar, om än inte oftare än en gång om dagen sedan år 2005, det vill säga sedan hon valdes till posten som Tysklands förbundskansler. Hillary Clinton är också ett namn som uppenbarar sig i svenska tidningar då och då, inte sant? Och Brasiliens president Dilma Rousseff kan knappast vara bortglömd under alla dessa år som Sverige försöker sälja flygplan till Brasilien. Om Kim Kardashian och hennes systrar skriver man närapå lika ofta som om vädret i svenska tidningar, inte minst på grund av att hon förekommer på tv varje dag.

Jag skulle gissa, att även namn som Christine Lagarde, Michelle Obama, Melinda Gates, Nancy Pelosi, Kathleen Sebelius, Janet Napolitano, Cristina Fernandez, Julia Gillard, Aung San Suu Kyi, Yingluck Shinawatra, Malala Yousafzai, Helle Thorning-Schmidt, Erna Solberg, Jóhanna Sigurðardóttir,  Betty Dodson, Britney (Jean) Spears och så lagom mycket vidare, skulle en mikroskopisk aning kunna påverka könsbalansstatistiken till kvinnornas fördel. 

I denna korta exposé förekommer bara ett enda manligt förnamn, nämligen mitt och det är således min förhoppning att den kommer att förbättra åtminstone någon  könsbalansstatistik.

Betraktelsen “Gender balance” ingår som del 6 av 53 i en serie artiklar betitlade “En feminists funderingar : mellan Katarina den Stora och Margot Wallström”, vilka jag tänker offentliggöra okronologiskt och med oförutsebar tidsmellanrum.
© vladimir oravsky