Mina svårdomesticerade shoggother:
Exakt när människan först upptäckte universums sanna natur är oklart. Vissa skulle säga någon gång under 1900-talet, andra skulle peka på tidpunkter både ett och två århundraden tidigare, men studerar man urkunderna finner man snart att både den katolska kyrkan och dess föregångare i allt väsentligt känt till sanningen under tusentals år, och konsulterar man mytologin står det också snart klart att allt faktiskt hela tiden funnits där, om än måhända ibland sett genom något snäva ontologiska glasögon. En mer relevant fråga än när vi först upptäckte universums sanna natur blir därför när vi först glömde. Det går förmodligen inte att identifiera något exakt datum; glömskan kom gradvis, först genom renässansen och därefter genom dennas fortsättning i form av upplysningen och reformationen. Klart står hur som helst dock att när mänskligheten äntrade det nittonde århundradet hade vi förträngt universums sanna natur, det vill säga den som lovecraftiansk feberdröm, och i stället intalat oss själva att vi levde i ett välordnat och begripligt urverksuniversum. Denna illusion var så betryggande att vi för en tid obekymrat kunde göra oss hemmastadda i denna.
Det första tecknet på att någonting var i grunden fel kom med Lorentz och Einstein, och vad som med tiden skulle utvecklas till den allmänna relativitetsteorin. Den högra hjärnhalvan med sin fäbless för mysticism hade vaknat igen, och med detta uppvaknande började urverksuniversumet knaka i fogarna. Med Max Planck och kvantmekaniken förvärrades situationen ytterligare, men efter att den första chocken hade lagt sig intalade vi oss ändå att vår omhuldade urverkstillvaro kunde räddas, bara vi utökade den med några undantag, i vilka de vederstyggelser Lorentz och Planck hade snubblat över ikläddes det mest sterila matematiska språk vi bara kunde uppbåda, så att vi omsorgsfullt kunde undvika att påminnas alltför mycket om de mycket olustiga ontologiska implikationerna av dem.
Strategin fungerade – för en tid. Exakt när nådastöten utdelades är, som så mycket annat i denna historia, heller inte helt klart, åtminstone inte för den som bara har de allmänt tillgängliga källorna att förlita sig till, men halvannan vecka efter midsommar 1947 damp någonting ned i New Mexicos brända halvöken som, om inte förr, tvingade de aktörer som drog i trådarna att göra något. Den undersökning som följde gjorde nämligen inte bara en gång för alla klart att den lovecraftianska feberdrömmen var på riktigt, utan också att den inte längre kunde ignoreras. Och vem vet, kanske fann man också, när man omsorgsfullt utredde implikationerna, att stora delar av 1900-talet inte hade varit vad det synts vara så länge som man betraktade det genom urverksuniversumets glasögon...
Det lovecraftianska kaoset, insåg man, trängde sig in genom sprickorna i väggarna, och det förmenta urverksuniversumets väggar var, såg man nu till sin förfäran, fulla av sprickor. Vetenskapen, yttrandefriheten, den oreglerade religionen och kulturen var inte bara sprickor, utan regelrätta autostrador, genom vilka nästan vad som helst kunde tränga sig in. Vad värre var, efter att renässansens, upplysningens och reformationens tankegods under århundraden fått härja fritt i memrymden saknade befolkningen nu helt de verktyg som krävdes för att faktiskt navigera en lovecraftiansk feberdröm. Människan hade funnit sig tillrätta i det urverksuniversum som när allt kom till kritan aldrig hade varit, och skulle inte klara den ontologiska chock det hade inneburit att förlika sig med universums sanna natur. Någonting radikalt behövde göras.
Den världsbild, de institutioner, de narrativ, den historia och till och med den så kallade konst vi levt med allt sedan kriget speglar idag alla på olika sätt denna grundläggande omständighet. Världen har omsorgsfullt kurerats för att upprätthålla bilden av att den vänstra hjärnhalvans urverksuniversum fortfarande är intakt. Vetenskapen har satts under strikt ideologisk tvångsförvaltning så att den inte skall förvilla in sig på några förbjudna områden, arkitekturen, konsten och kulturen har underställts taumaturgisk funktionsprövning i syfte att hindra den högra hjärnhalvan att löpa amok, och på så sätt åter öppna de portaler som makten gjort allt för att hålla stängda, demokratin har omsorgsfullt monterats ned, fast under former så subtila att alla dess institutioner för ett otränat öga förefaller fungera precis som de alltid har gjort. Et cetera.
Processen har präglats av korruption, maktmissbruk, skenande ändamålsglidning och grova övertramp. Vad mer är, i det att man ansett sig arbeta för ett högre mål, fast ett sådant som måste hållas hemligt för allmänheten, har planens utförande kommit att präglas av såväl galopperande hybris som inbilskhet. Det hela har åtskilliga gånger slagit över i regelrätt fundamentalism, grova felbedömningar har gett upphov till ohyggligt lidande, många som började med de bästa av avsikter har inte kunnat motstå de oräkneliga frestelser att berika sig själva som öppnat sig, och Nietzsches maxim att den som blickar för länge ned i avgrunden till slut själv blir iakttagen av samma avgrund har gång på gång visat sig sannare än till och med avsändaren själv förstod. Och likväl...
Någonstans måste man inte desto mindre, och trots att blotta tanken är ytterst motbjudande, fråga sig om grundansatsen, oaktat alla oräkneliga missförhållanden, ändå inte var riktig. Att kritisera urverksuniversumets idévärld är enkelt, att på allvar förlika sig med den lovecraftianska feberdrömmen däremot svårt. Ett konkret exempel på exakt hur svårt finner vi i omständigheten att nya sprickor på senare år uppstått, stora sprickor och därtill regelrätta hål genom vilka vem som helst tydligt kan se den lovecraftianska feberdrömmens osminkade anlete om vederbörande faktiskt vill. En del modiga själar har också nyfiket samlats vid dessa sprickor och hål, men trots att samma sprickor och hål nu i många fall vuxit sig för stora för att lagas väljer de allra flesta ändå ytterst målmedvetet att fästa blicken någon helt annanstans, och konsensusverkligheten har i och med detta också på många sätt delat sig i två, så att det nu blivit upp till var och en om man vill leva i urverksuniversumet eller den lovecraftianska feberdrömmen. Ställda inför detta val står det inte bara klart att de allra flesta föredrar det förstnämnda alternativet, utan också att den minoritet som väljer det senare i regel gör detta utan att riktigt förstå vad de faktiskt är på väg att göra.
