2020-02-22

Myten om rättsstaten

Mina fribytare:

Till det progressiva samhällets mest omhuldade myter hör föreställningarna om den oförvitlige byråkraten, de självständiga domstolarna, principen om armlängds avstånd och de statsägda mediernas oberoende. För den progressive finns det inte på kartan att någon av dessa föreställningar inte skulle spegla den oförfalskade verkligheten, och när någon (läs högern) ifrågasätter om det verkligen är så enkelt reagerar man (läs radikaliserade liberaler understödda av vänsterpartister med terrorvälde i blicken och vax i det välansade skägget, kulturrevolutionära miljöpartister samt en och annan av de socialdemokrater som fortfarande uppvisar svaga livstecken) med taggarna utåt, sedelärande berättelser om 1930-talet samt genom att osäkra sina eldkastare.

För den progressive utgör blotta misstanken om att myndighetschefer skulle ha en egen agenda någonting otänkbart. För den progressive utgör varje anklagelse om att statens etermedier skulle ha politisk slagsida en non sequitur. För den progressive utgör minsta insinuation om att det inte skulle vara konstnärliga överväganden som ligger bakom offentliga satsningar på "menskonst" ett tecken på att det nazistiska maktövertagandet är nära. För den progressive utgör blotta tanken på att jurister skulle kunna låta sig influeras av annat än lagboken ett tankebrott. Annorlunda uttryckt, progressiva är inte kapabla att ens föreställa sig att samhället skulle kunna fungera annorlunda än hur barn får lära sig i skolan att det fungerar, varför minsta antydan om att det skulle kunna förekomma avvikelser från denna högst idealiserade bild uppfattas som oförblommerat kätteri.

Att den radikaliserade och omedgörliga liberalen hävdar att solen kretsar kring en jord som är platt innebär dock inte att det faktiskt förhåller sig så. Hur djup den klyfta som skiljer denna tillrättalagda världsbild från verkligheten faktiskt är får vi tvärtom nästan dagligen påminnelser om, men ett särskilt slående exempel på en sådan påminnelse fick vi då frågan om de så kallade "apatiska flyktingbarnen" nyligen åter blev aktuell. Att fenomenets existens varit en följd av att kallhamrade asylbedragare hänsynslöst utnyttjat sina egna barn för att tillskansa sig permanenta uppehållstillstånd har varit Sveriges sämst bevarade hemlighet, och uppenbart för var och en med blott skuggan av en förmåga till kritiskt tänkande i behåll. Inte desto mindre har myndigheter, medier och jurister år efter år behandlat fenomenet som någonting i allra högsta grad verkligt, och detta utan att de grundlagar, brottsbalkar och institutioner som på pappret haft till syfte att förhindra bedrägerier och missbruk av just detta slag aktiverats.

I själva verket utgör samhällets förhållningssätt till de "apatiska flyktingbarnen" inte bara en mycket pedagogisk illustration av hur varken myndigheter eller andra institutioner förmått leva upp till den progressiva idealbild vi ständigt matas med, utan också hur lätt det är för makten att sätta rättssäkerheten ur spel. När media väl hade bestämt sig för att den åkomma de "apatiska flyktingbarnen" påstods lida av var en medicinsk realitet, föll också snabbt hela statsmaskineriet till föga. Lagen upphörde att gälla, domstolarna ställde sig aktivt på förövarnas sida och socialtjänsten förbjöds att avstyra uppenbara fall av barnmisshandel. I samma sekund som etablissemanget bestämde sig för att en uppenbar lögn var sanning, sattes också både rättssäkerheten och kravet på att vård skall vara evidensbaserad ur spel.

Ett ännu mer slående exempel på företeelsen i fråga ges av de fall då journalistkåren tagit strid mot rättsväsendet. När media väl har bestämt sig för att någon som dömts till ett långt fängelsestraff är oskyldig, är det bara en tidsfråga innan personen i fråga kommer beviljas resning och frikännas. I många fall är en sådan resning högst välbefogad, i andra fall är den det inte, men frågan om skuld är i sammanhanget ironiskt nog på många sätt sekundär. Vad som gör företeelsen intressant är att en dom som vunnit laga kraft i praktiken upphör att gälla i samma ögonblick som media väl har bestämt sig för att den är felaktig. Via en högst informell process som inte på något sätt är reglerad i vare sig lag, styrdokument eller regleringsbrev rundas i praktiken hela rättsväsendet, eftersom även domslut i högsta domstolen kan överklagas till media. Rent formellt hanteras visserligen detta genom att domstolsväsendet beviljar resning, men en sådan process syftar endast till att officiellt bekräfta det domslut som redan på förhand fastställts av journalistkåren och den tyckande klassen.

Vad detta innebär rent konkret är att vi inte lever i en rättsstat. Vad detta innebär rent konkret är att allt tal om att politiker är bundna av lagar, förordningar och internationella konventioner är lögn. I den liberala demokratin är tvärtom precis vad som helst möjligt, så länge bara media antingen själva kräver detta eller ger utfallet sin välsignelse.