Under större delen av sin historia har Socialdemokraterna satt en stolthet i att hålla rent på vänsterkanten. Under Palmeeran övergav man förvisso denna princip för att i stället ogenerat alliera sig med maoister, rödgardister och folkmordsrelativister, men denna era kom också att dö med Palme.
Under den tid Göran Persson ledde partiet betvivlade ytterst få, och framför allt inte partiets politiska motståndare, Socialdemokraternas regeringsduglighet, styrka och förmåga att hålla ordning i de egna leden. En av de ytterst få som tvivlade var dock Persson själv.
I den beryktade dokumentären Ordförande Persson gav han överraskande uppriktigt uttryck för den oro han hyste inför vad som skulle ske då personerna bakom kattslagsmålen och kotterierna i SSU tog plats i partiledningen. Perssons skulle visa sig vara ytterst välgrundad.
När Mona Sahlin tog över efter Persson ärvde hon såväl de talanger han hade knutit till sig som ett väloljat maskineri som länge fortsatte snurra av bara farten. Sahlin förmådde dock inte hålla samman det spretande partiet, och gamla konflikter kom snabbt upp till ytan igen. Under sin tid som partiledare undergrävdes kontinuerligt hennes ställning av inre fiender, och när partiet förlorade valet 2010 gjorde man processen kort med Sahlin.
Under Juholts korta partiledarskap utbröt fullt inbördeskrig och det socialdemokratiska partiet kom att utvecklas till svenskarnas favoritdokusåpa. När dammet hade lagt sig och Juholt tvingats avgå hade partiet inte bara försuttit chansen att göra något positivt av sin tid i opposition. Partiet hade dessutom förlorat självkänslan, sammanhållningen, väljarförtroendet, problemformuleringsprivilegiet och alla sina skarpaste hjärnor.
I Juholts ställe kom Stefan Löfven. Detta skapade lugn och ro, men inte särskilt mycket mer än så. Man putsade över sprickorna och kulhålen efter inbördeskriget, men ingen ny politik formulerades och ledningen förmådde fastställa några ramar för partiet att hålla sig inom.
Bakom den hastigt renoverade ytan fortsatte sprickorna att växa. Radikala extremistfraktioner växte sig både stora och starka, och den svaga och orutinerade ledningen förmådde inte kontrollera dessa. I stället släppte man, i ett försök att blidka dem, in dessa krafter i partiets finrum.
Igår publicerade västerbottniska Folkbladet en debattartikel författad av ledarna för SSU i Västerbotten respektive Umeå. Texten är skriven som ett debattsvar till Feministiskt initiativ. Detta kan verka lovande, ända tills man inser att vad som diskuteras är huruvida socialistisk planekonomi bör betraktas som patriarkal eller ej.
Vad som gör detta anmärkningsvärt är inte bara att frågeställningen är absurd, surrealistisk och som hämtad ur en skruvad satir om vänsterns eviga förmåga att gå under i falangstrider. Vad som framför allt gör debattartikeln anmärkningsvärd är att två ledande SSU-företrädare i denna kommer ut som varma anhängare av planekonomi. Den ideologi de bägge företrädarna helhjärtat ställer sig bakom är en kommunism så långtgående att inte ens Vänsterpartiet vill ha någonting med den att göra.
Det hela vittnar dels om att Socialdemokraterna är ett parti i sönderfall, dels om att vi så här långt sannolikt bara har fått en försmak av vad som komma skall. Samtidigt knyter utvecklingen på ett väldigt kusligt sätt an till vad en österrikisk ekonom vid namn Joseph Schumpeter förutspådde 1942.
I sin bok Capitalism, Socialism and Democracy hävdar Schumpeter att kapitalismen med tiden kommer att gå under. I detta påminner Schumpeter om Marx, men till skillnad från den senare är detta inte en utveckling Schumpeter finner önskvärd.
Att Schumpeter ändå drar denna slutsats bottnar (förenklat uttryckt) i en övertygelse om att framväxten av välfärdssystem och socialdemokratiska partier kommer att leda till att väljarna i allmänna val successivt röstar för att mer och mer av andras egendom skall överföras till dem själva. Med tiden kommer kapitalismen därför att gå under och ersättas av socialism och planekonomi.
Många har tolkat planekonomiernas frånvaro i den demokratiska världen och deras kollaps i den kommunistiska, som att Schumpeter hade fel. Det går att göra en annan tolkning, nämligen att existensen av Sovjet och dess satellitstater genom sin blotta närvaro länge fungerade som ett avskräckande exempel.
Måhända är det ingen slump att det är just nu som identitetsvänstern har börjat förpesta samhällsklimatet på bägge sidor av Atlanten. Måhända är det ingen slump att det är just nu som som socialisten Bernie Sanders skördar amerikanska valframgångar av ett slag alla hade trott var otänkbara.
Måhända är det ingen slump att det är just nu som socialdemokratiska ungdomspolitiker ogenerat börjar propagera för planekonomi som om detta vore det mest naturliga i världen. Måhända är det hög tid att vi börjar ta Schumpeters varning på allvar.
SvD1,
Ab1,
Ab2
