... stuck a feather in his cap and called it macaroni
Filmen ovan erbjuder en inblick i livet i ett villaområde i nordöstra USA. De viktorianska husen, de tunga telefonledningarna, den slitna vägbeläggningen, de gröna skyltarna, den smala betongtrottoaren och det sönderbrända gräset mellan gångbanan och vägen är så typiska för denna värld att den miljö som skymtar förbi i bakgrunden nästan framstår som överdriven i sin urtypiskhet.
Vad som främst skiljer den tillvaro som skymtar förbi i dessa dryga två minuter från Penfield, New York från tillvaron i en svensk stad av samma storlek är emellertid någonting helt annat. När de utklädda entusiasterna i Towpath Volunteers Fife and Drum Corps till tonerna av Yankee Doodle marscherar genom staden tycks nämligen en regelrätt folkfest bryta ut.
Vad som skiljer Penfield från stadens svenska motsvarigheter är att där finns ett civilsamhälle. När volontärer iscensätter ett stycke amerikansk historia är det hela inte en angelägenhet endast för äldre hembygdsexcentriker, det är en angelägenhet för hela familjer. Volontärerna betraktas inte som kufar, de betraktas som de eldsjälar de är och deras insats blir av allt att döma väldigt uppskattad.
I Sverige finns få motsvarigheter till detta. I ett centralstyrt, konformistiskt och genomreglerat land har entusiaster som de i Towpath Volunteers Fife and Drum Corps ingen plats. Med svenska mått mätt är vad de gör irrationellt och dessutom en smula suspekt. De hindrar trafiken, de saknar förmodligen tillstånd och de hyllar såväl en svunnen tid som en nationell myt. Kort sagt, deras verksamhet har ingen plats i den sköna nya värld som på politisk väg håller på att ta form.
Vad som däremot finns i det närmaste civilsamhälleslösa Sverige är något som kallar sig för för civilsamhället, och som utgörs av organisationer som Hyresgästföreningen, Svenska kyrkan, Röda korset, Rädda barnen och fackföreningar. Dessa organisationer lever måhända på pappret upp till definitionen av ett civilsamhälle, men är i själva verket intimt knutna till staten och/eller det socialdemokratiska partiet.
Dessa organisationer är genompolitiserade och håller åtskilliga yrkespolitiker med högavlönade arbeten. Flera av dem är beroende av statliga pengar. Andra, som till exempel fackföreningarna, kan leva gott på medlemsavgifter eftersom deras partikamrater (bland annat med hjälp av a-kassan) har riggat systemet så att föreningarna kallt kan räkna med betydligt fler betalande medlemmar än sympatisörer.
Fallet Svenska kyrkan är förtjänar ett särskilt omnämnande. Denna organisation var länge (på gott och ont) i praktiken civilsamhällets främsta bastion, men så är ej längre fallet. Idag har regelrätta entrister – med politikernas välsignelse – lyckats göra kyrkan till ett verktyg i den postmoderna socialismens tjänst.
De äkta gräsrotsinitiativen, däremot, står utanför överhetens kontroll och ses därför som ett hot, vilket Wikipedia är ett slående exempel på. Genom eldsjälar världen övers obetalda arbete har projektet kommit att utvecklas till världshistoriens mest omfattande och relevanta uppslagsverk.
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor anser dock att det är fel personer som utan krav på motsättning ägnar sin fritid åt att göra Wikipedia bättre, varför man med skattebetalarnas pengar som vapen försöker påverka såväl detta som innehållet i en för staten mer önskvärd riktning. Det är ett agerande som dryper av arrogans, förakt och maktfullkomlighet.
Det socialdemokratiska samhällsbygget har trängt undan civilsamhället. Sverige behöver dock ett civilsamhälle värt namnet, och det är upp till oss att få ett sådant till stånd. Centrum för rättvisa är ett sällsynt men fantastiskt exempel på vad det äkta civilsamhällets aktörer faktiskt kan åstadkomma, men flera mindre aktörer förtjänar också ett omnämnande.
Flera av de podcasts jag nyligen började länka till från denna blogg drivs helt och hållet på ideell grund. Personerna bakom dessa utför stordåd och jag är personligen genuint tacksam över deras bidrag. Tack vare deras insatser kan jag som pratradiofan låta "radion" stå på, utan att ständigt riskera att få andras motbjudande postkoloniala teorier nedkörda i halsen.
Det är upp till oss att se till att initiativ som deras får beröm, uppmärksamhet och spridning. Vi som är missnöjda med sakernas tillstånd bör också fråga oss vad vi själva kan göra för att bidra till ett civilsamhälle värt namnet. Vi måste också lära oss av historien. För att vara immunt mot socialdemokratiska kapningsförsök måste ett civilsamhälle dels vara vaccinerat mot entrism, dels vara kompromisslöst när det kommer till det egna oberoendet.
Det civilsamhälle som, lockade av utsikterna till statliga bidrag, nedlåter sig till att författa policydokument om "sitt" värdegrundsarbete är inget civilsamhälle över huvud taget. Den förening som inte bara är beroende av skattemedel, utan dessutom går med på att redogöra för "sina" jämställdhetsmål för att ta kunna ta del av nämnda skattemedel, är blott ännu ett redskap i statens tjänst.
GP1, SR1
