Så sent som för 100 år sedan var Sverige ett påfallande frihetligt land. Människor var stolta, självständiga och satte stort värde på att inte ligga andra till last. Idag har detta vänts till sin totala motsats. Människor har låg självrespekt, ser ned på självständiga medmänniskor, identifierar sig med staten och mjölkar mer än gärna varje bidragssystem de har möjlighet till. Därtill uppvisar de en skrämmande låg förmåga till självständigt tänkande, och låter sig i stället med frapperande okritiskhet dras med i den ena vågen av masshysteri efter den andra.
Hur kunde det då bli så? Hur kunde en så revolutionärt skeende inträffa, utan att någon knappt förstod vad som hände? Hur kunde en djupt rotad kultur på så kort tid så drastiskt förändras i grunden, samtidigt som motståndet lyste med sin närmast totala frånvaro? Svaret på samtliga dessa frågor är sannolikt att den svenska socialismens tidiga företrädare mycket skickligt inte bara lyckades klä sitt budskap i allmogens språk, utan dessutom lika skickligt lyckades kapa den svenska kulturens sociala mekanismer.
Den socialdemokratiska ideologin utgjorde i grunden allmogekulturens diametrala motsats, men lyckades inte desto mindre utmåla sig själv som en rörelse som passade som hand i handske med denna. Allmogens dygder utmålades som socialdemokratiska sådana. Allmogens strävsamhet utmålades som arbetarens. Allmogens strävan efter självständighet utmålades som socialistens. Allmogens hederskodex om att inte ligga andra till last, utmålades som likvärdig med den fackanslutnes ambitioner.
På detta sätt vändes ett samhälle där människor kände stor tillit till varandra, till ett samhälle där människor kände stor tillit till stat och politiker. Den konsensuskultur som präglade allmogens mellanmänskliga förbindelser, vändes till servilitet visavi staten och makthavarna. Viljan att göra rätt för sig vändes till viljan att betala höga skatter. Allmogens stolthet och vilja till självständighet och att inte ligga andra till last, vändes till en bred uppslutning bakom statsindividualismen. Och så vidare.
Genom att steg för steg omtolka allmogekulturen med socialistiska glasögon, lyckades man på bara ett femtiotal år vända allmogekulturen till sin totala motsats. Förfarandet var lömskt, cyniskt och förrädiskt, men också mycket skickligt utfört. Sveriges moderna historia går sannolikt inte att förstå utan detta i åtanke, och det är denna usurpering av allmogen och dess kultur och tankevärld vi idag har att kämpa mot om vi skall få till stånd en förändring.
