Genom att generalisera utifrån det partikulära har människan funnit naturens lagar, beräknat universums ålder med slående hög precision och byggt en tekniskt avancerad civilisation där ingen behöver vare sig frysa eller gå hungrig. Förmågan att generalisera har, kort sagt, visat sig vara en av människans allra mest värdefulla förmågor.
Förmågan att generalisera utifrån det partikulära har även varit av yttersta vikt i mellanmänskliga förehavanden. Förmågan att snabbt kunna generalisera utifrån korta observationer av andra individers ansiktsuttryck, hållning, kroppsform och attityd har varit av avgörande betydelse för både överlevnad och fortplantning genom mänsklighetens och däggdjurens historia.
Ibland har dessa observationer givetvis lett fel, men överlag har förmågan till att göra sannolikhetsbedömningar utifrån generaliseringar varit oumbärligt när det kommit till att smidigt kunna hantera mötet med främlingar. Genom att snabbt kunna göra en rimlighetsbedömning av vem som är en fiende, och vem som är en potentiell allierad, pålitlig kompanjon eller lämplig livspartner, och därefter snabbt anpassa sitt beteende därefter, har människor kunnat undvika fatala misstag.
De individer som saknat förmågan till snabba generaliserar har således haft en stor nackdel jämfört med alla som varit lyckliga att besitta samma förmåga. Förmågan att generalisera har därför utgjort en uppenbar evolutionär fördel, och av denna anledning också blivit till en central komponent i människans tankemönster.
Denna extremt viktiga förmåga beskrivs idag dock i regel som någonting negativt. Generaliseringar avfärdas som "fördomar" av samma rationalister som även i andra sammanhang tenderar att tro att människans biologi är någonting man utan vidare kan bortse från. En viktig överlevnadsmekanism, som än idag är av central betydelse för att till exempel undvika våld, avfärdas som någonting irrationellt och oönskat.
Den idag så trendiga tron på den "icke-fördomsfulla" människan är dock lika naiv som tron på att våra "fördomar" gör mer skada än nytta. Detta innebär inte att man okritiskt bör bejaka sina förutfattade meningar. Generaliseringar fungerar bättre ju mer faktisk erfarenhet man inkorporerar i dem, och att generalisera bör ses som ett sätt att snabbt skaffa sig en snabb överblick, snarare än en bra grund för en permanent bedömning. Har man lång tid på sig att göra en bedömning av en annan människa, tjänar man också i regel på att finkalibrera sin bild av vederbörande utifrån de intryck som följer på det första.
Så länge människor förblir människor, kommer de emellertid också att fortsätta generalisera. Om man som makthavare finner samma förmåga att generalisera obehaglig, är det i princip enda man kan göra åt saken att undvika att omforma samhället i en riktning där folk i allt högre grad behöver återfalla på generaliseringar för att kunna fungera i sin vardag.
Anser man sig däremot vara ett offer för andras fördomar, finns det också i regel en hel del man kan göra för att själv motverka detta. Till det mest uppenbara hör att inte i onödan bejaka de stereotyper eller förstärka de beteenden som man själv finner det olustigt att andra finner olustiga.
