Det finns gott om högst vitala kosmopolitiska miljöer runtom i världen. På åtskilliga av kontinentens akademier kommer influenserna från alla möjliga länder, och mötena mellan kulturer är legio. I Luxemburg talar man ett språk på jobbet och ett annat på fritiden, samtidigt som man läser tidningen på ett tredje. I Portugal är inte bara invandrarna från det forna imperiets kolonier med svenska mått mätt påfallande välintegrerade i samhället, därtill är den sittande premiärministern en kvartsindier med rötter i Goa.
I Sverige är det högsta mode att både bekänna sig till och hylla kosmopolitismen. Det faktiska innehåll som begreppet fylls med tenderar dock att vara synnerligen påvert. När begreppet används syftar detta så gott som alltid på ett eller annat sätt till att försvara och/eller avdramatisera konsekvenserna av den förda migrationspolitiken, men klyftan mellan teori och praktik är i regel avgrundsdjup.
Hänvisningarna till det kosmopolitiska syftar till att framkalla den känsla av glamour och flärd en musikal i London, en burrito i New York eller en drink på en takterass i Singapore förknippas med i det allmänna medvetandet. De svenska realiteter man vill skönmåla medelst detta begrepp, utmärks emellertid ytterst sällan av samma glamour och flärd. I den mån en sådan koppling över huvud taget kan göras handlar detta så gott som alltid om mat, såsom libanesisk meze, sushi tillagad av icke-japaner eller den obeskattade falafel DN:s politiske redaktör Per Svensson brukar köpa i Malmö – men inte heller om så mycket mer än så.
Den kosmopolitism man så ofta hyllar har, kort sagt, väldigt lite med den på politisk väg förändrade svenska stadsbilden att göra, utan utgör i praktiken snarare dess diametrala motsats. Det är City of Westminster, Greenwich Village, Orlando och Hollywood – samt en och annan glorifierad lekplats i Asien – som utgör sinnebilden av det kosmopolitiska, inte Biskopsgården, Rosengård och Husby. Det är där, och inte i Araby, Vivalla eller Tjärna Ängar, som man på den skolengelska man intalar sig knappt går att skilja från den inföddes, vill beställa en IPA eller Cosmopolitan utan att säga "please".
Detta för oss till det andra problemet med det svenska kosmopolitism-begreppet, nämligen det faktum att detta helt kretsar kring det engelska språket. Begreppet innefattar "beer", men inte "cerveja", "sör" eller "pivo", och därtill vanligtvis inte heller "please", "por favor" eller "s'il vous plaît". Kort sagt, begreppet innefattar en rudimentär kunskap i det engelska språket, ett ointresse för resmålets kultur och historia samt en påtaglig okunskap om den grundläggande artighet man förväntas leva upp till ute i den stora värld som man inför sina vänner älskar att påpeka att man känner sig så hemma i.
Det finns två primära anledningar till detta. Den första är att svenskens bild av vad som är kosmopolitiskt är en produkt av den amerikanska populärkulturen. Allt sedan svenskarna fick blodad tand för denna kulturyttring, så har de också undermedvetet odlat bilden av sig själva som ett anglosaxiskt folk. Deras bild av det kosmopolitiska är formad av Hollywood, och i vänsterprogressiva filmskapares verk har de också funnit en uppsättning narrativ som liknat dem de svenska makthavarna matat dem med.
Dessa produkter av Hollywood har dock gett dem en väldigt snäv bild av världen utanför de anglosaxiska länderna, och en väldigt skev bild av tillvaron i dem. Detta har skapat en situation där svenskar tror sig förstå amerikaner och britter, men utan att faktiskt göra det. Detta har i sin tur skapat en falsk känsla av gemenskap, som dock tenderar att börja krackelera i samma stund den på allvar möter verkligheten bortom turistfällorna.
Detta gäller inte bara "den obildade massan", utan i minst lika stor utsträckning den kulturelit som tenderar att tänka på den breda allmänheten som en sådan. En snabb titt på kultursidorna avslöjar att det inte bara är från engelskklingande namn och engelskspråkiga publikationer som inspirationen hämtas. En sådan avslöjar därtill att även samtidens kulturella referenser är både anglosaxiska och populärkulturella, samt därtill ofta så banala att de kretsar kring företeelser som The Handmaid's Tale.
Den andra anledningen till att denna falska bild av kosmopolitismen fått fäste, är den utbredda rotlöshet som brett ut sig sig i det korporativistiska, civilsamhälleslösa, statsindividualistiska och passiviserande samhälle som blivit resultatet av den socialdemokratiska politiken. De naturliga banden mellan människor har slagits sönder, samtidigt som kulturen blivit både genompolitiserad och artificiell, varför människor trängtar efter en mening och ett sammanhang deras samhälle inte längre erbjuder dem. I detta läge framstår då för många Hollywoods tillrättalagda bild av den stora världen utanför som något som kan tillhandahålla dem detta.
Drömmen om det kosmopolitiska kan därför sägas utgöra ett tunt lager fernissa som omsluter vad som i själva verket är ett tomrum inom svensken. Av denna anledning fungerar det kosmopolitiska narrativet utmärkt som PR-verktyg, när man inom etablissemanget vill försöka skönmåla konsekvenserna av den migrationspolitik man genomdrivit över huvudet på folket.
