En av vänsterns allra mest omhuldade tankefigurer är att fackförbundens ställning är en fråga om föreningsfrihet. Detta är inte bara osant, i själva verket är fackförbundens ställning ett högst påtagligt hinder för en föreningsfrihet värd namnet.
Det första problemet med föreningsfrihetsargumentet är att fackförbunden inte är några föreningar över huvud taget. Om föreningar plötsligt skulle börja ta sig samma friheter som fackförbunden, hade högst sannolikt polisen snabbt blivit inkopplad. Troligtvis skulle då också dessa föreningars agerande i många fall räknas som organiserad brottslighet av bland annat myndigheter.
Rent juridiskt särbehandlas i regel inte fackförbunden i detta avseende, men i fråga om hur lagen tillämpas är det tämligen uppenbart att så är fallet. Vad mer är, att arbetsgivarna aldrig på allvar utmanat denna ordning beror på att hotet om lagstiftning hela tiden hängt över deras huvuden. Det underförstådda budskapet har hela tiden varit: Fint litet näringsliv ni har där, vore synd om något skulle hända med det.
Vad som också särskiljer fackförbunden från föreningar är att staten har överlåtit på de förstnämnda att administrera A-kassan, trots att denna till största delen finansieras med skattemedel. Staten överlåter därmed varje år åt fackförbunden att hantera tiotals miljarder kronor av skattebetalarnas pengar. Dessa förmenta föreningar tillåts med andra ord i flera avseenden att fungera som regelrätta myndigheter.
Det andra problemet med föreningsfrihetsargumentet är att medlemskap i ett fackförbund för många yrkesgrupper inte är frivilligt. Man kan visserligen rent formellt välja att stå utanför facket (vilket för övrigt i praktiken bestraffas med sänkt a-kassa), men i och med kollektivavtalen tillåts fackförbunden ändå att representera och förhandla för alla anställda inom en viss sektor.
De löntagare som vill välja bort fackförbundens kollektivavtal till förmån för andra villkor hindras därmed, precis som arbetsgivarna, effektivt från att göra detta. Den som har ett arbetaryrke blir i regel i all praktisk bemärkelse tvångsansluten till ett fackförbund.
Föreningsfrihetsargumentet är med andra ord helt igenom en lögn. Varken förledet förening- eller efterledet -frihet har någonting med saken att göra. Fackförbunden är organisationer med både regelrätta myndighetsbefogenheter och undantag från de regler som gäller i övrigt. Deras främsta syften är att utöva makt och att aktivt förhindra människors rätt att organisera sig fritt.
Som enskild människa är det dessvärre inte mycket man kan göra åt detta. Vad vi alla kan bidra med är dock att aldrig någonsin låta lögnen om att fackförbundens extraordinära ställning i samhället skulle vara en fråga om föreningsfrihet stå oemotsagd.
DN1,
DN2
